The history of nothingness

Så ni är här nu, jo, det är jag med. Åtminstone så pass att jag kan kasta en uppdatering åt helvete, åt er. Kommer försöka att vara mer aktiv framöver men kan inte garantera något, har en del att göra och har trots allt mig själv kvar och det är inte alltid det lättaste. Cannabinoiderna har blivit ett med rökmolnen som är mina lungor. Snart kommer det text av mig i Kulturen, i en antologi och ni som inte gjort det borde köpa Eremonauts årsbok, vilken jag medverkar i. Köp här: Eremonaut.

Texten jag publicerar är mitt sommarprojekt och är fortfarande  typ  utkast till det drogstinna eposet av sci-fi karaktär en avhandlar om nätterna. Bilder av Amanda Eskilsson.

400857_10152484470267837_801893977_n

Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan igenbommat vindsutrymme i hospitalets östra flygel. Ett minimalt rum fattigt på luft, hemsökt av  minnen. Belamrat från golv till tak med allehanda kuriositeter från en svunnen tid. Sinnessjuktrampat linoleumgolv färgat vitt som ett sorgflor av duvornas träck.

Joan Cesarini, överläkare.
Psykiatriska kliniken, Visby, Gotland. 2013-07-07

Signaturen lyder: “…” och har efter viss efterforskning visat sig tillhöra en patient inom dåvarande slutenvården, vid namn Aleister Fritz. Denne Aleister skall ha kallat dokumentet för “sina profetior”.

Året de upphittades var 2006, Aleister Fritz hade då varit död i tjugofyra år. Han dog enligt obduktionsrapporten genom kvävning. Hängsnaran han tillverkat av två solkiga sjukhuslakan han stulit i mangelrummet under en dåligt bemannad pingstafton hade gått hårt åt hans nacke utan att bryta av den. Normalt är detta en indikator för att han  tyvärr bör ha erfarit en svindlande intensiv smärta innan han förlorade medvetandet. Själv skulle han dock aldrig ha köpt ett påstående som gör gällande att han dött för egen hand: han dog för att han inte blev lämnad ensam till den grad att han inte vågade sluta sin ögon längre än några skunder åt gången.

Kastade han vatten över sin egen gnista då visionerna han nedtecknat kom alltför långt in under hans skinn för att med hotfull lättja närma sig märgen för att omsluta denna med självuppfyllande fantomsmärta?

Likt en delfin som slutar andas av fri vilja hittade hans kropp en väg bort från materians opålitlighet mot brinnande solnedgångar och i rak marsch genom chimären ut i famnen på naturen. Som pånyttfödd är han varken en vindpust eller ett saltstänk från havet utan det är mer passande att benämna honom som tanken om havet, idéen om vinden. Han är tanken om havet, han är allt som finns för en kort stund åt gången konstant. Han är vinden bland molnen som löser upp och försvinner med en djup susning in i sin teoretiska svans.  Fågelperspektiven förtvivlar, allt nedanför går runt, runt och allt ovanför går runt, runt och han kommer aldrig att se något som människa igen eller så ser han inte alls. Åtminstone aldrig mer som människa. Nej, aldrig människa igen.

Spännbäddar, sprutor med haldol och tung neuroleptika hade inte någon god effekt på Aleister som diagnostiserats med paranoid  schizofreni. Under det långsamt slutgiltiga sista året såg det ut som om han hade försökt ta av sig underarmarna, den omfattande ärrvävnaden kunde tvivelsutan låta ett oinvigt vittne komma till en snabb, enkel slutsats gällande hur skadorna hamnat där de hamnat; Aleister måste helt enkelt ha försökt såga av sig armarna men haft tur i och med att hans mor släntrat in på spontanbesök och funnit honom nästan helt utan blod.

 

1

Han var blek och smal, jagad och såg ut att vara djupt invecklad i en furiös inre dialog som aldrig verkade avta i styrka när man någon sällsynt sekund lyckades möta hans blick. Under dessa fyra år kunde ingen förmå honom att prata.

Svårigheterna med att tyda texten, som är skriven för hand, med blyerts på olinjerade tunna vita papper; Aleisters vilda blandning av grovt differerande                                                  handstilar har gjort så att jag själv vid ett par tillfällen tvingats göra en egen tolkning:
Det är hur du uppför dig när du är ensam du måste leva med, sa Aleister under en berusad session tillsammans på galgberget. Att det alltid skulle vara hans sista ord.

Vi var tjugoåriga nynihilister med något att bevisa för det sakrala begreppet “bortom gott och ont”, vilket rättfärdigade vad som helst. Vad som helst kunde hända och vad som helst hände. Även om det ofta lutade över åt det negativa, mörka, objektivt beräknande ondska –
“nihlism is nothing or perhaps the impulse to destroy”
(vilket för Aleisters del tids nog övergick i amfetaminets illusoriska klarhet och dyrkan av japanska bushido-ideal)

Medvetslösa föraningar härjar morgonblicken, ögonen grusas i tårar av det oerhörda trycket innanför inifrån. Fallen av plötslig ligism, psykosliknande tillstånd som närmast kan beskrivas som att den drabbade ser ut och uppför sig som ett apatiskt flyktingbarn, emedan blicken fortfarande skvallrar om att det finns något, något kvar därinnen. Första gången det mentala viruset lokaliserades var i utkanterna av Wisconsin, därefter dröjde det cirka fjorton dygn innan situationen antagit pandemisk form. Fler och fler föll offer för den mörka kvinnliga gestalten som skrikande suger blodskraft genom den utsattes skräck, i dimensionen mellan dröm och verklighet.

Skräcken är av fullständigt paralyserande natur.

Först springer näsan läck och sedan pannbenet. Den utsatte “strömmar ut”.

Hjärnblödningarna härjar vilt. Extrem sömnparalys lyder allt som oftast domen.  Chanslösa kastas vi in i ett kaotiskt spel på liv och död, ett dåraktig narrspel, om liv och död. Och inte på något sätt visare kastas de överlevande in i en nukleär öken.

När hennes tankar för våra tankar åt hennes infektion mellan benen, åt  hennes drömmar till. Hennes avföring är vit säger hon i sömnen och fyller toaletten ändå upp och hon frågar mig med frågande, dröjande blick hur det kunde hända, innan hon vaknar och kastar sig blöt av svett i famn. Vi vet inte tänker jag i hennes riktning och hon nickar, släcker ljuset med en viskning och vänder sig om mot mig och kysser minnet av mig. Mittemellan den tidigare energin deras sinnliga krock utgjutit har en cysta av luft blivit kvar, den språkar med sig själv om att väggarna sett alldeles för mycket.

Sinnet leviterar och ansiktet följer i dansen, vandrar in genom glöden, rinner genom stormen; stormen kan känna att det är kallt men fryser inte – över atmosfärens ekivoka utspel lyser det rosa. Bara mullret av vingarna när jättehumlans skuggkonturer får det att mörkna.

Vad pratade de om?
Vad sa?

Ett oerhört dån.
Sitter på ryggen.
Fanatiskt vingspann.

420151_10152484476037837_1751008800_n
Ringaren vid domkyrkans oxiderade kopparklockor, klädd tillika död i sträv men transcendent klänning. Tiden flyter men i riktning neråt genom trådarna av energi som skjuter spjärn i fingertopparna och siktar in sig på himlen för att hänga upp en krok; gröna virvlar medan spökrederiernas fanor sjunker. Dagen innan domen fantiserade han att fantasin han inte kunde komma ifrån skulle inträffa om han visualiserade med tillräcklig kraft, hans böljande tankelyster skulle när omständigheterna var rätt synkroniseras med rytmen i hans ögonlock, med vibrationerna från hans panna, för att nå önskat resultat, hennes guldaktiga lockar, hennes underkläder, hennes vakna timmar till förfogande

Det har inte med saken att göra, långt in på 3000-talet [,] fick [han] klockorna över sig.

Duvorna i parken överlevde på kadaver. Heta strömcirkelvindar svepte i drömmar genom nattens hemlighet genom tunna vita gardiner över kroppens skymningen. Maneterna lyser upp natten med rep från andetag till andetag dansar deras fötter, öbornas fötter. Sinnena lägger ut sig själva så att djuren och fåglarna kan nå och gå åt deras lik.

Kråkorna som uppehåller sig vid den västra strandbankens bakre industriregion med bukoliskt lysande ögon färgade av oförståelig genialitet, uppfostrar sina fågelbarn till marmorerade håligheter eftersom deras sovplats befinner sig precis under den plats dit de äldre som inte gått att sedlighetsdistansera stupar för att blöda mot evighetens hymner. Allt som inte inträffat slits i stycken på molekylnivå.

“Ha ha ha, hörde inte vad du sa.”
“Så går det nu när alla präster är pedofiler. Din jävla idiot.”
“Ha ha ha, ha ha ha.”
“Kalis visioner över sovande havssköka till jur, människa! Då man inte kan ett nu eller två-tre ingenting, ja, två gånger tre ingenting blir det heliga Detet.”
“Ok.”
“Jag tänker inte på det längre, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Vad i helv ete skall jag ta mig till?”
“Ingen aning.”
“Tyst, din smutsiga hund.”
“Vissa monster kan skada ens attribut. Man kan få försämrad vilja. Mitt namn är Abraham Lilja.”
“Vad snackar du om? Det går verkligen inte att höra ett ord av vad du säger?”
“Vänta! Golvet där borta flöt iväg. Marcel, han kunde skända ett barn – skända skända ett grav.”
“Skyll dig själv när kuken ramlar av sedan då. Då finns det ingen återvändo. Svarta hålet tur och retur. Det är barnets skräck. Den primala urskräcken.”
“Kan du inte börja med bedrägerier när du kommer hem?”
“Nej Johann, balkongen.”

Är på månen för att vi är utsvultna – har vänt på begreppen för att nå hit.

Ungdomar hade skändat den judiska kyrkogården i den lilla staden Phantasm. De hade rökt heroin på plåtar, skrattat, haft en “trevlig kväll”.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: