Ett par texter av min vän William Henry Nemo.
tiara
jag äger en tiara jag bär ibland, på vilken jag klistrat granbarr. dessa skall föreställa törnar: jag föddes med solglasögon över ögonen och ett teatraliskt sinnelag, less is never more och tycker folk att du försöker för mycket har du inte försökt tillräckligt.
brytningsfel fick mig sedermera att kassera mina stålspärrsprydda solskydd så jag började tjuvröka bakom klätterställningen på lekis för att vidhålla min attityd. jag och en vän brukade gräva i sandlådan efter djävulen: vi planerade att bestjäla honom på sina horn då dessa förväntades inbringa en nätt summa dineros (jag brukade säga “diiiineerooooos” och gestikulerande gnugga med tummen och pekfingret på vänsterhanden i luften, som om där fanns en bunt sedlar, och sedan fimpa i min plasthink).
vi hade till och med en hälare redo, han var i god för en jäkla massa spelkulor, han var ett riktigt proffs med sitt kattöga, men arbetet fortskred långsamt då han vägrade att investera i mer än ett par plastspadar åt oss och de äldre pojkarna envisades med att fylla igen vårt hål så fort vi kände att det började värmas om sockorna.
vi flyttade därför snart operationen till min bakgård där vi provgrävde ett tiotal hål för att hitta en springa i berggrunden. det var en herrans massa år sedan, men där gräver jag än. min vän avled till följd av en gasläcka och jag fortsatte ensam. jag har tejpat fast hans gamla gula plastspade på min hjälm och den ger mig styrka att fortsätta när natten är lång. föga förväntade jag mig att mina prestationer skulle leda mig till ökenstat och kopplerska.
men här står jag nu, med så många ord att tacka för att jag vet inte hur, och om mitt ego svullnar än mer lär min törnekronas taggar spräcka mitt huvud likt en ballong.
en bastu, Silenus, en bastu
han dricker kaffe och röker medan han täljer modeller av sin manslem ur veden i väntan på att bastun ska bli varm. han sitter på en bänk i ett nedgånget stall. i mörkret en ensam lampa; malar och myggor irrar kring den. kniven en klinga lika hård som den är törstig.
han betraktar fallosen, mumlar de kallar mig Frej och skrattar. hans skratt är ingenting du hört förut, det är ett skratt som klingar av sorger och raspar av vrede, ett skratt lika vackert som det är vilset. hans händer är kantstötta och hans fingrar infekterade, blodet söker sig ur allt nyare sår. hans ögon är avgrunder som avskyr och älskar men aldrig bryr sig.
han hör träet vrida sig och vet av erfarenhet att bastun just nått en perfekt temperatur. han öppnar en öl mot bänkens kant och går in. innan han sätter sig på den övre laven placerar han en skål på de sjungande stenarna.
helvete.
det är här han fungerar: hans porer öppnar sig för doften av brinnande trä och svetten slår i ögonen. utanför ligger skogen mörk i attackläge, men allt som spelar roll just nu är den kalla ölen, dess rykande mynning, hans svettiga nikotingula fingrar kring dess hals, hans gröna svedda ögon. han hör insekterna slå mot lampan utanför.
det är här han fungerar: ensam, långt ute, världen knarrar, tystnaden är vindens. hjärnan slutar, tiden upphör, allt blir mekanik och överlevnad, instinkt och rättvisa.
han plockar upp kniven och når bakom ryggen, han skär ett jack som känns. inte ett ljud passerar hans salta läppar, de har tröttnat för länge sen. hans sinne är aldrig lika lugnt som nu, vilka droger han än tar, vilka akter han än begår: det är bara här han finns, en malström av värme, rost och alkohol.
när han går ut i svalkan igen plockar han upp den brännheta skålen varpå han sätter sig i hallen och betraktar malarnas lek vid glödlampan. han trycker skålens mynning runt sitt sår, låter den omsluta det, och när kylan börjar agera känner han blodet spruta ut i det vakuum som bildats.
rening. katarsis.
han blickar ut ur dörren och ser silenerna dansa utanför, deras stora ögon mörka som natthimlar.
Silenus, du har tillträde, ropar han.
snart ser han Silenus feta uppenbarelse träda in i stallet, en aldrig sinande flaska vin i var hand, stödd av två satyrer. två silener träder in efter honom. tillsammans sätter de sig i bastun och kastar vatten på stenarna, Silenus bröst gungar när han andas. så talar Silenus:
de gamla gudarna blöder.
mannen undviker att svara. silenernas hovar krackelerar i värmen, en doft av jord sprider sig. så talar mannen:
visste du att Kekkonen gjorde sina viktiga beslut och drev sina viktigaste möten i en bastu? jag tror att det blir ärligare på det viset; när man sett varandras kukar vet man var man står.
Epona är död.
svarar Silenus.
de sitter i tystnad, endast ljudet av malarnas slag mot lampan, och skogens andetag, hörs.
andra bor i luftslott
jag ligger på rygg på en klippa och stirrar på det molnfria himlavalvet. allt är blått och plötsligt slår det mig hur mycket himlen skrämmer mig, alltid har skrämt mig. jag drar ett bloss på cigaretten som tryggt vilar i mungipan och känner smaken av filtret mot tungan, kastar bort och tänder nytt. vänder mig mot Flickan bredvid och undrar om inte också hon är rädd för himlen, men hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och frågar om jag är dum i huvudet. jag försöker förklara att himlen är så jävla stor, påträngande och framförallt närvarande, men hon tycks inte förstå att den är närmare än vad hon tror.
Flickan suckar och räcker mig flaskan; både hon och jag tycker att tillvaron är en aning mindre olidlig när jag är full. det är en estländsk vodka som både luktar och smakar målarfärg. i tystnaden svallar vågorna mot klippkanten; jag dricker och ler i mjugg medan allt det blå i himlen långsamt skiftar mot en rödrosa nyans då solen slutligen övervinner sin rädsla för havet och doppar sina tår i vattnet. allt blir mörkt och jag är skräckslagen igen men plötsligt är hennes fingrar där och jag får svårt att koncentrera mig.
jag hatar henne för att jag behöver henne mer än vad hon behöver mig, men min värdighet har runnit ut i sanden för länge sedan och jag har slutat orka bry mig. jag har rost i håret och träflisor i tandköttet men hon påstår att det inte spelar någon roll och jag vet att hon ljuger. hon ser bra ut, inte direkt snygg men inte ful heller, bara sådär naturligt vacker som enbart kvinnor utan kinder utav plast kan göra.
hennes mun omsluter min värld och jag lyckas intala mig själv att jag är lycklig, i ett par sekunder finns känslan där innan dess elektriska puls tynar bort. jag tänder en ny cigarett, lyfter flaskan mot vårt vidriga stjärnfyllda tak och utbrister:
Skål! For a new beginning and another fucking dead end.
hon tittar upp från mitt skrev och leendet leker som eldflugor i hennes ögon. hon har slutat tro på mina löften för länge sedan men jag är fortfarande tillräckligt naiv och blåögd för att låta mig luras av mina infall; idag är jag övertygad om att jag kommer att vakna upp som en annan man imorgon, men med tiden har jag lärt mig att sänka mina ambitioner och vet således att jag kommer att slita även honom i små blodiga stycken.
jag stönar och hennes vakuummun försöker få min sårade stolthet att än en gång resa sig och basunera ut sin potens, men efter ett par minuter suckar hon uppgivet och undrar högt vad fan hon har mig till egentligen. vi vet att vi har varandra för att vi är trasiga båda två, men låtsas inte om det för att vackra lögner är så mycket mer attraktiva än fula sanningar, åtminstone så länge man lever mitt i dem. timmarna passerar medan hon sover ruset av sig och jag undrar hur Atlas någonsin kunnat bära någonting så skräckinjagande livlöst på sina axlar.
* * *
hon rör sig i mörkret och ber mig komma närmare, hennes ögon är rödgråtna och tillsammans betraktar vi staden på andra sidan vattnet. trollblossen irrar som blixtklot i vinden.
som ett panorama över helvetet. så jävla vackert, viskar Flickan, jag ler och räcker henne en cigarett.
jag har träffat botten så många gånger nu att jag börjar tro att jag lyckas flyta emellanåt, viskar hon och drar ett bloss.
jag skrattar.
när jag träffar botten ska jag fortsätta gräva.
* * *
jag öppnar ögonen och mitt morgonstånd ser precis lika uppgivet och patetiskt ut som jag känner mig. Flickan ler mot mig, säger att hon kan dö nu och när hennes varma ansikte intalar mig att hon talar sanning kan jag inte andas genom trycket över bröstet. hon plockar långsamt skräp ur sitt smutsblonda hår medan jag upptäcker att cigarettpaketet jag legat på hela natten är tomt och inleder jakten på ett andra. hon sitter på sina knän, borstar håret med händerna och ser ut som en dålig scen ur en av alla dussinfilmer vi sett när vi bortglömda legat gömda på smutsiga hotellrum.
Flickan kallar mig socker; jag kallar henne nikotin men hon påstår att jag behöver ett bättre narrativ och jag nickar frånvarande och undrar tyst varför hon vill förstöra det lilla vi har kvar. hon tar upp ett paket Lucky Strike ur sin väska, drar fram två cigaretter och tänder båda samtidigt varpå hon räcker mig den ena. läppstiftsmärken på filtret. jag andas svampmoln och låtsas att jag spränger bort hela jävla västkusten.
himlen är molnig och ser sådär overklig ut som bara en tavla kan göra. jag lägger mig på sidan och kastar upp en rännil som söker sig mot vattnet. sköljer ur med mer alkohol. jag är arg för att det inte går att krascha och brinna på riktigt i Sverige, hur mycket jag än försöker klippa finns banden kvar. hon är arg för att jag är allt hon har. jag säger det högt och hon ilsknar till och lyfter handen och jag blir besviken när hon sänker den igen. jag ser samma besvikelse speglas i hennes ansikte, hon har lärt sig att våld inte fungerar, en natt hade hon sagt att jag fick göra vad jag ville med henne och märkena sitter fortfarande kvar.
hon har ett jobb hon tror att hon måste ta sig till, och när hon reser sig upp för att gå undrar vi båda två vem av oss som är närmast bottnen, egentligen. jag ser hennes skepnad försvinna i solljuset innan jag somnar till tonerna av ett svallande, avundsjukt hav.
* * *
hem är där hjärtat flydde från, inte sant? perfektion är någonting vidrigt och utomjordiskt och falskt. riktig skönhet ligger i sprickor och fulhet, och hennes sprickor var så många; deras mönster bildade någonting fantastiskt. hon fick mig en gång i tiden att vilja sluta förstöra mig, att fumla bland mina masker och undra vilken utav dem det var som var jag.
jag har fortfarande inte hittat den, tror jag. hon stal den och fyllde tomrummet med någonting rosa, fluffigt och canceröst. efter alla år av bakfyllor, knogar, rakblad, måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar lärde hon mig vad verklig smärta innebär, hon var alla droger samtidigt, ett snurrande kaos och jag skrek att rost och ont är så jävla vackert men hon svarade med ett skratt och jag var alltid bara ett jävla skämt.
men det är redan imorgon och jag sitter på balkongen och röker och ser hur människorna rör sig som gråsuggor nere på gatan, sex våningar närmare helvetet. jag försöker fylla ett anteckningsblock men allt jag lyckas spotta ur mig är några förvirrade tankar och en fantasi om en blåögd flicka som inte ens lever längre.
jag är mina föräldrars vi, men de har separerat och imploderat så vad fan säger det om mig? jag lutar mig bakåt i stolen och allt jag kan komma fram till är att jag är så jävla trött. ljudet av fiskmåsar exploderar mot byggnadens fasad och cigaretten har plötsligt brunnit så långt in på filtret att jag bränner fingrarna.
jag ställer mig upp och ser ut över staden samtidigt som jag fimpar på balkongräcket. solen går upp så långsamt att jag blir förbannad och när den sprider sin gyllene cancer över ännu en dag känner jag mattheten, mättnaden, ärligheten slå över mitt isolerade torn som en flodvåg av skit.
jag lutar mig över räcket för att betrakta gatan nedanför och ser asfaltsblommorna slå ut som bölder över trottoaren.
världen är fan helt jävla efterbliven.
jag går in och stänger dörren bakom mig. i verkligheten finns inga lyckliga slut.
