Rip my son

Blake: “I’ll stop by your house.”
Parol Board Chairmen: “To thank me I suppose.”
Blake: “No, to fuck your wife. And your daughter. Hell, maybe even your dog.”


 

 

Nu fortsätter publiceringen av “Scener ur ett sammanbrott” av min kära vän Joon Svedelius Lindström.

 

 

Jag ser klart filmen The Kids Are Alright och går sedan fram och tillbaka en stund, tittar ut genom fönstret, tänder och släcker lampor. Byter om. Går till affären (låter en lampa i vardagsrummet vara tänd). Köper ett sexpack folköl, två kilo fast potatis, en liter mjölk och fyra gula lökar. Kassörskan har sminkat upp sig. Hon ser bra ut.

Igår såg jag Enter the Void av Gasper Noé. Jag är nästan helt och hållet övertygad om att det är 2010 års bästa film.

Jag funderar inte på något särskilt. Tänder en cigarett och knäcker en öl. Betraktar brännmärkena i mitt golv, i alla fall den av de två som syns, den ser ut som en ring av eld. Det andra brännmärket har jag dolt med ett lammskinn; det ser ut som en glödande planet. Det blir för intensivt ifall det skulle få ligga ute i det öppna tycker jag, hellre då en lagerkrans av lågor, det känns mer subtilt, mer estetiskt tilltalande, mindre brutalt och vansinnigt, primitivt och vildsint.

Får för ett ögonblick mycket fysiskt ont i bröstkorgen. Det känns som om hjärtat är på väg ut genom benen och huden. Men det går över tänker jag; vad har väl jag att göra med det? Jag känner min kropp. Den är en stridsvagn. Den kommer inte svika mig. Jag tänder en cigarett. Flyttar undan koppen med kaffet från igår. Ställer den invid kaffebryggaren. Där kan de stå och skämmas. Min mobil ringer. Jag orkar inte svara. Har haft telefonerna urkopplade under stora delar av veckan. Det eller så har jag inte svarat. Men då och då svarar jag. Då är det mycket trevligt att prata i telefonen: Telefonen är alltså en högst tveksam uppfinning som samtidigt är fantastisk.

Jag skriver ”jag går in i duschen en stund” och gör sedan det.

I tisdagsnatt (efter en kväll på krogen) drömde jag att jag var på en fabrik och försökte få tag på en förman. Ingen kände igen mig och alla som jag trodde att jag kände var utbytta; en del hade samma ansikten, men det var inte mer än så. I ren frustration kastade jag av mig min jacka (en jacka jag aldrig har ägt i verkligheten). Denna scen utspelades ett par gånger med små variationer. Och när jag scenen utspelade sig ännu en gång, det hela kändes mycket filmiskt, så återvände jag för att hämta upp min jacka. Den låg i en sopkorg, ovanpå resten av soporna, korgen var fylld av sopor. Jag tog upp min jacka och upptäckte att alla fickor hade blivit fyllda med ketchup. Jag kämpade för att få upp jackan och slutligen var hela jag insmord i ketchup. Men jag fick upp jackan. Mina kläder var dränkta i ketchup och av någon outgrundlig anledning så gick jag bort till ett bord för att försöka torka bort ketchupen från jackan med mina händer som självklart var täckta av ketchup. När jag tittade upp och kände hur kladdet överväldigade mig så satt det en tjej vid bordet där jag höll på och ”tvätta” min jacka. Hon sa någonting till mig som jag inte kommer ihåg. Jag kommer enbart ihåg att hon sa någonting som inte hade med själva platsen eller jackan eller med mig att göra, men ändå riktade hon sig till mig.

Det finns ingenting som är vackert förutom uppfattningen om att någonting kan vara vackert. När man förlorar den uppfattningen, eller rättare sagt låter den formen av naivism löpa sin väg/flyga sin kos så är det en helt ny värld som återstår; nämligen den essentiella, den där man kan finna kärnan, den där allting som man upplever är äkta. I min värld är ingenting längre beslöjat eller för den delen besjälat. Men nog finns det krafter alltid. Mycket starka, i det närmaste excentriska, elektriska krafter som aldrig upphör att verka. De går som upp och nervända mirakel genom en, de kan säkert av vissa anses vara bländverk, men de människor som påstår sådant är hycklare och lögnare. De har inte vad som krävs. De behöver i min mening inte ens försöka förstå sig på vad det handlar om. Det är min uppfattning.

Jag har grävt in mina händer i ansiktet och rivit sönder det. Allting är så förrädiskt mjukt. Tänder en rökelse och en cigarett. Dricker upp det sista av burkölen. Jag har grävt in mina händer i ansiktet och rivit sönder det. Rivit sönder det.


Jag kommer aldrig mer vara en kvinnas man. Jag kommer aldrig mer träffa den kvinna jag en gång älskade. Avståndet är allt för stort. Oöverbryggbart. Jag antar att hon får skylla sig själv.

Jag har nu blivit alltmer övertygad om att råttan jag såg i mitt öppna fönster under en regnig natt var en hallucination. Jag såg den precis vid midnatt. Jag tror att det kanske var som så att jag under en lång period hade druckit alltför mycket, eller så är det som så att det har uppstått revor i verkligheten som jag kan lägga märke till eftersom jag besitter vissa övernaturliga gåvor. Råttan har för mig blivit en symbol. Jag tänker inte i denna notis utveckla om vad jag tror att den stora, svarta råttan kan vara en symbol för. Det hade känts alltför naivt. Jag behåller det för mig själv. Det spelar egentligen ingen roll om den var verklig eller inte; för mig var den i alla fall i högsta grad verklig. Jag bor på fjärde våning. Jag brukar inte ha råttor där jag bor. Hur det än ligger till med fallet om den svarta råttan så är och förblir råttan någonting mycket magiskt. Den äger precis som jag övernaturliga krafter och den symboliserar precis vad jag tror att den symboliserar.

för första gången
på över tre månader
beger jag mig ner
till centrum ensam

stadskärnan jag lärde mig älska
genom en annan, det är den
jag promenerar genom

jag inser tämligen fort
att det här inte är bra för mig,
jag blir yr och det känns
som att jag kan se en del saker
mycket klart medan andra saker
är mycket suddiga; skyltdockorna
ter sig väldigt klara,
resten är väldigt suddigt

jag känner hur det börjar trycka
i mitt ansikte, som om något
ligger latent under min hud
som måste pressas ut, jag börjar
nästan gråta men lyckas hindra
mig själv, självkontrollen tar över
men istället försöker jag fokusera
på att enbart se rakt ner i gatan,
omgivningarna är alltför känslomässigt
laddade av något som försvann

det slutar med att jag går
till systembolaget, tar en flaska
billigt rödvin och ställer mig
i kön bakom arbetarkarlarna
som köper sju starköl och en halva
whiskey varje måndag

sedan går jag hem,
mycket målinriktad, röker en cigarett,
får inte tänka på något
som har med det förflutna att göra,
men jag håller på att spricka
gång på gång och jag börjar
mycket sakta inse att jag är på en plats
jag inte kommer kunna ta mig ifrån

det finns ingen utväg längre,
jag har slagit ankare
och håller på att drunkna

Jag sitter i mitt pastellgröna badkar (bakom det rödsvartvita Clint Eastwood-draperiet) med benen i kors, huvudet nedböjt och händerna tryckta mot öronen. Duschstrålen har jag riktat rakt mot mitt huvud. Mycket hett vatten. Det håller ute det mesta. Det monotona trummandet av vatten mot ens huvud, mot ens torso, mot hela ens nakna kropp. Jag blundar. Avgiftar mig själv från vad som helst som är skadligt för mig, men framförallt; livet i sig självt.

Försöker utföra mina studier i min ensamhet hemma. Känner att det sista akademiska unset inom mig har dött totalt: jag avskyr de sterila miljöerna och de kalla, kyliga föreläsningarna. Allt är hemskt, avsaknaden av liv är vad som härskar i dessa institutioner. Och jag känner enbart avsmak inför alla former av arbete också: den bedrägliga tvättningen av hjärnan som pågår åtta timmar varje dag. Jag har gjort Mitt inom alla former av branscher. Det är så jag känner för tillfället. Det märkvärdiga i hur de flesta människor får tiden att gå, det hemska när man går runt på en fabrik åtta timmar om dagen, man blir fascinerad över hur åren kan fly så många, hur man fastnar i en jargong och sedan har varit på samma arbetsplats i trettio år. Alla jag har talat med har samma historia; ”ja, jag började här när jag var sexton/arton och sedan rullade det på, man fick sin lön varje månad, det var tryggt, man kände trygghet och sedan kom första barnet osv”. Det är med andra ord lätt att fastna. Jag beundrar dessa människor. All skit man får ta inom sådana yrken är helt sjuklig. Men det spelar ingen roll vart man är, se på akademikerna: De släpar runt i sina filttofflor, unnar sig emellanåt ett leende, och de har förlorat alla former av kreativitet, precis lika fastlåsta, får inte leva ut sig själva pågrund av högre makter, för de får inte sätta sitt akademiska rykte på spel. Precis lika fastlåsta som fabriksarbetarna och alla de andra arbetarna: Ingen vill sätta sin trygghet på spel. Fullt förståeligt. Men det måste vara nog någon gång, det måste bli ett slut, det måste få ett stopp, det måste tas risker, asen som sitter på toppen måste skingras, det måste till mer kreativitet, det måste till ett kulturellt samhälle annars kommer vi själsligt ruttna, precis allesammans. Det växande och nästintill sprickfärdiga kapitalistiska samhället är det första som måste utrotas. Det måste puttas ut för den ruinens brant som det står och svajar på. Och det låter naivt. Och det är naivt. Många tankar har sin födelse i det naiva, i det utopiska, i det sanslöst vackra.


Det finns ingen skillnad mellan människor, alla lever och frodas i sin egen skit; en del ser det, andra inte. Den evinnerliga meningslösheten. Allting händer utanför de konventionella ramarna. Det finns inget utlopp och ingen frid att hitta för sin egen kreativitet förutom mer och mer ilska och samvetsgrant hat när man rör sig i detta såkallade samhälle som har växt sig stort och vaxfyllt, precis som en bikupa, en smällfet och vidrig bikupa. Jag måste ta mig härifrån, från miljön där det inte existerar några utgångar.

Vill också bli begravd i en namnlös grav. Det torde vara det enda sättet man kan utrota hela sin existens på. Eller för den delen bli ihågkommen. Som sagt: Samma mynt, två sidor, samma värde när myntet väl tas i bruk.

Bestämmer mig för att koka upp lite av den potatis jag har köpt. Jag köpte två kilo för ett par dagar sedan. Är sugen på potatismos. Jag blir inspirerad till att koka min potatis när jag på en nyhetssajt läser att det är akut brist på svensk potatis: Den är helt enkelt för billig och bönderna vägrar nu att sälja potatis till så billigt pris. Jag håller med dem; de två kilona jag köpte var mycket billiga. Potatis har alltid varit en fattig människas främsta livsmedel. Det började som ogräs. Nu är det det enda vi får äta, vi fattiga äckliga och patetiska människor. Snart får vi börja bränna hemma på potatis igen. Jag ser det framför mig. Jag ser fram emot det. Jag skulle vilja jobba inom jordbruk igen. Brukade köra hö under somrarna när jag var liten. Det var tider det. Köra hö och hacka sockerbetor. Det var sådant man höll på med. Det känns mycket avlägset nu och jag är ändå bara tjugofem år gammal. Vart tog allting vägen? Vart i hela helvete tog den glädje jag kände vägen? Och varför är alla människor man träffar mer eller mindre låsta och kvävda i sin egen trygghet? Och varför kan inte två människor leva med varandra utan att ha ihjäl varandra mentalt? Och varför existerar det inte längre någon glädje i att utföra en god dags arbete på de platser jag befinner mig? Och varför är alla som jag träffar som försöker arbeta olyckliga innerst inne för? Och varför finns det inte längre någon jämställdhet? Och varför ökar hela tiden dessa satans klyftor i samhället och på arbetsplatserna? Och varför? Och varför? Och varför? Och vart kommer den här radikala vreden jag känner inombords ifrån? Och varför? Och varför? Och så fortsätter det sådär. Och jag står precis lika svarslös som jag gjorde innan. Fastlåst i detta gräslighetens vackra samsara.

Demonen är jävig. Tänker på de gånger jag suttit i badkaret och dragit ur ”proppen”, sedan suttit och väntat ut vattnet för att se vem av oss två som skulle ge upp först. Och det är då jag hör rösterna som krälar omkring nere i avloppet. Låga, mumlande, snäva, starka, övertalande: Det är deras natur. Ibland förändras skenet inne i badrummet, det har med rösterna att göra.

Och jag är i ditt huvud. Jag vet det eftersom jag planterade in ett chip i din näsa och ett bak i din nacke. Jag kan styra sådana saker. Jag är en superhjälte, en postmodern sådan: en sådan som kämpar för det goda men som hela tiden befinner sig på gränsen, står utan att veta om det inuti i det onda kraftfältet, och det skimrar som av guld från de båda. Men jag övergav de båda: jag är nu bortom skalorna, off the charts som de säger i utriket. Superhjälte, det är jag. Superskurk, det är jag. Det är jag, självrespekten är mycket hög. Nu fick jag in frekvensen, jag hör precis, men det gjorde jag ändå, alla de där mackapärerna är enbart för show-off, jag vet ju hur allting ligger till, jag har spelat spelens spel förut, och jag har vunnit, jag har varit segrare utan att ens rulla med elfenbenstärningarna. Men jag är ingen som vill vinna, och jag är ingen som vill förlora, men det är mest för att jag inte är där där spelet är. Istället lyfter jag på den inbillade hatten och låter dig och alla andra gå sin väg. Och däri ligger någonting mycket väsentligt. För det är jag.

Återigen stämmorna, jag ser hur de kommer från en plats mellan min våning och våningen under, där det inte borde finnas något, de är alltså synliga för mig. De stiger upp genom min lägenhet, gör sig synliga för mig, och bara mig. De fortsätter sin slingrande rökresa genom mitt tak och försvinner sedan. Men stämmorna, även om de inte längre är synliga, hörs mycket klart. Det är klara stämmor som bor här.

Jag står på en nedsläckt scen. Det är någon som har spelat in en film här. Den är inte färdiginspelad ännu. Jag fick det berättat för mig genom en god vän, en vän med en mörk stämma. Jag möter ibland denna vän över en kopp kaffe och det var under ett av dessa möten som jag fick det berättat för mig att filmen inte var klar ännu. Det verkar som att en del av skådespelarna har försvunnit, eller helt enkelt gått upp i rök eller helt enkelt uteblivit. Men jag är här nu. Jag har en bricka där det står mitt namn: A-N-I-K-I. Jag är praktikant. Det står det under mitt namn. Praktikanten Aniki som går omkring mellan kulisserna. Det är fortfarande nedsläckt. Men jag har med mig en ficklampa. Jag tänder ficklampan och letar efter en liten fickspegel som jag har fått höra befinner sig bakom kulissen av en livsmedelsaffär. När jag hittar kulissen så ser jag spegeln, det blixtrar till när strålen från min ficklampa träffar glaset. Jag tar undan strålen och då blixtrar det till igen; kattögon, två stycken, jag visste att den här dagen skulle komma. Jag plockar upp spegeln och letar efter katten med ljuskäglan. Språlöst försvunnen. Jag tror att den var svart. Jag lämnar skådeplatsen. Öppnar upp en dörr och stiger ut i dagsljuset som ligger över studion likt ett intensivt molntäcke. Jag tar upp min mobil, slår ett nummer, en stämma svarar mig och jag svarar med en stämma. Jag beger mig mot mitt mål.

Jag har sagt Ja till livet och Ja till kärleken. Jag är en fulländad människa och jag vet om det.

Jag satt och lyssnade på Paul McCartney & Wings låt Mamunia. Jag får gåshud när jag upptäcker att det är någon som säger mitt namn i låten, det visktalar ”Aniki, Aniki” gång på gång efter att det har gått ungefär tre minuter av låten. Jag blir väldigt chockad och börjar titta mig omkring, känner obehag. Men det är ingen här förutom jag. Återigen så är det stämmorna. Nu inspelade, fångade på en skiva, likt vålnader som försöker kontakta mig från en annan dimension, från den andra sidan. Jag börjar trivas med mina övernaturliga krafter. Det är det enda jag kan få fram ur dessa händelser som blir alltmer intensiva.

Jag säger Ja till livet.
Jag säger Ja till kärleken.
Jag säger Ja till fulländning.

Demonen skryter inte om någonting. Demonen är ödmjuk. En sympatisk vägvisare när mina batterier tar slut i ficklampan. Och jag befinner mig i flera olika skepnader på en och samma gång. Klättrar ibland på väggarna, sitter ibland i en klocka, en gång vaknar jag till liv i trapphuset med en tvättkorg i famnen. Den händelsen är intressant eftersom jag söker mig, likt en pilgrim, ner mot tvättstugan med denna mycket viktiga smutstvätt. Väl därnere låser jag upp mitt förråd och ställer in smutstvätten där och börjar betrakta ett hål i väggen till mitt förråd. Som om någon har gnagt sig in till mitt innersta skrymsle. Jag klättrar upp på de stökigt staplade prylarna jag har därnere och närmar mig hållet. Jag hör hur det är någonting som låter från andra sidan väggen. Jag lyckas slutligen ta mig fram till det lilla hålet. Jag tittar in. Jag ser någonting: En liten kopia av mig själv sitter därinne. Det gnager på något som liknar ben, bländande vita benpipor. Den, som är en liten jag tillverkar en benflöjt. Jag antar att denna lilla varelse skall leda en hel armé av råttor som så småningom skall ta över världen. Jag visste inte att jag var den som skulle spela på flöjten och få världen att gå under. Och inte heller visste jag att det var jag men inte jag som skulle göra det. Jag drar mig tillbaka från hålet och mitt källarförråd. Tar upp tvättkorgen, går med bestämda steg mot tvättrummet, tänker på allt hönsnät som finns här nere i källaren, låser upp dörren till tvättstugan och börjar vårdslöst kasta in tvätten i maskinerna, doserar tvättmedel lite precis som jag vill, sätter på maskinerna och går därifrån. Jag vet vart mitt liv är på väg när jag går upp ur källaren. Jag kan inte hjälpa mig själv, jag börjar le och skratta högt, det ekar i trapphuset, några småbarn kommer inspringande från gården och de börjar också skratta och jag tar deras händer och vi börjar dansa runt i trapphuset, vi visslar på en melodi, en domedagsmelodi kanske? Jag känner verkligen hur vi dansar mot ett mycket stort och vidunderligt mål, ett mål som överstiger livet och döden, ett mål som överstiger allt, ett mål som kommer genljuda genom intet. Och jag tänker på den andra jag och på benpiporna, på knotorna, på formandet av flöjten. På Undergången.

jag sitter på ett sjaskigt
kebabhak i Lund och äter pizza,
det är söndag, igårkväll
blev det 80-talsrock och öl,
mitt hår börjar återigen
bli vildvuxet, mitt skägg
är långt, jag har hår
överallt och jag är
fortfarande lätt överviktig
och har ölmage
och har inte borstat tänderna
och jag är väldigt vacker

jag kommer på mig själv
med att vänta på din comeback,
när du återigen kommer
tillbaka in i mitt liv, jag kan
inte undgå i att tänka i bilder
och i känslor, som den där gången
när vi låste museumet tillsammans
och gick ner i stan för att ta del
av festligheterna men efter en stund
började gräla och sedan kramade
om varandra, kysstes och förlät varandra,
jag kunde se på dig att du fortfarande
älskade mig den dagen och kvällen
men sedan vet jag inte, kanske
kunde vi inte leva tillsammans,
jag vet inte, men ändå vet jag
att vi kunde det, kan det, och jag väntar,
jag väntar på din comeback,
din eviga återkomst i mitt liv

överrumplade mig själv på måndagen
genom att vägra allt som förväntades
av mig, det fanns ingenting kvar och
ingenting borde således förväntas av mig;
jag satte på kaffe och började tänka,
började känna, började läsa, började skriva
och jag vred upp Townes van Zandt på högsta
volym och öppnade gråskalan med ett leende

och dagarna lunkar, går, springer, rusar
och nätterna är stora svarta gnistrande hål,
inte mycket mer än så, aldrig mycket mer än så

jag vet inte vad som händer, och det
spelar inte längre någon roll, det får
bli som det blir, lite py om py, spridd
för vinden med ansiktet vänt uppåt, friheten
har aldrig varit mer påtaglig än nu, eller
det var mycket längesedan jag kände mig
så pass fri som jag alltid har varit, ingen
kommer någonsin att kontrollera mig, jag
sätter reglerna, jag skapar världarna, ja
äger kraften som strömmar ut genom mina
fingertoppar… och kaffet smakar jävligt bra

det essentiella
ligger i min hand,
ej synligt
för omvärldens blickar,
ej längre synligt
för älskarinnors blickar,
ej längre synligt
för någon utom jag, men kanske,
under en skymning
eller en gryning, kan du se hur det
glimmar till i mina ögon, som om
det fanns någonting där som du
aldrig har sett förut

min gåva var att ge,
att ständigt ge, och nu
får jag allting tillbaka,
det är vad det handlar om; för mig
handlar det nu om att jag
med god vilja tar tillbaka allt
som var mitt, allt jag var villig att ge bort
för att ge någon annan allt,

men gåvor skall man inte ge
till människor som inte vill ha dem,
det är en läxa att lära, men
man gör det ändå, det känns trots allt
väldigt bra att veta att man kan ge
allt till någon som aldrig ger en
något tillbaka, det är förmodligen den
mest oegoistiska av de andliga handlingarna

att ge och ge
och sedan med ett leende
bli nedsmutsad av sina egna gåvor
och fortsatta skratta, att fortsätta
uppleva, att fortsätta ge, att aldrig
sluta ge

och tänk vad mycket man får när man ger
och jag tänker fortsätta ge
kommer aldrig sluta ge

och jag tar med glädje tillbaka allt jag ger,
när det förlorat sin mening för mottagaren
så spelar det inte längre någon roll,
ännu en människa,

borta med vinden,

försvunnen,

som bortblåst
ur mitt liv

och jag fortsätter ge

och att följa
längs med den slingriga landsväg
som är min egen,

kanske bär jag på en ryggsäck,
har kläder som är aningen slitna

men det spelar ingen som helst roll

det tillhör min karaktär, och ligger
i min karaktär

att vara precis som jag är

kokar potatis,
en känsla av obestämdhet
kommer över mig, om att vara
bestämd i det obestämda

(senare skall jag bestämma mig
för att koka upp grönpepparsås
på vatten och lägga till fyra
dennisburgare, man får ta vad
som ligger och dör i ens gömmor)

stämd i ostämdheten,
en stämning med svarta
sprickor i en spegelsal
byggd på aska och glas

på min näthinna dör du ut
och lever kvar, en mycket svagt
skimrande låga som är stark

jag sliter ut vinpåsen
ur dess kartongfodral, fyller
ett stort glas till bredden,
sveper det rakt upp och ner,
dagen har ägnats åt att läsa
om det kulturella minnet
och hur det uttrycker sig
på de olika nivåerna, jag känner
hur det på en personlig nivå är
högst tveksamt ifall någon
har rett ut det på samma
sätt som jag

jag får för mig att jag borde skriva
någonting mer, men jag ångrar mig

under de timmar jag sov
drömde jag om en katt
av kött och blod som gång på gång
hoppade in i dammsugaren när jag försökte dammsuga, dess stackars ben höll på att krossas och mosas varje gång men katten klarade sig mirakulöst, bilderna jag fick se av den torterade katten som jag hela tiden sa till att den skulle hålla sig undan från dammsugaren var vidriga, dammsugaren var konstruerad på ett sådant vis att det fanns två insugningsförmågor dvs. två rör, ett jag hade hand om och ett katten hoppade in i och dammsugaren hade även ett utsprut dvs. där katten kom ut

efterhand intensifierades drömmen då det visade sig att det fanns en katt jag och en kvinna skulle ta hand om, den var en robotkatt och den hade vissa instruktioner man skulle följa, man skulle ta på dess robottassar av någon anledning, på ovansidan, efter ett tag hade vi en robotkatt till, som var svart, den första hade en grågrön färg tror jag, sedan kom det en robothund, då fick jag hålla tillbaka den, ibland var den en robothund och ibland en kött& blod-hund. det fanns hur många dörrar som helst till rummet där min och kvinnans katter befann sig, jag sprang runt och stängde alla dörrar hela tiden men de fortsatte att öppnas, hunden försökte alltid hitta in dit, den gjorde andra saker också, hunden, kommer inte ihåg riktigt vad dock

vaknade av ett BOOMBOOMBOOM
(som i Slayers Raining Blood)

från byggarbetarna utanför, men jag trodde att det var någon som hade satt på min teve i rummet intill mitt sovrum, jag stirrade mot ljuset som kom från vardagsrummet och såg att det lyste som från en teve, men jag insåg att det var byggarbetarna, jag stapplade upp, insåg att snön låg kvar

jag drömde fler saker under de få intensiva timmarna av sömn, men ingenting värt att notera för tillfället

jag börjar misstänka att grisköttet jag åt igårkväll var skämt eller dåligt på annat sätt, en märklig känsla har kommit över mig, har tänkt intensivt på parasiter och matförgiftning sedan jag gick upp (c.a. 30 minuter dvs. en halvtimme sedan):

Tänker på trikiner, stora böljande hav av turkosa trikiner som simmar omkring i mitt inre, kanske bosätter de sig bland mina inälvor.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: