Tupac

Först en text av Kim Larsson. Sedan en svit av Freke Räihä. Och slutligen en text av mig. Musiken står Robert Halvarsson för. Inleder med smått fantastiskt citat, och vill också rekommendera Martin Bladhs blogg: island-of-death.html

“I tjugoårsåldern hade han varit absolut övertygad: det finns bara en enda sak som jag är bestämd för och det är ära. Just det, ära! Han hade inte en aning om vad för slags ära han eftertraktade eller vad för slags ära han var ägnad för. Han visste bara att det nere i världsmörkrets djup fanns ett ljussken som var till enbart för honom och som en dag skulle dra sig nära och bestråla honom och ingen annan.

Och det föreföll allt uppenbarare att världen skulle störta över ända ifall han vann den ära som med rätta tillkom honom. De var av samma väsen – äran och den kapsejsade världen. Han längtade efter en storm. Men livet ombord lärde honom bara naturlagarnas regelbundenhet och den krängande världens dynamiska stabilitet. Han började granska sina förhoppningar och drömmar en efter en och stryka ut dem en efter en precis som en sjöman korsar över dagarna på almanackan i sin hytt.

Ibland när han stod på vakt mitt i natten kunde han känna sin ära komma ilande mot sig som en haj långt bortifrån ur havets täta mörker, nästan se den, glödande likt en mareld som lyser upp ur vattnet, se hur den svallade emot honom för att överhölja honom med ljus och kasta silhuetten av hans heroiska gestalt mot randen av människans värld. Dessa nätter då han stod i den vita styrhytten i ett myller av instrument och blanka signalklockor var han mer övertygad än någonsin:
Det måste finnas ett speciellt öde i beredskap för mig, ett slags specialbeställt öde som inte skulle förunnas en vanlig människa.”
(Yukio Mishima)

Underjordisk studio; älska mig som metall

Kom då, läsarkadaver. Var sen och håll käften. Håll. Det är. Det är äntligen för sent för det mesta, särskilt för att sluta andas, men ett dansgolv av gul, röd, grå och svart vinyl blir det i alla fall. En efter en känner jag dem smälta och rinna ut över golvet, de gamla LPskivorna, men snöblandade tårar brinner inte upp som ryska silvertåg. Fan, men där, förstärkare av aska. Högtalare av sten. Varm aukustik av ihjältrampad nysnö. Den tårfyllda trästugan låter extremt bra. Drunkna nu inifrån. Utpressa universum tills det spricker upp av intelligens. Svartlistad inatt. Äntligen gudlös. Så skönt att falla som en gummiboll, ända till månen. Wow. Att bara drunkna i dess ljusbrist, på baksidan, bara komma nästan hem. Sublimt, retsamt nära, nära någon sorts jävla stjärna. Simma, göra änglar i stoftet, drunkna där ingen människa andas guldgas, ja, bara störta där ingen människa orkar drömma om annat än utarmad, skimrande biologi. Eller vänta, jag sa aldrig att jag krälar, eller hur? Det är viktigare än månen. Hur jag gör saker. Alltså lite klädsam självförnedring som omväxling. Jag krälar runt runt, naken på en spegel som sjunkit ner på golvet som blodblandat iste från Pluto. En spegel av frusen saliv, nej, lymfa, nej, saliv. Jag krälar runt för sista gången. Genom spegeln skjuter antika moderstårar upp. Någon sorts morbida stalagmiter. Stalagmiter som smälter och snabbt blandas med näsblod. Säkert mitt. Rött snor. Rubinsnor. Det blir en sörja av kärlek, kaosgnostisk svett och liksom glasaktiga, självlysande spyor. Och så mycket blod alltså. Glöm näsan. Detta är så mycket mer. Självlysande. Förresten så älskar jag det ordet, men nu bakar jag kakor av sörjan jag så passionerat nämnde. Kakor som liknar råttkranier. De är. Och jag är. Lyssna för helvete, och salivera blint över den mörkaste golvplankan. Vindstilla och urgröpt ska du kyssas ihjäl till läsare av mig och ingen annan. Jag ska befrukta isär dig alldeles apatiskt, blomvarmt och vindstilla. Vindstilla som en underjordisk studio; älska mig som metall. Och hjärtat blöder guldsand. Alltid något. Nej, vänta nu. Ett hungrigt hjärtat öppnar sig. Hoppas det var mitt. Gamla frusna diamanttårar faller rakt in i dess såriga mun. Jag måste fråga mig själv hur en total frånvaro av händer, röster och hår kan vara så kärleksfull. Tyst som fan. De så kallade vännerna sover, förpuppade, marinerade i läsk, sprit och biblisk lera. Söta små gnagare. Men frånvaron då, den kärleksfulla? Jo, så här: stillhetens, tystnadens ömhet, en inverterad kyss i nacken. Svart, vit, grå. Ett smeksamt negativ som en näsduk över ansiktet. En omfamning av lyxtyg och lampolja. Läckert, läckert. Det är så stort, så skört, ja sensuellt, att jag tappar bort mig. Vad det en text om mig själv jag höll på med? Visst ja, fan. Vad trist. Ja, jag får väl skriva klart då. Ja, men vi kan väl tala om ben, skelett istället? Skelettnycklar, titta. Ett världsskelett av genomskinliga tänder. Ett slott av tandkött, nej, så banalt. Kasta ben istället, på golvet. Låt dem spå. Jag funderar, krampar, medan jag rullar ljudet av en utbränd studio mellan handflatorna. Det blir en kula att skjuta vindskuggor med, men var var jag nu igen? Ben. Ben. Ben? Nej, ja, nej, ja, ben, märg. Älskade äckliga märg. Ben. Och världen ligger barmhärtigt hoprullad, inte död, men egyptiskt drömmande på botten av en läcker, sockrad grop, nere i gropen mitt vänstra nyckelben lerigt bildar utan att någonsin frysa fast. Jag älskar nyckelben, men särskilt mitt vänstra. Det har en svår, blåaktig, liksom löst sittande skugga. Skuggor är bra. Ljus, skugga, ljus. Men skitsamma, nu väntar jag bara på att den där lilla blåaktiga och grymma skuggan ska stillna, som resten av världen. En efter en hör jag dem snurra, de förbjudna nycklarna. Vilken outhärdlig kliché. Så hopplös att den får stå kvar. De förbjudna nycklarna. Dödsvind. Jag ler, för ingen kom hinna hit i tid. Ingen kan hindra detta jollrande missfoster till text att veckla ut sina drakvingar. Vargtimmens djupfrysta dist bär snabbt både denna ufotext och mig genom vaginalt brinnande salar av kristalliserad skymning. Och äntligen är jag framme vid det vätskande ansikte som följer på rumtiden. Inte det sämsta. Verkligen inte. Verkligen inte, så kom då, kadaverläsare.

Svit

Inledande. Blicken är ny, inlevd och efterlängtad. Torget. Speglingarna från omgivningen. Hon. Han där. Torgets lister, trottoarerna är levande i tungor, i tungomål. Hon märker detaljer, blind för helheten i det omgivande och blickande fånget. Kaffe, påtår, kaffe ökar nervositeten. Vissa ord stammar, andra stammande. Ande tagen, delade över över. Benen sammanpressas. Benen är nylon, svärta, distans. För någon annans skull. För att någon annans skull är för hennes skull, ensam skull. Håret är inte samma, inte händerna. Ögonen speglar hennes; kvällssolen ett motljus, en aning om något där emellan. Svarta och vita och genom ett raster. Referenserna liknar varandra.

Avskildhet. Bilderna är inte de samma; händerna tränger in i. Rummet. Fönstrets ljus: gatlyktorna lyser i den här stadsdelen. De lägger sig i. I samma ord; ramverk som sammangår – bildar, nästan som nät, ett trassel, nystan. Ingen del skiljs från den andra. Benen sammanpressas. De låter sig beröras; de. Som om de; var ovana, som ovanan, nybildningen. Varje skrymsle är nyfött, förlöst. Nylonet är förbrukat. Andas löst. Plast blir gummi. Gummi blir kladdigt, det finns ingenting som reflekterar. Inga spår får lämnas, inga lukter. Färgerna är stumma nyanser, grå, grått, passioner. Omärkliga, uppgångna i sitt; sina lakan. Det finns ingen skillnad.

Efterklang. Kroppen drar sig in i. Längs med kroppen, inåt, händerna, armarna. Kanten. Benen sammanpressas. Persiennernas skuggor, metaforiska; galler inifrån. Scenen är en doktrin; av andras röster återinförda. Han. Hon där. Distansen är oöverbryggbar. Ande hämtad. Som i ett annat ljus: sepia. Plaggen, från trasor till skyddsnät, social kodväxling, inbunden. Kalsongerna åter kalsonger. Väggarna ryms inte längre i rummet; språket finns inte kvar som ett alternativ. Trapporna finns, toalettpappret, låset; ljuset finns försvunnet.

du är sjuk

Det här har jag känt tidigare, det är med stor sannolikhet så att det jag nu tänker är en dröm. För igår ser inte ut som idag, böckernas sidor faller sönder, det ligger nytt sjögräs på strandbanken och kråkan jag begravde i somras har fortfarande inte funnit sig i sitt öde; men allt faller.

Så som jag föreställde mig vattnet, porlande ner för mina kinder föreställer jag mig nu drömmen om oss, vi två, du och jag. Vet vi ens vilka vi är? Vet du vem jag är när jag skriker i sömnen? Hur skulle du kunna veta vad som skulle komma att hända? Jag visste att du visste första gången jag såg dig, du låg som en grön mani kring perrongen och omfamnade mig som en storm med många namn, när jag utmattad och livstrött föll i dina veka sönderskurna armar. Irrande gestalters tomhet blev ett med betongen och järnet.

Genom ditt ansikte lyckades jag skapa mig ett alternativt universum, där röster lät som tåg, och där annat kött än ditt kött bara såg ut som genomskinlig åska.

Du, kom ihåg mig, nu när jag lever, snälla. Sen, när jag är borta, vill jag inte att det skall finnas något kvar av bilden av oss; av hur du sprang genom det eldiga regnet för att möta en kylig ande i hamnkvarteren. Du blev lungsjuk och dina föräldrar sa att det var kärlek. Jag sluter mina ögon nu. Kan se dina konturer tecknade på en kritvit cellvägg, kol, med darrig hand.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: