Ehm

Posted in Uncategorized on April 3, 2016 by Ichiithekiller

Ja, men hej. Tänkte att jag tänker så mycket på er och att det gör ont på kvällarna och att jag läser mig till döds men kan inte skriva. Har fått för mig att det inte går utan substanser i kroppen. Ta det inte personligt att jag valt ensam, alla ni, Joon, Emelie och alla ni andra, ni skall veta att jag älskar er oerhört mycket men att det senaste året varit det svåraste i mitt liv, jag har valt att inte ha kontakt med någon innan jag är så säker jag kan bli på att jag inte gör något idiotiskt igen. Kan berätta lite kort vad som hänt. Fick ett lvm i Maj förra året, mitt metadon blev då bryskt borttaget på fyra dygn, låg och spydde, skakade och, var blöt av svett i drygt två månader, i princip helt isolerad. Lyckades sedan rymma och tänkte åka till Köpenhamn och dö i en överdos, men ångrade mig i Helsingborg och gick till Polisen och blev körd tillbaka. En metadonavtändning är ungefär som en Heroinavtändning, förutom att den är minst två månader längre. Man överlever men det är inte mycket kvar av en efter. Det som inte dödar, gör dig märkligare, ungefär. Efter tre månader var jag någorlunda frisk och när man skött sig i tre månader brukar man få åka på en så kallad p-27:a, alltså ett öppet ställe med behandling, inte bara förvaring (lvm är värre än fängelse). Var där på studiebesök men samma dag som jag skulle åka visade det sig att Socialtjänstemannen (Andrés, pissa på liket, spotta på graven) bara hade ljugit om allt, det fanns inga beslut, ingenting. Jag tänkte att jag skulle kidnappa honom och kanske mörda honom, då detta inte var det första övertrampet, han vägrade hjälpa min fina vän Jenny, som gick hem och dog några timmar senare, och det skulle visa sig att min anmälan inte var den enda, han fick sparken, men det hjälpte inte mig, fick sitta tre månader till på helt låst avdelning, i onödan. När jag skulle flytta hem, hade någon i personalen stulit det som fraktades dit från familjehemmet jag befann mig på innan och förvarades i lvm-hemmets förråd. Dator, med en massa opublicerat material, mobil, klocka. Tog upp det med chefen, som sa att hans personal aldrig skulle göra så, kontrade då med att det fanns personal som sålde både heroin och steroider där, vilket var helt sant, men han verkade både döv och dum i huvudet. Så jag åkte hem, skulle väl bli väl behandlad eftersom soc gjort bort sig så pass kraftigt, det skulle vara klart med boende i en miljö långt från droger och det skulle vara klart med substitutionsprogram. Allt var åt helvete, månaderna jag var hemma var verkligen fruktansvärda. Fick bo på ett lågtröskelboende, sjunde kretsen enligt både Dante och mig, minst. Gipstunna väggar, och min aspergerdiagnos innefattar en ganska extrem ljudkänslighet, utslagna människor som tog allehanda droger, dygnet runt, överallt. Kanyler i duschen. Våld. Fick en ny soc, han sjukskrev sig efter en vecka. Fick en ny efter tre veckor, som inte gjorde något, och sedan ännu en som inte gjorde något. Sedan, fick jag äntligen en vettig människa, Anna Gyllenhammar, älskar dig. Hon förstod att jag snart skulle dö i miljön jag befann mig i, mina nerver var i sådant oskick att en vän tog in mig, och av vänlighet injicerade han en enorm cocktail av Oxycontin, Dolcontin och Stesolid i mig varje morgon och kväll. Men när Anna trädde in så fixade hon allt ingen gjort något åt på en dag. jag befinner mig nu på ett vilohem i Nynäshamn, det ligger vid havet och jag promenerar och läser, men är oerhört ensam och längtar efter närhet, familj och vänner. Kommer att vara här tills jag får en stor lägenhet långt ute på landet, på Gotland, så att jag slipper oljud och har plats för boksamling/filmsamling/kärlek. Är drogfri och försöker även bli helt fri från alla mediciner jag ätit sedan jag var sjutton. Det är jävligt hårt. Tär, tär, tär på redan rengnagna själsknotor. Vill aldrig mer, under några omständigheter ha med någon myndighet att göra om det inte har att göra med terrordåd. Är inte arg längre, utan bitter och ledsen över ett system i fritt fall, bittra människor är ingenting att ha. Skulle behöva något projekt vad gällande skrivande igen, kanske är det en väg ut. Har ju läst enormt mycket under det här året så borde kunna, vill kunna, måste kunna skriva igen – för det känns lite som att jag inte finns annars. Har någon något förslag om projekt så maila gärna till min ny mail; johannfritz666@gmail.com

Lägger upp ett par gamla texter, för att påminna mig om vem jag varit, och det onda kan vara vackert precis som det vidriga, ord är lika runda som en boll, ibland.

 

“And it struck me then, that I liked Sean because he looked, well, slutty. A boy who had been around. A boy who couldn’t remember if he was Catholic or not.” — Bret Easton Ellis

 

 

Flughjärtat

På bussen simpel som vanligt trots att jag är vacker, vill ha en/dig kvinna och inte knulla bara titta och gråta mot bröst, spegla vitt mott vitt, kött, kanske le om morgonen; kärlek är ondska det är därför jag är stenhård och förtvivlad.

Ja det här hände igår, kunde inte tro vad jag såg när jag såg dig och jag vet inte vem du är. Du var i högsta grad mörk och äldre än mig, inget litet kön som springer mellan solen och månen, ingen känslodemon snarare vackerlugn som den första frosten och stillheten vid älven.

Flughjärtat slog hårt i mina händer när min syster skar upp sina handleder, du borde veta att jag räddade henne. Hon bodde i ett källarrum med grönmålade stenväggar, jag bodde också där en gång, hade hon inte varit min syster så hade vi varit perfekta för varandra.

Du ser ut som en syster jag vill att du blir min men jag vet inte vem du är. Mellan dig och mig sitter en äldre kvinna och solen slår hårt mot hennes ögon, hela bussen gungar. Om jag frågar dig vad klockan är så är det för att jag vill att du skall röra vid mina handleder alldeles lätt så att jag kan känna ditt blod mot mitt genom dina ljusa ömtåliga fingertoppar.

Ifall du skulle fråga mig någonting mellan himmel och jord kanske jag kolar vippen på pricken mest troligt mer iskall glädje ormtunga feg idioti oförmåga, någonting mitt i mellan som inte finns. Dansar inte från stjärna till stjärna, ramlar och glömmer bort mitt minne. Det tar alltid några sekunder för mig att inse att jag inte befinner mig djupt nere i en brunn när jag vaknar.

Kanske kan prata om vädret eller ljuga om författare film och flator som vänner, tala om frihet ur ett inlåst perspektiv. Eftersom din slöja är cioranblå kan jag berätta för dig att medina var en cool stad men att jag mer går på kalif alis linje. Varför i helvete skulle jag göra det, fan är det här, hur pratar man egentligen, tänker.

Jag bryr mig vill ha både kropp och själ i egen ägo, tillåten att överlåta mig till någon och ändå ha lite kvar, inte skrika sönder morgonen och tiga ihjäl dagen. Mörkbruna ögon, fragila ögonbryn. Du klev av jag blev kvar, plågad av ingenting som aldrig hände.

Du skall också veta att jag vill bli älskad även om livet är riggat, predestinerat och du är en fiktiv karaktär. Så länge jag inte vet någonting vet jag det inte och så länge jag vet något annat tänker jag på något annat även om allt händer på samma gång och händelserna går händelserna i förväg, bakvägen, tiden är ett hålrum, kärleken ett cyklonsug och dina läppar kan många språk.

I brist på att någon är i min närhet lyssnar jag på vato med snoop, det får symbolisera min avsky inför tanken som fenomen, kärleksbristen, syrebristen, slutet.

What the fuck no.

imagesCAVHUT9I

 

Posted in Johan Von Fritz on February 28, 2014 by Ichiithekiller

Okey gott folk, har varit i underjorden med folk som äter rå ravioli på offentliga toaletter ett tag, tänkte försöka dra igång här igen nu, så går bra att skicka material igen, till ishiisogocubensis@live.se

 

936full-the-cabinet-of-dr.-caligari-screenshot

 

Hur länge sedan det var?
Sedan bokstäverna fastnade i mina av injektioner härjade hjärtklaffar med vad som skulle bli en slutgiltig sil men slutade i en tvåmansbastu bredvid en skatekille i tjugofemårsåldern på en suicidpreventiv klinik i utkanterna av Sunderbyn, strax utanför Luleå som enligt egen utsago inte kunde sitta klokt för att “hans farsa knulla han”?
Svar: du börjar skriva och efter ett tag märker du att du skriver.

Finns det inget här?
Efter Ozun, det sublima för näsan och märkliga rysningar kring ryggslutet i garaget till Åhléns?
Äter en smörgås som jag hittat i ett soprum tillhörande ett 50-talsfik, bredvid en kvinna som varit vacker men aidsprickorna i ansiktet är inte särskilt smickrande och fungerar för sprutnarkomanerna som bjällrorna kring halsen på de spetälska. Bjuder henne en pall mall, får ett snett otydbart leende som svar och sedan en mentholklickcigarett. Hon delar en fix med en bensad snorunge. När horset nuddar hennes vener för att kasta sig kring kaoset, kväva tidsuppfattningen, slakta demonerna med lie av behagligt omedvetet fostermörker så ser jag:
miniatyrer av svalor med sina halsar och ögon sträckta mot himmelen i hennes vibrerande pupiller.
Försvinnande vackert detta med det vackra i det avskyvärda och viceversa. Går därifrån och frågar en unge som står och taggar i tunneln upp från garaget vad det han skriver innebär. “HK?” svarar han, “det står för håll käften för det är så man gör när man pratar med grisarna”. “Jaha, coolt” säger jag och fortsätter upp till ytan.

Dricker för att förstärka effekten av andra droger. Träffar dansken där vid systembolaget – den filosofiskt ovårdade pseudobohemen med antenner åt alla omöjliga vinklar, han säger att han skitit på sig för en stund sedan för att
“det gör ju så ont i livsvärken”.
Hänger med honom till rummet på berondekliniken där det luktar mycket illa. En obeskrivlig bouquet vars grundton bara kan beskrivas som en lång ökenväg kantad av as men med inslag av instängt fiskrens, sötrutten ålderdom i total stagnation och svavel. Linoleumgolvet, ångestrampat av missbrukarfötter i ett tjugotal år ser ut som stampat jordgolv; på diskbänken på toppen av diskberget står en stor möglig sak som ser ut som smått förkolnad, behudad köttfärslimpa. Tydligen har han hållit den i sina stora labbar och ätit den som ett äpple då det är märken efter hans ersättningständer på sidorna.
“Det arrr lever”
säger dansken
” men den smakte fylt”.
Jag fylls av ljummen självömkan i och med att danskens rum tränger in i mina porer. Tycker det är så tragiskt att jag valt att vara här. Skyller lite på skoj på att Jean Genet påverkade mig tidigt men det är dödfött då det ur min malström av psykisk ohälsa, knark, självstympning och arktisblå familjerelationer  inte spirat ut skira transcendenta  blåklockor, liljekonvaljer och tisteldrottningar av sublim litteratur. Radioaktiviteten i självföraktet som förmodligen varit mynningen ut i kloaklevernet är som en pockande böld vars infekterande innandömme rör sig i långsama vågor under det tredje ögat som en hinna av overkliga oceaner mellan mitt kranium och hjärnan. Efter att vi suttit tysta en stund delar vi en pipa tobak med rent cannabinoidpulver, sen säger han att han skall svimma, röken som andas kinesisk fabrik klockan 0300 går tydligen inte ihop med borrealian som ansatt honom sex månader tidigare, så jag lättar.

 

 

 

Posted in Robert Warrebäck with tags , on November 27, 2013 by Ichiithekiller

Blir två uppdateringar idag eftersom jag har dator till hands. Bjuder De dansande stjärnornas natt av min gode vän Robert Warrebäck. En Fragilvacker och småkuslig upplevelse av det smått sublima slaget.

 

 

 

De dansande stjärnornas natt

av Robert Warrebäck

 

 

”Monsters are us, always us, one way or the other.

They’re us with hats on”

– John Carpenter

 

 

Verkligheten svajade, dansade runt i ett punkterat medvetande.

Han kröp över nyfallen snö, och under den; lager av hård tjäle, grenar, frost och jord. Han befann sig i en uppförsbacke omsluten av mörker och chockerande kyla. Något var fel. Allt var fel.

I minnet tornade Miriam upp sig likt ett fyrtorn. Ja, det var dit han var på väg; tillbaka till festlokalen. Väl där kunde hon hålla och förlåta honom, äntligen. Men för vad? Han mindes inte. Istället greppade han de blåskimrande inälvor som hängde från magens öppna sår. De kändes hala och varma i handflatan när han klämde åt. Någonstans i skogen bakom honom, han visste inte säkert, låg den totaldemolerade bil han suttit i innan allt blev ett kaos av smärta och förvirring.

Han gjorde en sista kraftansträngning för att få inälvorna på plats och ställa sig upp. Ingenting hände. Nu kunde han inte krypa längre. Inte röra sig.

Han försökte fånga tankarna som vittrade bort, men hur han än fokuserade lyckades han inte hindra eller hålla kvar livet som läckte ur den skadade kroppen. När synen slutligen flimrade för att ge upp och ögonen sjönk bak i huvudet önskade han en chans till. Bara en till.

 

Något var där med honom. En imponerande närvaro. Något som i mörkret tog sin chans och sipprade in. Konturlösa röster viskade i huvudet, de trängdes, hävdade sig, inkräktade. Och så lämnade han skogen men ändå inte.

 

¤

Alex roterade vigselringen med högerhandens pekfinger och tumme. Dörren till badrummet var öppen och han kunde se Lenore framför spegeln fullt upptagen av sin egen blick och mascaran hon ramade in den med.

”Alex?”

Framför honom stod ett glas vitt vin. Han böjde sig fram, tog en sipp från vinglaset. Det var kvällens första, men sannerligen inte sista.

”Alex? Du röker väl inte?” Hennes röst fick honom att lägga ifrån sig cigarettasken. Han hade inte hunnit tända någon ännu. Gud alltså, han kunde svära på att den kvinnan kunde läsa hans tankar ibland. Det var rent ut sagt otäckt.

”Jag tyckte jag kände röklukt.”

”Nej”, svarade han, ”det måste vara grannarna.” Det var sant att grannarna rökte, men det var tveksamt om hon kände någon röklukt därifrån.

Hon kom in i vardagsrummet, ställde sig bredbent med händerna på höfterna, log med hakan riktad uppåt.

”Baby, du kör ikväll”, sa hon och svepte hans vinglas.

Alex var glad att Lenore inte kunde läsa hans tankar på riktigt. De var nämligen inte särskilt vackra för tillfället.

 

Från förarsätet i bilen såg han på henne i backspegeln. Hon tittade på sig själv, sina klarblå isflak till irisar som sträckte sig runt de mörka pupillerna likt en mur, eller vigselring. Hon fingrade lätt på en översminkad blemma. Rufsade det kortklippta håret med fingertopparna. Hon såg bra ut, det hade han alltid tyckt. Utan tvekan den vackraste kvinna han varit med, även om det inte sade så mycket. De hade varit tillsammans sedan tonåren.

Utanför bilrutan singlade vita flingor från den svarta himlen. Alex slog på vindrutetorkarna. Det var kallt ute, kylan verkade tränga in i bilen och under huden på dem. En rysning sprang genom hans kropp och ut genom händerna.

”Jag fattar inte varför de måste boka en lokal bort åt helvete. Kunde de inte lika gärna varit hemma hos Tommy? Det är ju knappast nån stor fest, det är väl bara de närmsta?”

Alex höll med. Han hade ingen lust att åka till en hyrd lokal mitt ute i skogen. Dessutom hade en märklig känsla slagit rot i magtrakten. En droppe oro som blandats i blodet, och som nu pumpande runt i venerna likt en uppstudsig inkräktare.

dreaming_in_time_fantasy_goth_art_jewelry-r31dd9987ea45459d891f4e31c53156e2_fkoep_8byvr_324

¤

Johanna sköt in handen mellan Kennys arm och kropp, armkrokade sig närmre i baksätet. Taxichaufförens små ögon, insjunkna och trötta i det svullna ansiktet, betraktade dem i backspegeln.

”Kenny”, sa Johanna. ”Kenny, svara då.” Hon kände sig liten bredvid honom. Det var en fin känsla.

”Kära, kära du”, sa han långsamt. ”Har jag inte berättat det redan? Typ hundra gånger?”

”Jo”, svarade hon.

Kenny log och blottade en perfekt tandrad. Hon älskade när han såg på henne med sina mörka ögon, precis som nu. Men det var ingenting som hon vågat säga till honom. Inte än.

”Tommy, som du har träffat, fyller år och han har bjudit in de närmsta till fest. Varför en lokal mitt i skogen? Jag vet inte. Känner jag hans tjej rätt planerar hon någon skogsrelaterad aktivitet av något slag… Du vet redan det här eller hur? Du vill bara höra min röst, inte sant?”

Johanna fnittrade. Det låg något i det. ”Jag då”, sa hon efter en stund. ”Jag är inte en av hans närmsta kompisar.”

”Om man hade någon speciell fick man gärna ta med sig denna speciella någon.”

”Och jag är din alldeles speciella någon?”

”Haha, nej. Hon kunde inte komma, så jag fick improvisera lite.”

”Vad rolig man kan vara”, skrattade hon och stötte till honom med axeln.

Chauffören slog på vindrutetorkarna. ”Snön kom sent i vinter”, muttrade han till ingen särskild.

Snön hade visserligen uteblivit, men kylan – glansig och svart – som vägrat släppa igenom något ljus över den tunt trädda hinnan över himlavalvet, hade sedan länge kommit för att stanna.

De svängde in på en smal skogsväg där träden stod kompakta och tunga likt stumma soldater. Sikten var dålig och chauffören tvingades luta sig fram mot rutan och koncentrera sig på vägen.

”Titta!” sa Johanna och pressade fingret mot rutan. ”Titta Kenny! Det snöar!” Det måste betyda något, tänkte hon. Snön som äntligen faller.

 

¤

Miriam önskade Tommy tillbaka då hon stod på verandan och såg den fallande snön måla vägen och parkeringen vit. Det var tomt utan honom. Varför han tvunget skulle åka och handla cigaretter när de lika gärna kunde be någon köpa med sig förstod hon inte. Men han var enträgen, och hon släppte iväg honom.

En bilmotor skar genom skogen och hon såg pelare av ljus blottlägga grusvägen. Bakom henne, i värmen, hade de slitit hela dagen med att göra i ordning allting. Det var ingen stor lokal egentligen, ett allrum med anslutande kök och ett par mindre rum för övernattning längs en korridor, ändå hade hela eftermiddagen spenderats med att dammsuga och dona.

Bilen som körde in på parkeringen var inte Tommys, som hon först hoppats, utan tillhörde Alex och Lenore. Miriam följde den med blicken när den parkerade. Två marschaller brann vid kanterna av trappen från verandan ner till parkeringen.

När hon tittade på Alex och Lenore, som öppnade dörrarna på varsin sida, kröp en svart orm av oro i magsäcken. Längtan efter Tommy var plötsligt något annat. Något kraftfullare. Hon rynkade pannan. Var det rädsla?

Lenore svepte med armen mot Miriam i en hälsning. ”Fabulöst!” utropade hon och syftade antingen på lokalen eller Miriams klädsel; en vinröd klänning och svart läderjacka.

Miriam log. Lenore var densamma; lika dramatisk och teatral som alltid. För att inte hysa några som helst välvilliga känslor för Lenore måste man vara död inombords, tänkte hon och lyfte lätt på klänningen framför knäna och neg till svar.

Alex kom travandes bakom Lenore med sluttande axlar, håret bakåtkammat och ett ansträngt leende på läpparna. Han kliade sig i skäggstubben och Miriam noterade att han bar en illasittande fluga runt halsen. Den var helt i linje med Lenores klädsmak.

Lenore kramade Miriam, pussade henne på kinderna, vänster, höger., vänster.

”Så, var är födelsedagsbarnet?”

 

il_fullxfull.478285433_8iop

 

De andra gästerna anlände allt eftersom. Miriam, Lenore och Alex drack bål och rökte cigaretter medan de väntade. Danny, blond och nysnaggad, med en dyr mörkblå jacka över en dyrare vit skjorta, gjorde entré likt Lenore; svepte med handen, men inte över lokalen och de andra festdeltagarna, utan sig själv, ett ironiskt ”här har ni mig” och fick spridda applåder till svar. Han kysste flickorna på kinderna och tog männen allvarsamt i hand.

Men fortfarande väntade de på Tommy, huvudakten. Miriam försökte ringa, men fick inget svar.

”Så typiskt Tommy”, sa Danny. ”Tro fan att den mannen skulle smita från sin egen födelsedag, den karln har man aldrig där man vill, eller hur Mirre?” Han blinkade åt Miriam.

”Det är ett som är säkert”, svarade hon.

”Han skulle rymma från egen begravning om han fick chansen! Eller hur Kenny?”

”Ja, jag vet inte”, sa Kenny och trummade försiktigt på knäna. Han satt bredvid Johanna vid bordet i allrummet där de skulle äta. Smörgåstårtan stod uppställd och samtalsämnena började, oroväckande nog, redan tryta. Kenny tittade på Miriam som stod lutad mot väggen med armarna i kors. Bakom henne hängde två konfettirullar från dörrkarmen som ledde in till korridoren och gästrummen.

”Ska vi börja utan honom då? Tommy lär inte by sig. Mirre, han blir väl knappast sur om vi börjar äta lite?” Danny sträckte sig efter en tallrik.

”Det är hans födelsedag. Jag tycker vi väntar”, svarade Miriam. Hon var långt mer orolig än hon ville påskina.

”Vi sitter redan till bords”, sa Alex och ryckte på axlarna.

Miriam nickade. ”Jag går ut en sväng och kollar lite snabbt.”

”Vill du ha sällis?” Lenore hällde upp ytterligare ett glas vin ur boxen som stod på bordet. Egentligen ville hon inte ut i kylan men frågade för sakens skull.

”Nej det är lugnt”, sa Miriam. ”Tack ändå.”

 

En kall ström av frisk luft svepte in i lokalen då hon öppnade dörren, gick ut, och stängde den försiktigt bakom sig. Ute på verandan var det stilla. Inifrån lokalen hörde hon Dannys röst, dämpad och otydlig. Han höll säkert ett långt meningslöst tal som tog avstamp och utmynnade i sig själv. Miriam hade troligen hört allt förut. De andra med.

Bakom parkeringsplatsen var skogen svart, bara nylagda snötäcken över grenarna lös upp spöklika vita armar i mörkret. Till vänster ledde grusvägen ut mot en större väg med fastare mark. På håll kunde hon se motorvägsbron avtecknas likt en ödslig och slocknad regnbåge. Det var skrämmande tänkte hon, att det som skulle överleva dem alla var just detta: dessa motorvägar, konstruktioner, höghus, trottoarer, metallbyggen och bilar. Asfalt och betong. Plåt och järn. Dessa tomma skal.

 

¤

Trycket mot blåsan värkte. Lenore stod i den smala korridoren bakom köket där hon beundrade de djupa färgerna i en tavla som hängde på väggen. Den föreställde en fallande stjärna.

Hon drog i handtaget till toaletten. Upptaget.

”Vem där?”

”Johanna”, pep ett svar.

”Ingen fara gumman, jag går ut och kissar”.

”Okej”.

En festlokal med en toalett. Skandal, tänkte Lenore, men göra någon stor grej av det tänkte hon inte. Samvetet gnagde över Miriam som fått åka iväg ensam och orolig. Kanske borde hon ha följt med. Hon kunde inte sätta fingret på det riktigt, men något stod inte rätt till.

Hon gick tillbaka till allrummet där de resterande gästerna; Danny, Kenny och Alex börjat äta så smått av smörgåstårtan medan de pratade om Kennys nya art director-jobb. Lenore förstod inte mycket mer än att det verkade tråkigt. Inte för Kenny, som sken som en sol, men för henne. Hon skulle inte missa mycket action ifall hon lämnade gossarna ensamma ett litet tag.

Hon öppnade ytterdörren.

”Vart ska du?” frågade Danny.

”Bara ut och kasta lite smutsvatten”, sa Lenore och flinade. Hon väntade på ett surt svar från Alex eller åtminstone ett skratt från någon annan, men utan resultat.

 

Lenore drog ned byxor och trosor i ett svep nedför knäskålarna och satte sig på huk. Hon satt till vänster om den tomma parkeringsplatsen, inbakad under ett träd, i en dunge. ”Hej urinvägsinfektion. Nästa hållplats: Lenores fitta.” Hon pressade till med magen och det smutsgula pisset borrade hål i den gnistrande snön under henne. Värmeångor från urin dansade upp mot underlivet och hon pustade ut. Det var förbannat skönt.

Hon höll blicken fixerad vid festlokalen med ryggen mot motorvägen långt bakom henne. Mörkret hade en närmast fysisk närvaro, och de få ljuskällorna som fanns närvarande kändes fragila, svaga, nära till utplåning. Det var underliga tankar. Ett ändlöst mörker höll på att ta över.

Hon tänkte på Alex och fick en klump i halsen. Vinet hade slagit till ordentligt så fort hon kommit ut i kylan och kanske var det bara ett stråk av sentimentalitet, men hon kände sig plötsligt ledsen. Hon tyckte synd om Alex. Det var synd om honom eftersom han gift sig med en tjej som egentligen bara väntade på något bättre. Uselheten grep tag i henne. Den brukade dyka upp efter ett tag när vinet skvalpat omkring tillräckligt länge.

Hon skakade på rumpan, kände skinkorna dallra till och drog upp byxorna.

Sen hörde hon ljud. Tanken på änglar slog henne. Hon tittade upp och såg två rävar ståendes blickstilla i snön. Den ena räven saknade öron. Den andre hade långa blåsvarta revor i pälsen och svarta sår istället för ögon. Det var något annat fel med rävarna, förutom det uppenbara; deras muskler ryckte spastiskt, nästan omärkbart. Som om de var fulla av elektricitet, eller hade Parkinsons sjukdom. Hon tänkte på sin mormor av någon anledning. Rävarna viskade. Hennes mormor var död men levande. Rävarna viskade. Vind som trycker mot bågnande fönsterglas. Viskade. Henne mormor som öppnade dörren, släppte in kaoset. Och så röster, sedan länge döda men tydliga: ”hjälp oss dans-an… dans-an stjär-na”.

Lenore kräktes på sina skor.

 

¤

Hon stapplade in lokalen vit i ansiktet, drog igen dörren bakom sig och låste. Det var Kenny som först lade märke till henne. Han avbröt sin konversation med Johanna. ”Lenore?”

Bakom Kenny och Johanna, som satt vid bordet, stod Danny och Alex och inspekterade något på Dannys mobiltelefon.

”Lenore?” Kenny reste sig upp.

Hennes händer darrade, armarna skakade och huvudet knyckte åt olika håll. Sedan skrek hon ett desperat, gällt och sprucket skrik som tvunget lossnade från kroppen och tilltog allt mer i styrka. Rösten verkade strypa allt syre i rummet.

Alex klev fram och brottade ner henne på golvet, höll om henne tills hon slutat skrika, tills skakningarna ebbat ut en aning. Allt var över på någon minut.

”Men gud, Lenore, vad är det?” frågade Kenny. ”Vad fan har hänt?”

Lenore var inte mentalt närvarande i gästrummet. Istället balanserade hon på en klippavsats i sitt inre där vansinnet när som helst hotade att knuffa henne över gränsen.

 

När hon vaknade hade ansiktet svullnat av gråt. Halsen ömmade och huvudet dunkade, smällde innanför pannan. Alex satt bredvid sängen, de var ensamma i gästrummet. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig, men sedan kom det tillbaka; festen, Tommy som inte var där, Miriam som åkt iväg… och hon själv utomhus… Hjärtat frös och hon hostade våldsamt. Det gjorde ont; halsen var torr.

”Vad hände?” Det var Alex röst. Bakom honom såg hon Danny som betraktade dem bekymrat. Bakom honom dök Kenny upp, som tänkte säga något men förblev tyst.

Lenore satte sig upp i sängen. Hon drog med händerna över ansiktet, torkade bort kallsvett. ”Jag såg någonting. Kände någonting…” Rösten trilskades.

Danny och Kenny tittade på varandra.

”Någonting? Vadå?” frågade Alex.

”Döda djur”, sa Lenore.

Det var tyst i rummet ett tag. ”Hur menar du?” sa Danny. ”Döda djur?”

”Ja, typ, eller jag vet inte. Det var… det var i skogen. Döda rävar som levde. Det är så jävla sjukt.” Hon skakade på huvudet, trodde knappt själv på orden som letade sig ur hennes mun.

”Nu har det slutligen kommit”, sa Alex och reste på sig. ”Hon har blivit galen. All jävla sprit och medicin, ja det är så här det börjar.”

”Jag såg vad jag såg. De stirrade på mig och viskade!”

”VADÅ, DÖDA DJUR SOM STIRRADE? Döda djur i skogen? Är det vad du snackar om? Vadå för djur? Zebror? Valrossar? Zombie-zebror?”

”Nej, det var rävar som var döda! Och viskade! De hade röster!”

”Döda rävar som viskar till dig i skogen? Du får allt komma med en bättre ursäkt om jag inte ska ringa psyket på dig”, sa Alex och vände sig mot Danny och Kenny, såg menande på dem. När de inte sade något stormade han ut och smällde igen dörren till gästrummet så att det ekade i hela lokalen.

”Han får inte gå ut”, sa Lenore. ”Stoppa honom från att gå utomhus! Jag är inte galen! Jag är inte galen! Det finns något där ute, förstår ni inte?”

”Jag tror dig gumman.” Danny lade sin hand över hennes panna och utväxlade en diskret blick med Kenny. Nog hade hon feber alltid.

 

Oron blommade likt en ondskefull tistel i bröstet och halsen snörde ihop, vilket gjorde det svårt att andas. Nu var hon i princip övertygad om att något hade hänt Tommy. En bilolycka eller något annat. Det hade varit en dum idé att fira hans födelsedag här ute. Meningslöst, rentav.

Miriam körde sakta. Hon stängde av luftkonditioneringen och pressade ansiktet mot rutan. En bild for upp i hennes inre: hur hennes mor hade kört bil. Exakt som hon gjorde nu, med nästippen mot glasrutan. Hon drog lätt på munnen men hann inte tänka vidare då hon såg något som blinkade en bit till vänster, in i skogen vid sidan av vägen. En registreringsplåt som reflekterade ljuset från hennes strålkastare.

Hon ställde sig på bromsen och näsan slog hårt mot framrutan vilket skickade spjut av smärta ner under ögonen och upp i näsroten. Hon stängde av bilen, tog nyckeln – stoppade den i fickan – öppnade dörren och sprang ut. Hon befann sig fortfarande på grusvägen, precis bortom synhåll från festlokalen och långt ifrån motorvägen.

Det var Tommys bil, men han satt inte bakom ratten. Hon såg spår av något mörkt, blodblodblod, leda bort från den öppna krockskadade dörren och djupare in i mörkret. Snön föll inte längre.

”Tommy?”

Jag sitter fast i en dröm jag inte kommer ur, tänkte hon. Ett svar, en förlösande chock, vadsomhelst, behövdes för att vakna och få ett slut på detta. Hon måste hitta honom nu, död eller levande spelade nästan ingen roll längre.

Hon följde det mörka spåret allt längre in i det svarta. Till slut var hon helt uppslukad av skogen. Spröda grenar knakade under skorna och buskar rev i ansiktet. Det var som att tränga allt djupare in i en kall feberdröm.

Hon hörde något. Ett klagande ljud. Synen, som vant sig vid mörkret, urskilde konturer. En man satt på en stock framför henne och höll något i famnen; svarta ormar eller rep.

”Tommy?”

Snart skulle hon vakna. Hon var helt säker. Snart måste hon vakna. För detta hade gått för långt, det var för overkligt.

Mannen såg på henne. Det var varken rep eller ormar i famnen, utan tarmar. Blöta, kladdiga tarmar.

”Äntligen”, kraxade Tommys trasiga röst. Leendet som sprack upp i hans ansikte liknade en uppskuren hals.

Men det var inte Tommy. Inte längre. Nu skulle hon vakna. Det här var tillfället. Just precis nu. Hon skulle vakna i sängen bredvid honom och inte kunna somna om, utan ligga där och darra tills han upptäckte det och höll om henne. Då skulle hon berätta om det här. Om hur nära verkligheten hennes mardrömmar vågade sig.

Men hon vaknade inte och figuren reste sig på svajiga ben, sträckte sig efter henne.

 

¤

Alex öppnade ytterdörren och klev ut, insöp den kristallklara luften. Han plockade upp en cigarett och tände den ivrigt med en darrig låga. Sedan drog han ett djupt bloss och andades ut.

Det här var fan droppen. Nu hade han stått ut med henne tillräckligt länge.

Kom med oss.

Alex såg sig omkring. Lyssnade.

Mörker. Ett svart iskallt hav av mörker. Döden, tänkte han, var som att drunkna. Att sväljas av ett anonymt hav. Märkliga tankar pockade på hans uppmärksamhet.

Öppna dig. Dans-an.

Hörde han något? En känsla smög sig på, som om någon talade med honom utan ord. Det var som om någon kommunicerade… inuti honom.

Han tog ytterligare ett bloss från cigaretten och lät röken sakta rinna ut mellan sina spända läppar.

Vi har väntat. Lyck-an är här.

Han skrattade. Det var som om någon pratade med honom trots att han visste att han var ensam här ute. Mycket märkligt.

Vi fortsätter tillsammans.

Alex hostade. Böjde sig framåt, vinklade örat mot skogen. Kunde det här stämma? Hörde han verkligen något?

Det har börjat nu, dans-an. Väntan över.

Lenores sammanbrott hade verkligen ruskat om honom. Hon hade sina perioder när hon tippade över, det visste han allt för väl, men detta? Levande döda djur… rävar som viskar? Det lät som någon billig skräckfilm. Ändå lät det inte lika otroligt som för ett par minuter sedan.

Vi kommer i glädje, dans-an de stjärn-a. Bli med oss.

Vad fan är det som pågår egentligen? Han knäppte iväg den halvrökta cigaretten mot parkeringsplatsen, men vågade inte följa den glödande fimpen med blicken. Vågade inte möta mörkret som slöts kring honom.

Det har börjat.

Han gick in i värmen igen, upprörd, rädd för något, men inte säker på vad.

 

Bredvid bordet där de druckit vin och ätit smörgåstårta, satt Kenny och Johanna. De höll om varandra, vaggade fram och tillbaka som om de dansade till en ljudlös melodi. Vid ett annat tillfälle hade det varit romantiskt. Kenny kysste Johanna på kinden och tittade upp mot Alex som precis stängt ytterdörren bakom sig. ”Hur är det?” frågade han.

”Du, Kenny”, sa Alex med växande panik i rösten. ”Jag vill att du svarar på en fråga. Och jag vill inte att du tycker att jag är galen som frågar, utan svara bara helt ärligt nu.”

Kenny nickade. Johanna vände sig om och tittade på Alex, blev plötsligt rädd för honom. Han verkade oberäknelig. Situationen hade utvecklat sig på sämsta tänkbara sätt och hon kände sig mer malplacerad än någonsin. Hon önskade att de kunde ringa efter en taxi och åka hem.

”Okej…” Alex tvekade. ”Var är vi exakt?”

Det var tyst ett tag.

”Hur menar du?”

”Jag menar vad är detta för ställe? Vad är det för skogar?” Alex uttalade orden långsamt och behärskat. ”Är det någon som vet denna information?”

”Information? Vadå? Om det är en gammal indiansk gravplats eller något?” Kenny skrattade torrt. ”Vad är det Alex? Mår du inte bra?”

”Jamen FÖR HELVETE, vad vet vi om de här skogarna? Vad är det här för lokal? Vi är norr om Stockholm, men vad är det här för lokal? Vad är det för ställe?”

”Gå in till Danny”, viskade Kenny till Johanna utan att släppa Alex med blicken. ”Gå in dit nu.”

Johanna reste sig och gick iväg.

”Nu tar vi det lugnt här”, sa Kenny. Han höjde händerna som för att visa Alex att han inte menade något illa.

Alex gestikulerade åt det håll Johanna försvunnit. ”Vad menar du med att skicka iväg henne? Som om jag skulle vara någon jävla galning? Vad sysslar du med? ”Alex var inte långt ifrån gråten. ”Allt jag vill veta”, fortsatte han med tjock hals, ”är om det är något skumt med det här stället. Fan vilket jävla…” Hans röst dog ut.

”Det är väl någon sorts festlokal, inte vet jag. Tommy hyrde den från… jag vet inte, någon förening kanske.”

”Är det inte ett konstigt ställe att ha en ”festlokal” på? Vi är rätt avskärmade från närmsta stad, är vi inte? Är det en gammal forskarstation av något slag?” Han tittade ner på sina händer. De ryckte spastiskt. Han försökte att inte låta paranoid men det var svårt eftersom han kände sig paranoid. De befann sig i en film som höll på att gå åt helvete. Men han hade bara varken listat ut sammanhanget eller identifierat fienden ännu. Och nu var han säker – skogen hade viskat till honom där ute. Den hade en röst.

”Ta det lugnt nu, kompis.” Bakom Kenny tittade Danny fram med ett sammanbitet uttryck.

”Jag är inte våldsam”, mumlade Alex. ”Det är inte jag som är problemet”, fortsatte han tyst, ”det är något som pågår här. Något som började när vi kom hit.”

”Vi kanske ska gå och lägga oss och vila lite, va, Alex? Vad säger du? Ta det lite chill och vänta på att Miriam kommer tillbaka och sen ta ett par sömntabletter och sova ruset av sig? Bra idé va?” Danny försökte låta överslätande, en bra taktik.

”Jag är nykter”, sa Alex. Hela kroppen skakade nu. Någonting hade pratat med honom när han var utomhus. Det var en sanning. Någonting som var på väg, eller som redan var där. Något som inte varit mänskligt. Något okänt. ”Rymden”, sa han. ”Det måste vara aliens på något sätt.”

Danny och Kenny tittade oroligt på varandra.

”Utveckla det där lite grann”, sa Kenny.

”Tänk om någonting finns i just den här skogen. Som alltid har funnits här. Eller som kom hit för längesen eller nu precis… och nu… på något sätt… har vaknat eller tar sig in… eller… försöker ta sig in i oss…”

Danny plockade fram en plunta ur innerfickan. ”Kanske dags att jobba bort den där nykterheten, Alex, vad säger du?”

 

Lenore befann sig i ett av gästrummen. Hon låg på sängen med kläderna på och blinkade nervöst. Kände smaken av järn och salt då hon slickade sig om läpparna. Rävarna hade försökt borra sig in i hennes huvud på något sätt. De hade inte lyckats, men hon var ur balans, kände sig öm och sårbar. Hon mindes inga detaljer, kunde inte formulera något konkret av det som hänt. När hennes tankar vidrörde det som skett, skyggade de undan. Hon hade mött ett slags väsen, det var hon säker på. Men det gjorde ont, som att stirra direkt in i solen, när hon tänkte på det.

Johanna satt vid hennes sida och svettades. Hon visste inte vad som pågick, bara att hon ville därifrån. Hur mycket de än avfärdade Lenore som vansinnig för tillfället var det något i hennes plågade uppenbarelse som fick Johanna att tro. Kanske hade Lenore sett något som faktiskt existerade. Något oförklarligt.

 

¤

Saken var över henne och det var underligt, tyckte hon, hur kall hon blev. Ingen panik, ingen blackout. Hon tvingades ner på marken, den var överlägsen henne i styrka. Nu förstod hon varför hon först trodde det var Tommy. Det hade verkligen varit honom. Det var hans kropp. Men munnen var för stor, som om käkbenet brutits itu. Ögonen, som var för runda, trängde ur hålorna och pupillerna, som lös i ansiktet, abnorma. Bakom de stora svarta cirklarna fladdrade även något annat – ett väsen av något slag; utomjordiskt eller uråldrigt. Tommys kropp fungerade som en dräkt åt något annat. Sedan: en annan, mycket grymmare, insikt; Tommy var inte död. Han fanns kvar i allt det där.

Nu var hon nere på marken. Registrerade saker omkring henne, som om hon förde protokoll. Snön som smälte under bakhuvudet. Värken i knät. Stjärnorna på himlen som blänkte och glimmade underbart. Små pärlor som trängde ur pannan; svettdroppar.

Hon fixerade blicken på stjärnljusen ovanför. De verkade så långt borta. Så många av dem redan döda, men ljuset brann ännu. Kanske skulle de för alltid färdas genom nattrymden som ekon från plågade skrik.

Det tog all hennes kraft att utföra det hon gjorde för att komma loss; hon pressade in tummarna i sakens utstående ögon så hårt hon kunde. Hornhinnan gjorde ett märkligt motstånd, vibrerade likt tusentals små nålar mot hennes tumspetsar, innan de sprack och varelsen rullade av henne. Hon kom upp på fötter och sprang haltande iväg utan att veta vart.

Stanna Miriam.

Helvete heller, tänkte hon och ramlade klumpigt över iskalla stenar och snö, över brutna träd och snåriga frusna buskar. Hon försökte hålla balansen, men föll och slog i knäna så det krasade till i hela kroppen.

Varelsen som styltade bakom henne verkade ha svårt med motoriken, den svängde in i ett träd, som vore den berusad. Händerna slet i blindo och fick tag i ett träd. Den rev och slet sönder barken, bröt av fingrarna på båda händer utan att reagera på smärta.

Miriam hörde röster. Neutrala viskningar från skogen, marken, luften.

Miriam, släpp in oss. Släpp in oss. Dans-an.

Hon stannade upp ett ögonblick och försökte orientera sig. Knät var sönderslaget och ilningarna, som sände granna påfågelvingar av smärta genom hennes medvetande, var fruktansvärda. Hon kippade efter luft, föll ihop på marken. Blodet, som tejpat fast hennes klänning kring ena benet, pumpade ymnigt ur öppna sår. Armarna och ansiktet var täckta av rivsår. Yrseln bjöd upp till dans.

Men så kom en annan sensation över henne. En pirrande och märklig känsla som inkräktade, penetrerade hennes blodiga knä med smala trådar av välbehag. Revorna på underarmar pirrade och ansiktet kittlade och spände. Överallt där det fanns sår, trängde något osynligt in. Viskningarna, som blev allt tydligare, tapetserade insidan av hennes huvud. Något våldtog hennes skador, spred sig innanför huden.

Miriam, bönföll rösterna, Miriam, Kaos. Dans-an. Sepptera. Sepptera.

Miriam fylldes av ljus. Försökte stå emot. Accepterade.

 

BloodNet_-_A_Cyberpunk_Gothic_(AGA)

 

Den rörde på sina armar och sina ben. Det här gick vägen. Benet var visserligen trasigt men knappast lika förstörd som den första. Vida överlägsen allting hittills. Länge hade de försökt lista ut hur de skulle ta sig in, försökt många olika människor och sätt under årens lopp, men först när den sönderbrutna kroppen uppenbarade sig vid nästet förstod de hur. En fysisk öppning, en spricka. Men mannen hade varit allt för trasig. Nästan borta redan. Ingenting fanns att vira existensen kring utom köttet. Det hade inte gått särskilt bra. Med kvinnan var det lättare. Hennes tankar och minnen fanns kvar. Hennes kropp någorlunda intakt.

Miriams mobiltelefon ringde i jackfickan. Med hennes rörelsemönster lyckades den ta upp telefonen och svara: ”Mrriiiiijjjiiiaaam.”

”Miriam?” sade en röst på andra sidan. ”Hallå? Är… är du okej?”

”Mrrrriirriiiiaaaaaaaaam”, svarade den så glatt den kunde.

Det här gick ju alldeles lysande. Lyckans dagar var här. Blixtens förkunnare och den tunga droppen i molnet. Fortsättningen kunde följa.

Nu hitta fler boningar. Den sista människan väntade. Tiden var nu. Och som de hade väntat. Som de hade längtat. Som de hade färdats.

 

¤

”Okej”, sa Danny. ”Miriam svarade… men något måste varit fel med täckningen. Det lät rätt konstigt. Men… ja… alltså… samtalet gick fram i alla fall. Och hon lät… eh… ganska munter.”

”Ja, men då är hon fortfarande ute och letar efter Tommy då”, sa Kenny. ”Och hittar hon inte honom, eller hittar en krockad bil eller något ringer hon väl oss. Eller ambulansen. Mottagningen fungerar ju.”

Danny nickade manande åt Alex håll, varpå Kenny tog en stol och satte sig mittemot honom. ”Hur är det mellan dig och Lenore egentligen? Hände det något innan ni kom hit?”

Alex gav honom en mörk blick. ”Jag skiter fullkomligt i Lenore.”

”Ni har en jobbig period just nu bara”, sa Danny bakom dem. ”Ni kanske borde gå och prata med någon…”

”Är du dum i huvudet på riktigt? Eller vad är det? Det har inte med mig och Lenore att göra. Det finns något här! Något som väntar på oss utanför!”

”Alex… låt Lenore vila ett tag och låt Miriam komma tillbaka innan vi börjar tro det värsta om allting. Hör du ens hur du låter?”

”Jag skiter i hur det låter. Jag vill härifrån. Ring en taxi till mig.”

Danny lade en hand på Kennys axel. ”Det kanske är lika bra att vi ringer en taxi. Det börjar bli jävligt konstigt det här.”

Kenny reste sig upp. Ilskan fick hans ansikte att blossa rött. ”Vi är här för att fira Tommys födelsedag och Miriam letar efter honom. Lenore är skitpackad och behöver sova ruset av sig och Alex snackar om utomjordingar! Vad fan är det här? Jag trodde vi skulle föreställa vuxna människor. Det här är för fan patetiskt.”

Alex sade ingenting.

”Okej. Tio minuter. Vi ringer en taxi om tio jävla minuter så kan ju svikarna som vill dra sätta sig i en taxi hem. Men du tar fan inte Lenore med dig, fattar du? Du får åka själv. Hon behöver inte ditt psykopatsnack. Jag och Johanna drar ingenstans förrän Miriam är tillbaka. Ska du bara lämna henne eller?”

Alex släppte den tomma pluntan på golvet. Sedan begravde han ansiktet i händerna. Gnuggade sig i ögonen. ”Jag vet inte. Jag vet inte.” Han var inte lika säker längre. Allting snurrade i huvudet. Alkoholen som han med våldsam målmedvetenhet hällt i sig försatte tankarna i ett milt töcken.

Kenny böjde sig ner framför honom. ”Du, Alex. Förlåt. Det var inte meningen att hetsa upp mig. Vi går ut på terrassen och väntar in Miriam. Tar en cigg och lugnar ner oss.”

Alex skakade på huvudet.

”Okej, men om jag och Danny går ut en sväng, klarar du dig själv då? Det finns mer vin och bål om du vill ha. Det står på bordet.”

Alex nickade.

Danny tog Kenny åt sidan. ”Tror du att det är en så bra idé att lämna honom ensam härinne?”

”Du får göra som du vill, men jag går ut och tar en cigg. Jag måste ha frisk luft alltså. Jävla dårhus.”

”Jag stannar med honom.”

”Visst. Gör så. Skitsamma. Om Johanna undrar, står jag bara utanför.” Kenny drog på sig kavajjackan och gick ut.

Danny stängde dörren bakom honom men höll ett öga på terrassen genom fönstret. Marschallerna brann och kastade långa skuggor utmed parkeringen framför lokalen.

 

¤

Utomhus var det kallt och tyst. Det svaga ljuset från lokalen dog bara meter ut på den nyfällda snön över parkeringsplatsen. Kenny tog ett par steg mot parkeringen, lirkade i kavajfickan efter cigarettpaketet, och såg i ögonvrån att Danny betraktade honom vaksamt genom fönstret inifrån. Vad var hans grej egentligen? Han irriterade sig på Danny, hade alltid gjort. Det var något med människor som alltid förde sig med stora gester för att dra uppmärksamhet till sig. Särskilt då de blev tysta små möss när det verkligen gällde.

 

Alex plockade upp sin mobiltelefon. Danny gick fram och satte sig på stolen mittemot, liksom Kenny gjort dessförinnan. ”Vad gör du?”

”Jag ringer 112.”

”Alex, snälla. Vad ska du säga till dem? Säg bara till mig vad du ska säga till dem, så kan du ringa sen. Låtsas att jag är 112. Vad ska du säga? 112, hej hallå. Vem där?”

”Jag vill ringa till Mirre”, sa Alex.

”Okej, ring henne”, sa Danny. ”Det är bättre.”

 

Det var en svag trudelutt som fick Kenny att vända uppmärksamheten mot husknuten. Någon försvann bakom den, precis ur synfältet, in i mörkret.

”Tommy?” Kenny började gå längs lokalens framsida för att nå fram till knuten. ”Miriam? Hallå?”

Det var en mobiltelefonsignal. Någon befann sig bakom husknuten. Ljudet upphörde och en knarrande kvinnoröst tog vid: ”Jaaaaaaaaaa?”

Han joggade fram och passerade husknuten, såg in mot mörkret där den enda ljuskällan, den från mobildisplayen, lös upp ett förvridet Miriam-ansikte som stod och flinade med öppen mun. Det var hon. Det var Miriam. Vad i helvete hade hänt med henne? Hon stod märkligt lutad mot husväggen, som om benet var brutet. Han sprang fram till henne, tog tag i hennes arm. ”Miriam!”

Hon släppte mobilen och slängde sig över honom. Kenny fick upp armen i försvar, varpå Miriam bet honom i handen. Han försökte slita sig loss, men bettet satt som gjutet. Han slog henne så hårt han kunde rätt i ansiktet med sin fria hand, men käftarna ville inte släppa. Paniken tog över. Han fortsatte slå mot ansiktet, allt hårdare och krossade till slut näsan på henne. Blod, svart som olja, sprutade trögt ur näsborrarna.

En burkig röst hördes från mobilen som låg på marken och lös upp en liten ö av blodfärgad snö. ”Hallå? Hallå?”

När Kenny hörde Alex röst från mobilen började han skrika. Först kom enbart grymtningar, den fasa han genomborrades med gick inte att trä i ljud. Men när andra röster, de som smög och lockade, trängde in i hjärnan och manade, bad om tillåtelse, brast det och grymtningarna blev skrik; först av rädsla för sitt eget liv, sedan av äckel över sitt hänsynslösa våld gentemot Miriams ansikte, men till sist i triumf då hennes sönderslagna käftar äntligen släppte taget.

 

¤

När Miriam svarade i telefonen insåg Alex direkt att något verkligen var åt helvete med hela situationen. Det var inte täckningen det var fel på, det var mottagaren. Rösten som sade ”Jaaaaa” i andra änden var något annat. En vaken mardröm.

”Hallå? Hallå?”

Sedan hörde han skrik. Det blev en märklig rundgång; skriket kom samtidigt inifrån telefonen som utanför huset. Han förstod att det var Kenny och att någon form av attack pågick.

Danny såg chockad ut. Vände sig till Alex med uppspärrade ögon. Han väntade på något, ett beslut kanske, en väg att gå.

Alex visste inte om det var rätt väg att gå, men han sprang fram till dörren, och till Dannys förvåning öppnade han den inte, utan låste den. Sedan backade han undan, plötsligt klarvaken, fyllan förintad i en rusch av pumpande adrenalin.

Johanna kom inrusande från gästrummet där hon suttit med Lenore. ”Vad händer? Var är Kenny?”

Ytterdörrens handtag slamrade ilsket.

”Öppna dörren för helvete! För helvete! Öppna!” Kennys röst var panikslagen. Först trodde han sig ha glömt bort hur man öppnar en vanlig dörrjävel men väldigt snart insåg han vad som inträffat. Han var utelåst. ”Hallå! Det är låst, släpp in mig! Hjälp mig för fan!”

Johanna sprang mot dörren men Alex, nu mer närvarande än någonsin, drog tag i henne när hon passerade honom och fångade in henne i ett brottargrepp.

”Vafan gör du!? Släpp mig!”

”SLÄPP IN MIG FÖR HELVETE! DET ÄR LÅST!” Kennys röst gick upp i falsett. Han bultade med händerna mot dörren.

När Johanna kopplade samman Kennys skrikande med Alex agerande insåg hon att insatserna hade höjts rejält. Nu var kvällen inte bara obehaglig, men en kamp på liv och död. Det enda som betydde något var att de släppte in hennes pojkvän. ”Kenny!” skrek hon. ”KENNY!” Hon försökte komma loss ur Alex grepp och ryckte våldsamt åt olika håll, vilket fick dem att falla ner på golvet med en hård duns. Men Alex höll fast och de kom ingenvart. Hon kastade med huvudet bakåt och skallade honom i ansiktet.

Alex synfält exploderade i blinkande purpurstjärnor av smärta och han tappade greppet om henne. Hon reste sig och sprang mot ytterdörren men hann bara ett steg innan Alex, liggandes på golvet och väldigt tursamt, fick tag runt hennes ena fotled så att hon stöp framåt.

Så hörde de dörren låsas upp, öppnas och stängas med en smäll, för att sedan låsas igen.

Kenny stod framför dem. Danny, som hade låst upp dörren, stod bredvid.

”Vad i helvete?” sa Kenny med ihålig röst. Det droppade blod från såret i handen. ”Vad fan är det som händer?”

Alex släppte taget om Johanna. Hon kom snabbt upp på benen och sprang till Kenny, omfamnade honom och började gråta. Alex låg utmattad kvar på golvet. Han var inte säker på att han gjort rätt, men åtminstone hade han gjort något.

”Ville ni inte släppa in mig? Eller vad fan håller ni på med?” Kenny ruskade av sig Johanna som föll ihop i en hög bredvid honom. ”Jag blev för fan attackerad av ett jävla monster där ute. Och ni vill inte släppa in mig?” Han vände sig mot Danny och höjde näven, som om han skulle slå honom. Danny ryggade bakåt.

”Förlåt Kenny, förlåt, jag vet inte vad som händer”, sa Danny och menade vartenda ord.

Kenny såg hatiskt på Alex, som sakta tog sig upp på två ben.

Alex överläpp hade svullnat till bristningsgränsen, men inte spruckit. Han skakade på huvudet, alldeles utmattad för att säga någonting.

Lenore uppenbarade sig i dörrkarmen som ledde in till köket och gästrummen. ”Kenny”, sa hon med ett lugn som bröt av den kaosartade stämning som piskats upp. ”Nu tar vi det jäkligt lugnt allihop.” Lenore gick fram till Johanna, hjälpte henne upp.

”Den jäveln ville inte SLÄPPA IN MIG!” skrek Kenny och pekade sin blodiga hand mot Alex som stod framåtlutad och hämtade andan.

”Ja, men nu är du här. Vad är det som har hänt?”

”Miriam har blivit en zombie!” skrek Kenny med det som fanns kvar av stämbanden och vacklade ett par steg bakåt av utmattning.

”Bort från dörren!” ropade Danny. ”Om det är zombies så kommer de med händerna genom dörren på något sätt! Bort därifrån!”

Kenny, som inte hade några krafter kvar, klev bort från dörren. Han andades hårt och stötvis medan han misstänksamt betraktade de andra, som beredd på att försvara sig.

”Var är Miriam?” frågade Lenore.

”Hör du inte vad han säger?” Danny var upprörd. ”Hon är en jävla zombie!”

”Hon… att… atta… attackerade mig”, flåsade Kenny och kände raseriet som ett fyrverkeri i ådrorna då han stannade med blicken på Alex. ”Den jäveln… ville… att jag skulle dö.”

Danny bröt in: ”Men fattar du inte? Om hon är zombie är du biten. Då blir du också zombie.”

”DET FINNS INGA JÄVLA ZOMBIES”, skrek Lenore. ”Kan någon lugnt och sansat berätta vad det är som händer?”

Plötsligt hördes ett krafsande från ytterdörren.

 

¤

Det blev tyst i allrummet.

”Aaaaaaåååååaaaaååå”, ropade en lycklig röst utifrån.

Alex, som nu äntligen stod upprätt, kände på sin svullna överläpp och sa: ”Släpp inte in henne.”

Lenore gick fram till dörren. ”Miriam? Gumman? Är det du?”

Det var tyst ett tag. Sedan svarade saken på andra sidan: ”Mmmmmjaaaaammm!” Följt av ett märkligt gurglande.

Lenore såg ut genom titthålet. Ett skevt och blodigt Miriam-ansikte, som nästan helt saknade näsa och vars käke hängde lealöst från ansiktet, glodde tillbaka på henne med vidöppna och förtjusta ögon.

”Vafan har hänt med henne?”

”Henne?” sa Kenny. ”Det där är inte Miriam! Det är ett jävla monster. Hon bet mig. Jag slog henne. Hon… jag… jag vet inte…” Smärtan i handen från Miriams bett hade domnat bort. Istället ilade och pirrade det nästan behagligt; som om osynliga tunna ormar kröp in i sårets mynning. Han tittade på handen. Den var uppsliten strax under lillfingret. Färskt blod rann längs underarmen och färgade hans vita skjorta rosaröd. Det borde göra ondare. Han förstod att chocken lindrade smärtan med adrenalin, men ändå. Det borde göra ondare.

Hej Kenny.

Han såg upp på de andra. De var upprörda och pratade om Miriam. Alex satt en bit bort på en stol och tog upp sin mobiltelefon.

Starkare.

”Jag ringer 112”, sa Alex.

”Bra ide!” ropade Lenore, ”Ring efter ambulans till Miriam. Jag går och hämtar en filt till henne så länge. Hon kan inte vara utomhus så där. Hon måste få en filt. Måste… få något”

Lenore var på väg till gästrummet då Alex fattade tag i henne, runt halsen, tryckte henne mot väggen, och för en sekund möttes deras blickar som de borde gjorts för länge sedan: utan föreställningar, bara de två, här och nu.

”Du öppnar inte dörren. Du ger henne inte ett skit, fattar du det? Det är någonting i skogen och det ha tagit Miriam och nu försöker det ta oss. Öppnar du dörren är vi körda. Kan du få in det i din bipolära hjärna?” Hans läpp var så svullen att det var svårt att prata ordentligt.

Lenore tog sats och knäade Alex ordentligt mellan benen. Han pep till och föll ihop. Hon stod över honom och försökte slita av vigselringen från fingret, men misslyckades. Istället spottade hon på golvet bredvid honom. ”Du rör mig inte ditt jävla svin!”

Ingen sade någonting. Krafsandet hade upphört. Alex kippade efter andan och kräktes sedan våldsamt över bröstet och hulkade av smärta.

”Okej”, sa Danny. ”Hur det än ligger till så behöver Miriam… eller vad det nu är… hjälp. Och vi behöver hjälp. Jag ringer 112 nu och ber dem skicka någon.” Han fiskade upp mobiltelefonen ur kavajfickan och slog 112. ”Hej! Vi behöver hjälp här. Skicka ambulans. Skicka polis, skicka allt ni har.”

Danny lyssnade, vevade med händerna som för att skynda på processen. ”Ja, alltså, en kompis till oss har blivit en zombie.”

Lenore slog sig för ansiktet.

”Eller alltså inte en zombie, men hon har blivit galen och är skadad och vi är i livsfara, och någonting i skogen… ni måste skicka hjälp. Jag heter…”

Kenny grep tag runt Dannys huvud och borrade in tänderna i nacken. Danny tappade telefonen och skrek. Kenny hoppade upp på hans rygg. Benen vek sig och de föll ihop på golvet tillsammans. Kenny ryckte loss en bit kött ur Dannys nacke och spottade ut det. Ansiktet var kladdigt av mörkt blod, ögonen uppspärrade, lyckliga, helt igenom närvarande.

 

Senaste människan var bäst hittills. Nästan helt utan fysiska defekter. Och stark, vital. Med honom kunde de andra öppnas en efter en. Lyckoruset bubblade vid universums hållplats. Till och med rösten var intakt.

”Hej”, sade den och log.

Danny låg avsvimmad på golvet bredvid. Nästa var redan på väg. Trådarna fann ingången.

”Lyckans tider”, sade den till de skräckslagna människor som ömsom låg, satt och stod utspridda i rummet. ”Lyckans tid är här!” ropade den.

Sedan gick den ett par, någorlunda stadiga, steg och låste upp ytterdörren. Miriam släpade sig in. Ansiktet var närmast oigenkännligt; hudmassa, svullet kött, blod och krossat ben i en massiv sörja. Klumpar av smuts och levrat blod dinglade i det stripiga håret och ögonen lyste av glädje och nyfikenhet. Munnen hängde öppen, blodigt dregel rann ner på hennes vinröda, och nu trasiga, klänning. Kenny-saken låste dörren efter henne. Danny reste sig upp och vände sig mot Kenny och Miriam. De tittade på varandra med kärlek. Det var så vackert.

 

”Kenny, vad gör du?” frågade Johanna. Hon kunde inte greppa de rubbade våldsscener som utspelats inför henne.

”Älskade stjärna, kom”, sa Kenny och gick fram till henne. ”Den sista människan är ni.”

 

Lenore sprang, genom köket och korridoren, till ett av gästrummen. Fönstren gick inte att öppna. Hon letade efter något att slå sönder glaset med. Hittade ingenting. Jävla sterila skitlokal.

Hon hörde Johanna skrika från allrummet. Förmodligen tog de henne också. Och Alex? Han satt troligen där han satt, utelämnad åt sitt egna sorgliga och grymma öde.

 

”Vilka är ni?” Alex satt hukad mot väggen. Han hade precis bevittnat Kenny bita Johanna i handleden, sett hur tänderna trasat sönder handleden som sedan öppnat sig som en vattenkran. Sedan hade Kenny slagit Johanna medvetslös med en knytnäve mot tinningen varpå hon låg och ryckte spastiskt som om en osynlig kraft fyllde hennes kropp med vätska.

”Vi kom… med stjärnorna”, svarade Kenny och tog ett djupt andetag, verkade smaka på syret. Musklerna under skjortan svällde. Huden var blank och pannan gnistrade av svett som rann ner för det glädjestrålande ansiktet.

”Era kroppar. De är märkliga. Trasiga? Så begränsande. Köttet vekt. Onaturligt.” Kenny betraktade sina händer. Öppnade och knöt dem. ”Ni är som växter. Organiska. Gödsel.”

Miriam ramlade över bordet med flaxande armar, slog omkull vinfyllda plastmuggar och bitar av smörgåstårta.

”Ni tillber fel gudar.”

”Vilka är ni?”

”Har du inte hört? Gudarna är döda. Vi är allt tillsammans. Samlare. Älskare. Passagerare. Vi är missionärer. Framåtrörelse. Upptäcktsresande. Vi är evighet. Din evighet, dansande stjärna. Just din evighet. Lyckans dagar är här!”

”Hur många är ni?” Alex darrade på rösten. Han försökte vinna tid genom att kommunicera. Men det var svårt att prata, läppen svullen och sprickfärdig.

”Vi är så många vi vill vara”, svarade Kenny. ”Vara… är ett… roligt begrepp. Detta roliga, lustiga, lyckliga ord!” Han hade full kontroll över röst och kropp nu. ”Förstår du inte? Vi är alla samma. Det finns ingen början, inget slut. Bara ström. Bara blixt.”

Bakom dem hade Miriam lyckats ta sig upp igen och stapplade omkring med uppspärrade ögon och kände på väggarna. Efter sig lämnade hon bitar av blodfärgad smörgåstårta som först kletade fast på väggen och sedan föll ned på golvet. Danny stod med huvudet på sned och stirrade på Alex med ögon som maniskt trängde ur hålorna.

”Ljuset”, sa Danny med onaturligt hög röst. ”Alla former. Tar tid. Att. Vänja sig.”

Alex såg på ytterdörren som var ett par meter utom räckhåll. Men Danny, som öppnade och knöt händerna som för att pröva dem likt Kenny gjort ögonblicken innan, stod i vägen.

”Men… vad vill ni?” frågade Alex. ”Vad vill ni egentligen?”

Kenny kom närmre, borrade sin hala, stora och märkliga blick i honom och sa: ”Men Alex… vad vill ni då? Egentligen?”

”Jag vet inte”, sa Alex. Hans kropp värkte. Det ilade i magen efter pungsparken och huden på överläppen stramade. I ögonvrån såg han Danny göra stretch-liknande rörelser som om han värmde upp inför ett maratonlopp.

Kenny gick runt i en cirkel. Böjde på knäna ibland. Spände musklerna i överarmen och såg på sin svällande biceps. ”Vi kom med stjärnorna för länge sedan. Landade i den här… skogen. Legat och väntat här. När gruvarbetet började, väckte ni oss. Det var många andetag sedan.”

Gruvarbetet? Alex förstod inte.

”Men vi hittade ingen väg in. Vi försökte. I den här världen finns man inte bortom materia”, sa Kenny. Han pratade med sig själv. Njöt av sin röst. ”Vi kom in i livlösa stycken ibland… Ett par djur. Men inget som detta.”

”Döda mig inte”, sa Alex. Kroppen värkte och vibrerade. Han var blåslagen och stank av spya. ”Jag vill inte dö.”

Kenny stannade upp. ”Dö?”

”Försvinna”, svarade Alex. ”Jag vill ha min kropp. Jag vill ha kvar min kropp. Ni får den inte.”

”Får?” Kenny verkade förvirrad. ”Varför inte det?”

Alex började gråta. ”Jag vill leva.”

Kenny föll på knä framför honom. Rörde vid hans svullna ansikte med sin blodiga hand. ”Leva? Allting lever för alltid. Du dör inte. Du tillhör.”

Alex såg upp på Kennys ansikte. Det var skevt, lyckligt och otäckt. De såg in i varandras ögon. Bakom Kennys blanka blick såg han något som rörde sig. En orkan av medvetanden som skrek av fasa, gränslös galenskap och oändlighet. Han kände tusentals, kanske miljontals väsen från oändligt antal planeter som en gång sugits in i ett kollektivt medvetande. Som nu tillhörde.

”Nej”, sa Alex.

”Jo, låt oss föda en dansande stjärna med kaos”, sa Kenny.

”Nej”, upprepade Alex. Men när han slöt ögonen sveptes han in i en virvel. Hans medvetande återvände till en plats han aldrig besökt förut, men, kände han nu, alltid saknat.

”Jo”, sa Kenny.

”Okej”, svarade Alex och släppte taget, fastän han inte ville.

Fastän han verkligen inte ville.

 

¤

Lenore virade täcket från sängen runt sin knutna näve och slog sedan försiktigt sönder fönstret i gästrummet och hoppade ut i mörkret. Landade hårt på den snötäckta marken. Marschallerna brann fortfarande och slängde skuggor mot grusvägen som ledde in, och slutligen genom, den skog hon var tvungen att passera för att komma närmre civilisationen. Röster viskade omkring henne. Inifrån lokalen hördes utdragna skrik.

Hon sprang genom parkeringen in i på grusvägen medan hon ångrade att hon låtit Miriam lånat bilen tidigare under kvällen.

Snart såg hon ingenting, bara stjärnorna som glimmade ovanför antydde en väg. Om hon bara sprang tillräckligt fort, om hon vägrade se bakåt, skulle hon klara sig då? Lungorna värkte. Rösterna blev starkare omkring henne.

Hon såg ljus.

Längre fram på vägen stod hennes och Alex bil. Hade hon haft några krafter kvar hade hon skrikit av lycka. Motorn surrade stilla och dörren var öppen, välkomnade henne. Nu var hon nära. Rösterna viskade. Skogen och mörkret pratade, slöt sitt grepp.

Hon var så nära bildörren nu. Bara någon meter. Det var så lätt att andas. Kroppen fjäderlätt. En meter.

 

När hon satte sig bakom ratten och insåg att bilnycklarna saknades, att de var för långt borta, en hel evighet, gjorde det nästan ingenting.

Hon blundade. Vad var det för varelser som kommit till dem? Ett ord brann innanför hennes panna, ett ord som fyllde henne med ett uppgivet lugn: VÄGVISARE.

Det kittlade i kroppen. Underlivet pirrade, tänderna skakade. Ensamhet är en illusion, alla är en och samma, alla tillhör.

Det fanns ingen återvändo. Hon kunde bara vänta och acceptera. Det var vackert, på något sätt. Färgerna, formerna. Allt glimrade som vattenfall av stjärnor.

 

the end

Posted in Johan Von Fritz, Martin Nygren with tags , , , , , , on November 27, 2013 by Ichiithekiller

Under underliga former besökte jag den unge journaliststudenten med litterära ambitioner för snart tre år sedan, för att han ville göra en intervju med mig. Intervjun utspelade sig på Alnös kyrkogård och det gick åt en del bra weed och hasch. Magistern hade gillat uppgiften men kallat det för “ett surrealistiskt personporträtt” och inte ett reportage, sug kuk gubbe – för vi hade kul. Varken jag eller Martin Står på inget sätt och alla sätt för vad som står i texten. Han skickade den till mig nyligen, undertecknad blev nostalgisk och tyckte det vore kul att lägga upp den här, så, så är det.

Det är därför som kompassen vädrar dimma i nordlig färdriktning. Färjan mot Nynäshamn lämnar Visby hamn med en glesbefolkad första klass. Det hindrar inte biljettkontrollanten, marinblå i full färd att avklara morgonpasset. Sömndrucken visar en passagerare upp sin biljett samtidigt som en annan utan tillräckligt dyr variant lämnar sektionen. Med resetrunken över axeln, som han senare släpper ned på ekonomiklassens golv.

– Jag försökte sova, men det gick inte, säger Johan Fritz, 29 år av asperger.

– Jag har aldrig klarat av att sova bland folk, att vara bland folk är ingenting jag uppskattar. Varför, vet jag inte. Det är svårförklarat. Det är inte så att jag inte vill kunna uppskatta det… Tvärtom. Allt hade varit lättare då. Men nu är det såhär.

Försök?

– Har ingen aning om hur jag skall uppföra mig när verkligheten skenar. Det är som om allt blir till vita elektriska prickar som uppför sig som påtända eldflugor. Allt drar åt olika håll och det hugger i mitt hjärta som försöker ta sig ut ur min bröstkorg. Huvudet känns klaustrofobiskt när sorlet av alla röster reduceras ner till enskilda stämmor, tusentals ord, tusentals associationer drabbar mig, och jag tappar kontrollen. Ibland känns det som om min hjärna vore infekterad av jävlar. Som om det gått mask i mig. Röta.

Det är vid sådana mörka tillfällen som Johan Fritz fattar sitt vapen. Penna och papper eller skärm och tangentbord – bara han ändamålet är en författad känsla så spelar tillvägagångssättet ingen roll. 
Eller så beger han sig ut. På jakt i verkligheten. Med en synopsis för en andra bok i huvudet spenderas numera all livsenergi på nästa verk. Det är vad som har tagit honom till kyrkogården intill Alnös gamla kyrka, där luften är “rå, salt, vacker och fuktig”. Att han inte lyckas finna sin mosters gamle mans grav är ungefär en lika stor missräkning som att det inte finns någonstans att sitta på hela kyrkogården.

– Det gör inte så mycket, men det är väldigt ovanligt att det saknas sittplatser. Jag har aldrig varit med om det tidigare på någon kyrkogård, säger Johan Fritz, som alltid upplever ett säreget lugn där det förmultnar människokroppar.

 

 

 

Senhöstens sundsvallskt obestämbara temperaturspektrum möter han med ett par rutiga handskar vars nyans rör sig i gränslandet mellan trenchcoatens havsblå och manchesterbyxornas beiga. Moccaskorna är dovt bruna med ljusare sömmar, halsduken ringlar välknuten kring halsen.

Johan Fritz är propert klädd för sin långväga kyrkogårdsvisit. Han har så långt han kan minnas haft ett särskilt tycke för kyrkogårdar, ett inre faktum som han inte kan sätta fingret på – men han kan uppleva kynikern inom sig tänka något i stil med:

– Där döden finns, finns inte vi. Förmodligen ungefär som att jag föredrar nätter framför dagar, för att det inte är lika många vakna då. 
Han kastar en utdragen arktisblå blick ned mot sundet bakom skogen och dimman. Lågmält, snudd på mumlande, frågar jag Johan om dödens motsats i hans fall.

­- Livet… bara minnen, fragment som fladdrar förbi. Om nätterna satt jag och min första förälskelse sitta på taken i Visby och läsa Samuel Becketts “Kniv av nej” högt för varandra. Det var tider det. Men man glömmer aldrig och sedan är det över. Andas bort det man har, andetag för andetag, sekund för sekund, säger Johan och utkristalliserar sedan en iskall mentalitet i slutklämmen:

– Bit för bit faller allt samman.

Sulorna skrapar i den sopade asfalten som han stannar in, med en lång blick ned för gravlängorna. Gräset har antagit ett eldaktigt färgschema i senhösten. Klockslaget är lördag eftermiddag. Trots att det är många som, Allahelgonahelgen till ära, passar på att hedra de döda så kan jag inte undantränga känslan av att vi är ensamma på kyrkogården.

Du nämnde din andra bok – det förutsätter en första?

– Ja, jag har skrivit en bok som består av ett antal prosalyriska hettor. Den blev klar i våras och förhoppningsvis kommer den ut inom en snar framtid. Så har tanken varit i alla fall, men någon typ av försening verkar ha uppkommit och jag är inte den som ligger på folk.

Av respekt för sin förläggare vill han inte uttala sig i närmre ordalag kring bokens öde, men preciserar gärna drivkraften bakom “ett tungt, bombastiskt och svulstigt verk”.

– Det är min slutgiltiga uppgörelse med den expressiva uttrycksformen, precis som den är det med ungdomens eldiga uppfattning om surrealismen, fatalismen, nihilismen, zen-buddhismen, kärleken och döden, säger Johan Fritz som numera försöker prestera en renare typ av prosa, där verklighetens skav rör sig på subtilare plan.

– Jag har hela tiden arbetat efter devisen att lämna läsaren i ett tillstånd hon eller han inte har en aning om hur de hamnat i. Att på något sätt genom läsaren åstadkomma en positiv undermedvetenhet. Det är pretentiöst, men förhoppningsvis läsvärt.

Gritty gritt

Posted in Boel Schenlær, Johan Von Fritz with tags , , , , on November 18, 2013 by Ichiithekiller

Hej! Här kommer 4 dikter ur Boel Schenlærs kommande diktsamling “jag drömmer om blod” – som utkommer i vinter på Symposion. Boel har betytt mycket för Ichiis författarskap, bland annat publicerade hon honom efter intensivt samarbete i sin underbara litteraturtidskrift, MERKURIUS, besök den och gilla den på FB där du finner den under samma namn. Och gör nu det också för i helvete, ser du någon anledning till att inte gynna smal litteratur så tycker jag du kan försvinna härifrån med omedelbar verkan! Nya och äldre omskrivna poesier och prosapoesier av Ichii har även, just precis nu – publicerats i eminenta Tidningen Kulturen, tack för hjälpen Guido. Läs den här: UTOPISKA GEOGRAFIER.

 

 

   woods_by_louizu-d6u3ud9

 

 

Omsluten av mörker och människor

I

När vi klev ur taxin stod mörkret där

omslutande, omfamnande, ett slut

och en början av natt i rörelserna

i spänning, i möten som kommer närmare.

Torget en rundel av folkliv, rytmer

tre formler, sagan, stridigheterna

dynastier av troende araber

muslimerna, kvinnornas klädedräkter

– tungt gulrosa, mjukt orange, manetgröna –

skägg, irrande ögon, värmen i luften

tekannorna, dryckeskärlen, hattar

mattor, mönster och arabeskerna

lurendrejarna, bettlarna, och de

händer som kupas framför ens ögon.

Att ge, att alltid ge, att vara fattig

svensk, men fattig ge till fattig och jag

kan inte minnas sådan utsatthet

bara min egen forna misär och

barnens blinda tillit, ett armod som

får dem att vilja överge dragdjuren

med jordkokor hängande från buken.

Tekannorna, symboler för paus.

 

 

imagesCAA49NNB

 

II

En flicka förföljer oss upp på taket

hon vill ha sina dirham. Hon står kvar.

När vi druckit te står hon vid foten

av trappan, drar oss i kläderna, blir arg.

Tjugo dirham får hon men hundra vill hon 

ha, hon ger sig inte, vi får schasa bort 

barnet och vilka blir vi då? I det 

ögonblicket förlorar jag min värdighet 

till medinans murar i röd pisé.

 

Hemma blir mina vänner utsatta för 

hatbrott och jag protesterar med eftertryck 

hos den som redan gjort skadan möjlig.

Antisemiterna blir fler och fler.                                           

 

 

III

Natten på torget är hänförelsens

mörker och mummel, ett väsens dunkel.

Min svarta mardröm är av annat slag.

Poesin är den mörka mulen hos 

en beslagtagen häst kvarglömd i stallet.

Den fyrfotade springaren, kedjad

och inne i hästen en likadan

en sammetslen varelse vi kallar föl

med brunnen i sina ögon och ett 

hest skri, en viskning som blivit stum, som

lever sitt liv dold, föds till ovissheten

som skrider genom eld på lätta hovar.

 

 

red_mantle_by_ptromea-d46zphe

stay fucked up

Posted in Uncategorized on October 27, 2013 by Ichiithekiller

Ok, varit galet ett tag med spontanvåld, sjukhusbesök och kolakubaner som kallar sig kungar av salsa när fingrar går av. Två pinnsmala kroppar som sitter och knarkar och drar kniv i affären på pin kiv. Just det, Arne Sand är en ny förälskelse! Skiter i det och på er för ett tag till. Cages nya skiva är ungefär som jag. Känns sådär men jag gillar det.

 

Lätt å lura

Posted in Joon Svedelius Lindström with tags , , , , on October 22, 2013 by Ichiithekiller

 

Diktsamlingen “De röda länderna” av Joon Svedelius Lindström. Läs Även min senaste text i kulturen. Pysktextserien.

 

 

 

 

svarta flikar i ögon som inte ljuger,
återfunna stänk av vitt
i svag doft av överhängande tragik

och sedan kommer hösten
och då finns väl inget kvar

bortblåsta människor, inga skakningar
såsom ruckade asplöv, istället
förruttnelsen som breder ut sig
och resan över kontinenten
som aldrig blev av

hand i hand i främmande stad

arbetande dagar
som blir till nätter
och andetag
som blir till snarkningar
och sedan inget mer

*

jag hade kunnat bli sakralt lagd
för mindre än det minsta
men blev det istället för
det största,

och jag blev därmed en man
som var mer än vad jag trodde
att jag var och därmed
gräver jag väl min egen grav
tills livet vänder åter
då natten faller rakt
genom dagen utan ett knyst

likt en bila

den som hugger av ditt huvud

*

du pratar med mig tills jag glömmer
de skeptiska bergskedjornas inflytande
och istället ser att allting är så självklart,
att det kan mycket väl vara precis
så som det sägs att det är, inga
oändliga nätter med ansiktet i veck

samtidigt som ögonen drunknar
i ännu ett tomglas…

endast små, ömma rörelser

innan gryningen erövrar oss;
en kvinnas händer, fyllda askfat,

eldkvarn, rött vin i vågor

tills man ramlar överbord

och nynnar på en blues

medan man bärgas in till land

*

jag skrev in dig i mina brinnande visioner,
ibland fjäderlätta likt de lekande
barnens tindrande ögon, ibland avgrundsdjupa
likt eftermiddagsstjärnorna jag drömmer om
under de få timmar jag sover
då jag jobbar som hårdast,

de är fyllda av svärta, mystik, liv och svärta,
denna säregna svärta som finns tillhands,
den vill inte ge men den vill ta,
ta kärlekar, ta kroppar, ta allt

som står i sin väg och göra om det
till sitt eget, driva det i djupet
av det paradoxala som det innebär
att ens andas i närheten
av en himlakropp som vägrar brinna ut

*

vi störtar till havs, i det odöda,
vi kallar det östersjön, vi vilar där,
knutna till varandra likt benpiporna
de hittar i romantikens utgrävningar,
sakta men säkert går dödens ansikte upp
och täcker himlen, jag blir till
en vålnad begraven i ditt hjärta,
det är väl så det är då man inte
borde träffas men träffas och vet
inombords att man borde träffas
även då man inte träffas, inte
ens i ett avlägset land som kallas
intet bör man inte träffas, istället
fångar man upp knivhuggen och kulorna,
sliter sig från strömmen och famlar
i sitt eget avlägsna universum
för att få luft, luften som stiger
mot skyn, precis som likröken jag
drömmer om då jag är full på rödvin

*

fyra dygn har passerat
sedan godsfartyget med tillhörande last
lämnade landet

och jag är lätt bakfull, har hål i
ena strumpan, precis vid stortån,

jag vaknar klockan tio, noterar

att det regnar, stapplar naken
ut i köket och tar en treo
och går sedan och lägger mig igen

vaknar vid halv tre, äter en liten
bit pizza och tittar på krokodiljägarna

steve irwin är precis likt jag

en man som dog på sin post

jag kör min bil till verkstaden

den vägrar sluta accelerera
gårdagens högsommarvärme

är nu regntät och liknar den annalkande höstens

första konturer

*

 

3-Pol-Pot

 

längre än ensamheten har ensamheten varat

det kan vara svårt att förstå
men ändå är det så

jag trodde att det var förlorat

att jag aldrig skulle kunna
att det inte skulle gå
men då det väl händer
så följer man instinkten
inte intellektet

man följer hjärtat i bröstet
man följer värmen i kroppen

ingenting annat

*

en plats, det kan vara vart som helst

mellan kyrkogårdar, invid en park

i närheten av ett badhus, med gångavstånd
till havet, på en strand i eftermiddagssolen

där man kan förvilla sig själv
i känslornas labyrinter

för att nå klarhet

*

man kan gå mycket längre än vad man tror

man kan alltid fortsätta längre bort,

längre in än vad som är möjligt

och slutligen så är man utan
att reflektera tillbaks och nu
är klockan tjugo över två på natten,
jag har nästan sovit hela dagen, kroppen
behöver få sin vila, den har jag
alltför länge låtit härdas, låtit
den få agera stöttepelare tills
jag trodde att det är så här det
känns att aldrig mer vända sig om,
att aldrig mer uppleva vila
istället gäller det att alltid vara på

märkligt hur en kvinnas händer,
en kvinnas ansikte (slutna ögon) som vilar
mot bröstet kan få en att slappna av
även då man inte själv vet
att det är vad man behöver

lägger märke till hur tendenserna

målas upp med alltmer finstilta penseldrag,

ibland är det svårt att se vad som är

även ifall det står precis framför en
endast iförd trosor och en tänd cigarett

*

ögon i nattens hjärta som lägger märke till mig

ett halvdrucket glas vin och det öppna fönstret:

somna in och sov så gott, det vill det till,
du skall ännu hålla dig kvar länge till.

snart är tiden så pass stilla att vad som helst

kan hända utan att någon lägger märke till det

och jag andas i ditt öra då du inte vet om det

och viskar i din fitta då gryningen kommer

*

två människohjärtan, sönderstuckna med

glödande spett, sönderbultade men ändå

intakta, som på nytt födda, spädbarnshjärtan

åt de som sedan länge gett upp hoppet

*

jag har alltid väntat alldeles för länge,

har förlorat allt grepp om tiden, kan inte

ens mäta de sträckor som jag dagligen

tar mig igenom, än värre är det med veckor,
månader och år, de kommer och de går

varken mer eller mindre

*

då minnesbilderna, drömska, har somnat
och blivit till skärvor i mig
tänder jag en cigarett i min jakt
på klarhet som söker klarhet,
att få fortsätta på drift, att resa
vart man vill och dra ut på tiden
om det är vad man begär, ibland ensam,
ibland tillsammans, men aldrig isär
från det som alltid känns vad det är

ingenting behöver överlista
det som redan är då du glider över
till mitt säte och kysser mig
i väntan på färjan och regnet smattrar
mot rutorna, det är som det är,
det är det här

jag tror det kallas för någonting
jag talar om en annan dag

*

jag har inte mycket som håller mig kvar
även om jag alltid håller mig kvar,
finns kvar om dagen, om natten, i dygnen

faller genom åren likt en droppe blod
från det öppna såret, likt en droppe vin
på golvet efter ännu en natt, likt en tår
från en älskande kvinnas ögon då det inre
barnet gör sig påmint och blir till en ömhet
hon aldrig har upplevt eller helt enkelt
glömt av att det existerade, det är då
jag kan drunkna i ögon jag inte ens visste
att de fanns, än mindre att de såg mig

jag antar att jag tycker om att leva,
att jag inte har någonting emot det här livet,
det konstanta arbetet och strävandet
mot ännu en ny nivå av uppenbarelser

att det är meningslöst
gör det ännu mer värdefullt

(livet är en pilsnerfilm)

och varje gång jag rör vid insiktens
innersta kärna vet jag att allt är mödan värt

förtret och misär, lidande och besvär

vid vansinnets kant är allt likväl

som det alltid varit

harmoniskt, vindstilla, klart

och svindlande

du vet hur det är

man kan aldrig se rakt ner i avgrunden

för länge, det uppstår ständigt nya nyanser,

säregna variationer på ett och samma tema:

livet är den symfoni som de som drabbats av den

aldrig kommer över att skriva om

även om det leder till att historien

blir till en historielöshet

ingen kan ta fasta på utan att samtidigt

röja sig själva och därmed rubbas av,

ingen bär samma historia
även om de flesta bär samma historia
och det är lika mycket värt
eftersom summan av lidande är konstant

allting annat runtomkring
är endast olyckliga omständigheter

*

 

dagon2

 

jag väntade under lång tid ut livet
tills det blev till en enhet i mitt blodomlopp
jag inte kunde undgå, jag kunde inte längre vänta
eller skynda på förloppet, det enda som fanns kvar
var att agera, att komma till stånd att leva
även om det i samma veva innebar att återigen känna
det levande, att röra vid dess innersta nerv, det
gjorde mig gott, det gjorde mig ont, det finns
lite av varje i allting, inte mer än så, aldrig
mer än så även om det alltid är mer än så

*

jag tar på mig kavajen, sätter på mig kepsen
och försöker knyta på mig slipsen
men inser att jag inte kan knyta en slips,

jag virar & knyter den slarvigt om halsen
och känner mig attraktiv, redo att gå min väg

vart den än bär mig & vad den än bär med sig

*

du kan vara med mig på ett sätt jag saknat

men inte vetat om att jag har sörjt

jag antar att det är därför det inte känns

märkligt för mig att hålla din hand

och krama om dig och lätt kyssa dig på kinden

innan jag koncentrerar mig på dina bröstvårtor

*

 

jag är trött,

så fruktansvärt trött

bukowskitröja fylld av spya och rödvin,
skrapsår på högerarm. dimmiga timmar
och i det svarta töcknet minnet
av din röst jag inte vet om jag har hört
eller bara ville höra

jag är pessimistisk,

så fruktansvärt pessimistisk

(lika bra att bränna broarna
innan man ens har gått över)

men jag bryr mig inte om konsekvenserna

egentligen så gör jag det inte

inne i mataffären skär småbarnens röster
i mina öron och jag blir ännu mer trött

alldeles för trött för att kunna

skilja orsak från verkan

jag trivs bättre i mellanrummen

i de, det säger sig självt, omätbara

tomrummen

*

ligger i soffan och tittar på en

episk, melodramatisk machofilm

med nick nolte, dess svenska titel

är “Huvudjägarna”:

jag hade tryckt ner din sidenkropp mot golvet

och svept in dig i mig, att underskatta

en kvinnas kärlek är det värsta man

som Man kan göra, ingenting är större,

inte egentligen, allt det där andra

tar ändå ut sin rätt och kvar blir man

med stora svarta orosmoln, de tunga

grubbleriernas dagar fyllda av svartsynt

feber, som om man vill kasta bort allt,

kasta bort allt som ges till en

och klockan är runt halv ett på dagen

höstsolen kämpar på där utanför,

gör det bästa för att upplösa resterna

av den blygsamma kräftmiddag jag åt igår;

vinet står kvar på kylningen

och likaså spriten, hallands fläder

*

en man som jag, grov, hårt arbetande

och med ena foten någon annanstans

låter mig inte bräckas av något

förutom en liten kyss, en enda näpen

liten rörelse kan få mig på fall,

kan få mig att falla rakt in i avgrunden

och se på allt som rör sig mot mig

ur så många olika vinklar att ingenting

slutligen går ihop förutom då det väl

äger rum

men du har inte en chans darling

jag sliter dig i stycken

precis innan jag faller ihop

i min egenhändigt grävda grop

*

jag kan mycket väl ge det allt jag har

men jag vet inte vad som i slutändan

kommer bli kvar

*

den förruttnande stanken av älskande kroppar

och den omisskännliga odören av bränt hår

men jag vill kyssa dina ögon, din näsa, dina läppar,

din tunga, dina kinder, din hals, dina öron,

dina bröst, din mage, din navel, din fitta,

din röv, dina fötter, dina tår,

dina händer, dina fingrar, dina inälvor

och ditt pumpande hjärta

då jag kramar sönder det i mina nävar

bara för att jag inte vet

vad jag skall göra med det

*

(för bernt eriksons cerebralapor)

*

 

jag kan mycket väl
ångra allt som hänt
men aldrig kunnat förmå mig,

det var längesen

hjulen fortsatte att snurra

jag har förstått fel,

det blodiga allvaret
börjar företa mig,

det låter som ett utdrag
ur en roman
jag bekymrar mig aldrig
över detaljerna
(förutom då jag gör det)
det känns inte verkligt,

det gör sällan det

*

“livet är en resa”
håller fast vid vad jag har

tills händerna blöder

och använder sedan blodet

som smörjmedel då det börjar

gnissla i maskineriet

och knaka i kropparna

som slängts på högen

eftersom ingen vill ha dem:

men jag vill ha köttet, blodet,

lidandet, vansinnet och ömheten

den vildvuxna skönheten

hos någon som har levt livet

och vet vad det innebär att leva

och att dö i varje andetag som tas

under frostbitna gryningar

då inte ens cigaretterna hjälper,

då man inte ens kan se det skönt sköra

i cigarettröken som blandas med

den tunga luften som pumpas ut ur lungorna

och färgas blåa av minusgraderna

*

nattfjärilen;

kvällen efter hittar jag den död

på vardagsrumsgolvet
under några få ögonblick

älskade jag den där nattfjärilens lidande

över allting annat

som existerat på denna svarta skorpa till jord

*

vet mest att jag dyrkar

dina ögon då de i motljus

lyser av bärnsten

innan de bedövar mig

och gör mig till någon

som för en gångs skull

känner sig som människa

*

det gör dig till en annan

än det du trodde att du var

samtidigt gör det dig

till det du visste att du är

*

jag ber om ursäkt, jag raljerar,

egentligen är jag tystlåten

och låter ingen inpå livet,

inte ens då de kommer med kniven

*

under lång tid har jag vandrat likt en orosande genom omgivningarna, jag är trött på allt detta farande, både inombords och där ute i svepskälens rymliga universum. lyckan är åtminstone den i skapligt skick, allt som oftast i samkväm med någon som får mig att slappna av, det händer inte så ofta, i princip aldrig, och då överdriver jag inte. lugn som en filbunke i rörelserna, brinnande som hin håle i bröstet… kanske inte, det är svårt att veta nu då man börjar bli till åren hur allt egentligen hänger ihop.

betraktar dig då du har somnat om, andas in hårstråna i din nacke, det betyder mycket för mig men det är svårt att släppa ankar och förlora sig i drömmen, jag är inte någon romantiker längre och när jag egentligen vill tala om någonting annat, något mer väsentligt så halkar jag in i långa haranger av skitsnack, oändliga strängar som beskriver mest intet i dess fullkomliga prakt, vingslag som lämnar svarta ränder efter sig i verkligheten, jag vill inte säga som det är men allt är som att dö en smula. clint eastwoodreflektioner i krusningar efter stenen som har kastats mot ytspänningen efter att vi har vandrat hand i hand, efter jag har grävt in mitt anlete i dina nedre regioner. med armen hårt sluten runt dina axlar, jag antar att jag har låst dig fast vid mig. men ingen människa sitter ihop med någon annan. det är vad jag intalar mig då jag inte gör vad jag borde utan istället gör vad jag alltid gör då ingenting tycks gå ihop.

egentligen dyster med klar uppsyn som lätt kan bryta ut i ett leende eller ett skratt utan att veta varför. jag antar att man inte kan kontrollera den man är förutom då man blir överrumplad och bryter med sig själv och den egna självbilden som alltför sällan utmanas. jag utgår från att det är någonting som behövs, att var och en som kallar sig människa behöver en annan människas omsorg under vissa perioder.

jag drömmer i hemlighet om att bli ansvarstagande, att kunna slå ner en påle i marken och säga att “det här är min jord, det är här jag bor” men det är sällan sådana saker införlivas. ibland tycker jag mig även kunna höra joller, skratt och liknande från ett avlägset land där inte alla är förstörda av det levande väsen som utgör verkligheten. jag önskar avla fram något som aldrig dör. det borde inte vara för mycket begärt.

att vilja glädje men samtidigt falla in i sotade speglar, det är en sammanfattning av livsgåtan.

*

 

998005_Conjoined-Twins_620

 

går en stund här fram och tillbaka

i flytande melankoli, jag erbjuder

alltid tröst till alla men visar aldrig själv

vad jag behöver, paradoxal är anden som bor

härinne, det existerar inget värde

som kan definiera vad som pågår
liknöjd & rutinerad tills kvinnohand läggs

i mina förstörda, svullna händer,

tänk att något så litet kan vara så stort,

mina vackra händer förstörda av arbete och fylleri,

inre sorg och jävla påhitt som spelar spratt

*

jag är en enkel man, gör mig

inte mer avancerad och komplex

än vad jag i själva verket är

*

vad jag vill och vad jag gör

är två totalt skilda faktorer,

en dag kanske de går ihop

och bildar en enhet jag kan

värna om likt jag värnar om min integritet,

den jag förmodligen stupar i,

precis som munken som dog i en bön

*

i den för stora kistan

vilar allt hopps ände

*

efter arbetet häller jag upp ett glas rödvin och sätter mig på min plats här i nattens skuggor. livet blir sällan till mer än det här. ibland kan man uppleva det som om det vore ett övergående fenomen tills man då inser att man trivs i just detta tillstånd, detta som tillsynes är fullkomligt i sin utvidgade meningslöshet. jag utgår från att det är ett tillstånd som gör att kreativiteten vaknar och transformerar den som i all sin framtid befinner sig i det. en annan människa räcker bara si och så långt, i slutet är du ändå alltid ensam, du står ensam inför det svindlande innandömets intetsägande regioner. vad hjälper väl värme då hela ens varelse fortsätter att kräva mer tills ingenting alls finns kvar. man sitter här och talar tillika skriver i tungor och slutligen varken talar eller skriver man någonting alls och ifall man skulle göra det hade det med all sannolikhet endast blivit en enda lång harang, måhända även monolog av illaluktande oförskämdheter som ingen i längden orkar lyssna på. men det är en försvarsmekanism, allt det här, att ända in i slutet försvara sig från anfall. det gör oftast det då det naturliga ger sig tillkänna och börjar krypa inpå en. man vill inte tro på det och hittar svepskäl, rispar med sina dragna köksknivar magiska skyddscirklar i sanden runtomkring en. livet är en öken, man hittar sällan en oas och ännu mer sällan en annan människa. egentligen existerar det inga tvivel. men allt är i slutet en fråga om åtrå och begär och hur det skall förmedlas. vi är ena skitiga djur, vi har ingen tankevärld eller känsla för något alls, allt handlar om att böka omkring i varandra likt de grisapor vi är. det menar jag i positiv mening.

*

du har bestämt dig för

att jag är den som betyder något

jag väljer istället att tänka på dig

då du ligger utsträckt på stranden

och nästan har krossats av omständigheterna

men vägrar ge upp, det är just då

jag ser någonting som är utöver

det vanliga, jag ser något i dig

som tyder på att du aldrig,

oavsett vad som än händer, kommer ge upp.

du är i min smak. det har nog i och för sig

också att göra med att du är blyg

då du umgås med mig. jag känner

din smak i munnen, det gör jag.

det betyder något. och för mig

betyder nästan ingenting alls något

förutom det som verkligen betyder något

*

bilen fungerar igen, det gick på femhundra spänn,

det var något fel i förgasaren,

nu är accelerationen mer i min smak,

jag har återigen kontroll

över det fordon jag färdas i,

det är inte mycket men det är mitt

 

planeter i andra universum exploderar och förintas utan att återskapas. med tiden utvecklades jag till anti-siare, levde endast i den pågående stunden som aldrig upphörde, i nuet, dygn för dygn, såg med andra ord ingen ände på nuet som fortsatte att streta sig framåt och jag med den. på detta sätt passerade åren samtidigt som häftiga känslostormar kom över mig och gjorde mig i det närmaste stenhård tills ingenting kunde vidröra mig mer än för stunden, den pågående, det skulle aldrig bli mer än så, jag såg det framför mig just pågrund av att jag inte såg någonting alls framför mig. men ingenting varar för evigt, det vet jag så väl. emellanåt “föll jag till botten av flaskan som en riktig karl”.

*

efter morgonpasset drar jag på mig min vita t-shirt med bukowski-tryck (den skitiga) och min svettfläckade trucker-keps, tänder en john silver och bestämmer mig för att skriva ner en del av det som kommit över mig på senaste.

om cirka sju timmar går jag på kvällspasset. stretar mig alltmer genom dygnen nu, det är antagligen för att jag börjar gå ner i varv efter sommarsäsongen, har svårt för att sova, för att andas, för att existera, börjar tänka på självmördarna, exempelvis dagerman, martinson och moberg, den ena gasade ihjäl sig, den andre begick enligt ryktet harakiri med en sax och den tredje dränkte sig i sjön. jag finner det meningslöst, självmordet är förmodligen det mest meningslösa även om det i sedvanlig ordning gör mig märkligt upprymd, i det närmaste munter att tänka på, kanske för att det tillhör de stora tragiska fenomenen som folk aldrig kan ta en fullkomlig ställning till beroende på vart någonstans de befinner sig i livet.

jag tänker naturligtvis på dig också, på kontrasterna som sammanfogar och likheterna som ändå är olikheter, det gemensamma utrymmet vi emellanåt kan andas i och att jag, om jag tar i, kan bryta av dig på mitten likt du vore en tändsticka, eller jag tänker inte så men jag kan inte komma fram till vad jag tänker på rent konkret, det mesta förblir istället likt något jag drömt i ett feberaktigt känslomässigt dis, mina händer mot din bröstkorg, mot dina bröst, det är så lätt att låta händerna vila där även om jag måste kontrollera mig, får inte trycka för hårt. dina armar som jag lätt kan greppa och du kan inte under några omständigheter fly mig. men jag verkar inte heller kunna undfly dig, jag har antagligen ägnat mig åt den typen av aktiviteter under alltför lång tid, man blir till det yttre känslokall och hård och ingen vet att endast ett ögonblick av fullkomlig tillit och hängivelse är vad som krävs. även man själv glömmer bort hur det kan vara och hur det borde vara och hur det i själva verket är.

istället nätter och åter nätter, iskalla svarta dygn då man regerar över sitt eget svarta hål och aldrig blir någonting mindre än kung över ännu fler överfulla askfat och tomflaskor och sönderskrivna ark som sprids likt döden som vägrar lämna ens ögonblick, slutligen är det svårt att veta vad som syns mest i ens ögon, lustan till livet eller den lättjefulla dragningen till döden (eros, thanatos)…

du gnyr då jag trycker, pressar, kysser, fingrar, smeker, slickar och tränger mig in, du stönar, flämtar, suckar (skriker)… jag gör det för att jag vill, för att jag tycker om det, det är antagligen erotikens inneboende vördnad för den andra som förvandlar det till ett känslomässigt spel, till romantik, att få älska med varandra på fullaste och blodigaste allvar, saxande ben som öppnar sig, att älska med någon man håller av är som att befinna sig mitt i livet samtidigt som man står på tröskeln till döden.

det här livet är ett enda långt lidande men jag ser ingen orsak till att inte försöka åtnjuta det så mycket som det går, någonting annat vore vansinne även då dygnen kommer då man inte ens orkar ta sig upp ur sängen och melankolins vindar sveper genom rummen, blir till synliga väsen som kryper omkring uppe i de vita taken tills man slutligen inte vet vart man skall ta vägen förutom ut ur den här fördömda människokroppen som man tvingas fortsätta vara i tills allting är över…

och du i det närmaste frustar, vi har landat i de röda länderna, jag vet det nu, sammandragningarna blir tätare och jag kan inte hjälpa mig själv, vill fortsätta tills ingenting finns kvar förutom den där skälvande känslan av att allting kan gå över, av att allting egentligen är vackert, att det inte ens i det allra mörkaste och mest svärtade finns någonting annat än ett fulländat konstverk alla borde få se.

men den stora svarta maran fortsätter jag att rida, den kommer aldrig ge vika, den vägrar alltid att ge sig av och jag rider henne rakt ut i evigheten tills ingenting annat längre finns kvar och jag skriver det här för de vilset levande med ögonen fyllda av lidande som någonstans vet att även i det mest målmedvetna ögonblicket kan allting falla samman och mest av allt bli till ett vrål som ekar rakt ut i intet som ingen kommer varken vilja höra eller förstå.

men även här, ända långt där nere i den djupaste avgrunden så upphör aldrig passionens eld att brinna, jag antar att begäret av att det existerar någonting utöver aldrig kommer att slockna.

jag ser det i dina ögon, jag utgår från att du ser det i mina.

och om det någon gång försvinner så är det redan för sent.

*

“Det är tid att bli kräldjur igen och börja krypa –
det var underligt att ont skulle komma av gott.
Deras lek är att bränna, deras lust är att strypa –
det är bättre, att jag dödar dem och skapar något smått.
Det klotet må jag slunga
in i solarnas glöd,
här blir aldrig någon trevnad, förrän jorden är död”
– Dan Andersson

och i antågande
kommer den stora röda skälvan,
inte dryparn…

jag tror det

men jag tror det inte

för jag tror inte på fenomen

som kan liknas vid “…”

(jag kan inte ens skriva det)

och liknande och även

om jag skulle tro på det

så hade jag aldrig

kunnat acceptera det

tänder ännu en cigarett
och väntar ut eftermiddagen
innan arbetspass nummer två
går av stapeln

(arbeit macht frei)

*

det paradoxala i att leva
utan att känna sig döende,
istället är jag nu
lika stark som solen
jag vägrar gå ner,

de nya vägarna uppenbarar sig
och breder ut sig vart jag än går,

med stolta, bestämda steg
vandrar jag varthän jag vill
och gör precis vad jag vill,

ingenting rör mig i ryggen

det är så det är.

*

jag drar mig upp ur sängen

runt fem i halv sex på morgonen

och känner mig stark som en oxe

och sliter därefter under hela dagen,

alltid med ett leende som spelar

över mitt anlete, ingenting

utom styrka kan skönjas här:

allt det andra lämnar

jag någon annanstans

*

jag gömmer mig bakom solbestänkta

spegelglas som endast kan iakttas

med förstoringsglas, men det bränner,

bränner bort betraktarens ögon:

stirra dig inte blind, jag kommer

göra precis vad jag vill med dig

då du väl har börjat tappa fattningen

*

“vänta ett ögonblick, jag skall bara gå

och spy, vi kan fortsätta prata efter det”

*

“jag är för fan inte full, hur i helvete

mycket dricker du själv, jag skall tamefan

förföra dig tills du inte ens vet vem

du är längre, komma här och tro att jag

inte ens kan stå på benen och även om

jag inte kan det så kan jag det eller så

sätter jag mig på en stol och dricker istället

och röker cigaretter, jag är nog för full,

jag måste sluta nu”
(spya över hela krogtoaletten,

försöker torka upp det med papper men halkar

runt i spyan och torkar åtminstone av toasitsen

eller något liknande, går sedan ut i baren

och beställer mer gin & tonic… lyckas spy

mer kontrollerat på nästa krog)

*

hennes kropp nära intill mig,

en blick och en nick och vansinnet

avlägsnar sig så sakteligen men aldrig

fullständigt, jag vet att det är sånt

som alltid stannar kvar hos en, ända sedan

barnsben, det är det som gör en till det man är,

nämligen människa

*

solnedgången är fruktansvärt vacker

så här års, solen sänker sig i östersjön,

det är nästan så att man misstänker

att den aldrig skall återvända

*

men det försvinner, någonstans innanför

revbenen vet jag att allting dör,

om än inte plötsligt så långsamt,

det finns ingenting som säger någonting annat

och det har heller aldrig funnits

*

och under ett par ögonblick eller fler

så blåses allting bort, jag ser det för min

inre syn och det känns verkligt, det är

nästan som att jag kan ta på det

men jag säger ingenting, jag vet

att det inte lönar sig, det lönar sig

inte att prata, bättre att stilla tiga

tills döden slutligen sätter punkt för det hela

*

och hur skall lugnet infinna sig

då det aldrig infinner sig, vill slita sönder

allt i min väg, leva tills anden rinner ur mig

likt en blodig jävla skithög på vardagsrumsgolvet:

det här är en varelse som bor i mitt kött.

i mitt huvud, att jag skulle kunna vara anpassad för

någonting annat är för mig omöjligt,

jag tror inte på tvåsamhet,

jag tror inte på människor,

jag tror inte på kärlek,

(och ändå skriver jag det)

jag tror inte på passion,

jag tror inte på begär,

jag tror inte på glädje,

jag tror inte ens på det här

*

Jag är oförbätterlig

*

ett höstdis ligger över solen idag

men den vägrar dö ut

men den vet att det är på väg,

att det stora mörkret annalkas:

jag hatar att göra en stor sörja av allting

men vet att det är så det är…

*

jag känner hur det griper tag om mig

skuggorna som vinkar mig till sig,

leder mig längs med alléer som inte

leder någonvart förutom längre in,

längre bort från de alternativa

verkligheternas beslöjade knivdans

*

och glädje hade kunnat frodats

precis såsom likmaskarna i det

öppna ruttna såret

och sötma hade kunnat avsmakas

från de mogna äpplena

som snart faller från träden,

nu istället denna övermogna känslan

inom mig att glömskan snart skall

hinna ifatt oss

*

en eld är en eld är en eld

*

känner mig ofrånkomlig

&

onåbar, inte redo, allt hade ju

sedan länge stakats ut

*

tvivlarna sitter på bänken

med glåpord i fickorna

och förmultnade ögon i munnarna

*

jag beslutar mig för att åka och handla vin,

jag håller om dig

och i bakhuvudet känner jag mig

som en bödel

 

213

 

*

men jag hade kunnat älska,

borde ha kunnat göra det

även om jag inte vet vad

termerna betyder längre

*

jag antar att det har spelat ut sin roll

jag antar att jag inväntar det nya riket

där allting blir till vad det är

*

jag möter soluppgången

den upplysta Zarathustra bränner i bröstet

men jag känner mig mest

som Hando i Romper Stomper

även fast jag borde veta bättre

“in i döden rebell, rebell in i döden”

*

och han såg solen stiga

och visste att världen ånyo började om

men inom honom låg allting dött

någonting annat borde han inte hoppas på

*

jag ser hur du dyker

jag söker mig djupare ner i bassängen,

jag utgår från att du följer mig

längre ner i djupen

de stora svarta oändliga djupen

som härstammar från en annan tid

någonstans innan människans födelse:

detta uråldriga som befinner sig inombords

borde kunna förlikas

*

och de uråldriga raserna gör sig hörda

deras vrål ekar från de svärtade planeterna,

fram och tillbaka genom portalerna

vandrar sändebuden, genom tid & rum

*

jag hoppas du förstår

att dit jag når

är ett ställe dit ingen borde gå

eller för den delen nå

*

det löser sig

*

aldrig

*

och med bestämda steg går han

vart han vill, när han vill

aldrig förankrad, ständigt slagen

i bojor

*

jag tänder en cigarett

och sluter mina ögon

även fast de inte är slutna:

jag ser någonting vackert

som jag aldrig kan tala om

men som jag vet om

*

sluter armarna om dig

drar dig tätt intill mig

och kysser dig i nacken,

håller dig hårt, för hårt

snart är du borta

*

jag går in i stålstormen

med livet som insats

kriget går aldrig över

*

“Så här är det: har jag en gång klamrat mig fast någonstans, blir jag sittande där som något klibbigt och äckligt.” – Franz Kafka[Prag, 7 september 1917]

jag har under en period skärskådat de skisser som har inkommit. jag kan fortfarande varken se samband mellan de olika skisserna eller deras tillhörighet. det kan vara min misstänksamhet som låter mig se det diffusa istället för det som tycks vara självklart. allt det fruktansvärda som jag brukar erinra existerar inom mig i samklang med det outsägligt vackra bildar svarta fotspår i höstmattan. i ena stunden vill jag ta hand om och ljuvligt smeka en kropp som jag i nästa stund, pågrund av samma åtrå och begär, vill slita sönder tills ingenting återstår utom orgasmens skälvande hovklapper genom det svärtades underjordiska valv. jag vet, det låter aningen pretentiöst men det hindrar det inte från att vara sanningsenligt. att få se kroppar öppnas och slutas alldeles invid bristningsgränsen, känna hur gåshuden spelar fram över skinnet samtidigt som man spills likt en bägare i ett ansikte av strålande tillgivenhet. ännu på min dödsbädd kommer jag förfäras över alla de syner jag sett som jag aldrig fått ut på pappret eller inte har fått uppleva i verkligheten. men allt är inte genomförbart, inte det där som kryper in i magen och slår ut likt svarta rosor tills ingenting annat existerar förutom denna fullbordade grönska av något så underbart och gräsligt, något så dekadent och ondskefullt. jag vet inte vad jag talar om men kan likväl inte låta bli att skissera fram mina förbjudna territorium som inte alls är förbjudna, det är mer bara att det aldrig räcker, jag blir inte tillfredsställd förrän jag vet hur tillfredsställelsen invid sin kröning dekonstrueras. två kranium som har fläkts ihop krossas då de, förlorade i en kyss, spräcker livmodern och därmed uppstår en ny verklighet. jag vet att det måhända kan uppfattas som erotiskt, och det är det, det är det som är både det nesliga och det heliga.

*

jag skriver ett brev till dig från utkanten. det är där jag upplever friheten i sin linda, dess ursprungskraft omfamnar mig och gör mig till den jag alltid är även då jag alltid tycker mig vara någon annan än den jag i själva verket är. du trodde dig föra älskog med en pseudonym men då allt inte är som det ska förvirrar sig människorna, även jag har knullat sönder illusioner, men jag är ingen illusion, mest ett slitstarkt slagskepp som långsamt färdas längs med kustremsorna och skjuter sönder länder. och jag har inte ens börjat brinna ännu. förskräckliga tankar och känslor skjuts ut i omloppet.

jag för ett samtal från dagens ände, jag för det med mig själv, precis på samma sätt som då jag för krig. jag sitter och betraktar cigaretten som har börjat närma sig filtret, en pelare av aska mellan mig och slutet.

*

jag skär min hals för fosterlandet som kallas för Intet, du kan inte säga åt mig att jag borde låta bli, då skär jag endast djupare: jag skall visa dig klipporna, utsikten över havet därifrån och sedan säga åt dig att inte hoppas på någonting mer efter det här livet (vi kan gå hem till mitt och knulla istället)

ett fjärran väsen måste i sin slutakt dö för någonting fjärran men ändå ständigt närvarande; inte ens Intet kan rädda dig min vän, du vet att jag menar precis vad jag säger: den fallna poetiken är all trygghets borg så vada genom allt som tycks omge dig, knyt dina nävar och slåss till det bittra slutet, ingen av oss kommer ändå att komma till Valhall.

knyt dem inte, slåss inte till det bittra slutet. det tjänar intet till, allra helst inte dig själv. och du måste i slutakten tjäna dig själv tills du går upp i flammor och blir till ett moln som betraktas av de fotgängare som vågar lyfta blicken uppåt och låta sina ögon fyllas med tårar, de tårar som även helgonen en gång fällde.

*

diktarens uppgift?

“att vara tolk för de tyste som lida, tiga och lida blott”.

jag går av mitt arbetspass, gatorna ligger öde
förutom en del tonårsgäng som driver omkring
i jakt på kickar även fast det inte finns några
och jag förkastar allt och skäms sedan och vill
mer än gärna skjutas likt en hund på en bakgata
i något arabiskt land, om än bara för att jag
egentligen vill bli berörd, vidrörd, kan inte
ett ögonblick eller två vara för evigt?

det växelvisa tycks inte fly sin väg:

det är en så integrerad del av mig
att jag knappt märker av det
och då jag gör det låter jag det
gå mig förbi, utan det hade jag inte varit
någonting, både uppe och nere
på en och samma gång,

likt solen på himlen

eller maskarna i jordmånen

*

under middagen citerar en äldre man fröding
på värmländska, jag grinar, visar säkert tänderna
likt det rovdjur jag är, vill mest av allt
fortsätta att dricka och älska tills jag
kan se två månar istället för en ovanför mig,
i månens sken har jag förlett mig själv
allt för många gånger, i olika städer
runtom i världen, den här fördömda världen

jag svarar mannen

“fröding, han är bra han”,

tidigare under kvällen serverar jag en man

en skåne akvavit, han lyser

upp och blir till ett barn, hans ögon

är ofokuserade och han är askgrå i ansiktet:

han drar ett skämt om skåne akvavit

och jag skrattar,

jag känner med honom,

ett enormt medlidande är vad jag känner…

ingen annan vid hans bord dricker.

jag vet precis varför.

*

“somnade en gång i mitten av en gata
under vintern, ett nyförälskat par kom förbi,
de väckte mig och försökte hjälpa mig
och av någon anledning så ringde de
efter en ambulans: jag bad dem dra åt helvete,
låg på asfalten och hytte med näven, reste mig
sedan upp, borstade bort snön och gick därifrån”

*

den vackra, stjärnklara natthimlen är sönderskuren

glasen blir väl snart sönderslagna,

det är för jävligt, det är som det är

och jag gör vad jag kan för att åtminstone

bekräfta att det här livet är mer än ett spratt

som så sakteligen dör ut var gång

man i ensamheten, den enorma,

sitter med sig själv och grubblar tills

sinnet blir djupare än världen själv

*

håller det tomma glaset mot ansiktet

jag ser dess botten, sprucket och jävligt

precis som jag, precis som jag:

jag häller upp mer, jag tror jag gör det

för din skull men jag gör det för min,

jag kan inte hantera det här, inte ännu,

jag går nog ner till biblioteket

och publicerar den här texten imorgon,

då kan du läsa den, då kan du förstå

att jag aldrig gör sådant här rätt,

då kan du förstå att du är den jag vill ha

även då jag i min skalle går under

med det skepp jag en gång begav mig

bort mot horisonten i, med vind i seglen

och allt sådant där praktiskt

även om det numera verkar

som om jag kommer tillbaka med svarta flaggor

som minnar om att det aldrig står rätt till

då jag vet vad jag vill

men inte vet hur jag skall genomföra det:

jag är Rimbaud på vägen hem

och jag älskar dig

men vet inget mer än så
(jag läser upp texten för dig mitt i natten

och vi lämnas båda två stumma

åt vårt öde)

*

när jag dagen efter vaknar tänker jag på

att Dan Andersson dog av cyanidförgiftning under en

övernattning på ett hotell, oerhört tragiskt

*

på vägen ner mot hamnbiblioteket
känner jag mig uppfylld och fri, kyrkogården
har svämmats över av de första höstlöven
och skolbarnen spelar brännboll i parken,
höstskenet ligger likt en kupol över tillvaron

*

den suddiga motivationen visar sig under solitärnätterna då ingen kan nå mig. jag brakar genom isen. förälskad och förmodligen aningen förvanskad i sinnet, kanske även, nu då jag betraktar starkölen i min hand, försupen. jag har rest och kämpat länge för att få allt det jag har byggt upp raserat. jag drar mig genom rasmassorna, försöker hitta själva grunden men det går inte så bra, börjar istället fundera på om jag skall dra vidare, dra ut i den svarta krognatten och helt enkelt tillåta mig själv försvinna in i de skuggor som jag ser i stearinljusens sken, jag vill hoppa in i de där skuggorna som avbildas på husväggarna, på kullerstenarna, på det slitna murbruket och jag dråsar in i ringmuren då jag i mina drömmar raglar omkring i östergravar eller i den botaniska trädgården och jag bryter mig in i skuggorna och tar mig aldrig mera ut: att vistas inne i skuggornas rike med en glödgad blick som ständigt söker någonting fast i det flackande och då jag väl hittar det, rygga undan, känna mig som ett piskat djur, det öppna såret man petar i med morakniv, klart man drar sig tillbaka, jag har skjutits död så satans många gånger att jag börjar fundera på hur många liv jag egentligen har levt.

*

förr eller senare hittar de flesta till de österländska religionerna. om det finns mer än en död så uppträder förmodligen utslocknandet efter detta, detta kan alltså mycket väl vara det sista av alla liv som måste levas. jag vaknar klockan sex på kvällen, naken, utan försvarsmekanismer, intill hjärtat riven och brännmärkt, det märks på de drömmar jag hade under min två timmars långa eftermiddagssömn. det är någonting som händer med mig. lyssnar på plura, han sjunger “ikväll är jag inget bra för mig själv”, en stund innan sjöng han “ikväll skall jag bli full, för kärlekens skull”, det är från skivan “svart blogg”, lustigt nog den som fick in mig på eldkvarn för en del år sedan, och jag lyssnade uteslutande på den skivan innan jag väl tog mitt förnuft till fånga och började gå igenom hela deras diskografi, först i mindre doser som jag sedan efterhand ökade på, att lyssna in sig på en artist/grupp är i stort sett som att missbruka, man höjer långsamt toleransen tills man kan ta hela dosen (vilken det än är) på en och samma gång utan att riskera att man överdoserar. jag ångrar lite nu då jag för alltid lämnat L.A. att jag inte såg Eldkvarn då de spelade i kyrkan där, det hade kanske inte varit någonting speciellt just då men just nu saknar jag det. Jag såg åtminstone Mozarts “Requiem” framföras där en gång.

*

De flesta människor jag en gång kände har försvunnit, de är fullkomligt borta (inte döda & begravna men ändå borta, det kanske är ännu mer potent), jag brukar komma till insikt angående det ibland. det är absurt men jag vet med mig själv att det inte äger någon form av värde. mänskliga möten är i slutändan enbart minnen. piska mig hårt och jag kommer aldrig slå tillbaka förrän ni vänder mig ryggen. då är ni redan döda.

*

rastlösheten och olyckan tycks inte försvinna, ett problem ger sig av, då anländer två nya, liksom för att täppa till hålen. men jag är van vid att visa musklerna, det är inget som berör mig även då det ibland är det i synnerhet vackraste som visar sig vara ett av problemen. jag kan vara både stark och skör. jag avvaktar, låter det ta den tid det tar, måste bida min tid. det är som sig bör. de asfalterade vägarna är täckta med löv, världen börjar återigen få en ny färg och jag har sett ett annat liv i dig och kan inte sluta tänka på dig. känna att jag vill vara i dig på alla möjliga och omöjliga sätt. allt det andra rinner av mig. ibland avundas jag maskinerna, förmågan att inte ha känslor. fast vad hade det varit för liv? ett liv levt i det fullkomligt analytiska och intellektuella, det är nog inte för mig ändå, i alla fall inte då jag känner hur hela mitt inre slår bakut och visar sig vara i uppror.

*

jag trodde mig ha funnit en ny väg men det visade sig istället att jag hade tappat orden och språket. det var för mig en fasansfull upptäckt, vinden drog sig stillsamt, likt ett pärlhalsband, genom grenverket där utanför men jag kände mig ändå tom och borttappad här inne, som att jag nu äntligen hade insett att jag aldrig skulle kunna säga den mening jag under hela mitt liv varit ämnad att säga eller skriva. istället kände jag en enorm frustration, inför mig själv, inför världen och inför alla andra. jag kände mig missunnsam och skulle kunna hitta på en massa rackartyg enbart för att bli igenkänd, ja, det var lite så jag upplevde att jag kände det. ibland kändes det som jag hade valt ljusets väg, valt de godas sida utan att ens veta varför, häri ligger det då sannerligen ingen belöning. men jag kan inte bli någonting annat än vad jag är även om folk uppfattar mig som någonting helt annat än vad jag själv känner mig som. om att vara världsfrånvarande? vad vet jag, uppenbarligen ingenting och det enda jag vet är att jag inget vet och det är mer än de flesta.

*

eftermiddagssolen glider, likt en bläckfisk redo att attackera, in bland molnen och jag får en bild av att solen i själva verket är det som finns inuti varje människa, någonting man kan klippa ut med hjälp av en sax och sedan klistra in i ett blädderblock man kan gömma under sängen och ta fram och titta i när allt hopp är ute. dygnen släpar sig fram, jag vet inte varför, allt var länge enkelt, det är klart det måste vända, det är klart det gör ont att älska. det visste jag redan från början men jag valde det ändå även då jag inte ens visste om att jag hade gjort ett val. jag tror att det speglar existentialismens innersta kärna.

*

våldtagna ungdomshjärtan i Bagdad, utslitna genom munnen samtidigt som stjärnhimlen sprängs och ersätts av kroppsvätskor och tårar. araben som tränger sig in. jag kan se det framför mig, det är det värsta, tindrande barns ögon som inte vet annat än att det är dags att sluta gråta för det finns ingenting kvar förutom den sötaktiga doften av hasch och ännu en mödomshinna som svävat in i himmelriket. han lämnar dig fylld & tom och du kan inte göra någonting åt det. ibland river man upp människornas sår bara för att man bryr sig. det existerar många onda människor som inte förtjänar att leva, jag vill och svär på min grav att jag skulle kunna skjuta dem alla utan att känna någon form av medlidande, ibland spelar det ingen roll, ibland går det inte att skylla på något. ibland måste man vara iskall och lämna allting bakom sig. jag orkar inte med det moralfilosofiskas dekonstruktion längre, men det finns alltid de som är bortom det goda, bortom det onda, som har vilat bland det ondas blommor och upplevt det heliga i att förbli upplyst och alltid vilja gott även då de lever i en känslomässiga kloak, det är den sanna viljan, jag orkar inte ens ursäkta mig. rättfärdighetens flamma slår likt en blixt ner i hösten och skapar ordning mitt i allt detta kaos som anses vara människornas liv som bara går runt, runt. kärleken är ett botemedel som drar upp de döda ur sina gravar för en sista dans kring den sprakande midnattselden där gröna lågor spelar. och i lågornas sken ser jag hur vi lyser upp och blir till någonting annat, en sammansvetsad förintelse, för allt det gamla måste faktiskt dö och begravas ifall man vill att det nyfödda skall få leva i lugn och ro. så jag ber er, gräv ner benen, yxorna och era gamla skal tillika skepnader, de är er inte till gagn, enbart besvär. jag tolererar ingenting annat. jag vill ha en ny människa, jag vill vara en ny människa, tillsammans kan vi skapa futurismen innan den driver oss till leda. de välsignade har skrivit “AMOUR” i blod och galla på alla stadens fönster. det ger mig rysningar av välbehag. jag tänker inte vända om även om det blir jag själv som rinner ut i sanden med min gloria tätt tryckt mot hjässan. jag är en poet i revolutionens tidevarv, det var på den tiden det fortfarande existerade värden och framtidstro.

*

arbetsplatsen är i vanlig ordning fylld av mat och disk. det är alltid detsamma. håller mig mestadels vid stekbordet under förmiddagen, steker köttbullar och potatis till brunchen. det uppskattas av gästerna. de flesta är väldigt bakfulla. ibland önskar jag att jag vore låst till en arbetsplats för all framtid, att jag inte på något sätt skulle kunna utöva mitt skrivande eller det jag “egentligen” brinner för. men det är bara önsketänkande. det saknar verklighetsförankring. jag längtar för det mesta bort, långt bort, till en plats där inget är som det ska men där jag samtidigt kan finna lugn & ro. eller allting borde egentligen vara som det ska vara.

*

lyssnar på uriah heep. “july morning”. den är passande. men det är svårt. jag vet inte vad materialet som beskyddar det innersta är gjort av längre. förmodligen ingenting alls förutom då måhända ett stålsatt hopp som man kan få se men inte röra, då reagerar jag instinktivt och faller in på defensiven. då man rör det blir det först till aska och sedan till något annat, jag vet inte vad det är för typ av material, det beror sig väl på vem som rör det antar jag. utan att tveka bör du gräva och inte låta dig skrämmas. jag tror det är så man måste gå tillväga. varsamt, lugnt och sansat. då öppnar sig vulkanernas rike och inget blir sig väl då likt. men förmodligen är det ingenting alls som hindrar dig överhuvudtaget, det brukar vara så då allt faller sig naturligt och känns som det borde kännas. och det gör det. allt det andra rinner av mig.

*

jag kastar sönder mobiltelefonen mot badrumsväggen

*

du gråter i luren då jag lyckats lappa ihop telefonen

*

missförstånd uppträder så lätt

då man inte är i varandras faktiska närhet

*

sjunde september. gotlandsfärjan ankommer i höstnatten. dimman ligger tät och jag ser knappt någonting då jag susar omkring ute på landsvägarna.

*

trettonde september:
tänkte saknar redan men det glänste
i de ögonblickliga utkanterna och vände om,
åkte ner för rulltrappa, vände om
& vände om, eftermiddagssolen likt feber,
en lättnad och därefter följer tyngd…
höljde sig, ömsade skinn i det av solen
glittrande östersjön, buzzcocks, gycklarnas
afton, pistolen mot tinningen, det första
klicket och sedan den dräpta spegelbilden
(du föredrar clownen & jag säger inget
men föredrar mannen med pistolen
som fortsätter som ingenting har hänt
när ännu en ny dag låter sig gry, den
feberröda månen har blivit avlöst)
och älskade så som älskande gör
och såg så som älskande gör
samtidigt som höstvinden vaggade oss
till drömskt oförglömligt rus
i nätternas svarta hål: vi hade blivit
till ett skillingstryck
som spriddes vind för våg,
en visa likt alla andra, som ingen annan,
något man nynnar på
med drömska i blicken
innan den viker undan
och låtsas som ingenting
i rädsla för att bli avslöjad
i sin lycka, i sin röda landsflykt:
i sin glädje över att dela ett andetag
på denna sent vaggade jord där det
plötsligt tar slut innan man vet ordet av
& jag tänkte saknar dig redan
och ögonen glänste
och det vart natt i eftermiddagssolsken
men jag vände om och gick min väg,
alltid min väg, den enda vägen
men hon är inte som andra, inte
som någon av de andra
& jag borde ta henne med mig
och inte släppa henne, aldrig,
istället låta henne ledas
utmed de krokiga, främmande vägarna
som utgör våra liv, låta vägarna
om vartannat kroka sig in i varandra,
låta dem slingra sig tills allt blir ett:
jag är fast rotad i min hemjord
men sliter mig inombords ut över haven
och mot och in genom de rytande vågorna
och förlorar mig i det vildsinta vrålet
som är allt det okända,
allt det oerhörda
som står mig bi då jag tar din hand
och gör dig till min med en kyss
& jag vet att jag drömmer
att du i hemlighet gråter om nätterna

*

jag utgår från att det överallt
i tillvaron svävar onda andar
som kan slå ankar inuti oss;
något som störtar glädje i glömska
tills allt vi kan göra är att famla
efter varandra i mörkret, med fingrar,
läppar och intensivt sökande blickar,
på jakt efter bara ännu en rörelse,
ännu ett tecken på liv
som gör lidelsen värd att leva,
att överleva,
en del hittar det aldrig,
jag vet att det går
att finna det man söker

*

jag knäcker en cabana mojito, det är eftermiddag, hösten håller sig fortfarande, under vissa dagar, på avstånd och jag skäms över hur jag har varit, hur jag har reagerat, hur jag har dolt mig själv i rädsla för att falla, hur jag har argumenterat och försvarat mig då det kommer till det känslomässiga, allt jag har kastat ur mig för att inte bli involverad även då jag redan har varit inblandad i mitt inre, det har pågått under så pass lång tid att jag efter ett tag kom på mig själv med att kasta ur mig påpekanden och antaganden kring det mesta då det väl kom till någonting som skulle ligga mig nära, jag kommer inte ihåg allt vad jag sagt förutom att jag varit avvikande, undvikande, nedlåtande, undflyende och fullkomligt pessimistiskt inställd till det mesta som hade med någon form av närhet att göra. men illusioner förfaller så lätt och de som redan kunnat räkna räknade nog med att teorierna man konstruerar för att hålla sig själv flytande allt som oftast sjunker då verkligheten hinner ikapp en och möter en med ödmjukhet, övertygelse och öppna armar.

*

ärrade armveck påminner mig
om drömmen om ett bättre liv,
om en bättre död men även om
vetskapen i att det aldrig
går att fly, vare sig själv
eller det förflutnas ärr:
det yttre är en sak, det inre
något fundamentalt annorlunda

*

för varje fotografi jag tar av dig
så stjäl jag ytterligare en bit av din själ,
låter den komma in i mig, uppfylla mig
tills endast minnet av en annan värld återstår:
själavandringen har då blivit
till en fulländad växelverkan

*

djupt inne i din kropp

djupare inne i dina ögon:

Vatsyayana.

*

vandringen har påbörjats

och därmed även resan mot vad

som inte i det här livet äger något slut,

jag iakttar hur de smala gränderna

öppnar upp sig för mig

och jag kan ingenting annat göra

än att ta det jag hittar på marken

och visa upp det, jag är stolt över

allt jag har vidrört, över allt

som vidrör mig

*

arbetssäsongen går mot sitt slut, plötsligt så har allting upphört och jag gör vad jag kan för att lyckas med att inte falla in i de svarta håligheterna som jag emellanåt skådar på den stjärnskrudade himlen, mellan varje starkt lysande stjärna existerar ett mellanrum, en skugga jag kan förlora mig i, meningslöshetens styrka, den drar i en, gör en till en ricochetkula som hamnar vart den än behagar utan ens egen kontroll. både du och jag vet att vi är det allra största men samtidigt det fullkomligt minsta, inte ens värt att tala om då vintergatan upplöses och endast intet existerar och blir till, tillintetgör varenda känsla som jag vet är det största man kan känna även om det får en att brinna och sväva in i de vanföreställningar jag titt som tätt lider av men som jag aldrig talar om. tänk om jag hade kunnat kommunicera i tal så som jag kan kommunicera i text, då hade jag sluppit framstå som en helig dåre som vandrar in och ut genom regnbågarna som endast framträder då regnet har berusat en alldeles för länge.

*

längesen jag hade ett mål med mitt liv

mestadels oändligt mörka nätter

med bländverk som visade

mig vägen in i ännu en berusning,

in i ännu ett hånskratt

som ledde rakt in i evigheten

*

jag känner mig annorlunda nu

men ändå som densamma

jag antar att kärleken

till en annan människa

besegrar en, vare sig man

bekämpar det med allt man har

eller inte, i slutändan ger man ändå upp

och låter sig älska och älskas

eftersom man vet att det som är

det är vad som är och vad som är

är vad som borde vara:

jag har alltid trott på ödet

men trodde under många år

att mitt öde hade gått ifrån mig.

Jag inser nu att jag hade fel,

det var jag som inte kunde se.

*

i fjärran hör jag hur kyrkklockorna klämtar

& hundskallen ekar:

jag utgår från att jag äger en förstörelsens aptit & att jag måste äta upp dig innan jag är fullkomligt nöjd

*

FOLKMORD

 

672px-SS_Totenkopf_Fahne.svg

 

*

krigsbarn som lär sig älska

även då döden andas så nära,

så tätt intill att man mest av allt vill hålla andan

tills det svartnar för ögonen