Folket bakom mina ögon

Heil. Nu publicerar jag en text av Moa Hildeman Togner. Det är möjligt att jag publicerar en text i min egen serie om Jody under natten, om jag skriver klart den. Det är en dröm om barnen som sexmördat barnet. Efter detta så blir det inga uppdateringar på två-tre veckor, ty jag åker till Göteborg och arbetar ett tag, tar inte med mig datorn, bara Ekelöf-biografin Joon lånade mig och Virtual light av William Gibson. Hej, hej.

Byn

 

Jag är det vita som kommer från bergen. Näckrosorna ligger på sjön och vilar. Bakom ligger huset med sina blombuskar. Omkring breder ängen ut sig. Skogen ligger i bakgrunden och suckar. Den väldiga kroppen böljar lätt fram och tillbaka. Hjärtat är alldeles lätt. Jag står vid sjön. Jag sträcker ut mina armar mot himlen. Man kan bära ett hjärta för länge. Jag känner försiktigt på luften med handflatorna medan jag långsamt för armarna genom den. Vinden smakar på min hud. Det doftar av blommor och havsvatten. Mitt hjärta lär fortfarande känna mig. Det är en doft som lägger sig inuti mig. Varsamt. Den tränger sig inte på. Den låter mig ta mitt utrymme. Den är en behaglig vän. Jag blundar med solen på mina ögonlock. Blommorna på blombuskarna invid huset är  mjuka men deras stjälkar är vassa som taggtråden. Jag har burit mitt hjärta mycket länge. En suck virvlar ner i min kropp. Den rinner fram över mina läppar. Det är en vind från skogen som har hälsat på mig, och är nu på väg tillbaka. Om hjärtat blir för tungt brister ansiktet och droppar faller ut. Jag fyller de olika stora glasen med olika stora mängder vatten. Jag slår med små pinnar på glasen. Tonerna kommer och lägger sig över mina axlar. Jag är det vita som kommer från bergen. Ingen har kommit ännu. Jag är en saga. Ingenting kan fästa ännu. Jag är en dröm.

Musiken hörs från anda sidan skogen. Tonerna är mycket ljusa och har en bestämd, rak klang. De två pojkarna vandrar, nej, de nästan rusar genom den trånga skogen, stapplar bland stenarna och snavar på trädrötterna. Det har mörknat; det var ljust när de lämnade byn, men inne i skogen är det nästan helt svart mellan de tätt stående träden som skymmer hela himlen som ett tak. De har bråttom; de vill ha svar. Var någonstans ifrån kommer denna märkliga musik? Vad är det som finns utanför byn, på andra sidan skogen?
“Tror du att det är ett spöke?” undrar Isam, hans blick är skrämd och tveksamt sökande. Alov, den äldre brodern, svarar med en del av sitt resonemang:
“Kanske någon form av övernaturligt väsen… en ängel… en magisk-” Alov hinner inte uttala hela sin mening innan Isam upprymt avbryter:
“Alov! Alov! Tänk om det är Jesus!” De båda pojkarna möter varandra i en upprymd blick. När de åter vänder ansiktena framåt ser de hur det börjar ljusna och träden blir glesare. Några meter till, och de står på en enorm äng med malvor.
“Ljudet,” säger Isam, “det har tystnat”. En djup suck undslipper dem båda. “Tror du vi bara inbillade oss det?”
“Nej” svarar Alov bestämt. “Då hade vi inte hört det båda två, eller hur?” Isam nickar tyst. Han tittar ut över landskapet, och plötsligt får han syn på någonting.
“Alov! Alov! Titta!” Isam pekar med hela armen, ner mot sjön och det lilla huset. Invid huset står en människa med armarna uppsträckta i luften. Medan pojkarna går närmare, ser de att det är en kvinna.
“Alov…” nästan viskar Isam. “Alov, hon har inga kläder!” Pojkarna är nu bara några meter ifrån, men kvinnan verkar inte ha märkt att hon blir iakttagen.
“Det är någonting fel med hennes hud” säger Isam. “Den är så… vit..”
“Jag har hört om sådana sjukdomar,” svarar Alov med saklig ton, “då man ser ut sådär.”
“Ja… men varför vänder hon sig inte om?”
“Hon kanske inte är en verklig människa. Hon kanske faktiskt är en ängel!” De båda pojkarna viskar för att varelsen inte ska höra, vilket ändå är fullt onödigt, eftersom de står så nära henne att hon skulle höra oavsett.
“Alov… vad ska vi göra?” Isam tittar skrämt på sin äldre broder. Alovs blick är minst lika oroad.
“Jag tror att… vi borde gå tillbaka. Hem. Och berätta vad vi har sett! Att det bor en ängel här!” Alov lockar sin yngre broder med sin utspelta ton, och Isam blir genast ivrig, även han lättad av att få gå ifrån den märkliga varelsen.
“Ja, ja, det borde vi nog!” Pojkarna börjar gå tillbaka över ängen och genom skogen. Den mörka vägen tillbaka känns mycket längre än den hade gjort för bara en halvtimme sedan.

Jag sitter i skogen. Den våta marken svalkar mina fötter. Träden är uppställda helt raka och stilla inför mitt möte med dem. De väntar på mig. De har blivit undrande inför min ankomst. De är ännu inte bekanta med mig eller mitt hjärta. De bjuder mig att visa det jag har. Jag andas små andetag för att inte ta för mycket av skogens egna syre. Jag lägger mig ner på den mjuka jorden bland trädens rötter. Skogen är mörk. Det susar lätt i träden. Jorden fläckar min kropp. Vinden vill vagga mig till sömns. Jag är inte här för att sova. Jag är här för min vän. Jag ligger och väntar. Jag hör jag hans steg mot jorden. Hans lätta klövar flyr över marken och stannar vid min sida. Jag reser mig upp och drar mina händer över hans lena päls. Orin, välkomnar jag honom. Hans blanka ögon är svarta som kol. Hans öron är raka och höga. Han är ständigt lyssnande. Hans ben är tunna och krumma med pälsen tjock. Jag stryker min kind mot hans varma kropp. Orin. De var här. Idag. De kom från andra sidan för att se. De kom med nyfikna händer. De bröt sig ifrån byn och kom genom skogen. De stod med sina ögon öppna och tittade på min hud. De drogs till mitt sken. De kallade mig ängel. De skrämdes av mitt sken. De flydde tillbaka genom skogen och anslöt sig åter till byn. Orin. De såg. De ville inte stanna länge.

Fram över marken mellan de höga träden rusar tre kvinnor. De håller hårda tag i sina böljande kjolar för att inte smutsa ner dem, de har svart i sina ögon, de håller hårt sina sjalar över huvudena för att de inte ska blåsa av i skogens häftiga vind. De far tungt fram över trädens rötter och jordens våta mark. De flåsar av ansträngning och ilska. Deras huvuden är utmattade av rädsla. De är snart ute ur skogen, och vid synen av det enorma malvafältet stannar de alla tre tvärt. Blåsten har plötsligt stillnat, solen värmer deras förvånade ansikten. De säger inte ett ord till varandra. De vet om att de inte ha några svar att ge varandra. Sakta börjar de gå över ängen, och snart ser de det lilla huset och sjön som ligger nedanför det. De vet om vad de tänker. Där. De skyndar på sina bestämda steg. De vandrar som en mörk triangel över malvafältet. När de är framme vid det bleknade lilla trähuset stannar de åter igen. De blir plötsligt medvetna om sin framfusighet. Avstannade, tänker de alla tre som en kör med var sin stämma: Vad är vår plan?  Men trots kvinnornas tankars samstämmighet talar de fortfarande inte med varandra; de är övertygade om att de befinner sig ensamma i sin osäkerhet. Ingen av dem vill riskera sin stolthet och avslöja att de betvivlar sin bräckliga närvaro på denna vackra plats. De övertygar snart sig själva, om inte helt och fullt så åtminstone tillräckligt för att de inte ska vända om tillbaka in mot skogen. De tänker att de är här för deras söners och döttrars skull, för deras kära bys skull, vilka är tankar som alltid har och alltid kommer att värma dem om hjärtat i kalla stunder. En av dem, i ljusblå sjal och skir kjol vid namn Magdalena, gör den första ansatsen att närma sig det okända. Hon går sakta upp för den lilla trappan som leder till stugans dörr utan att se sig om på de andra; en blick skulle kunna få henne att betvivla sig själv. Hon andas djupt en gång och påminner sig själv om varför hon är här. Så lyfter hon sin hand och bankar hårt på den lilla dörren. Det kommer inget svar. Hon fortsätter att banka tills handen värker, men inget svar kommer och ingenting hörs inifrån. Så hör hon en av de andra kvinnorna, Lise, ropa en bit bakom henne.
“Hon är där! Där! I sjön!” Magdalena vänder sitt huvud för att se sjön som Lise pekar på med hela armen. Ur det glittrande vattnet stinger långsamt en kvinna upp. Hon är naken och fullkomligt vit. Det långa håret räcker ända ner till knäna. Hon lyser i allt det vita. När hon ser kvinnorna som står och tittar på henne stannar hon tvärt. Alla fyra står en stund och bara tittar på varandra. Sedan vandrar en vindpust förbi och väcker kvinnornas ilska på nytt. Lise dundrar fram mot varelsen och griper henne om armarna och håller fast henne, hon lägger sitt eget ansikte tätt intill varelsens släta.
“Vad tror du att du håller på med egentligen?” De andra två kvinnorna sluter upp runt den märkliga, vita varelsen.
“Vad vill du oss?” frågar Magdalena. “Vad har vi någonsin gjort dig?” frågar den tredje kvinnan, Kristina. Lise tittar djupt in i varelsens ögon. De är fullkomligt svarta.
“Mina söner var här och lekte igår eftermiddag, och de har allt berättat om dig! Vem är du? Vad gör du här? Nej, nej, nej. Vi tänker inte låta dig förbanna oss! Vi tänker inte låta ett djävulens barn komma och slita våra lugna liv i stycken!” Lise är så ursinnig att saliv far ur hennes mun och landar på den vita kvinnans släta kinder. Hon stirrar in i varelsens ögon. Men de är alldeles lugna. Hela hennes ansikte är alldeles lugnt. Det är som att hon inte ens märker att de är där. Hennes kropp är mycket längre än kvinnornas, och medan Lise står med ansiktet intill hennes vrider hon bara sitt eget upp mot himlen, blundar och andas djupt. Som om hon njöt.
“Vad är du för någonting?!” skriker Lise, men varelsen reagerar fortfarande inte. Ursinnigt släpper hon sitt tag om kvinnan och backar. Sedan börjar hon gå tillbaka över malvafältet. De andra kvinnorna följer efter.
“Vi kommer tillbaka!” ropar Kristina medan hon går. “Tro inte att du kommer undan!” Men den vita kvinnan har redan återvänt in i huset, utan en blick mot de andra tre.

*

 

Jag är det överflödiga. Jag sitter med fötterna i den svala sjön. Näckrosorna kommer för att beröra min hud. Himlen är en öppen hand ovan mitt huvud. Skogen är stilla. Fåglar har kommit från söder för att samlas i dess mörka träd. En vind ligger inuti min bröstkorg och sover. Jag smeker markens mjuka gräs. Jag blundar. Jag är det undrande. De bräckliga kommer hit med sina ord och sina färger. De bräckligas hudar är grumliga och mörka av solen. Deras ögon är blå som stålet. Deras hår är stripiga och bruna. De är gula. De är röda. De bräckliga vimlar runt mig. Jag står i mitten. Jag blundar. Jag talar med solen och marken och träden. Jag vet att jag också har ord. Jag vet inte var de finns. Jag tror att de bräckliga försöker nå mig. Jag kan inte se dem. Jag har inte orden. De bräckligas former och rörelser fäster inte i mig. Jag badar i sjön. Jag ligger bland blommorna. Jag andas den ljuva vinden. Någonting ligger fel inuti mig. Mitt hjärta är tungt. Det är någon annans kroppsdel. Mitt hjärta tillhör inte mig. Det tar avstånd. Det vill borra sig ut ur min kropp. Luften viker av för att min kropp ska få plats. Någonting har fråntagits mig. Någonting har tillkommit. Jag är det överflödiga. Någon har kommit till mig. Jag är det vita som kommer från bergen. Jag är en saga. Jag är drömmen med  musiken. Jag är det enda som inte låtsas Jag är det enda jag vet.

Magdalena och Lise sitter framför den varma brasan i Lises hem med tekoppar i sina händer. De har svept in sig i tjocka filtar och befriat sina huvuden från sjalarna; hårsvallen ligger slitna och trötta över deras axlar och ryggar. Rynkor har etsat sig in i deras trötta pannor.
“Jag förstår det inte” säger Lise. “Hon verkade helt oberörd. Helt… helt oberörbar. Okontaktbar. Vem reagerar så? Vem… vem går omkring naken när man ser ut sådär? Och som hon bor, helt ensam bakom skogen. Var kommer hon ifrån? Hur har hon hamnat där?” Magdalena suckar.
“Ja. Ja. Någonting väldigt märkligt över det hela är det allt. Någonting fruktansvärt märkligt.”
“Någonting är uppenbarligen fel på henne” säger Lise.
“Att gå runt helt naken på det där viset. Och hur hon ser ut… hon måste vara sjuk!”
“Ja, både i kroppen och i huvudet” säger Magdalena. “Det är den enda tänkbara förklaringen.” Lise tar en klunk av sitt heta te, sedan tittar hon plötsligt upp på Magdalena, skrämd.
“Tror du att hon verkligen kan vara farlig?” frågar hon. Magdalena tar Lises hand över träbordet. Lise fortsätter:
“Med den där kroppen, hon ser så stark ut, nästan som om hon vore… ja… övermänsklig!”
“Oavsett, Lise, är hon bara en enda. Vi är en hel by. Hon har inte en möjlighet att försvara sig mot oss” svarar Magdalena. “Vi kan få med oss många på vår sida.”
“Tror du det?”
“Jag är säker på det. Hon ser stark ut, det måste jag också erkänna, men ingen är stark ensam. Ingen.” De sitter tysta en stund.
“Magdalena?” frågar Lise.
“Ja?”
“Tänk om hon inte vill oss något ont. Tänk om hon… bara vill väl.”
“Då hade hon väl närmat sig oss? Då hade hon väl aldrig isolerat sig så långt ifrån oss?”
“Nej, kanske inte. Men Magdalena?”
“Ja, Lise?”
“Det är någonting med henne… jag kanske bara inbillade mig, men… det var någonting. Ett sken. Det låter så dumt, men, jag är säker på det. Det lyste om henne. Tänk om hon faktiskt är en ängel, Magdalena? Tänk om hon är här för att berätta någonting för oss? Vad har vi då gjort!” Lise brister ut i gråt och faller ner mot köksbordet. Magdalena stryker henne försiktigt över håret.
“Jag såg det. Visst såg jag det, jag med. Men om hon hade varit en ängel hade hon aldrig frambringat denna ilska. En ängel skulle aldrig frambringa detta mörka varsel i min kropp, Lise. Jag känner att detta är någonting mycket farligt. Hon är någonting… främmande. Hon är inte från denna världen. Det finns någonting hos henne som vi inte har. Någonting som vi aldrig skulle kunna föreställa oss. Vi kan inte vänta. Hon kommer att hinna före. Vi måste bemöta detta med den starkaste av styrkor, vi får inte vara rädda. Vi måste handla efter det vi känner. Hör du det, Lise? Hon kommer att förstöra oss om inte vi hinner före. Hon är ett satans barn.”

Jag står med händerna öppna mot ängen. Fåglarna är försvunna. De har känt doften av faran glida mellan träden. Den har redan trängt långt ner i marken. Blommorna står stilla. Vinden har lämnat landskapet och min kropp. Den for genom skogen och lade sig till rätta någonstans långt ifrån byn. En skugga kommer snart för att lägga sig över mitt ansikte. Den kommer att täcka min kropp. Den kommer att dra med sina fingrar över hela ängen. Den kommer att mörklägga skogen. Jag hör dem komma från skogen. Andetagen ligger tunga och snabba inuti dem. Stegen ligger ojämna mot marken. Jag hör. De närmar sig över ängen. Jag står med händerna öppna. Jag blundar. Jag är det vita som kommer från bergen. Deras fötter klyver blommoras stjälkar. Det finns ingenstans för en blomma att fly. Skuggan från himlen har lagt sig över sjön och huset. De närmar sig. Jag hör. De torkar den ilskna svetten från pannorna med sina sjalar. De talar inte med varandra. De är på väg att förstöras. Det finns ingenstans för en blomma att fly. Snart är de här. Jag hör deras steg mot mitt huvud. Vinden har gett sig av. Skuggan har lagt sig och somnat över hela skogen och ängen med sitt bistra ansikte. De är intill mig. Jag är det vita som kommer från bergen. Vi frågar dig en sista gång. – Och denna gång kräver vi att du svarar. Jag står med händerna öppna mot ängen. Jag andas. Jag väntar. För om du inte svarar den här gången– – Då vet vi att du har vänt dig ifrån oss. – Och det är inte riktigt så det fungerar här, förstår du, lilla vän.Om du inte svarar– – Vet vi att du är vår att ta. – Ja. Du är vår.Du är vår tills du bevisar att du inte är här för att göra oss illa.  – Tills du bevisar att du är en av oss. – Tills du visar att du är mänsklig. – Tills du visar känslor inför oss. – Så. Du har en chans på dig att svara En chans.  – Vem- – är- – du?. Jag är det vita som kommer från bergen. Jag står med händerna öppna. Jag andas. De talar med mig med djupblå röster. De tar mina händer och mina ben. De drar mig över ängen bland alla blommorna. De tar mig med. De vill ha mig. De vill att jag ska visa mig. Jag är drömmen och sagan. Jag är den fantastiska musiken. Jag är det vita som kommer från bergen. Jag är en egen som inte går att ta. Jag är fastvuxen i jorden. Jag kan inte sammanfogas med någonting annat. Mitt hjärta har inte lärt känna mig än. Mitt hjärta har inte lärt sig att tala. Jag andas. Jag knyter mina händer till hårda verktyg. De drar mig över stenarna och den våta marken. Deras kroppar är trötta. De andas och ber. Deras rädsla sipprar fram genom deras stela ansikten. De vet inte var de befinner sig någonstans. De har ingen kunskap. Jorden fläckar min hud. Jag är det vita som kommer från bergen. Trädrötter rispar min hud. Ingen har kommit ännu.  Jag är det vita. Jag drar mina hårda armar fram och tillbaka i luften. Slagen träffar deras kroppar. Jag rör på min kropp i den fuktiga luften. De skadas av mig. Sår öppnas i deras ansikten. De gråter och släpper min kropp. De faller mot marken och släpper min kropp. Jag använder min kropp emot dem. Ingen har kommit ännu. Jag vandrar tillbaka genom skogen. Jag vandrar över blommorna. Jag blöter mig i sjön. Vinden gömmer sig skamsen mellan grenarna. Solen öppnar sig åter ovan mitt huvud.

Magdalena sitter invirad i en tjock filt i en bred fåtölj framför brasan. Lise och Kristina sitter invid varandra i soffan mittemot; de har gömt sig här, gömt sig med sitt obehag av rädsla, skam och ilska, sina blåmärken och rispor och ömmande nackar. De vet inte hur de ska tala med varandra. De vet inte hur de ska tänka; inuti deras huvuden vimlar märkliga formuleringar och bilder som ingen av dem kan få ordning på. I Magdalenas huvud upprepas samma fras om och om igen: Vem är hon? I Lises huvud är det en annan: Vad i all världen har vi gjort! Och i Kristinas, som är nära att krama sönder tekoppen mellan hennes darrande händer: Jag vet ingenting om världen jag lever i, jag vet ingenting om mig själv. De tre kvinnorna sitter tysta och undergiva under en mycket lång tid. Till slut står inte Lise ut längre.
“Vad ska vi göra!” utbrister hon, och hennes händer far ut med koppen i luften så att innehållet är nära att falla ner i hennes knä.
“Jag vet inte” svarar Kristina. “Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte-” Plötsligt reser sig Magdalena upp med en hastig rörelse. Filten faller av hennes axlar, och hennes toviga hår står ut från hennes huvud. Hennes ansikte är blekt, hennes läppar darrar.
“Nej!” ropar hon ut, och rösten är så kraftfull att Lise och Kristina förfärade vänder sina huvudet mot henne. “Nu är det slut med det här!” Lise tar försiktigt tag i Magdalenas ena hand.
“Magdalena, lugna dig nu-” Magdalena drar hastigt åt sin handen, och Lise tittar skamset ner på sina egna händer istället. Det är tyst en stund. Kristina tittar koncentrerat på Magdalena, inväntar hennes ord. Så talar Magdalena:
“Nu är det nog. Förstår ni inte vad det är vi har att göra med här? Ser ni det inte? Sitt inte och känn er svaga! Vi gjorde så gott vi kunde, och vi gjorde rätt!” Hennes armar darrar medan hon för dem fram och tillbaka genom luften i beslutsamma gester. “Jag såg hennes blick. Jag kände hennes tunna, omänskliga kropp och slag mot min egna kropp. Jag kände det, och jag vet att ni båda gjorde det också. Hon vill oss inte väl. Hon vill ingen väl. Hon är ingen människa.” Hon väser fram de sista orden, hon suckar, drar ner luften djupt i sina lungor innan hon säger det sista, som får Kristinas och Lises ögon att vidgas, ja, som får hela rummet att plötsligt kännas kallt som natten trots den brinnande brasan. “Hon är ondska.”

*

 

Vattnet har sugits upp av jorden och gjort den varm och hård. Min fötter rör vid den lena marken. Vinden har rusat genom världen för att glida mellan dessa träd. Himlen har åter öppnat sin hand. Solen värmer alla blommorna. Fåglarna far i mörka mönster i det blå. Jag vandrar i skogen. Jag letar efter min vän. Jag hör att han söker mig som jag söker honom. Hans steg är oroliga och hans huvudrörelser ryckliga. Snart är han åter invid min rida. Jag stryker över hans päls. Jag drar in hans doft. Den sipprar försiktigt ner i min kropp. Den lägger sig till rätta och somnar in mott väggarna. Orin. Han lägger sig ner mot den varma marken. Jag lägger mig invid honom. Jag stryker honom över ryggen. Pälsen känns frisk och tjock mellan mina fingrar. Snart somnar jag. Jag drömmer: Det finns en by med miljontals små vita hus. Husen är täckta av murgröna. Blommor finns överallt: Blommorna finns husen. Blommorna finns längs väggarna. Blommorna finns längs grusvägarna. Blommorna finns på ängarna. I de vita husen bor människor. De rör sig ut och in och förbi varandra. De är inuti sig själva. Deras rörelser samarbetar med luften. De pressar inte sina kroppar igenom den. Alla människor samarbetar med det som finns omkring dem. De smider glas som man kan spela på. Ibland kommer de ut ur sig själva. Den svarta hinnan över deras ögon skingras. Ögonen blir alldeles klara. De samtalar om sina huvudbilder. Människorna skrattar. Människorna gråter. Människorna tar tag i varandras händer. Minnen bildas i deras huvuden. När de åter går in sig själva har de minnena som bilder som glider omkring i deras kroppar och gör dem varma. Det är sådana minnen som kan ge en människa färg. Det är sådana minnen som kan ge vilken varelse som helst i denna by som erhåller ett eget hjärta, färg.

De kommer åter genom skogen: Lise, Kristina och Magdalena. Men denna gång är de följa av ytterligare fem: Fredrik, Magdalenas man, August, Lises man, Albert, Kristinas man, och Tom och Anna, vilka var frivilliga till färden genom skogen när de fick höra av Magdalena vad som hade hänt. De rusar genom skogen, deras fötter trampar över marken så hårt att djupa märken bildas i jorden. Deras ansikten är sammanbitna och mörka. I deras händer finns allt användbart de kunde hitta i sina hem: pålar, glasflaskor och rep, och medan de går plockar de upp stenar och pinnar från marken. De ser inte på varandra; ingen av dem riktar sin blick någon annan stans än framåt. De har slutligen bestämt sig, och detta är ett beslut som inte går att rubba. Deras steg är stadiga mot marken, ingen av dem slinter en enda gång; det är knappt ens så att de andas. Och när de åter igen vandrar över det vida malvafältet ser de först ingen skymt av varelsen på någon av platserna de upptäckt henne förut.
“Hon gömmer sig i huset” väser Kristina. Men när de åter kommer närmare ser de hur hon lugnt sitter invid sin rosenbuske och försiktigt plockar med bladen på de skira blommorna.
“Hah! Där har vi satungen!” utropar Lise och tar ett hårdare tag om sin påle. När de bara är några meter ifrån vänder varelsen plötsligt sitt huvud mot gruppen och reser sig upp. Hennes blick är lugn, men det finns någonting hos henne de inte sett förut; en slags oro som sitter i armarna, hur de flyr in bakom ryggen, hur axlarna skjuts fram och tillbaka utan att finna sin rätta plats. Hon bär en kåpa av bräcklighet. Skenet som utsöndras från hela hennes uppenbarelse tycks nu inte längre ha sin källa inifrån, utan utifrån, som om som hennes hud bländas av väldiga strålkastare. Gruppen sluter upp omkring henne. De står mörka och ursinniga i sin beslutsamhet, med sina redskap och malande huvuden. Varelsen står bara och ser på dem. Det är Lise som gör den första ansatsen; hon tar en steg fram och höjer sin påle. Varelsen följer inte pålen med blicken, hennes ögon sitter istället fästade i Lises ansikte, som hon sökte hennes blick. Men hon finner den inte. Lise höjer pålen ytterligare, tar ett djupt andetag, väser:
“Du hade din chans, ditt vidriga kryp!” Och sedan slår hon. Ett hårt slag som träffar varelsen över ena axeln. Hon faller handlöst ner mot rosenbuskarna bakom sig. De andra går närmare och höjer även de sina redskap. De vässar sina blickar och lägger dem så hårt de kan över den vita, märkliga varelsen. De tittar på hennes tunna kropp. De tittar på den släta huden, där kulor av blod börjar tränga fram i risporna från rosenbuskarna. Så vänder varelsen sitt ansikte upp, mot dem, så att de alla kan se hennes ögon. De ser hur de plötsligt har ljusnat; hur det svarta sakta drar sig bort och lämnar en svag, genomskinlig glasyta. De ser hur en rispa över kinden, precis under ena ögat, mörknar och börjar blöda. Den röda, kletiga vätskan som de alla är så välbekanta med smetar ut sig över ansiktets vita hud. Och de ser hur detta ansikte sakta förvrids i smärta, hur ögonen tåras, hur andetagen hackas upp i bröstkorgen på den lilla varelsen. Hon är helt hjälplös, utelämnad, vissnad. De alla är här för att förstöra det enda rena de någonsin upplevt. Halvt medveten om vad hon gör, lutar sig Lise förtvivlat fram och smeker kvinnan över hennes blodiga kind. Hon faller sedan ihop över marken och gråter vid kvinnans sida. De andra står handfallna, helt tagna av denna fullkomligt oväntade och hjärtskärande scen. Försiktigt tar Magdalena tag om Lise, och låter henne stödja sig mot hennes sida. Sedan vänder de varelsen ryggen, Lise gråter fortfarande, och går tillbaka över malvafältet. Ingen talar. Det finns ingen vind, inga fåglar, ingen sol. Världen känns märkligt tömd, som om den dött, som om allt slitits bort ur dess rötter.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: