Sounds like burial

Imorgon. Alltid då. Kommer en intervju, eller kanske ett kvasilitterärt idiotmumlande mellan bokaktuella Stefan Hammarén och Ichii. Underhållande, för alla er som bara som jag skrattar åt sådant som inte går att förstå. Tills dess, en text av mig (Eukaryoter) och texter av Klara Norling. Finns lite nytt att läsa av mig på sourze också, här.

Eukaryoter

Du säger att det är från ditt hjärta
hugskott, en gudom som spelar tärning
med tärningens uppdiktade pentagram

som insats/ingenting

detet spelar mot sig själv i Limbo
bland brinnande fantasifoster
under sömnparalys i en dröm i en dröm

om en dröm om ofödda universums vita hål

vid utflödet till glömda dimensioner,
allt detta och ändå är du så verklig
att du verkar verkligare än verklighet.

Cooper skrev att han inte vet skillnaden på sex och tortyr
han är en motbjudande pederast men jag gör ingen skillnad
på någonting

om jag någonsin blivit född. [666]

[och en arg man som var ensammast, den enda i publiken bland alla andra reste sig, förklarade krig mot sanden och tog ton]

“-Regnet skall piska din blånande kropp. Det finns ingen räddning. Svartmånens luder gallskriker från källaren: Du måste plåga dem. Skända dem. Koka dem. Döda dem med flaska, dina händers ondska måste vara stiletter av kval i lagen om den eviga återkomstens tjänst, du måste dricka mor Marias cancerkladdiga äckeldi från hin ondes uppfläkta hypofys. Du måste älska analsex. Jag älskar det, med någon jag älskar, vissa monster älskar andra än sig själva, och deras rumpor. Eller att det är fel, att komma in där, det är nog det. Lite. Fel. Om man inte får. Jag har aldrig frågat så jag har aldrig testat!

Nej, det är bara skönt, att vara öm och försiktig mot det trånga vackra altaret. Aldrig bli erigerad, käka stilnoct och skära av skiten. Käka svampar, lyssna på Cash och dansa i kilt med ett paraply och skriva texter.

Vithetens hetsiga lekamen är en hund med rabies vars röda ögon slickar oskuldens dröm! Spring. Ja men va fan spring då för i helvete. Det obeskrivliga; vi vet vad det är! Det är obeskrivligt.

Det är krigsrosslet i skymningen på morgonen spring om du vill. Ja, igen då, eller tja, det var väl allt.”

[Sedan insåg han att det aldrig funnits någon teater och att staden höll på att försvinna till sjöss, han tänkte genast på att det skulle bli svårt att gå till biblioteket och lämna tillbaka Hermann Ungars “De lemlästade” nu, han tyckte att den var fantastisk, det fans det där Kafkaelementet i en djupt depraverad form, och det där nya ordet, vad var det nu igen, just det, ocb, så var snubben i boken, på ett lugnt och charmigt sätt som vittnade om kommande fullständiga förintelse, men samtidigt var det ju verkligen inte hans fel att biblioteket plötsligt låg fyrtio mil från land. Han tänkte på sin flickväns rumpa]

arisaema

nattskiftningar i snön
mitt  fönster vetter mot stenpartiet
stelnat vatten blänker
av elden inifrån

djuret fångat i rörelsen
lutar huvudet tills nacken knäcks
ingen vill begravas levande

under golvplankorna kvävs de återstående
som bar fanor på barrikaderna
jag förlorade inte kriget
men det är dött för mig nu
i dammet på klingan
gör mitt pekfinger ett långt spår

 

 

 

Nikarevolten

en pyroman har gått fram
i samma takt som årstiderna,
säger de

de säger: “se hur fort elden sprider sig,
som vore vinden dess älskare”

jag ser på med mitt krokiga leende
i det kemiska ljusets grönaktiga skåp

en man rycker ut mina naglar en efter en
hånar mig för min skräck;
att jag numer är rädd för allt jag någonsin önskat mig

det ligger en kvinna med mossgröna ögon
i hans säng
hon skrattar åt mig så gott som varje dag

de tog ifrån mig cigaretten som brann ned mot mina fingrar
den natten då jag somnade i mitt badkar
de fångade mig i fallet
den kvällen då jag simmade med drivveden längs kusten

han med matbrickan är en trumslagarpojke
ung och vacker, en malplacerad gossängel

jag klär av mig inför honom
tills han går

det svider och kliar på handleder, över rygg
mannen som samlat mina hårstrån i en ask
viskar att jag är vacker

varje gång jag börjar drömma
famlar jag efter tändstickorna,

det är därför jag aldrig vill vara vaken,
det, och att någonting är fel här

jag vet inte vad det är,
någonting bara

de säger att lågor skall vara inuti
jag spottar dem i ansiktet
samlar ihop mina färgade papper
somnar med dem i min famn

jag dricker bensin
bensinen är ditt blod
någon måste dö
men inte jag

Advertisements

4 Responses to “Sounds like burial”

  1. Joon Svedelius Lindström Says:

    “det går så sakteligen utför, det kan man måhända påstå, anställningar som avslutas, lägenheter som töms och luft under vingarna, det är vad som i andras munnar uttalas frihet, en slags kontemplativ inställning, livet som ler, ljumma vindar som möter en om morgonen, strax innan solen har beslutat sig för att inte ge upp utan återigen stiga, det är emellanåt som att man vill gråta men man gör det inte, allra helst inte då man är i sällskap med andra, de kvinnor jag har träffat har aldrig sett mig gråta, istället har jag dragit mig undan, gråtit för mig själv och supit bakom låsta dörrar, jag grät en gång inför min förra kvinna, eller hon var mer en flicka, det var när hon sa att hon skulle flytta och jag visste långt där inne vad det egentligen betydde, vi hade inte behövt dra ut på det, jag gick in och satte mig i ett annat rum och kedjerökte samtidigt som jag försökte torka tårarna, försökte samla mig, det gick inte men ändå gick det… ett halvår senare gick det inte att torka tårarna då hon hade lämnat mig på riktigt, flyttat till en annan ort och sedan då jag kom hem från jobbet en kväll beslutat sig för att ringa mig och säga “det här funkar inte längre”, det var då, på den tiden, jag försökte blanda ut tårarna med vin, det gick inte, jag försökte blanda ut dem med öl, det gick inte heller, jag försökte blanda ut dem med sprit, det funkade inte alls, ingenting funkade, men sen kom en dag och då var det över, då började jag istället gråta i min ensamhet till filmer, till böcker och till musik, mer än vad jag gjort innan, ja, ibland grät jag till och med när jag var ute och körde i min bil och såg någonting, något som helt enkelt “rörde” vid mig, det kunde vara precis vad som helst, det var då jag visste att jag hade gjort framsteg eller så hade jag helt enkelt blivit fullkomligt vansinnig.”

  2. Joon Svedelius Lindström Says:

    haha nu var det 11 år sedan USA bombades den 11 september. 11 11 mannen. det är ett tecken, vi kan skriva det i nostradamus ruttnande stjärt om vi vill.

  3. Intressant blogg. Här finns patos. Och ett digert arkiv.

    För att levandegöra alla gamla inlägg, för att “sätta bloggen i ett aktivt stadium”, kunde man tänka sig inlägg som listar “best of”. Eller helt enkelt ha ett artikelarkiv. WordPress brukar ju ha “sidor” man kan sätta upp “om mig” och liknande.

    När jag kollar här får jag för mig att det finns en litterär underground i Sverige som är beredd att bryta ny mark. Kanske åt håller “språkmaterialism/nyenkelhet” men ändå med patos och djup. Verkligheten som poesi, fast mer drabbande än böcker av typen “det var synd om min mamma” som ett tag dominerade kritikerlistorna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: