Du är mig död

Sådär. Vill först uppmärksamma att jag, dvs Ichii blivit intervjuad av Freke Räihä för Tidningen Kulturen, tycker det blev ganska lyckat. Konceptet var väl ungefär att jag fick hur lång tid jag ville på mig att svara på varje fråga, och kunde därför skriva svaren ungefär som jag skriver “vanlig” litteratur. Läs gärna. http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11049-intervju-med-johan-von-fritz

Och äntligen har jag lyckats få ordning på formatet och kan publicera en diktsamling av Kent Lundström. Den är rätt lång och mustig, skulle rekommendera att du skriver ut den, läser den i sängen med en joint eller en flaska whiskey. Fet text innebär ny dikt. Tack för bilderna, Emelie.

 

kondens

Frostfödd soluppgång i min hand,
när dina varma andetag kondenseras,
mot mina kalla glasartade blickar.
ingenstans/katastrof

Men vi har alla namn, vi har alla namn, alla namn.
Göm med mig, glöm med mig, dröm med mig.

residual

Vänder timglas; lindar in,
lindar in och tar genvägar,
när jag egentligen bara vill,
leka longitud och latitud.

slumptalsgeneratorer, jesus och popcorn

Jag längtar någonting som inte var igår.
Glöm att du är människa och bli maskin.

aldrignoranta!

Målat höst på dörren och sparkat fötter på håll. Om och om, och om, och om, igen. Blodsmak i Jakobsberg. Daggdrömmar på soffan och det växer Mossa på min mage. Tänker på en liten, mumlar runt och famlar efter famnar som somnar och jag ramlar. I trädet utanför fönstret kraschar klyschor och spelar ”om du har ett äpple vill du dela det med mig? ”, medan jag skriker hela världen blöt, lilla mammut. I mina öron sjunger David om spädbarnsdöd, men mina läppar sjunger ingenting. Så dö döden dö den död. Tänk. Svart, vit, grå. Älskling, älskling, var det inte så att vi tog livet av varandra?  Om du, jag, vi: var andra, så kanske, kanske, kanske, vi inte behöver tunghäfta fast känslor på en vägg i förrådet och stänga dörren om.

glamnesi

Den här torsdagen känns precis lika g.lömsk som den igår.

punkardäng

Sprechesang!  Maror springer gatlopp, snubblar misstanke och faller plattfisk. Ackord, d’accord. Baktankar slår hårt i bakhuvudet, hjälp mig mammut, jag fryser. Crescendo, crescendo, erosion, eruption och evolution. Revolution!  Ristad blodörn och pålade prästhuvuden skrämmer ingen annan än bråkmakarskatan. Kängor åt svartsinnad hattmakare. Broder Holk och broder Dolk leker ubåt i parken, rycker ankor i stjärten och kastar bröd åt gamla tanter på styltor. ”God afton!  Eremitaget har rasat, Peterskyrkan brunnit och tomten är död! ”, sa lilla fröken Dammsugare innan hon gömde sig bakom skåpet och väntade på åskan.

Charlatansfebern

Brottar solkatter och skuggboxas med vintervåndans väna vålnader,
putsar Joharis fönster och får lön för mödan. Sicket förvärvfördärv!

kaskad
Jag har kommit på en sida av mig själv,
som jag vill våga visa mer ofta:

inte slagsidan,
inte baksidan.

Inte sista sidan.

Inte andra sidan,
inte säkra sidan.

Vid-din-sidan,

faktiskt, faktiskt!

o.m.m.
Men från någonstans i Europa, lyfter protesmakaren ett varnande
leprafinger och viskar om ett annalkande mord intill Donau.
Kapitel
moment 3 – tidsstudie och
23:07 och klockorna slutar sjunga:
dina händer är inte längre bara två
när våra andetag stagnerar i eufori.

Karmakosmetika; det hjälper dig föga att måla leenden på din andra kind,
för när kappvändarvinden blåser hårt kommer jag att välja att inte värma.
Kapitel
fall isär, fa lli sä r, f al lis ä r
Har det vuxit vingar i dina sår, händer dina händer i någon annans hand,
eller letar du fortfarande efter sådant som ingen önskar någon annan?

Men, egentligen, undrar jag bara: vilken väg till därifrån valde du härifrån?

vägsjäl, spöklös

Skyl tystnaden i dina ögon, men stanna aldrig.
Aldrig. Inte här. Mina speglar är svarta för dig.

23:07
Plonk. Plonk. Plonk.

Två tummar, i två timmar, mot näsroten.

Plonk. Plonk. Plonk.

”Det är nästan som, silver. Nästan, som att svälja sina spår!  Jag tror, att jag ska bada mina fötter, i den där lilla ljuspölen, där, mitt på golvet. Tvätta bort smutsen mellan mina tår, gömma huvudet struts mellan kökssoffan och balkongdörren och vagga, vagga, vagga.”

sforzando fff
R, re, rep, repe, repet, repeti, repetit, repetiti, repetitiv.
Mono-ton.
Vad spinner spindeln, vad spinner spindeln?
Nät om nät om masken för ögon om dolt.

och dunkadunkaklezmer
PSST!  Separera molnen från sina nästen och fyll munnen med dem.
Vaddera vass tunga och spotta blodade tänder på blodade händer.
Teckna monologer med krokiga fingrar på fasader och barrikader:

”Åh, drömmen. Drömmen! ”
”Kan du se, den? ”
”Jag kan se den.”
”Jag ser den inte! ”
”Var tyst, tyst.”
”Varför? ”
”Jag vill inte vakna.”
”Jag vill inte somna.”
”Varför? ”
”Tänk, om jag skulle..”
”Vad, vad? ”
”..drömma någon annans.”
”Eller inte drömma alls.”
”Ja..”
”Strunta i sömnen.”
”Jag struntar i sömnen! ”

synestes, ditt Namn är svart

Nå, du var ensam igår, du är osynlig idag.
Folie à deux – ert er är fel, ert er är fel..
Korruption och katastrof, krig och katarsis!
Hand bedrar band bedrar huvud bedrar dig.

konvalescensekvivalenskonsekvens
Mitt åt; dina troförätter:
i hopplöst dolt en farsot.
Rotvälta eller blodskam,
oändeligteländigt förtret.

Genvägar lurar omvägar,
ättlingar välter äppelträd.
Förkastliga fördomsfulla,
höstens första dag är nu.

Jag vill ha vackert. Inte realistiskt.

slumra trött lilla, dina ögon skaver
Bryt mina ben, bryt mina armar!  Trasa min tunga och stuka mina fötter!  Krök min rygg och knäck mina händer!  Sina mina glädjekällor, blås grus i mina öron, spräck mina kärl och rusa mina ådror!  Fängsla mina friare, perforera mina ord och riv itu alla mina meningar. Bränn mina biblar, tysta mina böner, rasera mina hopp. Begrav mina bundsförvanter och upphäv alla mina uppskov!  Dräp mina böjelser, omintetgör min betagenhet, beröva mig mina ögon och förlama mina sinnen!  Men, snälla, ta inte från mig det enda mina händer rymmer; den försäkran jag gavs om att ej behöva bero!

”DU ÄR ÅTTA ÅR!  ÅTTA ÅR!  ÅTTA ÅR AV DÖD OCH SVÄLT. ÅTTA ÅR PÅ DITT BEDRAGNA, SMUTSIGA SAMVETE!  ÅTTA SVÅRA ÅR, ÅTTA LÅNGA ÅR, SKA BLI LÄNGRE! ”, skriade sängkammarmonstret. ”Det här, det kommer inte att bli som en vanlig födelsedag, med tårta och present på säng..”, fasade liten som önskade annat. Och mod.

För vi är väl alla fångar fängslade i våra alldeles egna hjärnceller, satta att begrunda våra missgärningar, illdåd och tillkortakommanden. Och allting blir blott ett minne av ett minne blott, en namnlös och knappt hörbar viskning i ett tomrum som jag möblerat med löften.

När kladdiga underliv krockar, när hämnden är ljuv, när de utstötta och kanststötta, de kärlekskranka och de modfällda, de gömda och de glömda, de små och de som inte tillåts växa; när de somnar är det de som drömmer bäst.

Varhelst natten kapitulerar och låter mig fortsätta allegorisera vakna drömmar.

vår vår
Åh, svarta svärta, svara dina svar och förled mig med fler frågor. Brisera mig ditt förensligande, kvotera känslokonfigurationerna och dra en tunn, tunn, tunn, linje, lodrätt över mina läppar; hindra dem från att säga ord jag inte känner till och färger jag aldrig målat min värld med, i. Det är konstigt, konstigt, när: det är det bästa som okar axel och forcerar bröstborg, när någon kommer närmre än vad någon, egentligen, får. Tillförlitliga tilltro, spräng vallgravarna och spotta på bilar från en hög motorvägsbro. Förundra, anmärk, betäck och dränk, blasfemi, blasfemi!  Sakrala, pekorala, sensibla moral, dråp, katastrof, underbara, förlupna. Kollapsa dina grenar och fånga himlen när den faller, smält alla dina leenden, sparka undan mina fötter och balansera dina trottoarkanter. Forma en fågel i dina händer, kräks upp bevingade ord och flaxa dig till dit där väderkvarnar begravs och sinnlighet inte bara planterats utan även gror och växer, växer sig till penibelt horribla och gäckande demoner, segelbåtar som springer läck. Svalla dina stormar och svälj mitt högmod, bered reträttplaner och besjung halvheten. Höstens blödande käftar hostar bronkitslem i mina ögon, jag kan inte se mina framsteg på sjumilaklivsmarschen mot vår. Vår vår. Viska, vi ska, visst ska, vi?

Du speglar ingen roll, när manuskripten är plagierade och dialogen fabricerad. Jag har åtskilliga gånger ambivalent och utomkroppsligt betraktat vår dramaturgiskt inkorrekta ändock fantastiskt fantasifulla historieutveckling. De lyckliga slutens tid är inte nu. Dystopiskt dryftande, akt sex innehåller tomma ord fyllda med en tillfällig närhet, och sidvändarljudet påminner om en jazzsångares förtjusta och sentimentalt nostalgiska fnitter när han bläddrar bland uttjänta och gulnade konvolut, av varav vilka inte bara vardagshjältarnas stordåd och bedrifter arkiverats i kartong på dammiga hyllor i trånga tankegångar. Att värja sig med rädslor för anammandets vedermödor, till synes godtyckligt och på måfå, att av- och beslöjat förkläda sin egen dubbelnatur och vilseleda den som återerövrat sina uttryck. Det är för mig, obegripligt. Men hur skulle jag ändå kunna förstå, då mina ramar är mindre än den duk jag målar upp min bild av dig på?

Baba-Yaga, glasblåsaren och de Edsvurnas Orkester
”Dirigera dina domedagar, jag är din ciceron i snårskog!  Vänd den din rygg och möt mig; flämta din madrigal och skrinlägg din kompass.”, stånkade konduktören. ”Jag ämnar ta dig med på en exkursion till den mest hemliga platsen i ditt huvud och tillbaka!  Mina intentioner är goda, så länge du är med mig, och inte trampar vid sidan av dina insprungna spår.” Plockat ut sina ögon, det hade hon, och höll dem nu i varsin hand bakom ryggen för mig att gissa höger eller vänster eller höger eller vänster. ”Jag märker, att ur din tystnad, letar sig mönster och monster.. Förfärliga aningar om aningar om sådant det inte finns alfabeten nog för att nedteckna! ”, andetag. ”Men, så säg mig, vad är det som bekymrar dig så? ”, fortsatte hon.

”Kom här..”, började jag, ”..och luta din panna emot min, knyt dina händer och vila dem mot ditt bröst, göm dina ögon och håll andan i några minuter, så ska jag berätta för dig om den gång när världen rasade för de tappra få som inte hade annat val än att välja bort sig själva och låta sig kurtiseras av Fan, massans diktat och dess vämjeliga gelikar. Detta glömda folk i alltingets utkant, de brända och de inte så berömda. Hur de nödgades böja sig inför substitutens anförare. Där borta, där, bortom kolonilotterna jämte perrongen vid slutstation Bayblon, till vilken tågen aldrig behagar anlända i tid, tar min berättelse sin början.”, pekade jag.

Så det gjorde hon. Och jag berättade.

svaja din fana, medlöpare

Hur mycket hinner jag leva på en sekund?
Hur mycket hinner jag dö på en sekund?

De tre orden, och han hängde sina nästantårar bredvid strumporna på elementet. Stängde av den telefon som ändå aldrig ringde, hängde upp skylten som aldrig blev gjord; ”Var god stör mig! ”. Boxade nyanställda brevbärare och stulna parkeringsplatser i magen och kräktes blod på ett slagfält utan fallna, utan gravar, utan anförare utan slagord. De tre orden, och han stängde sina dörrar och gömde handtagen under svettvåta filtar omsvepta omsomnande trebarnsmödrar utan glöd med cigarettgula fingrar i snuviga näsor på omkullcyklade
novembermonster utan fäder. De tre orden, och han slängde sina bårar på hög och klättrade Sinai utan stentavlor i bröstet, utan fördragna persienner, utan namnskyltar i lådan i skåpet i köket. Utan flerstämmiga samstämmiga, utan tankar nödlandade i ålderssvagt sorl från någonstans bakom staket runt uteplatser som förtvivlat kastar förtvinade grenar efter hösttröst och berättarröst. De tre orden, och han öppnade sin mun. Utan att, för en sekund, ångra.

”Hejdå dårtid!  Heja nutid! ”

slockna ljusen svältfödda
Blås nidvind i motvind, farbror Scenograf. Bygg dina kulisser av famlande famnar. I ditt vindsförråd samlas fåtöljer och flottiljer, brännbara broar och anteckningsblock med slokande hundöron, fabler om imorgon och nedgrävda skrattkartor. Ett porträtt av en begravning och en bok om origami lutar panna och samsas om fotspår på dammiga golv. Viker tid och vänder sida, kröker rygg, söker trygg. När världen rasar återstår enbart och endast barmhärtighetens tacksamhetsskuld.

ingentinget manifesterar
Det var Mormorfar och den där du kallar Spöktåget. Det var hösten, som svalt sin svält. Det var Början och det var Slutet, hand i hand; tusen och åter tusen ännu ej påhittade sagor, som begav sig till korsningen där deras vägar skulle mötas. Från urverket till en gammal farfarsklocka kröp femton små ideal upp och anslöt. Det kunde han se, där uppifrån stegen, med vilken han försökte bestiga sitt eget brådmod. Men av dem, syntes ännu ingenting. ”Känner du till Jesus?  Känner du till Jesus? ”, tillade han fryntligt. Sedan fortsatte han att klättra. Men av dem, syntes fortfarande ingenting. ”Det är underligt, hur mycket man är tror sig känna någon, kan man inte vara riktigt säker, förrän det känns. Förrän det känns. Nästan så som en vass tunga petar ut ens ögon, eller ett par varma läppar tröstar kallsvettig panna. Så, som det är, när det känns. Åt alla håll! ”, viskade en lurig tanke i hans vänstra öra. Och han funderade på vart, de, hade tagit vägen. Det visste han inte, men han fortsatte att klättra. För någonstans, någonstans där någon annanstans, finns han. Och hon. Men de, de finns ingenstans.

Två villovägar kan aldrig mötas när ingen av dem är på väg åt rätt håll. Så är det bara.

dissonans
Ovan stråkkvintetten hänger världshaven, samsas om rum och regnar ned över oskodda fötter som letar fäste på en smutsig kolkaj någonstans på andra sidan halvmånen. Oförtrutet spelar de vidare, med blödande fingrar mot strängar vävda av vaknade drömmar och smäktande missmod. De spelar för successionsparaden, som tågar västerut mot morgonen, som tågar västerut mot morgonen och letar en arvinge till tron de förlorat; de sömnlösa som söker dra dagningens horisont i yviga gester i tom luft med höjda nävar och vitnade knogar. Uppför atonala väggar av sublima undertoner att klättra och ljudvågor att dränka gomsegel hissade på djupa vatten. Medelst bottenfasta pontoner växer sig ett annalkande och olycksbådande crescendo alltmer våldsamt bakom scenens rökridå, där de Edsvurnas orkester under ledning av dirigent Domedag målar nattsvarta opus över en gryende decemberhimmelsrodnad. En företeelse begåvad med otaliga tungor slukad av det allenarådande larmet förklarar postumt den döende, som önskar morgon redan innan denne hunnit somna:

”Devalverad och försatt i själslig exil,
ålagd avhållsamhet och from askes.”

Samtidigheten, soldat Solitär
Tio räta linjer, jag kan inte välja och det bor ett spöke i din mun!

Pånyttfödd med dödslängtan har hittat sin omloppsbana, fäster sina antenner i varje ögonlock den finner att hålla fast vid när världar famlar. Jag har nio ansikten, men inget namn.

(som om världen funnes till för att finnas hel emellan eller emot två)

med ett leende sprött
Sovra.

På en nedsläckt biograf finner dina öron en konversation att följa oinbjudna, och glömmer dina ögon att blunda för en film du redan sett för många gånger; de dövstumma som tecknar barndomsskildringar och undertexter på duken i ljuset från en läspande projektor.

nyktergalens kvällskväde
Repulsiva druckna lilla trast,
bedåra dina vågade vingslag.
Där väntar gastar och dunkel.

drömsinta, blanda leken och g

e
Under bron,
ekar en sång,
som-om snö.

vari vansinniga vankelmodiga
Som två statister i olika scener i en stumfilm i färg. Replik, reträtt!
Idiomatiska paria, parafrasera apollinisk återhållsamhet och sjung!

försiktig kontra försiktig
Sköksjuka skarn, i maskopi med kol och ljusbärare, du bulvan i tackskrud och
aldrignågonsinlekkamrat kavat. Skulderblad dagslända, förgängliga oförargliga.

Existens.

Samexistens.

Ensamexistens.

obelisk
Inom konturen av ett begär,
växer eterneller asymmetriskt.

den kosmologiska konstanten
Inkvisitoriska anomali eller konfysa receptiva.

Illusioner och sinnesindolens kolorerar kuvad,
när avkommor söker förstå matematiken,
och räknar ett och två och tre och fyra,
på fingrar som sörjer sist men inte minst,
hinsides den odelade ambivalensens kallsinniga knytnäve;
sluten om utsikten av sinande utsikter.

hypnagog aprilserenad
väggar står som
väggar står som
hus står som
bakbundna städer
i främmande länder
under annan sol
där de kaftanklädda
knäböjer korsfäst

och fjorton ord hade han givits kvar att leva – eller med en höjd blick och ett sänkt tonläge, resignerade han stumt inför lyhörd ödesmakt

människoskugga
åbäke
gemål
pneumatik
avskräde
flärd
misströsta
kontemplativ
permafrost
fotnot
konvergens

Men de sista tre, sparade han för Någon.

där så vände de timglasnätter,

någonstans bortom mörklagd horisont
Det var koppar, det var sodomi, och det var pyramiderna. Med flätade fingrar önskade de hålla alla de oändliga historier natten bjöd och målade anekdoter i akvarell; navigerade mot, mot, mot famnhamn och kastade tankar i avgrundsdjupa resonemang.

om tre våningar: där samsas gåtan, dolken och gästen om fyra väggar och ett glas fyllt av gårdagens regn
På de två första våningarna,
är sista punkten satt.
På den tredje våningen,
ligger tolv tromboner på rygg.
Jagar flockbeteenden,
bakom stängda ögonlock.

gestalt. oktagon.
Då draperade vi natt i vita lakan,
stöpte skisser av sanningen
och komponerade andetagssymfoni.

där, där druckna illusioner kastar kilometerlånga skuggor åt dig. där, där finns inte någon att sjunga för dig, sjunga för dig om hjältedåd och martyrer, om terror och om antikrist

“Vinka! “, svalde hon. Och sedan låtsades vi,

att vi var tjära.

apokryf apostrof & tystnaden och esplanaden

Där finns någonstans, där det regnar.

Vakna världen, kupade händer.

Klockan flämtat och nedan liljekonvaljerna, förbudsord.

Flyktiga svarthågsna,
de hemkallade har slutat blöda,
har sig mött sin egen dödlighet?

Motljus.

Skenbar.

Galglös.

Där finns någonstans, där det regnar.

det ljusnar/det blir ljusare nu

Jag kommer inte ihåg den gången då du aldrig berättade allting för mig. Den där söndagen i september, då vi vaknade på varsin sida av sängen. Den där söndagen då vi tunghäftade fast känslor på väggarna i min lägenhet. Det var den där söndagen efter den där lördagen, då vi föreställde oss femton år och några osanningar yngre.

“Vet du?  Att jag försökte fånga alla dina jag. Men där, där fanns bara, du.”

utropa, utrota

Jag är alfabetet.

Jag är den upphöjde; den nedstigne alltomsvärmande entitet, som bär världar i sina händer!

Lapar natt från mörklagda himlavalv, sväljer sol och förebådar Ingentingets återinträde. Lapar
kondens ur nedstämda sköten, lånar lemmar av de amputerade, och spelar charader för de döende.

Jag är skugga, ditt mörker.

Hör min stämma – samma stämma – ”Stanna! ”

Blåser gracil hybris i segelbåtars famn,
haltar genom varat på styltor av agg,
och vrider aforismer ur stumma tungor.

Jag är dårskap,
jag är vad som helst.
Jag är dvala.
Jag är bakom,
jag är underverk.
Jag är aldrig framför,
jag är aldrig ovan.
Jag är mord.
Jag är fars.
Jag är sanning.
Du är lögn.
Jag är nyckel.

Jag är omegalomani.

silhuett
Ungefär en gång varje dag, vaknade hon. Det förekom visserligen en mängd andra aktiviteter mellan de tillfällen då hon vaknade, men de har ingen relevans i detta. De satt på golvet i hallen med fötterna under dörrmattan och låtsades röka billiga cigaretter, när hon bestämde sig för att berätta:

“En gång, bestämde jag mig för att dela allting med en Någon.

Vi vildvuxna vilsna; med en hovmålares noggrannhet tecknade vi skattkartor i varandras ryggslut, i den övertygelsen att det fanns djupare att nå och mer att upptäcka. I en annan stad i ett annat land reciterade vi Lautreamont på regnvåta parkeringsplatser i det orangeskimrande ljuset från trötta lyktstolpar och dansade våra stämband såriga, medan vi blundade oss rakt in i varandras blodomlopp.

Vi delade på allting.

Vi vildvuxna vilsna; med en akupunktörs precision perforerade vi varandras syften med kompassnålar, i den villfarelsen att de skulle dämpa domnad och lämna redan trampade stigar därhän. Någonstans mellan Nag Hammadi och Khartoum sköt vi nödraketer och evangeliserade metastatisk Messias som en avatar i ett härjat vaxkabinett upplyst av det brutna skenet sprunget ur maskerade primater, medan vi blundade för varandras blodomlopp.

Vi delade på allting. Det var fantastiskt.”

erosion
Avsked genljuder,
i tomma ögon.
Blod och silver,
akustik i den blottade
håligheten.

Forcerad signifikans,
diskrepans inkognito.

Vid lidelsers utlopp sover pansarkryssarna med lik i last, se fjorton disharmoniska skenbilder gräva ättestupor för leprasmittade härsklystna med svarta tungor och tillintetgjorda korsfästelser. Hädanfärdars anförare – sammanbringare – anhedonins suggestiva åhörare.

Brisera denna vämjeliga armada,
avdagata dess ivriga adepter.

Imperativt imperium; imminenta indoktrination.

Lustlösa längtansfyllda,
sanning eller inkonsekvens.
Vem väljer vidlyftigt vara?

alla lämnar vi varandra,
för att sedan lämna någon annan
Det var allt förekommande mot tre.

Det var en äppellund, på andra sidan av kriget.
En kastratsångare, väderbiten och ihålig som snö.

Det var allt förekommande mot de två, och den tredje:

“Jag är inte längre den förstfödde.”

Så lyssnar denne med blottat svalg..

..och förlåter med barlagd harm.

sensjungen novemberhymn,
Om att inte vakna bredvid:

“Kom landa din haka i mina skålade i händer, i tyst avbön förgäves. För alla gåtor du så varsamt tvinnat samman mitt hår med och i, i ditt morgonansikte. Det vilket alla mina speglar glömt så snart du vänt dem din rygg, sådär som du gör. För din värnlösa tungas textur mot min väta, och för dina brutna fingrar i min mun. Du är mina särade bens grund – din infantila musa är jag. Lämna fönstret öppet när du går.”

Ute blåser december.

till bidan förpassad
Hudlös och sparsmakad i sina uttryck,
sänker tystad handflator i vårfloden.

En skulle kunna försöka,
gapa om mojnande vind;
stävja stundande skymning.

Ingenting inom,

minns ingen saknad
av avståndet mellan
våra skrämda genus

hur vidgade pistiller
betvang blygsam åtrå

är på riktigt.

passus (nederbörd)
Vinter kom, och så småningom även snö,
när fyra läppar gestaltade ett svalt farväl.

vekväsen
Nedom lövträdens slokande kronor,
driver väna själasörjare valthorn,
mot rodnad, mot aska, mot återstod.

Horisont, när horisont. Unisont.

Morgondagens slagfält skildrar ömsint:
gårdagens larm om, om återkommande;
de fallnas lovkväde och Namnlösa vädjan.

där totemdöd passage
Tvetunga och nödfuktat oblat,
grundstöter mångbottnat profan.
Avlägsna kyska läppars skeende,
“Urskuld är den farlig vålnad? ”

Förlupen vakendröm ambulerar,
symmetriskt bländverks sarkofag.
Morgongåva, scensuell origami,
“Tala mig tystnaden när du går! ”

solskrin
Så när, måhända, enögd procession bedårad,
som lärdom ömsar sjukdom ömsom lönndom.

Saktfärdigt makar sig ännu segerhuvad parad,
allena giljotinerade satelliter iförda nidmask,
igenom otaliga otåliga vetefält lagda i träda.

Anlagda inunder epileptiska galaxer att bära väg åt:
begråtansvärd konstellation av kollapsande stjärnor.

Däri, är återstoden av ingentinget, det som en gång var;
ett längtat minne av ett förflutet som ännu skall passera.

När finns ingenstans, där de ej förenade skockas om,
om bokbål och sägner trampade i askbeströdd mån.

sällan sade han: “FÖLJ MIG! “,
för att därpå själv gå i sista led
December blev åter.

I annan stad. I samma land.

December var åter.

“Redan så tidigt som vid sex års ålder, hade han hunnit lära sig det sådant som skiljer sådana ena små ena från sådana ena stora ena; att kvällen innan koka upp tevattnet, för att bara behöva värma på det igen morgonen efter.”

December är åter:

a)

Rätteligen, vore att gravlägga kroppen.
Förtiga all hågkomst av novemberdöd.

b)

Blindfödd ser av anledning pantomim,
ett koncentrat av krypande grå minuter.

tramporgel
En sanning i obevakad rodnad;
försumbar inkonsekvens rämnar.

förord till: valda passager ur ’en translators skildring av döden efter livet’
Det kändes mig en alldeles särskild förmån att få stå som mottagare av redogörelsen – dikterad för och nedtecknad av vintervåndans väna vålnader – för hur det kan te sig där, där på de både saliga och osaligas förgård (eller straffplats om jag så ville så; det tilläts jag bero på mig och vad jag läste ur de samlade recitationer jag givits till skänks) i den otvivelaktigt entydigt fatala bidan vid varats sista anhalt. Där innan det upphör att vara.

Låtom mig få berätta!

(Just så, börjar månget storslaget epos om endera heroiska eller eländiga karaktärers upplevelser bland ibland mytiska väsen i länder som man idag vet med stor säkerhet bara funnits i en vanedrinkares vankelmodiga oförstånd. Jag å andra sidan, söker inte påskina en föreställning av att vara en berättare av dignitet. Ej heller om sådant som skulle kunna så ett endaste uns av skepsis. Därför..)

Låtom mig få berätta!

Om vad det är, det här, som gripit mig om både hjärta och hjärna de senaste tjugoåtta åren – i upprepade försök att försöka förstå, denna entitet, som trots sin avsaknad av vartenda (hörseln undantaget) av våra mänskliga sinnen aldrig tafatt beskrev de mina och våra likar, likt otaliga otåliga porträtt av androgyna hermafroditer, som aldrig kommer att kunna bestämma sig för var dess habitat ligger.

Bär dock i minne, att detta enbart är min skildring av det innehåll som Translatorns skildring innehåller. Det har aldrig varit min intention att återge i helhet, då det var en föräring mig personligen. Men i den förundran och förfäran över det jag förtäljs, finner jag det ofrånkomligt att tillåta Er vara ovetna denna märkliga krönika, vars vanskliga vingslag spänner över årtusenden av mänsklig förgänglighet.

Varje enskild individ som passerat inför denne, inte som en människa utan som en passage, har en historia. Ett liv på väg att vara över för Translatorn att lyssna till, och sedan återge. I den form, och med vilka de ord de har berättats.. Medelst sin enda förnimmelseförmåga, hörseln, har denne erbjudit dem en sista klagan eller lov för vad de har varit på väg att lämna.

Det material jag givits, är så pass omfattande att jag här har valt att bara ta med de passager som – av olika anledningar – har berört, fascinerad, skrämt eller förtjusat mig mer än andra. Det fullständiga materialet består utav oräkneliga människors hela livshistorier, och det vore därför av tidspraktiska skäl en omöjlighet för mig att sammanställa dem allihopa i den form ni kommer att få dem presenterade. Det finns även andra skäl till att jag väljer att välja dessa framför andra. De skälen, är för mig ensam.

Jag kan ej med odelad säkerhet hävda att detta är ämnat mänskliga ögon att läsa, då det skvallrar om det gränsland vi alla obönhörligen kommer att beträda. Där våra syndabekännelser och kärleksförklaringar alltid kommer för sent. Det är, har aldrig och kommer aldrig att vara, för oss att bestämma vårt vidare öde. Det åligger våra berättelser. Det här är min, som består av andras.

Nog. Det finns alltid en tid för introduktören att lämna över. Den tiden är nu. Tänk på döden.

aborynom
“Sensommarvindar i mars?  Jag förstår inte..”
“Det finns inte så mycket att förstå. Låt dem blåsa.”
“Varför tror du att kärlek inte är ett fysiskt ting? ”
“Jag vet inte. Det beror nog på många saker.”
“Ja, kanske.. Men varför vet man inte säkert? ”
“Jag vet inte. Det beror nog också på många saker.”

Vid varsin ände av varandra, sitter de. Petar med ena handens pekfingernagel under den andra handens tumnagel. Där hänger ingen lampa i taket, men det står en på golvet, emellan där deras fötter möts. Från varsin ände av sig själva, ser de på varandra. Den skärmlösa lampan kastar ingen skugga över någon av dem. De har ingenting att dölja för varandra.

Utan förvarning:

“Du.. Jag vill varna dig, för vad jag snart kommer att säga.”
“Vad?  Vad kommer du att säga? ”
“Jag vet inte. Jag vet inte..”
“Du vet inte, men vill varna mig för det? ”
“Ja..”
“Det är bra. Jag är förberedd nu.”
“Bra.”

Hon tänker:

Allt jag vill, är att göra honom lycklig.

Han tänker:

Allt jag vill, är att göra henne lycklig.

“Du, förresten..”
“Ja? ”
“Var upphör din kropp? ”
“Hur menar du? ”
“Jag vet inte..”
“Jo. Försök.”
“Okej.”
“Tack..”
“Jo. Jag menar, den verkar utan slut.”
“Menar du, att du tycker att jag är tjock? ”
“Nej.”
“Men vad menar du, då? ”
“Jag vet inte riktigt. Vad var det du ville säga, förresten? ”
“Jag vet inte. Jag kan inte komma ihåg det nu.”
“Okej.”
Kapitel
och en, målade vådeld
Ve vore, att önska:
om svartmålad parkett,
och våld i dessa väggar.

Sval vårsol agiterar patos,
här dörrlös utväg reglad.

“Då jag var blind redan vid min födsel, såg jag av lättförklarliga orsaker inte på livet som andra människor gör. / … / Egentligen borde jag väl ha begravt kroppen; sopat undan alla spår efter min egen baneman. Men jag lät den ligga där, och bli en av alla de döda kroppar som jorden aldrig glömmer.”

Sällsamt,

hur de sjunger:

Vi är baklängesbarnen, baklängesbarnen!
Vi springer snabbare än ett och två och tre!
Vi är baklängesbarnen, baklängesbarnen!
Vi kan skrika högre än månen i sin hägn!
Vi är baklängesbarnen, baklängesbarnen!

de små.

eskapad å eskapad
Där ljuder blek folkmusik,
från Nevas röda stränder.
Där viskas kontramantran,
om tusenkonstnärens död.

sorti. sorti!
Stilla,

haltar nariga läppar över bränd hud.

Sekret och hemligheter,
i förorenad förening.

Vävnad och vansinne;
blod, skymf, pandemi.

En blundar åt ovan,

kapitulerar,

ejakulerar,

residualt destillat.

Så lockar till rosett,
om inslagna tänder.

I vådavärn kväder,
skir antites skyr.

Där finns,

skymning,

i envar.

avbrott, destination:
Märk död,
i själavåd.

E på reol – i ansenling rad;
samsas dis om dur om kön.

—————————————————————————————————————————————————
Bortom alltid vakna drömmar, finner senil eller bortglömd snickarsonen Pantokrator, hus för sin sömn. I konvulsion, konvulsion, snärjer och faller. Faller. Uppbända käkar hugger, hugger om annalkande om annalkande. Om mord. Om Satans skald, med korslagda brutna armar, om spädbarnsdöd under fadershand. Ensamlöpare eller utpost, säkert finns inget.

—————————————————————————————————————————————————

enkom visdom ömsom dikotom
Sterila byggnader; dränerade androider,
leviterar skamlöst ovan avväpnade löften.
Genomskinliga skapnader sprungna ur tö:
smutsigt, konkavt kluster av förlista axiom.

stilla tvivel – en aftonavbön
(Jag viker dig till en åtta,
svarar på frågor du inte,

undrar..)

Arv, bestämmer ej förflutet. Men samtid. Eller framtid?  Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig ännu. Klart är: att dödlighet, kommer i sinom tid. Den kan envar aldrig undslippa. Det finns, morska vandringssägner som talar om autistiska asfåglar; gråtoner i en sotöken, som vrider tid och gör (vansinninga) vankelmodiga bot. Ja. Vi kan bedarra stormar, känslosamma sådana, om vi överlåter våra olater. Och kanske, kanske behöver vi även gärna avlägsna våra ögonlock. Det finns sådant, som obstruerar vår duglighet till att medkänna och att dra faktiskt empiriska slutsatser av eget – och andras – agerande. Med detta ord i två stavelser;

konvergens

som jag väljer att definiera hela mitt vara med, så finns det blott ett som lyser ledstjärna:

samklang.

(Och jag undrar;

hör du mig?  Lyssnar du till vad jag har att säga? )

Du tänker;

”Slicka mig med kluven tunga! ”

en akvarell för de blinda
(en tyst serenad för de döva)
Där är blott,
en kropp.

Nedstigen å menighetens stumma lov.

Kärlek, kan ibland verka våldsam.
Våld, visar aldrig en sanning.
En sanning, kan aldrig innehålla kärlek.

Det finns ett ömsesidigt förakt, i att välja att älska, människan:
glöd och preventiva åtgärder; själabot och fanatisk altruism.

I, värnlös moral;

återspeglas nödhafsiga teorem,
om kollektivt lidande vidlyftigt:

Skugga,

är mig förbehållen, mänskliga lidandets patos!

Vi, vi;
jag;
önskar en större tystnad –
än inbilsk vördnad;
dig.

en hornblåsares likvaka
På golvet, ligger där stråkoktetten:
handflator i dämpad bön mot taket,
å jämrande efterlevandes lament;
kolskisser av ansiktslösa orörliga,
evighetens otadliga predikanter.
Ur vald enfald, biktar änkefrun:
Du var en infektion – ett skräp – i mina lungor. En sotflaga på min skjortkrage. Du gjorde mig detsamma. Den tid, vi levde i, kunde aldrig vara vår. Det snöar ur mina öron; vita kristaller – barmhärtiga välsignelser i nederbörd över omenad kärlek. Vi var aldrig ämnade varandra; vi var aldrig i samma tid. Dina sekunder kunde aldrig jämställas mina drömmar. Där fanns aldrig någonting att döma våra föreställningar; jag glömde aldrig infami eller blygd – och där fanns sådant som var du, annat än dig. Jag håller dig vid, eget ord, att jag skall resa dig epitafier utmed min dygds ärrvävnad. Min fetma; min avhållsamhet är dina antonymers epistel. Låt mig få vara, din mänsklighet krönt.
I svepning, vilar där hornblåsaren:
Jag äter dina rädslor, åh, låt, låt.. Låt!  Låt, ditt dop vara den avskyvärda entrén till dina rädslors farhågor. Jag lever din död – du är det alfabete som stavar det onämnbara!  Snälla, rara: min eller envars dödlighet vilar ej efter generat offer. Vi kräver den efterlevandes otvungna accept.

spår åtta, 23:07
Prokrastinationens eländiga emissare, spejar glosögt på sitt fickur. På perrongen, står ett par fötter kvarglömda. Förkunnar lojt – ännu en inställd avgång. Kopplet slarvigt fastgjort om en biljettpelare som aldrig gråtit. Han tänker på partikelförflyttning. Saliv droppar från returmyntskoppen. Han har en biljett till nattåget. Litet längre bort, på ett fat, ligger ett bränt kvinnokön. Sittplats ut mot gången. Så säger biljetten. Sänder röksignaler till amputerade förälskelser. I hans hörlurar är det bara tyst. Knastrandet från rälsen minner om 30-talet och sjukdomsår. Han drar upp axlarna under filtrockens tunga krage. I hörnet av väntkuren, kräks en späd sköksjuk ostrofiska atonala arior och sädesvätska. Förbannar konduktören; den satans rättrogne. Under det orangea ljuset från lampan, låtsas en pansarkryssare förlist. Spretar med ena handens fingrar i fickan, fimpar cigaretten mot sin häl med den andra. Där ylar en kastratsångare, snarhängd i stationsskylten. Han kan höra hur tåget närmar sig nu. Tänker äntligen. Bakom dryckesautomaten, parar sig en väderbiten spinnrock och en fängslad samtidskonstnär. Han håller sin biljett mellan högerhandens långfinger och tumme. Luften är kall, och de kvarglömda fötternas naglar är målade i ljudlösa färger. Tåg är bra tänker han. För att snabbt (och miljövänligt) ta sig från D till Ö.

om motvärn och om demaskeringen
Var generade steg landar är kausalitet – där finns inte en tillfällighet, utan avsikt. Draperad i avsked, och med halvt öppen mun; i nöd resignerad anatomi (var moll intrigerar), och den aldrig älskades ofrånkomliga arvinge. En är, blott kombinationer av intetsägande, och vertikala leenden:

Svampmoln.

Lövverk.

Grindlåset ärgat – säg så – hur än, är för långt liden.

“Kom!  Låt gömma mitt avskräde, i lockar om framtid!  Inom trivialt kött, rymmer anhållan om vällust ej verkligt innehåll. Så när, på anleten spökskrivna, i massors avsagda arvsrätt. Foga, och där dör, svarta sanningar larmar om sjukdom.”

Vinter. Där finns en vinter, för envar. Vissna den som döljer, däm det som följer. Ett plötsligt avbrott

bönhörd, avskärmad
Suggestiva skeende,

dikotomiska vanmaktsgrin absorberar.

Etsa sanningshalten bottenlöst,
i förnekelsen och skir aversion.

23 juli 1988:

I natt, drömde jag om ditt piano. Jag drömde, om väggar utan tak. Hela mitt eländiga väsen, kräver sin bur, men fri syn uppåt. Jag tror, att vi dansade. Dina ben var bara, och din tunga hade frusit fast vid min bröstkorg. De kom med vapen. Du var naken, jag kunde inte se. Hela din rygg var ett öppet sår – jag kröp in, och du smakade sten.

Kolon:

Vi bränner avverkade kroppar,
i lågorna av förbjuden litteratur;

jag är bara ett,
när vi är två.

27 november 1981:

Det regnade igår. I dag är stilla.
Vi har räkntat alla de mynten,
som lagts på dina ögonlock.

I

II

III

IV

V

VI

Vilka är vi?

Mitt kött är skämt; skam – oerhörd avsmak.

En bitter bismak,
i ditt sargade svalg.

Du är mig död.

Jag kommer aldrig att dö, för dig.

Jag rider barbacka på alla mina höga hästar. Travar löften på löften på drömmar om dehumaniserade despoter – mordbrand översvämning: den förutsedda anomalin, residuala rester av subtraktionsångesten. Det finns ärvda anekdoter om nederlag, om förlust och om motgång. Vi väljer.

6 maj 1999:

Torsdag.

Jag står på en busshållplats. Du säger att döden har gjort sitt inträde i mitt liv. Att jag aldrig mer kommer att kunna leva utan den. Den ligger som en våt filt över allting du säger, och jag kan inte riktigt skönja dina ord. Jag lutar mitt huvud mot soffans armstöd, och aldrig har ett avstånd känts så svårt att finna en början på.

Vanära,

fjättrade händer söker tröst,
nariga läppar längtar vår.
Kapitel
grå blir svart – oändligt till avsked
Exponentiella konvulsioner; vi vräker tillförsikten och avvikelsen.
(aversion, motstycke/skenbar, månghövdade buteljer – sjung om mig! )
Presumtiva receptiva; nåd är förbehållen den åttaarmade blindfödde.
—————————————————————————————————————————————————Under natten mot sin fjortonde födelsedag, drömde han om folkmord. Stympade stinkande kroppar i oändlig sörja, i samvetslös sänka. Han agerade exekutor. Spände hanen åter åter åter; tryckte pipmynningen mot bakhuvuden mot gomsegel mot ögonlober mot trasade underliv.

Den natten upplevde han sin första orgasm.
—————————————————————————————————————————————————Det var Döden, Bibeln och Bödeln, och det bortglömda folket i alltingets utkant; solen hade inte gått ned på nära två månader, och sommarens blödande huggtänder gapade om hennes väta. Det var den tredje söndagen i september, och larmet hade ännu inte lagt sig. Murstocken ylade fortfarande i kanon med frånvända:

“Se ve, i blida ögon, där finnes amnesti i väl i förakt; som är, motstånd givakt. Åh falnade, låt välsigna röken från de brända. Fyrtorn, skallgång – finn oss förr. Sälla er till obeveklig församling, sällspord i dessa slätstrukna nejder.”

Fyra i rad och fyra i bredd – ambulerande sammansvärjningar, gryningens edsvurna – den yttersta domens degenererade dirigenter och samtida apologeter (den förespråkades slingrande tentakler), förflyttade sig oförtrutet i alltid konsekventa mönster. Utarmade drönare, med sina händer för ögonen, ceremoniellt mässandes försummade förbud och tungorna delade i profan tveenighet.

I väster reste sig minareter totempålar;

ur lungorna på de som andades,
skjöt vit fosfor och midnatt.

svindla (vaginala illusioner)
Jag kan inte komma ihåg, den morgonen då du aldrig vilade ditt morgonansikte mot min någonannanstansbröstkorg. Jag kan inte höra de där orden du aldrig sade, som kanske kunde ha berättat om den tid som ännu inte har nått oss;

när inverterade och konkava texturer behagar kollidera,
fyller vi vidöppna lungor med nebulosor och vapenvila.

Stilla, bugar sig resignerade ögonlock inför synen av nödfällda klätterträd – bara fötter mot naken bark, och där växer grenar ur alla kroppens hörselorgan. Musa, vänd mig din rygg, men aldrig din kind. Skräd aldrig din tunga, som du skyler blott lagda intentioner.

“Kom, så skall jag visa dig, var träden tar vägen, när de dör! “, skulle du kunna säga, och sedan lägga dina händer på ryggen, med handflatorna utåt, i omenad bön om utebliven beröring.

Där finns aldrig de minnen, som inte går att glömma; de minnen som fabriceras i avsaknad kan alltid överskuggas av de vaknade intill. Dröm med med mig. Glöm med mig.

alteration: massgravsestetik
En hemstad, är åter täckt av blod;

och två står ännu på berget,
önskar liderligt, om krig

allt det som har byggts,
skall en dag falla

avskyn för det mediokra,
kommer med tid att söndra

En hemstad, är ovan solen;

arma, magra – döende vid liv:

en tungas träldom och lögn,
förrådd av rädslan i ögon

späk åstundan, falna den brio

ondskapt, vore här den opal,
som finner sömn för sin ätt

fyrtorn, vaggvisa
Vid landmassors ände,
tar evigheten vid.

En är vill i gränslandet;

mellan ett förenat medvetande,
och svala läppar mot blottad hals,
är beröring aldrig sekundärt språk.

Två skissar konturerna;

av sammanfogade konstitutioner,
svald är den lystnad som växer,
rotsystem och profan levitation.

Tre faller aldrig på knä;

vid de krumma korsen i rad, på rad,
resta över vilseledda intentioner:

“Vi är bara de döende,
som låtsas oss vid liv.”

vägled den lots vill, förlorad i hågkomst
[Sorry. Ignored \begin{singlespace} … \end{singlespace}]

ingenting, är bara semantik
Så kom höst,
även i dina ögon.

Den urlakad elegisk,
söker övervinna sol,
som en sluter sitt,
om fåfänga om damm:

Det ansikte det obeträtt,
begäran den anatomi täck.

De redan döda,

kommer aldrig att få höra,
våra konfysa hyllningssånger.