ingenting

 

 

 

 

upplösningstillstånd

 

 

 

 

Vilket namn skulle västanvinden bära när den for fram bland brännässlorna, tistlarna och tusenskönorna? Hur upplevde den att svepa förbi galgbergets ruiner med sin aura av dödsskrålande onda stackare?  Gråsvart gyttja. Radioaktivt regn. Våldtäktsfält som tuggar sig in i märgen. Ingenting hände. Ingenting som spelade någon roll.

 

 

Ingenting orerade tidigt, autonomt. Jag är min egen himmel, kometen som dödade dinosaurierna och förädlade lavabakterierna. Jag är min egen korsväg, min egna befrielse. Nyckeln till avgrunden brinner i mina ådror, drömmarna om Golgata drabbar mig under vaken dvala.

 

 

Du, vem som helst som inte mött vansinnet med ett autistiskt lugn, är en tvivelaktig död. En död genom ett skott i ryggen; att inte dö på riktigt. En död genom bilolycka, död som våt fläck som snart har tvättats bort från passagerarsätet.

 

 

Han förundrades under de tidiga åren över albinoalligatorer och hur deras ögon bar sig åt i mörkret.  Han drömde sig bort, ner till kloakerna: Jerusalem, råttorna, avskummet, slagget, stanken. Där nere bland blåslagna luffare med tandlösa clowngrin och häxor med stilletter i sina anus, bland usla drinkare och kannibaler. Där befann han sig i andanom.

 

 

Att inte dö med blicken fäst mot skyn, mot äran. Att inte känna smärtan, att inte exstatiskt uppskatta slutet som början  med blicken fäst mot hjältarna.  Mot samurajernas sakralvita kärlek och indianernas laserröda ögonblicksingevelse med tomahawk på krigsfältet. Ingenting skulle tänka: här kommer jag.  Här kommer vi, här kommer Ingenting.

 

 

De hade lägrat varandra i timmar. De hade förberett det i sju år. Fårtestiklarna hade smakar som tofu. I sovrummets fyra hörn låg fyra citroner, sexton citroner. I denna daboliska sänkammare hade de så  låtit blåsvullet pisskön besegra motvilja och penetrerat den vätskeglänsande varkakan så att den unge Ingenting skulle kunna komma att bli till.

 

 

Under vargtimmen skrek han ut sin säd i mor Donna och det hade äcklat dem. De hade gråtit. De visste inte vad de gjorde.  Det hade äcklat dem in absurdum hur deras ansiktsuttryck antog de groteskaste av former under parningsritualen. Spåkulan hade rökt sig själv. Skatan i händerna skrek.

 

 

 

Det fanns ingenting när ingenting blundade. Hur lekamen aldrig varit där. Hur gudarnas föda hade gått mask i. Hur det aldrig fanns något som ett klart vigvatten. Det finns ingenting som hålsvart fostervattnet under sataniska ritualer. Djuriska vid åsyn av barnablot.

 

 

Det var en fuktigt neurotisk varm dimmigt invärtesklar midnatt i det sena Augusti. Ett Augusti som uppförde sig som blodhundar under operation orange, ett Augusti på drift, på driv med hajens känsla för blod. Ett klart Augusti då allt levande levde som om liemannen smekte korsryggarna,  som om Augustiapokalypsen nästan var ett faktum.

 

 

Liar slipades. Bröder dräpte bröder. Det var vargtid. Det var knivtid. Det var de onda blickarnas tid.

 

 

Människorna gjorde sig till vampyrer, dansade nakna i skogarna om nätterna, flådde sina katter, lägrade sina grisar.  Läste maniskt om lykantropi och blev begeistrade över hyndornas tandgnissel från infernoelden och inbillade sig att att de var martyrer. Flyttade i sina drömmar in i tunnor fyllda med skämt urin och avskydde att de tyckte om det.

 

De var sina egna herrar. De ägde inga öden. De bar masker som fick dem att se ut som exkrementansikten under inbördeskrig. Våldsamma följde de vägen framåt, framåt, som en demonisk vind ute efter att överleva och inget mer.

 

Som asiatiska rotlösa andar, som ronins under svält; de var  blodsvittnen, bushidomästare, inre vulkaner. Under den unge Ingentings tid. Det ömsom blida ömsom andefattiga. Det allmänmänskliga nittonhundratalet.

 

Nollbudgetgudarnas psykiska pseudomillenium i det agonipräglade alldeles för levande orgasmsjälvcentrerade, sötruttna skeendet av jordens mer och mer konstanta accelererande imbecilla rörelse kring  imaginär axel. Då ingenting hände och allt.

 

Då över gick under och skeppen gick på land. Och då bomullen brände negrernas fötter till guld. Då sopbergen, det själsliga slagget växte inifrån och växte sig starkt och giftet trängde upp ur jorden. En poltergeist besteg gud då gud erkände att han aldrig hade funnits, att han bara hade varit ande. Och inte kunde förklara vad det ha de inneburit.

 

 

Då omkretsens allsmäktiga ögonlock för första gången drabbade sig själva med trubbig självmutilering som följd. Atomerna hade fått nog, natten hade fått nog. Morgonen var aldrig fräscht naken längre, de sträva andetagen blev motvilligt till. Det var en besk brygd.

 

 

Skuggorna hade nästan upphört i ren tristess. Kungarna hade parat sig med sina döttrar för att hålla blodslnjerna rena. Trasiga varelser utan det vi  kallade mänsklighet var gängse norm och det tidsenliga är inte märkligt, det är norm.

 

 

Men hör upp du hörsamme stackare: detta är en upplösningskrönika för döda generationer. För döva öron och dumma hundar. Vattenhavet.  Strålen mellan bröst och autenticitet.

 

 

Den unge Ingenting kom allena till livet. Ensamfödd i vålnadernas besvikna händer. Brutalväckt, utvräkt ur det atavistiska istermörkret i den familjära en-gång-i-veckan-sönderfistade köttgrottan;

 

 

mor Donnas bräckliga skrymslen.

 

 

Den illaluktande garderoben med portalen till ljuset.  Mor donas fitta som blödde;  mensblod är en sådan syndigt symbolisk symfoni ansåg den unge Ingentings konservativa sekelskiftesförstoppade idiotfar. Kvinnnor blöder ur snusket!  Han fann det obehagligt. Han fann sig själv obehaglig men brydde sig inte om det. Han var obehaglig.

 

 

“hon den där donnan“

 

 

“den där donnans” rovgiriga wannabe-hela-alltihop-sköte.

 

 

Enligt onda tungor var portalen en köttkvarn. En hymn till folkmorden i mörkaste afrika. Donna älskade naturen. Vackerlugn till sinnes, stillhet och älvar men inte män.

 

 

Eoner och ingenting för tidigt kom han med igensydd mun till världen. Kallt dödshamrad till medvetande. Allt är för tidigt när det aldrig borde hänt. Allt.

 

 

I den nordvästra fosterflygeln i en vrå i det dova gäckande dunklet. Ett nikotingult sjukligt hepatitsken strömmade från vrån på rikshospitalet Berchtesgaden. Gastarnas avkomma, kom för tidigt till ljuset,  som sagt –  som  allt som inte borde finnas.

 

 

Allt det speciella. Alltid så jävla särskilt.

 

 

Det gick undan. Det föll sig uteslutande så att knutarna skulle till att tala i metaforer, omöjliga sådana. Ty knutarna existerande inte. Saker ter sig omöjliga och  plötsligt förstår någonting något.

 

 

Visionen skulle tilldra sig i dåligt syresatt torr hallucinatorisk livsöken. Ögonen  skulle vända sig inåt av torkan och döden skulle hjälpa, hjälpa med att förstå hur man inte finns. Små svarta barn som inte haft det vidare lätt och ingen klandrar dem.

 

 

Flugorna, flugorna.

 

 

Renätna kranier. Solen har inga känslor.  Ingenting känner alldeles för mycket. Lynnig likt en judisk gud hostar han blod när han vaknar.

 

 

Utanför kastade gäckande vildvindarna sig med en anmärkningsvärd ilska i otämjda cyklonpiruetter kring flygelns vitmålade skarpa ytterkanter.

 

 

Malströmmen, en vaselininsmord verklighetslins. Stigmata över nyfött:  allt annat så fruktansvärt ovanför i sitt allvetande komplexa förhållande till att vara och inte vara ett med ingenting.

 

 

Så försvinnande lätt för ingenting att vara ingenting.

 

 

Albatrossarnas ljöd skriande oroligt genom elementarpartiklarna; Östersjöns fradgande vrede gjorde sig påmind genom sina vågors kaotiska skuggspel över månen.

 

 

Krafterna rörde på sig, det  medvetandes silhuetter.  Som krönet uppe vid krönet. Genom mittpartiet från slutpartiet till att början med ovanför och under.

 

 

Den unge Ingenting föddes så och när han väl lärde sig att tala så visade det sig att han redan kunde.

 

 

Tala, han behövde bara förstå hur man gjorde det och varför. Eftersom han aldrig bemästrade denna utsökta förmåga fullt ut skulle mycket ofta te sig tarvligt.

 

 

Men där ute, i öknen under törstiga timmar fanns visionen om sandstenshuset, frukterna, de vita bomullsgardinerna i kvällsbrisen. Alltid drömmen om sandstenshuset.

 

 

Bland de lite färskare kadavren skulle man hitta den unge Ingenting. Bland  babylik med vidöppna munnar skulle han rinna ut ur sin panna och smyga in i springorna och verka där det aldrig skulle synas.

 

 

Ett antilivselixir. Allt blev ljusare och ljusare, snart såg man Ingenting.

 

 

Man tyckte att den unge Ingenting var kufisk och sa det öppet, i lönndom kallade man honom den lilla professorna och osedvanligt obehaglig.

 

 

Att han stod i direkt kontakt med döda väsen, med maran, med näcken, med bäckahästen, med bysen, med sko-ella, med fanen; som i den unge Ingentings verklighetsuppfattning framstod som förtjusande levande eftersom de pockade och pockade men så sällan blev beärade fullständig uppmärksamhet, i den unge Ingenting hade de dock funnit en bundsförvant, trodde de, trodde han. Men detta är som sagt en upplösningskrönika, en hedonistisk hymn till Ingenting.

 

 

De första åren präglades av hur årstiderna skiftade. Från sin spartanska bädd på kammaren kunde han känna hösten, och hur den dovt, jordat, stod med fötterna i sin egen organiska mull, hur sommaren doftade rosor, hur uppspelta barnröster hördes från äppelträdgården då, hur vintern stod stilla och doftade som döden, hur vårens omtumlande kretslopp satte sinnena ur spel.

 

 

————————————————————————–

 

 

Hittat vid den unge ingentings kadaver. På gulsotig papyrus med skälvande knappt skönjbara bokstäver, ser vi ett ödeland breda ut sig över nariga livslinjer.

 

Vi ser djuren vi ser alltihop och orden, ord. Bestar som när de möter öppen perception vibrerar membranen ur fattning, vrider fnösketorra tidsarmar ur led.  Slår klor i det liknöjda sittfläskets logiska hudbristningar, yttra saker vind för våg. Vackra för att de inte har påträffats tidigare. Fåglarna är döda men vackra för de stinker.

 

 

“Med profetisk precis nästan vaken medvetslös uppsyn kan jag så likblekt under småtimmarnas harhjärtade bevingning inombordskifta för att med tantrisk avsky slunga mitt frätande innandöme över era fötter:

 

 

ger upp er. Ger upp dessa halvdana andetag, denna leda, denna själsliga trötthet. Ger upp kärleken, förälskelsen när jag befinner mig mitt i den; detta grova satans blod, dessa avskyvärda tingestar kring mig, ingenting.

 

Döda tingestar väcker livslust i bröstemotion genom ryggrad genom själ genom rymd som är hjärta, är allt det underbara, det som dansar som törstiga salamandrar vid sandkullens oljigt darrande början, med solsting på rödvin i kartong i solen som Picasso, hamrar fram sina ord som uruguayanen Isidore. vid sitt piano.

 

 

Ger upp.

 

 

Er, allihop. Ni har bränt era skepp ni harm kokat era kroppfsabriker i leverolja och förbrukar allt berättigande, ni finns inte längre och i den fullständiga ensamheten skall jag söka elden och döden, i den öde öns järnkroppen.

 

 

Spå era öden i mina lystna inälvor, bli ett med era öden i min febriga horisontprofetia – livet som jag känner det börjar nu och får sluta bäst det vill.

 

 

Ingenting.

 

 

Inga förlåtande blickar. Inga blickar från ögon i cement: radioaktiva, muterade, mutilerade, allt det vanskliga, nej aldrig!

 

Dö en naturlig död först när du låtit mysterierna se dig som ett mysterium: inga handlingar!

 

 

Poeten utan profetiskt vanvett i sina ådror brinner inte på riktigt trots att han är sig själv, just därför, helvetet är du, och du, och du.

 

 

De kallar er legio; ni som drunknat i brunnar, ni som dött i bilolyckor, ni som ätit förgiftad kärlek och blivit fria men förstått att allt är en illusion och inte ens det.

 

 

Ni avgrundsandar med liv utan själ som dyrkar malströmmen och det mörka, där finns Ingenting. Det förfallna, det degenererade subtropiskt lyckliga.

 

 

Inget får stå i vägen, allra minst uppfattningen om det mänskliga. Det du tror är du, förändra det, kasta det på avskrädeshögen, till blodiglarna och det veneriska vansinnet, där det hör hemma.

 

 

Du har alltid varit här för att förvandlas, gör det vackra till en bitter blygsel. Det onda till ingenting; låt luftens lynniga röster styra ditt kött. Tala genom dig. Symbiosen av Ingenting.

 

 

Prata inte. Titta inte.

 

Stå inte i vägen för orden för jag svarar inte längre för mina handlingar. Brännpunkten är jag, vågskålen är jag.

 

 

 

/Ingenting.”

 

 

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: