spiritistic cyberpunk

Jag är tillbaka från vildmarken, nu är jag rådman, nu är jag neger. Nu har jag flyttat in i mitt hus och blodtrycket har skjutit i taket där stjärnan pekade år nebulosan och log, atomvinternatten sjöng den första nattens dröm. Jag gjorde bort mig, kastade i mig tabletter, rökte gräs och drack whiskey, inför min enda och bästa vän. Han sa att jag dagen efter var som den döda människan i den dråpliga 90-talskomedin “Länge leve Bernie”. Har bett om ursäkt, om blivit förlåten. Kan ofta önska mig ett liv tillsammans med honom, det är synd att vi båda behöver kvinnor då och då. Något som är positivt är att det blir allt längre och längre intervaller mellan gångerna jag gör bort mig (återfall, drugs & psychosis) och när bryten väl inträffar är de inte fullständiga utan går att reparera med ett par dagars förbön och ångest. Har känt mig fruktansvärt, eliminerande sedan jag kom hem. På gränsen till wristcuttersuicidal. Vill så gärna ha lite närhet, kvinna eller man att se på film med, någon som kan hålla mig tätt intill sin sargade bröstkorg och viska: det är ok mitt arktisöga vi kan autistgunga,

Nothing is true and everything is permitted. Hassan-i-Sabbah

Nothing is true and everything is permitted. Hassan-i-Sabbah

tillsammans.

När jag var ung och skändade kyrkogårdar under infantila nihilistiska intighetsrus så strävade jag mot att bli bortom bortom bortom mina sinne, det är inte längre något jag strävar efter, jag är där, för länge sedan – fullständigt från vettet. Och ensam, skriker jag ut att jag är, det är bara havet som hör.

han snackade som en blixt med dragkedja

han snackade som en blixt med dragkedja

Till saken: Jag är oroad över att det kommer in så lite material, nästan förbannad. Har lust att säga: Israel. Det har nu kommit in fantastiskt material från den gode Leif Holmstrand, och jag planerar att pusha Joon Svedelius Lindström tillräckligt stenhårt för att få ur honom ännu en transcendent vitsvit. Men det är för lite. Antalet läsare och prenumeranter är relativt högt i förhållande till hur lite material det faktiskt kommer in. Snart 8000 besökare. Om det inte börjar droppa in mer material så kommer jag lägga ner. Jag driver den här bloggen i den obskyra surrealistiska dödserotiska fanatismlitteraturens namn, för er, läsare. Så sprid ordet om bloggen, uppmuntra individer som skriver från den andra sidan att skicka sin säd. Det skulle vara trist att lägga ner, tycker att jag här har lyckats samla en brokig, spretig och ganska jävla unik skara poeter. Är övertygad om att flertalet av de jag publicerat kommer lyckas, även om det spelar mindre roll. Här och nu, det som skrivs och eldas in i hungriga blickar, låt det få fortsätta

Nu publicerar jag några texter av Nina Ahlzén, det är mig troligt att det är er ett kärt återseende.

he died alone and insane

he died alone and insane

uppvaknandet 1:1

det var precis när jag körde ut från coops matmarknad
det slog mig med en brutal och närmast ursinnig kraft;
jag var fatalist! och hade alltid varit det
jag slog handen i ratten så hårt att mamma började
gråta och dra i handbromsen.
när jag kom hem googlade jag maniskt efter lars noréns
telefonnummer. nu fattade jag, allt föll på plats!
vi är redan döda, ja, tro fan det!
här hade jag gått omkring, halvt smånöjd. klappat
katter, sett på helgmålsringning,kliat mig, petat näsan.
allt detta i stilla mak!
jag började skriva på pjäsen och drack endast svart kaffe.
när barnen verkade mumla något om mat, skrek jag, med
tommy berggren i tanken; livet är blott en illusion barn!
inga små självömkande  martyrer skulle vaselinisera
min sprudlande talang vilken gömt sig i ett
visserligen gudomligt vackert skal  under decenium
men som nu prunkade och blommade med en vansinnig
produktivitet

we need the old bladerunner

we need the old bladerunner

halal

där vi säger goddagens, finns det
något äckligare än när
nioåringar öppnar julklappar?
när gammelnånting klunkar-
ber om påfyllning, säger
oj vad mycket mat. När
klockan TRE. Och vi sitter framför
altaret, böjer oss ned så magarna
fläskar mattan, kväver kräkreflex,
trallar efterblivet, slickar varandras
vadsomhelst.
Regredierar, suger vårtor

slår sönder mors skalle, dekorerar
med innanmätet, knullar sönder
var morbror, faster och föralldel
kusinen från landet, som vi av ren
barmhärtighet låtit hämta med färdtjänst.

Tanken räknas. Jaha! så bra då att jag
endast har tänkt mig lyxresor till Vinslöv
och i vissa fall ullared till er alla.
Nån gång i mars, april.
lunch ingår.

era svin.

ingenting var aldrig meningen

ingenting var aldrig meningen

buskdjuret

Jag kommer inte ihåg när jag för första gången lade märke till henne. Hon måste ha kommit vid min första , kanske andra menstruation. Jag har aldrig rakat eller på annat sätt sökt stävja mitt underlivshår. Som för övrigt tycks vara på modet nu. Nej, jag är stolt över mitt könshår! Det växer vilt och brett ifrån naveln i en sträng, och sedan ju längre ned det kommer, breder det ut sig likt en härlig gräsplätt, en glänta, ut mot ljumskarna, täcker ett gigantiskt vulvaberg och försvinner lustfyllt ned förbi blygdläpparnas rosa filéer, delar sig och möter sedan upp runt det lilla plommonskrynkliga anuskratern!
Det är en upptäcksfärd!


Min ryska mor tycker vi ska spara på sanitetsprodukter, hygienartiklar och vatten. Jag har inget att invända. Jag blaskar mitt runda ansikte då och då. Den svarta mustaschen är ett bevis på min fina tsarhärkomst, och den breder således ut sig, stolt och oberörd.


Marie-marie, heter det lilla vrenskande buskdjuret. Hon bor i mitt krulliga pubeshår, hon har tagit sig den platsen, likt en självklarhet. Jag göder henne med proppar av det gula ur mina öron. Och som hon slukar!
Annars tror jag (jag är inte säker, men sedan jag fick flatlöss av en tillfällig älskare vid namn Jûrgen för många år sedan, har hon livnärt sig på dem. Ganska trevliga små  gynnare i övrigt; har iakttagit dem under lupp, och de ser märkligt nog ut att ha ett brett léende över sina krafsande små luskroppar. De leker och krumbuktar sig i min krulliga världsdel av strävt hår), hon tar en sådan där flatlus och knaprar på mellan mina månatliga blödningar; ”utfodringar”!


För när det äntligen kommer, då är det fest för Marie-marie! Jag och hon ligger under min tagelfilt, i nästan en hel vecka. Hon fröjdar sig i mitt slem och blod, hon är nästan vid extasens rand! Ibland tittar hon upp emot mig och jag känner en slags hatkärlek.
För skojs skull reser jag mig upp, hastigt i en enda rörelse, varvid jag förlorar allt blod ifrån mitt huvud och det surrar och snurrar och det rinner och det klumpar ett stort värmeflöde längs benen.
Men Marie-marie vet, hon har lärt sig mina nycker. Alltid är hon kvar, klamrar sig och klänger, likt en apa sin lian i mitt krulliga, sträva, vildhav av hår!


 Hon är ett monster, men också en del av mig.

“Cyberspace. A consensual hallucination experienced daily by billions of legitimate operators, in every nation, by children being taught mathematical concepts...”

“Cyberspace. A consensual hallucination experienced daily by billions of legitimate operators, in every nation, by children being taught mathematical concepts...”


stympa


Jag ligger ansikte ned i svartflosk, sitter bredvid mig själv med huvudet avtaget.
Så länge jag arbetar med urtagning av fisk, är jag stadig på hand.
Fjäll och stryk innanmäte långt upp åsnevulvan. Underverk tänker jag och jublar. Taggtrådar, vad vore min gärning utan?

Så är jag van vid att tänka mig in i avskums tankegångar. Om dom anade så lätt jag gör det. Allt dom gör, tänker, känner. Så äckligt lätt.
Som han som köar på sina bara knän, jag ser honom i alla stadier; ovälkommen tillblivelse ur sin moders kåthet, skändad och hängd över en gärdsgård, ett supande svin, en återupprepande smegmastinkande parasit utan vilja eller mål.


Hon skriar, aset. Jag snurrar tråden runt båda mina nävar, greppar hals och stöter taggtrådshanden djupt nedför gom, ruskar i tungans fäste och hennes ögon glor när hon rycker. Glor som den åsna hon är och jag släpper huvudet och gnuggar den andra handen snabbt och hårt i ögonhålorna. Smetar ögongelén över mig. Ristar mig och djuret. River tills den ger sig, faller till marken och jag har hela armen kvar i djurets hals så  jag vacklar och drar. Ser hur halsinnanmätet fastnat. Lägger mig ned bredvid det krampande aset och öppnar munnen och tar emot, i blindo stöter jag som vore jag djuret nu, aset trycker såsom jag gjorde, och sedan stöts ögonen ur sina hålor. Ovanför oss står jag och tittar, äcklad och nöjd.
Det svävar i marken, lupiner regnar sin syra och gör statyer av det sista. Det starka ljuset över dom blinda. Det är olidligt vackert. Det är som en sal med murar som snurrar. Det finns inte någonting längre.

Vee ahr nihilists, Lebowski. Vee beleev in nah-ssing

Vee ahr nihilists, Lebowski. Vee beleev in nah-ssing


Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: