Tales of the videodead

 

 

Brunstig prosa av min lilla vän Martin Nygren.

Det vandrande självmordet

Det här är en självmordskrönika. Jag vill genast tydliggöra detta faktum så att eventuella läsare utan lodrät smak redan nu kan tacka för sig och lämna min sfär. Så, tack och hej. Nu ska jag förtydliga, för att inte säga förverkliga.

Lever upp gör mitt medvetande endast när det inneslutande består av en strid ström tankeperfektion. Detta är min vision i en elektriskt laddad rymd av ord: formulering efter formulering ska falla ned från bron, fyrtio meter fritt fall ned i sundvattnet.

Vilken bro? Bra fråga, vännen. Bestäm själv! Men i mitt fall så rör sig orden ned från den bro som sammanlänkar min ö med det svenska kallfastlandet. Den är ganska precis en kilometer lång och vad detta har betytt för min förmåga att tolka och förstå verkligheten vill jag inte skriva om; tänka på.

Förut gick där en färja och det var säkert bättre då. Folk kunde inte vara så förbannat jävla provokativa: hoppa från bron, i syftet att få vila fyrtio meter fritt fall senare, slukad av vatten. Som denna tankebrygd kommer till huvudsaken – är känslan i magen varm eller bara ovanlig? Fyrtio meter fritt fall ned i slukande vatten!

En gång var det en snubbe som överlevde. Han kravlade sig upp på en av pelarna och frös. Stackars sate. Snacka om skuld. Inte ens det kunde han klara av. I filmen I’m not there säger karaktären Jack Rollins: “It’s a fierce sort of feeling, thinking something is expected of you but you don’t know exactly what it is. Brings forth a weird kind of guilt.”

Han hade nog inga vänner, tänker ni. Vänner är som vatten, säger jag – och motiverar varför jag håller mig flytande. Jag försöker helt enkelt att vara vän med mig själv. Jag försöker bryta isen och drömma med öppna ögon.

Det när spänningen är total – i mitt huvud. Synapserna sprakar symfonin av självbevarelsedriftens brobygge som ingenting ångrar. Sanden som måste fylla mina lungor för mig att nå botten är grå som tidigare glödande tobak. Jag är min största fiende, jag måste besegras.

Därför tar jag detta mitt perfekta flöde ut ur askan och slänger in det i elden av era blickar. Kanske den isande ugnen i magen eller det blödande hjärtat till vänster i bröstkorgen också involveras i min demaskering? Jag vill att torra ögon ska bryta min själs vätskeslöja och spegla sig våta.

Förlåt, men det här är enda sättet. För mig, att föra mig själv, för jag kan föra mig själv, bort. Att eliminera den jag är, vem jag nu är, som har mage att gå runt och må så dåligt. Som är så dålig på att leva. För mig att bevisa. Att ni har fel, att lidandet är nyckeln som leder hem.

Den leder hem. Minns det, bröder och systrar. Djur, lyssna: låt inte skenet bedra er. Ljuset är också det ett hål. Även om nu dörren är låst, så förblir den inte så i all evighet. Inte för någon med rätt nyckel. Vi ska alla hitta hem, ty livet leder dithän.

Hem. Om jag verkar knasig när jag så säger; betänk att jag är högerhänt. Att punkten som likt en fortsättning följer sätts i ett block med tunna linjer vilande i vänsterhanden på en pojke som längst bak i bussen med en iskall transparent fönsterblick vistas 40 meter ovan sig själv på höjden av just den där bron.

min svurenhet: att aldrig somna innerst, sedan dess är jag ett förlorat fall

utanför nuvarande apatifanatism där alla tar för givet att jag är säker i förvar i mitt rum ser jag ned på dessa vakande ögon, dessa extravaganta missfoster

intill skyltfönstren, tegelväggarna, trottoarkanter och allt sådant som kan ruta in var total potential är mitt primära mål att ducka, ändamålet sekundärt vilket är viktigt för att förstå dessa linjer som de viner förbi dig

känner du dem? i så fall har vi en chans, vad roligt för det har inte dom och det är vitalt för oss, förstår du det inser du mig och då finns det undvikande potential att utvinna oss emellan som tiden gömt för dig ända fram till denna brytpunkt —

så dör floden efter stupet: reinkarnerar i fallet, åh du djupa atmosfär vad har du att erbjuda min lavin denna köldslagna januarinatt? tro inte, jag kan vittna om månens icke-klotiska varande för varande förvarnande: du har en lång väg kvar men det finns ett slut det finns ett slut, det finns ett slut

inser du? allt är ljust annars är dessa rader eller vad var det jag kallade dem för – linjer tämligen verkningslösa för min själs sökan efter reflektionen eller är det att ta något ting för hårt på orden?

dessa vågor vässar berg: ner och upp om igen det är vad som är speciellt med mig att jag kan återkalla min lavin innan den har slagit ned gör saker fel så i stället inväntar jag dig, och duende skriver jag ur denna framtida havsskur i syftet att brotta ned vinden till präriens barmark, för att rädda kaktusens taggar, hundarnas nattliga skallsessioner och stenarnas inristade verklighetsskildringar från tidens fördärv. för att du ska läsa veta

varför för att jag är bunden till att fly och det är här ditt hjärta kommer in i bilden

Hur ska jag gå hem när allt är så här?

Dimman mellan mig och det obegripliga gör att mina ögon inte ersätts av två svarta hål – som när jag fastnar framför badrumsspegeln om morgnarna. Jag har ingen aning om vad det är som är fel med mig eller alla andra och jag vill inget hellre än att inte bry mig.

Det är dags för ännu en krönika, tror jag, minsann. Se här nu så ska ni få följa med runt i spiralen som leder vidare från en ö:
Händelsernas hemska epicentrum, tidens totalvitala nonsensessens genom näsborrarna till navet av synapshavet. Vågorna stöter inga klippor; bara våt betong och hednisk tegel som jag cirkulerar, liksom kring axeln på mig själv och vidare rakt genom dimensionerna. Jag hade varit naiv när jag förväntade mig en blåare djuplodad horisont, aldrig kunde jag tänka så långt utan en penna och ett block; att hav och himmel aldrig någonsin samexistera på djupare plan än i kriget mot spegelbilden och ytan.
Raka vägen vidare fram i väntan på nebulosans kovulsion, den dagen universum förändrar sig litet. Till dess gör jag så jävla ont, och det är allt som fyller mitt huvud, mina misslycklanden för- och ugör mig innanför skallbenet. Som ung och förlorad till en brutal gömd värld blev det lätt att missta mig för vampyr.
Tydligen fungerade inte armvecksmagnetismen i relation till överhjorden och under min hudomlighet ruttnar ett pojkskelettet för evigt. En gång förlorare, alltid förlorare. Under truckerhjälmen och den döda materia som växer likt havsväxter ur någon slags botten gömmer sig dels ett skal, en tomhet; dels en beige kokong däri fjärilen rymmer i en bakåtsträvande skevolution. Så ter jag mig vid behov av inre relevans, en sorts substans till mitt blygsamt våldsamma varande.
Förblir omött, hänger läpp. Det finns ingenting inom mig. Blott abstrakta, skenheliga mönster. De dansar bort ögonlocken till dess att bergskedjan brister; tappar bilderna i verklighetsuppfattningen. Förslappad nacke, pannan ovan skrevet och armarna likaså. Stryker magen i renaste tristesstvivel, hjärnmumlar en bristfälligt reciterad dikt av stig utan e. Det här kan inte vara.
Inte så som vi, tillkortakommande trädklättrare känner den. Inte kan jag åskilja mig från dem hur mycket jag än tomtänker att så är fallet. Envist hänger jag kvar i ingenting.
Ingen kan någonsin formulera meningen med det. Någonting invärtes vräker sig ut som eld över torra sommarfält, blandat med de ryggradsgenererade rysningarnas mer eller mindre jämna mellanrum. Gnisslar tänderna, stirrblickar in i väggen mot vilken jag vaggar fram, fram och tillbaka med händerna slutna över solar plexus. Förgäves, det räcker inte länge; jag är inte nog. Vid behov av ytterligare någonting, genast, som kan få det hela att gå över och i brist på verktyg i händerna upptäcker jag att min hydda virvlar i rök. Jag blundar, och kallsvettas varma ångor som fyller underjorden, rosslande ut ur luftröret i ett kalt sterilt hålrum.
Så vad göra? Dumjag spänner nacken, siktar upp med en kogertrotsig pilbågsblick som bränner riktningen. Mot universums enda ljuskälla om det så kräver stängda ögon under hela resan. Så sitter jag och avvaktar en intuition värdig mannens:
Min överkropp kan vara ett kors, underditot ett skevt segertecken.  Vänlig, vemodig, vanmäktig, vänstervriden med spikar i mungiporna, i linje med paret irislösa ögonvitor. Men ingenting varken förändrar eller låter sig förändras, blir, till, i luften bakom, där detta trasiga anlete ingenting rör sig om nätterna.

ett döende djur

Under en vildvind himmel, ursprungen dagarnas till synes outtröttliga nidbild, gnyr ett döende djur sitt oförutsedda testamente. Bortom min sikt, trogen skuggor av verklighetens arsenal, letar sig jämrandet över alla trösklar; drivor, snöhål och slumrandets väggskäl i strävan för höjd: en sky, vilken vi, med anleten av sten mönstrade vettvillingar tigger inför, om nåd; river i stigningen för varsin säregen gloria; konkret urinsekret; återvändsgränden är ingenting annat än genomskinligt svart, eller härskande blå.

Mitt jag ersätts av ett hål: otillräckligheten överflödar; de fåror jag så sent som i dagens bjärta ljus betraktade som omhändertagna – försedda med evig grönska från en jordgrävares nagelband – visar tron vara gruvligt förgänglig, underkastad existensminimum, efter välvningen från giftfloden så sjösjukgrön. Självdränerande övergick också den i ebb och grundlig botten; detta tidlösa övermod, drabbar också den mest metodiska av uppoffrare; lärdomen är – äntligen? – min!

Ty kreaturen, vad jag antar vara, upphör ej sin klagosång; mörkrets kugghjul att förkåpa min hörsel till trots!

Efter oåtskilliga minuter av empatins börda, förmågans suicidala tendenser, teorins brist på bevis; förser jag min högerkrok med extrovert ljus, en simpel lykta, stöpt i järn och smedens svettdroppar; vidgar spännvidden av min räddningsaktion – som allt mer desperat vrider sig i farhågornas magmaridå – men når inte politikens källa; distanserad av motvind och distraktioner, som fanrepet hjälplös snärtar intill folksjälens spira; nationens terror flår mig blå och gul.

I obönhörligheten – må naturen kväsa odjuret innan jag dras med i kvarnen! – kan jag inte stjälpa mitt inre som vandrar sin väg in i det förgångnas dimbank, i jakt på erfarenhet, en hjälpande strand, och törst för ett rättfärdigande av mitt handlande tillika misslyckande; att bistå ett liv i nöd.

Inom, skyddad av färskt granris, avslöjar två fingrars obarmhärtiga barrskörd stammens ringar, smak; eukalyptus, citron, vildskog. Där fann jag – motvilligheten glömd i doft – en assonans, om än i dovare stämma och strävare päls än förväntat; vuxnare.

Men även här förströr mig besvikelse; gläntan präglas av dis, endast för förnimmelsens synd att frusta: så är jag tillbaka under vildvinden, fruktlös och med en stigande vimmelkantighet i mitt uppträdande: som om djurets lidande är preparerat av demoniska eldar, som karvar, i yttersta hemlighet, skyld av sublima höljen, ett ondskans blågarv; i lågan jag ryggbruten bugar inför, försonad av tankarna; att aldrig få ta del.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: