Passion is you, something to bash in

 

 

Två dikter ur min diktsamling “Hettan”, två bilder jag gillar av Johan Söderberg, video av Sophie Erlandssons  och tung text av Johanna Lindberg, [Tjacket] som ni borde kommentera så hon får in i sin jävla tjurskalle hur bra hon är. Så.

 

 

Tjacket

 

för fönsterna fastspikade

reklamflaggor med röda små

blodstänk från kanylen

 

en svag doft av kaprifol och sulfat

med armveck och ljumske

i var och samma andetag

som en enda svettig kötthög

 

psykoser spelar gin bland

bensodiazepider och jagad drake

när insatsen höjs rinner jag ut

bland drakar och artärer

i det rökfyllda foliet

 

och hur jag torkar

torkar torkar torkar

svetten blodet livet

 

så kom begäret

och hur vi dog med det

en efter en

 

jag är så fast

hemåt lilla hjärta hemåt

dit inga kistor når

 

och jag minns i ambulansen

hur jag undrade

varför änglar aldrig kom

 

 

 

 

 

den nionde hettan.

 

Minnesbilder från barndomstiden uppvaktar, snabbt, hårt,

iskallt i andanom;

mitt trasiga hjälplösa stinkande hjärta –

separation ett senapsgasfärgat lejon ryter i mitt ansikte:

det är du som är spöket i ättens lever, cystan i kontexten.

 

Om det satte avtryck?

Lämnade otaliga ringar i mitt vatten;

riddaren av rosenmiraklet jag gråter och mina tårar är salta

mitt sinne som stöpt i lava på piedestal av ära och avund;

ser jag döden, kontur svävar i rymden rosa, naken, nyklippt.

 

Dränerad idiotcykel alltid full av upptåg,

alltid besvärad av ödet som i det aldrig sinande pilkogret

skjuter du dina ords febriga hetta mot Jean Genet

mellan tuggorna i mörkret och smeker min lever

som vore den av sammet.

 

Du hänger från ett rep kring halsen

i slutet av något du blinkar tindrande lysande stjärnfall

mot mitt bröst och jag sväljer dem med känslan av intet.

 

 

den tjugotredje hettan

 

Själens rovfåglar knaprar bedrövat liderlighet

vederkvickelsens låga stöpt i långsam urin

pulserande blodsoppa

den magiska kittelns blekgråa motsats,

regniga dagar! O, nyckfulla kvinna!

 

Musa, bestraffare av intelligensen:

köldens sköte,

så vibrerande om man dödade sin hörsel

kände man hur himmelen

gurglade och kastade upp;

jag tror det,

sa nej nej

hela tiden nej nej.

 

Preparerade man den som den

som förväntat kunde man myten

få höra den mest

sammetslena kastratrösten kåsera den kyska spegeln

som speglade sig och speglade sig och speglade sig.

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: