The abyss och sådär!

Manuskript av Hermann Ungar

Manuskript av Hermann Ungar

 

Hej, och tack för ett bra år! Ichiifritzthekiller har en hel del planer för framtiden och det nya året. Vill påminna er läsare om att det fortfarande är er fritt att skicka alster; om det sen är prosa, poesi, post-nihilistisk cyberpunk. konst, metafysiska grubblerier, fotokonst, musik etc. är av mindre vikt. Ishiisogocubensis@live.se

Eftersom jag själv alltid funnit det en aning genant att göra reklam så är jag tacksam för all typ av spridning ni kan vara mig behjälplig med.

Publicerar nu en dialog jag skrivit, inspirerad av Dennis Coopers dialoger, därav det ibland infantila språket. (Slayer bör lyssnas på samtidigt för att förhöja känslan Cooper känslan eftersom hans suicidala gaymördarungdomskaraktärer brukar lyssna på dem i ett flertal av hans böcker. Sedan följer en dialog skriven efter intag av en större mängd whiskey och ett par joints schysst gräs.

 

 

Egentligen så började allt med att min vän klagade över hur hans skugga inte riktigt uppförde sig så som han hade vant sig med. En natt, när jag satt på min balkong och tittade på stjärnorna så ringde han mig. Det var ett oroande samtal.

En vän: Hej, det är Nathaniel.

Jag: Tja. Vad händer?

Nathaniel: Vet inte riktigt. Tänder typ av. Känner mig jävligt låg. Själv?

Jag: Inte mycket alls, låg och läste tidigare, nu har jag mest suttit och tittat.

Nathaniel: Bort eller?

Jag: Ja. Men vad är det som händer med dig?

Nathaniel: Tidigare ikväll såg jag två tanter gå fram och tillbaka kring ett brunnslock. De höll på länge, jag gick in en stund och när jag tittade ut igen kunde jag se dem långt borta på vägen, de gick i demonisk takt men kunde ändå aldrig hunnit så långt iväg under den korta stunden jag inte såg. Det var jävligt underligt. Jag gick in i kanske tio sekunder och försökte skaka bort det eftersom jag vet att jag är i dålig form nu. Har käkat benso och opiater i ett par veckor. Det var svårt. När jag tittade ut igen var de tillbaka vid brunnen igen. Helt tomma i blickarna. Jag blev skiträdd.

Jag: Det där låter verkligen inte bra. Det kan ju ha varit på riktigt, vad fan vet jag, men förmodligen inte.

Nathaniel: Ja, i vilket fall som helst var det jävligt skrämmande. Jag fick ingen sömn natten innan det här inträffade. Låg i feberyra, lakanen var våta, jag hade hjärtklappning och ångest.

Jag: Var det då jag övertygade dig om att inte posta det där på facebook?

Nathaniel: Mm. Jo. Men alltså, jag behövde gå och pissa men jag var så jävla väck att jag inte kunde hitta någon lysknapp, fick därför för mig att jag skulle använda min laptop som ljuskälla, men av någon outgrundlig anledning gick jag mot toaletten i källaren och när jag insåg var jag gick var jag i princip redan där. När jag sedan låser toalettdörren bakom mig och står och pissar kommer jag ihåg att låset är ganska trögt och att jag är i ett kraftigt försvagat tillstånd. Jag tänker att om jag skriver på facebook att någon får komma hit och öppna toalettdörren eftersom jag är för matt och bortom, så löser sig allt.

Jag: Ha ha… Ja, det var nog bra att jag avrådde dig, du fick ju upp den direkt sen.

Nathaniel: Ja, fick i alla fall ingen sömn. Alls. Vad lyssnar du på?

Jag: Slayer.

Nathaniel: Sjyst. Raining blood?

Jag: Decade of aggression.

Nathaniel: Så sjukt kass, älskar skiten.

Jag: Ha ha ha… Men du, hur mår du nu? Vad skall du göra?

Nathaniel: Funderar på att besöka en psykiatrisk klinik imorgon. Hände en annan skitskum grej för en liten stund sen. Höll fan på att flippa… Eller jag vet inte… På något sätt är det ändå typ intressant eftersom jag vet ju att det inte är på riktigt. Tror jag. Eller rent teoretiskt vet jag inte det, självklart, men kroppen lyder ju inte bra, alls, när den känner till sanningen. Själen skenar.

Jag: Du jag förstår fan inte riktigt, men alltså, vad hände?

Nathaniel: Mitt sovrum kändes kallt. Föråldrat, eventuellt som en tidlös kosmisk kyrkogård. Svårt att förklara. K Dick och lsd. Jag hörde ett litet barn viska, ett transparent flickebarn med en slemmig hinna omkring sig, jag kunde ha svurit på att hon stod i det högra hörnet av mitt rum med ryggen mot mig och viskade samma sak om och om igen. Emotioner kopplade till kaosartade till synes slumpmässiga bildcollage anföll med enorm styrka. Jag gav upp, flöt omkring i ett silvrigt vatten av gröna sifferkoder. När jag vaknade till ringde jag dig.

Sen la han på luren. Jag tänkte inte så mycket på det. Eller jo, det gjorde jag förresten. Mer än vad jag brukar tänka på saker. Tänkte att han nog inte har det så lätt, att jag inte har det så lätt, men att han förmodligen överlever. Han brukar göra det. Samtidigt funderade jag lite över hur pass mycket svårare det måste bli för honom att återuppstå för varje gång han nästan har dött. Fysiskt och psykiskt. Frågan är vad som finns kvar av honom och om det verkligen är någon vits med att han överlever igen

.

Nej det var inte lämpligt att inleda med ett nej.

Men kampen mellan mörkret och ljuset är våldsam.

 

”Så – -Han klättrade över ett elektriskt stängsel in i en sprucken dimma med ett koboltblått skimmer omkring sig,  med drömmande flyktig blick som i trance. Armarna pekade spikrakt framåt, kroppen formad som en kompass — En bra början tar avstamp från förtvivlans krön då en lätt beröring eller en emotionell vindpust blir som ett andetag vid brytningspunktens vidgade iris; håret reser sig på sonens armar i fallet och i bakgrunden det omtumlande dova sorlet från de inre krigen. Förgäves, med blick av upphettat glas ser universum det som händer, ett rovdjur- – om tusentals år.”

 

(Kök. Tidig morgon, December. Isa och Cocteau. Cocteau kommer ner för trappan och sätter sig mittemot sin mor. Rimfrostfönster ut mot samhällets alltmer slutna perception. Utsikt över solkig gul sammanfallande stuga på bakgården.)

 

Isa: God morgon. Har du sovit gott? Du ser trött ut.

Cocteau: Ja, jag tycker inte om att vakna och nej, kan inte påstå att jag sovit gott. Drömde att jag var massor av soldater.

(Cocteau tänker  nya dagar, alltid nya dagar.)

Isa: Kaffe?

(Cocteau tittar på sin mor.)

Cocteau: Nej, jag tar ett glas blod. Jag avskyr. Hur jag kunde vara så många soldater? Ja, det var ett stort slagfält, jag dog, och dog och dog och det fanns inte ett skit jag kunde göra åt det.

Isa: Ok, gjorde det ont att dö, av svärd eller? Vad har du för planer idag?

Cocteau: Nej, det var inte på riktigt, jag vet att det inte var på riktigt. Det vanliga. Se en film, svälta, gråta, skära i mig, läsa lite, titta.

Isa: Vadå titta?

Cocteau: Titta, titta, titta! Genom väggen, upp i taket och om jag blundar så trycker jag hårt med tummarna över ögonlocken så att jag ser rödsprängda stjärnor. Efter en stund är det så ljust att jag inte ser någonting.

Isa: Jaha, hur ser det ut då?

Cocteau: Det känns som ett lugn.

Isa: Mm, ja, jag skall väl ta och bege mig mot mitt arbete nu. Kommer hem relativt sent ikväll, men jag lagade mat åt dig under natten, kan ju inte riktigt sova som jag vill längre, vet du.

Cocteau: Ja, du brukar göra det efter att du har berättat om att du skall göra det. Gå till arbetet. Men att du inte kan sova tror jag inte på. Inte ett dugg. Du tror säkert själv att du inte kan sova, du är helt dum i huvudet.

(Isa suckar.)

Isa: Ja jag vet men jag kan tycka att du har en tråkig attityd. Hur som helst så får dysterkvisten ha en trevlig dag, vi ses ikväll!

(Isa kysser Cocteaus panna och skyndar mot dörren.)

(Cocteau suckar teatraliskt.)

Isa: Varför suckar du?

Cocteau: Jag gör sånt. Jag är som en själarnas tjallare, rör mig mellan sinnena som ett kvalster.

(Cocteau stirrar ut genom fönstret och ser sin mor stänga griden och försvinna som en glad men galen silverpil mot horisonten.)

 

 

en av ichiifritzthekillers bokhyllor..

en av ichiifritzthekillers bokhyllor..

 

Advertisements

3 Responses to “The abyss och sådär!”

  1. den första älskar jag obeskrivligt mycket, vilket du vet. du är fantastisk, och det är en otroligt uppriktig hyllning, du har haft mig i ett poetiskt järngrepp sedan jag läste den första versionen av Biblioteket bland molnen.

  2. Det kan inte vara lätt att ha en sådan mor för Cocteau och inte heller för Isa att ha en sådan son! Mycket BRA text!

  3. Tack Klara och Tack Tess. Jag skall hälsa mor…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: