The number 12

Posted in Uncategorized with tags , , , on June 20, 2018 by Ichiithekiller

Hittade ett gäng trevliga böcker vid återvinningsstationen idag. Bland annat en krönika över “döderhultarens konst”, bara en sådan sak kan ju få liken att resa på sig med underligt skimrande maneter emanerande från pannor och själsliga håligheter.

 

Tycker det känns skönt att ha börjar skriva här igen och förhoppningsvis kan det få mig att vakna från humanisterna som sträcker sig efter mina fötter under bron för skendöda, vandöda och den speciella “vitheten” som pulserar i ondska kring den sjunkande håligheten.

Lägger här upp en text jag skrev för ett par år sedan så jag kan se att jag kan se att jag faktiskt kan prestera ganska intressanta texter. Tänker mig att jag också skall skriva om vad jag läser, alla tusentals filmer jag köper och underligare tankar en tänker om tankar en tänker. Hur som. alla bokstäver lär vara bättre än inga. Här är också en länk till en viktig dokumentär om ocd, vansinnets berg, liksom. Riktigt obehaglig.

 

 

Gula febern

avslutande delen.

Angst åt frukost för första gången på väldigt länge. Dagen som han i vanlig ordning spenderade på biblioteket var som ett blodigt töcken, klotblixtarna som kastade sig forskande från medvetande till medvetande stack i hans kokande vredesblod; han funderade med hastigt accelererande avsky över nattens dröm. Han läste lite Freud men kände bara för att våldta kolatorskbögen i röven. Funderade över molnen, hals över huvud, mellan benen på begreppet “dåre i jesus” och sprang mot toaletten och vrålade ut sin sperma vid tanken på Rasputin.

På vägen hem upptäckte han att himmelen var ovanligt psykotisk. Gråsvarta elektriska molnsjok intog groteska former, hånleende luft skvallrade om en universell avsky som världen kände gentemot världen genom Angst perception. Som när man tycker sig skymta en svart katt i ögonvrån, som en ärrad vålnad utan ansikte, tyckte han sig skymta Elviras kåtluderface arm i arm med en trollpacka han på något vis kände igen.

Elvira hade sedan det första brevet anlände, hon kallar det för det första brevet utan att tänka efter; rent intuitivt vet hon att en bindgalen dödsprocess är satt i rullning, var den kommer leda står förmodligen skrivet i stjärnorna men känslan hon burit som ett skört kolikbarn i sitt fragila judebröst de senaste veckorna berättar för hennes innersta svärta att vad som än kommer hända så kommer det inte lämna någon som någonsin hör talas om det oberörd. Hennes öde kommer spikas fast i universums pannben på pissgula minneslappar.

Angst hade bjudit in henne på enkel middag till helgen och detta plötsliga infall från den konstnärligt ångestladdade medelålderkrismannen i desperat behov av fysisk samvaro hade gjort henne stum av förvåning. Hon kunde kallt konstatera att det var måndag och därför en dryg vecka till sammankomsten. Hon trodde sig känna en viss dragning till Angst; inte direkt så att det pirrade i könet, men hon skämdes inte över att övervägt, eller ja, åtminstone lekt med tanken om att inleda en sexuell relation med sin kufiske granne.

Morgonen efter låg det en ofrankerad lapp i Elviras Brevlåda:

“Rubrik: att dryfta sig poesi.

o, vanhelgade sköte
ovanför min himmel
hur tog du dig genom hettan?

o, rovdjurssjäl som är i mig
om natten till
hur andas hjärtat mot döden?

Lilla Elvira.

Hej då!

/ Din Ångest.”

Kärringen vaknade och skrek. Jag är Greta och jag finns för i helvete, och hej hela jävla världen med ögonen på sned, jag finns, jag finns! Ja, det faller sig så. Hon bläddrade i täcket och bytte vansinne mot sömn.

 

Advertisements

Lucifer Valentine

Posted in Uncategorized on June 19, 2018 by Ichiithekiller

https://www.snagfilms.com/films/title/black_metal_veins

 

Viktig film för oss som kom levande ut ur skärselden.

 

hqdefault

 

 

Begotten

Posted in Uncategorized with tags on June 17, 2018 by Ichiithekiller

Hej kära vandöda. Mitt namn är Johan Fritz och det är jag som var ichiifritzthekiller under ett par år då jag levde som agent i en misärvärld kantad av droger, död och tårar. Nu är jag nykter och mitt liv är ett töcken av panikångest och framgångar i terapirummet. Tänker långsamt berätta sådant jag tycker är av vikt och sådant som berör mig i den här bloggen fortsättningsvis. Till att börja med vill jag utmana dig att läsa “att tysta skriket” av Johann Hari och sprida den till fem personer som lovar att sprida den till fem personer så vi kan börja, sparkande och skrikande, rädda de liv som förtjänar att räddas.

 

 

I övrigt bor jag just nu på ett behandlingshem i skogen mitt i Roslagen, jag går i metadonprogrammet och har varit nykter i snart 17 månader. Vill du nå mig, om du vill att jag skall skriva något för din tidskrift eller så, är jag nu öppen för förslag igen.’ blutkind23@gmail.com

Jag är fortfarande en ensam och ledsen själ som går i silver, natten och månens tecken, allt har blivit kullkastat och jag har blivit född genom vånda genom mina fördomar kring verklighetens beskaffenhet, men jag finns och jag tänker och jag vill väl och jag har en pånyttfödd tro på att trevlighet är svaret på de flesta gåtorna.

 

 

 

 

Posted in Robert Warrebäck with tags , on November 27, 2013 by Ichiithekiller

Blir två uppdateringar idag eftersom jag har dator till hands. Bjuder De dansande stjärnornas natt av min gode vän Robert Warrebäck. En Fragilvacker och småkuslig upplevelse av det smått sublima slaget.

 

 

 

De dansande stjärnornas natt

av Robert Warrebäck

 

 

”Monsters are us, always us, one way or the other.

They’re us with hats on”

– John Carpenter

 

 

Verkligheten svajade, dansade runt i ett punkterat medvetande.

Han kröp över nyfallen snö, och under den; lager av hård tjäle, grenar, frost och jord. Han befann sig i en uppförsbacke omsluten av mörker och chockerande kyla. Något var fel. Allt var fel.

I minnet tornade Miriam upp sig likt ett fyrtorn. Ja, det var dit han var på väg; tillbaka till festlokalen. Väl där kunde hon hålla och förlåta honom, äntligen. Men för vad? Han mindes inte. Istället greppade han de blåskimrande inälvor som hängde från magens öppna sår. De kändes hala och varma i handflatan när han klämde åt. Någonstans i skogen bakom honom, han visste inte säkert, låg den totaldemolerade bil han suttit i innan allt blev ett kaos av smärta och förvirring.

Han gjorde en sista kraftansträngning för att få inälvorna på plats och ställa sig upp. Ingenting hände. Nu kunde han inte krypa längre. Inte röra sig.

Han försökte fånga tankarna som vittrade bort, men hur han än fokuserade lyckades han inte hindra eller hålla kvar livet som läckte ur den skadade kroppen. När synen slutligen flimrade för att ge upp och ögonen sjönk bak i huvudet önskade han en chans till. Bara en till.

 

Något var där med honom. En imponerande närvaro. Något som i mörkret tog sin chans och sipprade in. Konturlösa röster viskade i huvudet, de trängdes, hävdade sig, inkräktade. Och så lämnade han skogen men ändå inte.

 

¤

Alex roterade vigselringen med högerhandens pekfinger och tumme. Dörren till badrummet var öppen och han kunde se Lenore framför spegeln fullt upptagen av sin egen blick och mascaran hon ramade in den med.

”Alex?”

Framför honom stod ett glas vitt vin. Han böjde sig fram, tog en sipp från vinglaset. Det var kvällens första, men sannerligen inte sista.

”Alex? Du röker väl inte?” Hennes röst fick honom att lägga ifrån sig cigarettasken. Han hade inte hunnit tända någon ännu. Gud alltså, han kunde svära på att den kvinnan kunde läsa hans tankar ibland. Det var rent ut sagt otäckt.

”Jag tyckte jag kände röklukt.”

”Nej”, svarade han, ”det måste vara grannarna.” Det var sant att grannarna rökte, men det var tveksamt om hon kände någon röklukt därifrån.

Hon kom in i vardagsrummet, ställde sig bredbent med händerna på höfterna, log med hakan riktad uppåt.

”Baby, du kör ikväll”, sa hon och svepte hans vinglas.

Alex var glad att Lenore inte kunde läsa hans tankar på riktigt. De var nämligen inte särskilt vackra för tillfället.

 

Från förarsätet i bilen såg han på henne i backspegeln. Hon tittade på sig själv, sina klarblå isflak till irisar som sträckte sig runt de mörka pupillerna likt en mur, eller vigselring. Hon fingrade lätt på en översminkad blemma. Rufsade det kortklippta håret med fingertopparna. Hon såg bra ut, det hade han alltid tyckt. Utan tvekan den vackraste kvinna han varit med, även om det inte sade så mycket. De hade varit tillsammans sedan tonåren.

Utanför bilrutan singlade vita flingor från den svarta himlen. Alex slog på vindrutetorkarna. Det var kallt ute, kylan verkade tränga in i bilen och under huden på dem. En rysning sprang genom hans kropp och ut genom händerna.

”Jag fattar inte varför de måste boka en lokal bort åt helvete. Kunde de inte lika gärna varit hemma hos Tommy? Det är ju knappast nån stor fest, det är väl bara de närmsta?”

Alex höll med. Han hade ingen lust att åka till en hyrd lokal mitt ute i skogen. Dessutom hade en märklig känsla slagit rot i magtrakten. En droppe oro som blandats i blodet, och som nu pumpande runt i venerna likt en uppstudsig inkräktare.

dreaming_in_time_fantasy_goth_art_jewelry-r31dd9987ea45459d891f4e31c53156e2_fkoep_8byvr_324

¤

Johanna sköt in handen mellan Kennys arm och kropp, armkrokade sig närmre i baksätet. Taxichaufförens små ögon, insjunkna och trötta i det svullna ansiktet, betraktade dem i backspegeln.

”Kenny”, sa Johanna. ”Kenny, svara då.” Hon kände sig liten bredvid honom. Det var en fin känsla.

”Kära, kära du”, sa han långsamt. ”Har jag inte berättat det redan? Typ hundra gånger?”

”Jo”, svarade hon.

Kenny log och blottade en perfekt tandrad. Hon älskade när han såg på henne med sina mörka ögon, precis som nu. Men det var ingenting som hon vågat säga till honom. Inte än.

”Tommy, som du har träffat, fyller år och han har bjudit in de närmsta till fest. Varför en lokal mitt i skogen? Jag vet inte. Känner jag hans tjej rätt planerar hon någon skogsrelaterad aktivitet av något slag… Du vet redan det här eller hur? Du vill bara höra min röst, inte sant?”

Johanna fnittrade. Det låg något i det. ”Jag då”, sa hon efter en stund. ”Jag är inte en av hans närmsta kompisar.”

”Om man hade någon speciell fick man gärna ta med sig denna speciella någon.”

”Och jag är din alldeles speciella någon?”

”Haha, nej. Hon kunde inte komma, så jag fick improvisera lite.”

”Vad rolig man kan vara”, skrattade hon och stötte till honom med axeln.

Chauffören slog på vindrutetorkarna. ”Snön kom sent i vinter”, muttrade han till ingen särskild.

Snön hade visserligen uteblivit, men kylan – glansig och svart – som vägrat släppa igenom något ljus över den tunt trädda hinnan över himlavalvet, hade sedan länge kommit för att stanna.

De svängde in på en smal skogsväg där träden stod kompakta och tunga likt stumma soldater. Sikten var dålig och chauffören tvingades luta sig fram mot rutan och koncentrera sig på vägen.

”Titta!” sa Johanna och pressade fingret mot rutan. ”Titta Kenny! Det snöar!” Det måste betyda något, tänkte hon. Snön som äntligen faller.

 

¤

Miriam önskade Tommy tillbaka då hon stod på verandan och såg den fallande snön måla vägen och parkeringen vit. Det var tomt utan honom. Varför han tvunget skulle åka och handla cigaretter när de lika gärna kunde be någon köpa med sig förstod hon inte. Men han var enträgen, och hon släppte iväg honom.

En bilmotor skar genom skogen och hon såg pelare av ljus blottlägga grusvägen. Bakom henne, i värmen, hade de slitit hela dagen med att göra i ordning allting. Det var ingen stor lokal egentligen, ett allrum med anslutande kök och ett par mindre rum för övernattning längs en korridor, ändå hade hela eftermiddagen spenderats med att dammsuga och dona.

Bilen som körde in på parkeringen var inte Tommys, som hon först hoppats, utan tillhörde Alex och Lenore. Miriam följde den med blicken när den parkerade. Två marschaller brann vid kanterna av trappen från verandan ner till parkeringen.

När hon tittade på Alex och Lenore, som öppnade dörrarna på varsin sida, kröp en svart orm av oro i magsäcken. Längtan efter Tommy var plötsligt något annat. Något kraftfullare. Hon rynkade pannan. Var det rädsla?

Lenore svepte med armen mot Miriam i en hälsning. ”Fabulöst!” utropade hon och syftade antingen på lokalen eller Miriams klädsel; en vinröd klänning och svart läderjacka.

Miriam log. Lenore var densamma; lika dramatisk och teatral som alltid. För att inte hysa några som helst välvilliga känslor för Lenore måste man vara död inombords, tänkte hon och lyfte lätt på klänningen framför knäna och neg till svar.

Alex kom travandes bakom Lenore med sluttande axlar, håret bakåtkammat och ett ansträngt leende på läpparna. Han kliade sig i skäggstubben och Miriam noterade att han bar en illasittande fluga runt halsen. Den var helt i linje med Lenores klädsmak.

Lenore kramade Miriam, pussade henne på kinderna, vänster, höger., vänster.

”Så, var är födelsedagsbarnet?”

 

il_fullxfull.478285433_8iop

 

De andra gästerna anlände allt eftersom. Miriam, Lenore och Alex drack bål och rökte cigaretter medan de väntade. Danny, blond och nysnaggad, med en dyr mörkblå jacka över en dyrare vit skjorta, gjorde entré likt Lenore; svepte med handen, men inte över lokalen och de andra festdeltagarna, utan sig själv, ett ironiskt ”här har ni mig” och fick spridda applåder till svar. Han kysste flickorna på kinderna och tog männen allvarsamt i hand.

Men fortfarande väntade de på Tommy, huvudakten. Miriam försökte ringa, men fick inget svar.

”Så typiskt Tommy”, sa Danny. ”Tro fan att den mannen skulle smita från sin egen födelsedag, den karln har man aldrig där man vill, eller hur Mirre?” Han blinkade åt Miriam.

”Det är ett som är säkert”, svarade hon.

”Han skulle rymma från egen begravning om han fick chansen! Eller hur Kenny?”

”Ja, jag vet inte”, sa Kenny och trummade försiktigt på knäna. Han satt bredvid Johanna vid bordet i allrummet där de skulle äta. Smörgåstårtan stod uppställd och samtalsämnena började, oroväckande nog, redan tryta. Kenny tittade på Miriam som stod lutad mot väggen med armarna i kors. Bakom henne hängde två konfettirullar från dörrkarmen som ledde in till korridoren och gästrummen.

”Ska vi börja utan honom då? Tommy lär inte by sig. Mirre, han blir väl knappast sur om vi börjar äta lite?” Danny sträckte sig efter en tallrik.

”Det är hans födelsedag. Jag tycker vi väntar”, svarade Miriam. Hon var långt mer orolig än hon ville påskina.

”Vi sitter redan till bords”, sa Alex och ryckte på axlarna.

Miriam nickade. ”Jag går ut en sväng och kollar lite snabbt.”

”Vill du ha sällis?” Lenore hällde upp ytterligare ett glas vin ur boxen som stod på bordet. Egentligen ville hon inte ut i kylan men frågade för sakens skull.

”Nej det är lugnt”, sa Miriam. ”Tack ändå.”

 

En kall ström av frisk luft svepte in i lokalen då hon öppnade dörren, gick ut, och stängde den försiktigt bakom sig. Ute på verandan var det stilla. Inifrån lokalen hörde hon Dannys röst, dämpad och otydlig. Han höll säkert ett långt meningslöst tal som tog avstamp och utmynnade i sig själv. Miriam hade troligen hört allt förut. De andra med.

Bakom parkeringsplatsen var skogen svart, bara nylagda snötäcken över grenarna lös upp spöklika vita armar i mörkret. Till vänster ledde grusvägen ut mot en större väg med fastare mark. På håll kunde hon se motorvägsbron avtecknas likt en ödslig och slocknad regnbåge. Det var skrämmande tänkte hon, att det som skulle överleva dem alla var just detta: dessa motorvägar, konstruktioner, höghus, trottoarer, metallbyggen och bilar. Asfalt och betong. Plåt och järn. Dessa tomma skal.

 

¤

Trycket mot blåsan värkte. Lenore stod i den smala korridoren bakom köket där hon beundrade de djupa färgerna i en tavla som hängde på väggen. Den föreställde en fallande stjärna.

Hon drog i handtaget till toaletten. Upptaget.

”Vem där?”

”Johanna”, pep ett svar.

”Ingen fara gumman, jag går ut och kissar”.

”Okej”.

En festlokal med en toalett. Skandal, tänkte Lenore, men göra någon stor grej av det tänkte hon inte. Samvetet gnagde över Miriam som fått åka iväg ensam och orolig. Kanske borde hon ha följt med. Hon kunde inte sätta fingret på det riktigt, men något stod inte rätt till.

Hon gick tillbaka till allrummet där de resterande gästerna; Danny, Kenny och Alex börjat äta så smått av smörgåstårtan medan de pratade om Kennys nya art director-jobb. Lenore förstod inte mycket mer än att det verkade tråkigt. Inte för Kenny, som sken som en sol, men för henne. Hon skulle inte missa mycket action ifall hon lämnade gossarna ensamma ett litet tag.

Hon öppnade ytterdörren.

”Vart ska du?” frågade Danny.

”Bara ut och kasta lite smutsvatten”, sa Lenore och flinade. Hon väntade på ett surt svar från Alex eller åtminstone ett skratt från någon annan, men utan resultat.

 

Lenore drog ned byxor och trosor i ett svep nedför knäskålarna och satte sig på huk. Hon satt till vänster om den tomma parkeringsplatsen, inbakad under ett träd, i en dunge. ”Hej urinvägsinfektion. Nästa hållplats: Lenores fitta.” Hon pressade till med magen och det smutsgula pisset borrade hål i den gnistrande snön under henne. Värmeångor från urin dansade upp mot underlivet och hon pustade ut. Det var förbannat skönt.

Hon höll blicken fixerad vid festlokalen med ryggen mot motorvägen långt bakom henne. Mörkret hade en närmast fysisk närvaro, och de få ljuskällorna som fanns närvarande kändes fragila, svaga, nära till utplåning. Det var underliga tankar. Ett ändlöst mörker höll på att ta över.

Hon tänkte på Alex och fick en klump i halsen. Vinet hade slagit till ordentligt så fort hon kommit ut i kylan och kanske var det bara ett stråk av sentimentalitet, men hon kände sig plötsligt ledsen. Hon tyckte synd om Alex. Det var synd om honom eftersom han gift sig med en tjej som egentligen bara väntade på något bättre. Uselheten grep tag i henne. Den brukade dyka upp efter ett tag när vinet skvalpat omkring tillräckligt länge.

Hon skakade på rumpan, kände skinkorna dallra till och drog upp byxorna.

Sen hörde hon ljud. Tanken på änglar slog henne. Hon tittade upp och såg två rävar ståendes blickstilla i snön. Den ena räven saknade öron. Den andre hade långa blåsvarta revor i pälsen och svarta sår istället för ögon. Det var något annat fel med rävarna, förutom det uppenbara; deras muskler ryckte spastiskt, nästan omärkbart. Som om de var fulla av elektricitet, eller hade Parkinsons sjukdom. Hon tänkte på sin mormor av någon anledning. Rävarna viskade. Hennes mormor var död men levande. Rävarna viskade. Vind som trycker mot bågnande fönsterglas. Viskade. Henne mormor som öppnade dörren, släppte in kaoset. Och så röster, sedan länge döda men tydliga: ”hjälp oss dans-an… dans-an stjär-na”.

Lenore kräktes på sina skor.

 

¤

Hon stapplade in lokalen vit i ansiktet, drog igen dörren bakom sig och låste. Det var Kenny som först lade märke till henne. Han avbröt sin konversation med Johanna. ”Lenore?”

Bakom Kenny och Johanna, som satt vid bordet, stod Danny och Alex och inspekterade något på Dannys mobiltelefon.

”Lenore?” Kenny reste sig upp.

Hennes händer darrade, armarna skakade och huvudet knyckte åt olika håll. Sedan skrek hon ett desperat, gällt och sprucket skrik som tvunget lossnade från kroppen och tilltog allt mer i styrka. Rösten verkade strypa allt syre i rummet.

Alex klev fram och brottade ner henne på golvet, höll om henne tills hon slutat skrika, tills skakningarna ebbat ut en aning. Allt var över på någon minut.

”Men gud, Lenore, vad är det?” frågade Kenny. ”Vad fan har hänt?”

Lenore var inte mentalt närvarande i gästrummet. Istället balanserade hon på en klippavsats i sitt inre där vansinnet när som helst hotade att knuffa henne över gränsen.

 

När hon vaknade hade ansiktet svullnat av gråt. Halsen ömmade och huvudet dunkade, smällde innanför pannan. Alex satt bredvid sängen, de var ensamma i gästrummet. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig, men sedan kom det tillbaka; festen, Tommy som inte var där, Miriam som åkt iväg… och hon själv utomhus… Hjärtat frös och hon hostade våldsamt. Det gjorde ont; halsen var torr.

”Vad hände?” Det var Alex röst. Bakom honom såg hon Danny som betraktade dem bekymrat. Bakom honom dök Kenny upp, som tänkte säga något men förblev tyst.

Lenore satte sig upp i sängen. Hon drog med händerna över ansiktet, torkade bort kallsvett. ”Jag såg någonting. Kände någonting…” Rösten trilskades.

Danny och Kenny tittade på varandra.

”Någonting? Vadå?” frågade Alex.

”Döda djur”, sa Lenore.

Det var tyst i rummet ett tag. ”Hur menar du?” sa Danny. ”Döda djur?”

”Ja, typ, eller jag vet inte. Det var… det var i skogen. Döda rävar som levde. Det är så jävla sjukt.” Hon skakade på huvudet, trodde knappt själv på orden som letade sig ur hennes mun.

”Nu har det slutligen kommit”, sa Alex och reste på sig. ”Hon har blivit galen. All jävla sprit och medicin, ja det är så här det börjar.”

”Jag såg vad jag såg. De stirrade på mig och viskade!”

”VADÅ, DÖDA DJUR SOM STIRRADE? Döda djur i skogen? Är det vad du snackar om? Vadå för djur? Zebror? Valrossar? Zombie-zebror?”

”Nej, det var rävar som var döda! Och viskade! De hade röster!”

”Döda rävar som viskar till dig i skogen? Du får allt komma med en bättre ursäkt om jag inte ska ringa psyket på dig”, sa Alex och vände sig mot Danny och Kenny, såg menande på dem. När de inte sade något stormade han ut och smällde igen dörren till gästrummet så att det ekade i hela lokalen.

”Han får inte gå ut”, sa Lenore. ”Stoppa honom från att gå utomhus! Jag är inte galen! Jag är inte galen! Det finns något där ute, förstår ni inte?”

”Jag tror dig gumman.” Danny lade sin hand över hennes panna och utväxlade en diskret blick med Kenny. Nog hade hon feber alltid.

 

Oron blommade likt en ondskefull tistel i bröstet och halsen snörde ihop, vilket gjorde det svårt att andas. Nu var hon i princip övertygad om att något hade hänt Tommy. En bilolycka eller något annat. Det hade varit en dum idé att fira hans födelsedag här ute. Meningslöst, rentav.

Miriam körde sakta. Hon stängde av luftkonditioneringen och pressade ansiktet mot rutan. En bild for upp i hennes inre: hur hennes mor hade kört bil. Exakt som hon gjorde nu, med nästippen mot glasrutan. Hon drog lätt på munnen men hann inte tänka vidare då hon såg något som blinkade en bit till vänster, in i skogen vid sidan av vägen. En registreringsplåt som reflekterade ljuset från hennes strålkastare.

Hon ställde sig på bromsen och näsan slog hårt mot framrutan vilket skickade spjut av smärta ner under ögonen och upp i näsroten. Hon stängde av bilen, tog nyckeln – stoppade den i fickan – öppnade dörren och sprang ut. Hon befann sig fortfarande på grusvägen, precis bortom synhåll från festlokalen och långt ifrån motorvägen.

Det var Tommys bil, men han satt inte bakom ratten. Hon såg spår av något mörkt, blodblodblod, leda bort från den öppna krockskadade dörren och djupare in i mörkret. Snön föll inte längre.

”Tommy?”

Jag sitter fast i en dröm jag inte kommer ur, tänkte hon. Ett svar, en förlösande chock, vadsomhelst, behövdes för att vakna och få ett slut på detta. Hon måste hitta honom nu, död eller levande spelade nästan ingen roll längre.

Hon följde det mörka spåret allt längre in i det svarta. Till slut var hon helt uppslukad av skogen. Spröda grenar knakade under skorna och buskar rev i ansiktet. Det var som att tränga allt djupare in i en kall feberdröm.

Hon hörde något. Ett klagande ljud. Synen, som vant sig vid mörkret, urskilde konturer. En man satt på en stock framför henne och höll något i famnen; svarta ormar eller rep.

”Tommy?”

Snart skulle hon vakna. Hon var helt säker. Snart måste hon vakna. För detta hade gått för långt, det var för overkligt.

Mannen såg på henne. Det var varken rep eller ormar i famnen, utan tarmar. Blöta, kladdiga tarmar.

”Äntligen”, kraxade Tommys trasiga röst. Leendet som sprack upp i hans ansikte liknade en uppskuren hals.

Men det var inte Tommy. Inte längre. Nu skulle hon vakna. Det här var tillfället. Just precis nu. Hon skulle vakna i sängen bredvid honom och inte kunna somna om, utan ligga där och darra tills han upptäckte det och höll om henne. Då skulle hon berätta om det här. Om hur nära verkligheten hennes mardrömmar vågade sig.

Men hon vaknade inte och figuren reste sig på svajiga ben, sträckte sig efter henne.

 

¤

Alex öppnade ytterdörren och klev ut, insöp den kristallklara luften. Han plockade upp en cigarett och tände den ivrigt med en darrig låga. Sedan drog han ett djupt bloss och andades ut.

Det här var fan droppen. Nu hade han stått ut med henne tillräckligt länge.

Kom med oss.

Alex såg sig omkring. Lyssnade.

Mörker. Ett svart iskallt hav av mörker. Döden, tänkte han, var som att drunkna. Att sväljas av ett anonymt hav. Märkliga tankar pockade på hans uppmärksamhet.

Öppna dig. Dans-an.

Hörde han något? En känsla smög sig på, som om någon talade med honom utan ord. Det var som om någon kommunicerade… inuti honom.

Han tog ytterligare ett bloss från cigaretten och lät röken sakta rinna ut mellan sina spända läppar.

Vi har väntat. Lyck-an är här.

Han skrattade. Det var som om någon pratade med honom trots att han visste att han var ensam här ute. Mycket märkligt.

Vi fortsätter tillsammans.

Alex hostade. Böjde sig framåt, vinklade örat mot skogen. Kunde det här stämma? Hörde han verkligen något?

Det har börjat nu, dans-an. Väntan över.

Lenores sammanbrott hade verkligen ruskat om honom. Hon hade sina perioder när hon tippade över, det visste han allt för väl, men detta? Levande döda djur… rävar som viskar? Det lät som någon billig skräckfilm. Ändå lät det inte lika otroligt som för ett par minuter sedan.

Vi kommer i glädje, dans-an de stjärn-a. Bli med oss.

Vad fan är det som pågår egentligen? Han knäppte iväg den halvrökta cigaretten mot parkeringsplatsen, men vågade inte följa den glödande fimpen med blicken. Vågade inte möta mörkret som slöts kring honom.

Det har börjat.

Han gick in i värmen igen, upprörd, rädd för något, men inte säker på vad.

 

Bredvid bordet där de druckit vin och ätit smörgåstårta, satt Kenny och Johanna. De höll om varandra, vaggade fram och tillbaka som om de dansade till en ljudlös melodi. Vid ett annat tillfälle hade det varit romantiskt. Kenny kysste Johanna på kinden och tittade upp mot Alex som precis stängt ytterdörren bakom sig. ”Hur är det?” frågade han.

”Du, Kenny”, sa Alex med växande panik i rösten. ”Jag vill att du svarar på en fråga. Och jag vill inte att du tycker att jag är galen som frågar, utan svara bara helt ärligt nu.”

Kenny nickade. Johanna vände sig om och tittade på Alex, blev plötsligt rädd för honom. Han verkade oberäknelig. Situationen hade utvecklat sig på sämsta tänkbara sätt och hon kände sig mer malplacerad än någonsin. Hon önskade att de kunde ringa efter en taxi och åka hem.

”Okej…” Alex tvekade. ”Var är vi exakt?”

Det var tyst ett tag.

”Hur menar du?”

”Jag menar vad är detta för ställe? Vad är det för skogar?” Alex uttalade orden långsamt och behärskat. ”Är det någon som vet denna information?”

”Information? Vadå? Om det är en gammal indiansk gravplats eller något?” Kenny skrattade torrt. ”Vad är det Alex? Mår du inte bra?”

”Jamen FÖR HELVETE, vad vet vi om de här skogarna? Vad är det här för lokal? Vi är norr om Stockholm, men vad är det här för lokal? Vad är det för ställe?”

”Gå in till Danny”, viskade Kenny till Johanna utan att släppa Alex med blicken. ”Gå in dit nu.”

Johanna reste sig och gick iväg.

”Nu tar vi det lugnt här”, sa Kenny. Han höjde händerna som för att visa Alex att han inte menade något illa.

Alex gestikulerade åt det håll Johanna försvunnit. ”Vad menar du med att skicka iväg henne? Som om jag skulle vara någon jävla galning? Vad sysslar du med? ”Alex var inte långt ifrån gråten. ”Allt jag vill veta”, fortsatte han med tjock hals, ”är om det är något skumt med det här stället. Fan vilket jävla…” Hans röst dog ut.

”Det är väl någon sorts festlokal, inte vet jag. Tommy hyrde den från… jag vet inte, någon förening kanske.”

”Är det inte ett konstigt ställe att ha en ”festlokal” på? Vi är rätt avskärmade från närmsta stad, är vi inte? Är det en gammal forskarstation av något slag?” Han tittade ner på sina händer. De ryckte spastiskt. Han försökte att inte låta paranoid men det var svårt eftersom han kände sig paranoid. De befann sig i en film som höll på att gå åt helvete. Men han hade bara varken listat ut sammanhanget eller identifierat fienden ännu. Och nu var han säker – skogen hade viskat till honom där ute. Den hade en röst.

”Ta det lugnt nu, kompis.” Bakom Kenny tittade Danny fram med ett sammanbitet uttryck.

”Jag är inte våldsam”, mumlade Alex. ”Det är inte jag som är problemet”, fortsatte han tyst, ”det är något som pågår här. Något som började när vi kom hit.”

”Vi kanske ska gå och lägga oss och vila lite, va, Alex? Vad säger du? Ta det lite chill och vänta på att Miriam kommer tillbaka och sen ta ett par sömntabletter och sova ruset av sig? Bra idé va?” Danny försökte låta överslätande, en bra taktik.

”Jag är nykter”, sa Alex. Hela kroppen skakade nu. Någonting hade pratat med honom när han var utomhus. Det var en sanning. Någonting som var på väg, eller som redan var där. Något som inte varit mänskligt. Något okänt. ”Rymden”, sa han. ”Det måste vara aliens på något sätt.”

Danny och Kenny tittade oroligt på varandra.

”Utveckla det där lite grann”, sa Kenny.

”Tänk om någonting finns i just den här skogen. Som alltid har funnits här. Eller som kom hit för längesen eller nu precis… och nu… på något sätt… har vaknat eller tar sig in… eller… försöker ta sig in i oss…”

Danny plockade fram en plunta ur innerfickan. ”Kanske dags att jobba bort den där nykterheten, Alex, vad säger du?”

 

Lenore befann sig i ett av gästrummen. Hon låg på sängen med kläderna på och blinkade nervöst. Kände smaken av järn och salt då hon slickade sig om läpparna. Rävarna hade försökt borra sig in i hennes huvud på något sätt. De hade inte lyckats, men hon var ur balans, kände sig öm och sårbar. Hon mindes inga detaljer, kunde inte formulera något konkret av det som hänt. När hennes tankar vidrörde det som skett, skyggade de undan. Hon hade mött ett slags väsen, det var hon säker på. Men det gjorde ont, som att stirra direkt in i solen, när hon tänkte på det.

Johanna satt vid hennes sida och svettades. Hon visste inte vad som pågick, bara att hon ville därifrån. Hur mycket de än avfärdade Lenore som vansinnig för tillfället var det något i hennes plågade uppenbarelse som fick Johanna att tro. Kanske hade Lenore sett något som faktiskt existerade. Något oförklarligt.

 

¤

Saken var över henne och det var underligt, tyckte hon, hur kall hon blev. Ingen panik, ingen blackout. Hon tvingades ner på marken, den var överlägsen henne i styrka. Nu förstod hon varför hon först trodde det var Tommy. Det hade verkligen varit honom. Det var hans kropp. Men munnen var för stor, som om käkbenet brutits itu. Ögonen, som var för runda, trängde ur hålorna och pupillerna, som lös i ansiktet, abnorma. Bakom de stora svarta cirklarna fladdrade även något annat – ett väsen av något slag; utomjordiskt eller uråldrigt. Tommys kropp fungerade som en dräkt åt något annat. Sedan: en annan, mycket grymmare, insikt; Tommy var inte död. Han fanns kvar i allt det där.

Nu var hon nere på marken. Registrerade saker omkring henne, som om hon förde protokoll. Snön som smälte under bakhuvudet. Värken i knät. Stjärnorna på himlen som blänkte och glimmade underbart. Små pärlor som trängde ur pannan; svettdroppar.

Hon fixerade blicken på stjärnljusen ovanför. De verkade så långt borta. Så många av dem redan döda, men ljuset brann ännu. Kanske skulle de för alltid färdas genom nattrymden som ekon från plågade skrik.

Det tog all hennes kraft att utföra det hon gjorde för att komma loss; hon pressade in tummarna i sakens utstående ögon så hårt hon kunde. Hornhinnan gjorde ett märkligt motstånd, vibrerade likt tusentals små nålar mot hennes tumspetsar, innan de sprack och varelsen rullade av henne. Hon kom upp på fötter och sprang haltande iväg utan att veta vart.

Stanna Miriam.

Helvete heller, tänkte hon och ramlade klumpigt över iskalla stenar och snö, över brutna träd och snåriga frusna buskar. Hon försökte hålla balansen, men föll och slog i knäna så det krasade till i hela kroppen.

Varelsen som styltade bakom henne verkade ha svårt med motoriken, den svängde in i ett träd, som vore den berusad. Händerna slet i blindo och fick tag i ett träd. Den rev och slet sönder barken, bröt av fingrarna på båda händer utan att reagera på smärta.

Miriam hörde röster. Neutrala viskningar från skogen, marken, luften.

Miriam, släpp in oss. Släpp in oss. Dans-an.

Hon stannade upp ett ögonblick och försökte orientera sig. Knät var sönderslaget och ilningarna, som sände granna påfågelvingar av smärta genom hennes medvetande, var fruktansvärda. Hon kippade efter luft, föll ihop på marken. Blodet, som tejpat fast hennes klänning kring ena benet, pumpade ymnigt ur öppna sår. Armarna och ansiktet var täckta av rivsår. Yrseln bjöd upp till dans.

Men så kom en annan sensation över henne. En pirrande och märklig känsla som inkräktade, penetrerade hennes blodiga knä med smala trådar av välbehag. Revorna på underarmar pirrade och ansiktet kittlade och spände. Överallt där det fanns sår, trängde något osynligt in. Viskningarna, som blev allt tydligare, tapetserade insidan av hennes huvud. Något våldtog hennes skador, spred sig innanför huden.

Miriam, bönföll rösterna, Miriam, Kaos. Dans-an. Sepptera. Sepptera.

Miriam fylldes av ljus. Försökte stå emot. Accepterade.

 

BloodNet_-_A_Cyberpunk_Gothic_(AGA)

 

Den rörde på sina armar och sina ben. Det här gick vägen. Benet var visserligen trasigt men knappast lika förstörd som den första. Vida överlägsen allting hittills. Länge hade de försökt lista ut hur de skulle ta sig in, försökt många olika människor och sätt under årens lopp, men först när den sönderbrutna kroppen uppenbarade sig vid nästet förstod de hur. En fysisk öppning, en spricka. Men mannen hade varit allt för trasig. Nästan borta redan. Ingenting fanns att vira existensen kring utom köttet. Det hade inte gått särskilt bra. Med kvinnan var det lättare. Hennes tankar och minnen fanns kvar. Hennes kropp någorlunda intakt.

Miriams mobiltelefon ringde i jackfickan. Med hennes rörelsemönster lyckades den ta upp telefonen och svara: ”Mrriiiiijjjiiiaaam.”

”Miriam?” sade en röst på andra sidan. ”Hallå? Är… är du okej?”

”Mrrrriirriiiiaaaaaaaaam”, svarade den så glatt den kunde.

Det här gick ju alldeles lysande. Lyckans dagar var här. Blixtens förkunnare och den tunga droppen i molnet. Fortsättningen kunde följa.

Nu hitta fler boningar. Den sista människan väntade. Tiden var nu. Och som de hade väntat. Som de hade längtat. Som de hade färdats.

 

¤

”Okej”, sa Danny. ”Miriam svarade… men något måste varit fel med täckningen. Det lät rätt konstigt. Men… ja… alltså… samtalet gick fram i alla fall. Och hon lät… eh… ganska munter.”

”Ja, men då är hon fortfarande ute och letar efter Tommy då”, sa Kenny. ”Och hittar hon inte honom, eller hittar en krockad bil eller något ringer hon väl oss. Eller ambulansen. Mottagningen fungerar ju.”

Danny nickade manande åt Alex håll, varpå Kenny tog en stol och satte sig mittemot honom. ”Hur är det mellan dig och Lenore egentligen? Hände det något innan ni kom hit?”

Alex gav honom en mörk blick. ”Jag skiter fullkomligt i Lenore.”

”Ni har en jobbig period just nu bara”, sa Danny bakom dem. ”Ni kanske borde gå och prata med någon…”

”Är du dum i huvudet på riktigt? Eller vad är det? Det har inte med mig och Lenore att göra. Det finns något här! Något som väntar på oss utanför!”

”Alex… låt Lenore vila ett tag och låt Miriam komma tillbaka innan vi börjar tro det värsta om allting. Hör du ens hur du låter?”

”Jag skiter i hur det låter. Jag vill härifrån. Ring en taxi till mig.”

Danny lade en hand på Kennys axel. ”Det kanske är lika bra att vi ringer en taxi. Det börjar bli jävligt konstigt det här.”

Kenny reste sig upp. Ilskan fick hans ansikte att blossa rött. ”Vi är här för att fira Tommys födelsedag och Miriam letar efter honom. Lenore är skitpackad och behöver sova ruset av sig och Alex snackar om utomjordingar! Vad fan är det här? Jag trodde vi skulle föreställa vuxna människor. Det här är för fan patetiskt.”

Alex sade ingenting.

”Okej. Tio minuter. Vi ringer en taxi om tio jävla minuter så kan ju svikarna som vill dra sätta sig i en taxi hem. Men du tar fan inte Lenore med dig, fattar du? Du får åka själv. Hon behöver inte ditt psykopatsnack. Jag och Johanna drar ingenstans förrän Miriam är tillbaka. Ska du bara lämna henne eller?”

Alex släppte den tomma pluntan på golvet. Sedan begravde han ansiktet i händerna. Gnuggade sig i ögonen. ”Jag vet inte. Jag vet inte.” Han var inte lika säker längre. Allting snurrade i huvudet. Alkoholen som han med våldsam målmedvetenhet hällt i sig försatte tankarna i ett milt töcken.

Kenny böjde sig ner framför honom. ”Du, Alex. Förlåt. Det var inte meningen att hetsa upp mig. Vi går ut på terrassen och väntar in Miriam. Tar en cigg och lugnar ner oss.”

Alex skakade på huvudet.

”Okej, men om jag och Danny går ut en sväng, klarar du dig själv då? Det finns mer vin och bål om du vill ha. Det står på bordet.”

Alex nickade.

Danny tog Kenny åt sidan. ”Tror du att det är en så bra idé att lämna honom ensam härinne?”

”Du får göra som du vill, men jag går ut och tar en cigg. Jag måste ha frisk luft alltså. Jävla dårhus.”

”Jag stannar med honom.”

”Visst. Gör så. Skitsamma. Om Johanna undrar, står jag bara utanför.” Kenny drog på sig kavajjackan och gick ut.

Danny stängde dörren bakom honom men höll ett öga på terrassen genom fönstret. Marschallerna brann och kastade långa skuggor utmed parkeringen framför lokalen.

 

¤

Utomhus var det kallt och tyst. Det svaga ljuset från lokalen dog bara meter ut på den nyfällda snön över parkeringsplatsen. Kenny tog ett par steg mot parkeringen, lirkade i kavajfickan efter cigarettpaketet, och såg i ögonvrån att Danny betraktade honom vaksamt genom fönstret inifrån. Vad var hans grej egentligen? Han irriterade sig på Danny, hade alltid gjort. Det var något med människor som alltid förde sig med stora gester för att dra uppmärksamhet till sig. Särskilt då de blev tysta små möss när det verkligen gällde.

 

Alex plockade upp sin mobiltelefon. Danny gick fram och satte sig på stolen mittemot, liksom Kenny gjort dessförinnan. ”Vad gör du?”

”Jag ringer 112.”

”Alex, snälla. Vad ska du säga till dem? Säg bara till mig vad du ska säga till dem, så kan du ringa sen. Låtsas att jag är 112. Vad ska du säga? 112, hej hallå. Vem där?”

”Jag vill ringa till Mirre”, sa Alex.

”Okej, ring henne”, sa Danny. ”Det är bättre.”

 

Det var en svag trudelutt som fick Kenny att vända uppmärksamheten mot husknuten. Någon försvann bakom den, precis ur synfältet, in i mörkret.

”Tommy?” Kenny började gå längs lokalens framsida för att nå fram till knuten. ”Miriam? Hallå?”

Det var en mobiltelefonsignal. Någon befann sig bakom husknuten. Ljudet upphörde och en knarrande kvinnoröst tog vid: ”Jaaaaaaaaaa?”

Han joggade fram och passerade husknuten, såg in mot mörkret där den enda ljuskällan, den från mobildisplayen, lös upp ett förvridet Miriam-ansikte som stod och flinade med öppen mun. Det var hon. Det var Miriam. Vad i helvete hade hänt med henne? Hon stod märkligt lutad mot husväggen, som om benet var brutet. Han sprang fram till henne, tog tag i hennes arm. ”Miriam!”

Hon släppte mobilen och slängde sig över honom. Kenny fick upp armen i försvar, varpå Miriam bet honom i handen. Han försökte slita sig loss, men bettet satt som gjutet. Han slog henne så hårt han kunde rätt i ansiktet med sin fria hand, men käftarna ville inte släppa. Paniken tog över. Han fortsatte slå mot ansiktet, allt hårdare och krossade till slut näsan på henne. Blod, svart som olja, sprutade trögt ur näsborrarna.

En burkig röst hördes från mobilen som låg på marken och lös upp en liten ö av blodfärgad snö. ”Hallå? Hallå?”

När Kenny hörde Alex röst från mobilen började han skrika. Först kom enbart grymtningar, den fasa han genomborrades med gick inte att trä i ljud. Men när andra röster, de som smög och lockade, trängde in i hjärnan och manade, bad om tillåtelse, brast det och grymtningarna blev skrik; först av rädsla för sitt eget liv, sedan av äckel över sitt hänsynslösa våld gentemot Miriams ansikte, men till sist i triumf då hennes sönderslagna käftar äntligen släppte taget.

 

¤

När Miriam svarade i telefonen insåg Alex direkt att något verkligen var åt helvete med hela situationen. Det var inte täckningen det var fel på, det var mottagaren. Rösten som sade ”Jaaaaa” i andra änden var något annat. En vaken mardröm.

”Hallå? Hallå?”

Sedan hörde han skrik. Det blev en märklig rundgång; skriket kom samtidigt inifrån telefonen som utanför huset. Han förstod att det var Kenny och att någon form av attack pågick.

Danny såg chockad ut. Vände sig till Alex med uppspärrade ögon. Han väntade på något, ett beslut kanske, en väg att gå.

Alex visste inte om det var rätt väg att gå, men han sprang fram till dörren, och till Dannys förvåning öppnade han den inte, utan låste den. Sedan backade han undan, plötsligt klarvaken, fyllan förintad i en rusch av pumpande adrenalin.

Johanna kom inrusande från gästrummet där hon suttit med Lenore. ”Vad händer? Var är Kenny?”

Ytterdörrens handtag slamrade ilsket.

”Öppna dörren för helvete! För helvete! Öppna!” Kennys röst var panikslagen. Först trodde han sig ha glömt bort hur man öppnar en vanlig dörrjävel men väldigt snart insåg han vad som inträffat. Han var utelåst. ”Hallå! Det är låst, släpp in mig! Hjälp mig för fan!”

Johanna sprang mot dörren men Alex, nu mer närvarande än någonsin, drog tag i henne när hon passerade honom och fångade in henne i ett brottargrepp.

”Vafan gör du!? Släpp mig!”

”SLÄPP IN MIG FÖR HELVETE! DET ÄR LÅST!” Kennys röst gick upp i falsett. Han bultade med händerna mot dörren.

När Johanna kopplade samman Kennys skrikande med Alex agerande insåg hon att insatserna hade höjts rejält. Nu var kvällen inte bara obehaglig, men en kamp på liv och död. Det enda som betydde något var att de släppte in hennes pojkvän. ”Kenny!” skrek hon. ”KENNY!” Hon försökte komma loss ur Alex grepp och ryckte våldsamt åt olika håll, vilket fick dem att falla ner på golvet med en hård duns. Men Alex höll fast och de kom ingenvart. Hon kastade med huvudet bakåt och skallade honom i ansiktet.

Alex synfält exploderade i blinkande purpurstjärnor av smärta och han tappade greppet om henne. Hon reste sig och sprang mot ytterdörren men hann bara ett steg innan Alex, liggandes på golvet och väldigt tursamt, fick tag runt hennes ena fotled så att hon stöp framåt.

Så hörde de dörren låsas upp, öppnas och stängas med en smäll, för att sedan låsas igen.

Kenny stod framför dem. Danny, som hade låst upp dörren, stod bredvid.

”Vad i helvete?” sa Kenny med ihålig röst. Det droppade blod från såret i handen. ”Vad fan är det som händer?”

Alex släppte taget om Johanna. Hon kom snabbt upp på benen och sprang till Kenny, omfamnade honom och började gråta. Alex låg utmattad kvar på golvet. Han var inte säker på att han gjort rätt, men åtminstone hade han gjort något.

”Ville ni inte släppa in mig? Eller vad fan håller ni på med?” Kenny ruskade av sig Johanna som föll ihop i en hög bredvid honom. ”Jag blev för fan attackerad av ett jävla monster där ute. Och ni vill inte släppa in mig?” Han vände sig mot Danny och höjde näven, som om han skulle slå honom. Danny ryggade bakåt.

”Förlåt Kenny, förlåt, jag vet inte vad som händer”, sa Danny och menade vartenda ord.

Kenny såg hatiskt på Alex, som sakta tog sig upp på två ben.

Alex överläpp hade svullnat till bristningsgränsen, men inte spruckit. Han skakade på huvudet, alldeles utmattad för att säga någonting.

Lenore uppenbarade sig i dörrkarmen som ledde in till köket och gästrummen. ”Kenny”, sa hon med ett lugn som bröt av den kaosartade stämning som piskats upp. ”Nu tar vi det jäkligt lugnt allihop.” Lenore gick fram till Johanna, hjälpte henne upp.

”Den jäveln ville inte SLÄPPA IN MIG!” skrek Kenny och pekade sin blodiga hand mot Alex som stod framåtlutad och hämtade andan.

”Ja, men nu är du här. Vad är det som har hänt?”

”Miriam har blivit en zombie!” skrek Kenny med det som fanns kvar av stämbanden och vacklade ett par steg bakåt av utmattning.

”Bort från dörren!” ropade Danny. ”Om det är zombies så kommer de med händerna genom dörren på något sätt! Bort därifrån!”

Kenny, som inte hade några krafter kvar, klev bort från dörren. Han andades hårt och stötvis medan han misstänksamt betraktade de andra, som beredd på att försvara sig.

”Var är Miriam?” frågade Lenore.

”Hör du inte vad han säger?” Danny var upprörd. ”Hon är en jävla zombie!”

”Hon… att… atta… attackerade mig”, flåsade Kenny och kände raseriet som ett fyrverkeri i ådrorna då han stannade med blicken på Alex. ”Den jäveln… ville… att jag skulle dö.”

Danny bröt in: ”Men fattar du inte? Om hon är zombie är du biten. Då blir du också zombie.”

”DET FINNS INGA JÄVLA ZOMBIES”, skrek Lenore. ”Kan någon lugnt och sansat berätta vad det är som händer?”

Plötsligt hördes ett krafsande från ytterdörren.

 

¤

Det blev tyst i allrummet.

”Aaaaaaåååååaaaaååå”, ropade en lycklig röst utifrån.

Alex, som nu äntligen stod upprätt, kände på sin svullna överläpp och sa: ”Släpp inte in henne.”

Lenore gick fram till dörren. ”Miriam? Gumman? Är det du?”

Det var tyst ett tag. Sedan svarade saken på andra sidan: ”Mmmmmjaaaaammm!” Följt av ett märkligt gurglande.

Lenore såg ut genom titthålet. Ett skevt och blodigt Miriam-ansikte, som nästan helt saknade näsa och vars käke hängde lealöst från ansiktet, glodde tillbaka på henne med vidöppna och förtjusta ögon.

”Vafan har hänt med henne?”

”Henne?” sa Kenny. ”Det där är inte Miriam! Det är ett jävla monster. Hon bet mig. Jag slog henne. Hon… jag… jag vet inte…” Smärtan i handen från Miriams bett hade domnat bort. Istället ilade och pirrade det nästan behagligt; som om osynliga tunna ormar kröp in i sårets mynning. Han tittade på handen. Den var uppsliten strax under lillfingret. Färskt blod rann längs underarmen och färgade hans vita skjorta rosaröd. Det borde göra ondare. Han förstod att chocken lindrade smärtan med adrenalin, men ändå. Det borde göra ondare.

Hej Kenny.

Han såg upp på de andra. De var upprörda och pratade om Miriam. Alex satt en bit bort på en stol och tog upp sin mobiltelefon.

Starkare.

”Jag ringer 112”, sa Alex.

”Bra ide!” ropade Lenore, ”Ring efter ambulans till Miriam. Jag går och hämtar en filt till henne så länge. Hon kan inte vara utomhus så där. Hon måste få en filt. Måste… få något”

Lenore var på väg till gästrummet då Alex fattade tag i henne, runt halsen, tryckte henne mot väggen, och för en sekund möttes deras blickar som de borde gjorts för länge sedan: utan föreställningar, bara de två, här och nu.

”Du öppnar inte dörren. Du ger henne inte ett skit, fattar du det? Det är någonting i skogen och det ha tagit Miriam och nu försöker det ta oss. Öppnar du dörren är vi körda. Kan du få in det i din bipolära hjärna?” Hans läpp var så svullen att det var svårt att prata ordentligt.

Lenore tog sats och knäade Alex ordentligt mellan benen. Han pep till och föll ihop. Hon stod över honom och försökte slita av vigselringen från fingret, men misslyckades. Istället spottade hon på golvet bredvid honom. ”Du rör mig inte ditt jävla svin!”

Ingen sade någonting. Krafsandet hade upphört. Alex kippade efter andan och kräktes sedan våldsamt över bröstet och hulkade av smärta.

”Okej”, sa Danny. ”Hur det än ligger till så behöver Miriam… eller vad det nu är… hjälp. Och vi behöver hjälp. Jag ringer 112 nu och ber dem skicka någon.” Han fiskade upp mobiltelefonen ur kavajfickan och slog 112. ”Hej! Vi behöver hjälp här. Skicka ambulans. Skicka polis, skicka allt ni har.”

Danny lyssnade, vevade med händerna som för att skynda på processen. ”Ja, alltså, en kompis till oss har blivit en zombie.”

Lenore slog sig för ansiktet.

”Eller alltså inte en zombie, men hon har blivit galen och är skadad och vi är i livsfara, och någonting i skogen… ni måste skicka hjälp. Jag heter…”

Kenny grep tag runt Dannys huvud och borrade in tänderna i nacken. Danny tappade telefonen och skrek. Kenny hoppade upp på hans rygg. Benen vek sig och de föll ihop på golvet tillsammans. Kenny ryckte loss en bit kött ur Dannys nacke och spottade ut det. Ansiktet var kladdigt av mörkt blod, ögonen uppspärrade, lyckliga, helt igenom närvarande.

 

Senaste människan var bäst hittills. Nästan helt utan fysiska defekter. Och stark, vital. Med honom kunde de andra öppnas en efter en. Lyckoruset bubblade vid universums hållplats. Till och med rösten var intakt.

”Hej”, sade den och log.

Danny låg avsvimmad på golvet bredvid. Nästa var redan på väg. Trådarna fann ingången.

”Lyckans tider”, sade den till de skräckslagna människor som ömsom låg, satt och stod utspridda i rummet. ”Lyckans tid är här!” ropade den.

Sedan gick den ett par, någorlunda stadiga, steg och låste upp ytterdörren. Miriam släpade sig in. Ansiktet var närmast oigenkännligt; hudmassa, svullet kött, blod och krossat ben i en massiv sörja. Klumpar av smuts och levrat blod dinglade i det stripiga håret och ögonen lyste av glädje och nyfikenhet. Munnen hängde öppen, blodigt dregel rann ner på hennes vinröda, och nu trasiga, klänning. Kenny-saken låste dörren efter henne. Danny reste sig upp och vände sig mot Kenny och Miriam. De tittade på varandra med kärlek. Det var så vackert.

 

”Kenny, vad gör du?” frågade Johanna. Hon kunde inte greppa de rubbade våldsscener som utspelats inför henne.

”Älskade stjärna, kom”, sa Kenny och gick fram till henne. ”Den sista människan är ni.”

 

Lenore sprang, genom köket och korridoren, till ett av gästrummen. Fönstren gick inte att öppna. Hon letade efter något att slå sönder glaset med. Hittade ingenting. Jävla sterila skitlokal.

Hon hörde Johanna skrika från allrummet. Förmodligen tog de henne också. Och Alex? Han satt troligen där han satt, utelämnad åt sitt egna sorgliga och grymma öde.

 

”Vilka är ni?” Alex satt hukad mot väggen. Han hade precis bevittnat Kenny bita Johanna i handleden, sett hur tänderna trasat sönder handleden som sedan öppnat sig som en vattenkran. Sedan hade Kenny slagit Johanna medvetslös med en knytnäve mot tinningen varpå hon låg och ryckte spastiskt som om en osynlig kraft fyllde hennes kropp med vätska.

”Vi kom… med stjärnorna”, svarade Kenny och tog ett djupt andetag, verkade smaka på syret. Musklerna under skjortan svällde. Huden var blank och pannan gnistrade av svett som rann ner för det glädjestrålande ansiktet.

”Era kroppar. De är märkliga. Trasiga? Så begränsande. Köttet vekt. Onaturligt.” Kenny betraktade sina händer. Öppnade och knöt dem. ”Ni är som växter. Organiska. Gödsel.”

Miriam ramlade över bordet med flaxande armar, slog omkull vinfyllda plastmuggar och bitar av smörgåstårta.

”Ni tillber fel gudar.”

”Vilka är ni?”

”Har du inte hört? Gudarna är döda. Vi är allt tillsammans. Samlare. Älskare. Passagerare. Vi är missionärer. Framåtrörelse. Upptäcktsresande. Vi är evighet. Din evighet, dansande stjärna. Just din evighet. Lyckans dagar är här!”

”Hur många är ni?” Alex darrade på rösten. Han försökte vinna tid genom att kommunicera. Men det var svårt att prata, läppen svullen och sprickfärdig.

”Vi är så många vi vill vara”, svarade Kenny. ”Vara… är ett… roligt begrepp. Detta roliga, lustiga, lyckliga ord!” Han hade full kontroll över röst och kropp nu. ”Förstår du inte? Vi är alla samma. Det finns ingen början, inget slut. Bara ström. Bara blixt.”

Bakom dem hade Miriam lyckats ta sig upp igen och stapplade omkring med uppspärrade ögon och kände på väggarna. Efter sig lämnade hon bitar av blodfärgad smörgåstårta som först kletade fast på väggen och sedan föll ned på golvet. Danny stod med huvudet på sned och stirrade på Alex med ögon som maniskt trängde ur hålorna.

”Ljuset”, sa Danny med onaturligt hög röst. ”Alla former. Tar tid. Att. Vänja sig.”

Alex såg på ytterdörren som var ett par meter utom räckhåll. Men Danny, som öppnade och knöt händerna som för att pröva dem likt Kenny gjort ögonblicken innan, stod i vägen.

”Men… vad vill ni?” frågade Alex. ”Vad vill ni egentligen?”

Kenny kom närmre, borrade sin hala, stora och märkliga blick i honom och sa: ”Men Alex… vad vill ni då? Egentligen?”

”Jag vet inte”, sa Alex. Hans kropp värkte. Det ilade i magen efter pungsparken och huden på överläppen stramade. I ögonvrån såg han Danny göra stretch-liknande rörelser som om han värmde upp inför ett maratonlopp.

Kenny gick runt i en cirkel. Böjde på knäna ibland. Spände musklerna i överarmen och såg på sin svällande biceps. ”Vi kom med stjärnorna för länge sedan. Landade i den här… skogen. Legat och väntat här. När gruvarbetet började, väckte ni oss. Det var många andetag sedan.”

Gruvarbetet? Alex förstod inte.

”Men vi hittade ingen väg in. Vi försökte. I den här världen finns man inte bortom materia”, sa Kenny. Han pratade med sig själv. Njöt av sin röst. ”Vi kom in i livlösa stycken ibland… Ett par djur. Men inget som detta.”

”Döda mig inte”, sa Alex. Kroppen värkte och vibrerade. Han var blåslagen och stank av spya. ”Jag vill inte dö.”

Kenny stannade upp. ”Dö?”

”Försvinna”, svarade Alex. ”Jag vill ha min kropp. Jag vill ha kvar min kropp. Ni får den inte.”

”Får?” Kenny verkade förvirrad. ”Varför inte det?”

Alex började gråta. ”Jag vill leva.”

Kenny föll på knä framför honom. Rörde vid hans svullna ansikte med sin blodiga hand. ”Leva? Allting lever för alltid. Du dör inte. Du tillhör.”

Alex såg upp på Kennys ansikte. Det var skevt, lyckligt och otäckt. De såg in i varandras ögon. Bakom Kennys blanka blick såg han något som rörde sig. En orkan av medvetanden som skrek av fasa, gränslös galenskap och oändlighet. Han kände tusentals, kanske miljontals väsen från oändligt antal planeter som en gång sugits in i ett kollektivt medvetande. Som nu tillhörde.

”Nej”, sa Alex.

”Jo, låt oss föda en dansande stjärna med kaos”, sa Kenny.

”Nej”, upprepade Alex. Men när han slöt ögonen sveptes han in i en virvel. Hans medvetande återvände till en plats han aldrig besökt förut, men, kände han nu, alltid saknat.

”Jo”, sa Kenny.

”Okej”, svarade Alex och släppte taget, fastän han inte ville.

Fastän han verkligen inte ville.

 

¤

Lenore virade täcket från sängen runt sin knutna näve och slog sedan försiktigt sönder fönstret i gästrummet och hoppade ut i mörkret. Landade hårt på den snötäckta marken. Marschallerna brann fortfarande och slängde skuggor mot grusvägen som ledde in, och slutligen genom, den skog hon var tvungen att passera för att komma närmre civilisationen. Röster viskade omkring henne. Inifrån lokalen hördes utdragna skrik.

Hon sprang genom parkeringen in i på grusvägen medan hon ångrade att hon låtit Miriam lånat bilen tidigare under kvällen.

Snart såg hon ingenting, bara stjärnorna som glimmade ovanför antydde en väg. Om hon bara sprang tillräckligt fort, om hon vägrade se bakåt, skulle hon klara sig då? Lungorna värkte. Rösterna blev starkare omkring henne.

Hon såg ljus.

Längre fram på vägen stod hennes och Alex bil. Hade hon haft några krafter kvar hade hon skrikit av lycka. Motorn surrade stilla och dörren var öppen, välkomnade henne. Nu var hon nära. Rösterna viskade. Skogen och mörkret pratade, slöt sitt grepp.

Hon var så nära bildörren nu. Bara någon meter. Det var så lätt att andas. Kroppen fjäderlätt. En meter.

 

När hon satte sig bakom ratten och insåg att bilnycklarna saknades, att de var för långt borta, en hel evighet, gjorde det nästan ingenting.

Hon blundade. Vad var det för varelser som kommit till dem? Ett ord brann innanför hennes panna, ett ord som fyllde henne med ett uppgivet lugn: VÄGVISARE.

Det kittlade i kroppen. Underlivet pirrade, tänderna skakade. Ensamhet är en illusion, alla är en och samma, alla tillhör.

Det fanns ingen återvändo. Hon kunde bara vänta och acceptera. Det var vackert, på något sätt. Färgerna, formerna. Allt glimrade som vattenfall av stjärnor.

 

the end

Posted in Johan Von Fritz, Martin Nygren with tags , , , , , , on November 27, 2013 by Ichiithekiller

Under underliga former besökte jag den unge journaliststudenten med litterära ambitioner för snart tre år sedan, för att han ville göra en intervju med mig. Intervjun utspelade sig på Alnös kyrkogård och det gick åt en del bra weed och hasch. Magistern hade gillat uppgiften men kallat det för “ett surrealistiskt personporträtt” och inte ett reportage, sug kuk gubbe – för vi hade kul. Varken jag eller Martin Står på inget sätt och alla sätt för vad som står i texten. Han skickade den till mig nyligen, undertecknad blev nostalgisk och tyckte det vore kul att lägga upp den här, så, så är det.

Det är därför som kompassen vädrar dimma i nordlig färdriktning. Färjan mot Nynäshamn lämnar Visby hamn med en glesbefolkad första klass. Det hindrar inte biljettkontrollanten, marinblå i full färd att avklara morgonpasset. Sömndrucken visar en passagerare upp sin biljett samtidigt som en annan utan tillräckligt dyr variant lämnar sektionen. Med resetrunken över axeln, som han senare släpper ned på ekonomiklassens golv.

– Jag försökte sova, men det gick inte, säger Johan Fritz, 29 år av asperger.

– Jag har aldrig klarat av att sova bland folk, att vara bland folk är ingenting jag uppskattar. Varför, vet jag inte. Det är svårförklarat. Det är inte så att jag inte vill kunna uppskatta det… Tvärtom. Allt hade varit lättare då. Men nu är det såhär.

Försök?

– Har ingen aning om hur jag skall uppföra mig när verkligheten skenar. Det är som om allt blir till vita elektriska prickar som uppför sig som påtända eldflugor. Allt drar åt olika håll och det hugger i mitt hjärta som försöker ta sig ut ur min bröstkorg. Huvudet känns klaustrofobiskt när sorlet av alla röster reduceras ner till enskilda stämmor, tusentals ord, tusentals associationer drabbar mig, och jag tappar kontrollen. Ibland känns det som om min hjärna vore infekterad av jävlar. Som om det gått mask i mig. Röta.

Det är vid sådana mörka tillfällen som Johan Fritz fattar sitt vapen. Penna och papper eller skärm och tangentbord – bara han ändamålet är en författad känsla så spelar tillvägagångssättet ingen roll. 
Eller så beger han sig ut. På jakt i verkligheten. Med en synopsis för en andra bok i huvudet spenderas numera all livsenergi på nästa verk. Det är vad som har tagit honom till kyrkogården intill Alnös gamla kyrka, där luften är “rå, salt, vacker och fuktig”. Att han inte lyckas finna sin mosters gamle mans grav är ungefär en lika stor missräkning som att det inte finns någonstans att sitta på hela kyrkogården.

– Det gör inte så mycket, men det är väldigt ovanligt att det saknas sittplatser. Jag har aldrig varit med om det tidigare på någon kyrkogård, säger Johan Fritz, som alltid upplever ett säreget lugn där det förmultnar människokroppar.

 

 

 

Senhöstens sundsvallskt obestämbara temperaturspektrum möter han med ett par rutiga handskar vars nyans rör sig i gränslandet mellan trenchcoatens havsblå och manchesterbyxornas beiga. Moccaskorna är dovt bruna med ljusare sömmar, halsduken ringlar välknuten kring halsen.

Johan Fritz är propert klädd för sin långväga kyrkogårdsvisit. Han har så långt han kan minnas haft ett särskilt tycke för kyrkogårdar, ett inre faktum som han inte kan sätta fingret på – men han kan uppleva kynikern inom sig tänka något i stil med:

– Där döden finns, finns inte vi. Förmodligen ungefär som att jag föredrar nätter framför dagar, för att det inte är lika många vakna då. 
Han kastar en utdragen arktisblå blick ned mot sundet bakom skogen och dimman. Lågmält, snudd på mumlande, frågar jag Johan om dödens motsats i hans fall.

­- Livet… bara minnen, fragment som fladdrar förbi. Om nätterna satt jag och min första förälskelse sitta på taken i Visby och läsa Samuel Becketts “Kniv av nej” högt för varandra. Det var tider det. Men man glömmer aldrig och sedan är det över. Andas bort det man har, andetag för andetag, sekund för sekund, säger Johan och utkristalliserar sedan en iskall mentalitet i slutklämmen:

– Bit för bit faller allt samman.

Sulorna skrapar i den sopade asfalten som han stannar in, med en lång blick ned för gravlängorna. Gräset har antagit ett eldaktigt färgschema i senhösten. Klockslaget är lördag eftermiddag. Trots att det är många som, Allahelgonahelgen till ära, passar på att hedra de döda så kan jag inte undantränga känslan av att vi är ensamma på kyrkogården.

Du nämnde din andra bok – det förutsätter en första?

– Ja, jag har skrivit en bok som består av ett antal prosalyriska hettor. Den blev klar i våras och förhoppningsvis kommer den ut inom en snar framtid. Så har tanken varit i alla fall, men någon typ av försening verkar ha uppkommit och jag är inte den som ligger på folk.

Av respekt för sin förläggare vill han inte uttala sig i närmre ordalag kring bokens öde, men preciserar gärna drivkraften bakom “ett tungt, bombastiskt och svulstigt verk”.

– Det är min slutgiltiga uppgörelse med den expressiva uttrycksformen, precis som den är det med ungdomens eldiga uppfattning om surrealismen, fatalismen, nihilismen, zen-buddhismen, kärleken och döden, säger Johan Fritz som numera försöker prestera en renare typ av prosa, där verklighetens skav rör sig på subtilare plan.

– Jag har hela tiden arbetat efter devisen att lämna läsaren i ett tillstånd hon eller han inte har en aning om hur de hamnat i. Att på något sätt genom läsaren åstadkomma en positiv undermedvetenhet. Det är pretentiöst, men förhoppningsvis läsvärt.

Gritty gritt

Posted in Boel Schenlær, Johan Von Fritz with tags , , , , on November 18, 2013 by Ichiithekiller

Hej! Här kommer 4 dikter ur Boel Schenlærs kommande diktsamling “jag drömmer om blod” – som utkommer i vinter på Symposion. Boel har betytt mycket för Ichiis författarskap, bland annat publicerade hon honom efter intensivt samarbete i sin underbara litteraturtidskrift, MERKURIUS, besök den och gilla den på FB där du finner den under samma namn. Och gör nu det också för i helvete, ser du någon anledning till att inte gynna smal litteratur så tycker jag du kan försvinna härifrån med omedelbar verkan! Nya och äldre omskrivna poesier och prosapoesier av Ichii har även, just precis nu – publicerats i eminenta Tidningen Kulturen, tack för hjälpen Guido. Läs den här: UTOPISKA GEOGRAFIER.

 

 

   woods_by_louizu-d6u3ud9

 

 

Omsluten av mörker och människor

I

När vi klev ur taxin stod mörkret där

omslutande, omfamnande, ett slut

och en början av natt i rörelserna

i spänning, i möten som kommer närmare.

Torget en rundel av folkliv, rytmer

tre formler, sagan, stridigheterna

dynastier av troende araber

muslimerna, kvinnornas klädedräkter

– tungt gulrosa, mjukt orange, manetgröna –

skägg, irrande ögon, värmen i luften

tekannorna, dryckeskärlen, hattar

mattor, mönster och arabeskerna

lurendrejarna, bettlarna, och de

händer som kupas framför ens ögon.

Att ge, att alltid ge, att vara fattig

svensk, men fattig ge till fattig och jag

kan inte minnas sådan utsatthet

bara min egen forna misär och

barnens blinda tillit, ett armod som

får dem att vilja överge dragdjuren

med jordkokor hängande från buken.

Tekannorna, symboler för paus.

 

 

imagesCAA49NNB

 

II

En flicka förföljer oss upp på taket

hon vill ha sina dirham. Hon står kvar.

När vi druckit te står hon vid foten

av trappan, drar oss i kläderna, blir arg.

Tjugo dirham får hon men hundra vill hon 

ha, hon ger sig inte, vi får schasa bort 

barnet och vilka blir vi då? I det 

ögonblicket förlorar jag min värdighet 

till medinans murar i röd pisé.

 

Hemma blir mina vänner utsatta för 

hatbrott och jag protesterar med eftertryck 

hos den som redan gjort skadan möjlig.

Antisemiterna blir fler och fler.                                           

 

 

III

Natten på torget är hänförelsens

mörker och mummel, ett väsens dunkel.

Min svarta mardröm är av annat slag.

Poesin är den mörka mulen hos 

en beslagtagen häst kvarglömd i stallet.

Den fyrfotade springaren, kedjad

och inne i hästen en likadan

en sammetslen varelse vi kallar föl

med brunnen i sina ögon och ett 

hest skri, en viskning som blivit stum, som

lever sitt liv dold, föds till ovissheten

som skrider genom eld på lätta hovar.

 

 

red_mantle_by_ptromea-d46zphe

stay fucked up

Posted in Uncategorized on October 27, 2013 by Ichiithekiller

Ok, varit galet ett tag med spontanvåld, sjukhusbesök och kolakubaner som kallar sig kungar av salsa när fingrar går av. Två pinnsmala kroppar som sitter och knarkar och drar kniv i affären på pin kiv. Just det, Arne Sand är en ny förälskelse! Skiter i det och på er för ett tag till. Cages nya skiva är ungefär som jag. Känns sådär men jag gillar det.