Archive for the Freke Räihä Category

Dr. Holmes he stripped their bones

Posted in Freke Räihä, Johan Von Fritz, Joon Svedelius Lindström with tags , , on June 1, 2012 by Ichiithekiller

 

 

Nu blir det långnovell av Joon Svedelius Lindström. Har bara umgåtts med Amanda, hon är så komplex och så underlig och fantastisk. Försätter mig i situationer jag aldrig skulle hamna i frivilligt, men jag klarar det oftast, lite hjärtklappning och ansiktsrodnad dör jag inte av, än så länge. Börjat i psykoanalysen. Sa att jag är för förstörd för att kunna hjälpa men antar att det går framåt. Inga droger heller, bara maskrosvin och arbete med Crowley-projektet som börjar arta sig.

Kort text av mig innan Joons Beckettska vansinne drar igång. Delar för övrigt upp novellen i två delar. Nästa kommer inom en vecka. Gillar du film som du borde gilla, giallos, trash, fassbinder, maya deren, jodorowsky, buttgereit, lenzi, d’amato, martino, castellari, miike, ozu, kitano, bava, polanski, wadja, herzog, korine, tarkovsky, franco, hartley, solondz, naschy, mattei, rollin, scola, pasolini, meltfilm, w.i.p, postapokalyps, tung fransk 70-talscrime, rape revenge, mondo, häxploitation, nunsploitation, och ja, har du inte fattat nu så, ja, dra åt helvete, men annars – kolla in Joons sida men smått fantastiska anteckningar om obskyr kvalitetsfilm. Nattens ände.

Och så lite reklam. Min goda vän Freke Räihä har publicerat min poem om densamme och nihilismen, läs den på hans eminenta blogg här och sen har även Sourze, i väntan på nästa kapitel av “Gula febern” publicerat min psykosexuella extremexpressiva magiska realism (ja, minst lika bra som de bästa passagerna i Jungers “på marmorklipporna”) i form av den prosalyriska rytmnovellen “Blood axis: verklighetsklyfta” – läs den här, och rösta gärna och så. Ichii fick även veta att Eskapix skall publicera hans epos “En död opera” vilket gläder honom. Gå gärna in på Eskapix FB-sida. Ichii kan garantera att gillar du det som skrivs här så kommer du gilla Eskapix.

 

( Jag kom i besittning av en degeneration som inte har något ord. Den finns i flera varianter men utgår från samma punkt.

 

Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens föreställa oss att använda något som helst konkret begrepp eller ens en antydan till generalisering:

 

Det är ett metafysiskt virus. Det är ett virus i hjärnornas uppror.

Icke-punkt.

Nihili, nihili, nihil.

Menar inget med det.

 

Det metafysiska viruset har inte med godhet eller gemenhet att skaffa utan det driver den som drabbas in i den cykliska uppochnervändheten.

 

Brutalt och utan pardon kommer det att bemäktiga sig din förmåga till du

på plus minus noll sätt kan approbera något

annat än motsatser som går upp i rök med ljusets hastighet.

 

En livslång tankeparoxysm som inte är själva tankarna i sig utan det som verkar i alla inombordsspringor;  överskuggar en presumtiv slutsats med kännedomen om att den kommer erfaras med ljusets hastighet.

I lika hög grad, även om tanken inte hinner uppleva denna i princip icke-existerande syntes, slutsatsen som här i tillståndet jag beskriver –

synonym till att tilldelas ynnesten att få vara säker på något.

Punkten icke-punkt. )

 

Smärta går över och de som går på två ben

är som vem som helst.

 

Orden som följer har ingenting med någonting att göra.

De skulle kunna vara en kniv av nej men fnittrar åt terminologier.

 

Ett upplöst ingenting skrattar alltid åt att allting är lika roligt –

när något med hårt arbete eller icke-möda

igångsätter men hinner till

punkt punkt punkt –

whatever.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tusen vrål är nattens längd

av Joon Svedelius Lindström

 

Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla.” (Ernst Jünger)

 

Ibland log jag, som om jag redan var död.” (Samuel Beckett)

 

Hej. Jag sitter här. På en stol. Den är av trä. Vilket träslag det är vet jag inte. Jag sitter alltså här. Rakt upp och ner. På en stol. Av trä. Jag vet inte vilket träslag det är. Jag tittar emellanåt ut genom ett fönster men jag ser ingenting. Ibland får jag för mig att jag spelar ett spel. Att jag spelar mot någon eller något. Vem det är vet jag inte. Det kan vara vem som helst eller vad som helst. Ibland när jag sitter här rakt upp och ner på en stol och tittar ut genom ett fönster eller spelar ett spel, med en för mig främmande motståndare, så brukar jag fundera över mitt namn. Jag brukar försöka reflektera över mitt namn eftersom jag en gång i tiden ägde den gåvan. Nu kanske någon undrar vad mitt namn är? Jag vet inte längre vad mitt namn är. Det är det jag försöker reflektera över. Jag vet inte längre vad jag är. Jag har som sagt svårt att veta saker numera… Det kanske ni märker… men tillbaka till mitt namn… mitt namn är nämligen, när det kommer till kritan, vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att det börjar om, det är väl alltid som så? Att det börjar om?

Årets sista dag bar med andra ord på det mishimska havets nyanser och det fanns ingenting som kunde inverka på den mareld som då och då svepte mot mig, tog över min kropp och gjorde mig till vad jag är. Vad det nu är.

Och såsom i en spiral vandrar jag längre in och ner i Gorkijs, Renoirs och Kurosawas bilder av den utstuderade misären i slumkvarteren som ruvar i alla de städer jag gömmer innanför mitt pannben. Mitt ansikte håller jag dolt för de störtade änglarna… de snustorra insikterna nere i mörkret är likt ett minne jag en gång hade gömt för mina egna inälvor, i mina egna inälvor om nätterna: och dalgångarna blir djupare tillika ljusare i staden vars grundfirmament är byggda på lik och återigen lik: alla dessa eviga lik med ögon som betraktar mig när jag drömmer att jag befinner mig i en stor, vildvuxen vildmark där jag inte kan röra mig, vare sig framåt eller bakåt. Jag äger med andra ord ingen kropp. Och hade jag ägt en så hade jag inte vetat vart jag skulle söka efter den.

Men jag hänger ändå här, dinglar fram och tillbaka över stupbackens lervälling till avgrund som agerat övergående viloplats åt alla de som fladdrat i vinden före mig. Växelvisa strömmar av blod tillika svett sipprar ut från porerna i min panna och då man betraktar mina ögon är det som om man blickade in i, ena stunden en gaskammare och i den andra ett jovialiskt himmelrike. Det går inte att göra så mycket mer än att le och att fortsätta att mejsla fram vad som i all evighet måste framkallas för hand, som sedan, då våren återigen är kommen, sprids likt cancern i mina förfäders kroppar. På mina ögon placeras sedermera två jetonger av okänt ursprung som i sin tur utgör lekplatsen för en historia som är baserad på en verklig händelse.

Kropparna ruttnar och läggs på hög, man kan ju aldrig veta att allt är dött förrän då när allt liv är utplånat: det här är en positiv tillika optimistisk tanke byggd på spörsmål jag har framkallat under otaliga nätter tillsammans med skarprättarna i min hemtrakt.

Ringlande dans av skador, som rök ur skorstenarna som pumpas ut ur stenhusen häromkring, i din livmoder: det rörliga barnet vi födde ur varandras innanmäten ligger i döden, vilar med livet; närmar sig år, blir till annat år, alla år, alla döda år; livmoderns återväxt, framväxten av det nya livet och jag spår min kärlek i den stelnade lavan som kryper över insektskroppen när jag sovande leker med Polyfemos kvarlämning. Idag sker avrättningen på en undanskymd plats, på en upphöjd plats, i ett offertempel bortom bergkammen. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag kan knappt gå numera, det är något fel på mina ben informerar de mig om var gång jag söker mig till de offentliga toaletterna med en sprängfylld blåsa. Men vad som egentligen är intresse är att mitt namn vare sig är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag somnar i ett vaket tillstånd i den snöfria tillvaro vars grundfirmament består av karg blåst och välutvecklade teorier om att allt som sker är baserat på en verklig händelse.

Det existerar någonting mildvuxet i att överleva: jag känner mig som kalken du och du bor på och som den stilla insomningens kallbrand som härjar dig innan du lättar in i drömmen, faller ut för det omedvetnas klippkanter: det är min andedräkt som är vinddraget som drar runt dig i väntan på den buddhistiska upplösningen.

Under tomdagarna brinner jag på bålet för att tillfredsställa mig själv: uppenbarelse på uppenbarelse lösgör sig i det blekta landskapet som kluvits med kniven som var dold i den nervösa kortspelarens rockärm. Motivet jag beskrivit för er är likt anletet om morgonen då anden vaknar från sin sovande trygghet: inlindad i dunbolstret som är fläckat av fekalier, blod och sperma tillika sekret som alstrats ur de våta drömmarna om frälsaren, den introverta, den externa hon har haft om nätterna i sin ensamhet eller med en nyligen tagen älskare.

Det vita i livet, det är alltid så rött, i det närmaste rubinrött, håller ni inte med?

Det är som en lust, en slags förnimmelse av Eros, som är spridd likt kroppsdelar i åkermarken tillsammans med grisklövar, våta skelett och mull. Det här blir sinom tid till min ledsagare genom underjorden.

Den fräna lukten som hemsöker tapeterna om kvällarna (när kalla ansikten uppträder i de varma källornas spegelbild) påminner mig emellertid om mitt liv på landsbygden. Kontrasten jag i stycket innan har försökt klargöra för er kan enbart kännas igen ifall man någon gång har upplevt den parallella dimension som enbart består av barnsben, allra helst brunbrända sådana. Detta är ett av kraven för att vad som i texten har beskrivits skall kunna upplevas tillika uppnås till fullo. Med dessa ord i bakhuvudet bör man inse att mitt namn varken är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att mina avskalade händer ligger öppna på bordet, med fingrarna utsträckta, tryckta mot marmorskivan. Dina minimala, knutna nävar lägger sig sedan till ro däri och mycket försiktigt mottas och uppstår kärleken som var död men som numera enbart är döende… men det är vid den här tiden, under alla tider, en ålderdom sveper tillika lösgör sig över den flimrande, fluorescerande hinnan som sprider sig i ögonen och gör sig påmind: ännu en dag närmare denna död, denna oändliga död. Allt handlar om död säger den döende som under hela sitt liv har talat, tjatat sig själv till leda angående döden. På toppen av en byggnad slår jag sönder ert samhälle eller skapar åtminstone en tillfällig upplösning av verkligheten.

Jag omsluter, tar tillvara på de tårar som har förskjutits, som inte får leva kvar bland underjordens folk som gång på gång vänder sig om, lyssnar efter rösten som aldrig dör ut och månens tillika spegelansiktets bild vilar tryggt kvar i ytan av det kinesiska vattendraget som blir till min undergång: milstolparna slås ner i den svarta underjorden: att bli till något som börjar om, det är väl alltid som så, att det börjar om, att den söndergråtna (numera finns inga tårar) jorden låter blommor av aska och stål blomstra då omgivningen minst anar dess existens och jag är en romantiker och jag är en romantiker och vi är en romantiker och romantikerna ruttnar i sina gravar på ett helt annat sätt än alla de andra.

Ikväll släpps hursomhelst poeterna fria från världens tillika universums kvästa burar: kanske kan man, ifall man med öppna ögon hänger ut från sitt fönster (kanske röker en cigarett) och bestämmer sig för att kika, se hur de störtar från himlavalvets hängsnaror och landar mjukt i de varsamt konstruerade infernona som vilar i trädtopparna. Det här är såklart en lögn. Jag tror inte på poesi. Jag tror inte ens på språket. Och för den delen aldrig på människorna bakom orden.

Det löjeväckande lugnet och melankolin som känns såsom infantila bröstsim i mitt hjärta kommer över mig omkring midnatt och jag får för mig att det här är baserat på en verklig händelse. Det känns som om det alltid vore som så det skulle vara och det känns även som om skadeskolans dagar är över och för all framtid förbi. Ingen vandrar av och an eller vankar likt en anka till klockans sus och dess ihållande, tunga kyrkogårdsdus: jag vrids och vänds och lyftes högt upp över marken; jag stirrar den vita hästen i ögonen och väntar på att hornet skall växa ut ur dess panna: så är inte fallet idag, kanske imorgon men det blir nog aldrig imorgon: endast minnet om skymningen låter sina lockar falla ner över dina trinda axlar, din späda kropp i detta universum vars behov av tröst aldrig stillas förrän ingenting blir gjort och förblir dött vaggande i sin krubba. Vi slog ned upproret då det ännu låg i sin linda och sökte efter nappen eller det såriga jungfrubröstet i samma ögonblick som mitt namn visade sig vara oväsentligt och inte heller essentiellt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag föreskrev mig äldre resor och förblev kysst och sönderkysst i de drömmar jag drömde när snön fortfarande inte hade fallit från det ångestladdade valvet. Det är nedanstående redogörelse bevis på:

I tomheten, det blev vi informerade om i plugget, så kunde det inte existera någonting förutom vi två som ruvade i varandras minnen och i varandras grimaser när vi umgicks med andra utan kärlek. Under sexualundervisningarna som genomfördes på en gotländsk campingplats som mest bestod av Crystal Lake-stugor så delades pojkar och flickor upp i varsin grupp. Vi pojkar blev informerade om att det var ”bättre med en rövare i Polen än en polare i röven” av vår manliga lärare och att det var hälsosamt att onanera och att det var fullt normalt med morgonstånd. Denna övernattning och undervisning kom till att utgöra ett oförglömligt ögonblick i mitt livs historia. Jag fick dock aldrig reda på vad flickorna fick för information av sin kvinnliga lärare.

Den gamla trötta döden kommer dock alltid tillbaka hur man än gör och vad man än sysselsätter sig med. Man kan även kalla den för den blåa döden, den röda döden, den svarta döden och den död som bär ett akvarium på huvudet då kärleken till den andra är det enda existentiella målet som verkar finnas till för många. Allt det där är egentligen upplöst: att älska varandra, att lida för att nå frälsning i en annan. Det är lögner; sanna lögner. Lögnaktiga sanningar. Man skulle kunna hävda att ”mytologin lever inte förrän drömmen om den har slutat existera”.

Men hur stirrar man egentligen in i ett mysterium eller hur klarar man av att vara en dansande stjärna eller hur kommer det sig att allt är så lugnt eller att det meditativa som styr kroppen och sinnet har byggt en Kwai-bro som det för tillfället är relativt enkelt att färdas fram och tillbaka över? Men det största mysteriet av dem alla är nog att jag är tillfreds och känner mig kontemplativ och svävande i de konkreta formernas jakande ritual. Men jag vet att det inte varar i en evighet, aldrig i en evighet: snart dansar den svarta katten med sina bjällror bredvid mig då jag återigen drömmer om rännstenen, Edgar Allan Poe och Lucio Fulci.

Bergstoppen går med andra ord likt spindeln genom nålens öga; förblir vig i sin strävan. Alltid så fulländat vig. Om man varit tillräckligt anal hade man kunnat börja tala om toppen av ett isberg eller flera. Men jag avstår från det idag. Det här måste med andra ord genomlevas. Den som inte har levt vet ingenting om själva tillståndet. För dem är det ingenting och det här är baserat på en verklig händelse som tar sin början i att jag efter ett smärre nervsammanbrott fyllt av melankoli igår under dagen (det hade varit på gång under ett par dagar/nätter) som varade fram till natten, återigen är vid relativt gott mod.

Jag har varit ute och vandrat och solen har varit möjlig att skymta mellan molnen och man kan även ana att det existerar en klarblå himmel. Men det finns ingen sol, det finns ingen himmel, det finns inga moln. Jag har inte ens ett känslotillstånd som går att lita på. Jag har med andra ord inte drabbats av ett smärre nervsammanbrott. Jag kan inte ens gå och allra helst inte vara ute och vandra, speciellt inte då jag är medveten om att mitt namn inte är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör inrikta och fokusera sig på är istället vem som är den där mannen på fotona? Han som älskar… han verkar på sätt och vis fullkomlig, och sättet han betraktar henne på, så hungrande efter fulländning, efter kärlek: han är så lik mig men jag vet inte vem han är förrän den svarta ångesten splittrar mitt ansikte itu och omgivningen blir till ett blötdjur.

Fara med regn, regn och hagel utgör fara på färden; på resan bort längs med landsvägarna där man körs ihjäl dag efter dag och om nätterna i drömmarna utgör ”fara på färden” en konstant angelägenhet och i och med faran kommer regnet: fara med regn, fara i regnet, blir till ett med regnet och faran som utgör både fara och att jag kan fara utefter min utstakade non serviamska, siamesiska väg och himlen är grå, emellanåt ljus, ibland blå som kvinnors kön om sensommarn och molnen glider förbi, vill skynda sig ut ur min åsyn, vill bort från mig: ty jag är oväder, det behagliga ovädret där allt blir lika och där ingen kontroll längre kan skymta, men det finns ordning i allt, till och med i kaos och Kaos, det är mitt namn när jag inte är Ordning eller då jag utgör en flyktfågel mellan de båda och regnet haglar ner och ni kan fara och flyga vart det än behagar, det gör jag.

Senare under dagen får jag ångest då jag är inne i en affär och på avstånd får syn på en av mina gamla ammor som alltid kallade mig för Kaos. Jag är inte riktigt säker på om det är en av dem. Sedan blir och är jag fullkomligt säker på att det är hon, om hon nu var en kvinna. Jag lämnar affären utan att hälsa. Upplever därefter ångest över att jag inte hälsade på henne. Det rinner av mig på resan hem med likbilen. Dödgrävaren har sin röst uppskruvad på högsta volym. Vi färdas på ett obehagligt makligt vis genom omgivningen som mest består av tallskog och oasfalterade vägar. Vi befinner oss i mitten av skymningen när jag inser att min berättelse är baserad på en verklig händelse. Jag blir aningen förfärad och ser ingen väg ut ur det här eller hem till något som jag borde kunna kalla ”hem” även fast jag vet att det är till de två platserna jag borde vara på väg om jag inte har tappat mitt förstånd fullständigt och jag minns endast att mitt namn inte längre är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag bör koncentrera mig på är att jag förbereder mig för sänggåendet som sker i skymundan, det sker alltid skymundan och du ser på mig som om jag är av den art som inte är av en art och jag håller såklart med, vädret är väl en aning dunkelt, det är en samling amöbor som har satt sitt bo i mina kryckor som jag har svårt att röra mig med eftersom jag aldrig lärde mig att gå på sådana medan jag ännu var frisk och fysiskt rörlig. Det går även att tänka sig att jag är psykiskt skadad men jag har tappat bort alla de där begreppen: numera kan jag inte riktigt lära mig att överleva i den här bikupan som någon har stulit allt vax ifrån. Det är faktiskt jävligt komplext, eller det är bara skit, och här kommer mer skit lastat, ja, skit kommer lastat! Det är helt enkelt väldigt enkelt.

Under kvällen ser jag på filmer om inavel, incest och krig. Det är många döda barn, uppslitna och förstörda. Människor är skjutna “i bitar”. Men vad är det egentligen för bitar? Ja, inte är det tårtbitar i alla fall även om man skulle vilja tro det när man lyckönskar de man älskar, eller älska, jag vet inte ens vad det betyder eller är? Är det en frukt? En gång var jag dock säker. Fast det var då jag insåg att verkligheten var en mango. Det skedde vid samma tidpunkt alltsammans. Sönderfallandet.

Tidigare under kvällen samtalar jag med en kollega inom väsendet. Jag har återigen funnit Gud visar det sig, jag lyckönskar honom och vänder upp och ner på mitt kors som jag brukar ha över sängen när jag är såsom mest gråtmild över att världen, det jag kallar för ”värld” är helt enkelt inte någon värld numera utan mer som någon form av dynga man kastar på småbarn innan de blir tillräckligt stora för att se vad som försiggår runtomkring dem.

Under samtalet försöker jag dock hålla mig inom räckhåll när vi talar med varandra men jag känner mig samtidigt distanserad och orolig. Men när någon frågar mig säger jag att jag trots allt är vid gott mod även om de inte tror på mig. Jag känner mig på något sätt trygg i att leva invid existensens rand och i ett gryt emellanåt. Folk tror inte på mig när jag säger att jag är en räv. De jävlarna skall få smaka på precis samma medicin som den där ragatan eller rättare sagt skatan jag var ihop med fick. Eller jag var ju aldrig ihop med någon, jag har alltid varit ensam och jag har alltid varit lite slirig under fötterna, drattat omkull och fallit på arslet och sedan inte kunnat resa mig igen. Men att vara lugn som en filbunke, det är någonting helt annat det! Där kan jag släppa mina vilddjur fria, de är så trevliga så och håller sig alltid i skinnet även om jag går ur skinnet, oj, nu förändrade sig vädret igen. Det är en jävligt märklig plats det här.

Jag vet inte hur man ”befinner” sig i någonting som är baserat på en verklig händelse och mitt namn, ja, återigen mitt namn: mitt namn är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är det göms ansikten bakom ansiktet; en del hasplar i uttråkad förtvivlan ibland ur sig “jag är alltid olycklig” och förblir därmed olyckliga tills insikten om ingen lycka eller olycka står skrivet i sav på den livmodiga tallen som står invid mina tveksamma ögonblicks skogsbryn. Emellanåt är det som så att ”Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”.

Jag ser i minnen av det förflutna och jag ser i ”drömmar” om framtiden, alldeles bakom mig tonar en stad bort och en annan tornar upp sig framför mig och det spelar ingen roll vart jag är så länge jag är medveten om att jag lättar från marken då jag slutligen väljer att hoppa utför närmsta stup.

Den frånvarande gräsrotskänsla infinner sig när jag tror att livet är baserat på en verklig händelse; du är antagligen här för att stanna eller tills jag dör… uppe på en stjärna i detta oeniga universum (som är byggt bakom låsta dörrar) sprider sig den sällsynta, svartsynta klängväxten som jag tror är en murgröna. Dess rötter genomsyrar alltmer stjärnans konstruktion och ingenting är enkelt, allt är så besvärande enkelt: kokar kittel full, speglar sig i en främmande värld som är den enda utav av alla tänkta världar och jag talar därifrån; lyfta, knota, dra, i graven ligger vi en dag och därifrån kan vi aldrig fly men det finns de som har försökt tala från andra sidan graven och jag tänker inte vara sämre än de som har vandrat framför mig.

Jag längtar alltid efter de utdragna dödsvrålen när jag ser på film. Samtidigt gråter jag när de förälskade kastar sig i varandras famnar precis innan eftertexterna börjar rulla. Glädjen innan det svarta påminner mig om att mitt namn inte äger något värde för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att om vintern, när hjärtat är kallt och varmt samtidigt skriver jag dessa rader som inte är mycket för världen men mycket för mig.

Sinnet slipar sina midnattsknivar som är långa och blänkande och skär bort allt det överflödiga; tumör efter tumör lämnas sedermera till att ensam pulsera på de ödelagda gatornas trottoarkanter där många, ifall man lyfter blicken, har målat halvmånar på övergivna butikers dörrar i väntan på den dräpande gryningen. Innanför min hud ligger Mahler och dundrar och jag vet inte ens varför jag vill dö.

 

Nya dagar tornar dock upp sig och jag vandrar längs med den hala marken med mina ansiktsmasker staplade upp till mina kindben som ekar av något som är baserat på en verklig händelse. Knotorna som har gjort mig till en innesluten kejsare fortsätter att knaka då jag rör på mig. Jag lägger om min livstid och vet inte längre min ålder. Kanske har jag levt i all evighet och skall leva länge till även om det känns som om livet är mer eller mindre över förutom på pappret och jag skriver ner mitt namn i mina handflator även då jag vet att det är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag borde koncentrera mig på är att jag måste vakna, jag måste vakna… symfonins avslut sipprar in genom springorna, cyanid andas människa, människa andas cyanid, kärlek andas hat, hat andas kärlek, två av dessa vapen är lagda så att de korsar varandra, de andra formar en cirkel man inte får beträda förrän Man är Eld, och Eld är Man. Jag!

Hugger och Hugger mot ett Huvud som vägrar ge vika: en orm om våren, en orm om sommaren, en orm om hösten och en orm med fyra huvuden om vintern: slingrar sig in och ut ur munnen och ögonhålorna.

Istället för dina gyllene ägg föddes ur dessa munnar idéer som var baserade på verkliga händelser som kunde liknas vid ruttna ägg som innehöll barnen som aldrig blev frälsare och som födde religion på religion tills ingenting fanns kvar förutom insikten om att synden aldrig hade existerat och att ingenting förtjänar någonting annat än insikten om att det aldrig existerat ett begrepp som titulerats “förlåtelse”: allt är istället kärlek och dessa ormar kommer aldrig att lägga några ägg förutom de som redan har kläckts i min skalle och gör mig knäsvag 12 månader om året och jag släpper inte in någon; den förgyllda, förruttnade frukten och dess smak torde bli det sista jag smakar av i kejsarens palats och min väg är utstakad, fulländad; genom trädgårdarna faller jag, blir hängande från en snara jag knöt i sömnen: i mardrömmen om ett bättre liv.

Visionen kläcks i mina upprörda inälvor. Spyr blod om morgonen, dagen, kvällen och natten: det liknar guld även då dess nyans är så förbannat djupröd och så jävla svart. Men det är inte allt, eftersom ingenting av det är, istället är det endast en ingivelse av hur framtiden skulle kunna se ut och mitt namn, som inte är Gunnar Ekelöf, är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse… vad man bör koncentrera sig på är att hennes diadem glimrade om de kristallmorgnar då jag inte längre ägde någonting utom insikten om det rena och att jag senare skulle få blodiga händer.

Den totalitära atombombsklockan, med sitt skimmer, tickade emellertid i vanlig ordning likt de nervösa fingrarna på kontrollpanelen invid knappen som skulle höja krigsberedskapen i den splittrade framtiden som låg framför älskarna och ruvade på deras sinnen. Vi stiger hursomhelst, oavsett stämning, upp i gryningen i våra gemensamma plågor: vi beger oss till vattendraget för att slå hål på det frusna vattnet som vi sedan samlar i gamla kastruller som avger en proletärdiktande klang då man slår dem mot varandra. Vägen tillbaka in i huset är inte speciellt mödosam, men det är onekligen kallt om våra fötter då vi mjukt låter dem sjunka ner i det vita snötäcket. Vi värmer kastrullerna på spisplattorna som snart inte fungerar längre. Det är ett fridfullt arbete men vi står inte ut med varandra.

På varsin ände av den vässade pendeln lever alltså de halshuggna: de som älskade djupt och länge. Jag förvarade deras förkrympta huvuden och ansåg mig själv ha nycklarna till deras gemensamma gravkammare då de gick hädan, då de brann i sitt högst personliga Gehenna. Golgatavandringen var däremot en resa jag alltid företog i min ensamhet. Detta skedde av bestämda orsaker och av högst personliga skäl. Jag kunde varken återvända eller bli uppspikad på ett kors, endast en oändlig vandring, mitt eviga Golgata.

De brinnande kropparna och sedan det radioaktiva regnet kom likt sjukdomen kommer om våren eller likt den oftast gör efter en intensiv period mellan älskare som på förhand vet att de var dömda, fördömda, in till sin rot smittade av någonting som äter upp dem; långsamt, brutalt, radikalt: precis såsom poesin i dess fulländade gryning eller en saga baserad på en verklig händelse.

Varje vår har som bekant sitt offer. Varje vår kräver som bekant någonting i gengäld av människorna. De som inte ser våren framför sig eller känner sig bekanta med dess villkor vet inte vad de talar om och har förmodligen aldrig levt eller tänkt en enda ”genuin” tanke eller känt en enda ”äkta” känsla under sina liv. Om det nu hade funnits någonting som skulle kunna sägas vara genuint eller äkta vill säga. Det påminner mig om att mitt namn inte är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag blir väldigt berörd när jag bläddrar igenom det lokala bibliotekets hylla som enbart är fylld av bekännelselitteratur, eller vad är det jag säger? All litteratur är väl baserat på bekännelser av alla dess vilt skiftande slag?

Jag har tydligen återigen kommit in i en period som är fylld av bekännelser, jag kan dock inte orientera mig sådär som man borde eftersom jag inte har några ögon att se med, inga öron att lyssna med, ingen tunga att smaka med, ingen näsa att lukta med och heller inget kön att orientera mig bland alla perversa kroppar med.

De flesta i min omgivning har gått vidare in i Minotauruslabyrinten, de har fallit in i i sina hemmagjorda mönster: men jag kan inte döma dem, jag har väl gjort detsamma men jag minns vare sig mitt förflutna eller min framtid och vet heller ingenting om hur det är att döma eller att göra eller att någonting är detsamma som någonting annat. Men ibland ”känns” (?) det nästan som om de skryter med sitt hantverk även fast de var och varannan dag glömmer bort att tvätta sin egen buk ren från allt det kräk de har kastat upp under natten. En del av dem hittar till och med kärleken till en annan och bestämmer sig för att de vill dela sitt liv med den och den personen. Men jag har ingenting att invända, det gjorde väl jag med, eller jag kommer inte ihåg, allt är så grumligt och jag orkar inte breda ut mig… det kanske var meningen att jag skulle hitta kärleken nu? Var det vad jag skulle tala om i den här berättelsen? Allt är så fördömt grumligt och slammigt, vart var jag på väg? Gick jag här eller vek jag av precis innan den här gatan började och gick in på en annan sidogata och har byggnaderna alltid varit så vansinnigt skyhöga i den här staden så här års? Jag vet inte. Kanske är det mer som så att allt det här är baserat på någonting som en gång var taget från verkligheten och att jag sedan gick in i en annan verklighet eller vart det som så att det skulle stå att det här var baserat på en verklig händelse här eller vad var det nu frågan om? Är det någon som kan ge mig ett glas öl? Jag tycker om att dricka förstår ni, i alla fall tills levern säger ifrån. Sedan får jag väl passa mig, men jag är ju inte ens människa och inte heller djur och för den delen inte ens levande… jag kanske är odödlig? Ge mig någonting mer att dricka, jag tål inte den här kräksjukan som har lagt gift i mitt dricksvatten. Vänta! Nu kom jag på det! Nej, nu försvann det igen. Men jag vet i alla fall att under gårdagen så kom den första snön, den hade nästan försvunnit helt idag. Men vattnet har stigit ute i markerna. Det känns som om jorden inte kan ta vara på det överflöd av vatten som numera har slagit sig till ro häromkring där jag för tillfället håller till. Jag vet inte vad det är förutom att det är en plats där jag håller till.

Det kom mer snö under natten. Snön var vackrare idag. Jag och min mor gick längs med landsvägen och ja, även jag har en mor som jag håller mycket kär. Allt upplöstes dock väldigt fort och jag stannade till, insåg att jag var i en dröm och i denna dröm befann jag mig invid det gamla änget och den bäck som rinner där. Ni vet självklart inte vart det här är någonstans och det gör inte jag heller, men jag beskriver det bara som jag såg det, som jag upplevde det. Jag drog även, om jag inte minns fel, en väldigt stor kärra bakom mig med hjälp av ett snöre. Kärran var klumpigt målad grön av någon målarlärling. Det är i alla fall vad jag fick veta i drömmen. Jag vaknade upp när jag insåg att kärran var lastad med övermogna äpplen och avskurna grishuvuden som hade börjat ruttna, det hade gått mask i dem, maskar som krälade ut och in ur dess ögonhålor där de ännu glansiga grisögonen satt kvar på sin plats. Maskarna krälade även ut ur grismunnarna och det sista jag minns innan jag vaknade upp till den här bikarbonatblekta, dimmiga existensen var att någon som tycktes mig bekant, kanske en avliden släkting jag aldrig hann träffa, skar bort maskarna från grishuvudena och att samme man sedan tog en rejäl tugga från ett av äpplena. När jag vaknade var jag övertygad om att det var jag, det kunde inte ha varit någon annan och även då jag vet att det alltid förmodligen är jag så är mitt namn helt obetydligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att vi är smittade av lust och smärta. Det regnar döda människor härikring, och mitt minne, det är så förrädiskt, alldeles dunkelt, en slipad diamant, varsamt behandlad för att dö: jag är tillverkad av kärlek men vet inte hur jag skall föra vidare det meningslösa utan att förlora medvetandet. Jag kan inte ge liv, jag äger inte den sortens biblar förrän jag blir besegrad av de isande, kalla käftarna som inte tillåter hjärtat att slå i sin egen takt: du talar genom honom, utanför de bubbliga depressionernas landskap.

Det känns som om svalor simmar i min saltvattenfyllda mun när jag går här fram och tillbaka längs med vägarna och drar benen efter mig och jag kan höra dig och jag önskar dig glädje och kraft till ett fortsatt liv utanför det här arket, utanför det här verket, utanför den här döden, utanför den här återfödelsen, utanför det här året. Det börjar om igen och du kan få det till att du är du men jag är helt övertygad om att jag vare sig vet vad jag eller du betyder utom när jag skriver det.

Mitt svarta hål blir sedermera belamrat av syfilissländor och jag kastar ankare i djupet av den icke-existerande själens malugnar som efter förbränning leder till befrielse. Min sjömansklädda Nemesis (som självfallet är en spegling av mig själv) bekantar sig med mig på nära håll, vill att jag skall gå in i köttet, bli ett med köttet: förtära, bli förtärd, upplösas i det redan upplösta och båtens skrov är renskrubbat, dödskalleflaggorna hissas till toppen av masten som omges av flugorna som dras till matoset från festmåltiden som numera är överstökad och näckrosorna flyter fritt, rör sig för en gångs skull efter vågornas flykt undan livet ute på det rytande havet: det är en märklig syn.

 

 

got a dog named kubrick

Posted in Freke Räihä, Uncategorized on February 8, 2012 by Ichiithekiller

Låten, ovan, känns jävligt Ichii. Gillar. Tänkte bara göra lite reklam för ett intressant bokprojekt som Freke Räihä ligger bakom. Du kan, om du vill, även läsa lite texter av honom här, till höger. Om du är intresserad kan du maila honom. freke.raiha@tidningenkulturen.se Det var även Freke som gjorde intervjun med Ichii, så postar en länk till den igen. http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11049-intervju-med-johan-von-fritz

“Jag skriver i egenskap av litterär kurator, delvis anställd på Tidningen Kulturen samt i egen mellanliggande egenskap av redaktör och till er för att ni på olika sätt och vis, i ert konstnärskap, ibland eller ofta befinner er i ett mellanrum mellan språk och mellan språken. Som exempelvis översättare, leverne i en språklig minoritet eller som tvåspråkig författare. Men betänk att allt som kan läsas som text innehåller valida språk. Alltså även den som resonerar kring ett multimedialt konstnärskap skulle kunna få plats under paraplyet i regnet i gemenskapandet. Jag hade tänkt publicera en serie texter eller möjligen en antologi om texternas enhet som helhet kan gå i god för detta, ni får själva välja det format och den textlängd som ni tycker passar bäst för er och det som ni är intresserade av att säga, om hur det är att vara på denna plats/axel/brant och hur det påverkar er. Möjligen skulle vi kunna sätta ett preliminärt stopp vid tjugotusen typrum, jag brukar bli uttråkad efter det och att hålla sig kärnfull är den enda litterära dygden. Essäestetik och/eller andra former av undersökande skönlitteratur är välkommet; jag är av uppfattningen att ett ämne som bäst undersöks med det ‘fria’ skapandet och är inte direkt intresserad av akademiskt själsmord. Dessutom hade jag i förlängningen tänkt mig att texterna i eventuell antologi skulle vara inomverkligt refererande.

Inledningsvis tänker jag inte erbjuda något arvode, däremot om projektet skulle – efter genomförd ansökan till aktuella finansiärer – efter alla andra utgifter är avhandlade, inbringa tillräckligt så är det rimligast att dessa pengar rinner tillbaka på er skribenter. Faller lotten på ett förlag att dela ut texten till betalande kunder tvingas de betala den fastslagna standardersättningen.

Låter det intressant? Om ni dessutom känner på er att någon annan, som jag inte tänkt på, eller på rak arm känner till, skulle vara intresserad, så tveka inte att vidarebefordra mitt brev.

Allra vänligast

/Freke”

Tupac

Posted in Freke Räihä, Johan Von Fritz, Kim Larsson, Robert Halvarsson on January 3, 2012 by Ichiithekiller

Först en text av Kim Larsson. Sedan en svit av Freke Räihä. Och slutligen en text av mig. Musiken står Robert Halvarsson för. Inleder med smått fantastiskt citat, och vill också rekommendera Martin Bladhs blogg: island-of-death.html

“I tjugoårsåldern hade han varit absolut övertygad: det finns bara en enda sak som jag är bestämd för och det är ära. Just det, ära! Han hade inte en aning om vad för slags ära han eftertraktade eller vad för slags ära han var ägnad för. Han visste bara att det nere i världsmörkrets djup fanns ett ljussken som var till enbart för honom och som en dag skulle dra sig nära och bestråla honom och ingen annan.

Och det föreföll allt uppenbarare att världen skulle störta över ända ifall han vann den ära som med rätta tillkom honom. De var av samma väsen – äran och den kapsejsade världen. Han längtade efter en storm. Men livet ombord lärde honom bara naturlagarnas regelbundenhet och den krängande världens dynamiska stabilitet. Han började granska sina förhoppningar och drömmar en efter en och stryka ut dem en efter en precis som en sjöman korsar över dagarna på almanackan i sin hytt.

Ibland när han stod på vakt mitt i natten kunde han känna sin ära komma ilande mot sig som en haj långt bortifrån ur havets täta mörker, nästan se den, glödande likt en mareld som lyser upp ur vattnet, se hur den svallade emot honom för att överhölja honom med ljus och kasta silhuetten av hans heroiska gestalt mot randen av människans värld. Dessa nätter då han stod i den vita styrhytten i ett myller av instrument och blanka signalklockor var han mer övertygad än någonsin:
Det måste finnas ett speciellt öde i beredskap för mig, ett slags specialbeställt öde som inte skulle förunnas en vanlig människa.”
(Yukio Mishima)

Underjordisk studio; älska mig som metall

Kom då, läsarkadaver. Var sen och håll käften. Håll. Det är. Det är äntligen för sent för det mesta, särskilt för att sluta andas, men ett dansgolv av gul, röd, grå och svart vinyl blir det i alla fall. En efter en känner jag dem smälta och rinna ut över golvet, de gamla LPskivorna, men snöblandade tårar brinner inte upp som ryska silvertåg. Fan, men där, förstärkare av aska. Högtalare av sten. Varm aukustik av ihjältrampad nysnö. Den tårfyllda trästugan låter extremt bra. Drunkna nu inifrån. Utpressa universum tills det spricker upp av intelligens. Svartlistad inatt. Äntligen gudlös. Så skönt att falla som en gummiboll, ända till månen. Wow. Att bara drunkna i dess ljusbrist, på baksidan, bara komma nästan hem. Sublimt, retsamt nära, nära någon sorts jävla stjärna. Simma, göra änglar i stoftet, drunkna där ingen människa andas guldgas, ja, bara störta där ingen människa orkar drömma om annat än utarmad, skimrande biologi. Eller vänta, jag sa aldrig att jag krälar, eller hur? Det är viktigare än månen. Hur jag gör saker. Alltså lite klädsam självförnedring som omväxling. Jag krälar runt runt, naken på en spegel som sjunkit ner på golvet som blodblandat iste från Pluto. En spegel av frusen saliv, nej, lymfa, nej, saliv. Jag krälar runt för sista gången. Genom spegeln skjuter antika moderstårar upp. Någon sorts morbida stalagmiter. Stalagmiter som smälter och snabbt blandas med näsblod. Säkert mitt. Rött snor. Rubinsnor. Det blir en sörja av kärlek, kaosgnostisk svett och liksom glasaktiga, självlysande spyor. Och så mycket blod alltså. Glöm näsan. Detta är så mycket mer. Självlysande. Förresten så älskar jag det ordet, men nu bakar jag kakor av sörjan jag så passionerat nämnde. Kakor som liknar råttkranier. De är. Och jag är. Lyssna för helvete, och salivera blint över den mörkaste golvplankan. Vindstilla och urgröpt ska du kyssas ihjäl till läsare av mig och ingen annan. Jag ska befrukta isär dig alldeles apatiskt, blomvarmt och vindstilla. Vindstilla som en underjordisk studio; älska mig som metall. Och hjärtat blöder guldsand. Alltid något. Nej, vänta nu. Ett hungrigt hjärtat öppnar sig. Hoppas det var mitt. Gamla frusna diamanttårar faller rakt in i dess såriga mun. Jag måste fråga mig själv hur en total frånvaro av händer, röster och hår kan vara så kärleksfull. Tyst som fan. De så kallade vännerna sover, förpuppade, marinerade i läsk, sprit och biblisk lera. Söta små gnagare. Men frånvaron då, den kärleksfulla? Jo, så här: stillhetens, tystnadens ömhet, en inverterad kyss i nacken. Svart, vit, grå. Ett smeksamt negativ som en näsduk över ansiktet. En omfamning av lyxtyg och lampolja. Läckert, läckert. Det är så stort, så skört, ja sensuellt, att jag tappar bort mig. Vad det en text om mig själv jag höll på med? Visst ja, fan. Vad trist. Ja, jag får väl skriva klart då. Ja, men vi kan väl tala om ben, skelett istället? Skelettnycklar, titta. Ett världsskelett av genomskinliga tänder. Ett slott av tandkött, nej, så banalt. Kasta ben istället, på golvet. Låt dem spå. Jag funderar, krampar, medan jag rullar ljudet av en utbränd studio mellan handflatorna. Det blir en kula att skjuta vindskuggor med, men var var jag nu igen? Ben. Ben. Ben? Nej, ja, nej, ja, ben, märg. Älskade äckliga märg. Ben. Och världen ligger barmhärtigt hoprullad, inte död, men egyptiskt drömmande på botten av en läcker, sockrad grop, nere i gropen mitt vänstra nyckelben lerigt bildar utan att någonsin frysa fast. Jag älskar nyckelben, men särskilt mitt vänstra. Det har en svår, blåaktig, liksom löst sittande skugga. Skuggor är bra. Ljus, skugga, ljus. Men skitsamma, nu väntar jag bara på att den där lilla blåaktiga och grymma skuggan ska stillna, som resten av världen. En efter en hör jag dem snurra, de förbjudna nycklarna. Vilken outhärdlig kliché. Så hopplös att den får stå kvar. De förbjudna nycklarna. Dödsvind. Jag ler, för ingen kom hinna hit i tid. Ingen kan hindra detta jollrande missfoster till text att veckla ut sina drakvingar. Vargtimmens djupfrysta dist bär snabbt både denna ufotext och mig genom vaginalt brinnande salar av kristalliserad skymning. Och äntligen är jag framme vid det vätskande ansikte som följer på rumtiden. Inte det sämsta. Verkligen inte. Verkligen inte, så kom då, kadaverläsare.

Svit

Inledande. Blicken är ny, inlevd och efterlängtad. Torget. Speglingarna från omgivningen. Hon. Han där. Torgets lister, trottoarerna är levande i tungor, i tungomål. Hon märker detaljer, blind för helheten i det omgivande och blickande fånget. Kaffe, påtår, kaffe ökar nervositeten. Vissa ord stammar, andra stammande. Ande tagen, delade över över. Benen sammanpressas. Benen är nylon, svärta, distans. För någon annans skull. För att någon annans skull är för hennes skull, ensam skull. Håret är inte samma, inte händerna. Ögonen speglar hennes; kvällssolen ett motljus, en aning om något där emellan. Svarta och vita och genom ett raster. Referenserna liknar varandra.

Avskildhet. Bilderna är inte de samma; händerna tränger in i. Rummet. Fönstrets ljus: gatlyktorna lyser i den här stadsdelen. De lägger sig i. I samma ord; ramverk som sammangår – bildar, nästan som nät, ett trassel, nystan. Ingen del skiljs från den andra. Benen sammanpressas. De låter sig beröras; de. Som om de; var ovana, som ovanan, nybildningen. Varje skrymsle är nyfött, förlöst. Nylonet är förbrukat. Andas löst. Plast blir gummi. Gummi blir kladdigt, det finns ingenting som reflekterar. Inga spår får lämnas, inga lukter. Färgerna är stumma nyanser, grå, grått, passioner. Omärkliga, uppgångna i sitt; sina lakan. Det finns ingen skillnad.

Efterklang. Kroppen drar sig in i. Längs med kroppen, inåt, händerna, armarna. Kanten. Benen sammanpressas. Persiennernas skuggor, metaforiska; galler inifrån. Scenen är en doktrin; av andras röster återinförda. Han. Hon där. Distansen är oöverbryggbar. Ande hämtad. Som i ett annat ljus: sepia. Plaggen, från trasor till skyddsnät, social kodväxling, inbunden. Kalsongerna åter kalsonger. Väggarna ryms inte längre i rummet; språket finns inte kvar som ett alternativ. Trapporna finns, toalettpappret, låset; ljuset finns försvunnet.

du är sjuk

Det här har jag känt tidigare, det är med stor sannolikhet så att det jag nu tänker är en dröm. För igår ser inte ut som idag, böckernas sidor faller sönder, det ligger nytt sjögräs på strandbanken och kråkan jag begravde i somras har fortfarande inte funnit sig i sitt öde; men allt faller.

Så som jag föreställde mig vattnet, porlande ner för mina kinder föreställer jag mig nu drömmen om oss, vi två, du och jag. Vet vi ens vilka vi är? Vet du vem jag är när jag skriker i sömnen? Hur skulle du kunna veta vad som skulle komma att hända? Jag visste att du visste första gången jag såg dig, du låg som en grön mani kring perrongen och omfamnade mig som en storm med många namn, när jag utmattad och livstrött föll i dina veka sönderskurna armar. Irrande gestalters tomhet blev ett med betongen och järnet.

Genom ditt ansikte lyckades jag skapa mig ett alternativt universum, där röster lät som tåg, och där annat kött än ditt kött bara såg ut som genomskinlig åska.

Du, kom ihåg mig, nu när jag lever, snälla. Sen, när jag är borta, vill jag inte att det skall finnas något kvar av bilden av oss; av hur du sprang genom det eldiga regnet för att möta en kylig ande i hamnkvarteren. Du blev lungsjuk och dina föräldrar sa att det var kärlek. Jag sluter mina ögon nu. Kan se dina konturer tecknade på en kritvit cellvägg, kol, med darrig hand.

när skall njutningen straffas med döden?

Posted in Freke Räihä on July 6, 2011 by Ichiithekiller


Bjuder nu på den avslutande delen i Freke Räihäs bängliga, underliga, enhetliga, intressanta automatiska projekt. Vill passa på att tacka Freke och önska honom välkommen tillbaka.Vill också upplysa er om att Freke nu är lite i det så kallade ropet, och att ni kan beställa boken här: http://www.kingink.se/forlag/boklista.html

Riolin.

Oändligt vattenfall fyller haven.

Molnen.

Jag spelar Allan.

Jag behöver en gasmask.

Hjälp.

Det är så svårt att andas.

Mina spår är ihopvirkade, bara saxen hjälper.

Ondskan skrockar.

Han krymper till intet.

Skitdrygt.

Och tid tar det med.

———————————————————-

Rotklämma.

Fångad!

Ansikte mot duken.

Ögonblick snärjt ur tiden.

Jag är vacker.

Festligt.

Luktar gott gör jag också.

———————————————————-

Kanalje.

död och hunger letar sig upp i halsen

ytan är kall, ögats blick också

inget har något värde, inte värdet heller

inte inget

faller för ett stup

ont gör det

Ditt morgonkaffe är på väg.

———————————————————-

Vänligt inställd.

Orden stockar sig i halsen

som av en alldeles för stor kuk.

Krypandet börjar i ryggslutet

och tar sig ut genom ögonen.

Jag faller handlöst omkull på hallgolvet.

Spännande, eller hur?

Mer kaffe.

———————————————————-

Idioten, jag.

Automaton.

Fabrik för framställandet av olycka.

En mina nedgrävd i sängen, i skafferiet.

Rusar in i samma vägg flera gånger om.

Inget har man lärt sig.

Underkänt i alla ämnen.

Kom i alla fall upp ur sängen i dag.

———————————————————-

Så mycket att det inte går att smälta det.

Behöver.

Jag kan inte skruva på kranen, den har rostat ihop.

Rören är adamanta nog för att hålla.

Självsamhet, så jag inte kastar mig över någon.

Vem som helst.

Det handlar inte om rätten att leva längre, det handlar om eld.

”Buy me a drink and I´ll tell you a story”.

7 minuter från kollaps.

På dessa sju minuterna hinner man mycket.

En cigg, en flaska vin eller både och.

Kräks snart, så håll vägen till toaletten fri.

———————————————————-

Raderat.

För att inte stöta mig med min omgivning

är stora delar av denna .txt raderad.

Jag använder mig av radmarkering och DEL-knappen.

Jag saknar inget som lämnar mig.

Det saknar inte mig heller.

Tingens ordning.

Jag behöver en cigg nu.

———————————————————-

Puss.

Ren och radikal.

Dansar till Shakira i min lägenhet.

Jag slår i allt möjligt, men lägenheten växer och

jag väver drömmar omkring mig.

Kanske lite grytväxt sen?

Vi får se.

———————————————————-

En cykeltur.

Tog fel väg hem, kom rätt.

Du först.

Tankarna vindlar på taket.

Som en trubadur.

Trött.

———————————————————-

Bydlo-dubbelmärkt.

Inget i dag.

Flaskan i glaset, hej!

Truten full av hat.

Längtar efter tystnandet, det går bra.

Enigma: Illusionen av frihet.

Jag skriker rätt ut.

Det går bra.

Eller hur.

———————————————————-

Fattig.

Fansvärk.

Koloss i ögonen.

Cysta i halsen, som ett i hopknycklat sugrör.

Vid medvetande.

Käften torr som tvål.

Hjärnan tjänar på att dräneras.

Kanske i morgon.

Annars vet jag inte.

———————————————————-

Namn.

Is i vin i senap i tomhet.

Vi leker inte.

blugiuitrbåö¨

ö¨

ohjknfdvbfrd

gfdbgå’

pkte

grbw

Mer kaffe.

———————————————————-

Höga kängor.

Ögonen sägs vara en spegelbild av själen.

Är det därför jag bara ser med ett öga?

Nåja.

Dem om det. Dem om det.

Heligt är lagens ord: frihet.

———————————————————-

Ruinerad.

Upp och ner, inget bostadsbidrag.

Lite brysselkål och tjall på linjen.

Konstig dag, vi kramas.

Oleck oleck oleck.

———————————————————-

Torkar in.

Snoret.

Blodet.

Osten.

Krämen.

Sen vittrar det bort.

Bra.

———————————————————-

Inte.

Rullar in inte kan så vill och men så vi kan kan kan.

Ha!

Antikbalja: Gamla Saab:en jag saknar dig.

Vi ses på skroten.

Puss.

———————————————————-

Tarvligt.

Aj, det är onsdag.

Det enda som lockar är ett svart, fuktigt hål.

Va faan nu då?

Har inte tid.

ctrl+alt+del.

Hank Williams är ok ändå.

———————————————————-

Jag ger er.

Tomhet. Ni verkar behöva det.

En jobbig helg är inte själ nog att fly.

Är folk gjorda av tårta och gräddbakelser kan man tro, eller?

Halspastiller leker förkyld kristendom i fem bloss av nervknippet.

Vi behöver inte låta dem som vill runka av sig i oss

få sin vilja igenom.

Vi behöver inget.

———————————————————-

Kutan upplevelse.

tio tusen röda rosor.

tio tusen rum i min själs slutprodukt.

tio tusen nålar i formation.

tio tusen rebeller.

tio tusen druckna glas.

tio tusen odruckna glas.

två osjungna sånger.

———————————————————-

Bernadotter – I din grav.

Bristen brister som en förhoppning om mer gröt

ha, ha.

Karl-Engelbrekt promenerade till Livs och köpte cigg, aj, aj, aj.

Du skulle ju sluta.

Jag har precis börjat börjar han. Jag.

Det gör inget, jag behöver ett behov.

Turbulens är ett glas i väggen och en flaska i halsen.

Jag ska baka bröd nu.

Puss.

———————————————————-

Ms Bruk.

Tomheten kickar.

Vill ta mig ut ur mitt skal.

Det går inte.

Att försöka gör ont.

”Jag ville andas rök”.

Knyter näven mot min spegelbild, han tittar på mig med förakt.

Vi borde försöka komma överens.

Men vi är nog för lika.

Det går inte länge till.

Lycka till!

———————————————————-

Måndag.

Känns som om det kvittar.

———————————————————-

Oj, huvudvärk.

Knaster, det blixtrar.

Jag blir törstig.

Trött och krampar i hela kroppen.

Har någon en Ipren?

Eller en öl?

Eller en kram?

”Gnäll”.

———————————————————-

Vad för något.

Jag njuter av mig.

Maten smälter undan.

24 h till mig.

———————————————————-

Karcinorm.

Jag kan dammsuga.

Eller se på en film, kanske läsa eller skriva.

Jag kan sova.

Ahh, Livet är bara stålar och slynor.

Det är helg för mig i dag.

Jag ska vattna mitt magsår och runka i motvind.

Och det ska bli skönt.

Och du ska älska mig för det, annars lämnar jag dig.

———————————————————-

Hänger från taklampan.

En darrning på rösten.

En gammal vän.

Vodkan gör ont när den river bort min skönhet.

Ytskiktet tappar fästet och likvideras i duschen.

Antar den hängdes maktposition.

Värdegrunden visar sig vara kvicksand, att drunkna i.

En darrning på hjärtat.

En anslagen sträng.

Vissa dagar väntar man bara på dödens frihet.

———————————————————-

Knuten och piskad.

Stjärnans fixpunkt, dess nexus

är mitt knullchakra.

En blixt drar över min kropp som från klar himmel.

Händer och fötter, knutna som i bön.

Jag klär i min födelse.

Du fyller mig, år och minuter lika.

Bilden vi ritar, kunde vara en ögla.

En hängd mans krok.

Jag är långt inne i dig och dina andetag är mina.

Vi är bara en hårt anslagen sträng.

Vi är väl förberedda.

Vi är redo för allt.

———————————————————-

Oantastbar.

Det har gått necros i mitt hjärta.

Jag har omvälvt det med guld

och ett skyddande lager av svenskt stål, aj.

Min andlighet är en karcinorm av smutsiga begär.

Allt jag älskar gör ont i dig.

Min hand är oprecis som mitt fokus.

Min kropp svider av självföraktets utplånande glasrevor, aj.

Grubblar du över din roll, så är du min blåa ängel.

Blondflätad och fri.

Jag drömmer.

Men det gör ont för att jag är så ovan.

Aj.

Min dröm sätter ålderns revor i våra ansikten.

———————————————————-

Äckel-päckel.

Bankar handen in i en vägg

tills dess att den inte går att använda längre.

Ögonen torkar ut av för mycket tårar

och samlas som aska på badrumsgolvet.

Gamla visor med sorgsna minnen tvingar sig på mig.

Knullar mig.

Jag försöker stå upp, men det går inte.

Ligger på golvet och skakar istället.

Det är kallt på golvet.

Suck.

———————————————————-

Kaka.

Tårtbotten av fluffiga moln.

Fyllning av frasiga löv.

Som garnering: Solen, havet och lite kaffesump.

Tada!

Nu ska jag bara hitta någon att äta den med.

———————————————————-

Grymhet.

Kavlar ärmar som en vetedeg.

Smeker ansiktet som en älskad.

Suger fimpen, som vore den något.

Jag kan visst det tappa koncepterna.

Aj, på tårna.

Aj, sa jag!

OK, du behöver inte lyssna.

Thelema.

Jag är inte bara en glassko i ett glashus.

Jag är inte bara en träsko i en valfri punchveranda.

Crap!

Det är ok.

Det är sisådär.

Det är i vanlig ordning.

Jag kan inte andas längre.

Auch!

Dig.

———————————————————-

Mr. Entropi.

Ur entropi, ur mörker och ljus.

Operativsystemet är tillverkat för att gå dig på nerverna.

Kapitalets hämnd, i ledband med Kvällspressen

och TV-underhållning 20xx.

Jag ser att du har gjort gott.

Men du ska veta att det inte räcker.

Annars är allt väl, mätt på ost och broccoli och snart lite röksugen.

———————————————————-

Fru Död.

Livgivare, jag hyllar dig!

Kniv i bröstet, kuk i munnen, jag hyllar dig.

Brev på posten, jägermeister från en klar himmel, jag hyllar dig.

Seger, jag hyllar dig.

Jag är hungrig.

Jag är fet igen.

Hängsnara, 9mm, jag ger inte upp idag.

Bla, bla, bla.

———————————————————-

Jäst ångest.

Ögonen kliar, allt.

Kön stympas, världen.

Bomba, bomba hela remsan

och bygg en parkeringsplats.

Under tiden fittparkerar jag hemma i lägenheten.

———————————————————-

Spökhus.

Inväntar så lite som möjligt.

Inget händer.

Orakat växer vinet i mitt badrum.

Fjolåret hinner inte med.

Min döda ande manifesterar sig som en infektion i rumpan.

Jag kliar.

Ett extra lager damm över ditt förtvinande känsloregister.

Välkommen till ingenstansistan.

———————————————————-

Krig.

Inget händer.

Inget, inget.

Eden transmuteras till Jahves paradis:

Helvetet på Jorden.

Odens ena öga gråter, som mitt eget.

Ärrlinjerna är grusvägar mot Självet.

Jag tar en ragnarök och skrattar.

Lungorna brinner.

Inget händer, inget.

———————————————————-

Närbild.

Skuggor, inflammation och vävnad.

Grymheter jag, ljuder skallra och trumma med horn.

Kvaser profetiade om hav.

Vi seglar broder.

I havet syster.

Ringar märker mig och kniv, pussel.

Tyger sveps om mig.

Dess betydelser är dina.

Vi delar.

Jag kan se dig.

———————————————————-

Krigarblod.

Skratt och hån.

Blod tappas från mig för att registreras.

Mina lösen är allmän observation.

Mitt hjärtas passioner hänger i rockslaget, för alla att se.

Min sträng är stilla.

Min smed är förlorad

inget kan skydda min kropp.

Min musik är borta

inget kan skydda mina tankar.

Mitt blad är slött

inget kan dra blod från mina fiender.

Jag rasar, i bärsärk av bomull.

———————————————————-

Ruggigt snygg.

Perfekta former och intressanta fördjupningar.

Svallande och välfriserat över hela kroppen.

Genomträngd och invikt omvartannat.

Vi älskar persikor.

Jag slickar ur grottan och planterar en kärna.

Jag duschade ensam i morse.

Jag längtade efter suget.

Kaffe är istället och en ensam Petteröes.

———————————————————-

Kåt på min lärare.

Fantasin är uppfylld.

9 999 kvar.

Slutat hålla räkning.

———————————————————-

Innesluta, interagera.

Handsken ligger kvar på golvet för att ingen kastat den.

*SNORK*

———————————————————-

Pappa och penna.

Ristar, tatuerar över mitt skrivblock.

Konstellationer, ikoner till sammanhang.

Meningsfull på gin och juice, som vore jag helst nykter eller ännu fullare.

Kaffe funkar bättre, med eko-mjölk.

Hellre soja.

Eller punsch.

Vodka är bättre, minns du.

Med kanelbullar, jag reser till Sthlm.

Skär in den.

I papper och mig och allt jag kommer över.

Jag var väldigt ung.

Mitt hjärta är fortfarande en klämd ost i en läderpåse.

Jättarna omkring mig går inte på bluffen.

Trots att jag kan ljuga så bra.

Jag tror på konflikten.

Karva, karva.

Karva tauti.

Varm chocklad gör ont och lökbitar i köttbullarna.

Men mest på korna.

Jag vill.

———————————————————-

Månen är dagen.

Tihi!

eller:

Bwahahaha!

Knorr.

Repstugan har lämnats åt mig.

Du torkar bort från mina läderremmar.

Mina knutar.

Borde gå på stan och köpa en linjal.

Vi har tiotusen rum, varav åtminstone ett är ett kök.

Någon ropar. Det är Broccolin, adjö.

Tihi.

———————————————————-

Rebus, Gånglåt.

Letar, rotar, travar och svänger.

Forsen stormar och regnet strilar.

Hava väntar, vinden talar.

Packning för denna utflykt:

Rögad ost, rågat bröd och färskad frukt.

Torkad juice och torkad juice som sprudlar.

Vi knyter och binder.

Knäbäckar för dig.

Bjuder till vals.

Spelar du?

———————————————————-

Erektus.

Sparar, spånar.

Viger, niger est.

Sov hela natten med TV:n på.

Vaknade till valet i AFS.

Nu har jag inget tvättmedel som funkar.

Ja, ja.

Ja, ja.

Fet och sur kände jag mig också.

Svordomare och lokaler av svett och stress.

Buh!

———————————————————-

Febrig.

Sola skin.

Det går bra.

Snuvar mig mest.

Bluä!

———————————————————-

Torsdag.

Ingen dagbok i dag.

Gå ut i solskenet i stället för att sitta där framför datorn din jävel!

———————————————————-

Inre mörker.

Du måste nog vilja se det

och med allvarlig röst få mig att förstå.

Men jag kan inte ta tillbaka det när det väl är ute.

Jag kan inte dra tillbaka.

eller

Kniven ur skidan.

———————————————————-

Fredagsvaka.

Det undermedvetna tränger sig ut och krossar mig.

Normalt sett gör det ont.

Det är lite mulet ute och jag är trött.

———————————————————-

Såå trött.

Huvudet är så fyllt av skit

så jag vet inte om det kan komma ut några tankar alls.

Suck!

Har någon en glasskopa eller något?

———————————————————-

Definition.

jag är en knulldocka.

jag är en slasktratt och hinken under.

du är trygg och jag är mindre värd.

det är viktigt att du får säga ditt, så länge du slipper lyssna.

eller bry dig.

ja, jag är bitter.

med halsen full av galla.

ja, ja. Jag vet!

men jag är inte gjord för att hålla avstånd eller skilja på känsla och tanke.

Allt gör ont i mig.

———————————————————-

I dag är jag dyster.

Något klämmer mig mellan ögonen

och odlar grus i dem.

Hela skalet är en enda stor klåda

och det stinker illa om det.

Underredet är i sin tur en oformlig massa

och motor och övrigt bagage bara diarre.

Vem fan bryr sig.

Jag önskar mig en mjölkchokladpenis.

———————————————————-

Interstellär.

Våra ord är, som vore vi stjärnor.

Ojsan då.

Det blir inget mer.

———————————————————-

Ojsan då.

Hum, hum, hum.

Äsch, jag tar en kopp till…

Vill du ha?

Jag bjuder.

Puss.

———————————————————-

Coka Coloniseringen.

Skit, fitta, röv.

Jag behövde bajsa.

Himmel, lungor, bankkonto.

Jag behöver ett bloss till.

Cancer, blödning, negerad karisma.

Jag river flikar från mitt skal.

Äckelfetto, panik, trillar.

Jag är hungrig igen.

Blind, uttorkad, döende.

Jag tar en öl till.

Håll käften, krossa näven mot mitt hjärta, bryt mina armar mot revbenen.

Jag har inget mer att säga.

Jag är döende, synd.

Men fullt förståerligt, jag är ju född igår.

———————————————————-

Ritalin.

Hmm… Får inte användas av alkoholmissbrukare.

Smaken är det inte fel på heller.

———————————————————-

Kanna Kaffe och ett halvt paket.

Versalerna knyter ihop sig.

en råbandsgord.

Ögonblicket fångar sig.

Vi minns för eviga tider.

på balkonggolvet och ett välbehag i regnet.

Vi är ensamma, vi är samma

vi tar oss in i varandra.

Vatten strilar och jag blir knäsvag, över dig.

Du har fångat min andedräkt, och den är vackert sydd.

Vi solbleker den och inget är sig likt.

———————————————————-

Uppdatering.

Spänd som en jävla spiralfjäder.

Rycker och darrar.

Var är av-knappen?

Jag andas ohälsosamt hårt och blodet rusar med tunga fötter.

Kan inte citera en Danzig-text, kan ingenting.

Standby-knappen finns redo i skåpet, men jag orkar faan inte.

Gör du?

———————————————————-

Löper.

Keruben har bara en vinge och kan bara flyga i cirklar.

Jag letar efter en ljusglob under min säng.

Trots hungern kan jag bara smälta rök och kaffets brand.

Hela jag darrar.

Jag kan inte sluta.

———————————————————-

6/8-08 e.v.

Nykter.

Vaken.

Röker.

Cyklar.

Kaffe.

Skriver.

Strömavbrott.

En macka.

Allan.

Röker mer kaffe.

Väntar.

———————————————————-

Sköldkörtel.

I dag ignorerar jag mina inälvor.

Va faan.

Läpphelvetet är inflammerat oxå.

Kukhelvetessatan, jävel.

Om du tar livet av dig ska jag pissa lättöl på din grav!!!

Gubbjävel.

Kajalen drar mörker över mina ögon.

Annars går solen upp som vanligt i morgon.

För de flesta.

———————————————————-

Tid.

Jag hatar, pratar, sakar och försakar.

Kan man eftersaka frågar du?

Klart.

Välkommen till verkligheten!

Nu går jag.

———————————————————-

Upptag.

Gudars könsord!

Ingenting verkar.

Allt är för mycket.

Lite mitt i mellan tack?

Inte det?

Gudars namn och könsord!

Ser du inte att jag försöker!

Nu dör jag , nu, nu.

Nu.

———————————————————-

Pulvercity

Posted in Freke Räihä with tags on June 30, 2011 by Ichiithekiller

Publicerar nu ett projekt av Freke Räihä. Delar upp det i två delar.

 

 

 

Automatisk dagbok;   2007-07-03 12:10 – 2008-12-10 08:18


 

Kaffe och gammal mjölk.

 

 

Svårt ruinerad, värker.

 

Du viskar om kissar på ansiktet.

Letar efter en anledning.

 

Kära du, skära du, bokdag, skära, tårtfitta.

Gud kan inte hjälpa mig komma närmare

 

du vet vad jag menar.

 

Gwrah!

 

Håll andan.

———————————————————-

Gurkmacka.

 

 

Fallos dräneras och tecknar över ditt ansikte.

 

Vi åkallar demoner från det förflutna

och dräper dem i ett slag.

 

Svoboda!

 

Jag tvättar dina fötter, älskare.

———————————————————-

Carneval.

 

 

Jag har inga könssjukdomar idag.

 

Faan, jag som hade hoppats på Syfilis.

 

Med kreativ galenskap och andra Absinthrelaterade sjukdomar.

 

Nåja, jag får nöja mig med att knulla utan skuldkänslor.

 

Påslakan är det nya svart.

———————————————————-

 

Fitta till frukost.

 

 

Ja du, det smakar sömn och gårdagens knull.

 

I dag får det bli att skala av sig några hudflikar och ersätta dem med kortison.

 

Bröt en månads nykterhet med lite vin i går.

 

Frågan i det fallet, är väl snarare om man saknar det.

 

Två citroner under armarna och en under pungen.

 

Mördar sakta ångesten med utökat självförtroende.

———————————————————-

Stuvad citronpeppar.

 

 

Krakad tuva lider i motljus.

 

Jag vattnar ofärden och glesnar i skogen.

 

Vad vill jag vänta på?

 

En ensam tupp tuppar sig gärna, men i slutändan vill också den ha en äggmacka.

-okänd källa.

 

Jag är hemma.

———————————————————-

Arsetoast.

 

 

Nervös och uppnös.

 

Hjälp.nu

 

Radikaliseringen visar sig vara en taskig barndom.

 

Skål.

———————————————————-

Helighus.

 

 

Ingen lever mer.

 

Eller brunsås heller.

 

Kyrkogården är var mans trädgård.

 

Vi doppar fingrarna i mansgrishorans kroppssvek

 

Du är trasig på överfarten, baby.

 

Väx upp.

 

Jag saknar dig.

———————————————————-

Fredag den 13:e.

 

 

Du är dunkel av självförakt.

 

Jag andas ut och du är borta ur mitt liv

 

jag saknar smaken av isbergssallad, men inget hos dig.

 

Vidriga, bortskämda snorvalp.

 

Jag hatar dig så innerligt att inget annat får plats.

———————————————————-

Månen är en brie.

 

 

Andas i dag, trots att jag inte behöver.

 

Snart leker solbrännan med lakanstygen.

Det är bra, det är ensamt där annars.

 

Hopplöst övermodig diktrad.

 

Väcker björnen, sover med fisken.

 

Hej, hej.

———————————————————-

Att duscha är att födas.

 

 

Inte inte.

 

Poesi är ett försök att vara dum.

 

Du är dum.

 

Jag väntar en stund innan jag kommer.

 

Jag väntar på dig.

———————————————————-

En känga.

 

 

Aj, vad gör du?

 

Nu gör det bara ont.

 

Faan också.

 

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

 

Tillbaka till verkligheten.

———————————————————-

Sötebröd.

 

 

Blod och salvia, med kärlek och kringla.

 

Jag har inget att säga.

 

Jag håller käften.

 

Du med.

———————————————————-

Laputa.

 

 

Hungrig…

HUNGRIG!!!

 

Osta tungan, fukta gommen.

Ja, men med dig.

 

Smeker en gurkskiva över dina kinder

nafsar en rädisa från ditt bröst.

 

En oliv i din navel.

 

Flämtar, mätt och belåten.

———————————————————-

Sojabacon och tofuomelett?

 

 

En cigarett röker en sallad till lunch.

 

Den äldre mannen leker med dina döttrar.

 

Infektionen sprider sig som en karcinorm.

 

Inget rostar under solen.

 

Inget stoppar flödet av avföring.

 

Utom avhållsamhet.

 

Eller en intravenös livsstil.

 

 

Ansvarig Minister

för: ”Kollegiet för avvecklandet av skuld”.

 

Han blir kattochlik och avvecklar sig själv i protest.

 

Själv bränner jag oavsiktligen ett hål i min skjorta

 

med en olivsallad.

 

Det går jävligt bra.

———————————————————-

Mögel på kaffeburken.

 

 

Väx, väx min sköna

 

mantelrörelse.

 

tyst sekund, håll andan

 

flyg, svartstjärna, flyg

 

regnbågen färgar luften omkring oss

 

träden står stilla av häpnad

 

och tysta som aldrig förr.

———————————————————-

Kukasier.

 

 

Rannsakar min kavajficka.

 

Tvättar min oliv.

 

Flyttar till en tygpåse, men inget känns tillräckligt.

 

Jag är alltför hemmastadd i min kropp.

 

Du också.

———————————————————-

Kokt med salt.

 

 

Regnar över mina variga tuttar i dag.

 

Trött och drömmer, jag vet inte hur man gör.

 

Blir det för mycket.

 

Vad vill jag med drömmen egentligen.

 

Jag dricker lite kaffe istället.

 

Det har hunnit bli gammalt.

 

Usch.

———————————————————-

Sammetskatt.

 

 

Idag finns inga händelser att rapportera.

 

Kanske: Jag rökte, åt, dammsög

runkade, duschade, rökte lite till, åt, rökte.

 

Ska upp tidigt i morgon.

 

Tingeling.

———————————————————-

Rulltårta.

 

 

Alla intryck blir avtryck.

 

Det går inte att reda såsen med skeden.

 

Längtar efter att få koagulera i en soffa.

 

Huden är torr som döden är fet på Droste.

 

Makt är oanvändbart i svaga händer

och våld i starka.

 

Choklad med vispgrädde, jag mäktar inte.

 

Sirap i brödet, inte.

 

Handdukstorka ansiktet när det blör, inte.

 

Inte, inte, inte.

 

Punchout.

———————————————————-

Korv på burka.

 

 

Ramlar ut med huvudet först.

 

Slickar mina fingrar rena från skam.

 

Smakar sött.

 

Ha.

 

Låser grinden efter mig.

 

Det är min trädgård.

 

Bara min.

———————————————————-

Spådd att bli grädde.

 

 

Din kropp har tiotusen rum.

 

Jag flyttar in i vartenda en av dem.

 

Låser du dörren.

 

Du ropar från långt in.

 

Jag letar efter nyckeln.

 

Men går vilse.

———————————————————-

Minnen.

 

 

Nu, när jag varit nykter så länge som jag varit

minns jag plötsligt varför jag började dricka.

 

Usch.

 

Jag vill ner.

———————————————————-

Jag introducerar:

 

 

Leker tafatt med din blick.

 

Smakar din nacke.

 

Verkligheten är överskattad.

 

Så du får kvida när jag berör dig.

 

Så du får flämta obscena måsten i mitt öra.

 

Du är havande med mina drömmar.

———————————————————-

Att runka.

 

 

Graaaaaaaaaaaaaaagh! ! !

 

Va faan gör du?

 

Jag ruttnar, äcklas och skär ut smärtan.

 

Kvar finns några gamla olivkärnor.

 

Jag spolar ned mina bebisar i toaletten i stället.

 

Inget är sant nog för mig, lögnerna ljuger som jag hoppats på.

 

Sitt inte bara där då!

 

Döden är en sekund närmare, kom.

———————————————————-

Toalätt med diarätt.

 

 

Drastiska åtgärder krävs.

 

Händerna skakar, en alkemisk vibration.

Luna talar:

 

Ögonskärvorna bryter allt ljus till oigenkänslighet.

Består, gör det vita.

Blind och omöjlig.

 

Fenris talar:

 

Inte mycket kvar nu, jag längtar efter dig.

 

Helgrid talar:

 

Gör det rätt den här gången, du behöver inte ge upp.

Hon talar med en tom man.

 

Det är jag.

 

Jag sover enögd eller inte alls.

———————————————————-

Nej.

 

 

Forsen stannar upp av Gorgonernas blick.

 

Det är fullt tänkbart.

 

Lingondricka kan stanna ditt hjärta som bara en kyss kan.

 

Du kan hålla min hand om det gör ont.

 

Det går bra.

 

Vi kan älska med varandra

 

från varsin sida av ett fullt rum.

 

Jag kan drömma om dig.

 

Jag kan faktiskt drömma.

 

Jag har världens renaste kuk.

———————————————————-

Rubrik.

 

 

Nykterhetstest: OK.

 

Kaffe på Kaffebar: OK.

 

Biblioteket: OK.

 

Byta lakan: OK.

 

Duscha: Snart.

 

Få säng: Mellan 15 och 19:00.

 

Kaffe: När han slutat jobba.

 

I övrigt är det lite molnigt och jag har bara filsingar på mig.

———————————————————-

Tungvikt.

 

 

Crap! och ohelig ringvals.

 

Jag tankar på med rutiner, det smakar illa.

 

Alla har gått och lagt sig, men ingen sover.

 

Med viss ansträngning bänder jag upp min bröstkorg.

Allting trillar ut.

 

Jag måste städa.

Torka golven.

Tvätta en förstörd skjorta.

 

Skitstörigt.

 

Alla ljuger, jag också.

Det är normalt.

 

Mina händer darrar av adrenaliner.

 

Jag orkar inte.

 

Vad ska jag säga?

 

Varför inte.

———————————————————-

Herr von Doom.

 

 

Regnar, klöser, kokar.

 

Väntar, hatar, hoppas.

 

Kliar, kliar, kliar.

 

Invokerar, fast jag inte har tid.

Stulen tid.

 

Gamla fotspår nöts över torget.

 

Skorna nöts och samtalet.

 

Rättvisaren står på 14:18, vem vill dansa med mig?

 

Jag väntar på sekundernas dödsdrift.

 

Var är jag?

———————————————————-