Archive for the Johan Von Fritz Category

Posted in Johan Von Fritz, Martin Nygren with tags , , , , , , on November 27, 2013 by Ichiithekiller

Under underliga former besökte jag den unge journaliststudenten med litterära ambitioner för snart tre år sedan, för att han ville göra en intervju med mig. Intervjun utspelade sig på Alnös kyrkogård och det gick åt en del bra weed och hasch. Magistern hade gillat uppgiften men kallat det för “ett surrealistiskt personporträtt” och inte ett reportage, sug kuk gubbe – för vi hade kul. Varken jag eller Martin Står på inget sätt och alla sätt för vad som står i texten. Han skickade den till mig nyligen, undertecknad blev nostalgisk och tyckte det vore kul att lägga upp den här, så, så är det.

Det är därför som kompassen vädrar dimma i nordlig färdriktning. Färjan mot Nynäshamn lämnar Visby hamn med en glesbefolkad första klass. Det hindrar inte biljettkontrollanten, marinblå i full färd att avklara morgonpasset. Sömndrucken visar en passagerare upp sin biljett samtidigt som en annan utan tillräckligt dyr variant lämnar sektionen. Med resetrunken över axeln, som han senare släpper ned på ekonomiklassens golv.

– Jag försökte sova, men det gick inte, säger Johan Fritz, 29 år av asperger.

– Jag har aldrig klarat av att sova bland folk, att vara bland folk är ingenting jag uppskattar. Varför, vet jag inte. Det är svårförklarat. Det är inte så att jag inte vill kunna uppskatta det… Tvärtom. Allt hade varit lättare då. Men nu är det såhär.

Försök?

– Har ingen aning om hur jag skall uppföra mig när verkligheten skenar. Det är som om allt blir till vita elektriska prickar som uppför sig som påtända eldflugor. Allt drar åt olika håll och det hugger i mitt hjärta som försöker ta sig ut ur min bröstkorg. Huvudet känns klaustrofobiskt när sorlet av alla röster reduceras ner till enskilda stämmor, tusentals ord, tusentals associationer drabbar mig, och jag tappar kontrollen. Ibland känns det som om min hjärna vore infekterad av jävlar. Som om det gått mask i mig. Röta.

Det är vid sådana mörka tillfällen som Johan Fritz fattar sitt vapen. Penna och papper eller skärm och tangentbord – bara han ändamålet är en författad känsla så spelar tillvägagångssättet ingen roll. 
Eller så beger han sig ut. På jakt i verkligheten. Med en synopsis för en andra bok i huvudet spenderas numera all livsenergi på nästa verk. Det är vad som har tagit honom till kyrkogården intill Alnös gamla kyrka, där luften är “rå, salt, vacker och fuktig”. Att han inte lyckas finna sin mosters gamle mans grav är ungefär en lika stor missräkning som att det inte finns någonstans att sitta på hela kyrkogården.

– Det gör inte så mycket, men det är väldigt ovanligt att det saknas sittplatser. Jag har aldrig varit med om det tidigare på någon kyrkogård, säger Johan Fritz, som alltid upplever ett säreget lugn där det förmultnar människokroppar.

 

 

 

Senhöstens sundsvallskt obestämbara temperaturspektrum möter han med ett par rutiga handskar vars nyans rör sig i gränslandet mellan trenchcoatens havsblå och manchesterbyxornas beiga. Moccaskorna är dovt bruna med ljusare sömmar, halsduken ringlar välknuten kring halsen.

Johan Fritz är propert klädd för sin långväga kyrkogårdsvisit. Han har så långt han kan minnas haft ett särskilt tycke för kyrkogårdar, ett inre faktum som han inte kan sätta fingret på – men han kan uppleva kynikern inom sig tänka något i stil med:

– Där döden finns, finns inte vi. Förmodligen ungefär som att jag föredrar nätter framför dagar, för att det inte är lika många vakna då. 
Han kastar en utdragen arktisblå blick ned mot sundet bakom skogen och dimman. Lågmält, snudd på mumlande, frågar jag Johan om dödens motsats i hans fall.

­- Livet… bara minnen, fragment som fladdrar förbi. Om nätterna satt jag och min första förälskelse sitta på taken i Visby och läsa Samuel Becketts “Kniv av nej” högt för varandra. Det var tider det. Men man glömmer aldrig och sedan är det över. Andas bort det man har, andetag för andetag, sekund för sekund, säger Johan och utkristalliserar sedan en iskall mentalitet i slutklämmen:

– Bit för bit faller allt samman.

Sulorna skrapar i den sopade asfalten som han stannar in, med en lång blick ned för gravlängorna. Gräset har antagit ett eldaktigt färgschema i senhösten. Klockslaget är lördag eftermiddag. Trots att det är många som, Allahelgonahelgen till ära, passar på att hedra de döda så kan jag inte undantränga känslan av att vi är ensamma på kyrkogården.

Du nämnde din andra bok – det förutsätter en första?

– Ja, jag har skrivit en bok som består av ett antal prosalyriska hettor. Den blev klar i våras och förhoppningsvis kommer den ut inom en snar framtid. Så har tanken varit i alla fall, men någon typ av försening verkar ha uppkommit och jag är inte den som ligger på folk.

Av respekt för sin förläggare vill han inte uttala sig i närmre ordalag kring bokens öde, men preciserar gärna drivkraften bakom “ett tungt, bombastiskt och svulstigt verk”.

– Det är min slutgiltiga uppgörelse med den expressiva uttrycksformen, precis som den är det med ungdomens eldiga uppfattning om surrealismen, fatalismen, nihilismen, zen-buddhismen, kärleken och döden, säger Johan Fritz som numera försöker prestera en renare typ av prosa, där verklighetens skav rör sig på subtilare plan.

– Jag har hela tiden arbetat efter devisen att lämna läsaren i ett tillstånd hon eller han inte har en aning om hur de hamnat i. Att på något sätt genom läsaren åstadkomma en positiv undermedvetenhet. Det är pretentiöst, men förhoppningsvis läsvärt.

Gritty gritt

Posted in Boel Schenlær, Johan Von Fritz with tags , , , , on November 18, 2013 by Ichiithekiller

Hej! Här kommer 4 dikter ur Boel Schenlærs kommande diktsamling “jag drömmer om blod” – som utkommer i vinter på Symposion. Boel har betytt mycket för Ichiis författarskap, bland annat publicerade hon honom efter intensivt samarbete i sin underbara litteraturtidskrift, MERKURIUS, besök den och gilla den på FB där du finner den under samma namn. Och gör nu det också för i helvete, ser du någon anledning till att inte gynna smal litteratur så tycker jag du kan försvinna härifrån med omedelbar verkan! Nya och äldre omskrivna poesier och prosapoesier av Ichii har även, just precis nu – publicerats i eminenta Tidningen Kulturen, tack för hjälpen Guido. Läs den här: UTOPISKA GEOGRAFIER.

 

 

   woods_by_louizu-d6u3ud9

 

 

Omsluten av mörker och människor

I

När vi klev ur taxin stod mörkret där

omslutande, omfamnande, ett slut

och en början av natt i rörelserna

i spänning, i möten som kommer närmare.

Torget en rundel av folkliv, rytmer

tre formler, sagan, stridigheterna

dynastier av troende araber

muslimerna, kvinnornas klädedräkter

– tungt gulrosa, mjukt orange, manetgröna –

skägg, irrande ögon, värmen i luften

tekannorna, dryckeskärlen, hattar

mattor, mönster och arabeskerna

lurendrejarna, bettlarna, och de

händer som kupas framför ens ögon.

Att ge, att alltid ge, att vara fattig

svensk, men fattig ge till fattig och jag

kan inte minnas sådan utsatthet

bara min egen forna misär och

barnens blinda tillit, ett armod som

får dem att vilja överge dragdjuren

med jordkokor hängande från buken.

Tekannorna, symboler för paus.

 

 

imagesCAA49NNB

 

II

En flicka förföljer oss upp på taket

hon vill ha sina dirham. Hon står kvar.

När vi druckit te står hon vid foten

av trappan, drar oss i kläderna, blir arg.

Tjugo dirham får hon men hundra vill hon 

ha, hon ger sig inte, vi får schasa bort 

barnet och vilka blir vi då? I det 

ögonblicket förlorar jag min värdighet 

till medinans murar i röd pisé.

 

Hemma blir mina vänner utsatta för 

hatbrott och jag protesterar med eftertryck 

hos den som redan gjort skadan möjlig.

Antisemiterna blir fler och fler.                                           

 

 

III

Natten på torget är hänförelsens

mörker och mummel, ett väsens dunkel.

Min svarta mardröm är av annat slag.

Poesin är den mörka mulen hos 

en beslagtagen häst kvarglömd i stallet.

Den fyrfotade springaren, kedjad

och inne i hästen en likadan

en sammetslen varelse vi kallar föl

med brunnen i sina ögon och ett 

hest skri, en viskning som blivit stum, som

lever sitt liv dold, föds till ovissheten

som skrider genom eld på lätta hovar.

 

 

red_mantle_by_ptromea-d46zphe

Night

Posted in Johan Von Fritz with tags , , , , on August 20, 2013 by Ichiithekiller

 

Är olycklig och galen som alla andra. Del två i mitt epos, tidningen kulturen.

 

 

 

 

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen där han  spenderade sina sista år, hade han hörlurar på sig. Ögonen var vidöppna trots att han tycktes befinna sig i ett sömntillstånd. Kroppen var spänd och stel. Kall. Att röra vid hans lemmar fick mig att tänka på bårhusfeber; en natt stillade jag min nyfikenhet, tog av Aleister de stora grå hörlurarna och satte dem på huvudet. Ljuden, orden, skrämde mig. Loopat, fram och tillbaka – ljöd kryptiska, dova, oljud som jag inte kunde placera. En trött, långsam mansröst med död stämma upprepade: “It is the night of the demon, it is the night of the demon.”

 

Efter det tog det mig lång tid att ta något på allvar igen. Anser ändå att jag är en frisk och någorlunda trevlig människa. Obotlig optimist ut i fingerspetsarna.

/ Joan Cesarini

asdf

Posted in Johan Von Fritz, Uncategorized with tags , , , on August 5, 2013 by Ichiithekiller

 

 

negerspåmannen i tigerlandet etc

Posted in Johan Söderberg, Johan Von Fritz on July 28, 2013 by Ichiithekiller

Tja. Det är på allvar också, när minnet är ett minne blott man lever i sekunden och har inte berättat för sina vänner att man kan suga sig själv. Här är tvvå bilder av Johan Söderberg som jag verkligen gillar. Och här är del ett i min nya textserie “psykotexten” i tidningen kulturen. Arbetar nu med på en metafysisk trollpinne i form av intervju samt publicering av alster av Amanda. Dikten är något jag skrev för många år sedan, publicerad i Andrés Stoopendahls smått lysande tidskrift “Dokument”. Blev för övrigt utsatt för ett roligt skämt, av just denna Amandan idag; hon skrev en lista över saker jag skulle handla hem åt henne, snus, coca-cola, bananer, fil, rostbröd och spädbarn och horor. Tyckte det var kul. Laddar upp lappen till er vid nästa uppdatering, för handstilen som är så söt är typ nästan poängen, eller så.

birds2

Bidar nirvana

Det finns så många grenar, det växer grenar ur mig
Varje gren är en tankes separata ångest
Trädet slog rot i dimman kring min mage
Jag betraktar det inte helt utan vemod.

Hela sagan är en misstänksam riddarsaga
Och det är jag som är sagan
Det bara är så

Bidar ljus, inväntar mörker
Om natten omsluten av den ihåliga stammen
Värmer mig subtila silkeslena naturligheter
med moderligt varmt blod i luften som skall födas.

 

 

[Han är ett punkt, en spricka.  Det stickande som får människan att frodas i exkrementer, i sömnen, ett apansikte i drömmen, en erigerade kuk uppe i något den borde undgå, han är evigheten, i det hörn den finns. En galax långt bortom solarna.

Vänd dig om så skall jag visa dig. Drömmen går:

Drömmen är i drömmen de andra drömmarna. Alla ligger ned i mullen, lätt men kallt. Tycks leva unisont. Grisen, i sitt scharlakansröda vredesmod klädd,  vredesmord, kissar det i ansiktet, kommer fram, kissar mig i ansiktet, och något tycker om det. Det är inte förstånd utan att förstå som grisen har saknat. Grisen har saknat, en blomma som blev som inte fick regn och dog. Plastkasse över ökenhett könsorgan, tvingar sig in. Nästa gång; kniv i huvudet, grisen, hjärta. Varför blir det såhär? Man kan alltid fråga blomman.

Den här gången.

Stolt prästkrage, utanför sig själv. Eld över kronblad; skiftar i färg. Det regnade. Alla är ensamma. Men det är inte fel. Istället går de utanför och ser ut som att ensamheten inte lider. Ansiktsuttrycken inbillar sig järn.

En mor som är rädd för sitt barn; gömmer sig för det bakom dörrar, viskar till sig själv “jag älskar dig.” En kväll i augusti förför hon sig själv, en grå vind över helheter som tänker, levande, talande, satans kadaver, som en dolk i bröstkorgens fostervatten.]

 

birds3

Detta sinne

Posted in Johan Von Fritz, Sophie Erlandsson with tags , , , , , on July 21, 2013 by Ichiithekiller

 

Hello ladies.

 

Bjuder filmkonst av Sophie Erlandsson; fågelord & hjärtsvikt lite äldre poesi av mig. Kommer även i Tidningen Kulturen nu veckan, ett pekoral som går under arbetsnamnet “surealistis”, surrealistisk science fiction i K. Dick, Michaux, Kandre. Le Guin och Teratologens anda. (Mansfitta, hans fitta, hans-fitta, tourettes) Ett bra tag sedan var det sannerligen sedan jag fick ut så mycket av att skriva något, formen och det högtravande, patetiska, pseudovetenskapligt fantastiska passar Ichii alldeles lysande väl. Ibland undrar jag om jag svikit mig själv så pass många gånger att ett universellt svek bildats och detta omnipotenta svek kan under vissa förhållanden bli till något som liknar en bubbla kring min närmaste omgivning och låta personen som utgör denna omgivning krossa sitt kött mot tomheten; svika mig genom att svika sig själv.

 

Fågelord

 

Stålneonepitet

Antisublimeringen av stålneon, intighet

och ett bloss visuella spörsmål är kryptiska oförmågor
och ett seende är autodidakt
som andhämtningen hos ofödda eldflugor

 

Hjärtsvikt

 

 

Ett grovt blod

Ett grovt blod
etablerat i ett interkosmiskt systemfel
skjutit mellan svaga stjärnregn
Vid horisonten som vassa ljusglimtar.

Försinkat genom tidlösa parallellskiftningar
Förfulat
förslappat i cirklar.

Allomfattande gas död  puls
utan symmetri och regel;
accelererande mot sig själv
in i sig själv
ingenting.

Detta sinne

 

 

 

 

 

 

 

 

The history of nothingness

Posted in Johan Von Fritz on July 6, 2013 by Ichiithekiller

Så ni är här nu, jo, det är jag med. Åtminstone så pass att jag kan kasta en uppdatering åt helvete, åt er. Kommer försöka att vara mer aktiv framöver men kan inte garantera något, har en del att göra och har trots allt mig själv kvar och det är inte alltid det lättaste. Cannabinoiderna har blivit ett med rökmolnen som är mina lungor. Snart kommer det text av mig i Kulturen, i en antologi och ni som inte gjort det borde köpa Eremonauts årsbok, vilken jag medverkar i. Köp här: Eremonaut.

Texten jag publicerar är mitt sommarprojekt och är fortfarande  typ  utkast till det drogstinna eposet av sci-fi karaktär en avhandlar om nätterna. Bilder av Amanda Eskilsson.

400857_10152484470267837_801893977_n

Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan igenbommat vindsutrymme i hospitalets östra flygel. Ett minimalt rum fattigt på luft, hemsökt av  minnen. Belamrat från golv till tak med allehanda kuriositeter från en svunnen tid. Sinnessjuktrampat linoleumgolv färgat vitt som ett sorgflor av duvornas träck.

Joan Cesarini, överläkare.
Psykiatriska kliniken, Visby, Gotland. 2013-07-07

Signaturen lyder: “…” och har efter viss efterforskning visat sig tillhöra en patient inom dåvarande slutenvården, vid namn Aleister Fritz. Denne Aleister skall ha kallat dokumentet för “sina profetior”.

Året de upphittades var 2006, Aleister Fritz hade då varit död i tjugofyra år. Han dog enligt obduktionsrapporten genom kvävning. Hängsnaran han tillverkat av två solkiga sjukhuslakan han stulit i mangelrummet under en dåligt bemannad pingstafton hade gått hårt åt hans nacke utan att bryta av den. Normalt är detta en indikator för att han  tyvärr bör ha erfarit en svindlande intensiv smärta innan han förlorade medvetandet. Själv skulle han dock aldrig ha köpt ett påstående som gör gällande att han dött för egen hand: han dog för att han inte blev lämnad ensam till den grad att han inte vågade sluta sin ögon längre än några skunder åt gången.

Kastade han vatten över sin egen gnista då visionerna han nedtecknat kom alltför långt in under hans skinn för att med hotfull lättja närma sig märgen för att omsluta denna med självuppfyllande fantomsmärta?

Likt en delfin som slutar andas av fri vilja hittade hans kropp en väg bort från materians opålitlighet mot brinnande solnedgångar och i rak marsch genom chimären ut i famnen på naturen. Som pånyttfödd är han varken en vindpust eller ett saltstänk från havet utan det är mer passande att benämna honom som tanken om havet, idéen om vinden. Han är tanken om havet, han är allt som finns för en kort stund åt gången konstant. Han är vinden bland molnen som löser upp och försvinner med en djup susning in i sin teoretiska svans.  Fågelperspektiven förtvivlar, allt nedanför går runt, runt och allt ovanför går runt, runt och han kommer aldrig att se något som människa igen eller så ser han inte alls. Åtminstone aldrig mer som människa. Nej, aldrig människa igen.

Spännbäddar, sprutor med haldol och tung neuroleptika hade inte någon god effekt på Aleister som diagnostiserats med paranoid  schizofreni. Under det långsamt slutgiltiga sista året såg det ut som om han hade försökt ta av sig underarmarna, den omfattande ärrvävnaden kunde tvivelsutan låta ett oinvigt vittne komma till en snabb, enkel slutsats gällande hur skadorna hamnat där de hamnat; Aleister måste helt enkelt ha försökt såga av sig armarna men haft tur i och med att hans mor släntrat in på spontanbesök och funnit honom nästan helt utan blod.

 

1

Han var blek och smal, jagad och såg ut att vara djupt invecklad i en furiös inre dialog som aldrig verkade avta i styrka när man någon sällsynt sekund lyckades möta hans blick. Under dessa fyra år kunde ingen förmå honom att prata.

Svårigheterna med att tyda texten, som är skriven för hand, med blyerts på olinjerade tunna vita papper; Aleisters vilda blandning av grovt differerande                                                  handstilar har gjort så att jag själv vid ett par tillfällen tvingats göra en egen tolkning:
Det är hur du uppför dig när du är ensam du måste leva med, sa Aleister under en berusad session tillsammans på galgberget. Att det alltid skulle vara hans sista ord.

Vi var tjugoåriga nynihilister med något att bevisa för det sakrala begreppet “bortom gott och ont”, vilket rättfärdigade vad som helst. Vad som helst kunde hända och vad som helst hände. Även om det ofta lutade över åt det negativa, mörka, objektivt beräknande ondska –
“nihlism is nothing or perhaps the impulse to destroy”
(vilket för Aleisters del tids nog övergick i amfetaminets illusoriska klarhet och dyrkan av japanska bushido-ideal)

Medvetslösa föraningar härjar morgonblicken, ögonen grusas i tårar av det oerhörda trycket innanför inifrån. Fallen av plötslig ligism, psykosliknande tillstånd som närmast kan beskrivas som att den drabbade ser ut och uppför sig som ett apatiskt flyktingbarn, emedan blicken fortfarande skvallrar om att det finns något, något kvar därinnen. Första gången det mentala viruset lokaliserades var i utkanterna av Wisconsin, därefter dröjde det cirka fjorton dygn innan situationen antagit pandemisk form. Fler och fler föll offer för den mörka kvinnliga gestalten som skrikande suger blodskraft genom den utsattes skräck, i dimensionen mellan dröm och verklighet.

Skräcken är av fullständigt paralyserande natur.

Först springer näsan läck och sedan pannbenet. Den utsatte “strömmar ut”.

Hjärnblödningarna härjar vilt. Extrem sömnparalys lyder allt som oftast domen.  Chanslösa kastas vi in i ett kaotiskt spel på liv och död, ett dåraktig narrspel, om liv och död. Och inte på något sätt visare kastas de överlevande in i en nukleär öken.

När hennes tankar för våra tankar åt hennes infektion mellan benen, åt  hennes drömmar till. Hennes avföring är vit säger hon i sömnen och fyller toaletten ändå upp och hon frågar mig med frågande, dröjande blick hur det kunde hända, innan hon vaknar och kastar sig blöt av svett i famn. Vi vet inte tänker jag i hennes riktning och hon nickar, släcker ljuset med en viskning och vänder sig om mot mig och kysser minnet av mig. Mittemellan den tidigare energin deras sinnliga krock utgjutit har en cysta av luft blivit kvar, den språkar med sig själv om att väggarna sett alldeles för mycket.

Sinnet leviterar och ansiktet följer i dansen, vandrar in genom glöden, rinner genom stormen; stormen kan känna att det är kallt men fryser inte – över atmosfärens ekivoka utspel lyser det rosa. Bara mullret av vingarna när jättehumlans skuggkonturer får det att mörkna.

Vad pratade de om?
Vad sa?

Ett oerhört dån.
Sitter på ryggen.
Fanatiskt vingspann.

420151_10152484476037837_1751008800_n
Ringaren vid domkyrkans oxiderade kopparklockor, klädd tillika död i sträv men transcendent klänning. Tiden flyter men i riktning neråt genom trådarna av energi som skjuter spjärn i fingertopparna och siktar in sig på himlen för att hänga upp en krok; gröna virvlar medan spökrederiernas fanor sjunker. Dagen innan domen fantiserade han att fantasin han inte kunde komma ifrån skulle inträffa om han visualiserade med tillräcklig kraft, hans böljande tankelyster skulle när omständigheterna var rätt synkroniseras med rytmen i hans ögonlock, med vibrationerna från hans panna, för att nå önskat resultat, hennes guldaktiga lockar, hennes underkläder, hennes vakna timmar till förfogande

Det har inte med saken att göra, långt in på 3000-talet [,] fick [han] klockorna över sig.

Duvorna i parken överlevde på kadaver. Heta strömcirkelvindar svepte i drömmar genom nattens hemlighet genom tunna vita gardiner över kroppens skymningen. Maneterna lyser upp natten med rep från andetag till andetag dansar deras fötter, öbornas fötter. Sinnena lägger ut sig själva så att djuren och fåglarna kan nå och gå åt deras lik.

Kråkorna som uppehåller sig vid den västra strandbankens bakre industriregion med bukoliskt lysande ögon färgade av oförståelig genialitet, uppfostrar sina fågelbarn till marmorerade håligheter eftersom deras sovplats befinner sig precis under den plats dit de äldre som inte gått att sedlighetsdistansera stupar för att blöda mot evighetens hymner. Allt som inte inträffat slits i stycken på molekylnivå.

“Ha ha ha, hörde inte vad du sa.”
“Så går det nu när alla präster är pedofiler. Din jävla idiot.”
“Ha ha ha, ha ha ha.”
“Kalis visioner över sovande havssköka till jur, människa! Då man inte kan ett nu eller två-tre ingenting, ja, två gånger tre ingenting blir det heliga Detet.”
“Ok.”
“Jag tänker inte på det längre, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Vad i helv ete skall jag ta mig till?”
“Ingen aning.”
“Tyst, din smutsiga hund.”
“Vissa monster kan skada ens attribut. Man kan få försämrad vilja. Mitt namn är Abraham Lilja.”
“Vad snackar du om? Det går verkligen inte att höra ett ord av vad du säger?”
“Vänta! Golvet där borta flöt iväg. Marcel, han kunde skända ett barn – skända skända ett grav.”
“Skyll dig själv när kuken ramlar av sedan då. Då finns det ingen återvändo. Svarta hålet tur och retur. Det är barnets skräck. Den primala urskräcken.”
“Kan du inte börja med bedrägerier när du kommer hem?”
“Nej Johann, balkongen.”

Är på månen för att vi är utsvultna – har vänt på begreppen för att nå hit.

Ungdomar hade skändat den judiska kyrkogården i den lilla staden Phantasm. De hade rökt heroin på plåtar, skrattat, haft en “trevlig kväll”.

Twin peaks

Posted in Johan Von Fritz on March 10, 2013 by Ichiithekiller

 

10242_10151070202246556_787037846_n

 

Seven. exotiska: sovställningar.

Vem är han?

Det här är en sorts bok som jag har skrivit. Kallar mig för han och för en sorts automagisk skriftställning över vad som händer inom mig. Ibland i litterär form, ibland nära sanningen, ofta extremexpressiv likt en tonårig nihilst. Har diagnosen asperger. Jag är gammal och kommer att se ok ut i något år till, min familj vill inte ha med mig att göra och det är mitt eget fel. Det är stökigt här och i mitt huvud och när jag stänger ögonlocken så får jag upp bilder över hur jag begår harakiri och skändar min kropp, är kär i en av mina bästa vänner och elak mot de flesta utan att hinna tänka efter. Känns ovanligt svårt att hålla självmordstankarna i styr ibland. Fullständigt idiotiskt att inte ta livet av sig, det har jag varit medveten om sedan jag var liten, men vissa dagar… Ja, vissa dagar. Jag vet inte. Gråter aldrig, fast säkert en hel del mer än de flesta andra människodjur. Eftersom jag ser så mycket film, minst två om dagen sedan jag var tretton och jag börjar nu närma mig hösten där minnet är ett minne blott så känner jag känslor till scener med bakgrundmusik som undermeningsförtäljer härligt övertydligt att nu är det sorgligt, tragiskt eller vackert. Då gråter jag. Grät en gång i sjutton timmar, loopade en scen ur Werner Herzogs Cobra verde där negroida östrogenfödda i åldern då allt snart slår ut sjunger tillsammans med en sådan utomkroppslig originalitet, med raffinerande, mystisk, genuin attitydstörning rör sig deras spänstiga svettiga kroppar med en självsäkerhet i organismens innersta vibration, det sexuella elementet är av gästfrihet; så sexuellt något asexuellt någonsin kan bli. Vidare beskrivning av scenen skulle bli lika bombastisk, platt och fånig som precis nedtecknat, ovanför – då sann skönhet är sådant som förgör.

Han sitter på biblioteket av glas som vetter ut mot hamnen till vänster och mot en park avsedd för utfodring av havsfåglar, till höger, och läser Houellebecqs senaste bok med blicken fäst vid en kvinna i marinblå rock i ruffigt material med blek, kall hy.

.

Så tunt ligger atmosfären mellan raderna av kriminologi, patafysik och samtal som aldrig blir av mellan sådana som är ämnade för varandra. Ömtåligt som sekelskiftesporslin och på gränsen till att han skall implodera i moln av vit ingentingrök andas han, in, ut. Han vill veta hennes namn och gissar på Elizabeth. Och Elizabeth;  jag har tänkt idag –

” Baby, jag har tänkt idag. Börjar bli manisk gällande dig, bara genom att se på det jag skrev till dig igår förstår man att mitt emotionsvatten är satt i gungning, att verklighetsklyftan börjat om process med att sluka mig långsamt. Ser det nu rätt tydligt, mitt tonläge och bristen på kroppsspråk ger mig en närmast psykotisk framtoning. Vill inte att det skall vara så men kan inte göra så mycket åt det. Vill älska dig och gör det, och gör det så att det gör ont, så att jag vill ha dig och viska till dig att du är obehagligt vacker när vi har sex. Erfarenheten säger mig att det är bäst att försöka ta två steg tillbaka och lugna ner sig ett tag. Vår vänskap, långsiktigt, kommer att gynnas av det. Det får inte vara känslomässigt kaos i mitt huvud just nu och jag är så dumt, pubertalt kär i dig att jag ett tu tre skulle kunna få för mig att jag kan flyga och gå på vatten. Hur kan det vara något så främmande bortomkroppsligt att älska? Är det för att jag älskar så som jag gör, så som jag är?

De kommande veckorna är jätteviktiga ur ett tillfrisknande perspektiv. Hoppas att det inte gör dig ledsen, men jag tror det är bäst att vi inte ses på ett tag. Kanske uppstår en skillnad när jag kommit igång med arbetsterapin. Överger dig inte på något sätt, om du har problem eller behöver hjälp med något kan du givetvis höra av dig, men nu krävs lite distans och disciplin i förebyggande syfte.

Är rädd för att spåra ur och uppföra mig illa igen, såra dig eller att det skall leda till att jag tar droger, och jag vill aldrig mer göra en annan person illa på det viset.  Du är som jag tidigare sagt, en så fin vän man någonsin kan ha och jag älskar dig och kommer alltid att göra det eftersom jag sett vem du är. Eftersom du har sett mig.

Vi får ge det någon vecka. Hoppas det är ok för dig. Oroa dig inte för mig om jag inte svarar i telefon. Försöker inrikta mig helhjärtat på att skriva. Och återigen, förlåt, vill inte göra dig ledsen, men du känner ju också mig, förmodligen bättre än vad jag gör, så antar att du förstår min riskanalys, även om det är som tråkigast att vara logisk när det brinner.

Puss, på halsen.”

Hud som inte blir solbränd utan röd. Kanske till och med fräknig kring kinderna i Juni. Han såg framför sig hur hon låg barbent på mage, sorglöst viftande med fötterna i irreguljära glädjekonvulsioner. Hon får ordet fel att kännas rätt ty fjärilarna fladdrar frenetiskt i hans bröst när hon som hastigast möter hans vildblick med ett håldjupt lugn över, kring, inuti sin uppsyn.

I bakgrunden av bilden han föreställde sig kastade sig som en puls i ojämn rytm ljudet av en sjungande fågel, en likadan som i “En alldeles särskild dag” med Sophia Loren och Marcello Mastroianni som han ansåg vara så hjärtskärande vacker att han bara sett den en gång på tio år, ur en liten transistorradio bredvid filten under ett blommande magnoliaträd. Sedan analyserades den komplicerade sången av män i övre medelåldern med autonoma stämmor.

Hon har en vit skjorta med hög stel krage. Är osminkad och rufsig i sitt livskraftigt solblonda hår. Har ring i nästan, är kort, lite för smal, har en tatuering av Betty Boop över halsen. Dimmig, intelligent, frånvarande i blicken. Knälång skrynklig skotskrutig flanellkjol i grått, vitt och svart. Vita strumpbyxor. Grova regnbågsfärgade benvärmare över oxblodsfärgade tolvhålskängor med halvhög klack.

Han harklar sig. Sträcker på halsen för att se vad hon läser. Det ser ut som någon av böckerna om Mary Bell. På bordet framför henne ligger “Bröderna Karamazov” och en brittisk utgåva av “Watchmen”, seriealbumet, inte filmen.

Han har analyserat hur hon ser ut men inte tänkt på huruvida hon är fysiskt attraktiv. Hon utstrålar osäkerhet, vänskap, kärlek, klarsynthet, skuld, trygghet, eufori, sorg, kaos, lycka och kastar sig som ett subversivt havsväsen av emotioner formade likt strömbärande synapser i upplösning kring hans innersta svärta, lyser upp rummet. Får honom att minnas känslan av att må bra av att göra så att någon mår bra.

Hon är en blekgrå men silverskimrande nivå som faller, flyter, faller och flyter genom honom. Han inte kan definiera än men i sanning uppskattar. Han har tagit bort FB-kontot och sagt upp mitt internetabonnemang, allt för att fortsätta kampen mot droger och kunna göra ett slutgiltigt försök att fokusera helhjärtat på litteraturen på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Nu vill han ha henne. Nu vill han vara hennes. Han harklar sig igenom och reser sig, går mot filosofihyllan för att återlämna “På förtvivlans krön”. Hon tittar upp mot honom, ur sin bok, som hastigast och de är nog båda medvetna om att någon än så länge bortomdefinitionsmöjlighet gnistrade till när deras ögonljus omfamnade framtida möjligheter i ett neuropsykiatriskt isbad av magisk realism.

Han går därifrån. Han ä så ledsen över att han inte har fått någon bok utgiven. Har kämpat i så  många år nu, sen han var fjorton och fick “Det ondas blommor” i julklapp, läste “A catcher in the rye”, “Postverket”, “Fahrenheit 451” och var fast och visste vad han skulle göra av sitt liv. Skriva. Och han hade fortfarande inte kunnat besanna den drömmen. Han vet att det kan framstå som patetiskt och att han är det.

Att vara så besatt av att få publicerat. Starkt förbundet med hela hans vittrande sjävlbild. Bilden av hans identitet och erkännandet det tryckta ordets faktum skulle kunna innebära, sätta i sten att han kände sig berättigad. Att andas, handla mat, älska. Älska kvinnan på biblioteket med Karamazov framför sig, bli älskad. Han bestämde sig för att ta reda på vem hon är. Han bestämde sig för att försöka bestämma sig oftare.

Säkert urfånig, allting. Som det brukar vara. Han är hungrig och går ut i köket, väl där försvinner han i tankar stirrande på en tom äggförpackning i bakre delen av kylskåpet; promenaden från biblioteket, han tog kustvägen.

Hade varit uppfriskande men ändå inte genomgående ok. Ty han hade råkat två personer han inte hade haft lust att prata med och eftersom han bara några minuter tidigare, i samband med Elizabeth-vision inne på biblioteket där och då när han hade bestämt sig för att under inga omständigheter någonsin igen inte vara fullständigt klar i sin själ, ren i sin mun.

Ärlig som ett språk. Ärlig genom att vara sitt eget språk sa han dem, de halvmedvetna, semi-döda kvasibekanta individerna han hade stött i, stött på. På; att han inte kände igen dem och aldrig skulle komma att göra det igen. Sedan vänt på klacken och känt att han inte kände.

Natten till Fredagen den veckan kunde han inte sova. Då och då somnade han till men vaknade ideligen av en våldsam helkroppslig nervryckning. Han kallsvettades, hade haft diarré under dagen och ångest över situationen med den före detta kvinnliga vännen som han nu hade lurat i sig själv att han höll av på fler plan än möjligt för att inte tappa känslofästet och falla rakt genom hennes finmaskiga vaginas fröjder.

Han muttrade för sig själv, då och då; att det kändes så typiskt att just han inte kunde vara vän med någon han ansåg vara så mycket vän till honom en annan människa någonsin kunde bli, utan att blanda könsvätskor; bli maniskt förälskad för att han känner sig välkommen i hennes kön, hemma på hennes inre frihetsvidder, trygg och omedveten om det accelererande mörkret bortanför, utanför hennes genommänskliga famn. Mentalt skissade han upp hur ett förklaringsbrev till henne skulle kunna te sig:

Det hela kändes dock meningslöst vilket var bra eftersom det fick honom att somna. Han drömde att han hatade att be om hjälp till den ringa grad att hans språk började lösas upp i gutturala, atavistiska insiktsyttringar som lät ungefär som grottmänniskors klagosånger över sådant som ännu inte hänt. Han kände att han kan be folk som han själv skulle ha ställt upp för om de frågat, åtminstone var sannolikheten för att han skulle våga fråga någon av dessa få med denna egenskap högre; därför frågar han drömmen om den kan försöka hjälpa honom att bli av med den. Det skulle kunna rädda så mycket, försäkrade han sina luftiga mentala avigsidor om.

Det är så få, egentligen ingen annan än hans närmaste vän som han känner sig tillräckligt trygg med för att kunna slappna av på samma sätt som han gör när han är ensam och ser på film eller läser. Han har svårt att greppa varför han skäms så oerhört över sig själv, det spelar ingen större roll när, var och hur; han skäms. Skäms över att han fortfarande lever. Han känner att det är märkligt att ingen synat hans bluff och slagit ihjäl honom när de sett hans smutsiga, hålsvarta inre tomhet. Ändå vet han, någonstans, att han kan. Han lever fortfarande och det är inte för att inte daggmaskarna kan sjunga eller bergen dansa balett. Att folk liksom bara vill vara snälla mot honom ibland, vad är grejen med det, liksom? Att slåss med svartsynen och att kunna konstatera att han inte befinner sig djupt nere i en brunn iskallt vatten varje dag när han vaknar, det är gängse norm. Ingenting har någonsin påstått att något skulle bli lättare, det finns inga val att göra kvar, dö. (Med “dö” menas i detta givna sammanhang att han eventuellt skulle andas kvar fysiskt men aldrig lyckas med det han föresatt sig som människa, älskare, författare, tynar troligtvis bort i en accelererande osynlighet.) Han ber sin hud om ursäkt, den här kvällen, för allt den tvingats se de senaste åren. Sedan tänker han på en före detta flickvän som hade rött hår, skar sig över armarna och låren med samma lilla kniv som hon brukade använda till att äta persikor under sitt favoritträd. Hon hade också blek hy. Han ber huden om ursäkt igen;

-Jag ber om ursäkt. För att jag skurit i dig, injicerat heroin och amfetamin i dig, ber om ursäkt för allt jag glömt bort att be om ursäkt för. Med största sannolikhet har jag glömt det mesta. Känner mig fräck. Förlåt.

filmerna

Posted in Johan Von Fritz with tags , , , , , on February 17, 2013 by Ichiithekiller

 

 

 

Tio filmer. Som jag inte har kunnat förmå mig sluta se om, se om och se om.  Under de senaste tio åren. Absolut nödvändigtvis icke de bästa filmerna jag har sett, icke alls – men det är filmer som på olika vis, från olika dimensioner och nivåer; helt enkelt gör mig lycklig. Så se de du inte har sett, då känns det som en god gärning av mig/Ichii. Just det, Boel Schenlaer har gjort mig glad genom att publicera min långdikt “du är sjuk” i Merkurius.

 

I stand alone
 

Santa sangre

 

 

 
Der todesking
 

Visitor Q

 
Nostalghia
 

Gummo

 

 
Ebola Syndrome

Naked Blood

Mysterious Skin

Lawn dogs

 

 

 

 

 

Te necare

Posted in Johan Von Fritz, Stefan Hammarén with tags , , , , on February 7, 2013 by Ichiithekiller

CTManifesto

Mitt och Stefan Hammaréns samarbeta är nu publicerat i tidningen kulturen. Och tack till feastofhateandfear.com för texten som följer.

 

The Last Words of Dutch Schultz

 

Statements made by Arthur (Dutch Schultz) Flegenheimer were taken down by a Newark police stenographer, F. J. Lang. The notes covered a period from about 4 o’clock Thursday afternoon until Schultz died. During that period he was delirious most of the time, but lucid at intervals. A transcript of all he said follows:

Schultz at this time was irrational, suffering with a fever of 106 degrees and a bullet in his stomach. Sergeant Luke Conlon and other detectives from Newark police headquarters were at his bedside. One of the officers had a newspaper.

(Schultz noticed newspaper and spoke) – Has it been in any other papers? George, don’t make no full moves. What have you done with him? Oh, mama, mama, mama. Oh stop it, stop it; eh, oh, oh. Sure, sure, mama.
Now listen, Phil, fun is fun. Ah please, papa. What happened to the sixteen? Oh, oh, he done it, please. John, please, oh, did you buy the hotel? You promised a million sure. Get out. I wished I knew.
Please make it quick, fast and furious. Please. Fast and furious. Please help me get out; I am getting my wind back, thank God. Please, please, oh please. You will have to please tell him, you got no case.
You get ahead with the dot dash system didn’t I speak that time last night. Whose number is that in your pocket book, Phi1 13780. Who was it? Oh- please, please. Reserve decision. Police, police, Henry and Frankie. Oh, oh, dog biscuits and when he is happy he doesn’t get happy please, please to do this. Then Henry, Henry, Frankie you didn’t even meet me. The glove will fit what I say oh, Kayiyi, oh Kayiyi. Sure who cares when you are through? How do you know this? How do you know this? Well, then oh, Cocoa know thinks he is a grandpa again. He is jumping around. No Hobo and Poboe I think he means the same thing.

Q. (from Sergeant Conlon) – Who shot you?

A.- The boss himself.

Q.- He did?

A.- Yes, I don’t know.

Q.- What did he shoot you for?

A.- I showed him boss; did you hear him meet me? An appointment. Appeal stuck. All right, mother.

Q.- Was it the boss shot you?

A.- Who shot me? No one.

Q.- We will help you.

A.- Will you help me up? O.K. I won’t be such a big creep. Oh, mama. I can’t go through with it, please. Oh, and then he clips me; come on. Cut that out, we don’t owe a nickel; hold it; instead, hold it against him; I am a pretty good pretzler -Winifred- Department of Justice. I even got it from the department. Sir, please stop it. Say listen the last night!

(Statement by Sergeant Conlon) – Don’t holler.

A.- I don’t want to holler.

Q.- What did they shoot you for?

A.- I don’t know, sir. Honestly I don’t. I don’t even know who was with me, honestly. I was in the toilet and when I reached the -the boy came at me.

Q.- The big fellow gave it to you?

A.- Yes, he gave it to me.

Q.- Do you know who this big fellow was?

A.- No. If he wanted to break the ring no, please I get a month. They did it. Come on. (A name, not clear) cut me off and says you are not to be the beneficiary of this will. Is that right? I will be checked and double-checked and please pull for me. Will you pull? How many good ones and how many bad ones? Please I had nothing with him he was a cowboy in one of the seven days a week fight. No business; no hangout; no friends; nothing; just what you pick up and what you need. I don’t know who shot me. Don’t put anyone near this check~ you might have -please do it for me. Let me get up. heh? In the olden days they waited and they waited. Please give me a shot. It is from the factory. Sure, that is a bad. Well, oh good ahead that happens for trying. I don’t want harmony. I want harmony. Oh, mamma, mamma! Who give it to him? Who give it to him? Let me in the district -fire-factory that he was nowhere near. It smoldered No, no. There are only ten of us and there ten million fighting somewhere of you, so get your onions up and we will throw up the truce flag. Oh, please let me up. Please shift me. Police are here. Communistic…strike…baloney…honestly this is a habit I get; sometimes I give it and sometimes I don’t. Oh, I am all in. That settles it. Are you sure? Please let me get in and eat. Let him harass himself to you and then bother you. Please don’t ask me to go there. I don’t want to. I still don’t want him in the path. It is no use to stage a riot. The sidewalk was in trouble and the bears were in trouble and I broke it up. Please put me in that room. Please keep him in control. My gilt edged stuff and those dirty rats have tuned in. Please mother, don’t tear, don’t rip; that is something that shouldn’t be spoken about. Please get me up, my friends. Please, look out. The shooting is a bit wild, and that kind of shooting saved a man’s life. No payrolls. No wells. No coupons. That would be entirely out. Pardon me, I forgot I am plaintiff and not defendant. Look out. Look out for him. Please. He owed me money; he owes everyone money. Why can’t he just pullout and give me control? Please, mother, you pick me up now. Please, you know me. No. Don’t you scare me. My friends and I think I do a better job. Police are looking for you allover. Be instrumental in letting us know. They are English-men and they are a type I don’t know who is best, they or us. Oh, sir, get the doll a roofing. You can play jacks and girls do that with a soft ball and do tricks with it. I take all events into consideration. No. No. And it is no. It is confused and its says no. A boy has never wept nor dashed a thousand kim. Did you hear me?

Q. (By Detective) – Who shot you?

A.- I don’t know.

Q.- How many shots were fired?

A.- I don’t know.

Q.- How many?

A.- Two thousand. Come one, get some money in that treasury. We need it. Come on, please get it. I can’t tell you to. That is not what you have in the book. Oh, please warden. What am I going to do for money? Please put me up on my feet at once. You are a hard boiled man. Did you hear me? I would hear it, the Circuit Court would hear it, and the Supreme Court might hear it. If that ain’t the pay-off. Please crack down on the Chinaman’s friends and Hitler’s commander. I am sore and I am going up and I am going to give you honey if I can. Mother is the best bet and don’t let Satan draw you too fast.

Q. (By Detective) – What did the big fellow shoot you for?

A.- Him? John? Over a million, five million dollars.

Q.- You want to get well, don’t you?

A.- Yes.

Q.- Then lie quiet.

A.- Yes, I will lie quiet.

Q.- John shot and we will take care of John.

A.- That is what caused the trouble. Look out. Please let me up. If you do this, you can go on and jump right here in the lake. I know who they are. They are French people. All right. Look out, look out. Oh, my memory is gone. A work relief police. Who gets it? I don’t know and I don’t want to know, but look out. It can be traced. He changed for the worse. Please look out; my fortunes have changed and come back and went back since that. It was desperate. I am wobbly. You ain’t got nothing on him but you got it on his helper.

Q. (By detective ) – Control yourself.

A.- But I am dying.

(Statemnt by detective) – No, you are not.

A.- Come on, mama. All right, dear, you have to get it.

At this point, Schultz’s wife, Frances, was brought to his bedside. She spoke.

(Statement by Mrs. Schultz) – This is Frances.

Schultz began to talk again, saying:

Then pull me out. I am half crazy. They won’t let me get up. They dyed my shoes. Open those shoes. Give me something. I am so sick. Give me some water, the only thing that I want. Open this up and break it so I can touch you. Danny, please get me in the car.

At this point Mrs. Schultz left the room.

(Sergeant Conlon questioned Schultz again) – Who shot you?

A.- I don’t know. I didn’t even get a look. I don’t know who can have done it. Anybody. Kindly take my shoes off. (He was told that they were off.) No. There is a handcuff on them. The Baron says these things. I know what I am doing here with my collection of papers. It isn’t worth a nickel to two guys like you or me but to a collector it is worth a fortune. It is priceless. I am going to turn it over to… Turn you back to me, please Henry. I am so sick now. The police are getting many complaints. Look out. I want that G-note. Look out for Jimmy Valentine for he is an old pal of mine. Come on, come on, Jim. Ok, ok, I am all through. Can’t do another thing. Look out mamma, look out for her. You can’t beat him. Police, mamma, Helen, mother, please take me out. I will settle the indictment. Come on, open the soap duckets. The chimney sweeps. Talk to the sword. Shut up, you got a big mouth! Please help me up, Henry. Max, come over here. French-Canadian bean soup. I want to pay. Let them leave me alone.

Schultz sank into unconsciousness then. It was 6:40 P.M. He died less than two hours later, without saying anything else. Some say this is everything from the ravings of someone on the brink of death to poetry to secrets of the mob world. You be the judge.