Marmorklipporna

Men nu talar vi inte om gasellernas ögon, utan om Kondoren och om hans förmåga att se i dagsljus. Emellertid kommer jag att bli tvungen att befatta mig med jakten, till och med i olika dimensioner, dock inte som jägare utan som iaktagare. Jakten är ett regale, ett furstarnas privilegium; de fattar härskarmaktens väsen inte bara symboliskt utan också rituellt, genom det utgjutna blodet som solen skiner på.

Ur “Eumeswil” av Ernst Junger, jag råder alla att läsa den. Richard Matz översättning är strålande. Cavefors, 1981.

Everybody do the Dahmer

Jag frågar mig hur jag upplevde skräcken när jag var liten och hur den har påverkat mig, om det jag vet idag är en lika stor illusion som det jag förstod att jag inte hade en aning om då. För jag minns så väl det nedlagda militärområdet och ljusets transcendentala portaler där om hösten, då de mörka håligheterna rekognoserades och tog mig till andra, mindre trasiga dimensioner där jag utan verkliga intryck kunde bringa en viss klarhet kring begrepp som kyss, gud och död.

Den lilla grannflickan och hennes lena barnfitta som hon under klassiska förhållanden gav mig, med en kvist från ett björkträd, kanske var det så att hennes blick sedemera dog för att hennes livmoder gick i bitar, förstod inte. Hundflickan. Den älskvärda tanten i det vita huset på hörnet som luktade död och bjöd på mintgröna marmeladkulor som man skulle dela med sina syskon, men tryckte ner i sitt diaboliskt glupska hål i huvudet av ren instinkt.


Månskuggornas ensliga spel över det svarta plåttaket, utanförskapet, rädslan, cancern och maskarnas viskningar från inälvorna, det var så verkligt då, när fantasin besegrade naturlagarna med överlevnadsdriften i högsta hugg. En familjär incestuös lustglädje, källarskändare och missdådares förtjusning; kvarteret där jag gick från indian till samurai till att bli vuxen – då jag insåg att vuxna var värre än barn, ty de agerade i lönndom.

Konstig kärlek (till N.)

du ligger och sover. kan föreställa mig din sovande kropp, hur len den är, som du, när du är på gott humör.

hur varmt ditt undermedvetna är och hur jag vill tvaga mig i det/dig. hur du blivit en den första godsinta tvångstanken i min komalyriska samlarvardag. och hur du har en näbb av renaste sanning.

det finns en kille här, Johann, som tycker att du borde åka på semester till där han för sitt stilla liv, för att bli omhändertagen, för att ta omhand, för promenader längs kusten utanför knuten, för besök på galgberget, för besök på havskyrkogården, för sena filmnätters skull. för potentiell glädje? för blade runner och t2 – i döden. tycker så himla mycket om dig.

förlåt för att jag år så klängig, kan inte låta bli att berätta vad jag känner, är ju medveten om det absurda i att vara på gränsen till en aning kär i någon man aldrig träffat, men min personlighet har alltid varit på gränsen – mellan himmelen och avgrunden – kanske inbillar mig allting för att jag är så ensam. finns du?

kommer inte ihåg mina drömmar längre och har nästan blivit besatt av tanken på dig, det kanske inte är hälsosamt men å andra sidan så lever jag nu, jag känner att jag andas och min kropp reagerar om jag tar på den. de frusna nervbanornas innandömen verkar ha överlevt den mentala atomvinternatten och jag som trodde livet var över för länge sedan; åtminstone det levande livet, gråskalan hade blivit norm – och så kommer du dinosaurieklampande och är alldeles alldeles transcendentalt skrikande turkos… en färg som är som sången jag vill ha på min begravning, ja, som små nålar i mitt bröst? hur kan något så pulserande levande som du definiera min favoritfärg?

okey inte semester. du skall se på film med en vän som bor lite längre bort än vanligt? se på när han gråter? se hur hans ansikte börjar brinna när du skriver siffran sex med ditt lillfinger i luften? den här ön behöver något som du, eller vi.

har verkligen gått ner mig i en malström av livsvärk. vill inte visa mig för dig från en så patetisk självömkande sida. önskar att du vore här. önskar det så helvetiskt mycket. vet att du och dina hjärtslag är rätt, att veta att du går omkring med din odefinierbara fullständigt oförutsägbara sataniskt charmiga verklighetsuppfattning och faktiskt finns, finns på riktigt, gör så att det ändå finns någon typ av hopp? jag raljerar, förlåt. är helt slut. vet ingenting, har gråtit jättemycket idag också. vill inte mer och har ingen aning om varför, någon typ av fördämning inom mig har brustit, antar att min kropp hämnas på mig eftersom jag varit kall så himla länge. nu går jag ner till havet, förlåt.

Advertisements

One Response to “Marmorklipporna”

  1. har ju redan läst texten..Men bilden!? vem? och vem har målat?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: