What kind of man would dizz his own motha?

westside

W e s t s i d e Nigger

Överväldigande respons på min “essä” (är ju egentligen en samling prosapoetiska löst sammanhängande aforismer) hos Tidningen Kulturen, tack för det Freke, med arbetskamrater.

Läs den gärna: http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/agora-mainmenu-232/11645-mellansprakligheter-om-ingenting-och-om-ludwig-wittgenstein

Läs även “vanlig” prosa och poesi av Ichii där: http://tidningenkulturen.se/artiklar/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/11367-du-aer-tillaempningen–johan-von-fritz-dikter-och-prosa

Och även intervjun med Ichii, om Ichiis , Ichii svarar på frågorna så som sig bör, som det han är, en karikatyr över sin upphovsman: http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11049-intervju-med-johan-von-fritz

Uppe “i tid” för en dag med arbete i trädgården.

Rensa själsligt ogräs, sol och stål etc.

De första timmarna gick över förväntan

men jag är fortfarande för smal

och sjuk för att göra något tyngre.

Fick vila två timmar så jag skrev på essän om Mishimas språk. Har dock rensat ur hela det enorma jordgubbslandet, sparar två längor fina plantor, sen får resten bli, rädisor, sallat – både plock och huvud; morötter, rödbetor, mangold. (Förslag på mer lämpliga sådder mottages, har nästan lite väl gott om plats.) Rensade ur växthuset där gurkorna och tomaterna skall stå i ett hörn och resten av platsen är dedikerad till citronmeliss, två sorters basilika, rosmarin, persilja, körvel. (Färslag på mer örter också för den delen.) De flesta av dessa förplanterade jag i köksfönstret idag. Potatislandet blir längre ner i trädgården, bredvid hallonbuskarna. (Och deras frodiga ansiktet och våta kön, havsskökorna.) Känns skönt! Väldigt stor, är den, trådgården. Finns äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbärsträd, vindruvor, jordgubbar, rabarber, hallon, krusbär, vinbär. Sen det jag kommer plantera då. Blir nog jättefint.

Tänkte nu publicera ett rejält gäng alster av Clarence Worley. En god vän sedan sen alltid.

första punkten: Linnea

På den tiden då jag fortfarande var ett litet djur, brukade jag sticka nålar i fingrarna, så långt under huden som jag kunde komma, vilket inte var särskilt mycket eftersom jag redan då var ordentligt feg. Sedan kom mamma björn med gröten och drog upp mina händer som jag gömt under bordet, “Lilla björn, det där är mammas synålar.” Till slut en dag kom en annan replik; “Varför gör du sådär, min solstråle?” Och som jag väntat på en fråga. Upphetsningen fick mig att skutta med baken mot pinnstolen, “Det är för att bevis a att nihilismen är nihilism, mamma!” Vad jag menade var att om man inte tror på något så tror man ju ändå på det. Ingentinget. Jag var elva år och en liten solstråle. Dom väntade fem år tills dom gav mig elchocker. Dom behövde någon att lysa upp mörkret med antar jag.

Jag träffade Linnea när jag var tjugotre och klar för världen. Mina händer var fnasiga och jag hade blivit ranglig. Som en kalv. Jag hade aldrig sett något så fint som hon. I dagar och många många nätter funderade jag på hur man får något så fint. När hon kom hem till mig hade jag nålar genom fingrarna och viftade med dom som kasperdockor. Linnea frågade inget om det, och det var bra, för jag hade inte vetat vad jag skulle svara. “Lyser jag nu?” frågade jag och hon svarade nej och det blev väldigt tyst. Jag hade slut på saker att visa upp och bet mig i läppen för jag ville så gärna ta på henne. Hon tog min hand och lade den på sitt bröst. Under tyget på klänningen var hennes bröstvårta styv. Jag fingrade på den. “Jag vet inte vad jag skall säga nu.”

Linnea förde ner min hand mellan sina lår och det var varmt och fuktigt och plötsligt spelade det ingen roll att vi aldrig skulle prata samma språk. Vi skulle ju ändå förstå dom. När jag stack in det första fingret i henne gnydde hon som en valp så jag stack in nästa. Hon lutade sig neråt, mot mina knän, men stannade till några centimeter från knappen i mina jeans. “Jag kräver inget,” sade hon. “Jag är som Johnny Cash, något hög och något död.” Sedan tog hon min kuk i sin mun. Jag noterade att det var sommar.

andra punkten: att samla på sig avsked

Att tänka på vad man minns olika av samma sak. Att tänka på vad man minns olika av samma sak. Om det var samma.

Jag minns så många olika ryggtavlor av Linnea. Jag bär omkring på dem i Snusmumrikens kappsäck. De blev på något sätt obekymmer, när tid gått blandades alla hennes skuldror med annat; glänsande randiga spelkulor på en skolgård, stövlar från sextiotalet i klassisk modell- röda med vit sula och vit snörning. Ärvda från storasyster Evelina.

Jag ljuger. Jag menade inte att göra det, men det gjorde jag. Linnea kan aldrig stoppas ner i lådan bland dom förgångna sakerna. Alla hennes ögon och hudtoner. Ibland så var hon tanig. Benig med korpskuldror. Ibland lös hon, när solen träffade hennes korslagda armar. Hon kunde gråna, när hon gick ner från vad hon än rökt eller snortat, men jag var aldrig rädd då, jag tror att jag inte visste särskilt mycket om döden på den tiden. Hon kunde ha streck över ryggen och jag kunde ha hud under naglarna, men det var aldrig jag, Linnea älskade att knulla andra och jag accepterade att vara som ett annat val. Att vara smulorna.

Jag vet inte vad kärlek är nu heller. Linnea blev fulare för varje dag och det var i själva verket hennes riktiga utseende. Vad fan är det att älska? Jag hade kuken i Linnea, jag lånade ut henne till andra som ville ha kuken i henne, som om hon varit min.

Jag visste att jag var vuxen. Tänkte nog mest att livet inte riktigt passade mig. Det fanns ingen vits i att stampa upp ett revir, jag stannade där jag var. Jag hade blivit ett stort djur. Ett djur som inte kunde ryta eller ens morra. Som gick med på att bli struken mothårs och leva på mögliga rester.

Linnea, din dumma jävla hora. Jag ville inte sätta en kniv mot din tinning. Jag ville inte gå. Du dödade dig själv för långsamt. Dumma älskling. Dumma lilla porslinsdocka. Klirret mot golvet av bordsbestick. Och du förstod ändå inte att det var dags att vakna ur din långvariga vinterdvala. Din promiskuösa koma. “Här är nyckeln”, sade jag. Kunde du inte lärt mig att gråta då? “Här är nyckeln! Hör du, förstår du?” jag hade någon gång läst om en öronbedövande tystnad. Och så fann jag mig i den.

“Om du går nu kommer jag skära halsen av mig inom ett år. Jag älskar dig fast jag inte visar det. Jag gör det faktiskt. Du.”

Medan hon skar sönder tystnaden med sina ord spillde hon vin ur glaset, rann någon annans sperma ur henne. Jag har ingen aning om vad jag tänkte. På golvet nedanför mig låg nyckeln jämte en röd anteckningsbok, ett oöppnat brev adresserat till mig, och några knappar som farit dit när någon slitit upp Linneas vita kofta. Kanske att det var jag.

Man kan inte säga hej då till två förlorade år. Jag var tjugofem och håret som varit ljust när jag var pojke började mörkna gradvis. Kanske blev jag man när jag stängde dörren och gick nerför trapporna. Inom mig mindes jag nästan hur utsidan av världen lät.

Jag bär hennes ryggtavlor, som jag sade. Men jag sade aldrig att de betyder något, gjorde jag.

Tredje punkten: Hur jag önskar det varit vinter då, Amanda

Det är 365 dagar och 278 fester på ett år.
Jag ringde på hos någon jag träffat på krogen dagen innan. En pojke, för ung för att ha kommit in där jag var. Kanske kände han vakten. Utelivet var skapligt inavlat de där åren som förflöt när ölen var billig och borden skrapade med hjärtan och namn. Johnny eller Tommy hette han. Mindes inte. Brydde mig inte heller. Han hade en röd halsduk och en tröja med texten I AM BLACK METAL på sig. Det var med andra ord rätt svårt att glömma honom. Har hört en gång att man inte skall lita på folk vars namn slutar på y. så kanske var det bra att inte minnas ett sådant namn.

Det var dock inte I AM BLACK METAL som öppnade dörren, utan en lång flicka med rödburrigt hår som dolde halva ansiktet, jag tror hon kan ha varit i 20-årsåldern. “Hej”, sade hon, “Jag älskar att bli skitig!” Hon hade lera på fötterna och eftersom jag inte visste om jag skulle ta det bokstavligt eller inte så tog jag det bokstavligt. Hennes fötter var små med målade tånaglar, naglar som blå blommor mot den gröna hallmattan. Dom stack ut genom ett par oerhört maskiga strumpbyxor och hon hade röd klänning, som ett stoppljus, jag kände mig hindrad från att gå in till dom andra. Blev stående utanför dörren och insåg att jag inte sagt ett ord alls. Hon tittade ner på sina fötter där jag fortfarande hade blicken fäst. “Klacken gick av. Man kan dansa, eller bara sparka en vägg. Eller en människa!” Jag tänkte att jag ville ligga med henne. Var rätt frustrerad efter Linnea. Den här tjejen var söt på ett sätt som sagotjejer med smutsigt förflutet är söta.

Det tilltalade mig mycket. Den sötheten. Jag sade mitt namn men hon svarade inte. Skrattade bara, försvann med lätta steg in i tvåan där gulnade tapeter och åttiotalsskinnsoffor trängdes med ett trettiotal människor som alla ville ha varandras sprit och varandras tungor. Det var en lovande öppningsscen.
I min ficka en flaska fulwhisky. I bröstet en järnaktig längtan. Rödhåret glänsde ute på balkongen dit hon gått ut med en cigarett, och, mycket pretentiöst även ett cigarettmunstycke, trots att dom andra rökte inne. Hon ville kanske inte visa munstycket. Jag tänkte att ett sådant har man väl för att visa upp. Jag var inte på humör för att snöra upp skorna, bara för att knäppa upp knappar, så jag behöll mina sneakers på när jag till sist lämnade hallen.

På bordet fanns tre saker: Sprit. Marijuana. Och en ljusstake formad som en elefant där ljuset satt mitt i den sträckta snabeln. Tre sekunder senare fanns det fyra saker där, en mycket liten blond tjej föll framstupa med ett vinglas i handen, som hon uppenbarligen valde att rädda framför sina egna armbågar. Efter ett glatt “Ajje” reste hon sig igen och flög iväg. Så många småfåglar. Gammalheten kom över mig. Ingen kunde kallas man eller kvinna eller stora björn stora katt stora säl eller så.

Sprit kan lösa det. Vuxendomens känslor av begränsning alltså. I AM BLACK METAL kom gående. Jag tror han fradgade. Gående är här en omskrivning av “Vinglande, men stödjande mot väggarna, så man kan hålla sig upprätt”. “Gåendet” fungerade för I AM BLACK METAL tills han var en halvmeter ifrån mig. Sedan stupade han. Jag fångade honom, det var väl en artig gest när han bjudit in mig, och när han stack sin hårda tunga i min mun lät jag honom, det var väl också artigt av mig. Jag hade ju varken med mig blomma eller vinflaska. Fast, det verkade ju inte vara en sammankomst. Mer en sluten ungdomsgård. En fristad för de trasiga, knarkande, supande, knullande, skrattande, vilda, dansande, rökande flickorna och pojkarna.

“Sug av mig senare” sade I AM BLACK METAL och vad skulle det göra mig, egentligen. Men jag sade inte okej. Jag sade “Vi får väl se”.


Rödhåret kom in igen. Skolös med lerfötter. Noterade att hennes urringning verkade ha rivits sönder under balkongvistelsen. Vänster bröst skymtade. Ett vackert bröst. “Amanda!” ropade hon tvärs över rummet.
Så hon hette väl det. När hon slog sig ner bredvid en pojke med albinoliknande utseende och en gissningsvis gothrockande svarthårsflicka gick jag dit. Amanda tog min hand. Drog ner mig.

En viktig sak det här året, med 365 dagar och 278 fester, var att jag var präglad av Ensamheten själv. Inneboende hos en äldre dam med silverhår och vänliga ansiktsskrynklor där ingen besökte och det alltid var tyst. Så tyst att jag hörde skrik i mitt eget huvud och det var nog jag som skrek. Jag började kunna glömma det mesta som hänt året innan, och åren innan det, men det var allmänt skitjobbigt. Som att vara på väg mot en oundviklig och mycket frivillig arkebusering gick jag genom dagarna. Nätterna.
Jag kunde ändå  inte bry mig mindre om känslor. Andras eller mina. Och så satt jag där i soffan, någon gav mig en spliff, trötthet ersatte ensamhet, jag lutade huvudet bakåt. Minns mitt skratt som ett gurglande, som döden skulle låta. Tänkte på godhet och ondska och mig själv som ett objekt.

Förvarade hjärtat i en påfågelsbur från 1700-talet i någon viktoriansk byggnad långt långt bort.

När jag vaknade till var allt tyst. Det sved i kinden. Rörde där, det kändes som rött. Kändes som något träffats som det kändes. Som en arg känga. Som Amandas händer mellan mina lår och hennes sovande rödhår i mitt knä. Hennes skor kan också varit röda, men de var ju oanvändbara, antog jag.

Fann mina fingrar ingrävda långt i hennes mjuka bröst som tidigare skymtat. Jag tror att jag ville älska någon. Älska någon vem som helst. Jag vet att det går tvärtemot vad jag skrev om känslor alldeles nyss. Men jag har lätt att ändra mig. Och vilja är inte kunna. Hon var närmast för vilket syfte som helst i alla fall, med salivsträngar mot min navel där tröjan åkt upp. Hon var slapp i kroppen. Hade klumpig mascara i ögonfransarna och torkade läppar. Hennes mungipa hade ett ärr, det gick ända till örsnibben.
Vem hon var. Spelade det roll. Vem jag var. Spelade det roll. Fanns det något som gjorde det. I mitt synfält satte elefantljusstaken eld på hela rummet och alla i det.

Utom oss. Som om vi satt inneslutna i en kupa av asbest. Plexiabsest. Genomskinligt och giftigt. Något bultade i skrevet. Djävulslusten.

Hon hade rödskimrande ögonvitor. Hur mycket rött kan en människa ha egentligen? Mer än vad den orkar med, eller var det bara att märka mig, det som var rött på min kind. Hon var varm som feber men kanske var det bara djävulslusten som gjorde henne sjuk. Hon måste känt den, med tanke på de få timmar som följde senare, då vi var ensamma på ett annat sätt.

Det var sommar. Under stjärnorna är allting annorlunda. Utanför fester. Utanför världen. Den brinnande jävla meningslösa skitvärlden. Sedan slår man upp ögonen. Och inser att soluppgången lyser upp hus utan sot och att själen är en sorts pyroman.
Och ett kroppsmärke i ett gräs i en park nära en kyrka.
Och två röda skor. En utan klack. Jag tog med dem hem.

Jag hatade soluppgången länge efter det. Jag såg henne aldrig mer. Vet inte om jag sög av I AM BLACK METAL innan vi gick. Tror att hon gjorde det och jag tittade på.

Hon var en flicka som kunnat få stanna hos mig. Men det enda hon gav mig till minne var tio röda hårstrån som kittlade mot bröstet, lerfläckar på slängda kläder, en förkylning av den hastiga sommarnattskylan, och ett par skor jag aldrig lyckades göra mig av med. Ingen annan hade kunnat använda dom. Bara en av dom hade klack.

Mitt hår hade blivit långt och lockigt under våren. Kanske hade några strån snirklat sig in i hennes kläder. Kanske rörde hon vid dom. Det var först en lång tid senare jag upptäckte att näsduken jag haft i bakfickan var borta.

Är det inte alltid så? Dagar går. Sedan hittar man en sak av värde. Men aldrig det som haft mer värde. Eller kunnat ha det. I minnet målar jag tavlor av Amanda. Av den 256e festen där hon var galans drottning.

Och vet att hon spelade jävligt stor roll. Eller åtminstone kunde gjort det. Jag hatar att aldrig få veta hur det kunde varit. Men det är som det är. Sagotjejen med sin smutsiga historia dansar någon annanstans nu, med andra skor och sitt ensamma cigarettmunstycke, totalt ovetande om min absurda längtan.

Fjärde punkten: Ett avbrott från det förflutna

1997 var jag ändå nästan något mer än ett tyst djur som rev med ramens klor över husen och inte kvinnornas ansikten. Jag kunde se världen genom husens väggar, dom vinklade rummens stönande inneboende. Rörde vid mig själv var jag än bodde, jag lockade till mig grannar som ylade som prärievargar. Varje gång jag kom, över mina händer eller min mage, tänkte jag på olika kvinnor eller flickor. Det fanns inte mycket mer att göra. Kanske anade jag vad kärlek var, men jag visste helt säkert allt om att vara kåt.

Jag är kåt idag också. Tar på mig själv stående på knä mellan den sovande kvinnans ben. Ännu en av dom som lägger sin tid på att leta efter sig själva och inte hinner leva. Det spelar mig ingen roll. Mina händer är täckta av blod och gör kuken röd. Sprutar varmt över hennes nakna rygg. Lite hamnar i håret. Hon sover vidare, efter att ha vänt sig och dragit över kinden med handen.

Jag sätter mig vid fönstret i fåtöljen. Flyttade dit den igår. Ibland så kastar jag alla spöken i Riddarfjärden jag ser mellan husen. Dom skriker inte. Dom är skuggor nu, som aldrig kom tillbaka. Mina fingrar mot näsryggen trycker till. Det gör jävligt ont och jag inser att näsan är knäckt. Spegeln i badrummet är immig, som om någon duschat nyss. Min näsa är sned. Det är inte fult. Det ger en karaktär jag inte haft förr. Hej, jag är ett farligt djur. Kom och försök. Jag är en kämpe! Med bar överkropp borde jag gå genom gatorna. Alldeles full av blåmärken och ett skärsår som sträcker sig från nyckelben till navel. Köksknivar gör sitt jobb när det gäller att skära kött.

Jag borde väl inte slängt in Casey i väggen. Om man har en enda vän så kanske en kram skulle vara bättre. Men vi fungerar ju inte så, någon av oss.
Dom rostiga knivarna stod en centimeter från där hans rygg hasade ner och jag vet vad jag ville. Jag ville slippa gå i regression idag för jag visste att jag skulle skriva.

Dessa dagar tråkar ut mig något så fruktansvärt. Dom är som sirap. Som det kletiga från vänster näsborre. Som sperman på hennes rygg. Ett namn jag glömt. Ännu ett jag glömt. Jag menar inget illa med det faktiskt, någon gång runt millenieskiftet slutade jag spara på dom. Namnen eller kropparna, skit samma. Jag ville vara en souvenir själv. Jag vill vara en souvenir fortfarande. Om det är det enda jag kan vara. Jag är inte ful. Jag är stark och jag kan slåss med män och jag kan hålla ned en kvinna på ett golv. Jag kan få vem som helst att skrika. Inte bara på dåliga sätt menar jag.

Om det bara vore mer regel än undantag att det händer hemma hos mig och inte i lägenheten bredvid. Dom jävlarna får mig att känna mig ensam och jag vill inte känna mig ensam. Dom jävlarna är tillbaka till 1997. Jag lockar visst till mig lyckliga par. Dom kunde väl skicka en inbjudan åtminstone. En lapp under dörren. Dom kunde väl snälla känna av hur tråkigt jag har det.


Jag vill ha någon ung och söt som kurar ihop sig hos mig när hon sover. Som är kär i mig och suger av mig med öppna ögon. Som kysser mig godnatt och skiter i mina krokiga fingrar. Jag vill låta henne tro att jag är bra. Att dom ömma smekningarna är på riktigt.

Jo, jag vet vad jag skulle göra sedan. För nöjes skull. Förmodat i alla fall.

Men jag vill ha henne nu, jag vill. Hon som kan uppfylla det där. Man vet aldrig, kanske kan jag förändras. Som Casey. Fan, jag måste klappa till honom. Det där leendet när han talade om att han kände något. Skumbad och tända ljus. Herregud. Min haschbroder, min själsfrände, lämnade mig ensam i mörkret. Inte okej. “Casey, it’s a shame to be alone.” (Om vissa skrivs det sånger. Innan dom föds ens.)

Bli kär i mig. Jag väntar i min fåtölj här. Med otvättat ansikte. Med en sned näsa. Det är okej att den gör ont. Kom, knulla bort mina minnen. Kom hit och sov hos mig. Jag kan erbjuda ett fast grepp. Jag kan erbjuda falsk ärlighet. Jag kommer låtsas varje natt att du är Tamara och jag kommer kalla dig älskling när du ger mig kaffe på sängen.

Om det finns ett helvete ser det nog ut så här. Jag klär på mig men jag orkar inte gå härifrån. Dom hävande brösten i sängen har märken efter mina naglar. Jag vill inte ha henne längre. Ska det alltid vara så? Att morgonen kommer och gårdagens briljanta idé visade sig vara briljant då, och dum dagen efter?

Om det finns ett helvete ser det kanske ut som jag. Vilken deprimerande tanke. Jag älskar den. Idag, klockan 11.03.

Femte punkten: En ny vän, några souvenirer och Tamara

Casey,
bortsmältande babyfett
på Route 66
Den där sommaren då det var sol hela tiden
Röda axlar
Ingen tillgång till eter
Halvt om halvt Fear and Loathing
när vi sov
under kudzun nära St. Louis
Någons ödehus med hånleende fönster
Jag hatar att vara mörkrädd
Dina höfter mot mina händer
och en kort natt
Då jag hårdnade mot din rygg
och du lät mig göra
precis vad jag ville

Eileen,
servitrisängel på High Motor Diner
precis utanför Divernon
Sju dollar på fickan
gratis kaffe jag drack
gratis ägg jag inte åt
gratis vägg i ett bakrum
gratis ängel med grön klänning
Eileen, jag tackar mest för det
Jag behövde dig
när månen gick ner bakom åkrarna
när månen försvann
i mina ögon

Willie,
liftade du för kärlek
på Chain of Rocks bridge
där vi tjuvkörde
trots skylten Pedestrians Only
Jag erbjöd dig den
i baksätet
När Casey hade händerna på instrumentbrädan
och vi flög ner i diket
på vårt livs största äventyr
Jag erbjöd dig, du tog emot
Så ung och tanig
ganska vacker, Willie
Hoppas du mindes att jag sade det
när du klev ur på North Fiorissant Street
för att sälja dig
och jag hörde pistolskottet eka
fortfarande
tre kilometer bort
Jag hör det ibland, nuförtiden också
När jag tar för mycket knark
När jag flyter bort i tiden

Wendy,
Jag skrattade åt ditt typiska amerikanska kvinnonamn
uppvägde sedan mina synder
med nya synder
Eller vad skulle du säga

Amanda,
ditt namn gjorde ont
det fanns en annan Amanda
men olikheterna var som mellan det Stonehenge
på den brittiska öns blåsiga gröna kullar
och reproduktionen
skapad av fåfänga studenter
eller jag vet inte
vid University of Missouri
Men när du sov i mitt knä
under en mexikansk filt medförd från landet i norr
som du trodde var fullt av fjordar
och jag sade var fullt av isbjörnar
Och landskapet susade förbi som flygande berg bland moln
var det inte så
inte riktigt

Tamara.
Motel Tree House.
Guldljus. Skuldror av glas.
Stilla hetta. Dallrande utanför inrökta missfärgade gardiner.
Du kom från ingenstans. Eller så sade du bara inte vart du kom ifrån.
Den minsta baren i Marshfield. Och bandet slutade spela blues.
I mitt huvud.
Billig öl och dina glänsande läppar. Så mjuka mot min hals.
“If I kiss you on the neck, will you take me in?”
In i mig tog jag dig. En hund skällde i tystnaden som tre dagar omslöt oss.
In i mig tog jag dig. Menade du det? Vad menade du?
Casey ropade genom dörren. Varje dag i tre dagar.
Så vi åkte. Sju dollar på fickan. Obetald motelnota.
I en bok jag tycker om träffar huvudpersonen en kvinna med ditt namn.
På ett motell.
Han går när hon sover. Men måste vända tillbaka.
Hon hinner inte vakna innan han är där igen. I sängen. Bland fläckarna. Bland ofränt svett. Med hennes unika hårman.
Det vilda i det lena partiet mellan halsgrop och navel.

Tamara, jag önskar att du sov ännu.
I sängen. Bland fläckarna. Bland ofränt svett. Med din unika hårman.
Det vilda i det lena partiet mellan halsgrop och navel.

Sover i  väntan på någon
som vill återvända
och aldrig kommer göra det

Tamara
jag vill att du aldrig ska ha märkt att jag gått
men sakna mig i dina drömmar

Advertisements

6 Responses to “What kind of man would dizz his own motha?”

  1. Chillin like matt dillon

  2. yeah it’s like sex and death combined.

  3. du är havet. och blåsten, den sorten som biter i kinderna, på ett bra sätt.
    tack min vän.

    • tack själv, lilla hjärna. skickar med bonusbok som bör vara i helt i din smak om jag nu förstått något av dig under de här sex.sju åren vi har känt varandra. det känns som att jag har det, förstått mig själv ungefär. vilken bank har du förresten?

  4. länsförsäkringar. åh, låter fint. tack! jag tror du förstått mig, och jag hoppas jag har förstått dig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: