Bon bon bogh

Ja, här kommer då en salig blandning fantastisk kultur. En intervju med språkunikum tillika inte vilken granne som hes med gud, Stefan Hammarén. Har avsiktligt valt att inte arbeta med intervjun, lämnat den i ett någorlunda slarvigt skick för att få till bättre känsla av tillgjort autentisk autencitet, en dialog helt enkelt, för det är just vad det är. Publicerar först släpptexten, sedan intervju. Illustrationerna står Judit Fritz för och den inledande poesifilmen står charmanta Sophie Erlandsson för. Köp för guds skull den här boken, annat vore närmast jävligt efterblivet genom att peka här.

Skarabéerböckerna utgivenhet

Första skarabéerboken, h;ström Text & Kultur 2010
Största skarabéerboken
Tredje generation skarabéerbok

Skrev självrespektören kallolitteratör auteur Dante Havsboda ”Världens sista roman” är frågeställningen mer talande än att gjorde. Fan sinnrik titel, han gjorde det ju, han skrev den onekligen, just denna bok, med sin titel är den den, således har han den skriven besannad för oss, befintlig sitt vara. Det är ofta råddigt (kaotiskt se) i sjöbodor. Likaså är det ofta råddigt (dåligt tänkt) och illrådligt i skallar även om de fysiotermiskt är ganska rätt så radade kompakt ihop som tröja och kropp, om än de vill få glapp med tiden. Kallo är så kallad skalle och nästan bergfast på finska, på urhemsgrekiska det som finns för den. Herr Havsboda är självförfallet ingen ironism på hafs alls. Skarabéerromanen är däremot ett försök till världens sista roman samma i år. Auteur Dante Sjöboda ingår i den som mutanternas goodfader och en rëtsticka, möjligen som en hjälte och protegéens mantrabinderska ock, alltid nära att drunkna eller dränkas litoral, har allomfattande reflexer och förkunskaper till nästa, en gud för tidsur visar sig snart försatt besatt överlevaren, herr den som vill det sista ur det första, och skriver sig alltid vidare utom kanské en gång, har klarat sig genom jordens opplösning och halva, lever i en atomvinter utan att frysa knappt, han har självredskap nog av, sällskap och nonexistens av de som torkat in på syndaflodens era. Skarabéerromanen är uttryckligen en syndaflodslegend och avslutsaktigt epos. Den är inte världens sista roman, men nästan som en, som en romansista, och den är världens största skarabéerbok och världens mest gripande och tillspetsade bok, alltså försöker vara, ger aldrig nog uttryck för författarens vansinne och skala, fastän färgad för. Den är en likaväl sanning att ingen kan övervinna klyschorna. Likaså är det en trånande klar sanning att ingen kan skriva roman. Samtliga romaner är dåliga, finns endast mer lyckade och mindre klyschlystrande läsningar än andra och övriga. Inte ens ett främste textråd och den rålyxpoet förkärlek orkestrera i lirico bemästrar klara av det alls som. I den här boken är han pinsam varse varde det, det försöket genomsyrar romanen i tre separata handfasta delar och helt aldrig, heller aldrig. Det är sjöslag på syndafloden visa, det är undergång än snarare livräddning trots försök, allt är om försök, allt är misslyckande i sitt försök fullträff, allt är ett tomt gap fyllt, allting är ett mungrepp poetens blurb. Om en vanmäktig sinne förtvivlans försöker lyxrådet Hammmmarén göra det han totalt misslyckades med vid för å soppböckerna obesitas, den som allt flöt i där om runt, i det som allt strandar här, en förstockningens utställning som av. Soppböckerna har kallats i urDagens nyheter vara vers och skapelseberättelse, i den inkonsekventerades är metoden här skapelse i ut skrivmetodikens för att ändå göra romerskt ljus syndaflod och Atlantis, knappt ljusrepubliks kaj och uppgrens bäver, och görs från vad svans som i ett rivs och spretas om ut allt allt och ett många. Vid sidan om skrivandet är det fråga om Hammmmaréns dokument i om undergång och överlevnad, nånting händer bakom, nångonting händer mycket, går från bak till början, första (skarabéer)boken är den sista och mellanboken är knappt en mellanbok sådan fastän den Största och i den börjar allt, den är utlösningen för mycket, och födelsen försent, ej födelsen i kärlekens förvackra, lurar kanské på, här växlar lyxpoeten ideligen från liten och stor, där var avskrivningen innan lösningen gås honom, skjuter på i en förälskelse om komma helt från sig själv till en sig så helt, fram eller inte men mera, börjat eller alls kan, är vidläggelse. Trilobitens en ”Tredje generation skarabéerbok” tar vid som mellanbok, eller afslutar böckerna, någondera någotdera, kommer allt utgåva som andra bok ut, det är livräddningarna i den på väg mot dystopien i Första skarabéerbok, likafullt är vackert sant bestämma vem som kan syndafloden av alla ståndpunkter förbehållet sig det enda, förenar fysiken i bokstavens par, vilket medelst läsning förstås tillstå öppnat afgöras envar. Finns något som går på klyschornas fest och jubilerar? Klyschteoretikern kallolitteratören Fabian Kastner yttrade, sig vara ”intresserad av hantverket bakom litteraturen men gillar inte när det bara blir (enkom, utpräglat) hantverk, vilket han tycker sig (med rätta) se i dagens avantgardelitteratur… men jag (alltså Fabian, och undertecknad) tycker avantegardetraditionen går miste om mycket av det väsentliga (egentliga), av innehållet och berättelsen, man (idioterna) kanské är rädd(a) för att skriva om de eviga frågorna eftersom det gjorts så många gånger tidigare, de går kanske inte att överträffa, man kanské kan (då) återopprepa på ett intressant sätt”, och kanské just så, om det går, skarabéerböckerna är det som peka på svårigheten hel skala, hela romankraschens förebodat kaosets scen, som Hammmmaréns snara vanmäkte ära som egentligt råtextråd och antiordanemisk spelar sig ett på tillbaka rursus på urrus, är honom sin kanské tistel, ej titel. Böckerna är ock som tillägnade, hjärnade och bearbetade för och även vitalt ur djupet hamnar hos musan skönheten (dig) Emma grammatica (den så vackraste djupet för text, bästa av) kontra contra Emma hispidusa (den mest upp granna färga Fenix och äggets spräck, den Ckolombus ologiske skräck dansk skalle deuteronymens), poeten Emma Ehrlekrona, som out tidsfrist redan varit aktuell med en gemensam dialogisk lyxdiktsamling med undertecknad, när broder h;ström än en gång hunnit ikapp tiden nånting. Skarabéerböckerna är otroligt ologiska för att vara kanské fullt ologiska, det &:så otroligt vackra, stilfullt för att vara fula. Det är skrivna på ett galet huvuds panna bonk ork. De är litterär diskurs också. Dessa är ock en syndaflodsreseskildring. Det är thrillers. Det är agentromaner på hög politisk metanivå. Dör Sir presidenten för ProtectText International som om? Förkunskaper ganska: dagis litteratureftermiddagar, samt lekfullt sinne och fullt allvar. Baksidestexterna för böckerna säger något annat delvis:

Första skarabéerboken
Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] får sig på fuskpälsen delvis vanärd. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är ckonstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t,&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)

(Allra, andra) Största skarabéerboken
Hälen fortsättningsdel på syndaflodslegenda, mest om tid förlagd just innan utlösningen av den stora bomben eller händelsen snart, medelst besvärande blick på återfall i tiden när textrådet, ärkeförfattaren Hammarén är barnrumpig lyx, mer vuxen och fullvuxen ibland, lite varje avlöst, och sitt eget sköna epitheton ornans. Om det nu ändå är dr Hammarén dela, förty för första gången i världshistorietten del II ger Hammarén inte i jag-form sig, utan i tredje personbeklätt sitt, om mannen med de röda dojorna och persedel, en utan rosenblöja af självfallet &:så. Texten är äntligen lite mer mogen, som om författaren hade mognat lite grand något, ätit sig kanské mätt, nej, han hade blivit kär och lämnad. Språket är mustigt mindre än käften fotknöligare, och vi kan skönja än bättre i det berättelsen med många tidigare lösa trådar som börjar gå ryans ihop om huvudet uppförd. Scenen, bra anvisningar om hur bomben fungerar, eller icke-fungerar hör kanské till det mer roande avsnittens. Genomgången av romerska forna vapenslag, vasst och karteschskal jämte håligheter är träff tuff enastående idiotisk poäng igenom. Visst hjärnskakande läsning i det hela helst taget, rekommenderas inte för blötnosar och mainstreamsschäriffer, däremot påbjudet ♥ Emma. Vidare utlovas sensationella uppgifter om den märkliga hålan Korvatunturi, vilken även tillägnas några ävensättningar det.
(Tidigare för entomologien okända skalbaggsarter presenteras &:så i böckerna, på sidan om allt.)

(Ännu) ”Tredje generation skarabéerbok – Ur St.fan hammaren malmklangs 3. III – till ckärlek Emma ehrleckrönt, sång från ett”
Av flaggskeppet i Hammaréns författarskap och sista delen någonsin i denna syndaflödeslegend End så, nog med tiden förlagd tillbaka retrospektivt till stunder just efter den där bombens utlösning, om de frenetiska, hysteriska svåra överlevnadsförsöken, ökning. Blir en högst massiv dundergenomgång om räddningsfarkosters slagmatbord sidor. Det mesta kantrar i detta romanprojekt. För sista till sida, enda siden av för första gången i världshistorietten nånsin lyckas närapå textrådet, rhytmiacus Stefan Hammarenius skriva en bra roman och med nära (o)urskiljbar rödaktig tråd, mustig för att vara skönare luddet, i detaljerna än som ser man ett minutiöst oppbygge med slängvistisk rytm, en rytm som definieras självt även i boken. Huvudpersonen knäsvage träbensspecialisten von Stefan är sig mest styv i korken men figurerar alltid i fantastiska formuleringar mer än om något annat, av en bra typ, kanské galen, lyxpoëta, faun, general jämte serenadårföreningens skattmästare, och skildringen av vad han göre och råkar ut för blir stundom högst rikhaltig, grotesk, galghumor grym och självrannsakande även. Lyckas då den svårt strandsatte von Stefan rädda sin Emma ur syndflodslegenden? Flera av den filosofiska resonemanglingen har kanské aldrig heller tidigare förts i romaner dem. Med denna bok knyts slutligen två trilogier ihop därtill. Så mycket ingredienssoppa kokar över. Vare det med just gott galghumors märke och livet i ett epitome, blir även en like desperationen vanvett i lyxskalden Hammaréns ckärlek och dekadens till sin fagra Emma. Boken är tillägnad hjärtat Emma grammatica (skrivd skönhet, den exakt känsliga, känslig som fellmansfåren) kontra Emma hispidusa (den senare vild, ouppodlad; ur och rå, ehrlekrona, rätt outforskad; fri, den okända hjältinnan, ordinärt förebildlig hos karaktärt likt Pippi Långstrumporna, bara nog starkare äkta förstås, en som tidigare praktiserat bonk dansk tjockskalle följd med lyxknäteknik, kraschisk ett sitt, unkkänns det det när hon blev urförbannad ur sig, och ännu superbra på att förmå lösgöra sig från allsorts hålla-i-grepp, med fläta dinglande om, som). (I verket ingår ytterligare världslitterathörens, ckärlekens och jordklotets överlägset bäst affattade hymenskriptum och oppskattningsbevis tillför hän Emma. Den tog lyxtextrådet S. Hammarén närapå halvannat år hår i anspråc att funderae ut den och tre dagar att slutligen avfatta densamma.)

Hammarén har förläntats Amors mest prestigéfulla förtjänsttecken Guldhjätat bravissimo I klass♥.

(Bonus, i en av böckerna med syn och ingredienser säga om en av världens äldsta soppor, som går att tillreda och käka alltjämt. Inte så god visserligen mera.)

“It’s the collector’s most comprehensive Beetle book yet, and for everyone else, it’s the book that coffee tables can’t resist.” (Angel City Press).

Med andra mycket vackra skarabéerböcker aktuella finns ”The Beautiful Beetle Book” (ISBN-13: 978-1861991171) av koleopterolog Sue Unestead och dess bildillustratör Gill Toblin, på lagom begriplig hängmattelska ängelska säger hur om snygga de är befinna, skalbaggarna, talar titeln ägna sägandets ett också här, mera man kan också lyfta på nyckelpigans täckvingar i boken och se hur där under är till ett par flikar, man kan även rulla fram på en mekanism, nästan lite lyckohjul tombola jippi som och se hur om exempel Colorado Beetle haver bli till sig skalbagge av, och glansiga skalbaggar är på ett otroligt skimrande papper, utöver glödande knäppare Click beetle lysanordningen sin som syns i boken speciellt när tages i ett mörkrum, blir som med eldflugan eller lysmasken, dykarbaggar har åter en slags plastsida för att få vatteneffekt, och under Beetle hunting ser man dem legio som smycken nästan satta, boken med allt rika färger, nyanserandets ett, och Hammmmmarén ångrar stilla att förbisåg monstren alltför en Violin beetle eller Giraffe beetle för skarabéerbokens del, så otroligt fina här vara. Förkunskaper ganska: specifika, långt säregna egna.

Av övrigh skalbaggsboka är brevna Dan Quellettes belle ”The Volkswagen Bug Book” (ISBN-13: 978-1883318345), de som ock är olika olikt, fanns draglok för bussvagn i samma färg släp, tävlas om, varit en gång ett överallt, vara köer, eller snödrivor, bekväma, framvända, har färger, vacker form, har nånting som är framför och bak tvärtom, är målade mycket extra, lyxpoeten herr Hammmaréns mormoders ena finns här på sidan 130-131, nostalgi, nostalgitripp, och konservburkar och tölkar kom efter när om lyx iklädats, de står bredvid T-fordar kan, de är panorama, är gjorda till konst numera, åhdlas mossa massa på dem i vacker ansad, de klipps ut till kardia eller övrig art om, ”Woody Allen’s affinity for the Beetle inspired him to work the model into the relationship act in two of his early films”, och en också ”the Bug maestro prepares to conduct (sin) Symphony for Winter Volkswagen, in E Flat Tire”, vid ett ensamt lövlöst liv träd krona prakt blott en stänkskärm träckskydd ställd hålla tillbaka på bredvid vid och om notställningen snölandskap om, tragiskt gripande eller vackert sig syns, de haft sina fina paneler även, vara i världens hast, det här är om så den på sitt sätt kanske en mest täckande bok om dem, medelst fina bilder från något som också en gång var en del av världen och om gamla spår som hänger kvar, också en coffee table book, leve bagge. Förkunskaper: vete fan det heller.

Ett flertal gästskribenter, vänner, bekanta, eller engageranden deltar också med fina bra bildtexter som skänker skarabéerböckerna en ytterligarehet föröver, som med en kör mindre blint kontrande ett bildernas parabas mot romanen. Det är av en brokighet som talar synbarligt mångordigheten avstämma, fastän inte skola alltför heller ett.

Av tidigare kända verk kan nämnas rhytmiacus antiordanemiske Hammaréns ära prosoman vara ”Fluga diversé”:en (ISBN: 91-89447-38-7) tillväl honom hans, alster utfall om desperados fula, hur de gör sig av med sporer, porr och doser. Det börjar väl (gott) med en parad, en flugornas parad, ett flugornas samtal om en karneval och kärna, i del två är de sina utställningsföremål stelt även om poeten träder utom sig själv bredvid, i del tre ett ett (I) stycke historik och filosofi kring hela dasspappersrullen, tortyrhalsdukar där och vad dadaisterna ansåg om sin höga, fylsiga drummelvisa flygdristigt skit “flyg du fluga min tuva med strå på sort bort”. Allt vidare behandlar han ett rättegångsprotokoll (gångprototrollet om) om några kirurger som blev folkhjältar och knivskurna ger när de mördade en president och folköhhjälte, och hur de skyllde på konspirationer konst aspiration dispositioner av flugor, av paralleller dras runt åt några tusen flygare i olika yttra. Detta alster har dock inget heller fan med den samlade Skarabéerboken egentligt eller alls att göra. Förkunskaper: ingen uppfattning, övrig uppfattning.

Äschelettören St. Hammarén har tidigare haft bidrag om skalbaggar i tidskriften Natur i Norr, 2005 häfte 2:90; 2006 häfte 1:19, jämte i tidskriften Geist N:r 11 med ett temanummer entomologi, ängens utgångspunkt i en taxonomi som transponerar till kulturbestämmelser.

/ gm Hammarén Förenade Bär färd-, ork- & prässtjänst indoktrineringar och ren hjärntvätt för, och med &:så hélvétéslags numera i hjärnan (dels vackert mer än något), buuuuu. buuuuuu.

PSkripta. Förra veckan dog min ena romanperson, han med violinerna, idag hör en annan romanperson av sig, eller dess namne, är min barnflickas dotter som jag fångade löjor med som liten, eller snarare hon som lyckades fånga med bara händerna. Jag beställde igår rec.ex. från ett finskt bokförlag, så svarar deras presschef med helt identiskt namn, eller så av helt samma person Sinikka Partanen. Ganska märkligt tycker jag. Och för att det ska vara ännu lite märkligare detta, schamma bokförlag råkar härtill förekomma i samma andra skarabéerbok som hon barnflickan och hennes dotter, förlaget som gett ut en min tredje verklighets-romanpersons böcker, en parapsykologs till råga på allt, som denna Sinikka då tydligen jobbar på. Vet inte vad detta är enligt sannolikhetsläran, men ungefär att jag skulle ha vunnit en större miljonlotts bästa vinst, eller nästan, men det gör jag ju ofta å andra sidan blott aldrig några pengar, inte som jag heller någonsin betalar för lotter dito, kanske svårt att vinna nog. Jag brukar vara ganska synsk, men har tydligen också börjat skriva in företeelserna i romanerna. Jag skriver en verklighetsroman, om min barndom, och så ska den ännu leva ut från andra hållet tillbaka.

och om violinbyggaren:
Livet är (när) så jävla tragiskt, honom min romanfigur och granne jag fann död, ingen hade besökt honom på över tjugofem år och ytterst få varit hos honom under de senaste femtio åren, satt alltid i sitt köksfönster och vad hade han hållit på med, trodde man han höll utkik, vaktade porten till honom, men istället byggt flera tiotals fioler, den ena efter den andra så identiska allesammans, de var utplacerade i en enorm soffgrupp i salongen, på varje sittplats fanns de, satt där som barn, eller som kuddar, eller som mjukdjur, nallar, på höjden placerade, som om vore hans (väloppfostrade) barn, utan nedstigande blev han, någon av dem dessa fioliner var även insvept i tyg, liksom ådragit förkylning, det var en rörande vacker syn som jag aldrig kommer att bli kvitt, tror jag borde skriva en skild roman om det, hade förstått om han skulle försökt få fram den perfekta violen, men tror det istället var hans kärlek och apoteos, och nu tror jag, slipper inte tanken, att jag kommer dö på lite samma sätt, och då lämnat mina mest vackra och illustrerade manuskript om sköna Emma, en på varje stol, och att jag inte fört samtal medelst någon på kanske de senaste tjugofem åren, samt även klippt av internet, å andra röda sidenets har jag lite för mycket munläder för att låta mig tystna, men vändningar kan än komma omotståndligt göra.

Kanske möjligt gjorde han violerna för min mormoder som han inte hade någon kontakt med sedan fyrtio år, som han var förälskad i, när han ringde till henne, hade han med svag röst förklarat att han älskar henne, varpå han började gråta som en besatt, och hon hade skrattat lika hejdlöst som han hulkade i andra luren. Men är de döda fiolerna vara mina halvmostrar? vilket är ganska hemskt redan. Men det som inte passar in i bilden, hans gamla skolbetyg låg framme på bordet för fiolerna, nästan enbart med tior, högsta vitsord, och medelst nio i rättstavning, men han fick ju aldrig gå i vidare skola efter att kidnappades som ung grabb, blev befriad år senare just när kriget bröt ut, skickades ganska omgående till krigsmakten och fronten och det gick några timmar där borta innan fick rysmetall genom skallbenet, med bieffekten att han alltid var galen av spänningar i hjärnan, om då inte av annan orsak vidgjort, utom i stort när han grät sig inför min mormoder. (När han velocipediserade och min mormor sa en gång heus, törnade han genast in i ett parkträd, och med stukad arm hade han lyckast ett par nätter senare fälla trädet, såg faktiskt mördat ut, i skurna flisor och märkliga bitar, låg det på marken som slaktat nerbringat efter ursinne, men jag är säker, en massa violer räckte det trädet ändå till för.). Ett människoöde det också. Varför kan sådant bli till så obehindrat? Han fick heller aldrig vetskap om att han blivit en romanfigur, så hur lite kan man erhålla höra om sig själv, och även om han blev romanfigur vet dock ingen hans verkliga smärta vilken, han var den okände lidaren, smärtan vars belöning är när om så vansklig ur vilket, är livet fast i bevis, sina tillsägnanden. Men vad får man ut av att hava en sin violernas visa, dessa hemliga violer ingen spelade med, även om någon kanske kan börja nu, när de kanske sprids ut i världen, troligen aldrig mer tillsammans apoteoserade för?
/ Stefan Hammarén
ärkeförfattare. Lyxpoet

Stefan Hammarén
Du kan lägga några frågor, men jag kanske inte hinner svara på dem idag, måste med en grinolle (min far) till en bilverkstad, för fått i sin skall att några små skråmor måste målas, och olyckan kan inte köra dit själv.

Johann Von Fritz
Usch, det låter riktigt jobbigt. Har en del erfarenhet av bilmålargalningar, jobbade med “dem” en sommar. Det var så jävla frustrerande då de tycktes ta ut vreden över sin frustration på omgivningen mest hela tiden, jag blev både ledsen och arg, sen är det ju alltid svårare när blodsbanden kommer in i bilden. Ja men jag börjar med en fråga och sen fortsätter jag med följdfrågor utefter vad du svarar. så, fråga: Hur kommer det sig att ditt språk skiljer sig så markant från, eh, allt annat?

Stefan Hammarén
Fråga 1-svar: Vet inte. Jag vill övertydligt ta avstånd från den så allmänt rådande klyscheringen av romanspråket överhuvudtaget. Eller säg att skönare att göra till det än att skriva dött, men strängt taget tar det ändå längre tid att åstadkomma språket än att bara nyttja färdigt språk som minst ett århundrade har banat väg för. Sedan har jag dock i rena förivringen troligen gått några högvarv för mycket.

Johann Von Fritz
Jag känner själv, ibland när jag skriver, att det underliga språk jag nyttjar, eventuellt är det enda språket jag kan nyttja. Det är inte så att du skriver som du skriver för att det inte går annars?

Stefan Hammarén
Tillbaka för en stund. / Fråga 2-svar: hört lika horribelt tidigare, men så är icke fallet kan jag deklarera nästan förnärmad. Jag skulle kunna skriva vanligt romanspråk, för allt i världen kan jag det, åtminstone tekniskt vore jag kunna och vara kapabel. Tror du jag inte behärskar skrivmaskinen (tangenbordet va), jag har förflutet med byråkrattexter, och kan man det, kan man skriva roman, fastän andligt vet jag däremot inte, skulle troligen inte vilja ändå vidkänna en roman jag skriver med oridnärspråk. Klyschdetekotorn skulle yla, skulle brinna upp. Och jag dö. Och det gör den nu också, alltså ylar men inte jämt och varje gång, men med vanlig vore det ännu mera, jämt. Jag vill ställa höga krav på det jag lämnar i bok. Om jag skulle skriva vanligt, vore jag behöva typ en särdeles unik romanhandling som överträffar näst allt fantasirikt. Jag är emellertid lat, jag orkar inte göra efterforskningar för att få en otrolig romanhandling (även om mina romanhandlingar inte är fy skam, ganska finurliga är de, och de har tanke bakom, dock är de i tanke inte så unika som jag vore rämna igenom i litteraturmurbräcka, och jag har inga hemliga oppgifter heller att ty mig till, eller matnyttiga kanaler till makten. Då återstår språket för mig, det är det lättaste för mig att få extraordinär roman. Jag tycker mina böcker är till nytta för litteraturen (läsningen). Dessutom tycker jag mig ha fått bra symbios mellan språk och handling i skarabéerböckerna, och i den nu skrivandets Loserförfattarfabriken.

Johann Von Fritz
Vad vore en intervju utan att offret blir förnärmat? Se nu, vilket bra svar det blev! Ichii tycker också att dina böcker är till nytta för litteraturen och köper helt att du förhoppningsvis blir ihågkommen som en egen språkförgrening snarare än titel för titel. Själv tycker jag inte att dina böcker är särskilt svårlästa, men det är ändå ganska ovanligt i samtida svensk litteratur att texten ställer så pass höga koncentrationskrav på läsaren som dina alster gör, vilket i mina ögon är odelat positivt men förmodligen säger mer om resten än om ditt. Vilka var dina första favoritförfattare?

Stefan Hammarén
Om man går jättelångt tillbaka, tja Kalle-Ankas olika författare, men om vi menar när jag själv började skriva, kanské den för tonåringar diggade K. Acker. Vet inte. Fick snart för mig att jag inte skall gilla så mycket andras texter, att det genererar mera i mitt eget. Fastän hände också att andra författare kan förlösa mig, vilket dock inte hänt på senare år. David Uppgren är bra för att säga en svensk.

Johann Von Fritz
Men detta med att du inte skall gilla andras texter för mycket, det kan jag förstå, även om det kanske skulle kunna vara så att allt som kommer ur dig är intressant – även om vokablerna vandrat genom hundramilaskog av Kafka-snår eller Ciorans brinnande ungdomsextas – eftersom du är så jävla egen, nästantvångsmässigt talangfull. Vad tror du det beror på, att det blir svårare att uppnå “förlösningen” med åldern? För det tror jag nog rätt många upplever. Hur skulle du själv definiera det Hammarénska? (Ursäkta, alltså, om det blir flummigt och korkat, är ju skitsvårt att intervjua någon utan att bli löjlig.)

Stefan Hammarén
Intervjuer är, jo en näst fördömd offentlighetsgenre, håller med. Nå väl, ingen fara. Jag är eg. lite förvånad över att jag fått denna egenpåtagna roll av romanspråklig besvärling. Jag tror det finns en gnutta av uppror, vill avvika, demonstrera. Vet inte säkert ändå. Och av mycket envishett, jag kan nästan vara obotligt envis, och uthållig än värre. Jag blev genast fördömd, och så kom det då i början alla de som säger typ man kan vara experimentell i första boken, sedan senast med ungefär tredje och efter något år förväntas man vara äkta författare, och skriva äkta (vanligt), ha något att komma med, i handling något, och kommit från sina ungdomssynder att skriva experimentell som anses i grunden vara helt ofruktsamt och aldrig till större nytta än en liten vindpust av mankering. Jag tog väl åt mig, personligt av något som inte är personligt. Jag tänkte trotsigt, fan heller behöver jag börja skriva vanligt, varför överge ett vinnande koncept som går att göra snarare bättre än att överges. Det hela började dock, att jag skrev betydligt enklare, var aldrig nöjd, efter ett år med skrivande varje dag i 10-15 timmar, hade jag plötsligt en stil, och hade skrivit flera tusen sidor. Efter det har mitt romanspråk dock rört på sig, förfinats, ändrats. Jämför bara soppbokstrilogien med den nya. Men visst, förlösningen var roligare i början, trots att enklare, man blir med tiden mer krävande, samtidigt också mera överseende med sina brister och framför allt med sitt slarv. Jag borde lagt mer tid på en massa. Dock är denna nya trilogi den jag är nöjd med ännu efter utgivningen, tror jag lyckats med mitt krav mer än med soppböckerna, att få ett språk som är språk och ändå handling och handlingsmättat i sig.

Johann Von Fritz
Jo, jag lämnar intervju tills imorgon så skall jag försöka komma på något intressantare grepp. Vad man egentligen borde göra är att publicera en vanlig dialog, som man har med den man tänkt intervjua, och kalla det intervju, givetvis utan att fråga, då skulle det kanske lyckas bli personligt. Mhm!

Stefan Hammarén

Där sa du om intervju, låter som jättekul infallsvinkel. Ännu beträffande envisheten, den är inte helt så genomgående, alltså i vissa saker, jag kan också vara helt medgörlig, och även undfallande, är inte omöjligt envis, kan lyssna t.ex. nog, och ändra mig t.o.med förvånansvärt lätt, men kan låsa mig som t.ex. mot de som påstår att jag skall skriva vanligt, speciellt när de liksom talar ur dumt perspektiv, att det är det enda vettiga sättet att skriva roman, må de i varje fall fan anstränga sig med sin läsning av Hammarén innan de påstår att jag är skyldig någon kursändring. Man kan vara dumt envis. Jag kan vara det. Kanske borde jag skriva en vanlig roman för att visa världen. De också försökt locka med det, men jag har inte det behovet att visa, jag har fått mitt behov med så som jag skriver, och det räcker.

Johann Von Fritz
Det är en typ av ideologisk envishet som man lika gärna skulle kunna kalla integritet och det är så jag upplevt den. Inte som dum, än i alla fall. Det är ju något speciellt med dig. Tycker det är väldigt trevligt att prata lite mer om och med och genom vind för våg, vardag, samt även lite lod med dig. Vilket nog kan härledas till att du är en god lyssnare även om man kanske inte skall kalla det att lyssna; en fb-dialog. För jag ryggar tillbaka rätt snabbt när det verkar som att människor antingen inte lyssnar, lyssnar för att dra paralleller till sig själva eller för att det skall bli deras tur att prata – då tänker jag på totem och thor, vilket vill undvikas.

Stefan Hammarén
Fint brev ovan. Jag kom tillbaka av och an, för att säga att din intervju är nog helt kul och fin, även om jag skällde på intervjuformumet, men menar då allmänt taget. Jag tycker du är lätt att prata med, du har en naturlighet som känns genuin, du har otroligt många nivåer i dig, och har liksom genomskådat många sidor av livet på ett intressant sätt tror jag, kan sätta sig ovanför saker. Det är nog din fars förlust att han inte kan lite bemöda sig, går ju miste om mycket av dej. Men så kan det förstås vara så att ingen har allt fel på sin sida, jag gör mig inte precis så lätt för min far, och jag orkar mindre och mindre bemöda mig med honom.Han har fronto-temporal demens, så minnet fungerar någorlunda, åtminstone ganska länge, men personligheten och tänktandet degenereras, man slutar sakta vara människa liksom fastän minns. Saker verkar också bli jättesvåra. Dock lite intressant att följa med från sidan, dementa kan ha sina ljus stunder och komma på sanningar på något märkligt nästan onaturligt sätt. Man får lite fundera på hjärnans märklighet när får med dem att göra. Skulle dock inte ha det minsta tid.

Johann Von Fritz
Vad har du gjort idag?

Stefan Hammarén
Jag vaknade också idag med, nå kanske inte direkt ångest men nedstämd. Hösten är farligare årstid för mig vad gäller sinnestämning, och värst vid första snön. Inte eg. gjort något ännu, bara rört mig och kollat mail och skrev några handskrivna rader till Emma och då som jag blev nedstämd mest. Måste äta straxt i varje fall. Regn idag. R

Johann Von Fritz
Om man nu skulle lägga litteraturen åt sidan och prata om lite vad som helst kanske, det blir nog intressantare att läsa då. Berätta lite om din uppväxt? Det var en intervjufråga. Har börjat läsa vad som skulle kunna kallas min första populärkulturella deckare. “Jag dödar” heter den och är skriven av Giorgio Falletti. Känns ungefär som alla dåliga filmer jag ser för att bli underhållen, kan nog förstå varför folk läser detta, tror jag.

Stefan Hammarén
Öh.

Min oppväxt blir intressant endast om jag författar om den, känner inte helt för det trots allt. Löjliga episoder från det finns i Största skarabéerboken. Jag såg, råkade se, på omåttligt självsalige Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, och t.o.med han lyckades i den billiga TV-intervjun göra sin barndom till poängvärd ur perspektiv som var större än barndomen självt. Och det kan inte jag, och är jädrans trist att vara mera nolla än Guillou. Jag hade ju nästan standardoppväxt, skyddad, vaktad, förhelgad, och jättesöt på gamla foton. Jag var snäll. Även om det påstods ibland, av somliga att jag var själva djävulen, vissa lärare, en del släktingar och några vänner samt någon skolkompis. Därtill var jag ännu då målmedveten, t.ex. bröt mig in på lärarrummet och förfalskade mina vitsord, men för rättvisans skull och för det groteska sänkte jag också en gång ett vitsord. Eller ibland var jag lite sjuk i huvudet &:så, när samlade på träben, benproteser efter krigsinvalider som var dårar, och ändå förstod att skjutit sej i huvudet och omvärlden ville bara ha lekamenskropparna för graven och föraktfullt drog bort träbenen från dem och slängde dem någonstans omkring där jag snubblade över dem. Det kunde vara lite kul att göra upptäcker i den finländska skogen ännu flera årtionden efter andra världskriget. Fanns så mycket öde då ännu. Kände &:så en farbror som kunde tala med döda, han var ett fenomen, internationellt känd bland galningar, och han var sjuk på mitt spöke som han var sexuellt fixerad av, sylvianden vi hade i gammal stockvilla. Mig skonade anden alltid, men förgjorde många andra. Det hände dock bara ibland något kul, händelser då och då, inte jämt och ständigt. Jag hade ofta, långa perioder urslött. Måste samla t.o.med på frimärken. Och på antika råttgiftsflaksor som det stod Ratin på. Men jag har åkt taxi nästan mer än någon (frånsett chaufförerna själva). Galna läkare gav på den tiden så lätt intyg för övrigt, t.ex. att jag var tvungen åka taxi till skolan och jag åkte egen taxi jättelång sträcka, år ut och år in och nästan ingen förstod varför. Faktiskt ingen. Fick en massa missundsamma galningar över mig och efter mej för det, skolkuratorerna hatade mig, och rektorn, och skoldirektören, och skolhälsosystern, även skolhandläkaren jävlades med mig, och andra, för att inte tala om hela jävla skolan nästan som slutligen var efter mig, jag blev känd över hela kommunen, t.o.med kommunens politiker började tala om mig i valdebatter. Den enda som slutligen stödde mig var de där konstiga läkarna. T.och.med taxichauffören vände sig mot mig. De vara alla kommunister som försökte övertala mig att börja åka skolbuss som skulle vara fruktansvärt socialt och trevligt och nyttigt och socialt hedrande och samhällsansvarigt och mentalt stärkande och man skulle bli fin och bildad i bussen, men skoldirektören så ut varje höst som om han tappat hakan och sålt smöret och tappat hela årsbudgeten i golvet, när jag infann mig med nytt läkarintyg. Inte ens läkarna visste varför de skrev det, vi bara begärde och jag såg så snäll ut på läkarmottagningarna att de bara inte kunde låta bli (utom en som fick raseriutbrott och körde ut mig när jag började skrika åt honom), och den arma skoldirektören suckade, sa att inte kan skolnämnden gå emot läkarintyg. Den där skokuratorn var jättekommunist, men hon var den rikaste av alla jävlar framkom det senare. Hon skröt alltid att hennes arbetsväg, fastän gammal tant, var först flera sjömil med en roddbåt i ur och skur och hårda stormar och menföret eller medelst kälke över isen, sedan cyklade hon 10 kmeter och slutligen åkte buss som alla andra ordentliga i samhället, och stirrade föraktfullt på mig, och öste sin galla över mig, men sedermera när en tidning började publicera deklarerade inkomster, förtjänade inte den jävla kärringen det som nu skulle vara flera herrans tiotals miljoner euro i kapitalinkomster, och hon jävlades med mig alltid, varje gång hon såg mig skulle hon anfalla mig. Jag fick bli hård som flinta för att klara mig mot henne. Bland annat hon kallade mig för djävul och en som förpestar samhället. Slutligen när allt var över, när man skulle göra sin skolarbetspraktik, tog inte skoldirektören mig till skolkansliet för att slutligen få förstå mig. Jag var skoldirektörens sekreterare i två veckor, och gissa om jag ställde till med och tog ut gammal hämnd. Sedan var allt över. Men dock, på den tiden var barndomen alltid oskyldig mot nuförtiden fantastiska ungar som är påhittigare än något. Min ena svensklärare hade mig ännu mera än den där antitaxiligan, hävdade att jag med min svenska aldrig skall börja studera eller utsätta språklärare för mitt språk. Undrar om jag då redan var lite experimentell ibland.Men jag stod som sagt fast vid det jag börjat, benhårt fast, jag är ju envisheten själv. Åker inte buss, och skriver som en skrivmaskin. Förresten kallade mig också för parasiten.

Johann Von Fritz
Bra svar. Intressant läsning? Här är min kväll: älskar exempelvis det enkla.

Stefan Hammarén
Känner igen i mig själv nog i mycket av det, dels tror jag det kan bli annorlunda med åren, alltså avta (förvisso också förvärras – man vet ju att folk blir enstöringar och inte varit det tidigare). Större klungor av människor är genast värre, sällskap och så, än enskilda. Tror det finns oändliga grader och schatteringar av detta. Tiden med människor är ofta borta från ett inre skapande, även om det kan ge öppningar och tankar, fastän man känner sig så onödig i sällskap, typ förlorad tid, det är inte en själv där, och än mindre det som man vill få ur sig. Oavsett är det inte det minsta onormalt, eller något att vara ledsen för, det är bara samhället och allmänt umgängesmönseter som är så jävla översocialt i dagens värld, att alla skall ha vänskaper och umgänge och framträdande och allt hit och dit. Löjligt också att författarskapens framgång skall hänga på framträdande och vänskapsband och supfester och hur det nu avgörs, vänliga ord till rätt personer. Visst kan det säkert vara kul att ibland träffa författare, men så som många håller på, springer benen av sig på tillställningar hit och dit – är det inte lite förbannat slött i grunden? Och har inte med det genuina författandet att göra, knappt ett dugg.

Johann Von Fritz
Vad gör dig gåshudlycklig?

Stefan Hammarén
Följande fråga, denna för obekväm. Inte varit på flera herrans år gåshudlycklig.

Johann Von Fritz
Varför?

Stefan Hammarén
Får bara klyschsvar, om vore få var förälskat eller något tjafs, kommer på bara liksom tjafsiga exempel.

Johann Von Fritz
Med ditt språk blir även klyschor intressanta.

Stefan Hammarén
Får bara inget vettigt i huvudet om att bli gåshudlycklig, även om jag gillar begreppet. Av vad skall man bli det? Så fånigt att göra lista på vad som.Har du, eller Kan du få tag på gott inbundet exemplar av Henry Millers Stenbockens vändkrets? eller gott ex inbundet ex. Buroughs Nakna lunchis? Byta mot filmen?

När jag åstadkommer något, eller känner, eller får något blir jag ivrig, men detta med gåshudlycklig är svårare kapitel.

Johann Von Fritz
Har bara dessa böcker i pocket. (Men sen kom jag ju senare på, och vi pratade även om det, att det finns andra, att jag har och kan, får säga, jag finns, högt.)

Stefan Hammarén
Synd, nå vi måste komma på något, men jag kan förstås skicka den till dig nog, om du vill, men om du flyttar just så kanske ändå inte just nu?
Men du kan ju ev. trilla över någon av dem? På antikvariat klår de säkert för sådana.

Johann Von Fritz
Jo. Eller så ger du mig en lista på böcker du söker.

(Hysteriskt roligt svar.)

Stefan Hammarén
Det är bara dom två ju, det var listan. Eller Kathy ackers andra bok men då måste vi kanske kolla först, att jag ändå inte har den. Tror jag har den med tarmar och plugg i titeln något.

Johann Von Fritz
Acker är däremot möjligt att jag har.

Stefan Hammarén
Jag säger i morgon vilken Acker jag har, även om hon är överreklamerad, tonårsflickors, men jag kunde ändå ta och nattsömna mig med henne nog.

Johann Von Fritz
Ja jag gillar inte men hon är ok.

Stefan Hammarén

Nu och käka korvsmörgåsar, hungrig och rätt grinig (vilket var lyckat när skrev recension) men inte kanske i pratmaskinen, men höres, i kväll eller i morgon. Ser kanské på TV, kommer väl någon lördagskvällens film.Och du

Johann Von Fritz
Tillbaka, intervju. Vad står du gällande narkotika i alla dess former, sådant som gör urinen i regnbågens färger? Och leverlåda, äter du det, eller vad äter du, helst

Stefan Hammarén
Alltså blodrätter är det sista jag äter, börjar må pyton. Jag har ett problematiskt förhållande till blodet. Publicerade du inte något om mitt blod i våras? Jag äter samma rätt 335 dagar i året, någon färdigbiff som värms i mikron + en gullök + ibland en röd tomat + ibland persilja eller halv gurka eller något grönblad. Vad jag äter de återstående dagarna av åren, är av udda slag. Godaste är den där fisken som förr och ibland alltjämt säljs på papper, flottig, någon jätteflundratyp i förr avlånga bitar numera stundom i mindre eller t.&.med fyrkantiga bitar, är på gula listan att blir utrotningshotad och den blivit jättedyr och lite besvärlig att få tag på (och japanerna köper upp den på världsmarknaden alltför), så blir inte många dagar om året jag äter den, nästan aldrig. Jag måste snart ändra på menyn, har varit likadan i snart tio år. Måste få en ny tioårsmeny, men det är svårt att göra den. Leverlåda äter jag Äkta hemgjorda skorpmjölsbiffar är jättegoda, men får nästan aldrig. Experten i Melohner & smörgromskrasse:s Janco Karlsson-Äijämöinen gör jättebra sådana.
Beträffande narkotikan, har eg. ingen erfarenhett och vuxit upp med propagandan att den är farlig, och jag tror dels på det. Jag producerar själv min egen knark medeslt skrivandet. Jonas Thente sa “Hammarén är vara en sorts språklig naturkraft, eller en maskin om man väljer det, (jag Thenté) tror att han (Hammarén), när han skriver, spontant producerar ett amfetaminliknande ämne som angriper det egna språkcentrumet. (Från en lyxintervju i nättidningen Blaskan, augusti 2006.) “. Det finns fina knarkberättelser i litteraturen dock, som Buroughs. Skulle dock vara vackert med urinström i regnbågens färger och att loska genom denna sin egen stråle. Narkomaner kan ha spännande liv, tror jag. Ibland finner de även sina vägar in i mina texter, men troligen ganska orealistiskt. Att röka rörmokargräs tycker jag gör huvudet trist, förstår inte riktigt det intressanta med det eller den känslan.
Men jag vill ändå inte fördöma narkomanterna. De är idel spännande.

Johann Von Fritz
Min erfarenhet är att de kan, om man skriver efter intag, främst psykedelia och opiater, ge sig själv en god grund att sedan arbeta vidare med. Cannabis är en rätt ok drog tycker jag, men ger inte så mycket, bra för avslappning, men funkar som bäst om man varit vaken ett par dygn, då kan saker gå mycket snett, grillspett, kalsonger, affären mitt i vinter och så. Men så sysselsätter jag mig sedan tio år sedan med automatisk skrift också. Hur i helsike kommer det sig att du ätit samma maträtt under så herrans lång tid?

Stefan Hammarén
Automatisk skrift tror jag är bäst för den som har spännande hjärna, eller fina djupa eller farliga närgångna kontakter till spännande människor eller har ett märkligt liv överhuvudtaget, alltså har något bra att automatisera och komplettera ur själsdjupet, jag är kanské för trist för automat-jag:et, så jag behöver språket (för mycket för mycket) eller mera till hjälp för att öka finessen, och även handlingen stärks av med ett från börjat bearbetat skrivande. Men automatskrift i alla ära, lite har jag sysslat med det som process, och känns ibland lite som svårt att dra gränsen för vad det riktigt är för mig i metod och själ. Men hur i helsike kommer det sig att du skrivit automatisk skrift i tio år? Ganska länge och kanské inte så pragmatiskt. Vad skriver du? För det jag läser av dig verkar inte per automaten. Tycker det ändå i allt låter rimligare att man äter samma middagsmaträtt under så herrans lång tid. Biffen var god i början förstås, sedan tror man omärkt i många år att den är god eftersom den i grunden är, sedan när man ätit den i sex år, tänker man en insiktsfull dag att så länge redan, åh herregud, man är kidnappad av livet och drabbad av vanmakt och dör snart, fastän behöver överleva, måste man ju i det läget ändå se hur många år man klarar det ytterligare, och så blir man så jävla förvånad när den plötsligt igen känns god, att man nästan tappar hakan istället för tänderna, måste man fortsätta igen i ytterligare många år och se vad det som biffhänder härnäst. Det senaste metoden sedan halvt år tillbaka var att värma den i mikron mycket mera än rekommendationen, blir den godare. Sedan kan man använda så stark egyptisk gullök (odlad säkert i kamelkacka) att man ändå inte känner smaken utan det sprutar gråt och smärta ur en. Glömde förresten odla egen gullök i år, men den blir ju så mild att man kan äta hela skörden på några dagar för att motsvara den där egyptiska. Filmregissören (Röksvampen) var här förra året, han fick samma biff varje dag, och det tog för honom en halv timme att äta den, medan jag åt den på 5 minuter. Den levande av mina romanpersoner Dr Schön_ var i somras på middag till mig, han trodde inte sitt förstånd när hörde att jag ätit samma rätt i så många år, han tystnade för en gångs skull, aldrig annars tyst. För övrigt är nästan alla mina mansromanpersoner i regel döda, endast flickorna lever någonstans, förresten kommer ju de med lite per automatskrift. Jag har ju inte så många direkta romanpersoner för övrigt, mera inhoppare och temporärt personage

Johann Von Fritz
Jag vaknade precis och har försovit mig till psykologmöte. Nu tycker jag intervjun börjar ta sig, mycket roligare att läsa om underliga matvanor och din lika underliga vardag. Men apropå det automatiska, jag vet inte om man kan kalla det längre eftersom det nu verkligen sker automatiskt, någon typ av semi-automatik, men det är som när jag skriver i drogat tillstånd med det automatiska textandet, själva arbetet börjar efter, ibland kanske det inte blir kvar ett enda ord av ursprungstexen, men många märkliga iuppslag har kommit till mig så. jen som följdfråga, förstår fortfarande inte biffen, om du nu ändå skall leva kan du väl ge dig den ynnesten som god mat är? dessutom kan det vara ganska harmoniskt att pyssla i köket. jag brukar baka bröd när jag har ångest. Nu låter det som att jag tar jättemycket droger, så är inte fallet längre. Har lyckats bli ganska naturligt sönderknullad genom åren.

Stefan Hammarén
Jag pysslade något förr i köket. En gång målade jag en hel vecka i ett köksskåp, borde ta några andra nu, var svårt att få den riktiga nyansen, eftersom den vita färgen gulnat ojämt av mitt popkornskokeri under barndomen, och efter en vecka fick jag rätt färg, och några år senare hade den ändå haft någon process och nu har jag målfärgsfläckar i skåpet. Jag har gjort marsipan en gång, och rulltårta, och så kokar jag vinbärssaft om får god skörd vilket inte heller hänt på år och dar, och så gjort äppelmust. Har också ett kök i Sylvihuset, där finns vedeldad stor spis från Högfors bruk, helt fantastisk, på den kan man koka mat, men borde lägga nytt murbruk på bakugnsdelens “tack” för att den vore värmas, då kan man göra världens godaste bröd med lite lustiga frön man blandar in. Kunde vara kul. Men när hinna med sådant. Jag har en stekpanna för, minns inte för hur många, c. 25 plättar, och den skall jag ännu en dag testa när jag har ånget, och den kräver ju vedspis. Om några år byter jag matvanor, alltså meny, tror jag. (Hur sover du så länge?)

Johann Von Fritz
Intressant, det är som att hela din vardag är ett animerat ting, kanske för att du är en god författare. Det är mycket intressant att ta del av. Jag lägger mig sällan innan 04:00 i regel senare. Alltid gillat natten bäst av den enkla att folk sover då. Får mest skrivande, läsande och filmtittande gjort nattetid. Ett problem med berusning och skrivande är berondefrågan, jag är inte beroende av något fysiskt, men psykiskt är nästan lika illa. Måndag. Brevbäraren är Sveriges bästa och mest pålitliga dealer. Du skaffar dig bara ett konto genom att bli grönad av fem grönade personer på ett forum förklätt till forum för älg och/eller kaninjakt, där finns en privatdel som man måste ha tillstånd för att gå in i, och där ligger knarket, en anonym överföring senare och en natt, sen i brevlåda. Funkar 9999 gånger av 10000, än så länge.

Stefan Hammarén
Jag är också nattuggla, förr, för några år sedan la jag mig sällan innan fyrasnåret, men varit lite trött under de två senaste åren, somnar ofta vid två eller tre snåret. Några böcker skrevs helt under nätterna, t.ex. Första skarabéerboken och Tredje generation skarabéerbok, Största skarabéerboken hade helt skilt förlopp, enda bok som skrevs med handskrivet koncept under nätterna och slutfördes på dagarna. På sistone inte skrivit alls under nätterna eller ens varit vid datorn, mera slötillvaro, som film, ibland läsning eller oändligt sorterande, må vara frimärken, eller instrument, eller något annat. Städar ibland under nätterna. På sommaren kan jag vara ute också, har jättebra mörkersyn men hösten är kall och våt, därför är jag inne. Ibland simmade jag på natten. Natten är fin. Ibland funderar jag ut lyxord och lyxmeningar på nätterna.Jag har recept på över 250 000 euro, koncentrerat blodplättspulver. Dock kostar det mig bara 3 euro per gång. Om jag behöver blöda och vill sticka mig, så kan det vara kul, men är lite rädd för bubblorna, känns lite hårresande. Knäpper och knäpper på den där jävla sprutan, men det blir luftficka där uppe, drar in på nytt och sprutar ut, men det försvinner så mycket blodplättskoncentrat sedan att vet inte om jag skall ta extra förpackning eller spruta försiktigt och lämna luftfickan till sist. Nå orkat inte spruta sedan i våras. Men tog nu ut endast för 20 000 i år och de är alla oanvända. Jag har inte ännu sytt mig själv, som ena personen i Tredje generation skarabéerboken (sann självfallet), men tycker det vore kul. Skall ännu en dag.
Stefan Hammarén
Du den konstigaste intervjuaren som börjar måla ut sitt knarkinnehavsköp. Men bra intervjuare… (Här har Ichii censurerat lite eftersom han inte vill hänga ut personer han köper knark av.)

Johann Von Fritz Hahaha, sjukt kul med blodplättarna. Nej, man kan väl säga som så att mjölkbudets söner är sveriges största och pålitligaste dealer, censur censur censurd ä,
et för fel på ditt blod och varför är du så fascinerad av det?
Stefan Hammarén
det där låter intressant och romanhäftigt som en bättre del av Thomas Pynchon Tristero. Beträffande blodplättarna så har jag för lite av dem, eller snarast en del i dem, och blöder så märkligt glatt. Borde jag flicka in en blodplättstextförlevrat … Fastän äntligen av sex års forskning gått till sin ände, slut kanské, resultatet rörande osvikligt sagt: bokstaven C blefvo T när jag föddes till, och fortsatt som loserförfattare med. Ni några nära minnas kanské mina små ideala stundtala uttalda rapporter då och då under årens lopp alltför bekommet om eller från till blodläkarna. När hamnat till väsen och lust hos tre olika blodläkare inklusive den finsk~ämerikanska, + hos deras själv klinikchef, också hos en kärlkirurg som var hemligt buktalare dessutom, den fullblodsdåre pratade i timtal medelst en vägg som med en dvärgkuk innan tog emot mig slutligen, samt en mexïkansk blodläkare, samt en tyska som kom och tittade en bekommen stund på mej, här jag, och skulle de analyserae lyxblodet med en nyoppfunnen analyschmaskin hon förestod från Tysckland till vårt land, samt bar ännu till Loserförfattarfabrikens personalmedicinman som alltid vill orka sjukskriva mig och tål inte allt tal om mitt blodbad, var jag &:så på tapeten hos någon samlad blodläkarpanel av landets ledande ditos. Och fanns en gång en läkareblod som mest bara pratade ditt och datt i över en timme med mig själv, mest om blodbad ändå. En behagade prata ens om Emma och Ask ädle &:så. Allt började dels omärkt och besvärligt med att ena vanliga närbelägna emaljläkaren inte vågade göra en löjlig grej i min käft åstadkomma, remitterades jag till närmast käckirurng som var desto fullt ivrigare fastän feg hon med, tänkte på blodet, det någon månad innan jag snart for till Sankta Skåne-borta hos Emna för länge sedan i en blott fjärran ämnad värld nu avlägset, och den hösten förpassades jag närmare till första blodläkaren också snart, tog det sin nya början, där som fick genast för sig att den del blodsblodprovssvar inte passade lägligt sinsemellan, bröt mönster (istället för att bröt ut mönster) vilket inte helt föll in i handbokens ingen sida, trombocyternas aggregatundersökning mot ristosetin exempelvis blev inte entydigt, emotsägelsefullt istället och med onormal triplettstruktur och stora multimerer saknades helt, blä blä fä enligt bilden som det borde trots sjukdomsbild av, eller hur en slags pårelatering som pockade. Ficc för sej de därförr att jag kan ha ett mera unikt blod än så. Sedan tänkte de också i början på köpet och i iver ta livet av självt kära mej dessutomi, nästan som av en komplott säga, skulle vilket testa ett ultramodernt blodstillande preparat, som kan vara riktigt märkligt effektivt (på somliga ena) och jag var särskilt ditkallad för tester av det, även om det även kallades diagnostest samtidigt, samma morgon hade de emellertid kommit på det, får höra när kommer fram efter lång väg jättetidigt, i mitt fall passar det absolut inte under några omständighetter, är direkt livsfarligt, blir helt motsatt verkan på nolltid istället för kanské utebliven effekt som, trombocyterna hade helt bara försvunnit på mig ≈ död dead omedelbart framför deras ögon förvånat glott, jag hade då inte mera haft blod i mig utan befunnits i preparatets totala erövring och ändring av det. Nu har efter mera slutligen en andra gen- sekvensundersökning av allt avslöjat mer, vilket är ytterligare, en himla lång kod har mitt blod, liksom varje blod haver, med siffror och bokstäver tecknat serialt, men det blev en mutation i det som eg. redan är en “megamutation” (sjukdom; dito) av en blodfaktor (faktor VIII) som vilken i sin tur indelas i olika klasser och underklasser (allt närmare samenligt grova medicinalvetenskapen från något tag slutet av 1990~svaret när allt taget ännu skulle var tydligt vackert eller fulare indelat), analyser vore alltid sluta i upp oppdelat och smärre spjälk, så grovt klasser och underklasser, liksom än losers och proletärer skiljs på på annat håll närmat, härmat. Indelningar idel rangerat och klassificeringar skall det vara enenligt för hjärnorna blott tidens melodie så, eftersom det ju förenklar och förklarar begriplighett tills den kanské en dag blev för gröt rämnat. Nu är komplext ändlöst detaljt dels på modet därför. Jag har ock hamnat i en liten underklass i megamutationen och i den ännu fått tillläggsmutation, faktorn – fakttorn – faktcorn blev, nästan fuck i havtorn, och är pop corn som flyter utan att behöva taga i trots formmässa. Alltså mycket sällsyntsamt, eget. Ett C är ett T i en lång räcka detaljerat blott, ett extra extraskrivfeltecken i mitt blod typ, heterozygot väckt ur en mutation i exon 28 (3922 C>T), låter som en centralt avlägsen avsides sektion av ett tidigt oljebolag, så där jämförbart tilldelat som när ett ÿtterligare skrivfel skulle finnas i en hel roman som är en avart i sej, eller i sej skillnad. Fastän det lät otroligt mer invecklat mest och faktumaktigt hos blodläkaren idag fastän ungefär ändå så här faktiskt, eller lät det av konklusioner lite ditåt halsklump i varje fall ändå trots nog. Ibland svårt att hänga med eftersom ganska svårt. Bloodlaekaren gick efter ett stort intill över 15 cmeter tjockt referensverk som hon varit medförfattare till efter att först klickat fram allt möjligt av illustrativa diagram och färgfläckar på flera datorskärmar, och visade bilder och färggranna kluster där antaget mutationerna finns helst och sökes först påbörjat. Och skrivfel finns alltid närmast? Fanns även i samma exon 28 hos mej själv tre övrigt polymorfier,4141 A>G, A blivit G, 4641 T>C omkastade T C åt andra hållet vänt, 4196 G>A) omkastat A G å andra håll, men det är ändå inte relaterat någon känd sjukdom och utanför det som gör dem lyriska över, mera som är mannen med personligt blod, och opptäckt om okända skrivfel vilket nätan betyder en osårbar hemlighet är bära på, okådbart, oknäckbart, utanför både diagnoser och mer kliniskt, lämnad ifred fastän de borde tagit nära koll på samtliga exon snarast istället för några endast prick, hade jag varit rena gåtan har jag dels allt på känn. Jag är ett + tre skriftfel med andra ord, buuuhuuuuu åtminstone, snörf i varje fall föga tvek om. Måste trösta mig. Sedan kunde hon, blodläkaren inte unikt säga vad detta relaterade T vill säga alls, vad mutationen ger för specifik kacka åt mig på. Finns ingen mer vetskap kunskapt om skillnaden desto om huruvidast man behäftad exon 28:ans 3922 C eller det där extra begåvade -T:t fått. Ersatt T tillkommer inte att föranleda mer något nytt på nåt sätt, liksom de helt oförklarliga tre polymorfierna. Något litet gör den och dessa på mig i mej osvikligt hänt, alltså särskiljer mej mindre än särskilt, säkert men ingen vet vad till skillnad om jag hade fått allt rejält C istället vilket som är mer meningen av, och ingen vill veta vad heller nu, lika lite som jag vill det, slut prövkaninat här att säga, som kaniner pippar jämt, och den medicinska forskningen kommer på intet sätt befatta sig med mitt T här, slut agerat lekande hora, eller vamp, vaga skrivfelets som så lätt försvinner ur bilden. Nu är den loserförfattarfabrikens ensak kvar i händerna av. Men det blir inte ens en medicinsk artikel i någon Ämnerikan Medical Journal som det hett tidigare av dem förkunnat. Jag går i graven nerlagd med mitt förbarmliga T som en hemlighett nogsamt, fastän mitt blod finns för framtiden i någon genbanks underjordiska kylboxrike ytterligare någonstans bevarat om någon extra behöver det ännu, inte ens till yttermera visso visste blodläkaren var, och mitt T:et + de tre polymorfierna får en notering i någon medicindatabank + i några forskarsystem, med sina nya bokstavar, och så skulle även icke blodgenforskare få det för egna exakta äventyr, om de ännu vill i framtiden festa på mig, få ytterligare ut av mig länge, fastän hon visste inte ens säkert om det. Jag är dock inte ett det helt desto första T:t i hela härliga världen trots allt nog, finns några kända dessa T:n i exon 28 (af 3922 C>T) redan från tidigare. Jag är inte heller helt släkt med den åländska flicka som var den första som dokumenterades i världen med defekten, i början av 1920~svaret att hade “megamutationen” tydligast fastän då var termerna andra helt, hennes fikc blott namnet efter en läkare, ingendera fick egna bokstäver och koder uteslutande exakttecken. Hon dog för övrigt under sin andra menstruation ung, hann inte flygas över från Åland till H:fors skylldes det på, där den opptäckande läkaren väntade på henne. Han läkaren som opptäckte [fann] flickan, har postumt fått två frimärken efter det med sitt namn högaktat. Min en på vänster sida granne är släktig med den läkarens nedkomna. Men hon flickan kan omöjligt haft det där mutationsT:ét i varje fall, sade blodläkaren, så långt är det lika oavvikt säkert, hennes släktingar finns nämligen i andra klasser. Jag som undrat om jag ev. intressant hade varit släkt med henne, inte enligt blodläkaren i varje fall. Man har ju ändå sina band nästan mer än ett jordaliv hört. Jag var inne hos den ämnerikansk-finska blodläkaren i en och en halv timme för övrigc, efter det ville hon bli av med mig snart, för slutligen började hennes två döttrar dock ringa turvis versus, hon skulle föra dem på focbollsmatch, de spelar. Sedan förstod jag inte riktigt överhuvudtaget en märklig sak ytterligare, blodläkaren såg ju tio år yngre ut än 2006 år första gången där. Hon har t.&.med blivit vacker. (Däremot hade ena sköterskan från tidigare 2008 åldrats 15 år till, som på en slutraka fort). Och så träffade jag klinikchefen i korridåren innan, utväxlade hon en del idel artighetsfraser och frågade hur jag mår. Si så. Två minst manliga läkare såg däremot ut som åldrans zombies, mådde säkert som fan, verkade helt borta med tumbleweed och vinden. Slutligen bortstal jag tvenne rätt så kul tillhanda instrument med flera lustiga ord och siffror på åt mig från ur ett närliggande undersökningsrum intill, som minne så klart efter så här mycket onödliga oppoffringar intet för alls. Mitt blodh är slutbehandlat som vetenskap, och slutbehandlat i romaner troligen, om såtillvida inte fabriken vill ha det som ett framtidens blod, eller bok, som kan förädlas mer och muteras mera till det perfekta flödets ett. Ett tag funderae också ena blodläkaren om det i själva verket är ett så mer perfekt blod än stora skarornas, mitt, alltså mer skyddar mot en del folksjukdomar än förorsakar amorbesvär. Därtill sades det att jag är frisk som en nötkärnae i oövrigt och alla de ungefär tvåhundrafemtio olika blodprover är perfekta helt. Bara de där mutationerna! Var &:så en timme för tidigt där, jag. Blodläkaren kom fram och frågade om jag orkar vänta ännu, jo vars visst, passar bra, eftersom jag kan studerat iakttaga zombierna hinna här ändå i förbifarten och rentav springa i fötterna på om får det för mej själv, och pissa kiss på lika trånga läkarminstatoaletten, och så kilade blodämnerikanen iväg fortast föratt köpte rosaröd läsk som hon kom tillbakae medelst, flinade hon generat, och hade röda sportdojor på även, blodläkaren är kanské vampyr när allt kommer omkring om det inte var läsk i flaskan fort, drack flaskans i en timme hon innan tog emot mig i över en timma. Och så förestod-förstod hon mig ändå jättebra, när jag sade förkunnat mig kunna må skitmagspyilla yäk av blodpuddingar och andra leverrätter, när förhörde mig om mina matvanor plötsligt ifall var specialist eller omnivor. Att dricka två liter mjölkkomjölk om dagen är liksom jättebra och berömligt enligt henne när folk dumt tror att ett eller två glas är bra nog (fastän en tidigare läkare sa att det bara är kalvar och småbarn som dricker sådant och det). Dessutomien som de där mutationernas åkommor ifråga tar åt sig av kalk, äter kalk upp, har de börjat misstänka svinnet, dels ny opptäckt det. Och hon skulle väga mig. Gått ner i vikt min lekamen, men golvvågen krånglade först, men hon vägrade väga sej själv vågat inför min åsyn, väger ens vampyrer på samma sätt som människorna kan man blott undra stilla, hon hoppade blygt ibland upp på den med ena andra foten snabbt och tillbakae för att få den kalibrerad väckt. Tror jag hela inrättningen är lite knäpp, oppriktigt sagt så oppknäppt att nästan naket blottat för sant. Sedan till råga på säden, har min skickligt oppgjort arga besvärsskrift på parkeringsböterna behandlats igår hos herr parkeringsöfverövervakaren, säkert en dåre sann att skriva upp ytterst, väntar jag på besked därmed, men jag passade på hämnas idag på parkeringsövervakarhelvetet. Bilparkerade nästan mest så olovligt man helst kunde därförr, dessutomi rakt framför en riggad övervakningskamerae, skulle förklarae krig jag, men ingen kom och röde alls bilen fastän blev i nästan 3 timmar mer där stå. Också så såg jag utöver allt en jeanslåriga tuffa banderoll- & tejptjejen Blå Tröja ett tag, knäa medelmåttan orken Don Blåsa blott en idiot som grät evig lyckotår stående, den otroliga flickan såsom hon skulle säkert tveklöst utmärkt kunna passa rollen som nästa en inhoppande vikarieknäarflicka på Loserförfattarparadisett och återställa början, vet jag ändå nu i varje fall lite hur hon möjligt kan se ut och författa henne redan. Och första knäarflickan skulle snart få stryk av den nya säkert, och komma till mig säga vill vinna genast över henne nya, du måste hjälpa till, skall jag slå ner henne söta, haa-ha är du idiot för det klarar du aldrig men du kan däremot stöda mej att jag vinner över henne, som tack spänner jag könsfittan spändare än nånsin över dig tills gryningen slagit vackert ut hela dagen, och så tröstgråter ännu nya hos dig och vill ha kram och ger genast, får du se. Losers i idel komplotter. Ifallnat det skall också bli tyvunget författas en till av dem ännu här. De häftigaste av dem ser man av någon märklig emellertid obegriplig illa lika full anledning i regel alltid tyvärr dessvärre endast ifrån bilfönstret osakligt mindre osedligt när intet heller går att stanna för förbi är. Dröm. Väsen än fortare i förbifarten, när de stannar opp i fas den kort kort kort stund blott. Om jag däremot vill hämnas ännu mer opprört för nånting endast över, mot det finska folket, fick jag superrecept för, på blodpreparat, för c. 185500,– valutaeuro åminne, i inköp för mig blott 6 x 3 fnuttiga euros. Om jag blir sur hämndämnad på över folkförsäkringskassan tar jag ju ut samtliga oavsett att jag knappt behöver och kan leka blodigt med högra knäarflickan halva året, får gett hon knäarflickan också sticka i mig, eller sticka ifrån som en årstid, oavsätt tagandet giv för tagandets skulle (kanské inte så bra, lockande heller precis) men jag kan faktiskt därtill ringa efter fler sådana recept behövligt sa hon blodläkaren, för varje dos går det åt flera hundratals liter blod att framställa koncentratet till ett komponentspulver i tvåkomponentsförpackning; 100 x flera hundrae sammantaget, 10 000–30.000 nog Liter mera blodmängder mycket går det faktiskt åt, hisnande ifall jag inte missade med en hägrad nolla ändå, för en loser, är framställningen säkert just i händerna på vampyrt blodtörsten som får mellanskillnaden bäst in process? Varför skulle annars hålla på så där och kassera blod från förädlingen. Jag genomskådat. Får jag säkert däremot ett hotfullt ensidor långt folkbrev från populiförsäkringskassan som börjar frågvist förhörande demonstrera mot mig varför jag ett tu tri behöver själv så märkligt mycket än tidigare under årens lopp. Svar, förstås någondera de knäppa knäarflickorna ännu ökat på utfallen jämt, så svårt allt är. Hundraåttiosextusena supereuro är mest en än fängslandets tanke ju, nästan ett pågående bankrån. Samhället satsar inte knappt alls på lyxpoetens redtextskap, men däremot på en mutation, ett C som blef T i serien lång. Fastän de kunde t.ex. ge mig visst hundratusen extra i superpängar, blodpengar i suspensoarer, direkt, och så tager jag bara uthämta några ynka mått förpackningar, bra deal riktigt för båda ju säkert.

Stefan Hammarén
Vet man hur många gröna poäng kungen har? Hör en massa samhällstoppar och ansedda författare till konserotiet, men antar att det är hemligt för er andra?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: