Bitchyxorna

Ichiifritz är lite rörd. Har fått en text skriven, verkligen, till sig. Tack, Ali Dorani, älskar dig brorsan. Gläder mig att publicera honom igen. Sedan två dikter ur min egen “Vitsvit” och efter det följer ett sjok texter av Klara Norling. Vill även länka till Nikanor Teratologens text om Maldoror, från tidningen kulturen. Jävligt bra.  http://www.tidningenkulturen.se/index2.php?option=com_content&task=emailform&id=1728

 

 

 

 

hammare

 

Johan ska in på operation och föreställer sig att det kanske inte blir något uppvaknande från narkosen. Med anledning av detta så bjuder han in mig på en formell middag. Som amuse-bouche serverar han ryggradspasta. Den följer liksom ingen konst, inga regler. Det är varken en liten portion eller ser speciellt tilltalande ut. Att den är exklusiv, det kan han gott applådera sig själv för.

 

Jag kliver in på en något sliten veranda i uråldrigt trä; delar som saknas, halvfärdigt staket och flagnat vidrigtgrön färg. Den verandan är ändå så pittoresk på något sätt för den är inredd som en djungel. Trasiga krukor finns det gott om. Jag får för mig att jag borde känna till namn på växter och arter och underarter och håglösheten grinar. Släpper det.

 

En uråldrig dubbeldörr med stora stålbeslag i svart. Dörrknackaren är löjligt stor. Jag knackar på som vanliga människor gör när man förväntar sig att ingen ändå kommer höra. Sparkandet går obesvarat i vad som endast kan vara någon minut men som känns längre … “..varför i helvete ska man ha så stora fönster?”.

 

Inlindad i en jävla burka öppnar mongoliden dörren. Humor. Jag liksom vet att han flinar under lakanet men gör mig inte brydd utav det och trycker mig in och förbi honom. “Trevligt”, mumlar det med en ton som kan tänkas vara glädje. “Ja, välkommen till Gotland kind of, etc. Ska vi slå oss ned till bords?”. Jag försöker sucka fram det så att han fattar, “Formellt? Hajar inte”, och innan han hinner svara, “…äh håll käften nu”.

 

Man skulle kunna få för sig att det är förutsägbart, att det finns böcker uppradade i bokhyllor som är gammeldags men inte ett dugg rangliga. Att de är uppradade längs varenda jävla vägg. Att tapeterna är bokfärgade liksom. Att tavlorna avlöser böckerna och avlöser tavlorna som avlösar filmerna som avlösar filmerna. Självklart är det så också men det är för förutsägbart. Ett så simpelt kaos. “Hora också …”

 

“Vad?” “Hej sa jag. Är du störd?” “Okej …”

 

Han röker inomhus. Jag får för mig att han resonerar att man ändå inte kan se väggarna tänka. Det är konstigt för det är så uppenbart att det finns kärlek för böckerna. När han röker gör han det som de gör på film. Det är teatraliskt men inte i närheten av att vara pålagt. Ingenting är pålagt här. De polkagrisfärgade lakanen minst av allt.

 

Till mig har han dammat av en ganska häftig rokoko fåtölj. Den känns klassisk för den har ju givetvis röd sammet där det bör vara röd sammet. Själv sitter han på en blå liten pall med nötta ben där hans häl tagit i varje gång en tanke, en liten detalj, en så banal sak som en dikt om pelargoner gått honom miste. Dikter som sväller och skriker, läs mig högt, läs mig högt. Det är egentligen fullkomlig sörja. Skitsnack på ren svenska.

 

Den varmrätt jag väntar mig kommer aldrig. Istället fastnar han framför sin TV. Den är inte omodern men kanske inte heller så gammal som jag hade velat att den varit. Den har liksom inga träben och därför finns det heller ingen charm med den. Men det spelar ingen roll när den konstant tycks citera repliker från en av hans favoriter. Jag gör honom sällskap och förstår där, just i den stunden, att det är en intakt verklighetsuppfattning. Det är märkligare än en klardröm. Märkligare kan även där betyda verkligare. Det kanske går dagar, och vem vet, kanske år. Kanske sitter vi kvar där nu.

 

När jag försvinner ut i etern så inser jag betydelsen av befintlighet och var min glädje tagit vägen. Jag tillägnar hammaren mycket, och det är jag skyldig att säga. Det som ekar kvar är det sista hans TV spottar ur sig.

 

 

 

“Nah, come on man. Some straight like you, giant stick up his ass at like what, sixty, he’s just gonna break bad?”

 

Vitsvit I

Apokalypsens sandstenstorra matematik av arbiträra blixtnedslag i de monotona isarna isen i det ofrånkomliga fram till än då de begäras hjälp av igen
du är tillämpningen
förstoringsglasets eldsvåda väckelsepassionen din blick bakom ögonen
du är kvinnan avlägsnast i halvmörkret

till den gryningen då det inte finns något enda längre Emelie, håller dig i en drömsfär ohöljd mellan rena stycken lakansväv av bävan

Zonerna mörkermän jag vet, allt tar slut.
Men jag kämpar för lyckan
för den finns en stund ibland, bor vid en fabrik som gör mig ond.

Över den under morgonens fuktigt heta berghäll gör våra kroppar piruetter i en malplacerad frihetenstango ett par tre centimeter ovan, första kyssen i bergmarkens morgonlyster, Nietzsche ler.
Det är så här det kan se ut när man sluter sina himmelsanblickar och även när man kommer till insikt genom att nattblodet pumpar fosfor, vi är ingenting, eller du är ju du darling/ryggrad. Mitt hjärtas djupsömn.

Vitsvit II

Snälla några något nukleider
älskade älskade urtidsöga, genius
mina lakan luktar som du;

sammanställningar kaoskärnor
lugn stjärnhimmel och
primärminnen
en pöl i det jordtrampade källargolvet
ditt foster i vatten som inte rör sig

(Närmat sig en sorts slumpmässig lycka som får duga. Kanske bli som andra – nöja sig med helt ok och bli lite ilsken och gemen därtill; det är ju ganska hemskt att behöva uppföra sig så som en människa behöver uppföra sig. För att ta sig fram åtminstone någorlunda friktionsfritt. Det gör alltid ont att göra ont, även när man inte är medveten om det. Jag vet inte vad jag tror. Alltid ont, på alla sätt och vis. Att leva, det skall man alltid vara medveten om, är fruktansvärt. Jag förstår det inte, men jag förstår lite mer av varför jag älskar henne. Hur skulle jag kunna låta bli? Tillåter mig att det inte finns någon förklaring. Ungefär som när min far knullade min mor i munnen.)

 

Vitsvit III

andas snöisen från din väntan

du ler när du fastslår mitt namn två gånger i sömnen
och brister ut i skratt med monolitisk syn som ser förbi
när jag kysser dig på halsens lätt
tick-tackande
blågrönt bedårande:

vagt skimrande hinsidesgloria

överallt är du där
på stora öppna platsen i slutet av gatan
du står därnere på utsidan av horisonten
överallt är du här

mina fingertoppars fragila intensitet
mina innersta rädslors utdöende lågor
centralfigurens hemlighetsfulla leende
himmelens rödrosa röst
kryptiska sagor om min framtid
höljd i förpuppningshylsa
av oförfalskad värme

&

du det är såhär

slutna sluta

jag älskar dig

Nu följer texter av Klara Norling. Dock så kommer det en publicering till, snart, men enkom kvinnliga ord; Klara Norling, Anna-Karin Granberg och Carina Nurmilehto.

Scott Walker- Montague terrace (in blue).

innan fanns talet-här i tystnaden känns det främmande. precis som andra sjukdomar: lepra i burfågelns vilja till frihet, blixtnedslaget rakt i sjukhussäng; befrielse för tuberkulosen. (att bli friska kan få oss att glömma längtan till liv.) gråta skrika görs ensam uppenbar för väggarna vild och rastlös slår utan urskiljningsförmåga. spelar alltid roll. detta tänker delar av hjärtat, når nästan huden som på framsidan av axeln vilar lutas mycket nära en papegojfärgad cocktail. helt stilla i min bästa klänning. dandy på Montague Terrace, jag har moln i ögonen.

 

 

Kris Kristofferson- Late again (Gettin’ over you).

han är övertygelser om fara om reella händelser som gör mig full av ögonfärg emellanåt som roar mig emellanåt jag tänker att stjärnorna är små även om vi skulle komma nära; brännmärken-svetsloppor i ignoransen jag bär. han väljer att glömma att vi glömde våra namn. att vi valde att glömma våra namn. kanske förblev mitt. mer än som ett behov, han vet att Ja jag är här och lämnar inte. han vet att han inte får uttala det vi lovade varandra att alltid låta bli. jag suger bort himlen som tagit plats i hans kropp. suger långsamt ut förhoppningar. hallucinatoriska illusioner. vill jag säga: du är mer? sure baby, för att Söndra och Härska. han Söndrar mig mitt i allt det. jag blir ganska förvånad. ljuger om det för mig själv tills jag somnar jag drömmer att jorden fortfarande är platt känner lukten av hans vakna spritmun, undrar: vill du kyssa mig? halvslutna ögon; jag frågar inte. någon gång har det hänt vi var unga, andra, vad trodde vi på. jag blundar helt. svart utan skräck, jag kan inte bry mig om att han är rädd. jag kan inte se att jorden snurrar. jag tycker han är vacker. jag bryr mig inte om att jag tycker det, jag kan inte se gudomarna som lyfter allt över människor. hans ögon sade till mig: du är inte mycket mer, men mer än jag. en örfil på varje kind. hans händer ligger stilla det bränner lite jag ler. jag ler, stjärnorna är små. även på nära håll. jag vill väcka mig själv för att tala om det.

 

 

 

 

Milhaven- Drink a pint of blood a day.
över  husen här har flygplanen sin rutt. om dagarna strömlinjeformade blankmetallpilar så mörkgrå, bekymmerslösa. så underligt ljudlösa de är ting som lyft precis som blickar ibland lyfter högre än flera tusen meter ovanför mark. bådadera lämnar vita streck. rör vid dem de löses upp handen glider igenom. om nätterna flyr rödögda harar flyr för sina liv. piloternas randiga missiler i deras små hjärnor, deras små hjärnor som vet att sanningen sades 2002 av en pojke med visa celler inplanterade från födseln; att dinosaurierna lade sig ned, för att de kommit att må sämre och sämre. sämre och sämre för var dag. efter att de skapat kärleken. de lade sig bara ned. harar flyr flyr för just den kärlekens skull. mot rabatterna, där katter byggt bon av blomblad. den listiga katten den svarta katten den svarta katten drar in klorna. först. ler som bara svarta katter kan. som bara lömska svarta katter kan. ett plan förbi. tystnad. sedan nästa brandgula klot på avstånd. en planet en stjärna en komet. en död för räddhågsna och propellrarna över skrämmer till språng igen. kort därefter harars skrik natten blir aldrig densamma. från en balkong högt upp betraktar spöket av en unghund. slakten lämnar dörren öppen till hettan. går in in för att sörja den dagen då gåtan med dinosaurierna löstes .

 

(”med sina små hjärnor skapade de kärleken. Och de kom att må sämre och sämre
för var dag
och en dag
då lade dig sig bara ned
kärleken flöt ut över jorden
det gnistrade om meteoritstormen.”)

 

eller kanske dagarna som avlöser varandra nu. unghundens spöke älskar tyst. hon älskar alldeles tyst alldeles befängt alldeles besinningslöst alldeles spretigt. unghundens spöke skriver sitt porträtt. är någon blind nog att tro att hon lever upp till sin ovillkorliga prägling. hon är själv så blind.

 

 


 

Godspeed You!Black Emperor- The dead flag blues.

kvar på Montague Terrace, månen sjönk för tre timmar sedan. min bästa klänning våt regnet var inbillat ur dina ögon. spegeln i damrummet det röda läppstiftet. jag bar min kuvertväska som ditt hjärta hårt i handen glänste den. jag var ovillkorligt blå. mindes knappt färg innan. innan Montague Terrace, innan trekantigt glas i handen cocktailbär slog knut runt tunga. armbågarna mot sten. ingen horisont, ingenting. det gör mig inget ikväll eller andra kvällar alla kvällar mitt hotellrum är för en person. rastlösa fingrar trummar dröm om vit mittlinje här är stationära leenden pardansdekadans statydandys. jag med. bara så, ingenting mer utom smaken vag. av en kvarglömd doft halspulsådern träffade tungan som en vass vass kniv jag kom hit. för jag behövde när jag behövde bort att jag fastnade är ett förlikande. någon köper mig en drink jag blir som han. lamporna har planterats i golvet på Montague Terrace. de är substitut för allt som vissnar och faller mot den jord de stjärnor som inte finns.

 

 


Blood Axis- Song of the comrade.

vissa har stiletter istället för ögon jag ligger still. gråter inte kämpar mot strömmarna i maggropen, trakten jag bänder loss mig från mig, vissa av dem har händer. skär in ditt namn i pannan. böjer mig ned, vill visa hur sanningssubstansen rinner ut och hur den smakar malört och kallsvett. sömnlösheten och de tidigare ärren av ditt namn. jag kan inte be dig. om försoning jag kan inte säga att jag bara är en tjärad eka tyst stilla. riv upp mig från grunden. lyft mig, kasta mig i vatten idag är ögonen havsgröna. blixtintervallerna sviker aldrig mig som jag svek dig. vissa har stenar under hemliga platser. de liknar kotor eller skrik. jag ville kyssa dig med handen på din mage nu flyter jag för att höra rösten i bruset och nå. någonting värdigt som inte bara döda mig. jag vill inte att det skall vara intet i alla fall. bättre så- det skulle inte vara mord och du vet det. om jag kunde säga. om jag bara kunde säga. svärden går upp ur marken och förväxlas med fält av blommor. en enkel utväg, den enklaste. jag saknar dig och i dig försvinner jag det är i dig jag försvinner med takt att du kommer in i mig- ditt minne kommer in i mig, åter och igen evigt-  jag karvar ditt bomärke i mitten av en oktagon.

 

Songs:Ohia- Almost was good enough.

orden, namnen. jag tar emot dem någonting har dött. det ville inte sitt liv tog och tog och dog tills det bara kunde ta. sedan: kärlek är rädsla och vice versa paranoian fokuseras på några få en handfull av dem jag vill behålla. det låter som djur. jag säger snarare: behåll mig. och jag kryper på knä för det. aska smuts och tovor. säg då. säg att jag är kall eller hora, jag kan ta det. lögner. menar: du-du-du och du. jag kan inte. avsked, utan rättegång. herr domare, jag vill ha en advokat och jag vill att han/hon skall komma rakt från helvetet. visa en plats där det som dött kan orka stiga upp. men jag vill inte resa härifrån kan inte resa mig. vad. ber jag om det skulle inte vara att förnedra mig. bara säg och jag tar. tystnaden, den jävla tystnaden, jag har inte kattögon, de är blå blå blå de är medelmåttigt blå. medelmänniska mellanläge det är här isen ligger tjockast och det är i mitt bröst tjälens rot bor. vintern som varit grävde jag en grav för att sova eller inte minnas. fosterställning under löven. snön föll bara ovanpå alla system fortsatte ticka, ingenting ville ge med sig ingenting ville försvinna. igelkottarna kröp mot min mage stack aldrig mitt skinn. symbios med jorden. med kylan. ge mig namn någonting har dött och nu är det det som sprider sig runt mig som syns det är vitt och vitt är ingen färg det har sagts och det är ingen färg. vitt: vitt är inte blått. jag är borta nu. utan farväl. titanernas famnar är fullkomligt hjärtlösa och de säger: här passar du. och jag vägrar neuroserna allt som skaver svider hugger. jag satte kniven själv. lev eller dö med det, säger trädgårdens skälvande blad.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: