Text från en av mina

finaste

 

 

 

FORMLER . FRÅN KVINNAN SOM ÄR SÅ GOD

ATT ALLT GÅR UNDER.

CARINA NURMILEHTO.

GUDARNAS BLODSKAM OCH BEFRIELSE.

 

 

 

 

 

Det finns ingen tillfredsställelse:

När man väl börjat har man bara att fortsätta, inget nytt med det. Aktiviteten följde den rutinen, allt var automatiserat efter så många år.

Upphetsningen kunde bromsas med statistikförande och beräkningar; allt detta var bekant.

/Sömngångarsäkert/ men inte den här kvällen, den här gången gick det för långt:

Som vanligt blev hon perverst upptagen med utforskandet och självplågeriet. Såg det som en rening; en rengörande smärta. Spriten hon baddade  med emellanåt luktade starkt, det var en njutning att se smutsen på bomullstussen; att arbeta metodiskt, hon blev en mekanisk leksak som upprepar rörelser monotont, ett uttryckslöst ansikte, spelande fingrar. Hon mätte bomullstussens smutsfläck: diametern och även själva färgen. Här använde hon en pappersremsa där hon själv med vattenfärger hade blandat till olika grader av smutsgrått; som de skalor man har för att se vilken vithet tänderna har, men den här var mer äkta. Hon bokförde noggrant; minutiöst, preciöst /perfekt/.

Plötsligt kände hon något som skavde. Det störde henne och väckte irritation; om hon inte passade sig skulle det bli ett raseri, det kunde det bli på någon minut. Det nitroglycerin som bodde i hennes inre hölls vadderat stilla av medicinerna men en tillräcklig skakning kunde riskera en explosion.

Hon skulle ju bokföra reningsprocessens olika led, så var rutinen; först höger och sedan vänster sida /det var redan gjort/, pannan och ner mellan ögonen /klart/, längs ögonbrynen och ner på det ömtåliga stället under ögat där huden är så tunn, tunn /fullbordat/.

Underläppen skuggade det bästa stället, hon fick dra in den för att spänna huden på hakan. Där fanns både strån att rycka och riktiga pormaskar att klämma: främst vita men om det varit särskilt smutsigt, även svarta. Den största njutningen var om det fanns en gul, men det var sällan; de gula hade en egen kolumn i statistiken, precis som de svarta, de vita.

… /anteckningarna/ noggrant nedtecknade data över hur många millimeter de var när de ejakulerade. Ibland gick det att mäta exakt men oftast bara att göra en ögonmåttsbedömning /klart/. Dessa data hamnade i en särskild avdelning; ett diagram för mindre exakta mätningar.

En gång hade hon haft lyckan att ha en älskare som hade flera aterom; cystor av talg som bildas när utförsgången från en talgkörtel täppts till. Ateromet är njutbart /njutbart/; känns som en elastisk knöl, rundad, jämn; en skön liten kula som sitter fast mot huden men är fri och rörlig. Att få trycka ut ett moget aterom är nästan orgiastiskt. /Stanken/. Hon mindes älskaren. Blundade, kände stanken. Då blev hon varse det igen, som ett skavande. /blundade/ nu: en upphetsning som i mycket liknade den sexuella, så efterlängtad, välkommen.

Låset på dörren var överflödigt eftersom hon var ensam i lägenheten men hon låste ändå /darrade/; också med regeln hon byggt av en gammal bokhylla som brakat i ett raseriutbrott. Det var den gången hon hade bokbål i källaren.

Ingen upptäckte att det var hon. Ingen kunde tro att kvinnan på tredje våningen hade sådana böcker i sin ägo, inte ens att bränna upp. Att hon hade dem var förvisso en slump /läckande/. Hon hade gjort en beställning från Vita arkivet. Fyllt i olika artikelnummer. Helt galet, hon trodde att det var broschyrer om begravningsarrangemang; kistor, blomsteruppsättningar mm /död/. I själva verket var det en pervers samling våldspornografi, splatterserier; till och med en tecknad barnpornografisk japansk bok som om man inte fattade att den skulle läsas bakifrån så fattade man ändå att historien aldrig borde ha fått berättas, vare sig framifrån eller bakifrån /yrsel/. Hon hade darrat när hon hade öppnat paketet och insett vad det innehöll. Hon rusade blint ut, välte bokhyllan, trampade ner allt, ramlade, kräktes på hallmattan; som en jävla hund.

Genast visste hon att hon måste göra sig av med allt.

Allt…

Det var som en sändning från makterna; en prövning, hon trodde verkligen på prövningar men brukade först efteråt känna igen dem. Hon skrev senare och bad Vita Arkivet skicka ersättning för hallmattan och bokhyllan men fick krav på böckerna istället. Det var en galning som höll i det där, hon borde ha polisanmält /kräk/ men ville inte hamna i blåsväder själv. Det var ju detsamma. Det hon sörjde mest var att Edgar Allan, hans sällsamma historier och poesi hade åkt med i bålet.

Man fick sanera hela källaren sedan. ”En kärring som var i tvättstugan hade lyckats släcka.” Det pratades om ”pojkstrecket” som gått överstyr… ”Jaja, det är nästan så att man önskar att skiten hade brunnit upp, men tur att hon han släcka, hade slangen framme för att spola av tvättstugegolvet, bara sprang direkt ut i förrådsgången när hon kände röklukten, sprutade ner hela bokbålet och släckte annars hade vi väl gått åt allihop men de hann undan, ungjävlarna, jävla idé, tända på böcker nere i källaren…”

Aldrig visste de att det var hon. Hon blev hjältinna istället. Den som hade räddat dem alla. Men det var bara det, att hon i bokbålet plötsligt såg banden med Edgar Allan, det var därför hon plötsligt ville släcka. Hon ville verkligen att allt annat skulle försvinna, nu blev det bara sot- och vattenskadat /sorg/. Hon såg nog hur gubben på nedre botten snodde åt sig ett par böcker som var vattenskadade men inte brända… han hoppades nog på något snusk, det var ett svin som hade försökt med inviter första året hon bodde här men hon hade alltid avvisat honom. Han skulle vara jävligt glad att han levde /kniven/.

 

 

 

 

Bokhyllan som knäcktes blev en symbol för att hon överlevde och bevarade sin hemlighet; att hon var hon. Hon tog gaveln, en IKEA: Ivar, från -78 och spikade ihop den med en gammal tröskel som låg i grovsopen. Hon brukade fynda där; hade hittat mycket fint: en dramaten som hon använde när hon gick till systemet, en fullt fungerande dammsugare också, men utan slang. Det var en Synd att kasta fullt fungerande grejer. Till kusinens barnbarn hade hon hittat både det ena och det andra: gamla fina modellbyggen, barnböcker, pussel, kläder. Man kunde sno lite omslagspapper på Konsum och slå in fina paket, så blev det både prydligt och billigt.

/Komtillmigherre/ /komnu/ /förlåtmigallasynder/ /komimignu/ /amenamenamen/ /gemigalltjagbermenintebehöver/ /amenamenamen/ /gemigköttochkärlek/ /amenamenamen/.

Det var hennes egen bön: Hennes Bön.

Herrens bön var något hon hatade:

”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”

Det där var förvanskat, det visste hon, under ett par tusen år hade det förvanskats; Herren skulle aldrig förlåta dem som henne skyldiga var,  aldrig. Han skulle ha smulat sönder dem under sina bara fötter, krossat dem i sin Faders namn, det visste hon. Han skulle ha lagt sin hand på dem och deras ögon skulle ha torkat i sina hålor och tungan skrumpnat och fallit ut. Aldrig skulle de förlåtas.

/Komtillmigherre/ /komnu/ /förlåtmigallasynder/ /komimignu/ /amenamenamen/ /gemigalltjagbermenintebehöver/ /amenamenamen/ /gemigköttochkärlek/ /amenamenamen/.

Nu kunde hon andas. Lugna sig. Skrida till verket. Nyupptäcka.

Hon lade sig i badkaret, utan att fylla på vatten. Naken var hon redan. En handduk på botten av karet gjorde det lite mer bekvämt. Tystnaden var påtaglig; hennes andetag var det enda som hördes, inte ens ett brusande från verkligheten. Dödstyst.

Hon smekte lugnt och stilla med händerna över magen, först i cirklar, sedan nedåt. Blundade; kände… bristningarna var bekanta: ”De fyra barn hon burit”, som hon brukade säga /lögnerska/. men mer om det än så behövde ingen veta.

Hon följde linjerna upp och ner; smekande, varsamt, drömmande. Överraskande för henne själv men mycket mjukt lade hon båda händerna kupade över skötet; där, stilla, där kändes det. Skavandet /lögnerska lögnerska/ ,det märkliga skavandet; kliandet. Hon särade låren en aning och trevade lätt; fjärilsvinges svävande men obönhörligt målmedvetet, mot springan. Så särade hon lite till och kände; stillnade i rörelsen: där. Där. Nu. Hon slog upp ögonen, log med hela kroppen; skrattade ljudlöst. /lögnerska lögnerska lögnerska/

Det var kyligt för årstiden och fönstret stod på glänt; stanken hade inte blivit så påtaglig. Att våldet inte brukats av någon var uppenbart, det var låst, saknades spår som skulle tytt på fler personer i lägenheten. En människa som kan tillfoga sig själv liknande skador besitter en viljestyrka eller en galenskap utan motstycke. Att hon sedan fortlöpande bokför allt är obegripligt; i anteckningsboken som hon höll i handen stod allt, i detalj.

Så var hon definierad och formulerad, reningsprocessen fullbordad; uppradat på badkarskanten låg, i sina minsta beståndsdelar, hennes liv. Nu var vi välkomna.

Carina Nurmilehto 2012-03-30

Advertisements

One Response to “Text från en av mina”

  1. Sam Hampton Says:

    How about some nihilistic comedy???

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: