Uppsalahora (vita skärvor) II

Har under kvällen läst ur Yukio Mishimas “Sun and steel”. Det gör ont i mig.

Det är inte första gången jag läser den men jag läser den inte så ofta, ty jag vet vilken oerhörd kraft den drabbar mig med. Jag blir en hyena som föds en gång i sekund och vokablerna knottrar sig över drömhuden från en vakensömn med ett svärd långt upp i halsen – kittlar subtilt min hjärna med skimrande bottenlös egg; det är varje medveten människas plikt och ansvar att förmedla god litteratur då tillfälle ges.

Fatalistisk, pur definition av det enda rena. Den augustinska predestinationen tycks ha mejslat ut orden över en osynlig himmel av kött och diamanter. Evig, alltid varit där och kommer så att förbli.

Ofta är språket det enda viktiga för mig. Här är språket och andemeningen ett. Bushidoanden och Roninvinden möts i avgrunden och enbart över ryggen vänder vinden och  tar sats mot något långt bortom gott och ont. Långt bortom språkspel och sociala spel. Galaxer bortom litteraturen i strängarnas strängteori.

Att säga att det är min absolut favoritbok gör jag nu, och råder er att beställa den.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=4770029039

Ali Doranis prosasvit. Den är längre än vad jag trodde, delas därför upp i tre delar, inte två som det var tänkt. Avslutande del följer i övermorgon.

30.2009.02.21.11:20

En allé som inte är lika fin om vintern som den är om hösten till.  En värld ifrån Beatrice, ett cyklonsug fyllde mig när hon öppnade dörren. Hon stod där i pyjamas och var precis  lika förtjust i natten som jag. Hennes blonda hår ramade in hennes runda ansikte så vackert, i två tofsar på vardera sida, alltid det melankoliska ansiktet.

Strök min hand över hennes kind och gäspade.

Hennes varma fingrar rörde baksidan av min hand, såg spår av mig själv. Hon  stängde dörren bakom oss. Ett decennium hade gått när jag några timmar senare promenerade hem.

31.2009.02.21.18:15

I paketet jag fick av dig hade du staplat kanyl på kanyl som för att påminna mig om hur jag brukade vakna vissa morgnar. In case of emergency, break the glass.

Du hade vikt en loppa som var blank och påpekat att det var nu eller aldrig. Kunde inte förstå mig på ditt paradoxala sätt, din hets, ditt lugn. Sedan skiver du i ett litet brev hur lite min kuk tilltalar dig. Det var därför du aldrig så mig i ögonen?

Slog in en brandgul yxa med rött skaft och skrev ditt namn på omslaget. Här är för alla eldar du släckte när du med avsikt skämtade mig till ingenting, skrattade mig banal.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag varken har misshandlat eller dödat någon. Jag hoppas att du får användning för yxan.



32.2009.02.22.18:19

Akvariet var urstädat.

Det innebar att inga fisker befann sig i det kliniskt rena utrymmet där fiskarna för en timme sedan hade simmat runt. Rummet doftade av lavendel och kliché.  Brevöppnaren var ren och alla brev som metodiskt placerats i hörnet av rummet försvunna.

Han hade förmodligen eldat upp dem.

Att göra rent var en vardagssyssla. Det var märkligt hur bitar av henne var svåra att städa bort. Byrålådornas invärtesdensitet var extrem.

Hur det hade vridit in sig i alla märkliga skrymslen och vrår och lyckats verka hos det som inte syntes till var bortom vad han kunde förstå. Nej.

Hjärnsubstans är inget för fiskar.

33.2009.02.22.19:17

Vi gick ut för att röka i minusgrader som inte besvärade oss. Hon hade eld. Hon tände min cigarett och rynkade på näsan. Hon var lysande blond med ett vagt leende och jag var mörk. Hon berättade hur hon tyckte att det där med rök var märkligt. Det var lite som en spegel, förrädiskt.

Kanske var det mina blå mockaskor hon föredrog.

34.2009.02.22.21:28

När du rör vid mina armbågar, sekunden dina läppar rör vid mina, skickar du impulser längs min ryggrad som jag inte förstår. Ser ditt blanka ansikte speglas i marmorn runt min axel. Ditt lutade huvud ställer oss på sned för ditt syre väger tusen ton. Ser tanken som rör dina läppar och jag önskar du kunde förstå hur vi flyger.

Det är i nakna partier av omöjlig rädsla som våra vrickade tungor kan hitta hem hur det än ter sig, om du vill ha mig eller inte; om jag orkar hålla dig uppe, så vet jag att du aldrig nuddar silket genom utan mina händer.

35.2009.02.23.19:48

Jag fick ditt brev igår, det du skrev för att se mig blöda och jag föreställer mig att du är bödeln. Jag har fortfarande kvar ditt brev från förra gången jag satte i halsen.

Det skänker mig ingen glädje att se dig, ditt namn äcklar mig när det är någon annan runtikring och inuti i det, i dig och jag vet hur du ställer dig till faktumet att ditt namn är utmejslat i mina revben. Ingenting slår längre. Att skriva ditt namn är att glömma.

37.2009.02.24.18:10

Var även du konturförälskad, när vi stod där med en upplyst stad som sken genom våra ansikten?

Hon stod på andra sidan gatan. Med ett niagarafall mellan oss och mannen.  Det var sättet som hon förde cigaretten till sina läppar som avslöjade tanken bakom hennes blick, dimman bakom blicken; Hon var kvinna.

Hon var ingen discotjej men hon visste vad det innebar att ramla runt. Han var hennes identitetslösa hallick och hon skrev om att bli förlöst till någonting hon inte kunde förstå.

38.2009.02.24.22:46

Jag samlade på mig fotografier av Beatrice. Ingen var som henne, antar jag. Den där känslan av att vara inuti henne första gången var som en pusselbit med alldeles för märkliga kanter.
Så jag slutade raka bröstet för att du tyckte om att dra fingrarna genom.

Det var bitterljuvt att vinka av dig vid tåget när jag visste att jag aldrig skulle se dig igen. Du var inte Beatrice.

39.2009.02.24.22:58

En märklig känsla av att låta henne veta vad jag gjorde. Inte nödvändigtvis hur jag var. Därför strök jag alltid hennes hår de kvällar hon hatade mig.  Det enda jag krävde i gengäld var att få veta.

41.2009.02.27.16:25

Tack och lov att vi får ha våra surrealistiska världar. Där våra egna världsuppfattningar är de som vi med jämna mellanrum skriker oss kedjor i. Det narrar  mig att du är så blind, för blindskrift, att jag inte ens behöver anstränga mig för att föra dig bakom ljuset.

För det här med att hålla händer var som att drunkna i någon annans hav av misär och det känns nu inte alls som en lagun, vemodets glaciär, att förvrida en sanning som inte ens finns.

Under beskyddet av en busshållplats funderar jag kring vad som vore bäst.

Fitta eller du.

Du har aldrig funnits så jag är glad över att du är död.

42.2009.03.05.15:35

Om jag visste vad det var som tyngde mig kunde jag kanske förvärra situationen ytterligare för dig. Nu är det bara jag som känner mot all förmodan kanske du kan förstå? Kanske tar du även steget in i beskrivningen och blir detet för en kort tid, men det hjälper inte mig för snart är du likt snön borta. Kanske återvänder du en annan vinter. Kanske är det bara jag som har svårt att tvätta ur mina brandgula lakan.

43.2009.03.08.00:44

Hon hade skrivit dålig tonårspoesi så länge att hon nu var trött på det. Det hade tagits till den gräns att tonåren helt plötsligt var något annat och hon kände sig som slumpen. Hon undrade hur det kom sig att Ella alltid kunde väva saker ur rök.

[Bring it on home to me, at the dark end of the street.]

45.2009.03.10.00:33

Jag fumlade mellan dina lår och försökte få upp alla kexsmulor. Ditt ansiktsuttryck var behagligt. Ditt hår var axellångt. Precis sådär som jag tyckte att en tjej skulle ha sitt hår.

46.2009.03.11.15:59

Ner från min stol när kosmos skördat sina sista offer kanske jag också kommer att inse att det aldrig var för sent. Spelar ingen roll om man åldras bakåt: man har  alltid möjligheten att skriva sin egen karta.

Tampas jag med att se alla människor som unika så jag samlar bitar av det jag kommer ihåg för att njuta av det som är litet; som det ärr du har på din läpp.

47.2009.03.15.16:33

Ett telefonsamtal mitt i natten var ditt vattenmärke;

att jag var din var någonting som jag njöt av lika mycket som du.

Nu för tiden tycker jag att livet snarare går mig förbi när jag sover och det är väl kanske bättre så. Uppgivenheten är inte någonting jag njuter av längre. Du finns inte längre i mitt blodomlopp och The Blowers Daughter fick en helt ny innebörd  när du försvann.

Det har gått flera år nu sedan du sist ringde och det är inte svårt att sova längre.

48.2009.03.15.00:31

Du visste alltid hur många steg ifrån varandra vi var. Det var rätt så skrämmande hur manisk du var i din fixering av stegen. Ett steg för ett år sen, och det var positivt. Ett par tusentals steg ifrån när jag tog din hand för första gången. Det var så konstigt, jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte det är bättre nu.

Just nu flyter jag bara på ytan.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: