Du är min enda vän

Kul att min enda bästa vän Joon Svedelius Lindström valt att skicka lite texter igen, publicerar dem nu. Vill också tipsa om att publiceringen av min novel “Den gula febern” fortsätter vid sourze. http://www.sourze.se/Den_Gula_Febern_10780095.asp  Ett annat kul projekt är på gång också, prosatexter av mig, tillsammans med oljud av Leif Holmstrand och illustrationer av min syster, kommer inom en snar framtid upp hos Bo Cavefors “Svarta fanor”

keep my hand at the gun

keep my hand at the gun

jag har gett upp

 

1. Så våldsamt död inombords

Hon säger att hon känner sig så våldsamt död inombords och jag försöker lyssna med mitt goda öra, inte det som är så förtvivlat svullet av en långt skriden öroninflammation. Men vem ljuger jag för? Vi lyssnade aldrig på varandra oavsett om vi var sjuka eller inte. De enda stunderna vi kom riktigt bra överens var under de ögonblick då vi var sjuka i själen, det var väldigt ofta men det gick fortfarande inte. Hon beställer in en latté till och jag beställer in två starköl, bara som för att döva mitt dåliga samvete över att jag känner igen mig själv i kräket som sitter i mina kläder och försöker bete sig som om denna inte vore ett gediget stycke kött som helst av allt enbart vill sova eller se på film tills gryningen anländer.

Jag svarar så henne slutligen, jag säger “men det är normalt att känna sig våldsamt död inombords, det kan hända både den bästa och den sämsta av människor”. Hon verkar inte nöjd med mitt svar och fortsätter att upprepa samma sak. Jag inser att jag själv nickar till och det går liksom inte att hålla min fasad uppe mycket längre. Tre år åt helvete, det är så länge vi har haft varandra i släptåg, skrikit och tjatat på varandra, och för vilken nytta? Ingen förutom att snabba på den förruttnelse som bor latent i allas kroppar, men nu har vi lyckats med bedriften att ruttna i varandras ögon också, den känslomässiga förruttnelsen, det är den som är den värsta. Men säg gärna emot mig om jag har fel. För all del.

Väl hemma i min lägenhet, i min numera eviga ensamhet, saknar jag hennes spegelbild, jag sitter och betraktar mina knogar som om de skulle användas som vapen i någon framtida strid mot världen, men jag vet att det aldrig blir av, jag orkar helt enkelt inte streta emot eller slå mig blodig mot fler murar. Mitt liv som rebell är över. Min mobil ringer, det är hon, jag svarar, hon undrar vad jag håller på med och jag svarar att jag tänker på henne och hon blir kylig i rösten, som om det jag höll på med var något fel. Inom mig spelas Chopin, jag kan inte minnas hur längesen det var jag hörde någonting annat genljuda inne i min arma kropp, den som enbart duger att sätta kläder på när jag inte går av och an i min lägenhet naken och röker cigaretter och tittar ut genom fönster vars vy aldrig tycks förändras. Det enda som ständigt förändras är jag själv, och inte blir det till det bättre heller, bara denna avsmak, denna kolera av känslor som gör mina ben svaga och som ger mitt ansikte en bister ton även då jag försöker le, fast numera kan jag knappt le längre eftersom det var så länge sedan jag var hos tandläkaren att jag skäms över att visa mina tandrader, de är alltför trasiga för att ens borstas. Jag avskyr att borsta tänderna, jag avskyr vackra tänder men jag skäms ändå över mina eftersom de är så gräsligt fula.


2. Ondskefulla drömmar.

Vi är ett gäng människor som möts upp invid en konsthall ett par dagar senare, kanske en vecka eller flera veckor, kanske en månad eller flera månader, jag har svårt att minnas, jag har så fruktansvärt svårt för att minnas den här perioden. Vi går runt där, vi som tillhör sällskapet, förmodligen några män, en eller annan kvinna och så jag, som bara är och ingenting mer. Alla är på gott humör, jag spelar glad, de talar om konst och ditt och datt och jag ser bara ramarna, en del är svarta, någon vit och säkerligen var en av ramarna röd, det är jag nästan övertygad om. Efteråt deltar vi i en del festligheter, alla håller sig på sin kant eller så är det bara jag som är såpass utanför att jag tror att det ligger till på det viset. En tjej som inte tillhör vårt sällskap bjuder mig på ett glas vin, jag dricker det snabbt och tackar, hon fyller på mitt glas igen, jag tror att hon kanske vill supa mig full och få mig i säng, hon kan eventuellt ha spetsat vinet med någon form av drog också, men jag är inte säker. Jag kan dricka mycket, hon får bjuda mig på vin hela natten ifall hon skall få mig i säng. Hon har en märklig glimt i ögat och presenterar sig efter fjärde glaset som Elsa, så klart att du heter Elsa svarar jag och försöker bjuda henne ett leende men kan inte riktigt eftersom jag blir medveten om mina fula tänder. Hon studerar konsthistoria och det är då det går upp för mig att jag är på någon form av kulturell tillställning anordnad av privatpersoner, förmodligen människor som känner de människor jag är i samma sällskap som. Hon undrar vad jag gör och jag svarar att jag mest sitter hemma, hon blir djärv i sitt beteende och frågar vad jag gör hemma och jag svarar att jag inte vet vad jag gör hemma och vår konversation tar för ögonblicket slut. Jag betraktar hennes vindunk och hon fyller på mitt glas och låtsas förtjust över att jag kan dricka så mycket. Jag rycker åt mig glaset efter att hon har fyllt på det, ursäktar mig och går ut på balkongen som finns i lägenheten där vi tydligen fortfarande är utan att jag egentligen är medveten om det. Jag tänder en cigg, en av mina vänner står där ute, han ser bekymrad ut och går fram och klappar mig på ryggen och frågar om jag inte har kommit över henne ännu och jag frågar honom vem han menar och han säger “Elsa så klart, vem tror du annars att jag menar?”, jag blir lite stött av det här och förstår inte riktigt vad han menar, jag känner väl ingen som heter Elsa förutom hon jag precis träffade där inne i lägenheten, hon som satt jämte mig och bjöd mig på vin. Jag förklarar det här för honom och hans panna blir till en enda stor rynka, han drar mig lite i armen och undrar vad fan jag håller på med och jag svarar att jag undrar vad fan han håller på med. En tystnad uppstår. Jag hör att han viskar “död” och jag frågar honom vad fan han säger och han tittar ner i marken tills jag rycker honom i hans skjortkrage och vrålar “vad säger du?!” varpå han vänder sitt ansikte mot mig, det är högrött och han skriker mig rakt i ansiktet “men hon är död ju!”. Jag knuffar till honom, min vän, och lämnar balkongen. Tittar mig omkring inne i lägenheten och försöker få syn på Elsa, jag ser henne inte, jag sätter mig på en stol i köket och dricker mera vin. Jag frågar de som passerar i köket ifall de har sett Elsa och stör folk som står och pratar med varandra i grupp och har trevligt ifall de har sett Elsa och jag frågar alla inne på festen ifall de har sett Elsa och det är ingen som svarar, tystnaden blir allt större inne i lägenheten och jag känner hur någonting stort, tjockt och grått börjar svepas kring mig, med mina sista krafter reser jag mig upp från där jag för tillfället sitter och tar mig ut mot hallen där jag får på mig mina skor och min jacka. Jag beger mig från festen och går i vad som känns en evighet omkring på gatorna i den här staden som för mig känns främmande även om jag kanske alltid har bott här. Jag vaknar upp av att jag är i min lägenhet, att jag är i min säng, att jag är naken. Jag somnar efter det här. Jag tror att allting som händer mig bara är en dröm, en världsomspännande, magnifik och ondskefull dröm som när som helst tar slut.

3. En olycka kommer sällan ensam

Sträcker mig efter cigarettpaketet då jag vaknar, ligger i sängen och röker cigaretter, lyckas lirka fram min mobil och ser att jag har missade samtal från människor som umgicks med mig igår. Jag stänger av mobilen och vet inte vart dagen tar vägen. Det är någonting som växer inom mig men jag vet inte vad det är. Jag kan ha hittat en röd tråd till mitt eget inre som jag tidigare inte varit medveten om existerade. När jag märker att det är mörkt ute tar jag mig upp ur sängen och kokar kaffe, det smakar för jävligt, jag fokuserar på en punkt i min tapet och slappnar av samtidig som jag dricker kaffet, jag hör en röst, den är inte främmande, den är mig bekant, ”strangely familiar”, jag börjar gå igenom brev som jag har undvikit att öppna, brev som har handskrivna adresser, det är alltså från människor, det är alltså personer som har skrivit de här breven till mig. Jag öppnar dem i tur och ordning men kan inte riktigt sätta ihop bokstäverna med varandra så att de bildar ord. Allt jag lyckas uttyda är ”olycka”, ”vi beklagar”, ”det kan hända vem som helst”. För mig betyder det ingenting. Jag dricker mer kaffe, jag dricker säkert en kanna, jag tar breven som jag har öppnat och bränner upp dem i slasken, mitt brandlarm tjuter, jag drar ur det, det slutar tjuta. Jag öppnar ett fönster och låter brandröken söka sig ut den vägen. Jag trivs bra i brandlukten, det är någonting med det som ger mig ro, som om jag kan förnimma att allt det här har hänt förut, det här jag nu inte riktigt vet vad det är som har inträffat. Jag står länge i fönstret och stirrar ut i natten, det är som om jag stirrar ut natten och inte stirrar ut i den. Det börjar ljusna, mina fötter gör ont, jag har stått upp alldeles för länge utan att röra på mig, jag har belastat min högerfot på fel sätt, det är någonting som kryper omkring inne i mig, som små spindlar som precis har kläckts. Jag formar ett ord, jag har inte sagt någonting sedan jag vaknade imorse, vad är det för ord jag försöker forma, ja, nu känner jag det, ”Elsa”, det är ett namn jag försöker forma, ingenting annat. Och jag vet att jag träffade Elsa igår, plötsligt slår det mig, det var därför det blivit sådan uppståndelse, jag hade träffat Elsa och de kunde inte acceptera det. Så vansinnigt dumt, man kan inte göra någonting utan att det skall bli en massa liv. Någonstans i närheten av det här ögonblicket försvinner min medvetna tillvaro och jag faller in i ett svart, bomullsliknande djup som inte går att beskriva.

Hemma i mitt barndomshem. Återigen sängliggande. Min far och min mor avlöser varandra, de tassar med små, fjäderlätta molnsteg in i mitt rum och ser ibland till mig då jag ligger i min säng och läser. De vill inte riktigt prata med mig eftersom de inte vet vad de skall säga. Min kropp är full av utslag, jag kliar mig konstant och de tycker att jag borde söka en läkare för mina problem, de tänker då främst inte på mina fysiska problem utan som de säger ”mina själsliga”. Jag säger att jag skall tänka på det efter att jag har slutfört nästa bok men jag gör det aldrig eftersom jag istället börjar läsa en ny bok efter det. Jag minns inte vad jag läser och jag minns inte varför jag har såkallade ”själsliga problem”. Deras hemtelefon ringer, det är till mig, jag svarar men känner inte igen rösten, rösten frågar mig hur jag mår och jag svarar att jag mår bra förutom att jag har sådan evinnerlig klåda som emellanåt går likt en ström genom min kropp. Rösten frågar mig vad det kan bero på och jag tror att det är stress svarar jag. Vi avslutar samtalet och jag fortsätter läsa. Det här kan ha pågått i flera månader.


4. Nekromantikerna

Jag rör vid gravstenens släta yta. Jag är där med en vän, han har sin ena hand på min axel. Han säger att det inte är lätt och jag tänker på att ”ljuset kommer skina över oss”. Jag byter blommor i vasen, jag har köpt tulpaner, i sedvanlig ordning har jag köpt tulpaner. Men någonstans inombords har det såtts ett frö av en annan sorts växtlighet. När vi går längsmed grusgången som leder ut från kyrkogården tycker jag mig skymta en skugga bakom en av de många höga almarna som bildar en allé och som då det är blomning ger en ett behagligt skydd mot den yttre världen. En scarf som fladdrar förbi för mitt inre, en röd scarf närmare bestämt och så den där skuggan bakom en av almarna. Jag kan inte missta mig, det är någonting som inte stämmer med det här scenariot jag befinner mig i nu, det är inte verkligt det här. Jag blir ledd till en bil som tillhör min vän, han skjutsar mig hem och frågar ”klarar du dig nu?” varpå jag inte svarar, jag går bara ur bilen och går mot min lägenhet. Jag spenderar många, långa och slukande månader i min lägenhet efter det här innan det går upp ett ljus för mig. Jag tror det inträffar i samband med att jag hör en röst som säger ”rädda mig, hämta mig från mitt svarta hål, jag är din, jag är din: här och nu och för alltid”.

Inne på den lokala järnhandeln köper jag två stora svarta sopsäckar, en spade, en kofot och ett par grova arbetarhandskar. Det är vår ute och jag känner verkligen hur knopparna inom mig börjar brista i samband med att jorden återigen börjar blir bördig. Min familj och mina vänner glädjer sig över denna uppryckning från min sida, de älskar verkligen mitt nya ”levande” jag och jag säger att jag också tycker om mig själv som jag är nu. Det svarar jag varje gång någon frågar. ”Ja, man måste lägga saker och ting bakom sig, hur svårt det än kan vara ibland” säger de och jag nickar men svarar aldrig eftersom jag vet att man ibland måste göra på andra sätt än de strikt konventionella. Ibland måste man ta itu med det som tynger en, ibland måste man verkligen ner och gräva i det för att slutligen få tag i det man söker efter.


5. Schock

En flod av det röda innanmätet flyter under staden. I en del drömmar kan man ta det till sig i, i andra inte. Trögflytande slem i mitt inre, skimrande, dagar med skarpaste solsken: en äggula och en sjal av purpur nedtryckt i halsen, som dagdrömmen om kvävningen med de svarta strumpbyxorna eller knivbladet som skar upp våra bröstkorgar.

Under hypnos kunde du med en viss förkänsla se hans ansikte framför dig då han håller ett glas framför sitt anlete, en dimmig gestaltning, kroppen som ramlar över tigermattan, din rygg som skaver och blöder, och sedan, ja, knivbladet, återigen den brinnande eldstaden och så substanserna som nästan rinner ut ur armvecket.

Vi lekte fortfarande tafatt då ingen annan såg, du, inmurad bakom en solid tegelfasad alternativt innesluten i en beskyddande hinna och jag på andra sidan eller det kan ha varit tvärtom. I dina drömmar blödde du näsblod, jag såg dig aldrig som den du var innan de gav dig din likskrud eller om de gav mig min fast jag borde förmodligen ha burit en kostym fast jag vet inte vad mitt kulturellt betingade genus är numera.

Mitt hår är blont, nej, det är brunt, nej, det är rött. Jag kan inte föreställa mig dess färger eller dess nyanser numera, inte riktigt på riktigt. Men här, företrädelsevis på en kurort belägen vid den heta kusten, det kan vara ett sanatorium, arkitekturen påminner mig om Aaltos tidiga verk. Någonstans inombords går det inte ihop även fast det är verklighet.

Sedan sköljer det över mig, eller kanske oss, eller enbart dig. Det rör sig: dammar brister, hästar sliter sig, djurskötare glömmer att låsa sina burar för natten, butiker står öppna dygnet runt utan ägare och så vidare. Smittan som slog oss båda, intill döden stungna av smittobärarna. Det är enbart en dröm, allt är som sig bör, det är enbart en dröm. Jag är en docka.


6. Black Sunday

Den sista svarta veckan innan jag öppnar graven. Den passerar som i ett rus. Det är söndag, det är midnatt, jag är förberedd. Jag skyfflar bort jorden som beskyddar dig och jag bryter upp locket till kistan som håller dig fången och det är ingenting som slår emot mig, exempelvis en stank av förruttnelse, endast denna obetalbara, förbluffande känsla uppstår hos mig. Där du borde legat ligger det en docka, ett skal av någonting jag trodde skulle vara du, men det är gjort av porslin, du är återuppbyggd fast inte på riktigt. Men det liknar dig. Jag lyfter dig varsamt ur graven, du får duga som substitut, placerar dig i säcken, det var längesedan jag gick vilse men nu vet jag ingenting, kanske har jag blivit infogad i en av mina berättelser, blivit till en karaktär i en dröm jag drömde för längesen för det här stämmer inte och ändå stämmer det.

Du sitter på en stol i mitt kök, rör inte en fena. Jag betraktar dig och känner mig grundlurad. En docka, efter alla dessa turer… jag som i ögonblick övervägt att du låg där levande och hjälplös i graven i väntan på att jag skulle rädda dig. Det är något som inte stämmer, det känns som att ögonen är dina, fast de är gjorda av glas, det känns som, det känns som… nej, jag kan inte tänka, det är alltför svårt, att jag har blivit utsatt för en lömsk plan? En konspiration mot mig? Hur kunde jag ha blivit så grundlurad? Den här dockan, docka, docka, på stolen där, säg mig vem som har byggt dig så att du har blivit den du är? Mitt sinne blir mörkare än vad det någonsin har varit tidigare. Försvinner in i ett filmmaraton, en av mina absoluta favoritfilmer under den här perioden är ”Basic Instinct”. Det lugnar i mångt och mycket mina nerver men jag vet inte hur mycket tid som förflyter och om jag överhuvudtaget träffar någon under den här perioden, allt jag egentligen vet är att jag börjar tänka på hårfärger, hårfärger och ögon, har även ett klart minne av att jag i en dröm såg en kvinna som hade ögon som var helt svarta, de ändrade skepnad då jag betraktade henne, hon var en äldre kvinna, tror att hon städade på en arbetsplats jag en gång i tiden hade anställning vid. Men de där ögonen, jag glömmer dem aldrig, och du sitter där ute i köket, min porslinsdocka, denna exakta kopia som ändå inte är en kopia. Det här skrämmer mig så pass mycket att jag numera inte kan känna rädsla. Tiden passerar likt ett illvilligt väsen.

staden med de levande döda

1. slutet

Vi sitter i köket. Det är som det är. Tiden står för något ögonblick stilla innan hon lutar sig mot min axel och börjar gråta. Jag känner mig som en förälder även fast det här är något helt annat. Det verkar som någon har dött säger jag. Men det är ju det någon har gjort svarar hon. Tystnaden som uppstår är den enda styrka jag har kvar inom mig. En olycka på halt väglag, det är svårt att säga något annat än att det var väntat ifall man betraktar statistiken för de olyckor som sker i trafiken. Jag bestämmer mig för att hålla tyst. ”Vi lever i en stad med levande döda” säger jag så slutligen, hon torkar tårarna och frågar hur jag menar och jag svarar ”jag menar det jag menar, det gör jag faktiskt”. ”Du är oförbätterlig”, ”jag vet”, ”känner du ingenting?”, ”jo, men inte för det”, ”ok…”. Återigen tystnad, jag suckar högljutt och letar efter mina cigaretter tills jag inser att jag har slutat röka. Jag reser mig från köksbordet och säger att jag skall gå ut och köpa tidningen. Hon svarar inte. Det är som det är. Hon sitter kvar i köket. Jag lämnar lägenheten med en omätlig ilska inom mig.

I mina drömmar sitter jag på en oansenlig liten fiskebåt som befinner sig någonstans i Karibien. I verkligheten är jag här, inne på en liten trångt möblerad livsmedelsaffär där ingen kan mitt språk. Jag har bestämt mig för att ta upp min rökning, jag saknar tobakens roll i mitt liv, den gav mig lindring då ingenting annat fanns kvar, ungefär som det är nu. Jag återvänder till lägenheten med två paket cigaretter, några dosor lössnus, en liter mjölk och en bukett tulpaner. Jag sätter tulpanerna i vatten och ropar högt ”är du där?” och får inget svar, jag ropar igen, denna gång högre, ”är du där?!” och jag möts av en gravlik tystnad, det är som att befinna sig på sin egen begravning och fortfarande vara vid liv i trälådan som utgör den sista vilan, väl i lådan försöker man skrika att man borde släppas ut men det är så klart ingen som hör eftersom man är död för hela världen utom för en själv, endast ens medvetande lever, i förtvivlad stumhet inombords.
Jag lägger band på mig själv, tittar på min mobil, ser att Kenneth har ringt. Jag ringer upp honom och frågar vad han hade på hjärtat. Han undrar vad jag gör och jag svarar ”vilka jag?” och slänger på luren. Det verkar som att jag fortfarande är förbannad över någonting. Jag hoppas han förstår men man skall inte hoppas på för mycket ty människor förstår egentligen inte varandra överhuvudtaget så länge de inte kan göra en egen vinning i och med att de låtsas förstå situationen. Det är som så det har blivit, det är den utveckling vi människor har tagit eller så har det alltid varit så vilket gör det hela än mer ledsamt och tröttande.

Jag återvänder till lägenheten. Hon har gått och lagt sig. ”Anna, varför har du gått och lagt dig?”, ”för att jag hatar dig”, ”varför det?”, ”för att du inte ens kan visa medlidande då min mamma har dött i en bilolycka”, ”det är klart att det är trist och så men det var ju för fan inte min morsa som dog”, ”nej, men det är ju min mamma dvs. din blivande svärmor och kanske mormor till eventuella barn vi kunde få och så”, ”ja, men svärmor hit och svärmor dit och mormor och allt vad det heter, jag kan väl inte ta ansvar för hela jävla världen, det är inte direkt så att livet stannar upp, jag menar folk dör ju hela tiden, det är precis samma sak som den där gången då du sa att folk gör slut hela tiden då jag sa att jag tyckte synd om en nära vän som gått ner sig efter en kärleksaffär, jag menar, jag förstår ju nu hur det ligger till, jag kan inte alls ta ansvar för vad som händer eftersom det ändå händer, man måste vara stark i sådana här situationer och inte göra så stor grej av det och framförallt inte tillåta sig känna en massa sentimentalt skit hela tiden, det gör en enbart sårbar och utsatt”, ”åh, jag hatar verkligen dig och du hatar mig, det vet du”, ”jag vet inte vad hat är har jag ju sagt, nog för att jag kan vara fylld av vrede och så men inte fan är jag hatisk av mig, jag vet inte riktigt vad kärlek är heller för den delen men hjälper det om jag säger att jag älskar dig?”, ”jag bryr mig inte om vad du säger, jag hatar dig i alla fall”, ”ok, jag antar att det är rimligt precis som allting annat, sov gott”. Jag stänger dörren in till sovrummet, jag hör hur Anna gråter där inne, hon försöker kväva gråten med en kudde men jag hör det i alla fall. Jag sätter mig i köket på en trästol och äter 250 gram keso. Jag känner mig missförstådd och avskydd. Sitter i köket tills jag skall gå och lägga mig. När jag går in och lägger mig lämnar Anna sovrummet och lägger sig ute på soffan i rummet intill. Jag tar fram en flaska vin från under sängen och dricker mig till sömns samtidigt som jag hör hur tv-apparaten susar och brusar från rummet intill.


2. upplösning

Anna är på sin mors begravning. Jag kunde inte närvara eftersom det kändes som om jag skulle vara alltför fåfäng ifall jag gjorde det. Jag bryr mig inte om vad de anser om mig. Jag måste följa mitt hjärta. Jag sitter istället hemma och skriver brev som jag sedan med stor precision viker ihop och stoppar ner i de karmosinröda kuvert jag har inhandlat hos en välsorterad pappershandlare. Breven jag skriver är av skiftande sort men de flesta innehåller följande: ”Jag vill verkligen be om ursäkt för att jag existerar. Det var inte alls min avsikt att få finnas till. Det var mer som så att man träffade kvinna, kvinna träffade man och sedan kom jag en dag ut ur den människokropp som tillhörde min mor. Jag fick kämpa för mitt liv redan från början, för tidigt född, sjukdomar och så vidare. Det gjorde mig till den jag är idag. Jag ber inte om ursäkt för att jag existerar. Det var min avsikt att få finnas till. Jag är den återfödda, varken god eller ond, som har blivit slungad mot jorden för att där leva ut sina dagar.”. Mitt brevskrivande avbryts av att det ringer på min ytterdörr. Jag är fortfarande klädd i min mörkblåa morgonrock. Jag öppnar dörren och möts av ingen alls. Min blick rör sig mot golvet samtidigt som jag hör att det slamrar i mitt trapphus som av någon människa som springer ner för trappstegen. På trapphusgolvet står det en grön, fyrkantig kakburk gjord av vad som verkar vara plåt. Jag tar kakburken, stänger dörren, går in i köket och ställer kakburken på köksbordet. Det kliar i skägget. Jag kliar mig. Jag lägger märke till att en fiskmås passerar mitt köksfönster. Fokuserar återigen på kakburken, jag knackar lite på den, det är plåt, och tar slutligen av dess lock. Det ligger ett vitt kuvert i burken och något pulverliknande som ser ut att vara aska. Brevet verkar innehållet något eftersom det buktar ut en aning. Jag tar upp brevet, sprättar dess försegling med mitt pekfinger och tömmer ut innehållet på bordet: två framtänder. Jag rör vid tänderna och genomfars av en ilning, väter därefter mitt lillfingers spets och doppar fingerspetsen i pulvret, för det sedan mot min tunga och smakar av pulvret. Det är definitivt aska. Jag går in i mitt sovrum och byter om till svarta jeans, en svart t-shirt och en mörkblå kofta. Jag går ut i köket och tar de två framtänderna, stoppar dem i min högerficka, tar fram en plastpåse och skopar med hjälp av en matsked in askan i plastpåsen. Jag stoppar ner påsen i min svarta axelväska. Jag tar på mig min bruna skinnjacka och beger mig bort från lägenheten. Innan jag lämnar hyreshuset så slänger jag in mina hemnycklar genom mitt brevinkast. Jag tänker inte återvända till den här platsen. Jag springer ner för trapporna. Det slamrar i trapphuset. Det känns som om jag har blivit tappad i en berättelses upplösning.

3. färjetrafik

Åker fram och tillbaka på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Tänker inte på speciellt mycket. Dricker mest sprit och röker cigaretter. Spelar en hel del på spelautomaterna de har ombord på en del av färjorna. Mitt favoritspel är det som har Sherlock Holmes-tema: det är det jag gör mest vinster på. Anna ringde häromdagen, eller jag vet inte om det var hon, det var ett okänt nummer på min mobiltelefon som ringde vilket resulterade att jag tog mig ut på däck och kastade min mobiltelefon överbord. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vansinne.

Har ingenting kvar förutom mina kläder och min svarta axelväska. Har en del pengar men de går åt, har lärt mig att tigga, stjäla, luras och spela kort, maskiner och så vidare. Det finns många sopor som är ätbara utanför de stora affärerna, allt annat är en lögn och om man åker dit emellanåt spelar ingen roll, man hinner alltid äta sig mätt.
Mår illa när jag tänker på gårdagen, en kväll med Laila, en kvinna jag träffade i Helsingör på en uteservering, gick med henne hem, eller rättare sagt, åkte med henne hem, hon bor i Malmö. Vi umgicks och hon somnade framåt fyratiden. Jag stal allt av värde som jag kunde hitta i hennes lägenhet och begav mig sedan därifrån, innan jag gick kysste jag henne på nästippen. Förnedrande.

4. hieronymus bosch

Befinner mig på Museo del Pradoi i Madrid. En kvinna sitter framför en av de stora tavlorna på en liten röd lädersoffa. Det är ett verk av Hieronymus Bosch hon betraktar, närmare bestämt ”The Seven Deadly Sins and the Four Last Things”. Hon har drag av Anna. Jag tänker på Alfred Hitchcocks ”Vertigo” (”En studie i brott”). Jag blir upprymd och närmar mig henne. Min näve knyts per automatik allt hårdare i min ficka ju närmare jag kommer henne. Hon håller en orange tulpan mellan sina knutna händer. Det ser nästan ut som om hon ber. Jag kommer så nära henne att jag nästan kan vidröra hennes böjda nacke med mina läppar. Jag hejdar mig och drar mig tillbaka och fortsätter att iaktta henne en stund för att sedan försvinna in i Goya-avdelningen.
Då jag vid stängningsdags skall lämna museet får jag syn på henne igen, hon är också på väg ut. Jag bestämmer mig för att följa efter henne.
Hon går inte speciellt långt, det verkar som att hon bor i en källarvåning i närheten av museet. Jag står utanför och väntar en stund och lämnar sedan platsen. Den här natten sover jag under en bro. Jag drömmer om en kakburk, en kakburk som innehåller ett vitt kuvert och aska. Jag drömmer att det vita kuvertet innehåller två framtänder som jag stoppar ner i min ficka och att jag förvarar askan i en plastpåse som jag har i en svart axelväska. Jag drömmer att jag lever mitt liv på flykt, att allting är upplöst, att jag åker från plats till plats utan någon till synes egentlig innebörd.

5. undercover

Jag vaknar av att Anna knuffar mig i sidan och säger ”du måste iväg till jobbet”. Jag känner mig desorienterad men reser mig sedan upp ur sängen och klär på mig. Dricker en kopp kaffe, röker en cigarett, borstar tänderna, klär på mig ytterkläderna och beger mig mot tågstationen.
Jag missar min station. Bryr mig inte nämnvärt utan fortsätter åka vidare i lugn och ro, det är ändå ingenstans jag behöver vara, mitt såkallade ”jobb” har under en längre tid varit en täckmantel för mina egentliga aktiviteter, men jag hade ett jobb en gång, på den plats jag precis passerade till och med, men det var längesen, nu finns inget av det kvar, jag sa upp mig för närmare ett år sedan men fortsätter ändå att ge mig av om morgonen, jag orkar inte ta den diskussionen med henne, så länge hon ser att jag har pengar och kan försörja oss båda så är hon nöjd.

6. When a true genius appears in the world, you may know him by this sign, that the dunces are all in confederacy against him.

Jag är av en ädel släkt, ”den första var Chalbroth, som födde Sarabroth, som födde Faribroth, som födde Hurtaly, vilken var en stor älskare av i vin doppade brödskivor och regerade vid tiden för syndafloden, som födde Nembroth, som födde Atlas, som på sina skuldror uppbar himlavalvet, som födde Goliat, som födde Eryx, som uppfann taskspelarknepen, som födde Tityos, som födde Orion, som födde Polyfemos, som födde Cacus, som födde Etion, vilken var den första som fick syfilis för att han inte hade druckit friskt vatten under sommarnen, såsom Bertachin intygar det, som födde Enkelados, som födde Köos, som födde Typhoeus, som födde Aloeus, som födde Otus, som födde Ægeon, som födde Briareos, som hade hundra händer, som födde Porphyrion, som födde Adamastor, som födde Antäos, som födde Agatho, som födde Poros, mot vilken Alexander den store kämpade, som födde Aranthas, som födde Gabbara, som var den första som hittade på att dryckjom hålla jämna steg med kumpanerna och besvara alla skålarna, som födde Goliat från Secundilla, som födde Offotus, vars praktexemplar till näsa kom honom att dricka direkt ur tunnan, som födde Artachées, som födde Oromedon, som födde Gemmagog, som uppfann snabelskorna, som födde Sisyfos, som födde Titanerna, vilkas ättling var Herkules, som födde Enak, som var mycket skicklig i att avlägsna skabb från händerna, som födde Fierabras, Rolands kamrat, som födde Morgan, som var den första här i världen som spelade tärning med brillor på näsan, som födde Fracassus, om vilken Merlinus Cocajus har skrivit, vars ättling var Ferragus som födde Happe-mouche (”Flugsnapparen”), som var den första som fann på att röka oxtungor i spisen, tidigare saltade man dem som man gör med skinkorna, som födde Bolivorax (”Jordslukaren”), som födde Longis (”Sölkorven”), som födde Gayoffe, som hade testiklarna av poppelved och lemmen av rönn, som födde Mâchefoin (”Hötuggaren”), som födde Bruslefer (”som får järnet att glöda”), som födde Engoulevent (”Vindslukaren”), som födde Galehault, vilken uppfann flaskorna, som födde Mirelangault, som fdde Galaffre, som födde Falourdin (”lång och tjock som en bunt hopbundna flottvedsträd”), som födde Roboastre, som födde Sortibrant från Coimbra, som födde Brulant, från Monmiré, som födde Bruyer, som besegrades av Holger Danske, pär av Frankrike, som födde Maubrun, som födde Foutasnon, som födde Hacquelebac, som födde Vitdegrain, som födde Grandgouiser (”Storätaren”), som födde Gargantua (”Matslukaren”), som födde den ädle Pantagruel…” och så vidare tills det slutligen blev jag som är den sista i blodslinjen. Jag och Anna försökte skaffa barn men det var dödfött. Vi pratar aldrig om det. Vi pratar inte om någonting.

7. funeral prelude and funeral march

Jag och Anna är på begravning. Hennes mor har dött. Vi är närvarande. Det är beklagligt. Hennes mor hade inte ens fyllt 60 år. Det är jobbigt med död. Anna gråter. Jag kan inte gråta. Det var längesen jag kunde gråta. Jag lägger en bukett med tulpaner på Annas mors grav. Annas släktingar och vänner iakttar mig. De tycker inte att tulpaner är passande. Jag kan endast lägga tulpaner. Det är de enda blommorna jag äger. Fikat efteråt är spartanskt, några torra havrekakor och vattnigt kaffe serveras. Ingen sprit. Det förs inga samtal. Det är bara tyst. Anna betraktar mig som om hon när som helst skall lämna mig och det liv vi har byggt upp tillsammans. Jag betraktar henne som om det var jag som legat i kistan och inte hennes mor. Annas far är inte där. De är skilda sedan många år tillbaka. Jag tror han fortfarande älskade Annas mor. Han klarar inte av hennes död. Det är vad jag misstänker men jag säger ingenting om saken. Annas mor heter också Anna. Det blir lätt förvirrande. Ibland vet jag inte om jag sitter med Annas eller Annas mor eller om det är Annas mor eller Anna som har dött. Det blir lätt snurrigt. Det förklara ingenting av saken men det gör mig ändå illa till mods eftersom jag inte riktigt kan greppa omständigheterna. Jag dricker vattnigt kaffe och äter torra havrekakor. Ibland får jag för mig att de döda lever där under jorden, dansar med maskarna och insekterna som bor inuti dem. Jag försöker tala med Anna om det här men hon lyssnar inte på mig. Hon vill inte lyssna. Jag börjar slutligen skratta högt. Jag kan inte kontrollera mig själv. Alla blickar riktas mot mig då jag nästan kiknar av skratt och samtidigt försöker säga ”alltså, jag fattar ingenting av det här! Är det Anna eller Annas mor Anna som har dött?! Jag fattar ingenting och förresten, bara så att ni vet, mitt och Annas barn det var dött, Anna födde ut vårt döda barn och det var dött, dött och blött, blött av fostervatten, moderkakan skall man äta ifall man vill ha hälsan och sitt barn i behåll, jag läcker som ett såll och Anna kanna kaffepanna, Kaffepanna! Ja, jävlar anamma, hon heter Anna!”. Jag förs ut från begravningsfikat. Jag får en spruta av något slag. Tänker på bebisen i hennes mage som föddes utan huvud, utan lungor, utan tarmar, utan inälvor, utan fingrar på sina klumphänder, utan tår på sina köttiga fötter. Jag somnar in. Vill inte vakna.

8. czardas macabre

Jag meddelas om att jag har ett samtal som väntar på mig. Det är Anna. Det är kväll. Hon förklarar för mig att vi inte har talat med varandra på tre år. Vi skaffade aldrig några barn tillsammans. Jag vet inte vad hon pratar om. Hon är gravid. Har antagligen träffat en ny människa; ännu ett ansikte och ett namn jag aldrig lägger på minnet. Hennes röst är sorgsen; ibland tror jag att hon skall ta livet av sig, att det är det hon ringer till mig för att berätta. Men hon vill inte vara intim med mig; istället vill hon tala om händelser som inte finns. Hon börjar bli nostalgisk. Jag som aldrig förstått det nostalgiska i att vara nostalgisk. Det blir svårt att tala med varandra. Efter att hon har frågat mig om hur allting är och så varpå jag har svarat ja alternativt nej om vartannat för att variera mig en aning så säger hon att hon måste sluta. Jag vet inte vad hon vill. Hon ville väl bara prata. Jag tror att vi fick ett barn tillsammans. Det var dödfött. Hon var tvungen att föda ut det. Jag ville inte begrava det men hon insisterade. Jag har aldrig varit där uppe vid hans eller hennes grav (jag kommer inte ihåg vilket kön) och när hon nu väl ringer mig tre år efter uppbrottet så talar vi inte om det. Ibland drömmer jag om att det ligger blommor där på graven, men i drömmen är det alltid Anna som är begravd, inte barnet. Det vet jag. Kanske vet jag ingenting alls. Det finns ingen röst på andra sidan luren. Enbart ett ihållande brus, men jag tycker mig kunna utröna en klang som får mig att tänka på Franz Liszt i det konstanta bruset som känns som att det bär en vit färg. Jag vet inte. Jag vet inte vart jag är. Det äger en auktoritär betydelse.


9. början

Vi träffas precis innan hösten tornar upp sig, i början av september, det är någonting i luften säger de. Jag lyssnar enbart på Beethovens femte symfoni under den här perioden eftersom jag tror att jag skall dö i princip varje dag. Jag dricker öl dagligen och skriver oerhörda mängder poesi. Våra känslor för varandra uppstår i princip ögonblickligen. Jag kan inte hjälpa att jag känner att det måste ta slut innan det precis har börjat. Men det gör det inte. Anna får mig att känna mig levande på ett sätt jag tidigare inte har gjort. Det kan låta klyschigt men jag tror att det var för att hon var av ett annat kön än mig själv. Jag projicerade all min inre anima i henne, jag fick utlopp för en annan del av mig själv än tidigare. Det här får sina konsekvenser. Vi lever på den intensiva förälskelsen så länge som det går och sedan går det inte längre. Vi anser att vi fortfarande är kära i varandra men det är vi egentligen inte eller så är vi båda två för unga för att inse vad kärlek egentligen är.

Jag vet inte om det är första, andra eller tredje vändan vi nu upplever tillsammans. Det känns som om jag lever ett liv i cirklar. Jag lyssnar enbart på Beethovens sista symfoni eftersom jag vill känna glädjen jag inte vet om den existerar. Anna säger att hon är gravid. Jag har intensiva drömmar där jag upplever att jag redan har upplevt det här förut. En alienationskänsla uppfyller mig samtidigt som jag lever mer i nuet än tidigare. Igenkänningen främsta vapen är den inre distanseringen. Jag får för mig att vårt barn kommer vara dödfött och att Anna bör göra en abort så fort som möjligt men hon vägrar lyssna på mig och säger att allting kommer bli bra. Hon vill att vi skall rikta all den kärlek vi tidigare hyste för varandra för det barn som hon kommer föda. Hon vill att vi skall diskutera barnets namn, hon vill prata om det blir en flicka eller en pojke, hon vill prata om allt som har med barnet att göra och jag kan enbart säga: ”barnet kommer dö, barnet kommer dö, barnet inom dig kommer att dö, du kommer få föda fram det döda barnet innan du vet ordet av det”. Jag drömmer. Jag drömmer. Jag drömmer om det här och att jag inte är här och att jag är där och om det här och att jag är här och inte där och att jag är där och inte här och att jag drömmer om att jag drömmer det här och om att jag drömmer det där.

10. mord

Tv-apparatens brus stör mig något fruktansvärt. Jag vaknar gång på gång under natten. Jag går ut ur sovrummet och in i vardagsrummet. Anna sover med tv-apparaten fortfarande på. Jag går fram och kysser henne på pannan och knäpper sedan av tv-apparaten. Det är en märklig apparat, tv-apparaten. Jag smyger ut i köket och tar en av köksknivarna, den minsta (bladet är ungefär 11 centimeter långt) och sedan går jag försiktigt in i vardagsrummet igen. Sätter mig i soffan vid Anna och lägger en hand för hennes mun samtidigt som jag börjar sticka henne i magen med den lilla kniven. Hennes ögon spärras upp och rör sig. Sedan rör de sig inte mer. Hon överlever inte. Jag går ut i köket och diskar av kniven, går in och duschar av mig i badrummet och går sedan och lägger mig igen. Jag somnar nästan ögonblickligen. Jag sover som ett litet nyfött barn.


11. Nekromantikerna II

Jag rör vid gravstenens släta yta. Jag är där med Kenneth, han har sin ena hand på min axel. Han säger att det inte är lätt och jag tänker på att ”ljuset kommer skina över oss”. Jag byter blommor i vasen, jag har köpt tulpaner, i sedvanlig ordning har jag köpt tulpaner. Men någonstans inombords har det såtts ett frö av en annan sorts växtlighet. När vi går längsmed grusgången som leder ut från kyrkogården tycker jag mig skymta en skugga bakom en av de många höga almarna som bildar en allé och som då det är blomning ger en ett behagligt skydd mot den yttre världen. En halsduk som fladdrar förbi för mitt inre, närmare bestämt en röd halsduk och så den där skuggan bakom en av almarna. Jag kan inte missta mig, det är någonting som inte stämmer med det här scenariot jag befinner mig i nu, det är inte verkligt det här. Jag blir ledd till en bil som tillhör Kenneth, han skjutsar mig hem och frågar ”klarar du dig nu?” varpå jag inte svarar, jag går bara ur bilen och går mot min lägenhet. Jag spenderar många, långa och slukande månader i min lägenhet efter det här innan det går upp ett ljus för mig. Jag tror det inträffar i samband med att jag hör en röst som säger ”rädda mig, hämta mig från mitt svarta hål, jag är din, jag är din: här och nu och för alltid”.

Inne på den lokala järnhandeln köper jag två stora svarta sopsäckar, en spade, en kofot och ett par grova arbetarhandskar. Det är sommar och jag känner verkligen hur knopparna inom mig börjar brista i samband med att jorden återigen börjar blir bördig. Min familj och Kenneth glädjer sig över denna uppryckning från min sida, de älskar verkligen mitt nya ”levande” jag och jag säger att jag också tycker om mig själv som jag är nu. Det svarar jag varje gång någon frågar. ”Ja, man måste lägga saker och ting bakom sig, hur svårt det än kan vara ibland” säger de och jag nickar men svarar aldrig eftersom jag vet att man ibland måste göra på andra sätt än de strikt konventionella. Ibland måste man ta itu med det som tynger en, ibland måste man verkligen ner och gräva i det för att slutligen få tag i det man söker efter.

12.

När jag öppnar graven så är den tom. Anna har träffat någon ny. Det sa hon förra gången hon ringde mig. Jag har tapetserat min vägg med bilder från tomma gravar som jag har hittat på nätet och sedan skrivit ut med min skrivare. Jag har börjat fantisera om gravskändning. Kenneth är orolig för mig.
Kenneth besöker mig så ofta han kan, han ser att jag har åldrats. En dag säger jag till honom att ”jag är inte intresserad av ditt kön Kenneth”. Jag bjuder därefter in honom på en kopp kaffe. Frestelsen blir alltför stor för honom efter en stund, han ber om att få låna toaletten och när han väl är därinne smyger jag tyst fram till dörren och lägger örat mot för att höra vad han sysslar med: jag inser att han tillfredsställer sig själv med sin höger- alt. Vänsterhand. Jag återvänder till min soffa och läser högt och tydligt med en öronbedövande stämma: ”Hade man efteråt ritat in de vägar jag gått då skulle intrycket ha blivit att här hade någon på förhand given yta ideligen prövat nya passager och krumbukter bara för att ständigt återigen hamna vid randen av sitt förnuft, sin fantasi eller viljestyrka och tvingas vända om. Det ofta i timmar fortsatta traskandet kors och tvärs i staden höll sig på så vis inom mycket klara gränser utan att jag någonsin fått klart för mig vilket som var det verkligt obegripliga i mitt beteende den gången, det ständiga gåendet eller oförmågan att överskrida de osynliga och, efter vad jag alltjämt måste anta, fullkomligt goda gränslinjerna. Jag vet bara att det till och med var en omöjlig sak att kliva på något av de allmänna fortskaffningsmedlen och till exempel helt enkelt ta spårvagn 41 ut till Pötzleinsdorf eller spårvagn 58 till Schönbrunn för att, som jag förut inte sällan hade gjort, promenera en hel dag i Pötzleindorfer Park, i Dorotheerwal eller i Fasangarten. Att slinka in på kaffehus och restauranger beredde mig däremot inga speciella svårigheter. Nej, det ingav mig varje gång som jag rastat och styrkt mig lite grann en tillfällig känsla av normalitet, så att jag i detta skick, återställd och med en fläkt av tillförsikt, emellanåt trodde mig att jag utan vidare, bara genom att ringa ett telefonsamtal, kunde få ett slut på min stumhet som varat i flera dagar. Det slumpade sig emellertid som så att de tre-fyra personer som jag eventuellt hade velat tala med alla var ute och inte kunde trollas fram hur länge jag än lät det ringa. Det inställer sig en speciell tomhet när man är i en främmande stad och förgäves prövar telefonnummer. Om ingen vill svara så är detta en besvikelse av oerhörd räckvidd, alldeles som om denna lek med siffror verkligen var på liv och död. Vad återstod mig alltså, när jag åter hade stoppat på mig de klingande mynt som kom ut ur automaten, annat än att planlöst vandra vidare ute intill sena kvällen. Inte så sällan tycktes det mig då, antagligen därför att jag var så trött, att jag såg någon bekant gå framför mig. Dessa hallucinationer, ty något annat var det ju inte, handlade uteslutande om människor som jag inte på åratal hade ägnat en tanke, om människor i det förgångna så att säga. Även sådana som med säkerhet inte längre var i livet, såsom Mathild Seelos och den enarmade notarien Fürgut, såg jag. En gång, i Gonzagagasse, trodde jag mig till och med känna igen den vid hot om en död på bålet från sin hemstad fördrivne diktaren Dante. En god stund gick han, lite längre än de andra fotgängarna fast utan att de alls lade märkte till honom, en bit framför mig med den välkända mössan på huvudet, men när jag skyndade på stegen för att hinna ifatt honom svängde han in på Heinrichsgasse och syntes ingenstans till när jag kom fram till hörnet.”.
Jag tystnar och tittar upp. Kenneth betraktar mig och går sedan mycket försiktigt bort till ytterdörren, öppnar den och rör sig sedan likt en skugga ut i trapphuset. Jag kan inte längre se vart jag borde bo eller vart jag borde vara eller vad jag borde vara. Kanske kände sig även Dante så en gång. Men en väsentlig detalj skiljer mig och Dante åt; Dante strävade efter paradiset och jag strävar bort från paradiset. Låt mig aldrig behöva få återvända till dess pompösa tristess. Låt mig aldrig behöva öppna gravarna återigen.
En tid efteråt bjuder Kenneth mig på en resa till Rhodos. Jag tackar ja.


13. rhodos

Jag vaknar av mobillarmet. Kenneth har redan gått ut och satt sig på balkongen för att dricka en kopp te och röka sin morgoncigarett. Vi är på Rhodos för att komma iväg och helhjärtat kunna ägna oss åt efterforskningar kring våra framtida litterära verk. Jag försöker att inte tänka på öppnade gravar.
Kenneth bjöd emellanåt in mig i duschen under vår resa, kanske var han uppfylld av det antika Grekland. Vi kunde stå och tvåla in, tvätta av varandra och trivas med livet och tala om allt det som hade sammansmält oss som vänner men jag hade hela tiden tvivlet inom mig. Det var precis likadant med kvinnor. Och det var precis likadant med mig själv i ensamheten. Jag kände mig som sett oskrivet, blankt blad. Jag talade med Kenneth om det här och han förstod vad jag menade.
Kenneth dricker upp sitt te och röker klart sin cigarett. Han går därefter till affären och köper whiskey till mig. Han kommer tillbaka och ger mig min whiskey. Jag dricker som om jag vore besatt. Vi talar om allt, precis allt.
Slutligen ligger vi med varandra. Det var han som tog initiativet. När jag vaknar upp känner jag närhet men ingenting mer. Kanske är närhet till en annan människa det enda jag behöver för tillfället?
Just nu är jag till synes ett tomt kärl. Men jag känner mig paradoxalt nog sprängfylld. Jag kan göra vad jag vill och gör även det. Jag är en urkraft. Jag är Beethovens sjunde symfoni. Jag kryper närmare Kenneth och viskar ”Non Serviam min vän tillika broder” i hans öra. Jag kysser honom sedan i nacken, vid brytpunkten mellan hud och hår och går sedan upp ur sängen, klär på mig, tar med mig det som är kvar av whiskeyn och några cigarettpaket som ligger strödda runtomkring i vårt hotellrum.
Sommarnatten välkomnar mig. Jag funderar på ett eventuellt upplägg till en berättelse jag borde skriva ner. Jag har en historia som handlar om en relation mellan en man och en kvinna som skaffar sig ett barn som är dött. Det är även en historia som innehåller en död mor, en död kärlek, ett flyktigt leverne mellan olika länder, mord, fysiskt förfall, konst, klassisk musik, sexualitet, gravskändning och så vidare. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans. Och när jag väl inte vet vart jag borde börja någonstans griper en känsla tag om mig som om jag någonstans inom mig redan har insett att det är över.

förspillda dagar

1.

Det illavarslande suset söker sig in genom springorna. Hon försöker troligen stålsätta sig men det är för tidigt för sådana skådespel. Det är något med atmosfären på den här platsen, någonting som gör att cigaretterna smakar av det mord jag har bestämt mig för att lösa. Lögnen vilar tungt då jag rör vid den med mina händer. Drar planlöst runt i staden och håller “förhör” med människor. Vad jag får fram är att ingen verkar veta vem du var, det verkar som om du redan var förintad innan jag ens fick nys om att du var borta.

Där, på trädstammen, hans meningslösa ristande av initialer, som en grottman. Det måste vara han som gjorde det, jag tycker mig kunna känna igen hans handstil. Den svävande, feminina anden vilar i trädkronorna även då det är han som har dött, inte hon. Jag sätter mig på ett fik och dricker en kopp kaffe som snart blir tre stycken koppar. Kaffet smakar blod.

Återigen möte med henne, hon säger sig veta att han borde vara vid liv men jag anar att hon döljer något. Jag får en bunt med anteckningar av henne, det är hans livsverk, påstår hon. Jag tycker att det material jag får av henne tycks vara fingerat. Hon känns som en typisk svart änka, avsvär sig skulden till hans undergång. Men jag har fortfarande inga ledtrådar, jag vet inte vad som har hänt med honom. Allt jag vet om honom vet jag genom henne.

Min rygg värker, jag känner mig krum och framåtböjd. Jag har suttit stilla alldeles för länge. Det har med mina efterforskningar kring hans försvinnande att göra. Hon ger mig ingen mer information. Det är alltid något som saknas då jag går igenom alla de dokument jag har samlat på mig och fördjupat mig i under åren. Och ja, det har gått åtskilliga år nu sedan jag började min utredning, alldeles för många år. Jag har börjat dricka kraftigare och fallet ter sig alltmer absurt och svårlösligt för varje ny dag som anländer. Alkoholen ger mig en viss lindring då jag famlar runt i den labyrint som har utvecklats genom mina alltmer välfyllda mappar innehållande information angående “vad som egentligen hände”.

2.

Fårorna i mitt ansikte har blivit djupare. Det var så länge sedan jag befann mig framför en spegel, betraktande mina egna drag. När det väl hände så ryggade jag till en början förskräckt tillbaka, men sedan tog jag mod till mig och återvände till spegeln, rörde med mina fingertoppar vid den egna spegelbild. Det där var alltså jag, denna “karaktär” som existerade i spegeln. Jag var förkrossad under en tid, kan inte riktigt minnas hur länge. Under den här tiden blev min utredning lidande, men fallet var fortfarande öppet, ingen av mina överordnar hade än så länge lyckas stänga ner min utredning. Det gjorde de så småningom, det var då jag övergick till att, så att säga, bli ett “Private Eye”, det vill säga en privatdeckare.

Idag, en insikt om hur det kommer te sig då jag sammanställer min utredning. Det kommer bli till ett upphetsat spel i slutändan, jag känner det på mig. Just nu, en känsla av harmoni, det gör att min kropp känns rusig. Dagens tämligen handlingskraftiga manövrar sätter direkt spår i mig och jag slår mig för bröstet, lättnaden överskuggar nästan de tragiska aspekterna jag vet existerar bland de ständigt växande buntarna. Och jag skriver om, skriver om och skriver om, samma papper, nya bokstäver, samma bokstäver, nytt papper och sedan samma papper, samma bokstäver, men det blir aldrig detsamma och utgången blir i slutet av varje sida ingången. Men det är ett självbiografiskt verk som jag skriver, det kan vara så enkelt. Det handlar dock inte om mig även då det behandlar mig och behandlas av mig. Svårare än så är det inte.

Kvinnan i den lilla butiken som säljer koppar, glas, tavlor, porslinsfat, böcker av skiftande kvalité, fingerborgar osv. anmärker att det blåser kyligt. Jag håller med och lämnar fram de fyra böcker jag köper. Jag får för en gångs skull en rejäl kasse att bära dem i. Och på tal om kassar, jag har aldrig glömt mannen jag såg på ett tåg någonstans i småland. Han använde sig enbart av kassar, han bar förmodligen runt på omkring tio stycken kassar, han föredrog att ha sitt samlade liv i kassar istället för i en eller två bruna läderväskor. Jag förstår honom, jag förstår honom alltför väl. Jag minns inte nu, i detta ögonblick, om han använde sig av både plast- och pappkassar.

3.

Fortfarande inte ett spår efter människan. Det enda konkreta spår jag har av honom är under de nätter då han drömmer. Jag kan emellanåt möta honom bland barborden i mina egna drömmar, han stöter in i mig och betraktar mig snabbt, men utstuderat, under vad som känns som en outhärdlig tystnad. Om jag inte visste bättre så skulle jag få för mig att mitt liv såsom utredare har börjat bli till en film noir tillika en spaghetti western. Hans änka talar fortfarande inte, ibland ringer jag till henne mitt i natten, skriker desperat, “vad hände med honom, du måste veta mer!” varpå hon svarar att hon har sagt allt hon vet. Hennes kvinnlighet är för mig förbluffande.

Jag går igenom de intervjuer jag har hållit med hans vänner. De verkar vara överens om att det existerade saker och ting han inte diskuterade med någon. Men hur skall jag komma åt dessa faktorer? Detta är avgörande för mitt fall. För övrigt fick jag inte tag i många som kunde kallas för hans vänner, de flesta var mer eller mindre bekanta, men alla hade de åsikter angående hans “agerande”, jag lyssnade och teg, jag lyssnade och skrev, jag gjorde det enda en man i min position kan göra. Att iaktta och registrera.

4.

Änkan kom förbi min lägenhet. Hon sa att hon hade tagit kontakt med ledningen inom mitt distrikt och att de tillsammans hade diskuterat min utredning av hennes makes försvinnande. De ansåg sig vara överens om att min utredning inte höll måttet. Hon såg väldigt ledsen och besviken ut. Jag tog fram en cigarett och satte mig mellan två av de stora pappershögar där jag hade samlat bevismaterial och tände den. Cigaretten smakade förträffligt. Jag kunde se, genom en springa i mina vita gardiner, att det var grått ute. Hennes ansikte var förmultnat av gråt, det såg ut som om hon hade drunknat och sedan sänkts ner i en sjö i närområdet. Jag sa det aldrig till henne. Efter en stund av tystnad och blickar som vi riktade mot varandra så önskade hon mig lycka till med vidare undersökningar. Jag hade svårt att förstå vad hon menade eftersom det för mig hade känts som om hon hade motarbetat min utredning redan från början. Vad gäller mina chefer så var det som vanligt, de gjorde allt de kunde för att sinka mina framsteg. De hade inte ens insett att jag numera var ett “private eye”, jag jobbade inte ens på deras jävla avdelning. Eller det kanske jag ännu gjorde? Jag kanske bara hade fått för mig att jag hade gått solo? Jag blev osäker men kände inte för att spekulera vidare i det. Jag tog istället fram min flaska med whisky, hällde upp ett glas som jag svepte och hukade mig sedan över en av pappershögarna, den som stod närmast mitt skrivbord, och fortsatte mitt arbete. Hennes ansikte. Jag fick en kall kår som gick längs med hela min rygg. Det kändes som att hon var på väg att dö. Jag häller upp ännu ett glas och blir vid medvetande.

5.

Efter en tid av mer eller mindre stadig (nåja) nykterhet lyckades jag få upp en del nya ledtrådar att följa i utredningen. Jag besöker en spådam som jag har lyckats få kontakt med genom ett visitkort jag hittade på tågstationen. Det står att hon kan få kontakt med de döda, hon vill inte att jag kallar henne spådam, hon föredrar att bli kallad medium, jag kallar henne Liza, det verkar vara så hon heter. Jag frågar Liza om hon kan kontakta en person åt mig, en man som har försvunnit. Hon spänner ögonen i mig, hennes ögon är kastanjebruna, i just det ögonblicket vackra, och sedan släpper hon greppet om min blick och tittar ner i träbordet vi sitter vid varsin ände av, det är ett litet runt bord, ingenting märkvärdigt. Jag tittar också ner i bordet, tar med andra ord seden dit jag kommer. Hon fattar tag i mina händer och börjar mumla någon för mig ohörbar ramsa samtidigt som hon sakta reser på sitt huvud tills hon har gått från att stirra ner i bordet till att istället stirra upp i taket. Hennes ”ramsa” har nu utvecklats till ett monotont hummande tillika vrålande. Jag känner mig illa till mods samtidigt som jag tycker att det är skrattretande. Hon tystnar tvärt och börjar återigen betrakta mig, hon håller fortfarande i mina händer. Hon gräver ner sina naglar i mina händer. Liza verkar besatt av någon yttre kraft. Rummet blir mörkt och för ett ögonblick upplever jag endast svärta, svärta och tystnad, den sortens tystnad man kan ta del av i exempelvis ett mausoleum, rummet efter denna intensiva känsla kallt och jag lägger märke till att det sipprar rök ur min mun pågrund av kylan, ett sorts dimmigt ljus uppfyller nu rummet. En intensiv smärta går in i mig och vill inte ta sig ut igen. Lizas ögon har blivit fyllda av glöd, hon har kört ner naglarna så djupt hon kan i mina händer så att det blöder. Jag får för mig att tiden har upphört att röra sig, jag tror att allting står fullkomligt stilla. Jag förlorar medvetandet.

Liza väcker mig, rycker och sliter i min kroppshydda tills jag kommer till sans igen. Hon slår mig även lite i ansiktet med öppen handflata, det klarar jag inte av och fångar på pur instinkt upp hennes arm och trycker den mot hennes ansikte samtidigt som jag med min vänsterhand tar ett grepp om hennes kinder, trycker ihop dem så att hennes ansikte ser fjantigt ut och stirrar henne stint i ögonen tills hon viker med blicken och erkänner inför sig själv att hon är mig fysiskt underlägsen. Jag släpper mitt grepp och frågar henne vad som hände och hon säger att jag kanske för en gångs skull har fått kontakt med mig själv, jag förklarar för henne att nu var det ju inte mig vi skulle ha kontakt med utan en försvunnen man, hon betraktar mig och ler, en av hennes tänder är borta, jag viker rundan med blicken och det känns som jag skall kräkas, drack antagligen mer igår än vad jag själv vill erkänna. Jag söker mig mot dörren med huvudet böjt och mår väldigt illa, Liza ropar någonting till mig men jag hör ingenting. Jag lämnar hennes lägenhet med en hemsk känsla i bröstet. Någonting har väckts inom mig, en gnagande oro som sinom tid kommer växa sig stort och bli till en hel existens.

Sitter inne på en lokal pizzeria, äter en capricciosa och dricker en starköl på fat ur ett 60 centilitersglas. Stammisarna betraktar mig med våta, döda blickar. Jag fingrar på mitt cigarettpaket och tänker Billy Wilder-filmen ”The Lost Weekend” (”Förspillda dagar”) från 1945. Det är en film jag alltid har älskat och jag tror att den kan ha någonting med själva min utredning att göra. I övrigt är det en av Billy Wilders bästa filmer och även en av Ray Millands bästa roller. Han spelar en alkoholiserad författare. Det är då det går upp för mig varför jag tänker på den, människan jag söker efter var författare, hans fru nämnde det. Det förbryllar mig att jag kallat henne för änkan, jag vet ju inte ens om han är död ännu. Jag tror hon nämnde att han var lite hård med flaskan emellanåt, han verkar vara en bra människa, även jag har haft en del författardrömmar under åren, men det blir aldrig någonting, jag har fullt upp med att skriva ner mina utredningar, inte kan väl jag hitta tid till att sitta och dravla runt med skönlitteratur då det faktiskt finns en verklighet jag måste ta itu med. Jag har en utredning att slutföra. En grabb på runt 21 vårar passerar mig med en trave böcker, bland annat Arthur Rimbauds “Une Saisons en Enfer”, Charles Baudelaires “Fleurs du Mal” och Friedrich Nietzsches “Der Antichrist”. 10 år senare är han borta, försvunnen, kanske död.

vi drunknar i alkohol och kärlek

1.

Jag var emellertid övertygad om att jag snart skulle dö. Om det rådde det ingen tvekan. Jag sitter på krogen och är inne på den sjunde ölen och betraktar regndropparna som ömsom rinner ömsom förökar sig på fönsterrutan. Jag känner mig som en vandrande klyscha, men ni skall veta att jag har storslagna planer, kanske inte lika storslagna som en gång i tiden men ”det finns saker man måste göra”. Oj, nu råkade jag skrika högt också. En av kvinnorna bakom disken betraktar mig på ett besynnerligt sätt, jag tror att en av dem heter Sanna, eller Karin kanske, nej, hon heter nog Margareta… äh, jag vet i fan, hon har något namn i alla fall och hon som inte reagerade har ett annat namn. Jag sveper ölen och vinkar åt henne. Hon kommer med en ny, hon känns fan jävligt fin alltså, jag råkar nudda hennes hand då hon sätter ner glaset, hon har små fina händer, lena fingrar, mjuk hud, hon kanske inte är så pjåkig som jag har fått för mig? Hon har fan rätt tajt röv också, snygga små bröst. Hon är nog helt och hållet min smak, men nu öl, tar det där andra senare.

Spyr inne på krogens toalett, kräk ur mun och sedermera även näsa, det kostar på att vara ett missförstått geni. Jag har ingen uppfattningsförmåga, tar upp min mobil, skriver cut-up-sms som jag sedan skickar runt till vem som helst i min telefonbok och sedan ringer jag upp lite nummer på måfå, en del skäller ut en, en del är glada. Tvättar av mig och lämnar toaletten. Jag blir förmodligen iakttagen fast jag vet inte eftersom jag inte är där på krogen utan enbart i mitt eget huvud. Går fram till baren och beställer whisky även fast mitt konto i princip är tomt. Det värmer jävligt bra, sex centiliter och det säger ju sig självt att det dessvärre enbart är sex centiliter. Då man är van med en annan mängd för en billigare penning blir det svårt att gå på krogen men jag klarar mig. Tar en öl också, går och sätter mig vid mitt bord igen, ramlar av stolen, sätter mig upp igen, dricker upp min öl och börjar sedan dricka slattar från andra bord. Jag vrålar ”Margareta! Kom hit!” och ingen kommer, jag tittar mig omkring lite och börjar fnissa. Krogen verkar vara tom på människor, jag är sist kvar och en av dörrvakterna drar ut mig och jag bara garvar samtidigt som jag känner mig vansinnig och aggressiv.

Uppvaknandet dagen efter, en mobiltelefon raderad på innehåll, man vet inte vad som har gjorts eller vad som har hänt, man har kanske en del nya meddelanden som man tar bort precis efter man har läst dem eftersom förnedringen och ångesten är alltför stark för att kunna tänkas och kännas för ögonblicket, eller så begrundar man dem och känner sig ännu mer missförstådd eller så är man som jag och bryr sig inte även om man i vissa enskilda fall kanske bryr sig en aning, men det skiter jag i. Man söker sig in till badrummet och lägger sig i duschen i runt en halvtimme och sätter sig sedan för att skriva, lägger sig sedan i soffan, går sedan ute i omgivningarna under ett par timmar och beger sig sedan hemåt, går mellan soffan och skrivandet och vill det sig riktigt illa börjar man dricka igen och det är klart att man vet vad man håller på med och det är klart att man inte tycker om sig själv samtidigt som man tycker om hur det känns inom en.


2.

Sitter på krogen igen. Hon som jag inte vet vad hon heter kommer fram till mig. Hon undrar varför jag ser sorgsen ut. Jag svarar att det är för att de som jobbar på systemet dömer mig efter hur mycket jag dricker och att alla andra nästan gör det också. Hon klappar mig på huvudet och frågar mig om jag vet vad hon heter. Jag skakar på huvudet och tittar ner i mitt ölglas. Hon säger att hon heter Magdalena. Jag lyser upp och förstår att jag inte är ensam. Jag frågar om hon kan hämta en öl till åt mig och hon tittar på mitt halvtomma ölglas och nickar. Jag sveper ölen jag har framför mig och ger henne glaset. Hon går iväg mot baren.
Hon kommer tillbaka med en ny öl, jag tar den ur hennes hand innan hon hinner sätta ner den på bordet och smuttar på den och frågar henne sedan om hon vet vem Maria Magdalena är. Hon ser oförstående på mig. Jag ler och tar sedan till orda och förklarar för henne. Hon ser lite förnärmad ut, orden kanske inte riktig kommer ut som de skall ur min mun tänker jag. Hon säger sedan efter en stund att hon skall gå ut och röka och undrar ifall jag skall med och jag dricker upp min öl och går med henne ut.
Vi står och röker cigaretter och tittar på varandra och det känns som att hon känner sig lite olustig i min närvaro. Jag börjar bli full som fan och tappar greppet om mig själv, röker klart min cigarett och går fram och ramar in hennes ansikte med mina händer och säger ”du är fan riktigt vacker och mysig” och pussar henne blött i ansiktet, förhoppningsvis i pannan, men jag bryr mig egentligen inte.

Jag vaknar upp. Går in och ställer mig i duschen och reglerar strålen mellan varmt och kallt. Är säkert inne i tjugo minuter. Går ut i köket och dricker vatten. Tänker på hennes lilla ansikte och mina, antagligen, stora händer. Det är lätt att tappa proportionerna över hur stor man egentligen är. Jag känner mig halvfet och jävligt snygg. Kommer inte ihåg någonting efter att jag pussade hennes ansikte. Jag måste ha tagit mig hem eftersom jag vaknade i min egen säng. Går in och gräver i mina fickor, mycket riktigt, en tågbiljett och även ett kvitto från Statoil som visar på att jag har köpt ett sexpack folköl och mer cigaretter. Jag kollar i mitt skafferi och inser att min flaska med rödvin också är slut. Jag startar upp min dator, lägger märke till att jag har skrivit ett tiotal bedrövliga texter om förlorad kärlek och sprit. Det går nog att göra någonting av det. Jag känner mig relativt nöjd med gårdagen och natten.

3.

Sitter framför datorn och skriver och dricker öl och lyssnar på Nationalteatern. ”Trodde jag var stark, men jag hamna i en park”. Det är en relativt vanlig dag, kväll och sedermera natt. Maria, nej, jag menar Magdalena ringer mig. Jag svarar och säger att nu hade hon tur eftersom jag alltid försöker stänga av min mobil när jag dricker. Hon skrattar som om hon inte tror att jag menar allvar. Jag låter henne hållas och undrar vad hon vill. Hon säger att hon vill träffa mig och jag svarar att jo det kan hon väl få. Hon undrar om jag är tvilling och jag svarar ja. Hon säger att hon är fisk. Jag säger att det tycker jag låter ok. Hon låter påtänd och kåt eller något. Hon säger att hon skall komma över till mitt. Jag svarar henne att det får hon mer än gärna göra.

Runt två timmar senare, jag tror det i alla fall, har druckit en del vin under tiden, så ringer det på min dörr. Jag öppnar. Det är Magdalena. Hon kramar om mig när hon kommer in och pussar mig lite lätt på min kind. Jag tar det som ett gott tecken. Jag stapplar bort mot min stereo och sätter på lite Cornelis Vreeswijk. Ni har typ samma kropp säger hon till mig. Jag säger till henne att jag är längre än Cornelis och inte alls har lika stor kagge som han eller lika mörka drag, jag är inte av vallonskt ursprung. Hon ser påtänd och kåt ut. Hon måste vara det. Jag sätter mig i soffan och hon sätter sig också i soffan och kurar ihop sig invid mig. Jag tappar upp ett glas vin till och tänker att det här är nog det enda rätta. “Jag är en tvivelaktig figur”. Blackout.

4.

Jag har sådan fruktansvärd ångest att jag inte ens kan röra mig. Återigen regn, detta eviga regn som slår mot fönsterrutorna. Magdalena är redan uppe. Jag kravlar mig upp ur sängen och går fram till henne, lägger mina armar runt hennes kropp bakifrån och kilar in min kuk mellan hennes ben. Kuken erigeras och hon gnider sig mot den och för in den med sin lilla hand i sin relativt trånga fitta. Jag knullar henne bakifrån i köket. Vi går sedan in i sovrummet igen och fortsätter. Min ångest försvinner och hon verkar inte ha någon ångest. Jag kommer relativt fort och hon ligger enbart och kuttrar. Jag tror nog att man skulle kunna få för sig att vi är förälskade i varandra. En stund efter att vi har legat med varandra men fortfarande ligger och myser berättar hon för mig att hon har torkat upp min spya under natten. Jag ser oförstående på henne, minns ingenting och säger att jag inte brukar spy. Hon säger att hur det än är med den saken så gjorde jag det inatt och att hon torkade upp det. Jag tackar henne och går in i badrummet och sätter mig i duschen, min ångest återvände. Hon måste verkligen älska mig, annars hade hon inte torkat upp spyan eller så tycker hon bara synd om mig.

Jag hör av mig till Magdalena på fyllan någon vecka senare och undrar vad fan hon tror att hon håller på med. Hon svarar mig att hon fyller år och att klockan är runt fyra på natten. Jag lugnar ner mig och säger grattis och sedan pratar vi om vad som helst i runt två timmar. Hon verkar verkligen tycka om mig och bjuder in mig på födelsedagsfika under eftermiddagen. Jag vaknar runt ett efter att ha somnat runt halv sju på morgonen efter vi sagt god natt. Jag klär på mig, duschar, borstar tänderna, smörjer deodorant under armarna och försöker klä upp mig lite. När jag kommer hem till Magdalena är det ingen där, jag är, trots min vilda natt först på plats. Jag frågar henne vart de andra är, hon förklarar för mig att jag är den enda som kommer. Jag får hålla mig för att inte börja gråta eftersom hela scenen är så förbannat tragisk. Tårtan hon har gjort smakar väldigt bra, jag säger det till henne och jag tappar för ett ögonblick min koncentration och tappar ut tårtan i mitt knä, en vindruva rullar in under hennes stol. Hon plockar upp den från golvet och suger på den, slickar bort grädden och biter sedan i den. Jag blir kåt och känner mig pinsam, det är inte mycket som behövs för att jag skall gå igång. Vi sätter oss och tittar på teve. Det är Simpsons, hon tar fram en vinare som vi delar på. Vi verkar tycka om vitt vin båda två, hon verkar dock inte så förtjust i rött vin som nästan är min favoritdryck att berusa mig med. Hon smeker mig på mitt lår och jag känner hur jag börjar bli varm igen. Jag tar ett grepp om sidan av hennes hals och balanserar upp hennes haka med min tumme och kysser henne. Vi är igång igen, vi är märkligt passionerade. Jag har inte känt så förut. Hon har kjol på sig, jag känner på hennes fitta genom trostyget, hon är väldigt våt, hon famlar runt med mina jeans och gräver efter min kuk. Vi knullar så småningom. Blir svettiga, jag trodde att det bara var en myt. Jag röker en cigarett och tar lite mer tårta, hon ligger naken på sitt vardagsrumsgolv och tittar ut genom fönstret, det är stjärnklart ute. Vi hade förmodligen bara sex i, inklusive förspel, runt tio minuter. Det känns alltid som att det är mycket längre. Jag kan inte hjälpa mig själv. Jag vill ha henne hela tiden. Hon vet om det. Redan nu är jag i underläge. Tur att jag fortfarande har spriten, där kan hon inte komma åt mig.

Ett år har gått på ett ungefär. Vi har flyttat ihop och börjar alltmer dra oss ifrån varandra, vi har inte lika mycket sex som förut och jag sitter för det mesta uppe om nätterna, skriver, lyssnar på musik och dricker vin. Ibland runkar jag till porr när hon inte är hemma. Det blir efterhand en vana jag inte kan bryta mig loss ifrån. Vi älskar väl fortfarande varandra men, eller jag älskar fortfarande henne väldigt intensivt men hon är kall och kylig och insinuerar saker och ting som jag inte skall förstå förrän långt senare. Hon är väldigt deprimerad och arbetslös, hennes jobb som bartender är över. Jag hankar mig fram på diverse småjobb och försöker försörja mig på mitt skrivande. Folk hör fortfarande av sig till mig men jag hör inte av mig till dem lika ofta.

Magdalena dumpar mig. Hon tar sitt pick och pack och drar en dag. Inget mer med det. För henne vill säga. Jag faller ner i en väldigt djupt svacka och dricker så mycket så att jag slutligen inte ens kan stå upp eftersom jag inte har ätit något på över en vecka och pågrund av detta i samband med drickandet gått ner sju kilo. Det vill sig så illa att jag en dag på väg till jobbet ramlar ut genom ytterdörren, med ena delen av kroppen i trapphuset och den andra inne i hallen. Därefter drar jag mig in på toaletten, kräks och sjukanmäler mig för att aldrig mer återvända till det arbetet.

Jag ringer till henne. Redan från början är hon väldigt kylig. Jag börjar med att vara snäll och försöker få henne tillbaka, men i takt med att hon inte berättar någonting för mig om sitt nya liv eller ens vilken stad hon bor i så blir jag alltmer aggressiv i mitt tonläge, speciellt i samband med att jag dricker. Magdalena och jag blir ovänner. V har inga gemensamma vänner och jag vet inte vad hon håller på med. Jag älskar henne fortfarande och försöker berätta allt för henne. Det gör det hela ännu värre. Hon svarar med att inte berätta någonting för mig förutom att jag måste sluta upp med vad jag håller på med. Jag får sparken från mitt arbete. Börjar studera. Klarar inte av mina studier. Mina besparingar blåser jag på alkohol och cigaretter och en veckas resa till Spanien.


5.

Med tiden blir allting bättre. Jag träffar en tjej som heter Maria. Vi är enbart vänner. Hon har redan sällskap. Jag hör av mig till henne så fort jag tycker det är lämpligt. Det går snabbt åt helvete. Hon flirtar med mig och sedan när det väl blir allvar så lägger hon locket på. Jag blir självfallet vansinnig. Jag tar återigen till flaskan. Hon ger med sig. Vi åker iväg på en backpacker-resa genom Europa. Jag tänker på Magdalena när jag och Maria badar nakna på en liten avsides strand i Kroatien. Maria är ursprungligen från Kroatien och heter egentligen Mira.

Mira och jag förblir mer vänner än älskare. Jag har ingenting emot det men det blir aldrig riktigt som jag har tänkt mig med henne. Hon älskar litteratur, precis som jag och skriver en hel del poesi. Jag kallar hennes poesi för kvinnlig och hon blir förbannad. Efter ett halvår så konstaterar Mira att vi borde göra slut. Jag låter henne göra vad hon vill. Vi har inte flyttat ihop så det känns skönt. Jag har fortfarande min lägenhet och hon har sin, i en annan stad. Vi förblir goda vänner, eller något liknande.

Jag sitter hemma. Försöker höra av mig till min familj och de få vänner jag ännu tycker mig ha kvar. De är oroliga för mig. Alla utom jag är oroliga för mig. Magdalena eller Mira hör inte av sig till mig. Kärleken är som sådan. Den kommer och sedan är den borta för alltid. Jag inser att tiden går fortare ju äldre man blir. Jag bär runt på ett klot av blygrå melankoli i mitt bröst. Jag dricker emellanåt stora mängder för att kväva min ångest inför resterande del av mitt liv. Jag dricker emellanåt stora mängder ifall jag är på gott humör, som för att fira. Jag har gjort mina val och ångrar ingenting. Det är kanske ur vissa synpunkter det värsta eftersom livet till stor del verkar bygga på ångest. Ibland kan jag tänka tillbaka på tiden med Magdalena och tycka att vi borde ha gjort allting annorlunda och att vi borde ha kunnat reda ut saker och ting men jag vet att det bara är drömmar, det är ett barns drömmar i en vuxen mans inre. Det känns som att hoppet faktiskt är det sista som lämnar en, hur banalt, vidrigt och motbjudande det än låter när man inte själv befinner sig i en fullkomligt hopplös situation som sedermera utgör ens existens. Jag går runt här och väntar på döden, på den eviga vilan, på intigheten, på tomheten, på upplösningen, på mitt eget Nirvana. Jag vill inte finnas till längre.

Det skadar inte att försöka

1.

Jag vantrivs i litteraturen. Jag bränner de sista sidorna av mitt senaste manuskript. 225 stycken maskinskrivna a4-ark. Jag har arbetat med det längre än vad jag vill minnas. Boken jag arbetade på var ett självbiografiskt verk, det skulle bli min främsta insats inom litteraturen. Det handlade med andra ord om mig, men i min bok var jag inte man, jag gjorde om mitt liv från början så att jag blev kvinna. Jag gick igenom hela mitt liv fast som kvinna. Vid första bearbetningen insåg jag att det var inte enbart kvinna jag skulle vara, jag skulle vara en slags Jesus-gestalt också. Nu bränner jag min bok. Jag kommer ihåg hur mycket jag fixerade vid den tidiga puberteten, hur jag gick upp i vikt, blev bred om höfterna och fick mycket större bröst än de andra flickorna i min klass, vi gick i trean på lågstadiet. Jag blev kallad för ”fet ful gris” och killarna tafsade på mig, tog på min rumpa, tog på mina tuttar. Jag blev väldigt snabbt van vid förnedringen, både från flickor och från pojkar. Smärtan att skriva ner dessa stycken var obeskrivliga. Jag förlorade min oskuld genom våldtäkt, en äldre man som jag tyckte var häftig. Ja, det finns mycket jag skrev om, många smärtsamma episoder i mitt liv som kvinna som jag aldrig skulle ha kunnat skriva om ifall jag levt mitt liv som man.

Men nu är det slut med det livet. Mitt tidigare liv brinner nu i en soptunna där jag genom åren har bränt mycket, exempelvis kvistar, gräs, kottar och andra saker jag varit tvungen att göra mig av med. Ibland har jag bränt människor i min tunna också. Fast då brukar jag göra som så att jag först styckar dem i badkaret, separerar kött från ben, hackar köttet i små grytliknande bitar som jag sedan samlar i påsar jag åker ut och tömmer i floden där fiskarna är som mest glupska. Det är benbitarna jag bränner här ute i tunnan, alltså skelettet, det blir bara aska kvar av människorna, aska och kött som hamnar i fiskarnas mage. Kläderna bränner jag också i tunnan om jag inte tvättar upp kläderna och använder dem själv eller skänker bort dem till Röda korset, Myrorna och så vidare. Ibland kan jag känna igen kläder människor har på sig då jag passerar dem på gator och torg och jag brukar tänka att den där personen vet inte att de bär klädesplagg från en människa jag har mördat och gjort mig av med.

Second Hand-butiker är något av det bästa som har startats ifall man äger en sådan morbid njutning som jag. Ibland tillverkar jag även smycken av  de benbitar som inte har bränts utan enbart rengjorts. Smyckena brukar jag sälja under sommarhalvåret på olika festivaler. Har även vid ett fåtal tillfällen behandlat människornas hud, färgat och så vidare. Det har blivit ett par fina lampskärmar, kuddöverdrag och fåtölj- tillika soffklädnader genom åren. De har jag sålt till privata samlare. De vet vad de handlar men de vet inte vem de köper det av.

Jag är deckarförfattare till yrket. Mitt senaste, numera brända verk, var min chans till att bli någonting annat än en nikotintuggummi-tuggande yrkesman. Ja ville så mycket, jag ville verkligen berätta sanningen om mig själv och inte skriva ännu en deckare som utspelar sig någonstans på ett övergivet sågverk i småland. Egentligen ville jag skriva om min karriär som mördare men ingen skulle tro mig, de skulle inte få ihop ekvationen. De asen vet inte ens att det är jag som står bakom min senaste frus försvinnande. Det råder fortfarande inga tvivel om att hon är vid liv någonstans i världen. Jag är alldeles för skicklig på att konstruera verkligheter för att någon skall kunna tro att jag blåljuger, att jag är en patologisk lögnare, att det inte existerar en enda stavelse sanning i det jag skriver. En sådan människa har jag blivit, en sådan som skapar världar, som gör allt för att tillverka en egen verklighet. Jag vet inte riktigt vad som är vad. Det är en av de största bristerna. Det är en av de största fördelarna.

2.

Det var hennes lena kind som först gjorde att jag blev förälskad i henne. Jag råkade röra vid den av misstag då vi gick en kvällskurs i drejning tillsammans. Man arbetade i par, jag och Lena blev ett par i och med att våra händer sammanfogades på drejskivan. Hon fick lite kladd på kinden och jag försökte torka bort det med mina leriga händer eftersom jag var oaktsam och hela högra sidan av hennes ansikte blev alldeles lerigt. Vi skrattade gott åt detta i efterhand då vi talade om det.

Vår första date ägde rum på en liten gemytlig, italiensk restaurang inne i centrala Malmö. Hon brukade gå dit och äta i sin ensamhet, hon hade inga vänner och ingen familj, endast ett avlägset halvsyskon som bodde i Australien. Vi matade varandra med pasta, det kändes som om vi var med i ”Lady och Lufsen” sa vi och skrattade. Det är behagliga minnen, det är den sortens minnen jag väljer att behålla av henne nu när hon inte existerar längre.

Jag bröt ihop då jag fick reda på att hon hade en annan, det var då hennes ben slutligen hamnade i soptunnan. Hennes älskare visste jag aldrig vem det var, han vägrade träda fram, kanske inbillade jag mig alltihop. Det här är min bekännelse, det här är mitt erkännande, det här är det verk som skall få mig åtalad för ett tiotal mord på andra människor.

Jag har mördat unga och gamla, pojkar och flickor, kvinnor och män. Det enda jag inte har lyckats ta livet av är djur och mig själv. Jag är allt för egenkär för att kunna ta livet av mig själv och djur har jag aldrig ens vågat klappat förutom en Golden retriever jag hade som ung som jag älskade över allt annat.

Jag tror att vem som helst kan ta livet av sina medmänniskor, jag är en människoälskare, jag avskyr misantroper, nihilister och annat löst pack som driver omkring i den här världen. Under min barndom var jag fascinerad av nazismen, det är för mig den renaste formen av ideologi, jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Att sedan försöka foga samman den med mer eller mindre allmänna anti-humanistiska filosofiska läggningar och så vidare anser jag vara absurt. Då vi hade maskerad i lågstadiet var jag Adolf Hitler, mina föräldrar brydde sig inte och mina lärare försökte övertyga de andra barnen om att jag var Charlie Chaplin, ungarna visste inte vem Charlie Chaplin var, jag gjorde dock alltid mitt bästa i mina försök att förklara för dem, lugnt och sansat, att jag var det tredje rikets ledare och ingenting annat. Jag blev klassens clown i och med detta. Ingen förstod att jag var seriös. Det är den typiska hållningen i Sverige, antingen skämtar man eller så säger man ingenting. I tonåren var jag mer för Stalin och Pol Pot. Det säger sig självt. Nu känner jag mest sympati för Hirohito.

3.

Så, jag har varit inne i staden och anmält mig själv. De bara skrattade åt mig. Nu sitter jag här hemma och skär mig i armar och på insidan av låren eftersom jag känner mig förnedrad och fylld till bredden av ångest. Det här beteendet har präglat mig sedan jag slutade upp med att dricka och röka. Så fort jag hamnar i en för mig pinsam situation känner jag hur något växer i mig, något som måste ut genom min kropp i form av blod. Kommer på tal om detta att tänka på mina stapplande ungdomsår då jag som ung kvinna alltid var fullast på festerna och skämtade om att ta livet genom att skära upp mina armar, från handflatan till armvecket. Skämten gick aldrig hem, jag var osäker på den tiden, osäker och deprimerad, jag kände mig inte hemma i min kropp och min första sexuella upplevelse var med en jämnårig tjej, hon var uttalat lesbiskt medan jag var blyg och oskuld. Hon vaggade in mig i en vag trygget som gjorde att hon kunde erövra mig relativt enkelt. Jag var väldigt glad över att hon gav mig kärlek och blev väldigt attraherad henne efter vår första gång, vi låg i hennes flickrum, smekte varandra och höll om varandra under hela natten. Då vi vaknade på morgonen var hon som förbytt, jag skämdes väldigt mycket över den här händelsen och hon var iskall, behandlade mig likt jag vore smuts. Hon sa att vi kunde fortsätta vara vänner men att det aldrig skulle funka mellan oss. Jag tyckte att vi var gjorda för varandra och övervägde flera gånger under ungefär ettårs tid att ta livet av mig pågrund av detta. Istället för självmord fördjupade jag mig i olika seriemördare. Mina favoriter var Jeffrey Dahmer och Edmund Kemper. Men det varierade kraftigt, ibland kunde jag vara besatt av John Wayne Gacy och Ted Bundy, nästa vecka Peter Kurten och Richard Ramirez och Andrei Chikatilo och så vidare. Som sagt, det var en fascinerande värld som öppnades för mig och jag brukade gå igenom alla seriemördare om kvällarna, göra ramsor om dem i min ensamhet. Det var högtid då BTH och The Green River Killer blev tagna. Nu skulle jag vilja skriva en essä om alla de seriemördare jag har fördjupat mig i genom åren. Men jag undviker att göra det. Det skulle mest uppfattas som skryt från min sida även fast jag egentligen bara vill göra det för att jag känner för det. Jag älskar att rabbla information.

4.

Idag känns det bättre. Är inte alls lika uppe i varv som igår. Jag får för mig att alltihop är inbillning, att jag har hittat på allt jag berättat om för mitt eget höga nöjes skull, det hade ju i så fall inte varit första gången. Men det kan väl inte vara så? Jag känner mig i skrevet, en kuk, min kuk, mycket riktigt, den hänger där slapp och mjuk. Hur kan det egentligen komma sig att jag minns min första menstruation så intensivt? Det är inte underhållande längre. Det har i och för sig aldrig varit tal om underhållning.

Jag betraktar fotografiet från en kappsegling som ägde rum 1992. Jag hittade fotografiet i en bok för många år sedan nu och det har efterhand blivit till mitt eget minne. Jag brukar känna på fotografiet, röra vid detaljerna som aldrig har haft med mitt eget liv att göra förutom i fantasin. Anteckningen på baksidan av fotografiet eggar upp mig:

”KAPPSEGLING 30 AUG -92

VID HAKEN KAN MAN

NÄSTAN ”TA” PÅ

BÅTARNA.”

Molnen på bilden är säregna, det känns som om det på fotografiet skall bli storm, jag blir orolig för de som sitter i båtarna. Det är tre båtar på fotografiet. Två stycken som seglar ikapp och en båt som rör sig i periferin och förmodligen inte tillhör sällskapet. Det kanske är någon i min familj som befinner sig i båtarna. Det känns som om jag skall börja gråta, de kanske drunknar, det kanske är som så att det var en drunkningsolycka som ägde rum den 30 augusti 1992 och att det är någon med en tvivelaktig läggning som har tagit fotografiet av båtarna som snart kommer gå under när det väl blåser upp till storm? Det är oroväckande moln som drar över himlen. Jag blir sugen på att lyssna på Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln”, kanske kan jag genom att lyssna på den rädda de stackars människorna som är mina närmaste från att drunkna, från att döden den dö? Jag sätter fast fotografiet med hjälp av lite blå kladdmassa på väggen bakom mitt skrivbord.

5.

Jag måste säga som det är. Jag har inte dödat någon. Jag är inte författare. Jag är allra minst deckarförfattare. Jag är inte man, jag är i själva verket kvinna eller ett litet barn utan könsidentitet.

Men jag hade en kvinna vid min sida som hette Lena, eller hon hette nog Maj nu när jag tänker efter, eftersom vi träffades i maj månad så var det så roligt att hon hette Maj, precis som månaden vi träffades i. Hon dog dessvärre av hjärnsyfilis. Hon hade krupit bakom ryggen på mig eller så hade hon fått sjukdomen innan vi träffades och sedan utvecklades den åt fel håll under vår tid tillsammans. Vi talade aldrig om den saken. Maj ville i vilket fall som helst inte ha någon form av vård vilket ledde till att jag fick se henne torteras ihjäl av sitt eget inre. Den sista tiden satt hon bara i en gungstol jag hade gjort åt henne och dreglade med en cigarett vilande mellan fingertopparna. Det var aska över hela golvet. Hon var bara skinn och ben. Hennes begravning var spartansk, åtminstone så pass spartansk en begravning nu kan bli, om jag hade fått bestämma själv så hade jag snickrat en låda åt henne och begravt henne i trädgården, det var vad vi båda två ville men vi orkade inte gå emot de allmänna bestämmelserna, eller jag orkade inte det, hon var ju knappt vid medvetande.

6.

I tonåren, före, under och efter min första lesbiska romans, den som höll på att ta mitt liv, insåg jag att jag var poet. Jag testade alla droger jag kunde komma över och söp mig redlös så fort jag kunde. Jag rakade mig inte under armarna och var stolt över mitt håriga kön, det är jag än idag. Jag läste mycket Ezra Pound och Louis-Ferdinand Céline. Jag tyckte även om de stora bögarna, Arthur Rimbaud, Yukio Mishima, William S. Burroughs och Jean Genet, Oscar Wilde läste jag endast om jag var på dåligt humör. Jag läste aldrig kvinnliga författare, med undantag för Elfride Jelinek, Gabrielle Wittkopf och Kathy Acker (även om hon känns så pubertal). Kvinnorna var för mig ett främmande folkslag, jag hörde alltid hemma bland männen, de stora självförklarade genierna, jag kunde vissa nätter fantisera om att rädda Friedrich Nietzsches liv genom att jag gav honom min kärlek, ibland kunde jag se T.S. Eliots lena händer och tillbakadragna, aristokratiska sätt framför mig då jag onanerade, jag använde aldrig vibrator eller dildo, mina fingrar ägde tillräckligt med finess för min egen kropp.  Framåt småtimmarna fantiserade jag om Otto Weiningers pistol, hur pipan fördes mot munnen där han satt i sin ensamhet i Beethovens gamla tillhåll och insåg att ingen förstod honom.

Jag har alltid avskytt det artificiella, förutom de artificiella paradis som alkohol och droger bygger upp, och sex förstås, även om jag i min kärna alltid varit a-sexuell. Jag trodde under ett halvår att jag var Comte de Lautréamont, det var ett förträffligt halvår. När jag blev såsom mest sensibel och självdestruktiv drack jag vin och tuggade i mig Charles Baudelaires ”Fleurs du Mal”, jag kan fortfarande minnas bitmärkena på bokpärmen som gjorde mig till den jag är idag, det enda varandets lag, kadaver, kadaver, jag har inte längre ont i magsäcken.

Med tiden lugnar man ner sig, åtminstone lyckas man bygga upp en fasad som ibland fungerar bra och som under andra perioder fungerar mindre bra. Just nu vet jag ingenting eftersom jag har förlorat kontrollen fullständigt. Jag knäcker en öl och känner efter, en fitta ja, det är vad jag har där nere, inga kukar på mitt landmärke. Helst av allt skulle jag vilja ha ett rövhål till kön och ingenting annat, för jag är rebell, jag är poet, jag är outsider, jag är parias, jag är störtad från himlen, jag är ljusbäraren, jag är Lucifer, jag är Ikaros, jag är Loke, jag är… och så vidare.

Advertisements

One Response to “Du är min enda vän”

  1. […] https://ichiifritzthekiller.wordpress.com/2012/04/13/du-ar-min-enda-van/ Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: