Bend-A-Corner

 

 

Håll tyst. En dikt av Tuva Holmlander och sedan en prosatext jag sysselsatt mig med.

 

 

svärmar mot undergång

hör borren utanför

men sedan kommer din mun

och tystnaden sänker sig över

 

när insekterna börjar ta över staden

gator och torg

då vet man

då vet man att det har lyckats

de lägger ägg i väggarna

de lägger ägg i väggarna

de kommer!

 

 

 

Han satt i baksätet.

 

Det var lördag och senhöst och han hade vaknat vid omkring klockan nio, gått ner i källaren och duschat, stirrat på sitt erigerade kön, tagit lite på det, försökt att framtvinga en bild av en kvinna han hade förnedrat för drygt tio år sedan, men kroppen kändes lam. Varm och svullen. Han kände ingenting.

Det var länge sedan han hade känt att han hade någon typ av vilja.  Ännu längre än så var det sedan hans läppar var friskt röda. I fönstret hade han en jugendvas med rönnbärskvistar.  Så var det. Han blåstes bort framåt som alla andra.

Måhända var det så att han mer och mer började bli som alla andra, sådant märker man inte. Det är ungefär som lyckan en psykotisk hysterika erfar då fågelsången ingen annan hör fyller henne med välbehag. Hysterikan kanske sitter vid en fontän som börjat bli grön, förmodligen har en eller flera stycken dött  just där, för tusentals år sedan, till mer eller mindre verklig fågelsång.

Sökandet i sömnen erinrade sig salta vågor, han kände smaken av dem när han vaknade. Han hade somnat trots att musklerna i vaderna kastade sin massa upp och ner, spastiskt, i något han misstänkte var en köttets reaktion på sinnets rörelse .Våldsamma krampattacker. Mentala blockeringar och försvar i en långsamt sönderfallande form.  Minut för minut, andetag för andetag suddades konturerna ut.

Han vaknade ofta, abrupt, kallsvettig. Men i ett omedvetet tillstånd. Så brukade han sova. Våldsamt. Exotiskt, med hammaren under kudden.  Att vakna fullt ut gick långsamt. Han ville  suga ut så mycket som möjligt ur det likgiltiga tillståndet mellan sömn och vakenhet, han försökte skjuta upp ångesten som skulle börja gro. Långsamt vakna och få ångest över att vara vaken  och att det tveklöst är en ny dag. Igen. Han bytte  t-shirt, han valde en vit som inte satt tight. Satte sig sedan i sängen och fortsatte andas. In genom näsan, ut genom munnen. Om och om igen.

Det utlevade gråvita badrumskaklet blödde kyla. Huset små munnar viskade i springorna.  Det var ett litet badrum där ångorna blev täta och heta.  Han tvättade sitt hår, men använde inte så mycket schampo eftersom han ansåg, oavsett vad andra sa, att när hans hår var för rent så blev det elektriskt, slickade liksom huvudskålen på ett vulgärt vis, vilket sedermera resulterade i att han såg ut som en aidssjuk. Det svarta under ögonen såg ut som hela ansiktet. Huvudet var som ett hål i ett hål. Han fick svårt att hålla tårarna borta när han tänkte på hur det faktiskt var en gång.

Den. Kroppen.

Gillade inte heller vad som hände ett jävla dugg. Rummet till höger om rummet till vänster. Där han hade sitt sovrum och sitt arbetsrum.  Sängen framför teven; fläkten i taket var avsedd för att kasta oljiga smutsgula skuggspel genom sina flämtande rotorblad, en sense of motion.

 

Han drog sig till minnes morgonen. Den hade varit frisk och blodrött transparent. Det första han såg framför sig var Emelie. Han såg inte hennes kropp, hennes nätta bröst som kikade mot månen då det var minusgrader ute.  Han såg inte hennes rumpa, hennes läppar, han såg inte det mjuka nätta nackhår som han brukade falla i sömn med sitt ansikte mot. Han såg inte hennes ögon, han såg henne.

En karaktär i en uppdiktat kosmos som han inte hade någon anknytning till längre. Det var bara hon, Emelie. Den sista stora hysterien innan tjäran skulle bli för mycket. För han inbillade sig inte på något sätt att hon skulle kunna operera som någon typ av lösningsmedel. Nej, nej, men det var inte utan ett visst vemod han var medveten om det han var medveten om. Hon sov alltid  med lätt öppen mun och kallsvettig pannan. Täcket vid fötterna och blottat kön. Välformad blygd. Han kysste hennes läppar försiktigt och drog handen genom hennes hår. Hon log alltid och vände på sig. Hon vaknade ofta med dimma i ansiktet, kallsvettig, vettskrämd med ryckningar i hjärtat. Blinkande synapser ackompanjerade pulsens rytm, hennes vidöppna sovande ögon förstod under någon 1/3600 grad ingenting, innan de blev rädda och vackra igen. Så brukade hon sova.

Han borstade sina tänder och stirrade på sig själv. Flyttade huvudet närmare spegeln. Tittade upp, tittade ner och till att börja med såg han ingenting, bara det han brukade se. En djungel av synupplevelser, då man ser allt på en gång även om det är en tillsynes vit vägg man stirrar på. Så han stirrade hårdare och när han till slut under korta skrälla sekunder lät kvantarna erövra blickfånget och skjuta över sina synfält in och genom hans eget, i form av en rasande matriskod , små bitar av en programmerad helhet av en programmerad helhet… Så verkliggjorde sig en underlig elektriskt sensation kring korsryggen, vilken lindade in hans ryggrad och gav upphov till en metallisk brännande pina. Han kände blodsmak i munnen och doften av  järn. Varken det han stirrade på eller han själv avvek med blicken. Han skrattade barnsligt gällt som när barn gör fel och plågar ihjäl en hund, en katt, en insekt:

-Jaså, är det här någon slags jävla upplösning? Det kanske ser ut som att jag skrattar? Det kanske jag gör också. Fast tror du det, eller ja… Vad vet jag.  Är det här din upplösning?

– Jag? (skrattar) Vem tror du att du pratar om? Jag? Jag ger ingenting för det, det har du ingenting för. Slutade försöka förstå när jag var liten. Kan inte saker bara få vara vackra, kan inte allting vara lika vackert, består inte allting av samma saker? Marijuanan, knullsexet, barnmorskan som glömt byta tampong, rapsfälten, make-upen på kinden?

Han hade druckit sitt thé långsamt. Sedan hade han blivit kvar med en drömsk blick ut mot havsviken utanför vardagsrumsfönstret tills det ringde på dörrklockan. Havets krusningar var transparentblå och relativt vilda, vassen vek sig närmast dubbel i den annalkande stormens hårdhet, ett trött ljus, eller hans egen trötthet, gav hela bilden en sorts udd av evighet och dödlighet sammanfogad så fint att det gick att glömma sig själv. Han hade mer och mer känt en dragning till det uttryckslösa uttrycket. Något inom honom växte neråt, fötterna vadade nätterna igenom i en kolsvart mull av iskall objektivitet. Det var lite som en autokratisk cellupplösning i ultrarapid: livet, bortom förtvivlans krön i vansinnets klyfta.

Wadja satt bredvid hans far som körde. De smågnabbades. Det märktes att hon höll ihop med honom för att få stanna i Sverige. Den gotländska miljön som flashade förbi var i vanlig ordning pittoreskt vindpinad. Jag orkar inte med alla dina idéer längre sa Wadja, det har jag egentligen aldrig gjort, du sätter igång något som jag sedan får ansvara för och så blir du vred när jag misslyckas, förmodligen för att du inte lyckas avsluta något själv. Jag förstår inte vad du snackar om, sa hans far, jag tog ju hand om hundarna i två veckor nu när du var i Ukraina, han fnös irriterat och med blicken fäst mot vägens horisont kallade han henne för idiot. Hon suckade och möte snabbt hans blick genom backspegeln. De körde förbi ett träsk. Han försökte fokusera, andas in genom näsan, ut genom munnen, in genom munnen, ut genom näsan. De var på väg till hans lillebrors födelsedagsfirande. Det skulle vara en hel del människor där som han bara kände ytligt och det skrämde honom, men tränad i antikatastroftänkande som han var, så tänkte han på vad som skulle kunna hända, upprörande scenarion, men med en vacker kvinnostämma som sjöng Ave Maria i bakgrunden. Han visste att någon för honom främmande kvinna skulle börja prata med honom och att han då skulle bli medveten om sitt hjärta och att rummets atmosfär skulle börja svaja, som den oljiga luften över en stekhet landsväg någonstans i sydstaterna, han skulle bli purpurröd i ansiktshuden och inbilla sig att det är ok, att han inte skäms längre, färgen till trots, men han visste att kroppen inte skulle tro honom och att det skulle vara som att andas genom en sönderrökt pipa de efterföljande timmarna. Wadja hade klätt upp sig dagen till ära. Skotskrutig kort kjol och en vit stickad tröja, rött läppstift och stickande parfym. Hon hade ätit fyra morfintabletter och såg en aning dimmig ut i sin medtagna uppsyn; tabletterna åt hon eftersom hon nyligen opererat livmodern, komplikationer vid födseln av hennes första och enda son hade gjort något i henne trasigt med infertilitet och själslig smärta som följd, i ett kargt och ogästvänligt väntrum utanför Rostovs rikshospital. Hon vände och vred på sig bredvid hans far. Hon var malplacerad av andra skäl än vad han själv var.

Hans far svängde in på parkeringen, och klev ur bilen och slängde igen dörren hårt. Wadja gick strax efter. Han väntade en liten stund och gick sedan ensam mot broderns lägenhet. Det var någorlunda kallt, lite disigt och öde. Det satt två kråkor på soprummets tak, med tomma stirriga korintögon, för några år sedan så hade han sett något magiskt i den scenen, nu såg han celluppbyggnader, deterministiska atomer, visserligen magiska men så långt bortom orsak och verkan att det inte var värt att reflektera över, så som mer och mer helt vardagliga företeelser hade tett sig det senaste året. Han svepte sin blåa halsduk kring ansiktet. Han såg två färgade flickor i tioårsåldern springa ut ur trappuppgången mitt emot hans brors lägenhet, de såg väldigt glada ut, hade varsin plånbok med animemotiv i handen, han tänkte att eftersom det var lördag så skulle de förmodligen köpa godis i affären ett stenkast från hyreskomplexet. Han log.

Inne i hans brors lägenhet låg det ett vakuum över de simmiga ansiktena som mötte honom. Det stod tårtor både här och där och en röd soffa var fylld till bristningsgränsen med levande organism. I ena hörnet lekte två små barn med en hund som såg måttligt road ut, han sa hej till sin syster och satte sig ner på golvet bredvid en afrikansk trumma. En hund till äntrade glatt vardagsrumsdörren och försökte enligt hans far dominera den andra hunden varpå fadern drog hunden alldeles för hårt för att vara i offentliga sammanhang, i örat medan han bet sig sataniskt i tänderna. Det blev tyst. Hans syster vände sig om mot honom under ett par laddade sekunder och viskade avmätt: jag hatar honom. Han älskade sin syster. Hon var som han, ledsen, vacker, vedervärdig. Den sadistiska konstpausen och de närvarandes av tillfällig överlevnadsdriftskoma glänsande nickedockanleten gick i kras då brodern gemytligt panikyttrade, kaffe! Kaffe! Alla ville ha kaffe.

En vag  klump hade börjat gro i den nedersta delen av det inre i hans svalg, ibland kunde han känna att alla år av olyckliga andetag hade givit bildning till en sorts trög, dum, subtil livssvärkstjära som förr eller senare skulle få honom att sluta andas. Han tänkte inte på att hans mor hade börjat närma sig en plågsam ålderns höst längre och han kände sig inte lika hemsk  över att han aldrig berättat för henne att han förstod sig på hennes skräck och konservativa hållning mot allt som inte instinktivt kändes normalt. Korta, fräna, bitande emotionsdolkhugg kunde kring den sena natten oförhappandes och intensivt klyva varje cell i hans bleka bröstkorg då han befann sig mellan dröm och marans sfär, vid tanken på att han borde ha kramat henne i julas. Istället hade hon ring och gråtit.

 

-Hej, det är mamma.

-Hej! Jag vaknade precis, är hos Johan. Skall jag komma ner till lunch eller? Ser gärna på tv mer er ikväll. Jag har saknat er, det känns så tragiskt att jag missat fem år av min brors uppväxt.

-Det gör mig ont att säga, men vi vill inte att du kommer.

-Jaha.

-Dina syskon är rädda för dig.

 

Han hade skakat av sig det och frågat sin vän om det var ok om han tog en öl och sköljde ner en karta Alprazolam med. Det var ok. Han satte på sig sin silvriga vinterjackan, som var full med blod sedan kvällen innan. De hade krossat skyltfönster och två män med hundar hade sagt ifrån. De hade bett dem att slå dem. De hade slått dem. De hade skrattat och polisanmält dem. Han sa: Heil, broder, vi syns i helvetet och vände på klacken. Ute i snöstormen gick  han. Länge. Och tänkte på Strindberg. Och att man överlever det mesta. Han kände ingenting. Grät lite, men kände ingenting.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: