uppenbarelsen på biografen

[Texten är under arbete och innehåller sju delar till.]

Förstfödd  med kaststjärnor tatuerade kring ryggslutet föddes Jody. Motpoler är kaos som alla underbara relationer, där ligger det vackra och det fördömda som måste sluta i katastrof – ett svart hål i slutet av regnbågen. Det var fråga om att sitta vid sitt märkliga träd i körsbärsallén och läsa Tjechov tills ögonvattnet färgade bokstavsblodet turkost. Spädvita trådar från fingertoppar mot pulserande tinningar, från huvdskål runt tyst planet; där blev Jody till i vanlig andefattig ordning under stormig sensommarnatt. Sensibla viskningarnas susande afton, gastkramande skuggspel i mörker och där föddes hon månvarv på månvarv senare. Medvetenheten kunde i sin frånvaro spatsera bortom bortom kring kall suicidal aura och visualisera icke-icke-icke-varat i bjärta färger, färgade färger i urembryonal dimma – Jodys mor drog sin sista suck envist. Ögonen ramlade ut. Hon försvann försvinnande lätt likt ett rökmoln förintat av en svala, mot horisonten!

Det blanka arket hade tidigt tonats ut i ett tystnadens frömjöl, livsmjöl över frömjöl och ut i ett eko av pulver, pulsen. Det infraröda i helhetskroppen dränerar tårkanaler med radioaktiva skrattgropar, Jody hade aldrig gråtit så mycket som under den oändliga eftermiddagen.

Ensam som Jody.

Hon gick förbi Al-azabs invärtesskumma preceptionsdis, borgen. Och skrattade till alldeles förnöjt, förmer utan att ens kasta en förströdd blick åt deras håll. Den äldsta sonen i deras familj,

(Mohammed Mohammed Mohammed,
det fanns en obehaglig kylig eld i pinoleken
i svart huva dansade elden från juver till juver

galgen nära solarna borta i drömmarna

radonskuggors chimära solkattor

mollkattors robotanlete)
hade dragit nytta av hennes son sexuellt under lång och varm sommar på nittiotalet. Den sommaren som hade varit en örnblickarnas och argusögonens tidiga uppenbarelse. Sommar vid valvet på valdemarsgatan, nära valdemars grav vid valdemarskorset: på kullen bredvid klostergatan – hade de tältat i ett fuktigt militärtält på en åker nära, nära och han hade stoppat in en tioöring i sin snopp och hennes son hade fått suga på både lem och tioöring. Mohammeds ögon hade nästan försvunnit i en mekanisk hänryckning, Benjamins hals hade sprungit läck och tioöringen, märkt av blod.

De satt på altanen och tittade förminskande mot mörkblå åskhimmel med likgiltiga leenden som spelade gäckande  ögonvitor på irrpromenad intetsägande spratt med total frånvaro av betydelse. Dottern i vit heltäckande klänning. Rutten inuti tvångsförpuppning och känslomässigt fjättrad vid faderns testiklar, satta i brand under indoktrinering. Han kunde, när han inte ville och när han ville, bara slå och slå och slå. Helt iskall inombords när hon slöt sina ögon och bara såg sin pappa. Vår pappa  som vem som helst. Som vem som helst. Priset verkade skäligt. Ingenting är skäligt. Hon älskade honom  helt ömt.
När Benjamins far hade slagit den unga förövaren med handryggen över glasögonen så hade han lyft huvudet stoiskt mot skyn och stirrat med dockaktig glansartad sorgsenblick mot solen och ut över, och in i ingenting som om han väntade på miraklet i att upphöra.

Jody funderade på vad han kunde ha funderat på i ögonblicket då supernovan kolliderade med jaget genom oturlig ödesmättad genuppsättning och tarvliga omständigheter. Kanske hade han en annan röst än sin egen inom sig, ett dovt krigsrossel, en mörk uråldrig stämma som under tidlöshetens strängfärgade flagg påstod sig vara renare än kristall och smutsigare än ett reningsverk:

alltid denna utomkroppsligt genomskinliga realiserande dualism i förhållande till jämförelsen mellan det sakralt autodidakta. Det personliga ingreppet i tjänst hos det enda, den på nakna nätta hästar vidöppna aortan ridande i ansiktens jätteurklockor. Atavismens anfader i en lite kinesisk ask att samla sitt hår och sina naglar i för att undvika svart magi, sig själv och vinden genom det andra.

Benjamins far slog igen och igen men fick inget svar ur stenansiktets sterila tystnad. Rost kvar under förhuden, Benjamin visste att han tänkte att hans far var död.

När han var i livet skulle man alltid vara blodig i ansiktet när man gjort sin toalett, en varulv mellan natt och dag som en dartpil i ballong fylld med träksgyttja – så var far, lynnigheten vid namn.

En far en ond pappa utan namn, klistrad vid neurotiskt demoniska flashande ansiktsuttryck som kastade sig över den heltäckande ansiktsmaskens sträva cementyta. Utan att vara vid medvetande med huvudet på sne eller under armen. Ultrarapidsminnen i svartvitt, gråtvåldets tvångsmasturbation, incestuöst autistgung i fosterställning med metafysiska händer ristande av avsky i sina egna inälvor genom sitt manshål:

bet sig i sina tänder när han klämde för hårt på barnarmar eftersom det inte gick att slå när folk såg. Ozonvita flisor dallrade som kokain/snö mot marken och försvann i grus eller asfalt. Han tatuerade luft under imaginära drakvingar borta i vita drömtidsnätter i st:peterburgs hemlösa gränder med syfte att äta elden i sin mage i magen på det som ätit honom sedan begynnelsen. Tiden, förlorat radioaktiv – medicinmannen väckte honom aldrig som straff. Drömde om att flyga och glömma bort. Att städa utan att få rent.

Nittiotalet var förbi och hennes son var död. Åtminstone för henne. Han hade försvunnit med en prostituerad som en gas genom glasnacke när de besökte släktingar som de inte kände i Frankrike, och aldrig låtit höra av sig efter det.

Hon hade sett en bild i en fransk dagstidning om ett brutalt pojkmord och drömt två nätter i rad om en pedofilring i en förort till Lyon som besatt kunskap, för dem givetvis helig sådan, om hur man penetrerade spädbarn så försiktigt att det inte blev minsta spår kvar i deras anus fontaneller och fittor, Jody hade vaknat naken och sett två röda prickar i sovrumsluften strax ovanför sin panna, de hade borrat sig in i sinnebilden av en skugga av en lie av skuggspel, som dröjt sig kvar långt bak i huvudet.

Flera dagar hade passerat i sängen den gången hon drömt om maratonmarschen vid fältet av vindflyglar, om det var så att något hade ett predestinerat pris så skulle det i princip inte spela någon roll när man som Jody varken var i behov av pengar, kärlek eller behov. Att inbilla sig är inte bara en omöjlighet eller en makt, det är ett allt och ett ingenting, som världen, när hjärtat står still.

Texten är under arbete och innehåller sju delar till.

Advertisements

One Response to “uppenbarelsen på biografen”

  1. Att städa utan att få rent=Mycket bra formulerat och i övrigt aggresivt vackert.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: