Kukturen

Det känns lite som en nystart och den börjar med att jag drunknar i kvicksand men eftersom det förmodligen är i sömnen, i drömmen, i en apas dröm drömmer jag: maran rider mig, så dör jag inte.

Det är bara såhär: det som dödar härdar inte, det som inte dödar hedrar och gör dig märkligare och det blir mindre och mindre kvar av det så kallade “jaget” som tycks mig var ett sammelsurium, vagt sammanfogat av ytterst fragila papyruselektrosynapser: våldtäktsminnen av atavistisk art, krigsfältdimma, varm sumpgas där livet började började och började och tog far och han ifatt och uppfattade och förstod vad det handlade om- Vad det hela handlade om. Det ordlösa, mimlösa, okroppsliga, ensamma språket – språkets som talas av stenar i skogen, myrstackar, sjögräs och ångest.

Minnen som är betydelselösa minnen men ändå minns man dem så väl att man bokstavligt talat varje dag sitter och minns så in i helvete – den där gången då jag mådde illa och kastade upp efter att ha druckit utgången gin and tonic, natten till dagen efter då jag i frossa tyckte att allt mjukt var som kallt trä i en bastu – den där gången då vi, gänget, ungarna spottade och spottade och spottade i den jättelånga rutschbanan. Inte helt utan orsak och verkan måste benämnas som bortom bortom.

Jaget alltså, vad är då det kollektiva? Cykliska fält. En evighet är rund, det borde stå varje individ självklart nu, ty vi kan bara leva olycka utan att veta åtminstone relativt säkert; rumtidn kröker sig. Evigheten är som Tellus – du kan vandra runt, runt, runt. Bli rånad i New York. Lemlästad i Tijuana. Knullad med jaktkniv som kukattrapp i något land som har ordet demokrati före sjävla landet. Du kan Samla njurar och hornhinnorஇந்தியா för att det går, bälga i dig hett oxblod i Brazzaville – ja, gör lite vad som helst tycks vara hela lagen. Det kollektiva undermedvetna vet jag ingenting om.

Nu känns det som det kommer hända riktigt roliga saker i bloggen framöver TdiningennKulkturens Stefan Hammaréen bjuder på text. Säger bjuder, för jag mådde bra av att läsa. Anna-Karin Garanberg som väl var relativt stor under åttiotalet men sedan av outgrundliga skäl valde tystnaden. Här skriver jag outgrundliga för att jag helt inte vet vilka premisser hon valde att tystna under, hur som helst: hennes byrålåda har blivit full och det är mig en ära att låta en sådan sinnlig hantverkare bryta tystnaden på min blogg. En massa annat som händer också, men tar det vartefter. Just nu oroar jag mig hemskt mycket för att förläggare Peo Rask (en så rakt igenom fin människa som hjälpte mig när det verkligen behövdes, det var strax efter jag försökte ända mitt liv med en överdos heroin som jag fick reda på att han uppskattade min eld och ville ge ut) skall ställa in eller skjuta upp mitt boksläpp hos Black Island Books, har inte haft någon vidare lust att gå på och fråga hela tiden – tycker det är hemskt pinsamt Så Peo, om du läser nu kan du väl maila och uppdatera mig. Gäller även er som vill publicera mina texter. vill att jag skall publicera texter, intervjua mig osv. Jag blev dumpad igår så någon publicering hade suttit fin

Står stått här, stod här strået, aldrig stående stånd där, visste ej min sanning bestå för fört, för sig, osar mer än sällan en polaren ofolkhjälte otålbaraste dr Schön_ skål dryaddrink decilitermåenheter daktylmaltsupmått stiger opphängt omättat mer än rastplatsdårarnas mellan imma och ånga hinna till, den käpphästgåav knappt efter mitten av på. Formulerade världen knogavsaknad bottnad en utslagen slogan, på påbörjad, icke slutförd träffsäker utdragen, inte ett grattis, ingenting. Aldrig bli så särskilt tufft träffblixten ett slag på inpeka innan länge nog vara förbli skurmoln först längre innan över bredd helt rämna himla för rämna öst. På ett återställt afslag asfalt med sig en bra sämre stipendiumansökan uttryckt inbrista, (nu samfund Svenska folkskolans skitvänner bästa, sämst, ave Finlands), avslagen storslagen bland haglar som ner mer över mig vidhängt strittats, den ena efter den andra hänt femtonde.
en ny era, segern rymmmer djupa besvär

en ny era, segern rymmer djupa besvär

Fonder har insnöade handläggare frånvända sackunniga självt tillvänt. Som mest i år hade jag inne över 11 antal ansökningar, flertal, en efter annan kommer tillsbaka utan pluringar alls, värre hur nu få resepengar till dig, stupdumt allt, att fastna, men så är det ju om man inte är en i gänget här i sjuksvenska Finlandia vodkunde, kräftvisornas höjt stjärten till av, som är en ovanligt frikostig stipendiezons nog, Sverige som däremot aldrig ger mig några pengar sjukt värre snålt mest. Svenska folkskitskolans vänner institution ovänligt ville inte ha en just bäst heroisk fin hjälteberättelse få om en okön slöjdlärare (den döde barnfientlige violinbyggaren i ungdomens osvåra år om ens). (Nämnde nämnas inte ens i min fina detaljers ansökan om han slöjdlärarens veritablare verktyga outbrott i tiden när en sönderfräknig unge filat något för mycket ett tag, för ovanlighetens skull för mycket alltså, på ett stolben när, slog slöjdläraren robust sönder stolen och fortsatte ohejdat klå upp snorungen-lort med stolbenet ifråga som fick höra att aldrig mer göra sådant i gnidandets helg enda. Det vanliga var ju att ungar, snorjërsarna av vart slag och snor vid spånhyvelbänkarna inte orkade fila mindre tillräckligt ivrigt alls som, själv nog något som jag faktiskt aldrig personligen heller sett att någon kompis fila tillräckligt, faktiskt blott en enda som nästan för mycket.
-önskas kaffe på maten, hora?

-önskas kaffe på maten, hora?

Sena skolledningen gav kängan åt honom utärade ärten slöjdlärarn rannsakad för grodd. Barn sentida skolålder och glinen oppriktigt hatade han i alla sina bekomna dar, och byns barnrumpor honom likaså tvärtomom, kanské jag mest ömsesidigt uttalt av allesammans allt, men ingen var alls överhuvud skickligare det minsta på att kunna fila och gnida på de allslags diverse träbitar eller klossar alltid mindre än han exslöjdläraren evigt pågått, vet säga föga avvägt bättre än du själv här om året vilket till mejslade de där tippnäsorna på vril styloarlövsträden i trollskogens vilse, är jag som fullkomligt övertygad om det att hans nu flertalet alla stulna fioler är garanterat av världsklasch och att de blev opphängda ovan ett värmeelement som väggprydnad. Åt mig mej gjorde han inget annat än slog mig en gång så jag strittade omgående över hans skitiga kök in i hans närmste andra vägg ovan kokplattan i hörnet bakre. Han varNadé knappt nämnvärt, visslar du i visselpipan en gång till slår jag dig, vad fan det för, och lika stolt då som idag alltjämt, klart jag visslade en gång till &:så ack mycket högre starkare ljudligt fullt än någonsin som en Stentor sann remarkabelt i sedermerae sjönödh (bredvid hans idiotiska smutsöra vaxpålat hållbarare än Venedej; här textens skrik ut i öknen, torrt, tomt) och elakt nog slog han så blixtsnabbt mej hårdare än hälsosamt ohälsosamt så jag ilprojektilierades någonstans över stjärnor genom brak navigerat in i väggpanelen varpå han drog mig nästan död ut därifrån väggfyllnaden och slängde ut mig på redan innan skottade trappan i snön kallt vinterdag, allt illamående. Och så fega ynka fegis pultrongratisgrispotatispolisch portion riset knappt mer sättpotatisgrisrödare vågade art inte göra nånting någon mot alls honomhan, inte en handflata ens, in skyllde tvärt istället på minsta mig, att jag visselpipat inne i hans (urskitigae) kök trots hans uttryckliga varNing honom för det, stön värre, dessa paradidiōter, vad det nu kunde ha med saken grunk alls att göra, en liten röd visselpipa, Finland är väl inte den Ämnerikanska rättsstaten ändå försakt, tro.)
Teckenspråk: att skiva symboler

Teckenspråk: att skiva symboler

För det hela gav han föredetta slöjdläraren nätstrumpssorgflorslingorna prydd ibland i ändå vara en knapp sommar senare en hammare med gummiändor fattigare hingiva om vilket som någon gottgörelse till hösten utsträckt, som jag senare snart trist nog söndrade på något äkta sätt. Och min compis, självaste barnbensdr Schön_ fick endast en tomat en gång rakt i skallen av honom för liknande kärt ofog, skulle &:så en gång få slängt på sig en pluskastrull minuskärl nya skalade påtatisar men de tippade enkom blott ner mest hött ifrån den skaftförsedda kastrullen i bonk slöjdlärarens, hans violinbyggarintelligensiella egna hufvud, och hans förkänsliga musikörae var donk dött borta i en lyxvecka över av det som utkackat åskväder surt. Han solitären rasande hotade värst även alltid stundom beskjuta ner del (av) mig ett dussin antal gånger per år därefter alltid stundom, känd som han i tiden ock varit “grisslaktaren” med musikörat med sina olagliga och ovanliga eldvapensinnehav från världsandra krigets dagar medfört, samt bärgat en vapenlast från störtat plan. Och inte var man ens då värd ett stipendium extra för en fin opplevd berättelse kring den gudsförgätna hålans slöjdlärare).
"hur man blir herre över nerverna och besegrar sexuella bryderier"

"hur man blir herre över nerverna och besegrar sexuella bryderier"

Ock den där ytterst sjuka fonden slängde däremot massor av pengar åt en i byn som skrev en av skitdålig historik över något s.k. anrika (S)Kitöloppet sig själv hävda dess oförtröttlige feteman speakern Mr Mikrofon, alias Dr Trattlur, en namns man, därvid tidigare den allt galne snidarkunnigaste vidrig mindre evighetsslöjdläraren nämndes i text tvenne gånger oppskriven enär loppdeltogh hann innan han blev svår eremit och fockad, hellre portad, bespottad, ett ursinne alltid bittrare enbart än någonsinsinsinsinsin sig förr, vann och större förlorade mot hårdare snabbare elegikern Fabérge, och den där båtloppsboka har tammefanér inget mer om folkskolorna att bottna än att en äcklig enbart timlärare 2 h i veckan som sagt slöjdlärare deltog och vann endast en gång knappt cnappt på tävlingen, dock implicit tydligt för blott den som vet att han verkat som slöjdlärare ett år 2 h i veckan och sjukskriven ännu halva tiden förutom långt jullov över nyår, och knappast någon på två generationer tvenne som efter det snickrat i byn, annars tji inget som sagts i bok, men vilken folkpubertet tomt pulpetlock det som en brunt vissnaklövern osådd länge, allt den som skrev den boka alstret är fan mig ingen författare överhuvudtaget heller alls, hans bok har minst ett par tusen flest skriv-, affattnings- och hänvisningsvilse värre språkfel av högst än elementärt slag, inga lyxfel gottas för aldrig helt
i'll fight gandh. mos fucking def-

i'll fight gandh. mos fucking def-

. Världen är sååå fan orättvisch idioters, den mot mig skalden, ärkeförfattare, remarkabelt så det lika förslår, värsta förstår tillstå förslår. Fastän det korta livet i en juru är inte heller alltid så lika lätt. Annat för att inte schedan nämna, till yttermera visso, att han självaste alldeles Svenska folkskolans skitkansli-chéf(* hemsk som jag tydligen hade som självklar och en inte så bra referens i min fina så motiverade ansökan, var i tiden ingen annan än min professor i förvaltningslära på universitetet, dessutomi fick jag halvgratis väldigt otacksamt en halv sträckt sommar arbetae, urslita häcken rött av mig i ett hans mest öh fjantlöjliga vettlösa förgävesförskningsproject (som jag visserligen för brinnkära livet när än det gick fuskade i i allt som förestod mig det och snervred snervrid stenstril urintidsenligt garanterat helt och hållet resultatet till all tur utan att bli ens en enda gång ertappad åtklämd ehuru (forsknings)resultatet enbart nog presenterades i sinom tid inför en stor bedd påförda publiktillströmning, blev för en dag hårt hett nyhetsstoff och dels säg insiktsfullt ifrågasatt vad han eg. kom med inför samlad press, så löjligt allt det, övrigt inställsamt innehållsblöjan utkapslat blänkt bart eller skrällt av, i nivåe och läge med egentliga skolans högdjur och bekanta fåfänga, som det ändå var höljt löjligt mest befängt ohelst allra mer draget att utsättas utstå kvarstått otänd slitet suttet, talade och försvarat han sig hes på deras symposium om ett blott tillinkomnas av mig tankens ens gap större än meningen). Så det så. Då den då. Av ett av. En en extra poetlyxbulletin Vit som mindre Tintin med bulimi nytt snedstreck draget in: svår särdeles således svältskit närd buljongtärningens från sex till ett, ett sätt det &:så [också].
öj farsan varför tyckte du det var OK at dina polare knullade mig?

öj farsan varför tyckte du det var OK at dina polare knullade mig?

1111Nu än måste jag idel om dock hitta på göra något extra annat snart, igen, åter, alltid, ändå, väckt extremt, trots allt nog som jag blev den allra mest blivna längst osuttne fockade ansedd förste ihärd skattmästarn i den tilllika anrika Serenadårföreningen närd gammal god bättre och lika idé dåligt Dövöronpunkteringssamfundets tom tillbukne hedersmedlem bedragen vara stådd, herr allmänhetens sena stalker tillkängad, i endera egenskaper av någon absolut, måste bära three-plytammefanér ägoskaptlåda fast hava knappt råd att det flygbladisera upp, ner stenhugga renomé, hotellogrammierae, skywritings molnfritt, footprintslämna, inrista, operahosta, operettharkla, inte vackert guldkransbinda, blommogramodla, bekransa, stövla på, amorpila, carrogramplåga, bilaga, beblåsa, sända, i lök slå ut, brista, enmansmanifestera, riktigt pluplubaschkardiomejsla initialerna, faxa, émaila, svära, mera vulgärisera, utbrista, förädlad våglängdsolja, visselpipa, ringa, runka, tystna, gråta ibland och hymenskriptera mig påfunden hes rik mera i om ideal oppvaktNingens ytterst svårartade sytem, eller const, planterar ju än aldrig ut dussinet mest motivrika ovikta underkläder flera och av vrilar täljda flata klastischfstorleken smörgåsstenar hos dig någonstans i smyg vanartat sjukt när du stundtals ibland cyklar röd nära rostig väldigt tantig velociped till en närbutiken för en stund där i vid närheten till ett stycke lika heller lämnat aldrig tunga större mera vackra chokladkartonger i ♥yttreform om på dörrtrappans gjorda gråvirkehandtagh greppcp fastbundna i tvenne flera snören hängt tillstått hälsningen hängiva för tider, något än: Den. Det. En. Du som blev elak. Utfall. Blek. Bleksiktig, stigen. Bläkinge. Blankt. Blev. Kritvit orent puts. Rena knän män.
Tack Hammarén, du är mycket välkommen åter, Fritz gillar dig.
Advertisements

4 Responses to “Kukturen”

  1. Bra text! Personligen kan jag tycka det suger att vara författare emellanåt. Min fantastiska man ser till att jag inte får för mig drastiska saker som mitt planerade bokbål med min poesi…

    Det är inte pengarna som driver författarskapet, för pengar är sällan inblandade, det är den goda kritiken som ger bränsle.

    Bra text.

    • Har tänkt på det där. Varför skriver man/jag? Svaret man/jag vill kunna ge är givetvis; av nödvändighet – det är helt enkelt ett måste. Det finns ett fåtal
      texter som jag uppleverr på detta vis, skall inte trötta ut dig med namedropping men en fingevisning: Maldoror av Lautréamont, Demaskerings av Yukio Miahima, På förtvivlans krön av E.M Cioran. Tacka din man från mig, jag är ett så kallat fan och skulle verkligen älska om du bidrog med något alster. Dessutom: dumpad av den stora kärleken igår, så på med silkesvantarna. (skrev om den inledande testehjnden som jag låg och lurade bakom bortom bortom. God natten Liz

      • Du får mejla mig vad du tänkt för text, utrymme och tidsram, så ska jag fundera på om jag kan bidra med något.

  2. du får det utrymme du behöver och den tid du behöver. angående text: något som du själ är förtjust i!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: