Sansovino

En text av Stefan Hammarén, musik av Leif Holmstrand om du följer länken, verkligen värt att lyssna till. Och målningar av Judit Fritz.

Sansovino’s statue of saint john the baptist

Nåväl undflyr mitt öde ett slag, ett det tillfälliga ödet, samt därav trippar till köksregiona, äter inte ihjäl mig på varken krydda salt eller sötningsmedel i Pepsi eller ens socker med, nånting kvarlämnat tills kvällens tystnad finns, sedan skall jag berörd odla aftontanke för, slutligen slöa i insektsgiftmolnets utkanter, och möjligen därtill tänka förbjuden tanke ännu, och bara bli slö som faaaaæn på dyschatellen intill, bli avtrubbad och slutligen komma på ett nytt bindeord för mitt manuskript i bästa fall det av sammanhang, har jag möjligt dagen räddad i morgon med, hjälper inget annat rotar jag i frimärken om en stunds ro, trots retar mig galen på någon för kort tagg eller felvänd stämpel eventuellt istället för utgör ett bra fynd, och återgår till att själv tugga, till pepsi-Max, eller av glasskakan ändå från frysen som är utan grönsaker, och så somnar jag lilla trots allt mätt som en fuktig och vattenfylld stock som jag bär bort i sömnen länge flera timmars sträcka av hårt kompakt arbete under oresoluta piskande dafneagenter slita till tropisk fradga och mera översvämningar som nästan dödar mig mest allra, sedan vaknar jag självmant menat och konstaterar konsekvent att nog minsann då överlevt här det tidigare utsprayade giftmolnet vid kaktusarnas fönster från fastän likafullt förstår detta att har inre skador inhysa, besitta resten av livet ett skett, intalar jag min sorg mig, och säger dagen för, ödet det, nya dagen är ändå inte räddad medelst ett enkla, ty glömt t.&.med att skriva opp nya bindeordet som jag åter glömt i raden av de tusen andra oförglömt bra ehuru för alltid förlorade finord hos lyxpoet mig, sorglig är världen även för den lyxpoeterade, en hemvändande loserförfattare i ingenstans sig men från drömsk rest gestalt till redan kalldusch och nykter mer blir tillställning, lika mycket föreställning, det avslöjades straxt snart stå ut, inte mindre än galet genast att den avlidne Vita Svinets dotter på paradiset, enda oerkända icke sörjande och uttryckligt existerande, var knäarflickan här på paradiset öppet för, och ingen pusselbit föll på plats därom det, desto svårare att förhålla sig till henne istället, men för osch loserförfattare var det samtidigt rofyllt att anfäkta för henne, hon vidhöll våra löjliga hjärnors loser i akt och mening, hon börjat ju bli mer och mer vår handling, lika lite som någon förstod yttersta grejen med ett fortbestånd, och hon fick sin senvunna vid första anblicken förträffliga idé åter, enär hon inte mer var anställare utan blivit loserförfattarfabrikens edsvurna strateg och snedsteg därmed vaneföreställning, den som nästan ägde osch mer än de mindre opplösta knarckartellerna som kommit att stöda oåtkomlig obskyr finkultur och än det formella ägarförlaget med marjonetterna i händerna på de okända bakom, vilket var bagatell allt omkring, hennes gestalt och hennes mening som förelåg osch om någon poäng, självt alltså en antiparadishora, just vad som det behövdes för osch äntligen, som en bekräftad kallelse från ovan, då någon som skyddar osch än helgar som hon tidigare motsägelsefullt gjort, alltid medfört mer kaos än haft skyddsreflexer tillförda osch, nu skulle hon inte mer vackla utan ta hand om osch, som ett morgonljus medföra, fastän föga var det att tro på hennes välsignelse ändå, hon hade ju faktiskt alltid hittills mer ställt till med än varit naturkraft för osch, att vi ändå nu skulle genast och oöverlagt inleda en episåhd, en fullskalad svartmålningskampanj riktat mot självt loserförfattarfabriken, vanställa osch i aldrig ära, som därmed skulle ge gehör och spridning få, att ett det missundsamma och evigt åtrående återstående återvändande proletariatet utanför paradiset rakt skulle äntligen sluta vilja afkräva vårt loserförfattarparadis sitt försjälare aldrig mer för osch, och lämna tanken på vår litteratur även så klart, att på allt sätt lämna osch ifred istället äntligen, slutligt. Hon skulle få osch, att framstå, anstå i skenbar vidrighett, förljuga det obekväma förhärligat. Alla de våra våtutrymmen och loserförfattarsjälar skulle utmålas i ödesdiger yttersta den mening, sämsta denna sakral oppsyn med det, ock bortvändna meningar på osch, fortlöpande vanvettigt i en aldrig motbjudande kampanj gjort.

På mitt självt oppdrag, alltså min lott, mig evinnerligt mindre evigt, lika fan medfört engagerat, skulle vi svartmåla och ta bort all illusion om just vår tidigare hägraomnämnda tilltagnas herrtoalett ”krönasitsen” den i det här laget så utanförd berömda fördömda initialDASSDadaNASaIDAAerodrontIDO-59muggen och ägget i höjt höljt emaljvittporrslin och problemplombintartisa till penslat kokt flytande tandkitt efter IDAideiska daktyldvärgarnas minikäftsmaterial om så i glosa upprepat könsgnaget i urminnesminimering återbruk i bergsfåran där emaljéet och porrslinet oppfanns likaledes vid den mindre begynnelsen och början på kulturens förljugna historieskrivning inletts innan muggen skål tål, alltså fantasirikt hårt olåtet och författarfattigtmässa som klyschans lim, hålla skulle få kariesfläck, ihop skamfläckar, samvetssmutsens vanvett, idealhånet i etikett, borgerligt lyxförfall, och fel på nerspolningen, mer felaktigt på glansen, grymt glapp i neoplomberna, galopp och grop in neonblöjan sönder, opphalkat i bärstjälkspåbörjan, söndrat fel på hägraljuset självfallnet, oemotbjudande skulle muggens rum eller rim liknelsebokstäver få som i sanning var en stor fin ideal salong bli äcklig, äckligare än ickeäcklig, äcklets menade mera, alltså sic fruktansvärd som franska dekadenter för sekler ifrån sedan sent, vilket gafflat till sig om oaptitlig som slickades av proletariatet fult i sin dröm hit, det efter hit och dit, åt jag mindes när nästan förtytt på skolteatern toalettens rum och tid spelat Carius den store i Karius & Baktius, hur det hälldes härdat lödderpasta på osch från ovanför, muggrummet mugvumpspermakammarn utingjort varit mest fabrikens psykiatriska avdelning helning hittills sluten och platsen för vådaskott och piskande svanklädda fruntimmer som förklarat ultimatets värsta svårmodet här möjligtvis väckt övervunnet, fortlöpt följande dag närgånget, träbombernas dränkplats för att inte spricka till ut med vårarnas oförglömliga torka och knäck, brak, alltför sammanhållet för lite, och den skulle fördårigas nu desto, ådran dragen, förlora sin yttre mening till nyare inre meningar osch i ett blickfånget frånvända helt närgångna samtidigt, eller hur vi skulle lura det missundsamma och vansinniga proletariatet närmare sagt, få dem på bättre tankar i en giv och antigoodwill, få vårt ursprung sagt i naturell blyg försagdhett, visa på vad en charmkampanj inte alls är, alla skulle egentligen riktigt förstå att förmå spy få avskyvärdhet oppsyn för vår del i osch fastän inte på osch heller, avståndstaga framför allt.

Jag skulle asigt förvrida sanningen helt ett stycke som locket på burken till den där mugvumpsspermans vi hade med osch medfört på vår snart utflykt, förestå hälla ut, sprida medelst sankt med, det valda utrymmet skulle inte få ha en osprucken kakelplatta med på fotot, bilderna närmare tydbara, fastän våra utrymmen var kaklade med antika holländska plattor med runda feta gummor som höll på med kött och föga det frukt. Jag skickades med själva strategen, hon knäarflickan själv med ut out till världs göra det falska ohyggliga materialet så här rumsligt bak, söka upp opp det jävligaste av neotoaletter som mannaminnet vet känna till, hon skulle fotograferae mig där uträtta ärendet sak mer enär jag uträttar reärendet åter, om så intervjua en inrymd inbegripen rumpa som var sann lögn och svek i hela sin förtalda bredd och oavslutade fördel. Smärre bara det skulle bli bra i vår bildkavalkadas, förstöra aptiten på proleariatet, ta udden ur drömmen och lägga näthinnornas glodd frånvänt allt närmare förestått. Vi behövde inte funderae hellre länge heller eller alls långt, av all sinnlig tillbakaslum och ovärldsförbättrat ohållsamt avskumsslaget, där oförkovrade klyschan segrat det lika besegrade för allt i tider mer löjligt det evinnerliga, där tanken gör långsamt som kloroformfläcken after byket åter fram, vänt fler sidor, alla kanter, där frukten ej har rengjord sten som knäckbart utan mjukare än närmast testiklar, där inget istället sker mer genombrott kan skola, där den allt förblivna respyan repslag inslagits i ansiktets anlete och front på författarhjältar och deras stalkers, all äkta slumslam borträknad inräknat skum, till själva oemotståndliga kvarteret vid vart vi begav osch till, tills snart oavhängigt följt om fram där, inget mindre än att det säkert uttryckligen var Författarfondens WC-reutrymmen himla osköljda göra om i, oavsett varför just där, deras envåningsWcutrymmet som vi skulle förutge som vår beklämda syn på paradisets oblickbara helg i i avståndets stå vare, när vi ljög och höll så klart andan, lika förvred ena saken enbart mera, enkom sannigare, inget skulle vinna osch i absurditet särskilt ens ens, allt vi då infunnit osch snart just där på ett aldrig tidigare klockslag, inom en parentes var vi därin oavsett. Så se fläckarna var så många att synintrycken dog på mig med det samma med det, jag storknade blind och märklig, jag yrade också mäktiga meningar om helvetets äntligas andra förmak, jag ylade intill på att slippa, släppa i knäaflickans för tillfället skyddsdräkt, obönhörligt vrålade förlustelser om nånting ersatt tillslutet, vad skulle man göra något här än det var värre, lavokariska hav alla till kant, föröversvämmat minst, fem kärl skruvade svuret till väggs, längs hela fönsterlösa höll rad knaggligt ojämt för med ett plastträd stå i hörnet, stabilitetens symbol låg i trädet, där nog satt nära de till blöta bakar karen på varannan vanärad rad oavsedd vem först eller, sist ingen sa något när kartellens knäarflicka i skyddsdräkt tog fram fem sexsparasprayburkar kvar ur metalitteraturens berömdaste coopierade väska i det här laget överallt till med sin iögonslående passepartout European Association of Cardiology, sprejade medelst framtagna fem på en gång locklösa smörjut över allt innehållet sepiolit utsprayat som översköljt, trycket i sprayen var på renodlat svullna gulast johannesspermierna tackvare hiskeligt försköljt blev sepioliten, sepiostort, utsliret, medelst om sin otvättade hals höll om andan tills hållit på få ut allt, sammans blev ungefär som mellan vitt och pissfärgat ur brandsläckare förliknelse gjort, gudarnas sperma från världshavets bortre strand med snäckor och musslor, konkylieslem, och från ytterligareburkar med lock mera inhyst varit, ur som målarfärgsburksformatsburkar fyllde hon resolut mer på med ett megapölsaflytgods, strittade på väggarna förgörelsesmörjan från en övrig sistaeffektkanister, kommenderade mig utan min seibafrönsstoppade flytväst sej värst grovt som magert sitta på ett fördömt förgjort fjöl just enkom, som onekligen var en trädgårdsgungliknandes fjöl i tvenne par kättingar från under gipstaket ner, hänga befängt i rörelsernas förfjöl göra i tills förgjort minst sagt, jag själv nog försökte bäst ner det gick alls uträtta meningen samtidigt, försatt oförökat där byxlösch mig olycksaligt den själ väntande på sina aldrig vingtillsatser nå ut och på effekten för lite mer med, gungade gnaget lite grand grund och inget laxativt hände ändå särskilt närmast, inget kom rinna för seibafrön och mening utrymsrimmat förflutet se på, flyta du världshav vrålade knäarflickan och tedde sig obegriplig, inget hål i gungfjölet fanns för all del svarade jag, bara ribbor av förkilad art tätnadens slag, och hon inbörjat fotograferade SÅPOpotatisgrispolistypologiskt närgångna förbjudna konsekventa bilder eller sekvenser icke rådvillt ovanligt milt våldsamt, de svanarna gått på världshavet istället bäst, och ingen sinnlig bredd eller hörsammad liksom latent kraft mer skulle mera vilja anställa sig sökt fram som till loserförfattare på vårat paradishelg, havet som har djupet, himlen höjden, paradiset sin tupp, härmed vore vi befriandes vingtillsatt obrukbart egna lakejklyschet olöpt bli för otid tills döden ansökt beskiljad osch från ifrån proletariatet och slutar oppföra sig sämre, och inget förnyat skulle mer särskilt vilja läsa osch förståss heller, vilket bra blott det garanterar vår paradischella oavhängighett, alla somliga samtligt skulle så klart se att de varit jättesjuka som åtrått osch, väckt sej, puh äntligen puts väck då. Materialet och retuscherat härifrån skulle snart spridas släppt nidgöras möjligheten om, vår barmhärtighett förgjord enligt bästa koncept för loserförfattarfabrikens vidkommande, i en samlad jordnära aktion jämsides till varje vår våtutrymmesbrist relaterat ställt. Jag skulle skriva nid i höstregnets grå, sagt bildtexten hala häll, akta mig för att nämna golwentilen förgrånaden den allt annat pågjort. Operationen var straxt över, öfver en ståndpunkt, eftersom slutförd, men följden fortsatt för det. Det gick nämligen inte alls som hon tänkt sig närmare, hon knäarflickan fick åter se sig äta opp sina klyschor, återfick osch i njurvattnet, omtalad proletariatrejektionen som vi förutsatt drömt om slog över i idel högaktningar och våt dröm inte minst åtrå för henne knäarflickan, så fort fem och en halv förhörda förlustfyllt bakom ljuset förda sedan tidigare enheter regeringar och deras kukiga, kluriga evinnerliga kravallpolis samlats tätt alldeles utanför helgade författarparadiset, med batonger,

handtag, fransbröd, smulor, dildon, bärstjälkar, proteser de ryckt av andra medhavda, pistonger, avbruten rhomphaeae, murbräckor av papier-maché från centrallagret, beslagtagna slevar från mödrarnas fallfruktssyltande, viriga halsdukar med kulor, etc förslog de sig på osch vårt paradis och bankade först medelst flertalet don hurtigt helt ihjäl loserförfattarparadisets helt fint uniformerade utanförstående minnesvärdast vaktis som läst ihjälaktiga dikter högfärdigt för dem en stund förgäves dövt och likt stendött, sedan fortsatt bankade de i dagar pågått obönhörligt jämt avbrottsslöst med sina högst evinnerliga förlängningar tillsatser på paradisets väggar ge först, ge tydligt, försökt framstå i allsköns stöddiga gap emedan paradiset fick bulor snart av allt deras fortsatt, skrålade ivern de obönhörligt för det medelst efter få knäarflickan, klämde på bulorna de gjort och åstadkommit, de ville nu åt hennes hjärna så sant sin mening, och hennes lust ville tala till tals genom osch i förakt för dem ändå, intaget våra loserförfattarhjärnors villfarelse av andra kvinnor henne hellre, hon var snarast numera så lierad och förknippad med osch och vår paradisiella beskaffenhet, gav osch ingen emedansfull arbetstro ehuru ville förhamna knullat vår litteratur ju, se den henne punktlös däri fortsatt, eller om hon ändå älskade osch, vi visste inte så klart, lika lite hon erkände saker och var inte ett dugg på humör att knäa kravallpoliser som gottgörelse i sin frustation, emedan varken då hon eller påbankarna i sina knockoutvarelsesvarta dräkter och sitt svett förmådde ändå inte det minsta lämna osch ifred, eller öka på avståndet till, ville hon så klart inte för allt ge sin hjärna till dem där nere lika lite som sitt förmenta könskött och sina förlustelsepustar, aldrig till någon fjantmuskulös kravallpolis eller förhörd, förförda regeringsföreträdare som fått hennes avsikt katastrofalt om bakfoten, utan så klart hon hejdade den bankande hopen med sin parfymé, blottad parfymé blott tillhanda i ett gloriamoln av författarpuder henne vid förevisandes ploj sig medelst hon ibland ute på växthusbalkongen med någon näck loserförfattare stod textfärdigheten till trots och hojtade ut i högtalarforum att hoppar ner mot de kravallerande icke mångfaldens idioter, att om dessa anträder paradiset mer än bankar flyger hon iväg härifrån så snart som det är sant, ni tag skyfågeln som exempel skrev hon på ett flygblad, så kravkravallpolisen fortsatte banka på plats melodier och serenader plagierade från serenadårsamfundets president åtförd henne kvar som de var bevingade ordens desperados som enbart kan släppa repriser oåterkalleligt, och vi arma loserförfattare fick åter lida besväret utridet av världens blickfång och anhang i väldans onani, och vad som än befarades mer, aldrig befriades, delvis förlustade någonstans, det var inte enbart den ursprungliga slagfärdigt kunniga kravallpolisen utan tillströmning av allsköns slödder och sepiolitsuputer och Diogenes i en skottsäger, skogsagt järnträdsskottsäker tunna utan plugg anslöts i om brokigare skaran utgöra täten, flest vilka hade klätt sig i kvarkravallpolisiga färdigt nerpissade mörka sexualuniformer och prosökte se åtråvärda ut i svart svaret och huva jämte fläck och trasa könslindat emellanåttid, fick mindre och bankade på trängseln i trängselns, fastän blott först en handfull rymdes fram till paradisväggen göra smalt, och oenighett rådde nått om kölapparna, könsnapp, kaos föreföll mer förfall, och dessa hopen sig fick dropp från den vattenutkastare gargouilles-pall lejonstenen som hon knäarfickan troddes onanera på ovanför, förhuvade galningarna blev förstås bara givet galnare utan förklaring, av det inte det minsta aktsammare, skrålade på knäarflickans lekamen och epitet, av vad hon än gjorde blev det det, de galnare det oförblottat så hon försökte även snörvla som sin far, ut hela världar vida, vilket också bidrog till kärlek ytterligare för henne, och kravallerande polisen och den trögare utklädnadspolisen och den skönare chlamydatuspolisen och det halvmilitäras bankade på varannan utan att veta någon yllevild vidd skillnad eller efter frustationens lust utspårandets sår motsatt verkan, bankade på allt av hårt och styvisar ände förmjukt, även på sig själva bulade på, alterstund hela världen låg i skamfläcken, blint folk vallfärdades hit i sina dräkter från tömda plundrade utskottslagren lika tomma som en spermalös bordellkonung vid morgonens äppelmust färskt, de för att få vad de aldrig fick, leva ut, närmare till tals om få in, och alla allt älskade Författarfonden på köpet istället för att hata dess handläggning som knäarflickan föresatt rasande över en stund för vår del, och hon knäarflickan hade inte initialt den förslaghet och orådvillhett som sin fader alias Vita-Grisen besatt när det bekom sig, som alltid tills blev sinnessjuk hade lyckats eliminera opproren mot omhuldade författarparadiset. Det fanns ingen heller outväg för osch, hon var vår strateg som skola befria osch från alltid framtidsskit dit och folk hit, drogs allt över osch som tilldragets, vilket ett otroligt snedsteg i carnuus saltomortalare snubbeltrådsgillrat utgående andligt tillstått tillståndet, men vad gjorde hon mer för det desto, fick osch just i pisset extrafint. Knäarflicka, rädda osch då. Snälla, bad vi om. Jag talade med henne flera gånger, allvarligt, och en stund kladdade på henne, mest hon såg snopen ut, förstod att det gått åt helvete åter. En lång rad polissjälvmordsprohandlare stod redo där för att få ett slut på allt och blev överröstade eller fick totalt stryk och dansk genastskalle av krasch-kravallpolisen, att försökte förmedling av avundsvärda sextjänster, men hon knäarflickan hade slagit dövörat korvatunturi (eustachiska röret till dalen med rött vax ,eustachian tube from the valley with cera rubra) till ändå just dövt, om hon ens skulle gett sig åt att göra cyklisk P-rulle åt dårarna, kanské de lugnat sig för det förnöjt sej med. Ett tu tri skulle ju hela beläggningen eller skalet på paradisets potemkinkuliss rämna faktiskt av det eviga stötandet på, så kritiskt det började bli efter en tid, fastän än vad som bär opp ett jämmerparadis är inte alltid så bra att se närmare (till). Knäarflickan satt för det mesta inifrån inlåst på sin egen tupp och funderae vad mest nu göra ytterligare här. Ingen loserförfattare förmådde författa åt henne en slutknorr på stycket, alla försökte vi ju komma på något loserförmer, låta henne slippa undan, eller undkomma, därmed även skona det helgade paradiset här. Hon fick inte dö och offras för hopen där nere. Snart var ändå konjaken slut i påfyllnadsautomaten, och proppmättnadsingredienserna trytade i köket, och någon hade mördat köksorna som deras döttlekamen låg i de största kittlarna med benen i knullställningar hängande över kanterna vänstra skolösa, nästan som ritualmord, vi som numera hade direktnummer till den lika fega förlagsledningen och vi ringde dit för första gången för att beställa kålrotslådhor och annat hett, men den var bortrest och brottsmisstänkt, med utomsakliga telefonsvarare. Nu var vi redan hungriga. Så kom knäarflickan plötsligt glädjestrålande ut från tuppen ”loserförfattare, jag har det! Vi gör ett parkinsonskop (parkinsonscope)” Dels hade hon klippt sitt oklippta hår under tiden, blivit fulare och tydligare, och gick i jeansbuntavklippta kortbyxor för att markera knäna på henne som såg i form ut som vriler. Ett parkinsonskop löser emellertid inte problemet med antiloserförfattare, det bara återspeglar dekadensen vågade någon påstå, och blir förstås endast en ny grunka i ytterligare en vitrin som vi ändå aldrig kommer åt senare, ”Äh du sur, sluta upp att skriva din äldre replik, väste hon, vi har inte tid med sådant höromål, när du ändå inte vet vad ett parkinsonskop är för nåt” och hon gned opp trappstäderskans tillfälligt lediga könskött över hans nylle, sådär, oj vad schyst puttrade han och anslöt sig förrädiskt till knäarpolisen ett stycke senare. Alla de polska låssmederna var emellertid döda eliminato som vi känner till från kallolitteraturen sedan tidigare loserförfattat, sådana som lätt kunde gjort ett parkinsonskop, så ingen hjälp av dessa gamla hjälterunkare mer, fastän efter obegripliga procedurer, när kravallpolisen sov en stund sin tupplur slutligt efter flera veckors slit allt ihärdigare bankandes på, kom några av de världens gamla urmakare trippandes hit, de urflintiga som finns kvar vid liv, dessa nästan kunniga seniliteter som kunde om något mer än andra åtminstone göra dessa om tvingades, skulle sätta ihop hennes idéparkinsonskop, dessa (ej urmmakarna) som lite ser ut som en gamla tidens karuseller i miniatyre, runda som åker runt, några med kättingsgungor, andra med sadlar nerifrån, i fler varv, med bisarra figurer som rider flitigt fluget pågående könsumgänge och rör på sig allt efter, av plåt eller gjutformers, och finns diverse speglar inne som belyser vinklar och ställningar lite groteskare och mer närfångat, och någon WC-fontän finns i mitten allra med generatorn som inte är generator, skenbar, ymnas vätska på, på det glidna, i finaste smörjmedel och mandelolja, sedan finns några speldosor tillförd musiken inne, glad musik då, många urverk är inbegripna med, lite komplicerat allt ett parkinsonskop, sig t.&.med kunna magiskt återge betraktare, blir virrigt outtalt, skakigt, ett hantverksbevis, måste oppdraget vara med fjädrar, svår finmekanik från utvecklad barockens högteknologie tid, ursprung i jämsides med Milo Giacomo Rambaldi-grunka, det rullar runt sedan, sneda varv ser utlevt ut ifall inte dendetaljer skådas allt exakt och ändrar sig i timmar jämt ifall ständigt alla fjädrar först dragits tillräckligt glappet, är rätt visavi panoptiskt tillslagt inåt öppnas, men utgår från bipolär axel-II-problematikens sjuka yrade hjäss jämsides virrigare vetgirigas plus pannsteklars danska skallfraktura av blickfånget tillfället, bank om vägg, coup de parkinsoncope, de som den förebildas föreskrämmas, eftertankens skönhet randas närmast istället med, men med dåliga plåtsaxar klippta ut vikt som Le Fort fraktur tydligast, hänt speglas lika varnad varmed händelse, och de där livsodugliga dekadenta låssmederna fick mycket LSD här av knäarflickan och hon förförde dem av bara fan för att spela med, allt vad hon hann få dem virriga till och förmådde i delvis direktsänt program av regissören alias Röksvampen som märkligt nog förmått återoppstådd från sin fjantiga regnstad, emedan jag frustationsgjorde rent på loserförfattarfabrikens ena WCporrslin och det regnade häll på den bleka kranckravallpolisen äntligen samtidigt, efter allt dagarna i ända regnade det redan och de bankade på huvbarhuvade på och grät idel våta till regnet i direktsändningen pågå, framstod själv värst som losers i det här laget, darrade jämt, nerbrytnadsskrattade i plötsliga salvor vanvettiga, var absurda, förlorade, så förfrossade likt pajaser meningslöst allvarliga opprepat i sina icke grann likhetens dräkter, som om allt hängt på dem, så en dag ytterligare kom knäarflickan ut på aulan framför allt, stilla berörd, var lite skakig hon med, obeväpnad ”men se här ädlaste bankare” svarat dem medelst sagt om de alltjämt vill behövligt sadomasochistknulla henne så fritt fram äntligen, förspelet slut, men hon skruvade först opp Parkinsonskopet emedan som var ett ovanligt stort, över en halvmeter enligt måttband ställt på en vagn sedan, ovanligt dekorativt och makalöst i sina exempel på frakturers, i glada hemska färger och gav ett aldrig tidigare skådat intryck av vertigo. Bara en kravallpolischchef ville mera megaknulla när de alla lika direktsänt såg på Parkinsonskopet som märkligt nog fungerade efter alla sina fjädermekanismerade drag och rullat på i över tvenne timmar efter. En mer orgasm fick ingen här ändå, än Parkinsonskopets själv. Den gick inte sönder, det avbröts på en knapp. Han själv fick dock sitt enkla naturalknull av henne och klädde av uniformen för det, det trillade en massa bankredskapligt bråte på asfalten från honom, och såg därför insett efteråt plötsligt likheten i Parkinsonskopets början, narren anpassad stålgapet där, nu sprang han hemåt och ingen såg mera ryken av honom, Made in Loser. Alla andra stod tysta, bara Röksvampen som pratade på i en monolog. Följande dag var skvären utanför paradiset tömd på varje stödd och ynka dräktbröstoppstoppsstoppad jävel och ingen skrevkravall syntes alls varken till. Äntligen. Verkligen. Overkligt. Lugnet var jippii återställt och kloakerna fungerade, och Parkinsonsskopet hade knäarflickan förutan originallådan ställt på mitt skrivbord kanské som gåva medan jag varit på muggen ett slag och spytt ut sorg p.g.av försakelse och att inte kunnat emotstå slicka i mig av en del av deras mandelolja, så jag fick ingen jävla någon arbetsro nu heller, hon kom dessutomi i peruk ändå några gånger om dagen och frågade om jag vill dra opp det, vågar inte så här fort. Ibland kysste hon mig för det och gick bort fort, igen. Vi såg inte henne här alltför, men så var vi ju hennes loserförfattare utan mening, utan uppbehåll. Endast förlagsledningen var anhållen märkligt nog för oppvigling och mord på paradiskökspersonal. Allt såg äntligen ut att ordna sig som en skröna.

Advertisements

One Response to “Sansovino”

  1. snyggasnygga bilder

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: