anything could happen to anyone at any time…

Så, äntligen den avslutande delen i Joon Svedelius Lindströms svit. Han har dessutom fyllt år så vi säger grattis.

 

73.

jag är så bedrägligt enkel; jag är faktiskt så pass enkel
att en del hävdar mig vara oerhört komplicerad
och vad är som ännu värre
är att jag kräver så oerhört lite
att en del får för sig att jag kräver alldeles för mycket
och kanske är det som så
att man för att vara enkel
och för att kräva väldigt lite,
att i det närmaste vara kravlös
måste vara både komplicerad och krävande…
kanske är det inte svårare än så?
kanske är det som så
att det enklaste är det svåraste att uppnå
och jag väntar tålmodigt och jag tar gärna din hand
för det är inte alls speciellt svårt, jag lovar,
det är mycket enkelt och det kräver
nästan ingenting förutom då kanske tålamod
och ödmjukhet, men det kommer med tiden
och tiden är som ni vet någonting
som är ständigt närvarande samtidigt
som det paradoxalt nog aldrig är det;
så ge det lite tid; det löser sig nog,
för när allt kommer omkring
så existerar ingenting ändå

74.

det gör ont i en del människor; kanske har de inte uppfattat det oerhörda i lidandets natur, det som bygger och gör människan till människa: kanske har en del fått det om bakfoten; kanske förstår de inte att det i lidandet vilar glädje för den som behandlar lidandet rättvist, kanske förstår de inte att lidandet är den drivande komponenten inom var och en som känner lidande? för lidande och glädje är alltid ett och detsamma, hur man än vrider och vänder på det eller vänder och vrider på det med sina vredgade, nervösa, skakande händer

75.

skyskraporna lägger sig på knä
och skrapar invid kalkbrottens skäggstubb.
stadskärnorna tror sig kunna överleva utan människorna
men går alltid ödeläggelse till mötes
och den som befinner sig i luften
är inte alltid säker på ifall de flyger
eller ifall de faller, ifall de faller,
ifall de faller ner i det mörka sköra
i det mörka djupa, i det mörka smärtsamma
i det mörka lidandets syrefattiga grav

76.

alla dessa instinkter har under åren staplats på hög
i det fördolda; de hjälper den hjälpande eller de hjälplösa
att överleva och ta sig framåt, steg för steg

det undermedvetna och det djuriskt förnuftiga
råder alltid över varje känslomässig
och tankemässig lag. du kan inte
slå ränderna ur en zebra och inte heller få mig
att knäböja inför någon eller något i denna värld

jag utför dock min plikt med glädje och viker mig
inte en tum; det är inte den lag jag följer

77.

jag har nu under en lång tid skrattat;
jag har skrattat åt allt och inget.
men skrattat, det har jag.

självtuktandets yttersta princip råder alltid;
ingen rörelse och om så minsta rörelse
en ödmjuk ursäkt till följd för ens blotta
rörliga närvaro, det är så det bör vara
och om ni ser mig så kommer  hela mitt ansikte lysa upp:
jag kommer välkomna er som om ni vore
de enda människorna kvar på denna jord och jag gör det
i största möjliga tystnad, inte ens en viskning
får ni ur mig, men jag svarar på tilltal
och låter emellanåt snäckan i min hals
göra väsen av sig, men först och främst
största möjliga ödmjuka tystnad; en sådan
som skrämmer livet ur vissa och som gör andra
varmblodiga och det går inte ur dem
förrän ögonblicket och ruset
som däri existerat har avtagit
och gett sig hän åt mullen
som förvaras i den slaktade getens kranium

verkligheten bär en doft
av violer och plaskande dyblöt våtmark
som man kan vråla skallen vansinnig i

78.

låt oss här och nu samlas och hjälpas åt med arbetet. man får alltid lön för mödan. förr eller senare. hur och i vilken form är helt och hållet upp till en själv.
jag arbetar istället för att meditera och får även pengar på köpet som gör att jag kan överleva i den här världen som är uppbyggd i olika valutor istället för av ren och skär glädje man kan dela med varandra.
men man gör vad man kan. jag gör vad jag kan och fortsätter med det.

79.

på vägen hem springer först en kanin och sedan en hare över vägen (och i periferin dessa ständiga fasaner)
passerar även minnesplatsen där en ung man för ett par år sedan körde ihjäl sig på fyllan efter det att hans flickvän hade gjort slut med honom
ibland funderar jag på hur det känns att vara så ung och naiv och dum
hans anhöriga lägger titt som tätt kransar och sätter upp bilder och lägger stenar invid trädet kring vilket hans bil var virad
jag tror de flesta tänker på någonting speciellt när de passerar den platsen
vare sig de vill det eller inte
jag brukar tänka på tjejen som antagligen hade dumpat honom tidigare under kvällen innan han tog bilen
jag brukar tänka att jag tycker synd om henne, oerhört synd om henne
jag är ibland Jesus när jag drömmer, men för det mesta Satan i världsliga och utsökt dekorerade trasor

80.

en tid i helvetet går och försvinner sedan,
grässtrån växer fram istället för naglar från fingertopparna,
smärtans loja solfjäder kommer och går;
den är sval som ett glas isvatten stående på ett bord framför giljotinen
man är fastspänd i

en tid i helvetet, det får inte alla uppleva, en tid i helvetet, jag tackar gudarna för att jag fick bli en ärkeängel fylld av hedniskt blod

81.

får en uppenbarelse när jag läser om Taipengrebellernas självdestruktion i den stora fredens himmelrike
mycket mer än så är det inte,
ibland måste man ta livet av sig för att nå den totala insikten om ens egen vinst alternativt förlust
enligt rykten hittades Kungens självmördade kropp efter 17 dagar
uppsvullen
och hela riket omgärdades av flugor och det surr detta medför i och med att hundratusentals av hans anhängare följde hans exempel
Kungen bar enligt hörsägen den kejsargula sidendräkten med draken på
det var det enda som höll ihop hans ruttnande kropp
jag drömmer nattdrömmar om Uqbar när jag dör i en bilolycka under försommaren 2009


82.

jag är ute på gården och rensar undan torkade bambuskott, löv och diverse sly och terräng. har på mig mina arbetshandskar och pratar om fullmånen och den strimma av moln som hade lagt sig för att vila i mitten av månen inatt
då tänker jag att det finns ingen metafor inom de mänskliga språken som kan mäta sig med den syn som en iakttagelse av just den fullmånen innebär för den mänskliga själen
kanske hade det varit lika bra att vara stendöd redan för ungefär 3700 år sedan
då kunde man kanske ha dött som en överstepräst inom den babyloniska ordern
men nu är det inte så.
nu har man sedan länge glömt den intrikata och avancerade kunskap som en gång erhölls av babylonierna
men om jag fick välja hade jag varit en kännare av Marduk och jag hade studerat alla de femtio namnen tills tiden tog slut

så hur rör man sig genom ruinerna?
måste man finna någonting i all denna aska och i allt detta dunkel som omgärdar oss?
jag säger att så bör aldrig fallet vara;
för den som famlar i dunkel famlar oftast aldrig
istället kan man se det som en väg som leder genom klippor och sprickor där sällsamma växter emellanåt kan erhållas och bevaras
det finns så att säga alltid någonting som växer och lever även i de mest otänkbara klimat

jag rör vid avgrundens kanter och känner hur strömmen inombords tar över
kanske hade jag kunnat leva för evigt ifall jag hade varit en mesopotamier
och vem säger att jag innerst inne inte är det?
nog har jag förut talat om hedningar men Mesopotamien är någonting annat
jag har alltid känt mig som om jag varit levt och dött i civilisationens vagga
och om jag kommer överens med mig själv att jag har varit med i vaggan så kan jag lika gärna erkänna att jag kände den första människan och att jag vandrat vid dennes sida från början till och med den förestående metamorfos som nu äger rum här på jorden
eller rättare sagt i underjorden

men jag vill inte avslöja mer just nu
jag låter det vara en outtalad hemlighet
tids nog lär förändringen märkas
transformationens oändligt kolorerade uppenbarelse kommer få oss alla att smälta och få nya kroppar
jag har precis plockat bort en av himlakropparna
gissa vilken

83.

jag hade kunnat förbli vacker
jag hade kunnat bli någonting helt annat än det jag blev
men jag anser mig själv vara vacker i vilket fall som helst
kanske har det att göra med snaran jag har knutit runt min hals
jag går runt med denna snara runt min hals och säger
“får jag inte skriva ännu ett ord till, ännu en rad till så hänger jag mig, ja, då hänger jag mig”
och då lyssnar de runtomkring mig, då låter de mig göra vad som faller mig in
de förstår att mitt eget skapande liv är det enda blodigt allvaret jag kan sansa mig i
jag måste leva livet som det var ämnat att levas
det måste kombineras med harmoniskt lugn och vrålande rytande raseri
allt detta måste ner på pappret
det måste likt en gudasaga beskrivas och inkorporeras i framtida generationer
en liten sluten krets blir till en stor vid cirkel som sträcker sig ut över hela det astrala spektrat
och om jag skulle dö nu i denna mur av vågor som närmar sig mig så hade jag mycket långsamt gått mot denna mur med min snara och det ankare jag knutit fast däri och jag skulle minnas hur jag såg fullmånen i natt i en gränd i en stad byggd av kalk och jag skulle med glädje låta mig falla ner i de svarta djupen
jag hade inte kunnat dö på ett bättre sätt
jag hade inte kunnat fullgöra min plikt på ett annat sätt
och jag kan inte tänka på någonting annat just nu än fiskmåsen som satt och spejade från toppen av en lyktstolpe placerad invid en fotbollsplan
jag såg fiskmåsen imorse
jag såg hur den satt där
och dess ställning, dess position var så absurd
jag måste granska det här närmare
jag måste analysera fiskmåsen och dess position ur ett formalistiskt perspektiv
jag måste finna logiken i det hela
det rationella och nyktra i denna form som utgör verkligheten
men jag kommer inte hinna
men jag kommer skriva
jag kommer skriva när jag hänger där fastknuten vid mitt ankare på botten av ett djupt hav
jag kommer känna hur jag kvävs men det är så det är…
ibland måste man kvävas för att kunna veta hur det är att leva
ibland måste man alltid leva på gränsen till avgrunden för att kunna beskriva verkligheten så som den verkligen är
jag är uppfylld av tystnaden och lugnet
varenda rörelse och vartenda ljud och vartenda bild som passerar mig kommer jag ihåg
jag har alla människors samtal i mitt huvud
alla tankar i min skalle
alla känslor i min märg
och alla mytologier är skrivna på min hud och jag skall skala av mig min hud och spänna upp den över stjärnvalvet och skapa ett nytt universum
det skall synas
om så bara för ett kort uppblossande ögonblick
nu skrider jag till verket
sätter pennan mot skriften
ramlar in och ut

84.

det finns flertalet olika sällsyntheter
man kan bära med sig
genom det här tämligen sönderfrätta livets
inre tarmsystem

kanske vill jag ena dagen
gladeligen vira in mig i en vit gardin
någon har glömt hemma hos mig,
en annan dag kanske jag vill bli till inälvor
som någon kan leka med
när deras sinne har växt sig
alltför snuskigt och banalt

men den sanna visdomen,
den som enbart gör sig synlig
och etsar sig fast likt en kopparplåt
innanför ens pannben,
den har inte ens förmågan
att inverka på ens temperament;
i själva verket har den blivit till ens temperament
när man väl insett
att den har börjat växa inom en

hen tog fram en kam ur sin handväska
och speglade sig i den blanka vattenytan.
henoms spegelbild var strålande och elektrisk.
men det la hen inte märke till själv.
idag var det en biblioteksdag.
hen skulle gå in på en av toaletter i skogsbiblioteket
och onanera till det lila ljuset.
hen skulle komma bland all denna ofantliga mängd av kunskap.
hen blev kåt av litteratur.

85.

det här med att se ut genom fönstret.
det där som handlar om att betrakta ett undflyende fenomen.
en insikt som lämpligen görs i bokform.
att skåda inåt.
det har med introspektionens sanna väsen att göra.
för att kunna se utåt måste jag vara ärlig
och kunna fokusera mig
och lyckas med bedriften att fjärrskåda inåt.
så enkelt är det.

86.

jag har dragits ut i tiden och utstrålat kaos likt det hav som befinner sig inombords innan formen framträder och ger en tänder och fingrar och tår (och tårar)

under många namn har ordning byggts utifrån kroppen som är ett oordnat urvara i de mytologiska skrifterna

kaos måste existera för att ordning skall bli till, det vill säga, ordningen föds alltid ur kaos

från mun till mun sprider det sig likt ett virus “ordning har uppstått men minnet om kaos existerar alltjämt under huden”

om det transcendentala tillståndet; en såkallad godhet för de med rena mystikers hjärtan

om att få en dragning som lutar åt att inte existera i världen samtidigt som den existerar mer än vad den borde göra

den oändliga kedjan av tillfälligheter som utgör ett liv blir plötsligt spegelblank och hängiven den som upptäcker det uttersta ledets självklara innebörd

87.

han är fortfarande så ung, han som leker med maten och måste tvättas i ansiktet
de övriga i sällskapet upplever det hela som sig bör
jag leker med honom och umgås med honom så mycket jag kan men blir ibland väldigt sorgsen och tycker emellanåt väldigt synd om honom
det lilla, lilla barnet
tänk den dagen då ingen längre bryr sig om dig och inte längre ger dig den uppmärksamhet eller bekräftelse som behövs för att överleva
tänk dig själv senare i ditt liv när ingen ens vet att du lever och att du inte ens längre bryr dig om det
du bara fortsätter dag in och dag ut att gå omkring,
sysselsatt med att leva utan vare sig uppmärksamhet eller bekräftelse,
som om du vore en skugga av dig själv som barn,
som om allt du någonsin hade lärt dig under din barndom bara dog när du nådde en viss ålder och sedan var du tvungen att skola om dig själv igen,
lära dig att bli ett med förödmjukelsen och känslan av att aldrig ha existerat annat än i en dröm du en gång drömde när du var mycket liten och behövde tvättas i ansiktet av din mor

88.

hör ni mitt vrål? det är vrålet som riktar sig till friheten
en Ginsbergiansk meditation som betyder att man tvättar bilen precis innan solen går ner eller tar fram en stege och klättrar upp på taket för att fälla ut en markis
det är ett meditativt vrål, ett Whitmanskt skrik för friheten
jag kan vråla i all evighet
mitt lugn är så pass gediget numera
det finns ingenting som stoppar mig
det här är en meditation
det här är meditativt
jag kastar kvistar och sly på högen
det här är Meditationen
det här är vrålet som ekar i ditt bakhuvud var gång du känner hur meningslösheten vill erövra dig
gör som jag
vråla
vråla
vråla
skrik
lungornas fulla kapacitet nås aldrig
man kan enbart sträva att komma förbi universum
men en dag “fogar” man sig alltid
man står vid utkanten som rör sig bortåt och vrålar
JAG ÄR HÄR
och sedan tystnar allting
och man torkar svetten ur pannan och ÄR kaos och ordning i en upphöjd existens
jag är berättigad till att leva
jag är berättigad till att dö och inse att hela mitt liv är ett tillstånd av ömsom vakenhet ömsom sömn
mina begär existerar intet
de är tillintetgjorda
nu går jag och lägger mig

89.

nu har vi drömt drömmar igen och färdats in i varandras livmödrar om sanningen skall fram så finns det en liten plats inom var och en som binder oss alla samman så att vi blir allesammans och det är felet som är det rätta och det rätta som är en korsning man ibland viker undan från jag har sett en väg och den vägen vill jag väldigt gärna vägra att ta men jag tar den ändå för den brinner så vackert när jag dör med hjärtat blödande och pumpande i mina händer tro absolut ingenting annat

90.

chanserna att träffa en gasjätte
anses vara otänkbara
själv blir det mest som så
att man skördar det som har såtts
festligheterna måste fortsätta precis som sig bör
den total förmörkelsens tid är nu över
istället råder en trolig syntes mellan de olika tillstånden
men borden håller inte för vikten
en eller flera kommer krossas i tystnad
och sedan avlägsna sig från stjärnhimlen
ur träden rinner det blod
ur håligheterna i den bördiga jorden
kan man dra fram inälvor
i dessa kan man frossa
nu går vi mot slakt

91.

solskenets isande vindar
ölen som knäcks
gotlandssnuset som rinner utmed mungiporna
tatueringarna som börjar leva på min hud
ja nog är det som så
att man emellanåt faller i onåd hos havet
då är det lika bra att dö
manligheten är som sådan
men jag har kommit för att leva
och kommer aldrig ge med mig
även om det blir som så
att mina sista dagar
kommer spenderas
på en eller flera
av Saturnus ringar
i den fullständiga astronomiska tystnaden
i den troliga ensamheten som råder
i rymden får jag vråla
precis hur mycket jag vill
utan att röra ett finger

92.

hur kunde man ha undvikit att gråta sig själv genom de existentiella planlösningarna som frodades i liksår och uppträdde likt maskar på ens hornhinna när de svarta insekterna, de såkallade syrsorna härjade inom en. det finns så få svar man kan räkna sig själv till, istället uppträder en avart, en svartsotad ruta man kan betrakta verkligheten och den ensliga manlighetens sol genom. Vi är alla malignanta när vi pressar ut våra huvuden ur den ryckiga kvinnokroppen

93.

ser ni hur månen blir en dödens människa som vandrar med de syfilisfrätta fingrarna virade runt lien av rubin? jag ser den och jag avundas den för den är precis lika mycket jag som jag inte är jag och ständigt blir jag med en klackspark när jag hälsar Jupiter, min son, välkommen in i drömlandskapet som är en duk av kött och blod och kvinnohud

tillsammans spänner vi, jag och min son, för alla de horande mödrar som i sina dränkta gravar öppnar sina halsar och sprider det krusmyntablod vi alla behöver för att överleva asbestgenerna som härskar runtomkring oss

en stråle som går ner genom skalpen
en skugga i den oanständiga skördetiden
dekadensen som blandas med den harmoniska renheten i mitt sinne

om gud var sänd till mig så hade jag vridit av hans nacke med mina egna händer
istället vilar vi stilla med varandra
vi skedar åt varsitt håll
beblandar oss inte med varandra
ty jag har valt likgiltigheten och acceptansens vägar
jag skall alltid ruttna i jorden
utan tillstymmelse till återförening eller reinkarnation

94.

ett tomtebloss är själen
ett evigt larm som ständigt ljuder och tjuter
ute vid de områden som är bebodda
av obeboeliga fyrar som ständigt
låter sina sökljus söka upp mig
när jag lägger mig ner för att dö
gråtande med ett leende på läpparna

jag är en smittomask
som inte går att knäppa bort

95.

tänk dig en snäcka
tänk dig att du hör mig tala genom denna snäcka
tänk dig att jag talar genom din mun likt en vrålande spindel
kanske kryper jag längs med dina väggar när du sover
förhoppningsvis så kommer en tavla att framträda ur djupet av mitt hjärta
denna tavla skall jag ge bort och vara svartsjuk på eftersom den är rörlig i sitt motiv och självlysande likt en radioaktiv fluga man emellanåt kan skymta i katastrofområden tillsammans med de barn som fortfarande inte vet att de håller på att ruttna och bli till blommor man lägger invid dödfödda barns gravstenar

tillåt mig spegla mig själv i dig
och tillåt dig själv spegla dig själv i mig

jag har aldrig begärt någonting
utom en spegel jag får slå sönder
när ingen annan ser på

96.

endast när gryningen är avklarad och man inväntar skymningen kan man finna gryningens makt och den eviga återfödelsens praktfulla ljus likt det en gång var ämnat till att vara

höghusen faller och människan blir en krater man vilar i tills man stiger ut ur sitt skal och flyger sin väg, lämnar brännhett splitter och aska bakom sig: som om jag hade kunnat ta över solen och månens kraft, som om jag kände att jag var ett med hela detta universum och kunde spränga och utnyttja alla de gränslösa tillstånd som någonsin har existerat genom hela universums historia, som om jag vore självantändlig

allt det vi ser och allt det vi betraktar
det kommer inte existera
det har aldrig existerat
det finns inte

97.

jag är en gläfsande hund som ränner efter en boll,
blir till som en spröd sädesärla på ett tak
och faller sedan ner i grässtrånas mjuka substans
blir starkare än starkast
krossar mig själv med min egen tumnagel
kryper i alla de vrår där ingen vågar titta
i en lyktstolpe hänger jag och dinglar tillsammans med Nerval
bakom ett skjul kan man se mig sitta och pimpla med Slas
en liten strimma, en stor strimma
alla dessa strimmor och pärleportar
ett oändligt rus utan att vara berusad
och sedan den där dova smällen
symfonin som blåser ut trumhinnorna
och krossar landskapsarkitekternas dröm om ordning
förökar mig genom att trycka in mitt långfinger i min egen munhåla
är en kyrkmack, en kackerlacka och en dromedar
tusen samlag med beduinernas utvalda småskökor
tusen späda hundar rider på min våg
jag låter Shub-Niggurath andas in min lekamen
ty jag ger och jag tar likt en skördetröska på metamfetamin
ett slag under bältet och sedan det tusenåriga riket med en odödlig röd ledare
och när jag står där i talarstolen blir jag en diktator
alla diktatorers ansikte är mitt ansikte
vartenda anletsdrag kan jag känna igen som mitt eget
det är väldigt märkligt hur det kan bli så irrelevant att följa moralen
att bli en evighetens humoristiska Nietzschean
balanserar på en lina och skär upp munnen
ut faller en duva som sprider exkrement och fred
bakom atombombsslagen kan vi vila
tänk vilket ljussken när det väl händer
när kroppsdelarna faller av i den inneboende orgasmiska extasen
jag förökar mig ständigt
blir till vartenda levande och dött ting
ett fenomen bland fenomen
en En bland en
ett bland ett
såsom ingenting och allt

98.

jag är den främmande kvinnan på hotellrummet där du förlorade din oskuld din förbannade utvidgade sate, lidandets dag är nu, den är kommen likt utslagna ansikten, för att överleva måste jag rulla ihop mig till en igelkott, jag bläddrar igenom min egen dödsbädd och betraktar svepningen på himlen
inga tårar inga ord inte ett leende inte ens en grimas unnar jag mig
likgiltigheten och den avskydda fogligheten är min enda vän

99.

idag är jag morgonstjärnan
fullständigt fallen
längtar tillbaka
till helvetet
min trygga boning
jag målar i Satans färger
och är alltid honom
Djävulen är
min enda bundsförvant
förkastar allt
Non Serviam
inristat över min mage
min nya tatuering
och så alla dessa röster
alla dessa tröstlösa insikter
som staplas på hög
och blir till brinnande klot
i min skalle
Inferno
Inferno
vad tänker du på
jag tänker på Inferno
min kära Inferno
låt oss bedja
och ta tillvara
på elden
som gör att vi brinner
ut på vardera sida

utan vare sig rus
eller externa faktorer
det är bara som det är
inga tillsatser behövs
för att jag skall brinna
upp i detta förbannade jävla helvete
jag föddes in i
jag sliter sönder ursprungets livmoder
och dödar skapelsen
existensen är utdöd
tillåt mig dansa dödsdans
och djävulsdans
tills stjärnan
brinner ut
ingenting utöver detta
gör en märkbar skillnad
på mitt liv
jag är en komet
som har störtat
och rotat sig
i existensens smutsiga underliv

100.

ni tror det finns frihet, ni tror det finns en lösning, ni tror man kan undkomma meningslösheten och den eviga melankolin som endast frigör sig när man känner tvehågsenhet och vansinnigt hat gentemot alltet, det är inte så det är (Intet yttrar sig ej som så), istället måste man ge upp, man måste hänge sig åt allt det svarta, åt allt det meningslösa, åt allt det misantropiska för att bli fri, man måste falla, man måste betrakta avgrunden såsom en gammal vän man ständigt stiftar en helt och hållet ny och ensidig bekantskap med, allt blir enklare då, man kan se sina egna och andras mål såsom de futtiga flykter från den döda verkligheten de verkligen är; ett gnistrande hav av kaos: fullbordade ritualer tåras i mina glödgade ögon, jag kan se igenom dig och dig och dig men jag håller mig på min kant och avundas Intet i sin icke-existens… för det är som så; världen är blind, människorna är blinda och ser aldrig sina egna fel och brister… försök nu att falla, jag ber er, försök nu att falla, det är inte så svårt när man väl ger upp sig själv och blir upprymd i Intets närvaro och kommer när ögonblicken stannar upp när regnet börjar falla och vinden tar tag i trädkronorna och tillåter en att se sig själv som om man aldrig hade existerat förutom i meningslösheten

101.

det här är det
det här är det
det här är det som är den eviga elden
det eviga ursprungets läppjande på din avhuggna mänsklighet
den skrattande vålnaden i ditt fönster är du själv
du måste ge upp och hänge dig åt vad som inte är
och för att göra det måste du se till att ta det fullständiga steget ut
bryta alla kontakter
knipsa av din kontakt
med den mänskliga världens påhitt
det finns ingen annan väg
du måste gå
precis som jag
rakt ner i elden
och stanna där
endast här finns friheten
i det oändliga avståndstagandet
jag sluter mina ögon och ser hur lugnet
det eviga tomrummet breder ut sig
där den gnistrande friden existerar
för sig själv
i sig själv
oberoende av allt det här
som med smutsiga fingrar
drar cirklar
i de oändliga landskapen
av ökensand
och svarta obehagliga nätter
fyllda av kalla gråa drömmar
om ett liv på jorden
med alla dessa vidriga skapelser
som går runt på två ben
och rapar för sig själva
om att det finns en mening
i meningslösheten
beroende på hur man ser på det
även jag var sådan en gång
innan min fallande bana
var fullständigt utmätt
(ty jag har alltid lydit fallandets lag)
jag talade om filosofi
och meningen med livet
men det är som så
det finns endast Intet
och i Intet
kommer man finna precis
det som så länge
har frodats inom en själv
den fulländade friheten
det fullständiga förfallet
och insikten om alltets upplösning
resan in i en fulländning
utan någonting
förutom Intet vid sin sida
jag breder ut mina vingar
och svävar rakt in i klotet
och dess krossade spegelglas
de urgröpta ögonen
och blicken är det enda
fullbordandet av Meningslösheten
inte ens Intet existerar
tillräckligt länge

102.

jag har alltid ägt förmågan att sätta ord på det man inte får sätta ord på, det är min frälsning och min förbannelse, jag bär den likt ett kvarnhjul, jag blöder inte längre, istället fogar jag mig i ledet av osynliga och går mot horisonten som glimmar där borta på andra sidan denna mytologiska öken och om jag hade kunnat undfly den här insikten hade jag aldrig vågat ge bort den till någon annan ty jag vill icke att någon annan skall lida i mitt ställe på samma sätt som jag har lidit och jag äger allt för mycket högfärd för att ägna mig åt en sådan nedsmutsning av en annan människa

103.

mot horisonten
mot horisonten
bortom horisonten
bortom sammansmältningen

aldrig här
alltid en annan
aldrig här
ständigt en annan

bortom horisonten
blev det andra
blev den andra
blev det upplösta
bortom horisonten

inte ens den eviga sandstormen i mina ögon och i min mun och i min näsa stoppar mig och jag är fullständigt målmedveten och inriktad på den sträcka jag måste tillryggalägga, sträckan som aldrig når sitt slut och jag sliter ut mig med glädje och total tillförsikt till mina egenskaper och min börda är min egen och ingen skall höra någonting därom; endast de som
får för sig att de kan höra snäckskalens symfoni kan möjligtvis höra endast en illusion om vad jag genomlider ifall de har en god fantasiförmåga

104.

jag dunkar skallen i de transcendentala ruinerna och genom mina vindlande korridorer ekar ett skall och när sedan någon eller några sänder ut sökgrupper för att finna mig finns det ingenting där, enbart öken, enbart sand: jag har trätt in genom porten, låst bakom mig och slängt guldnyckeln till de svultna blodhundarna innanför mitt asiatiska pannben

105.

bortom stjärnorna, bortom alla dessa oändliga konstellationer, dimensioner och divisioner av existerande sitter de fångna krafterna, den spirande skäran av guld som har förborgat sinnet och blivit en substans i var och en av alla de existerande substanserna som utgör den grundläggande existensen i allt som är och inte är
där finns det oförstådda, de fraktala dimensionerna bestående av enbart kaos
så gråt dig inte till sömns över kaosets kaotiska kaos inuti själva kaoset som är mer än bara kaos eller över metamorfosernas metamorfoser som ständigt äger rum utan att befinna sig i varken rummet eller tiden som är de fåfänga amöbornas vidflyktiga konstruktioner i sin jakt på en såkallad ordning
men vi som talar, vi bär inga namn, vi är onämnbara och uppenbarar oss aldrig på stjärnhimlen för vi är alltför transparenta, alltför transcendentala, alltför mörka, alltför svarta i vår färglöshet och icke-existens
men blöd för universum, gör det
jag råder dig, gör det för då tappar likväl även du tron på att det någonsin har funnits någonting som har existerat efter ett tag: kanske efter en evighet eller flera

106.

sju kontinenter är havande med mitt hjärta
sju förmultnade insikter har jag grävt ner för dödgrävaren att skända
motiven är så klara; om den här ståndpunkten jag har tagit till min famn och gjort med skimrande barn

som jag skall fladdra och flimra tills jag slutligen har sugit blodet och elden ur mig själv och fått mig mitt foster som jag kan lägga på elden tillsammans med de övriga beståndsdelarna som behövs i min brännugn för att framställa guld

ett dolt ansikte
en gruvlighetens
flackande blick
möter aldrig min

*

jag skär ut dessa ögon och spikar upp dem
på döda frälsares omärkta gravar

*

sju kontinenter har jag flödande inom mig, rinnande likt sju vattenfall; vrålande i allt sitt flödande, det naturliga flödet, den naturliga sammansmältningen, den eviga symbiosen, den aldrig avslutade metamorfosen

107.

de andra, inklusive du, ägde och närde drömmar om att hålla mig fångad likt en dvärg, att hålla mig kedjad intill en totempåle de kunde lägga sina slarvigt hoprafsade blombuketter invid

istället skriker jag bort ditt ansikte

nu står du där flådd och föga smickrande
varken du  eller ni äger fägring när jag har tappat er på er essens

mitt livselixir är er undergång kan man säga ifall man är blyg,
annars handlar det mest om total metafysisk slakt;
rök som kommer ut ur kroppsöppningarna
och ändå är fullständigt helhetlig

det är det som är så vackert
det är det som är så vackert
det är det som är så vackert
i allt detta meningslösa vansinne
vi är uppbyggda av

108.

domedagssång:
du lider, jag lider,
alla skall vi väl lida
när vi väl börjar tänka, börjar känna
och tänk nu på hycklarna som tror sig kunna fly från lidandet, kunna fly från sig själv

vilka fånar; jag vill bara skratta bort deras inälvor och mata naturfilosofernas hemmahavande husdjur, nämligern grisarna, med deras hjärnor

min högsta önskan har alltid varit att få bo i en tunna i en avskrädeshög,
där skulle jag kunna sitta och betrakta solen och månen och stjärnhimlen jag i ett tidigare liv
sydde för hand och sedan färgade svart när jag var nere och blå när jag var likgiltig; de andra nyanserna vet jag inte var de kom ifrån… förmodligen var det väl en gud eller två som smet in i min enorma fallos, slickade sperman från mina pungkulor i ren förälskelseyra och bestämde sig när jag väl slumrade för att ge mig mer än jag behövde med sina tveeggade tungor gjorda på fettet från havande kvinnor och ögonen från pilska, lena tonårspojkar

jag hatar dessa, de små gudarna och de små människornas passioner; det är så patetiskt!
det finns en mångfald! utnyttja den! det finns en enhetlighet i helheten, se den! även om du så måste blir blind för all ”framtid” på kuppen

109.

jag stod jämte de mäktiga människorna
de som blev ihågkomna
de som förstörde världen
ty jag är deras inspiration
jag förstörde och byggde världar
redan innan det fanns någonting att förstöra och bygga
jag är konstruktören, dekonstruktören
förintelsen, undergången
domedagen i din lever
njure, lunga eller mjälte
jag är hugget
som får dig att hosta blod
eller kvävas i sömnen
ty jag är allt eller inget
eller allt och inget
eller inget av det

110.

vill ni veta hur just er värld föddes?
det är klart ni är nyfikna…
det var som så här
att jag en dag under en syndig, blasfemisk och lekamistisk morgon spydde upp allt som inte varit och allt som varit och allt som aldrig skulle bli och det var då er värld blev till och sju kontinenter har jag som ruvar i mitt bröst, sju kontinenter har jag som dunkelt förökar sig och blir till någonting annat och sju kontinenter har jag som blir till sjuhundrasjuttiosju kontinenter men mina magiska tal och allt det där är bara en nödlögn för att befria er från insikten om ert eget frånfälle; det är en insikt om insikten som ni saknar… en insiktslös insikt om insiktens innersta insiktslösa principer: jag vrider tungan ur gommen på er, vrickar er både hit och dit och ni måste inse att jag är en insiktslös skit
ett slags ursprung som bäst kan förklaras med den stinkande högen av skit i ert knä när era nyfödda battingar har gjort på sig

KANSKE KAN DETTA LEDA TILL FÖRSTÅELSE eller till ytterligare konstruktioner och abstraktioner över någonting som inte är och jag talar till er från den andra sidan och jag befinner mig på en och samma gång på alla de sjuhundrasjuttiosju olika kontinenterna och på var och en av dessa kontinenter har jag en get vars hals jag skär av och det är paradoxalt och kan inte vara på något annat sätt och de här getterna som befinner sig på alla dessa kontinenter som dessutom existerar i det oändliga antalet dimensioner symboliserar alla dessa nyfödda barn av Shub-Niggurath som just nu idag utgör allt existerande och dessa getter skär jag som sagt halsen av och jag fyller alla dessa kontinenter med blodet från mina offergetter och jag tänker på er och jag tänker på hur ert innanmäte och hur allt ert blödiga inre alltid kommer befinna sig i mina slakthinkar och när jag än vill tar jag fram en hink och dricker mig mätt på allt ert slagg och på allt ni behöver för att leva

111.

och sju kontinenter har jag som är havande i mitt hjärta och i alla dessa tidsåldrar och i all denna förintelse och i all denna intighet så kallar jag mig själv för Meningslöshet och när jag öppnar dörren och går ut och sätter mig på en stubbe och skriver ett underfundigt självmordsbrev jag sedan bränner upp och ger till de utsvultna indiska barnen som står runtomkring mig med sina skägglösa anleten och som jag skrockar och berättar skrönor för mina lärjungar och de är som små insikter och när jag än vill drar jag en finlemmad pojke intill mig och vrider nacken av honom och trycker därefter upp en tautologisk sax i min ändtarm och klipper av och så rinner skiten i ett evigt överflöd ut över allt detta

allt detta som är mitt
men ändå ingenting alls
utom MENINGSLÖST

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: