devise a virus

 

 

Publicerar nu resten av Fredrik Fyhrs novell. Första delen: https://ichiifritzthekiller.wordpress.com/category/fredrik-fyhr/ Vill även passa på att rekommendera Fredriks blogg, http://videosondag.wordpress.com/

 

Jag undrar och vandrar. Jag vandrar och undrar. Länge vandrar jag och ännu djupare undrar jag. Långsamt hasar jag mig genom skogen med blicken bortom mitt synfält, med tankarna på annat. Jag är fylld av ett tvivel som inte kan ignoreras. En hel deciliter rädsla har plötsligt hällts i mig, ett rågat mått förvirring och några kryddmått hjälplöshet; smaksensationen är den av ett starkt obehag. Jag går rastlöst omkring med den här känslan, och när jag inte grubblar hyperventilerar jag. Tito blir hungrig så jag har ihjäl någonting i förbifarten, utan att se efter egentligen och Tito mumsar på. Tito lägger sig och vill sova men jag kan inte sova, jag måste fortsätta tänka. Jag måste fortsätta tänka för jag måste kunna få en klar tanke i huvudet. Men allt snurrar runt. Om det ändå kunde komma en klar tanke, är vad jag tänker. Om det ändå kunde sluta snurra inuti mig. Regndroppar från himlen faller ner som splitter med brett avstånd mellan sig och vinden börjar välla fram som vågor i luften med ett rytande som det som havet ger ifrån sig och jag spänner ögonen, ljuden i skogen blir för många, jag översvämmas av naturen, jag känner mig långt hemifrån, långt ifrån centrum (Va? Vem sa det där? Vem där?! Hallå?!) men ändå är jag precis där jag hör hemma (ja visst är jag, det är precis såhär livet ska levas, precis såhär, herregud, hakuna matata!!!) och det kommer inte komma någon ondskefull tiger som vill döda människobarnet. I så fall är den säkert rädd för eld. Tito vill sova. Mörkret har fallit för längesedan och jag har gått runt i skogen medan dagen blivit natt, rastlöst vandrandes såsom skogsvålnader alldeles säkert gör.

Men jag är ju i en ny del av skogen. Jag kan inte minnas att jag varit här förut, hur har jag kommit hit? I vilket väderstreck ligger det? Var är jag? Varför är allt så kallt. Även för att vara natt i skogen är det fruktansvärt kallt, övernaturligt med andedräkten i luften. Min hud knottras, jag är säker på att jag ska börja frosta. Jag lägger armarna om min kropp. Runtom mig är lövtäcket lika tjockt som alltid, men den här platsen är som en gravkammare. Och lyssna… det är alldeles tyst. Inte tyst som det brukar vara tyst utan verkligen…….. tyst…… ljud har upphört, sugits ut, som on syret stelnat, hela skogen har pausats, med stela fågelnäbbar och löv som slutar prassla och förvandlas till plastmodeller. Här hörs…… ingenting…..
Titos tunga hänger utanför när hans mörka ögon ser upp på mig som om jag vet vad vi ska göra nu. Jag drar händerna genom mer buskar och kommer ut i en inhägnad i skogen där en kvinna ställer sig upp så fort hon ser mig. Men det här är ingen vanlig kvinna, klädd som i ett enormt nattlinne av något slag. Hennes ögon är smala och nästan kisande, ansiktsdragen stela och håret fladdrar trots att här knappt finns syre i luften. Framförallt lyser hon månvit i mörkrets trots att inget ljus finns omkring oss. Jag tar ett steg fram och ser hur hon knycker med huvudet och hoppar iväg som ett rådjur, rakt upp i luften flyger hon, flygandet blir ett svävande och alldeles i en liten stund är hon bara ett svävande, långsamt fladdrande självlysande vitt lakan som hänger i luften. Sedan glider hon iväg mellan lagren av verklighet, och snart är hon borta som om hon aldrig varit där. I samma stund vaknar syret i luften, det börjar låta lite från skogen, långsamt stiger närvaron igen och den fruktansvärda kylan upphör.
Jag går in i inhägnaden. Det ligger bark över marken. Stenar ligger i en hög där kvinnan försvunnit. Längre fram en grotta. Öppningen är som en mun, som en dödskalle där någon krossat alla främre tänder. Det brinner eldar vid ingången och jag kan se att det hänger lyktor längsmed väggarna på grottan, som ser ut att fortsätta långt in. Jag närmar mig. Utanför finns en skylt:

HÄR INNE
MÖTER DU BARA
DET DU TAR
MED DIG IN

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vänder mig ner mot Tito men Tito har redan lagt sig ner på barkmarken och somnat. Tito har verkligen varit dödstrött. Jag för min hand mot svärdets skaft bara för att se om det är kvar, om jag har det på mig, och när jag stått där i grottöppningen tillräckligt länge för att samla tankarna (jag vet inte riktigt vad jag gör när jag samlar tankarna, kanske förbereder jag mig mentalt för att gå in, det okända är alltid värt att förbereda sig på) så tar jag mina första steg in i grottan. Det är högt till tak och tätt till vägg, grottan är rund och stor och djup, som en gruva. Till vänster om mig börjar en text, upplyst av facklorna på väggen och inristad i stenen med ett rött och obestämbart material. Det står:

HÄR FÖLJER DEN TRAGISKA BERÄTTELSEN OM SKOGSVÅLNADEN, I EGEN UTSAGO, EN IDEALISK MÄNNISKA SOM FANN EVIGT LIV, FULLKOMLIG MAKT OCH EVIG KÄRLEK MEN FÖRDÖMDES TILL ETT ÖDE VÄRRE ÄN DÖDEN AV DIVERSE HÄNDELSER SOM STOD SKRIVNA I STJÄRNORNA

Så fortsätter texten längs grottans vänstra sida, upplyst av facklorna, den går långt in i grottan och jag börjar läsa:

Jag har lärt mig nu den sanna lärdomen, den sannaste sanningen: Människan är i grunden fri. Människan är i grunden fri men överallt än hon ändå bunden. När jag var pojke brukade min far binda mig. Han band fast mig i sängen när jag skulle sova och han band fast mig vid ett träd i trädgården när jag skulle arbeta. Vid matbordet band han mig runt stolen, med en arm fri, så att jag skulle sitta kvar medan jag åt. Närhelst jag kunde band han fast mig. I efterhand har jag undrat om han gjorde det för att se om jag t ill slut skulle försöka ta mig loss på eget initiativ, att det var det som var meningen med att bli bunden, att jag till slut skulle våga slå mig fri, trots att han skulle försöka slå mig sönder och samman, som den gången när han med baksidan av handen slog min käke ur led, så att den hängde och danglade och tänder landade med plask i ärtsoppan.
Min far brukade även binda min mor. Han band fast också henne väldigt ofta, inte minst om nätterna då hon inte skulle komma undan utifall att han nu skulle vilja roa sig med henne. Men min far band ändå inte fast min mor lika ofta som han band mig, hon hade ju ett hushåll att ta hand om och det var lönlöst att försöka övervaka städning, matlagning, tvätt och dylikt eftersom detta inte var saker han visste något om. Min far brukade även binda fast hororna, eller rättare sagt de kvinnor han kallade för horor, dom som han förgrep sig på vissa nätter när han var full på golvet i hallen. Han band dom utifall att dom skulle ändra sig, utifall att han var för hårdhänt och började göra saker mot dom som dom inte hade räknat med och plötsligt insåg att dom var mycket rädda för. Jag frågade min far en gång, medan han analt våldtog en munkavlad trettonåring flicka som pallat äpplen i trädgården, äpplen hon skulle ge åt magistern (hon var från en fattig familj), varför han gjorde så med henne och inte med mor. Medan han stötte sig in i den särade kroppen, som för övrigt låg rätt så stilla, lite grann som om den tuppat av, så vrålade han åt mig att han gör vad han vill eftersom han är en handlingens man, och det är bara genom handlingar man kan bli till, bara genom handlingar man kan bli en man. När han var klar med trettonåringen reste han på sig och snörvlade, plockade upp henne över axeln och slängde ut henne genom den öppna farstudörren, som han sen slängde igen och med andra handen tog en öl från kylen i farstun. Innan dörren slog igen hann jag se att hon landade yr och påverkad, som om hon hade en dålig dröm, och far drog upp byxorna och sa att ”När ska du göra din första ordentliga handling, din lilla skit? När ska du äntligen bli någon slags man?”. Detta var kärleksfullt av honom, han gav mig till och med en klapp på axeln och spottade mig i håret. Det var en fin gest från hans sida.
Far hade på sätt och vis rätt. Jag minns egentligen ingenting av mitt liv före min första handling. Det var i och med min första handling som jag blev till, det var i och med min första handling jag blev man och det var i och med min första handling som resan genom mitt liv började. Min första handling var enkel: Jag dödade min far.

Gesten var enkel, men handlingen brådmoget avancerad. Jag var en ambitiös nybörjare i den manliga handlingskonsten. Men i alla lägen hemskt entusiastisk. Medan far var ute och söp lade jag i ordning min plan, jag gav min mor en sömntablett så att hon inte skulle vakna förrän nästa morgon och preparerade huset med de saker jag behövde ha tillgängliga när far kom hem. Jag hade farstudörren öppen och när han kom ranglandes längs trädgården tog det en stund innan han såg mig där i dörröppningen. Men när han väl gjorde det fick han upp ångan ordentligt. Han hade tydligen inte hittat någon att våldföra sig på denna kväll, så han var mycket entusiastisk över att åtminstone få spöa skiten ur mig för att jag inte gått och lagt mig. ”Nu jävlar du din lilla horunge” vrålade han och stampade efter mig med sina rangliga fyllesteg. Jag hoppade över tinget som jag lagt i farstudörren och ställde mig några meter bort i hans synfält. Han såg givetvis inte neråt medan han klampade in i farstun utan gick rakt in i sin egen rävsax, en av många rävsaxar som fanns i förrådet och som han brukade rigga åt barn och djur om vintern. Rävsaxens metallklor flög med ljusets hastighet, kändes det som, och högg tag om fars smalben, spetsarna penetrerade hans kött och krossade sig rakt genom hans ben. Far pep i en sekund och började sedan gallskrika medan han föll ner på golvet som ett nedsågat träd och slog axeln i golvet. Men jag visste att han inte skulle ge sig. Trots att hans ena ben var en blodig trasa av kött och ben kravlade han sig fram med sina händer längsmed golvet. Han frustade och fräste mellan tänderna och svetten rann ner för hans ansikte och emellanåt kved han som en torterad tjallare. Jag hade förstås lagt fram fars revolver på golvet, oladdad utifall att, och medan hans högra hand tappert sträckte sig rakt och utbrett efter den, kom jag fram med en till av fars tillhyggen: Släggan. Släggan han en gång slog på mors gravida mage med, så att hon inte skulle kunna ge mig något syskon att förgylla min värld med. Medan hans hand ännu var så bred och sprattlande med sina långt utsträckta fingrar tog jag släggan med båda händerna och lät hela tyngden falla ner mot golvet och den lilla spetsen på städet landade rakt i centrumet av fars hand. Jag kunde praktiskt taget känna hur handen i benet sprack som en spegel, från mitten och ut i alla hörn. Hans skrik var inte av denna världen, och nu började det bli svårare för honom att göra något. Jag plockade upp revolvern och medan han såg upp på mig med så iskallt rädda ögon, skräckfyllda av rädsla och darrsprängda av smärta, plockade jag upp kulorna ur min ficka och laddade revolvern framför hans ögon. Så lutade jag mig ner mot hans ansikte och tittade på honom en lång stund. Så sa jag lugnt och stilla: ”Gör det ont, far? Gör det ont?”. Han pep till svars, salivsträngar for ut ur munnen och han försökte svänga sin hand mot mig men den ömmade för mycket så han fortsatte kvida istället, blundade hårt och stönade som om han bara ville dö, bara dö så fort som möjligt. ”Det verkar som att huset har fått en ny herre, inte sant?” sa jag. ”Det verkar som att du tappat kontrollen lite, som att makten är överstörtad”. Far svarade inte men kom med sin andra hand, den som fungerade och skulle ta tag om mitt huvud. Detta krävde uppenbarligen all hans styrka. Givetvis såg jag handen komma, långsamt och segt svävade den i luften och jag lade revolverns mynning precis där alla fars livslinjer möttes och så tryckte jag handen mot väggen så att far inte längre kunde göra något åt den andra, krossade handen. Så låg han där med ena handen krossad och andra upptryckt mot väggen av revolvern jag höll i handen. ”Det här måste göra fasligt ont, far” sa jag. Far började huttra, som om han hade mycket hög feber. ”Dina händer, far” sa jag. ”Tänk allt du gjort med dom… alla slagen och alla tag du tagit om mitt hår och andras… tänk vad du kladdat med den här handen, tänk alla handlingar du uträttat far”. Far tittade på revolvern och handen och sen på mig och hans ögonbryn gick upp i ett par bågar som om han verkligen tyckte synd om sig själv just nu. Så tryckte jag av och i ett enormt läte av skott förvandlades min fars hand till en krossad jordgubbstårta på väggen och nu lät inte far, han bara gapade som en fisk på land medan han kröp ihop med sin ena hand krossad och den andra försvunnen i en blodpöl kring handleden. Han verkade försvinna lite, som om han inte längre var vid medvetande, så jag tänkte mig att det roliga fick vara slut. Jag hade inte väntat mig att han skulle klara sig mycket längre ändå. Alldeles i dörrposten där vi nu var, där hängde snaran i taket. Jag virade ner den och förde den runt hans huvud. Han tittade upp på mig och det ena ögat hade blivit markant större än det andra, som om det ville ploppa ut ur sin håla. ”Du ser förjävlig ut” sa jag och drog åt i snaran som hängde på andra sidan. Far hissades upp och började sprattla yvigt med sina ben i luften, kastade stora livliga skuggor på väggarna medan jag band fast linans ände lite längre bort, och samtidigt höll kvar repet i min hand. Så betraktade jag min sprattlande far i några sekunder. ”Adjö far” sa jag sedan och släppte taget varpå min far föll och stannade till i luften, hängd och död. Dagen efter kom min mor ner och såg min far hängd och stympad vid dörröppningen nära farstun. Hon grät en skvätt och omfamnade mig.

Därefter var jag en handlingens man. Ryktet spred sig om mig mycket fort och när min far inte längre förpestade vår trakt var jag den nya hjälten, jag var dandy och livsfarlig och, förstås, framför allt handlingskraftig. Jag var den mest handlingskraftiga mannen i hela bygden. Jag var den mest handlingskraftiga mannen i hela den här delen av världen. Utan att äga någonting var min makt överlägsen. Alla visste vem jag var efter min första handling. Jag var den unge mannen som handlar. Den unge mannen som kan handla hur som helst. Den unge mannen som har makt nog att övervinna vem som helst och vad som helst. Med mina egna händer hade jag övervunnit min far, som var sin generations störste handlingsman, som hade makten i järnhand i så många år. Men jag visade honom. Och jag skulle förstås inte bli som han. Jag skulle inte bli som alla dom före honom, jag var mäktigast av alla handlingsmän och kanske till och med den bäste ur någon generation, den bäste genom alla tider. Mina ben rörde sig snabbast. Mina händer var dom starkaste. Min uppenbarelse var ohederligt förförande. Jag var en ostoppbar krigare. I fältet eller på krogen, i sängen eller i skogen; det fanns ingen som kom i närheten. Alla visste det, till och med dom som försökte visa på annat. Framförallt visste jag det själv.
Det var bara en enda sak jag var rädd för, men det höll jag för mig själv och talade aldrig om med någon. Jag visste att det hade varit en synd att döda min far, jag visste att det var förkastligt, ett oförlåtligt brott. Kallt, utstuderat mord. Det värsta var glädjen jag gjorde det med. Det slog mig ofta att det bästa vore att få döda honom och att han ändå fått överleva. Kanske det fått honom att lära sig något, att få bli en bättre människa. Om jag kunde ha dödat, för min skull, och ändå övervunnit själva döden, för hans. Men sådant är ju omöjligt… tyvärr.

Min mor dog och jag stirrade döden i vitögat när hennes irisar gled upp i ögonhålorna och hennes själ försvann och kvar var bara en stel, död kropp. Jag grät vid hennes sida där hon låg på golvet, jag grät som ett barn med rosenröda uppsvällda kinder och små röda ögon, jag grät så att svetten rann och halsen sved och kroppen gjorde ont. Jag var fylld av kaosartad sorg, och framförallt vrede. Det hade varit så meningslöst. Hon hade trampat snett ute på gården medan hon var på promenad, trampat snett och ramlat, skurit upp ett sår på fotknölen och medan hon med stor, ja det måste varit väldigt påfrestande stor smärta, haltat och hoppat fram för att komma hem, hade jordens smuts och världens alla vidriga typer av bakterier och molusker letat sig in i hennes sår. Kanske var det en orm som högg henne utan att hon märkte något. Vem vet. Det hela var som sagt vidrigt obegripligt och oförlåtligt meningslöst. Oförlåtligt. Jag minns att hon absolut skulle laga mat åt mig, fastän jag inte var hungrig och fastän jag för den delen kunde laga mat själv (jag var världens tveklöst bästa kock!). Jag bad henne sitta ner, jag bad henne göra det bekvämt, om jag bara hade gjort mer hade hon förstås överlevt men så tappade hon andan en stund, lade sig på knä och jag sprang fram till henne. Inte ett ord hann hon yttra. Plötsligt sögs livet ut ur henne. Hon stod på benen och lagade mat. Sju sekunder senare fanns hon inte mer, då låg hon död och tom och avklarad. Livet hade räknat ut henne. Jag minns att jag skrek. Ett stort skrik och så hämtade jag andan och skrek igen. Till slut skrek jag med en tanke någonstans att kanske skulle jag väcka henne till liv, skrämma henne så som när jag var liten, skrämma henne såsom far när han slog till utan förvarning. Hoppa till-rädd, skrämma, vakna vakna vakna!! Men jag tappade rösten efter en lång stund och då kunde jag inte skrika längre. Jag hade ingen makt över min röst. Livet hade sagt sitt. Mor förblev död. Det hela var vidrigt, obegripligt. Framförallt oförlåtligt. Fullständigt oförlåtligt. Min vrede var övernaturlig och den kunde matcha, det visste jag, vilken gud i vilken himmel som helst. Mitt blod kokade. Jag grät tills det skymde och på natten gick jag ut och hade ihjäl fyllerister, hemlösa och annat pack som ingen skulle sakna. Det var män, kvinnor och barn. Jag hade ju tappat rösten, så jag behövde inte försöka svara på deras böner om att få vara vid liv. Livet är orättvist, döden självklar och blind. Jag slaktade dom som djur, och när jag fått utlopp för alla aggressioner, med blod över bröst och ansikte, armarna täckta av blött kött, stod jag där och flåsade med mitt svärd i en hög av lik. I gryningen grävde jag en grav och begravde min mor medan solen gick upp. Jag ignorerade mina handlingar för mig själv, som om dom inte hänt. Dom kändes overkliga, som om det inte kunde vara jag som slaktat oskyldiga människor på det viset. När min mor var begravd höll jag ett tal. ”Jag ska inte misslyckas igen, mor” sa jag, utan att veta varför.

Medan jag var bygdens största stjärna viskade elaka röster i mitt huvud. Den enda som kunde lindra mina demoner var Lilith. Hon jobbade på tavernan. Jag hade försvarat hennes heder mot ett par vedervärdiga främlingar, och på hennes sköna ord hade jag skonat deras liv. Hon hade förundrat sig över mig och jag över henne. Vi blev dom bästa av vänner. I hennes sällskap mådde jag som bäst. I hennes sällskap tänkte jag aldrig på att alla ting måste dö och att det inte finns något att göra åt saken. I hennes sällskap blev jag något jag nästan aldrig kunnat föreställa mig: Ännu bättre. I hennes ögon räckte jag alltid till. I hennes ögon var jag planeten som allt snurrade kring. Och hon var den vackra månen. Allt var som det skulle när jag fanns i hennes blickfång. Det blev snart outhärdligt att vara utan henne. En kvidande hunger överföll mig alla dom gånger jag inte var i hennes famn, i hennes hus, i hennes ögon, i hennes sällskap. Inget kunde mätta hungern, fylla tomheten i själen där vinden for, när vi inte var tillsammans. Hon skapade det goda så att jag kunde se det i världen. Det blev snart uppenbart att livet var meningslöst om hon inte fanns. Och döden, döden ännu mer oförlåtlig och faktiskt oacceptabel. Alla berättade så fint och futtigt för mig att jag skulle komma över min mors död. ”Det har jag gjort för länge sedan” svarade jag förstås självsäkert, och jag blev irriterad över deras tveksamma reaktioner på detta svar, irriterad över att ingen genast accepterade mina ord som sanna, framförallt irriterad på dom futtiga människorna som accepterar sånt som givetvis inte kan accepteras. Så små och ynkliga dom tedde sig i dessa tillfällen, dessa slavande tortfiga människor. Jag blev frustrerad över att stå till svars för dom. Var det dessa bönder som såg upp till mig? Det störde mig oerhört att dom hade mage att komma med minsta tvivel om min storhet. Skammen att misslyckas med ett stordåd, inför dessa bönder, var obegripligt stor. Som om dom någonsin skulle kunna kritisera mig, skulle kunna se någon brist. Jag kände att det givetvis borde bli olagligt att ifrågasätta min storhet. Det enda jag var rädd för – och det slog jag ifrån mig så hårt att jag inte ens förstod det själv – var att jag trots mina styrkor inte skulle räcka till. Att mitt allra bästa, Mitt! allra bästa, inte skulle vara nog. Vidriga, oacceptabla tanke! Men åh, Lilith, hur ovidrig var inte hon? Jag visste att hon älskade mig i varje kant, hörn och härlighet. När hon såg in i mina ögon, när hon rörde mig, när vi skrattade och grät, älskade och sov, överallt och hela tiden när hon var där, såg mig, rörde mig, på något sätt också skapade mig, när hon höll mig vid liv i min härlighet, som blev vår härlighet, när hon gjorde allt så underbart, då var ingenting någonting och jag upplevde inget annat än härlighet. Hennes närvaro var som ett täcke i mitt medvetande, ett täcke som lade sig över mina hänsynslösa mord. Dom var plötsligt inte utförda av mig, dom var inte utförda alls, hur skulle det kunna vara jag som gjort sådana hemskheter? Jag är ju perfekt och underbar! Lilith vet det ju! Hennes röst fick mig att glömma alla möjliga små futtiga tveksamheter i min egen, min röst blev lögnfri inför hennes öron och hennes kropp fick mig att glömma att jag någonsin skulle råka illa ut eller hamna i någon som helst fara, och hennes ögon fick mig till och med att bortse ifrån det oacceptabla i att jag trots allt, då den svarta dagen i framtiden, inte skulle kunna rädda henne från den oacceptabla döden.
Lilith var min storhets mästerverk. Det stora beviset, av alla bevis som fanns som pärlor i ett halsband längs mitt liv, på att jag var den allra mest exemplariska människan. Inte bara rik och berömd, utan erkänt Stor, detta vackra ord, STOR, älskad och oklanderlig, med en enorm hög av beundrare och värdelösa smygkritiker som aldrig skulle våga utmana min storhet med sin egen för dom själva surt igenkännbara medelmåttighet. En dag hostade Lilith upp en klump av blod. Jag skrek på henne och undrade hur hon kunde göra en sådan bristfällig sak. Hon grät och sa att det inte var hennes fel, hon måste ha blivit sjuk. I ilska slog jag sönder en spegel. Vi hade ett gräl. Till slut var jag tvungen att inse att Lilith var sjuk. En läkare kom och berättade att hon skulle dö. Jag sa åt läkaren att inte säga något, mutade honom med enormt mycket pengar och påpekade i hans öra exakt hur jag skulle döda han och hans familj om han någonsin sa någonting om det här till någon av alla patetiska bönderna som slängde ut sitt bajs över dom stora fälten. Jag var inte ledsen över att Lilith skulle dö i första hand. I första hand var jag arg. Lilith var min storhets mästerverk, Lilith var per definition felfri. FELFRI FÖR I HELVETE! skrek jag ofta. Vårt liv och vår kärlek var felfri. Det som är felfritt kan inte dö. Det är en uppenbar brist i det som ska vara felfritt, så uppenbart att det blir befängt. Och om hon var brast i sin felfrihet så brast jag också i min felfrihet, mitt livs felfrihet hade fått en spricka. Det var inte förrän efter det som jag började fundera på hur det skulle bli utan Lilith. Utan hennes ögon, utan hennes röst, hennes kropp, hennes ord till mig, hur dom höll mig stor, höll mig stark, hör mig vid liv, höll mig felfri. Det var i och med detta jag fick panik. Jag skulle givetvis inte överleva den dagen hon var död. Allt skulle vara överbevisat och vidrigt värdelöst, jag själv skulle vara hjälplös och hastigt krympande ner till ingenting, den dagen jag väl stod ensam. Omedelbart och utan att överväga med mig själv, det fanns ingen diskussion att föra, började jag hitta en lösning på problemet. Det här med döden hade ändå alltid varit oacceptabelt. Varför skulle inte jag kunna övervinna den? Om inte jag, vem annars? Jag läste femtiotvå böcker om dagen, pratade med allsjöns märkliga druider och medecinmän och medan jag allt hastigare började drivas till vansinne i min jakt på evigt liv, blev Lilith allt sjukare och det kändes som att för varje blodklump hon hostade upp dog en oskyldig människa i någon bygd. Det kanske berodde på att jag dödade oskyldiga för att få utlopp för min frustration. Men det där brydde jag mig inte längre om. När jag väl övervann döden skulle alla leva igen. Jag skulle vara övermänsklig. Alla skulle knäböja inför mig i rädsla och respekt. Jag skulle en gång för alla härska över den här världen som alltid varit så uppenbart lägre stående än vad jag varit. Till slut fann jag vägen. Jag gick vilse i skogen. Skogen var magisk, är magisk, har alltid varit magisk. Ibland när man går vilse finner man en plats där man alltid hamnar för att komma på rätt väg igen. Denna glänta finns bara den stund man hittar den. Om ett träd fälls här så hörs det inte i världen. Den här platsen är tillfällig, hypotetisk, en plats i hjärnan och hjärtat mer än en plats på jordklotet. Man hamnar på denna glänta när man gått vilse. Man får alltid lära sig vad som är sant. Man upphör alltid att vara vilse. Det finns en grotta och i den grottan hittar man alltid vad man tar med sig in. Jag gick in i grottan och fann döden. Han väntade längst inne med ett pilemariskt utseende och sa att jag varit en högst besynnerlig människa. Jag ifrågasatte hans rätt att utrycka sig om saken. Han sa att han var Döden, vem hade större rätt? ”Ingen annan än jag” svarade jag. Han föreslog att vi skulle spela ett spel mot varandra, om jag hade sådan makt torde jag ju enkelt vinna över honom. Jag kunde givetvis inte förneka honom. Vi spelade poker tillsammans där inne i grottan. Han fick mig att spela om allt jag ägde och har. När vi spelat i ett dygn övergick det hela till klädpoker, för mina kläder var det enda jag hade. Allt jag behövde var att vinna en enda omgång, för Döden skulle bara behöva dra av sig sin kåpa så skulle spelet vara över men Döden vann gång på gång och till slut satt jag naken med rumpan mot den kalla stenen och jag grät i vredesmod, lätt sammanbruten men för trött för att orka förbanna alltings oacceptabla överjävlighet. Jag slängde mina kort, gick ner på knä och bönade och bad Döden om att ge tillbaka mina ägodelar. Jag sa till Döden att han gärna fick ta mig, bara jag fick dö som en rik man. Det spelade ingen roll om jag levde eller dog, det fanns ingen mening i ett liv utan ägodelar och det fanns ingen rädsla i att förlora livet som ändå bara var en detalj när allt kom omkring, det var ju hur man levde livet som spelade roll, hur man så att säga klättrade i stegen. Men utan ägodelar kunde jag inte leva och verkligen inte dö. ”Låt mig bara dö som rik och perfekt” bad jag honom. Men Döden bara skakde på huvudet med sitt vemodiga leende. ”Nej du” sa Döden. ”Härmed ger jag dig Evigt Liv, ty det var vad du kom hit för att få. Nu har du övervunnit mig. Jag ska aldrig kunna ta dig. Du ska alltid leva”. Medan Döden sa det viftade han långsamt med sina händer. ”Men dina ägodelar behåller jag.” sa Döden och jag grät som ett spädbarn, OÄÄÄÄÄ skrek jag så fort han sa det och jag gick ner på knä och skrek OÄÄÄÄÄÄ NÄÄÄÄEEE MÄÄÄÄ UÄÄÄ medan Döden klappade mig på huvudet. ”Nååå, såja, såja” sa han. ”Jag vann dom i ärligt spel. Det är buisness as usual, det vet du väl. En sådan skicklig affärsman som du vet väl om hur spelets regler fungerar. Du är ju trots allt en riktig mästare, vad jag förstår”. Jag lyssnade inte, jag började krypa, långsamt kravlade jag mig ut ur grottan, naken och fattig och allt jag kunde tänka på var att jag frös och var ensam och olycklig och att världens vidriga verklighet skulle finnas omkring mig i all oändlighet. Jag kunde inte stå ut med tanken på att förlora Lilith dessutom. Jag skyndade mig till vårt hem för att ta med henne tillbaka till grottan. Hon fick inte dö. Om jag ska leva för evigt ska hon göra det också. Kanske blir det uthärdligt med henne som sällskap. Jag visste att om det fanns en gud skulle han känna min smärta och låta Lilith dela det eviga livets tomrum vid min sida. Någon nåd måste det finnas i världskosmos.
Men Lilith var redan mycket illa däran när jag tog hennes hand för att föra henne långt in i skogen, in till den magiska gläntan och ända in i grottan. Det var en lång färd, och det kunde ta tid att hitta till en glänta som bara öppnade sig när det verkligen behövdes. Liliths hud hade blivit grön och hennes ögon kantade av djupa hålor. Hon var på väg att dö. Läkaren protesterade när jag förde henne upp ifrån sängen men jag knuffade undan honom i ett hörn (jag hade ju inget svärd kvar, allt hade jag spelat bort). Det var en hård natt. Det regnade våldsamt och blåste starka vindar, allt var mycket kallt. Vid det laget vi var i skogen och letade efter gläntan slog Liliths hjärta mycket långsamt och när jag i ren frustration grät mot himlen (”GE MIG GLÄNTAN!!!”) och verkligen samlade all min kraft, inte förrän då dök gläntan upp. Jag rusade mot grottan med Lilith under armen. Hon föll ihop vid ett par stenar som låg i en hög likt en eldplats. Jag föll ner vid hennes sida och höll om hennes kropp som regnet piskade mot. Men Lilith var död. Hon började dö av en sjukdom som hon fått av en meningslös slump. Jag själv hade dödat henne, när jag släpat med henne ut i ett klimat som inte gynnade hennes bräcklighet. Jag hade dödat Lilith. När mina tårar föll mot hennes hud upphörde hennes kropp, den gick upp i rök. Röken formade hennes gestalt i luften. ”Min ande ska vaka över dig” sa Liliths spöke och försvann i luften. Jag kände mig lite bättre till mods, men jag hade fortfarande ingenting alls att vara glad över. Jag ville dö. Livet hade för min del blivit en evighet av smärta. Jag var från och med denna stund i Helvetet. Det fanns aldrig någon övermänsklighet och det fanns aldrig någon handlingskraftighet och det fanns aldrig makt och det fanns inga ägodelar som betydde någonting. Det fanns bara jag. Mitt liv och mina handlingar. Bara jag. Jag var skyldig till massmord. Jag dödade min far kallblodigt. Jag dödade Lilith också. När jag kunde leva med Lilith, när vi kunnat få leva tillsammans, valde jag att tänka på mig själv istället. Nu är jag själv allt jag någonsin kommer att få ha. I evigheter ska jag härmed skrika och vråla inombords och i evigheter ska jag vara så mycket mindre än jag någonsin varit innan jag blev odödlig. I evigheter ska jag minnas ett minne av makten, en makt som nu bara är ett minne och jag ska inte ens vilja ha den längre, jag ska inte ens vilja leva, jag ska inte ens vilja någonting. I min odödlighet ska jag leva mig mot nollpunkten. Detta har jag beslutat. Detta beslutade jag när Liliths ande svävade iväg, när jag började skriva min berättelse i den här grottan. Nu har jag nått slutet av grottan och nu ska jag sluta skriva och sitta i det här oändliga mörkret och leva mig mot intigheten. Här är allting svart. Här är allting stumt. Här är det som döden. Här ska jag leva, i det svarta och tysta. Som en vålnad. Som den slutgiltiga människan, den som vunnit allt. Här ska jag leva mig mot nollpunkten, här ska jag leva mitt helvete. I evigheter.

Där slutar texten. Där slutar facklorna. Resten av grottan är mörker. Jag fortsätter in i grottan, kliver rakt in i det svarta och slukas av mörkret och tystnaden. Jag undrar om jag är ensam…

 

Svart mörker och total tystnad är som att befinna sig ingenstans. Mina armar sträcker på sig och mina händer letar men det känns bara luft, grottkanter, benen går nervöst, vet inte vad som finns någonstans, jag vet att mina ögon är stora och uppspärrade men ingenting existerar. Jag tycker mig höra ett ljud, jag stannar mitt i mina stappliga steg. Vänder på huvudet åt det ena hållet, vänder det åt det andra, det gör ingen skillnad, jag uppfattar ingen förändring. Svart. Stumt. Jag går ett steg. Tar ett steg till. Jo… jo, vänta…. Det är definitivt något som andas brevid mig. Jag är inte ensam här i mörkret. Något på min axel. Jag är berörd. En hand? Fingrar kniper tag om min axel, ja det är en hand. Läppar mot mitt öra. Torra läppar, ett torrt smack när en mun öppnas. Mina ben darrar en aning. Gå till människorna viskar en röst. Lämna skogen. Gå till människorna.
När jag kommer ut ifrån grottan har solen gått upp i en brandliknande gryningssol ovanför träden. Det är en kylig vacker morgon i skogen. Jag sträcker handen ner mot Titos päls och han vaknar trött och förvirrat men stryrker sig mot mig när han märker att det är jag. Tillsammans lämnar vi den magiska gläntan och jag hittar snabbt tillbaka till mina vanliga områden i skogen. Jag blir stående på mitt favoritkrön. Där nere ligger byn. På fältet står Ynglingen och slår med ett billigt svärd mot ett träd. Han verkar träna sina färdigheter. Jag betraktar honom ganska bekymmerslöst. Känner mig inte särskilt vilsen eller grubblandes längre. Utan att tänka särskilt mycket på det hoppar jag ner från mitt krön, hittar en stig som leder nerfrån berget och vidare ut på fältet där Ynglingen finns. På någon minut är jag på fast mark igen. Jag går ut ifrån skogen och ut på fältet. Ynglingen ser mig och hoppar till förskräckt. Skogsvålnaden!!!! ropar han förskräckt och håller upp sitt svärd mot mig. Jag skrattar glatt åt honom och fortsätter gå över det höga gräset. Jag ser på honom att han förstår att jag inte är ett spöke. Jag tycker redan om honom. Något säger mig att han kommer bjuda in mig till sin by. Jag vänder mig inte om för att betrakta skogen när jag närmar mig honom. Jag tänker inte direkt på det, men jag känner att jag aldrig kommer återvända till den.