Archive for the Robert Halvarsson Category

Robbery, Badge, Thinner

Posted in Erik Heinrich Johansson, Johan Von Fritz, Robert Halvarsson on March 28, 2012 by Ichiithekiller

Kan äntligen publicera en kortnovell av Erik Heinrich Johansson. Fullkomligt älskar vad han skriver.  Bilderna är också fotade av bäste herr Heinrich. Publicerar först en dikt av mig, sedan novellen. Musiken är gjord av demonkamraten Robert Halvarsson. Vill också göra mer reklam, för mitt antikvariat som mer och mer skall bli en del av Ichiifritzthekiller, fanatiskt fantastisk litteratur till finlöjligt bra priser. Uppdateras konstant. http://biblioteketblandmolnen.wordpress.com/ Och sen är det så att jag skrev en essä om Wittgenstein, försökte ta mig in i honom, och skriva som ett frågetecken i ett vakuum som går runt runt runt runt runt runt runt, skrev den för Tidningen Kulturen, och den tar ut svängarna, är egentligen mer löst sammanhängande prosapoetiska aforismer. Får nog säga att det blev mycket lyckat, jättemånga gillade den och jag har fått god respons, du läser den här: http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu

 

 

 


Ångrar din fitta exstacy E.

Som en

blodigel/könsvätska

/instinkt/ditt

/fega/as

Skrämmande knappt märkbara kolsvarta ögonkast
orgasmklagans ljudbild omkring vakuumet
ett kacklande med uppspärrat gap
du var mycket äcklig att strypa
ditt svarta jävla hål.

Transparanta migrängetingar
i miljardsvärmar elektriska
panikbilder kanylliknande
gifttänder att inrätta sig med,
livet, du har snart alla svaren
stackarn. Du får le i mjugg
när du finner något neurotiskt
roligt, för du
har gått med på men du ler.

Sen ser du en spegel.

Förruttnelse är på en passage bort
enär den går att välja;

hyser intensiva känslor för det som fanns i energin
som flödade omkring och sedan in genom ditt blod

planterande sig i ditt hjärta,
innan du blev till.

Du är det bästa som har hänt

när något händer

om

 

Patient; Henry – Erik Heinrich Johansson.

Solen låg som ett spöstraff över ryggen på Henry när han böjde sig framåt för att plocka upp krattan som under natten fallit till marken, svetten rann från toppen av hans mycket kala skalle, ner över pannan och in i ögonhålorna av rörelsen. Tillfälligt förblindad satte han ner foten i ren reflex för att inte falla. Henry kände samtidigt en väldigt stark smärta i höger ögonbryn, när han kom till sans insåg han att han trampat på krattan, som sedermera slagit honom över ansiktet, den hade i sin väldiga framfart inte bara slagit ett två centimeter långt jack ovanför han högra öga. Krattan hade även krossat Henrys glasögon som nu låg som en liten hög av ett mycket avlägset metallskrot, nära den gråsvarta järnräfsan ovanpå den röda, torra sandmarken. Båda numera helt omöjliga för Henry att se från det oövervinnerliga avståndet av en manslängd. ”Det är alltid jävligast runt nio på morgonen” muttrade han och slog sig ner på trappan. Han hade byggt den själv.

”Jag kan inte för min gud förstå hur människan har kunnat leva här” utbrast Doktorn och förde handen till pannan för att se sig om. Han hade blivit framkörd till platsen i en öppen jeep och borstade frenetiskt bort damm från kavajen samtidigt som han pekade ut över de helt tomma vidunderliga fälten: ”Det finns ju inte ens ett träd på mils avstånd, knappt några buskar, ingenting! Bara den där gamla fyrkanten till skjul”. Han vek upp journalpärmen och antecknade ivrigt några få meningar.

 

 

Dadelpalmerna i lunden ner mot floden växte i en sorts naturlig geometrisk perfektion, om man lät sig ledas fram av deras skrovliga päls till bark skulle man föras i en fantastisk labyrint som skiftade mellan fält av blå vallmo till röda stjärnor av praktfulla nejlikor. Ju närmare flodkanten man kom, ju grönare skulle fönstren mellan palmerna bli och till sist skulle man stå med fötterna på en liten brygga. Där skulle man stå omgiven av gröna kålfält, fläckiga av fruktbuskar, välkomnad av ett härligt ljud av porlande friskt, livligt vatten. Vid bryggan brukade det vanligtvis ligga en liten roddbåt fastknuten, dansande medströms i repets trygga grepp. Henry brukade använda sig av båten för att korsa floden till den andra sidan om det var någonting som fattades honom, någonting som inte gick att få ur lunden. Ibland köpte han dagstidningar och cigaretter men oftast torkade han sin egen tobak och brydde sig inte mycket om vad människorna på den andra sidan gjorde med sin värld. Dessutom så verkade det som om att repet som höll båten hade brustit, han hade inte sett av den på flera dagar. Henry tyckte att det var mycket besynnerligt då han var mycket mån om sin båt, och i flera dagar hade han vandrat längs med floden för att leta efter den men det verkade hopplöst. Henry slog sig ner med ryggen mot en av palmerna, plockade varsamt loss en handfull bär från plantorna som omringade honom. Han såg solen möta floden långt borta i horisonten, fallande som en tår över ett vindpiskat kindben i världens enorma ansikte.

 

 

Kvällen föll över Israel, och snart var det omöjligt att se någonting alls, förutom en tjock mörk rodnad som fick bergstopparna i fjärran att nästan försvinna för att bli homogena med landskapet. Henry stapplade tillbaka mot huset, stel av stark sol, med huden spänd likt ett läderstycke, tog han sig mödosamt upp för för den knarrande trappan. Väl uppkommen sträckte han sig efter Rakiflaskan på verandabordet. Ljummet damm från öknen föll från buteljen som puder över hans rödbrända ansikte när han lutade huvudet bakåt för att dricka, han tittade ut över dalen i dess rosenröda skymning: ”Som dyrt smink på en billig hora” muttrade han upprepat som ett mantra mellan munfull efter munfull med inhemsk, billig sprit.

”Småfåglarna brukade landa på mina axlar för att vila ett tag innan dem tog sig mod för att fortsätta vidare. Jag själv upphörde min existens under nätterna, det är ingen idé att du frågar mig vem jag är. Ja, inte vem jag var heller för den delen. Jag föddes alldeles nyligen, jag måste ramlat ur tiden. Du måste ju vara nån sorts gud, en krigsgud! Men säg mig, doktorn, du är så lik oss människor. Så lik att det oroar mig. Vad är meningen med allt det här?”. Draperierna kring fönstret strax bakom doktorn genomlystes och rörde sig långsamt från kant till kant, taktfullt och nästan böljande. ”Två åkrar i lodrät dans, skördemogna och sommarljumna” tänkte han. Henry förstod inte alls hur det var möjligt, men uppenbart var att det skedde framför ögonen på honom. Han hade aldrig brytt sig om att skaffa sig kunskap inom varken fysik eller annan naturvetenskap och förbannande nu sig själv för den totala oförståelsen. Förmodligen arbetade de på sätt som människan ändå aldrig skulle kunna förstå, de har ju varit här sedan tidens början. De har ju sätt oss leva, sätt oss dö. Doktorn slutade plötsligt tala, tittade på Henry ett ögonblick och drog sedan ut en låda ur skrivbordshurtsen. Han plockade fram gårdagens upplaga av Jerusalem Times. Den var noggrant hopvikt. Under tystnad fläkte han upp den över skrivbordet och bläddrade fram till sidan 19. ”Här” sa han och pekade samtidigt mot ett porträtt i mitten av uppslaget. Henry tittade nyfiket ner där fingret stod tryckte mot pappret. ”Magnifikt, fullständigt magnifikt!” Utropade han med ett stort leende över läpparna.

 

gjorde henne trasig

gjorde henne trasig

 

Bene Beraqsjukhuset för krigsveteraner är placerat utanför Tel Aviv och är en fröjd för ögat. Visste man inte bättre kunde man lätt tro att Herren själv dragit och format dess stenbågar upp ur marken. Enbart dem som dött i strid men ändå undkommit levande bodde här i egna, små vita sovrum.
Frukosten serverades dagligen klockan åtta, den var vällagad och strikt enligt brittisk modell. Efter att frukosten ätits upp och alla fått sin chans att vila tog den dagliga uppgiften vid. Med militärisk disciplin fyllde Städdetalj 3 sina hinkar av vit emaljerad plåt med såpa, ljummet vatten och inväntade klockan. Exakt två timmar efter måltiden kommenderades två deltagare till korridorens södra ände för att initiera den dagliga renhållningen, de resterande två männen angrep varsin sida av gångpassagens nordligaste punkt, rakt utanför städkabinetten. Henry tittade förnöjt, på några meters avstånd kunde han klart och tydligt se om någon del av ekparketten förbisetts i framryckningen genom att studera lysrörens reflektioner mot golvet. Planen var noggrant uttänkt, städgrupp Blixten skulle möta upp med grupp Tiger i deltat där korridoren delade sig i en avstickare i västlig riktning, avstickaren skulle sedan avhandlas av de båda grupperna gemensamt. Då grupp Blixten hade ett något kortare avstånd än Tiger att framrycka igenom var dem instruerade att skrubba exakt 1.4 löpmeter var tionde minut. Tiger ryckte fram med 1,8 meter var femte minut, detta torde garantera att de båda grupperna hamnade i linje med varandra inför operationens nästa steg.

”Jag vet inte” sa Doktorn och stoppade tillbaka kulspetspennan i bröstfickan. ”Han är ju helt förlorad, såsom fast mellan två världar”. Samtidigt som han yttrade orden gömde han sig bakom hörnet på matsalen och lät bara huvudet sticka fram. När han var säker på att Henry inte hade lagt märke till dem fortsatte han: ” Ja, men titta på honom. Ser du hur stolt han är? Han är ju lycklig här, så länge som vi låter bli att berätta någonting för honom”.

 

 

 

 

 

 

Tupac

Posted in Freke Räihä, Johan Von Fritz, Kim Larsson, Robert Halvarsson on January 3, 2012 by Ichiithekiller

Först en text av Kim Larsson. Sedan en svit av Freke Räihä. Och slutligen en text av mig. Musiken står Robert Halvarsson för. Inleder med smått fantastiskt citat, och vill också rekommendera Martin Bladhs blogg: island-of-death.html

“I tjugoårsåldern hade han varit absolut övertygad: det finns bara en enda sak som jag är bestämd för och det är ära. Just det, ära! Han hade inte en aning om vad för slags ära han eftertraktade eller vad för slags ära han var ägnad för. Han visste bara att det nere i världsmörkrets djup fanns ett ljussken som var till enbart för honom och som en dag skulle dra sig nära och bestråla honom och ingen annan.

Och det föreföll allt uppenbarare att världen skulle störta över ända ifall han vann den ära som med rätta tillkom honom. De var av samma väsen – äran och den kapsejsade världen. Han längtade efter en storm. Men livet ombord lärde honom bara naturlagarnas regelbundenhet och den krängande världens dynamiska stabilitet. Han började granska sina förhoppningar och drömmar en efter en och stryka ut dem en efter en precis som en sjöman korsar över dagarna på almanackan i sin hytt.

Ibland när han stod på vakt mitt i natten kunde han känna sin ära komma ilande mot sig som en haj långt bortifrån ur havets täta mörker, nästan se den, glödande likt en mareld som lyser upp ur vattnet, se hur den svallade emot honom för att överhölja honom med ljus och kasta silhuetten av hans heroiska gestalt mot randen av människans värld. Dessa nätter då han stod i den vita styrhytten i ett myller av instrument och blanka signalklockor var han mer övertygad än någonsin:
Det måste finnas ett speciellt öde i beredskap för mig, ett slags specialbeställt öde som inte skulle förunnas en vanlig människa.”
(Yukio Mishima)

Underjordisk studio; älska mig som metall

Kom då, läsarkadaver. Var sen och håll käften. Håll. Det är. Det är äntligen för sent för det mesta, särskilt för att sluta andas, men ett dansgolv av gul, röd, grå och svart vinyl blir det i alla fall. En efter en känner jag dem smälta och rinna ut över golvet, de gamla LPskivorna, men snöblandade tårar brinner inte upp som ryska silvertåg. Fan, men där, förstärkare av aska. Högtalare av sten. Varm aukustik av ihjältrampad nysnö. Den tårfyllda trästugan låter extremt bra. Drunkna nu inifrån. Utpressa universum tills det spricker upp av intelligens. Svartlistad inatt. Äntligen gudlös. Så skönt att falla som en gummiboll, ända till månen. Wow. Att bara drunkna i dess ljusbrist, på baksidan, bara komma nästan hem. Sublimt, retsamt nära, nära någon sorts jävla stjärna. Simma, göra änglar i stoftet, drunkna där ingen människa andas guldgas, ja, bara störta där ingen människa orkar drömma om annat än utarmad, skimrande biologi. Eller vänta, jag sa aldrig att jag krälar, eller hur? Det är viktigare än månen. Hur jag gör saker. Alltså lite klädsam självförnedring som omväxling. Jag krälar runt runt, naken på en spegel som sjunkit ner på golvet som blodblandat iste från Pluto. En spegel av frusen saliv, nej, lymfa, nej, saliv. Jag krälar runt för sista gången. Genom spegeln skjuter antika moderstårar upp. Någon sorts morbida stalagmiter. Stalagmiter som smälter och snabbt blandas med näsblod. Säkert mitt. Rött snor. Rubinsnor. Det blir en sörja av kärlek, kaosgnostisk svett och liksom glasaktiga, självlysande spyor. Och så mycket blod alltså. Glöm näsan. Detta är så mycket mer. Självlysande. Förresten så älskar jag det ordet, men nu bakar jag kakor av sörjan jag så passionerat nämnde. Kakor som liknar råttkranier. De är. Och jag är. Lyssna för helvete, och salivera blint över den mörkaste golvplankan. Vindstilla och urgröpt ska du kyssas ihjäl till läsare av mig och ingen annan. Jag ska befrukta isär dig alldeles apatiskt, blomvarmt och vindstilla. Vindstilla som en underjordisk studio; älska mig som metall. Och hjärtat blöder guldsand. Alltid något. Nej, vänta nu. Ett hungrigt hjärtat öppnar sig. Hoppas det var mitt. Gamla frusna diamanttårar faller rakt in i dess såriga mun. Jag måste fråga mig själv hur en total frånvaro av händer, röster och hår kan vara så kärleksfull. Tyst som fan. De så kallade vännerna sover, förpuppade, marinerade i läsk, sprit och biblisk lera. Söta små gnagare. Men frånvaron då, den kärleksfulla? Jo, så här: stillhetens, tystnadens ömhet, en inverterad kyss i nacken. Svart, vit, grå. Ett smeksamt negativ som en näsduk över ansiktet. En omfamning av lyxtyg och lampolja. Läckert, läckert. Det är så stort, så skört, ja sensuellt, att jag tappar bort mig. Vad det en text om mig själv jag höll på med? Visst ja, fan. Vad trist. Ja, jag får väl skriva klart då. Ja, men vi kan väl tala om ben, skelett istället? Skelettnycklar, titta. Ett världsskelett av genomskinliga tänder. Ett slott av tandkött, nej, så banalt. Kasta ben istället, på golvet. Låt dem spå. Jag funderar, krampar, medan jag rullar ljudet av en utbränd studio mellan handflatorna. Det blir en kula att skjuta vindskuggor med, men var var jag nu igen? Ben. Ben. Ben? Nej, ja, nej, ja, ben, märg. Älskade äckliga märg. Ben. Och världen ligger barmhärtigt hoprullad, inte död, men egyptiskt drömmande på botten av en läcker, sockrad grop, nere i gropen mitt vänstra nyckelben lerigt bildar utan att någonsin frysa fast. Jag älskar nyckelben, men särskilt mitt vänstra. Det har en svår, blåaktig, liksom löst sittande skugga. Skuggor är bra. Ljus, skugga, ljus. Men skitsamma, nu väntar jag bara på att den där lilla blåaktiga och grymma skuggan ska stillna, som resten av världen. En efter en hör jag dem snurra, de förbjudna nycklarna. Vilken outhärdlig kliché. Så hopplös att den får stå kvar. De förbjudna nycklarna. Dödsvind. Jag ler, för ingen kom hinna hit i tid. Ingen kan hindra detta jollrande missfoster till text att veckla ut sina drakvingar. Vargtimmens djupfrysta dist bär snabbt både denna ufotext och mig genom vaginalt brinnande salar av kristalliserad skymning. Och äntligen är jag framme vid det vätskande ansikte som följer på rumtiden. Inte det sämsta. Verkligen inte. Verkligen inte, så kom då, kadaverläsare.

Svit

Inledande. Blicken är ny, inlevd och efterlängtad. Torget. Speglingarna från omgivningen. Hon. Han där. Torgets lister, trottoarerna är levande i tungor, i tungomål. Hon märker detaljer, blind för helheten i det omgivande och blickande fånget. Kaffe, påtår, kaffe ökar nervositeten. Vissa ord stammar, andra stammande. Ande tagen, delade över över. Benen sammanpressas. Benen är nylon, svärta, distans. För någon annans skull. För att någon annans skull är för hennes skull, ensam skull. Håret är inte samma, inte händerna. Ögonen speglar hennes; kvällssolen ett motljus, en aning om något där emellan. Svarta och vita och genom ett raster. Referenserna liknar varandra.

Avskildhet. Bilderna är inte de samma; händerna tränger in i. Rummet. Fönstrets ljus: gatlyktorna lyser i den här stadsdelen. De lägger sig i. I samma ord; ramverk som sammangår – bildar, nästan som nät, ett trassel, nystan. Ingen del skiljs från den andra. Benen sammanpressas. De låter sig beröras; de. Som om de; var ovana, som ovanan, nybildningen. Varje skrymsle är nyfött, förlöst. Nylonet är förbrukat. Andas löst. Plast blir gummi. Gummi blir kladdigt, det finns ingenting som reflekterar. Inga spår får lämnas, inga lukter. Färgerna är stumma nyanser, grå, grått, passioner. Omärkliga, uppgångna i sitt; sina lakan. Det finns ingen skillnad.

Efterklang. Kroppen drar sig in i. Längs med kroppen, inåt, händerna, armarna. Kanten. Benen sammanpressas. Persiennernas skuggor, metaforiska; galler inifrån. Scenen är en doktrin; av andras röster återinförda. Han. Hon där. Distansen är oöverbryggbar. Ande hämtad. Som i ett annat ljus: sepia. Plaggen, från trasor till skyddsnät, social kodväxling, inbunden. Kalsongerna åter kalsonger. Väggarna ryms inte längre i rummet; språket finns inte kvar som ett alternativ. Trapporna finns, toalettpappret, låset; ljuset finns försvunnet.

du är sjuk

Det här har jag känt tidigare, det är med stor sannolikhet så att det jag nu tänker är en dröm. För igår ser inte ut som idag, böckernas sidor faller sönder, det ligger nytt sjögräs på strandbanken och kråkan jag begravde i somras har fortfarande inte funnit sig i sitt öde; men allt faller.

Så som jag föreställde mig vattnet, porlande ner för mina kinder föreställer jag mig nu drömmen om oss, vi två, du och jag. Vet vi ens vilka vi är? Vet du vem jag är när jag skriker i sömnen? Hur skulle du kunna veta vad som skulle komma att hända? Jag visste att du visste första gången jag såg dig, du låg som en grön mani kring perrongen och omfamnade mig som en storm med många namn, när jag utmattad och livstrött föll i dina veka sönderskurna armar. Irrande gestalters tomhet blev ett med betongen och järnet.

Genom ditt ansikte lyckades jag skapa mig ett alternativt universum, där röster lät som tåg, och där annat kött än ditt kött bara såg ut som genomskinlig åska.

Du, kom ihåg mig, nu när jag lever, snälla. Sen, när jag är borta, vill jag inte att det skall finnas något kvar av bilden av oss; av hur du sprang genom det eldiga regnet för att möta en kylig ande i hamnkvarteren. Du blev lungsjuk och dina föräldrar sa att det var kärlek. Jag sluter mina ögon nu. Kan se dina konturer tecknade på en kritvit cellvägg, kol, med darrig hand.