Uppsalahora (vita skärvor)


Vill rekommendera boken “Ett utropstecken på 170 centimeter”, en smått fantastiskt antologi med texter från elever på skrivarlinjen vid Fridhems folkhögskola. Svensk litteratur har en framtid, om nu bara förlagen kan ta hand om talangen, vilket givetvis är högst tveksamt. Tur då, att det finns ställen som ichiifritzthekiller, eh, fick den hemskickad nu i veckan och vill här och nu redovisa typ världens sötaste dedikation:

 

Till min älskade luderbroder,

Fritzenstrahl och apokalypsbästis.

 

Allt åt det incestuösa knullet bland molnen

grevens dån

mellan dina ögon

och mina tänder.

 

Och inälvsboet att krypa in i

innan vi dör

med de snuskhetaste av helveteshälsningar:

 

I love you killer!!”

 

/Malin Jonsson

 

 

Ikväll får ni även ta del av min goda vän Ali Doranis ångestskri till skrift:

uppsalahora (vita skärvor)

Jag tycker om texten. Den är  ärlig, verklig, öm, fragil, len, naken, självutlämnande. Den doftar. Publicerar den i två omgångar. Älskar dig,

Ali:

01.2008.07.08.16:46

Hon hade lämnat fotspår efter sig i sanden där vi hade gått. När jag satte mina fötter i hennes spår var det ungefär som att hålla en stor snäcka mot  örat och höra havet skrika efter henne, min egen röst tagit slut.

När hon var borta räckte inga snäckor med havets sånger. Jag har gått två dagar sedan jag sist kysste dig; blicken fäster jag alltid i sandkornen som var vårat blanka blad.

Våra kroppar verktygen och vi – kärlekens poeter, på vägen möter jag tveksamheten som påstår att jag inte kan älska för att jag är ett barn av i dag, en fågel i bur. För att förr i tiden kunde man skriva bättre. Ler när jag går förbi deras fotbojor,

fångna i sin egen tristess. De som påstår att jag inte är en älskare. Det är nog för mig att du vet att jag saknar dig.

02.2009.02.06.23:16

Under krackelerande himmel stod det olivträd som representerade mig. Där föll hennes hår mot naken hud som blottade inte bara sitt anlete utan även sitt innanmäte och jag klämde försiktigt den hand som famlade efter min –

vars underliga natur förr hade reagerat med våld och slakt men nu låg så stilla.  Luften runtikring vibrerade av värme.

03.2009.02.07.22:20

Hon inbillade sig att det var pretentiöst att skriva om filosofi bara för att. Han tyckte att hon var omodern som inte kunde inse att man kunde vara opretentiös så länge man visste vad man talade om. Sedan inbillade han sig hur vackert hennes huvud skulle vara på ett fat.

Det var av den anledningen han dissekerade populärkultur och försöke hålla sina alster på rätt våglängd. Han sket fullständigt i Platon. Det var inte så konstigt att just Neil Gaiman läste upp sin version av Harlequin Valentine i bakgrunden då han speglade sig i den yxa han sekunderna senare slungade i hennes kött.

Kanske fick man även höra lite Phil Collins i takt till en spikpistol.

04.2009.02.07.02:20

Beatrice var här igår och förgyllde min tristessvardag med sin ljuva stämma. Hon pratade så passionerat om sin tid i Indien, där hon hade spenderat två månader med att leva hos ett värdpar som inte kunde ett jota engelska. Hon talade gott om sina erfarenheter under sin vistelse i Australiens vida bushlandskap; ute – på ständiga walkabouts. Det hade varit en sinnrik tur i Nya Zeelands berglandskap och mödosamma vandringar på Skottlands högslätter.

Från min takvåning blickade hon ut mot kyrkan, upplyst under varje vinternatt. Hon tittade fundersamt och spekulerade. Förstår inte hur du inte kan vara troende med en vy som denna. Jag log mot henne och erbjöd kyrkan, är bra fin, en natt som denna.


05.2009.02.08.02:08

Hennes sminkbord var av furu och spegeln fastskruvad i träet, i formen av en halvmåne. Det var lustigt hur det enda som hade försummats i hennes liv fanns representerat i hennes tovor. De blonda lockarna hade skavts ner och det som en gång var yvigt var nu rakt. Det rörde henne inte i ryggen. För efter att hon hade sträckt på sig och känt doften av oliver utanför pirrade det i hennes svank.

Olivförsäljarna tog nog aldrig semester, tänkte hon.

En märklig känsla fyllde henne när hon ramlade ner mot lakanen och hans hand tog emot hennes huvud. Fingrarna i det borstade silkeslena håret.

06.2009.02.09.23:02

Hur kunde han veta något om hennes motiv innan hon hade spillt sitt vin över honom? Hur skulle han någonsin få chansen att höra henne viska till honom igen, efter att hon spräckt hans trumhinnor så många gånger att han blivit nästintill döv?

Det var ironiskt att det enda minnet som fanns kvar av henne var några få ringsignaler på hans mobil.

07.2009.02.10.00:40

Kanske var vi någonstans oplanerade i den skepnad vi då befann oss.

Kanske bör vi sluta fundera på vad som hade kunnat vara.

Kanske möts vi en dag i våra rätta jag och vågar ta det kliv som tar oss över gräset.

Men mest av allt, så kanske vi vågar låta bli att blunda oss genom livet.

Jag tyckte om när du placerade ditt huvudt lite snett, när du ansåg mig vara obegriplig. Det var vid sådana tillfällen som jag fick möjlighet att verkligen visa hur mycket jag tyckte om dig.


08.2009.12.11.17:23

Det var ett humorlöst skämt att du skulle beklä dig med högtravande ord och sadomasochistiska redskap. Visst. Jag har väl haft ett finger eller två i röven, men att bli så anal var aldrig min mening.

Tror på ett meta-filosofiskt plan att vi på något sätt var ämnade att slå ihjäl katter efter kesofrukosten: vi kanske kunde äta på det köksbord vars fåror vi skulle komma att dela.

Jag hade inga planer på att fiska koi-fiskar och kyssas intill fontäner så länge dina ögon kunde spetsa mig – att du vägrade se mig när du knappt sög av mig var ett sorgligt farväl.

~ torrevieja

09.2009.02.11.22:16

Du viskade alltid när du pratade. Som om allting du kände till var en hemlighet delad mellan oss. Du var ett maskerat inferno och du hade knullat dig själv så pass mycket att dina verktyg inte hade någon verkan längre. Dina tankar var alltid självklara; om hur kärlek var en grym nedsmittad hora med dödlig aura.

Det var inte så konstigt att du alltid bad mig knulla dig i röven.

Kanske var det en vädjan efter att för alltid spendera ditt liv med mig,

kanske var det bara ett tafatt försök att fängsla mig. Man vet aldrig något.

10.2009.02.11.00:02

Det är med tvivelaktiga kliv som jag tvingar mig själv att lämna fotspår jag aldrig önskar veta av. Hon var inte rätt i stunden – det är i stunden de alltid önskar mig levande. Hur kan jag då i stunden sluta finnas till; gå vidare utan att vända mig om för att se tidvattnet spola bort mina spår och göra mig ogjord, i minnet?

När vi sedan träffas och du inte minns mitt namn,  finns det ingenting jag kan göra mer än att gå och aldrig se mig om.

11.2009.02.11.00:23

Han var blind. Det var okej för henne. Han hade aldrig sett henne och det var okej för honom. Hon doftade av pistagenötter och hennes lockar virade sig runt hans fingrar oberoende av vad han kunde se. Lika självklart som när han smakade hennes svank. När han sedan strök sina händer över hennes läppar gick det inte att gå miste om den jordbävning som regerade hennes bröst.

12.2009.02.12.17:14

Han var fascinerad över hur människor kommer och går. Förr i tiden hade han haft stora problem med att låta dem komma. Nu fann han sig i en tuff situation: att låta dem gå.

Hur ogärna han än ville behålla dem nära.

Det fanns alltid en linje av ambivalens som han omedvetet försökte balansera på. Ändå ganska säker på att människor kommer och går i olika skepnader. Alla  i grund och botten, en och samma.

13.2009.02.13.15:37

Det är en märklig process när jag körd i botten. Det kan inte liknas vid något annat. Hur mycket jag än sätter mig själv utanför min vardag och analyserar mig in i en tvångsnormalitet. Man är ju aldrig ensam i något sägs det.

Det är en märklig process när jag är körd i botten för det enda som brukar krävas är att jag tittar ut genom mitt fönster från högsta våningen. Ser ner på en människa som fångar min blick och inser att jag trots allt är ganska högt uppe.

14.2009.02.13.19:21

Jag hade aldrig sett siden förvrida sig under varm hand.

Så du kan föreställa dig bultandet i min bröstkorg och hettan i mina läppar när du tryckte dig mot mig. Det var dina blonda lockar som viskade luft i mina öron. Du hade glömt åtrån i min hand. Alla små hårstrån i din svank fascinerade mig när de mjukt kittlade mina läppar.

Det var ett under att världen inte vek sig. Det är trist att det enda som finns kvar nu är din parfym, i mina lakan och sinnebilden av ditt huvud på kant.

15.2009.02.13.22:26

När jag slutat leka pyroman viger jag ett par minuter av min vardag till att reflektera över hur du inte ville ha mig, trots att du tyckte om mig så mycket. När jag slutat elda mitt innanmäte för att få liv i mig själv, i form av en reaktion, försöker jag att intededikera resten av mitt vakna tillstånd till att fundera över varför du aldrig gav mig en chans.

Jag minns hur jag vaknade av att du tog min hand och förde den mot ditt bröst. Begravde mitt ansikte i dina lockar och försökte desperat  hålla mig vaken.

För fjärilarna som löpte amok var för vackra.

Att vara vaken var mycket lättare då.

16.2009.02.13.00:46

Det sägs att förlåt är det svåraste att säga. Hej då väger nog tyngre på ödets våg. Jag kan inte förstå alla gånger vi varit tvungna att säga hej då till varandra. Jag antar att som i en krönika om ett förebådat dödsfall kan vi kanske en dag återlämna alla breven; att vi alltid öppnat dem, läst dem gång på gång, är det enda beviset för att vi önskar att vi aldrig hade träffat varandra.

Jag kommer minnas dina fingrar mellan mina.

Doften av dig kommer finnas på den otvättade t-shirt jag sov i med dina armar runt mig och jag kommer aldrig glömma sorgen du lämnade över mina läppar när du kysste mig farväl.

17.2009.02.14.22:00

Hur kan jag på bästa möjliga sätt visa dig utan att visa någon form av ansträngning (för jag vet ju att ansträngning är något du avskyr) att det är dina händer jag älskar? Dina fötter som jag åtrår och ditt hjärta jag vill ligga med.

18.2009.02.15.19:35

Tänker på hur jag kastas mellan speglar och rökridåer. Det var som att ta av mig linserna så att jag kunde se dig som du egentligen var. En förbipasserande känsla; du och jag, tillsammans. Att det inte var min dåliga syn utan hur du flöt ihop i röken från vattenpipan och blev ett minne av dimma.

Jag undrar om du kan minnas mig som jag är istället för den jag var. Det är en konstig känsla att komma ihåg någon som man aldrig egentligen känt eller känner. Frågan är om det egentligen spelar någon roll hur mycket någon har ändrats och till vad.


19.2009.02.15.00:10

Jag borde ha anat fotstegen, viskande längs min skeva framförhållning. Om jag inte hade glömt bort den utlovade massagen hade jag kanske varit bättre förberedd.

Det var tvetydigt när jag kände din fot längs mitt knä, och mitt huvud – en heliumfylld ballong – försvann ifrån mig.

Du rynkade på näsan och föreställde dig någon som inte hade din fot så nära sitt ansikte. Jag svalde mitt hjärta igen. Du hade ingen aning.

Men det var bättre än ett uteblivet “jag tycker om dig också”, att få ha dig så pass nära, att för blott en nanosekund vakna inombords, när du med dina fötter målade alla skrymslen i mitt hjärta rött.

20.2009.02.16.19:19

Det fanns ingenting som var så passionerat som en skavank i din annars felfria hy.

Som ett konstverk jag aldrig annars skulle förstå läste jag dig i det magra ljuset som persiennen släppte in i vardagsrummet.

Korn av våra utbyten kvällen innan hägrade i luften och i ljuset fick du en ny skepnad. Ditt långa blonda hår låg över dina axlar och ner mot ditt nyckelben som en slutgiltig kitsch, värdefull i min hand, för den pensel som hade smekt dig för en månad sedan var fullkomligt blind.

21.2009.02.16.22:21

Det är märkligt.

En tanke som har slagit mig många gånger. Varje gång de kommer nära så finns det som en självklar markering, en infraröd linje livsfarlig att överträda. Det är inbundet i orden och samtalsämnen som är för privata även för mig.

Jag minns hur du bad mig om hjälp:

kan du bära ner min byrålåda till grovsoprummet? Skulle du kunna hålla mig sällskap under en promenad?

22.2009.02.17.18:28

Du var alltid omsluten av någonting som inte var naturligt. Det fanns alltid ett finare lyster över dina ord och jag kunde för allt jag var värd inte förstå förälskelsen.  Så bitterljuvt att överlämna sig själv till ett stup man förlorat sig i till den grad att förtrollningen är svår att ens upptäcka.

Nu ser jag dina parenteser som självklara anledningar till varför både kärlek och vänskap är ett bottenlöst djup att förkovra sig i. Befinner mig i ett ovetande torrt klimat där jag aldrig någonsin kommer få chansen att veta vem du är.

23.2009.02.17.18:54

Saknar du inte ditt förstånd ibland? Det som varje cell i din kropp en gång var besatt av.

Jag vet att jag kan tänka tillbaka på alla stunder som vi knullade bort för att varenda vrå inuti oss var höljt i ett allomfattande dunkel men jag vet i dag att det bara var ett flyktigt sätt att fly från en försummad sanning.

Du säger att du lider med mig och jag är inte den som missunnar dig din sorg.

Däremot är du vansinnet själv, när du vill få mig att tro att vi lider av samma djup. Dina sanningar har gett dig fri passage till vetandet medan jag för alltid kommer att vara bebodd av ett ovetande som äter mig inifrån.

Det mörker vi besitter är inte det som skrämmer oss mest. Så, du måste förstå att jag behöver förlika mig med tanken att det är vårat ljus som gör dig livrädd. Ibland föreställer jag mig att det är din hand som kramar om min … du vet, den hand du inte vågade ta.

24.2009.02.17.21:56

Den här gången vill jag bara säga att jag uppskattar den klänning du bar första gången vi träffades.

Det gjorde det lättare att komma in i dig och nå dig från insidan, av mig till utsidan av dig. Ditt blonda hår, svallande, slog omkull mig och du var täckt i ett lager av den mjukaste bomull som aldrig hade funnits i en renare form.

Var nog äckligt medveten om att jag doftade av pansar men vad gjorde det, för under din hand var jag oberäknelig. Lider du också av dessa feberdrömmar?

25.2009.02.18.20:29

– FITTA

Jag minns övergången från det lena och mjuka till det våta.

Det var välbehaget som rymde från mig och in i dig när mina händer sökte ditt hjärta. Plötsligt uppenbarade det sig för mig, som om jag aldrig hade förståttatt du låg där framför mig; öppen men ändå så stängd, och hur mycket jag än rann längs ditt lår och hur mycket jag än lapade i mig av ditt kött var ditt ansikte vänt bort från mig.

Du var precis som alla andra men din fitta var unik.

Ditt hjärta en spegelvänd tillit. Det är märkligt hur impregnerad min horhinna är. Bilden av din svank.

26.2009.02.19.11:32

En gång i tiden kunde jag kupa dig i min hand. Nu är du överväldigande. Jag minns hur jag kunde bära dig hela vägen och du lät mig. Den musik du valde för oss att sova till spelas fortfarande i mitt huvud: jag minns hur du låg där i mina armar och blottade din rygg.

När du sedan lutade dig tillbaka med sömn i ögonen och viskade i mitt öra … stanna, så kunde jag inte göra något annat än just det.

27.2009.02.19.20:22

I min bokhylla finns det en svart sjal som jag metodiskt vikt ihop för att hålla doftatomerna kvar så länge som möjligt. Där inne har jag sparat det sista av det jag inte kommer att återse.

Det var vad du efterlämnade när du gick.

Vissa nätter vaknar jag och tvekar och vissa dagar när det som är utanför är för stort kan jag dra ner persiennen och veckla upp din sjal med en stilla undran, om tårar dödar dofter?

Det finns ingenting som kan ta mig tillbaka till den tid då vi var vackra. Så när jag flyktigt försöker minnas doften av din hals är allt jag kommer ihåg att jag borde ha glömt efter första gången du ropade varg.

28.2009.02.20.18:19

Jag inbillar mig att du känner mina händer som trevar efter dig längs någon annans längd när jag vansinnigt söker din blick i ögon som inte ser mig.

Hur jag önskar att det var någon annan än jag som stirrade tillbaka på mig och att du vore den som kände mina ohörda viskningar.

Sedan inbillar jag mig att du väntar på oss i din säng;

en orörd jungfru kaotisk under tovor, orädd för att öppna dörren och undrar varför jag inte dyker upp. Det är nog inte märkligt att jag förväntar mig att se dig ligga bredvid mig när jag går för att tvätta mina ögon mitt i natten.

Advertisements

7 Responses to “Uppsalahora (vita skärvor)”

  1. Fritz, du är bäst.

    och ALI! Jag hade nästan, nästan, glömt vilka kärlekstexter det kunde komma från din sida. Fan. Det är så vidrigt vackert hur historien mjukt och långsamt och obönhörligt vecklar ut sig, smetar in sig, och fastnar.

  2. Ja, blev förbannat lyckat. Tycker som sagt om att kärnan är samlad nu. Du, jag, joon och ali. Nästan som det var när allt började för några år sedan.

  3. Blev jävulskt lyckat, inte minst tack vare Fritz. Tack för den enorma korren och tiden som lagts ned. Lite stolt faktiskt.

  4. Btw, Nikita? Så jävla bäst bildval. Skiter typ i texten, de passar min personlighet. Så jävla bra val, när jag tänker efter. Du har fångat mig bra.

  5. Och även Ueshiba, daaaaaaaaaamn!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: