Klorinren

Lite text av Leif Holmstrand, kommer även recensera hans nya bok “Tjuvklyftan” när Bonniers skickat mig ett recensionsexemplar.

 

 

En tillställning. För mycket folk för mig. Roller och förklädnader. Egentligen inte en maskerad, men jämförelsen vill ändå bli uppmärksammad. Så tjatigt. Det är ouppfostrat att stå så tvekande inför världen och dömandet som jag. Man kan med detta i ryggen hävda att jag är egensinnig. Självklarheterna är masker på slingriga tentakelhuvuden, blomstängelfingrar i könsliga härvor, reptildäggdjurstankar. Jag visste att det skulle bli så här. Självmedvetna masker: även lätt att se dem som självgoda, men det är ju inte sina egna personligheter de agerar, de är ju bara masker.

History Slide 092

Denna hållplats är inte vad den utgör sig för att vara. Det är lätt att tro de våta granarnas armar om vänliga gester, så här i skyddet av bussens livmodersäck med vädertäta fönster. Men när kroppen väl kliver av utsätts den för kyla, och, i bästa fall, omvärldens ointresse. Denna hållplats upphör. Allt saneras. Alla böcker måste brinna upp. Vilket sällskap duger åt en skugga? Ögat spionerar på sig självt. Rivningstomten ekar tom och helig. Jag är kvar och längtar inte hem. Framför talarstolen brinner alla. Kött är kött, och alla äter nu. Vem är du att läsa dessa rader? Tinget kryper undan, skriar gällt där i hörnet, utan livets gester. Du går hem till mig. Jag ser det ske. Du går hem till mig och städar undan.

 

dick

 

Hur skulle jag kunna svara dig på annat sätt än raljant avstyrande när du säger dig vilja veta allt om mig? Här finns ju inga pålitliga gränser och ingen av oss vet vilka gränser som är just mina. Och jag tänker verkligen inte börja från början, hur kan du ens föreslå en sådan sak? Det är total oanständighet och bortom fysikens lagar, förlåt, jag gör inte detta särskilt bra, jag börjar om. Hur skulle jag kunna svara dig annat än undfallande när ditt intresse för mig är så innerligt? Detta känns bättre. Du måste förstå att dina omsorger inte är bekväma för mig, jag är van vid hugg och slag och hugg och slag är vad jag alltid längtar efter, det hör till när man tillfogat sig bildning i detta gränsland av relativ fattigdom, relativt groteskeri. Jag bor i min systers källare, ibland i gäststugan, och du bor nära mig: du bor så nära att du alltid hör mig och jag dig, men av någon anledning ser vi inte varandra, jag säger bara som det är och du behöver inte känna dig stött bara för att jag pekar ut denna skillnad mellan oss och de vanligare människosorterna. Det finns en hund i närheten som jag tycker mycket om: den är nästan alltid arg och har börjat tappa sina tänder. Ditt intresse för mig, förresten… Det verkar som om jag berättar om hundar och källare, systrar, gäststugor, det verkar som om jag berättar om en massa saker för att undvika mig själv – kanske är det så våra samtal (vadå samtal?) måste få lov att fungera.

 

audio

 

 

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: