Tell me when i’m born

 

Text av Stefan Hammarén. (and i’m like FUCK i’m still here) För konsten står John Wayne Gacy

 

 

 

 

 

 

Alltså. I internationella reklamen, och lekamen för kola, mindre än överallt killen erhåller punktering på gudsförgäten motorfarled, föga svär han över, stiger ut lika föga bekymrad alls, sparkar icke på bildörren enligt klassiskt manér, ingen jävel syns heller, börjar han dricka kola av alla tilltag, en procenträknare i bilden förestådd av ängel visar noll i högra hörnet, alltså noll kalorier, inget socker, och noll chanser till att erhålla hjälp genast eller någonsin ett stycke från backwoods, nog hans kola smakar himmelskt och genast stannar en bil hårt inbromsat, alltså 0,001 procents sannolikhett till hjälp genast och ändå, med följande klunk en förödande vacker sexbomb med verktygsback stiger ur hjälpbilens förarsäte, alltså ungefär 00,00001:%s minsta chans och det var honom händt, och med följande gudomliga klunk fortsatt, en ännu mer förödande vacker sexbomb med ljust långt hår och ännu i förförisk blick icke meningen att motstå precis, hon med kolaflaskor i handen &:så, alltså helt 0,00000010:s oh obegripliga chans hänt honom losern genast, allt de losers i belöning från ovanifrånn. Alltså kunde inte bättre ha författats heller på Loserförfattarfabriken, hela manéeret. Undrar fabriken det relaterat över speciellt varför nordiska romaner skall ha 90 %s mer till hundrae sannolikhett för att anses utgöra läsduglighett och dugligt författarskap meta sig med livet? förty folket och kritiken vill det, det som räknas, anses ändå, kan räknas in, löjligt dock när speciellt det osannolika gör bäst handling handtag så förmer hållet i (så länge författaren ändå inte gjort för bekvämt barnsligt för sej i det (kritikens främsta urkälla att bedöma, men alltid de fåniga romanförfattarna förslavade under faktumet att det skall vara möjligast sannolikt (fastän kanské tufft), bockar för verklighett istället för att vända den bredryggen, likaså de fåniga fulaste deckardrottningarna som är lika säkert just sannolika säga, förråat är aldrig osannolikt). Det är litteraturförödande och orättvist hela detta faktum förfördelat. Tror Loserförfattarfabriken idag, snart, nu, spårar ut för mindre vilket. Opprört. Låga talen mindre, de nämnda märkliga oddsen tydligt, och det blodiga, mänskliga allvaret, eller varför inte tårdrypandets för fullt. Krypandet. Hyllandet. Antimyriad. Svinkumpissens nyas tills lanseringar vann gehörhett och spridnings först, omgående snabbt på neonet om hur flickans oppenbarelse låg, till, och huru mitt blods mutationer förelåg vidare sin mening punkterat, rysat, i sammanhanget korrelerat, som förlorarna förslavat var så opprörda förbli svinn-svin-vinnpälsar här mot den perfekta knäarflickan aspekt, hade något gått fel ställt som vanligt likt en blodig mutationell förgrening i det mötta omötbaraste utnötta av, våra faser för öppet nig, allt var den oresoluta Loserförfattarfabrikens fel på tydd skyltning förbistrat läget, ville gapet ha mig kidnappad eller förgjord desto tvärtemöt merparten av paradiset att kvarhålla mig ett glapp fylla, ut fastän något i paradisset hade skrivits mig en felfelande bokstavt felaktig i den lekameniska koden, ingen förstod varför just en bokstaw spelade någon svidande roll fastän publiceringen osviklig ovidkommande är för, om jag var blodets avantgardé dess, huru jag utgjorde ändå då det perfekta framtida flödet i, åtminstone tills den stund av bläckvita och klepsydrajardkardNASAaerodromIDO59:an låg torr och påfyllnadstom transfusion vill säga,

 

 

oavsett samlades gapet utanför entréparadischéet här och de skrek på vår eviga dränk och mer död, med etc m.m. hade perfekt blivit perfekc, rollerna omkastande, hur svara svagt vagt det där gapiska drëglet domenstranterna sakligt osaligt, varje demonstrants skyltar var en aning fel felaktigt skrivna mest, de var sjukna eftersom påfallande, antiförzombigade hesa till skrift och sagt, behjälpte föga att insläppsväktarmästaren framför rakt i allt spelade ständigt stränginstrumentsharpa i slingors göromål för dem, en deras sång i ligg oavsett var falskt sågs än, deras avsikt ond, nog lämna mej i bröd och fred tyckte neoknäarflickan om mej till dem beträffande allt, men ingen av osch visste hur vi skulle bemöta förhållet en felplacerad och fel superbokstav fastän vi själva var den symptomt initialare, alla var kluvnast än tidigare mer. Fastän äntligen av sex års forskning gått till sin ände, slut kanské, resultatet rörande osvikligt sagt: bokstaven C blefvo T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare med. Ni några minnas kanské mina små ideala stundtala rapporter då och då under årens lopp om eller till blodläkarna. När hamnat till väsen och lust hos tre olika blodläkare inklusive den finsk~ämerikanska, + hos deras själv klinikchef, också hos en kärlkirurg som var buktalare dessutom, och någon fullblodsdåre, samt en mexïkansk blodläkare, samt en tyska som kom och tittade en stund på mig och skulle analysera blodet med en nyoppfunnen analyschmaskin hon förestod från Tyskland till vårt land, samt bar ännu till Loserförfattarfabrikens personalmedicinman som alltid vill sjukskriva mig och tål inte allt tal om mitt blodbad, var jag &:så på tapeten hos någon samlad blodläkarpanel av landets ledande ditos. Och fanns en gång en läkareblod som mest bara pratade ditt och datt i över en timme med mig själv, mest om blodbad ändå. En behagade prata om Emma och Ask &:så. Allt började dels omärkt och besvärligt med att ena vanliga närbelägna emaljläkaren inte vågade göra en löjlig grej i min käft åstadkomma, remitterades jag till närmast käckirurng som var desto fullt ivrigare fastän feg hon än, tänkte på blodet, det någon månad innan jag snart for till Skåne-borta hos Emma för länge sedan i en fjärran värld nu avlägset, och den hösten förpassades jag närmare till första blodläkaren också snart, tog det sin nya början, där som fick genast för sig att den del blodsblodprovssvar inte passade lägligt sinsemellan, bröt mönster (istället för att bröt ut mönster) vilket inte helt föll in i handbokens ingen sida, trombocyternas aggregatundersökning mot ristosetin exempelvis blev inte entydigt, motsägelsefullt istället och med onormal triplettstruktur och stora multimerer saknades helt, blä blä enligt bilden som det borde trots sjukdomsbild av, en slags pårelatering som pockade. Ficc för sej de därförr att jag kan ha ett mera unikt blod än så. Sedan tänkte de också i början på köpet och i iver ta livet av självt kära mej dessutomi, nästan som av en komplott säga, skulle vilket testa ett ultramodernt blodstillande preparat, som kan vara riktigt märkligt effektivt (på somliga ena) och jag var särskilt ditkallad för tester av det, även om det även kallades diagnostest samtidigt, samma morgon hade de emellertid kommit på det, får höra när kommer fram efter lång väg jättetidigt, i mitt fall passar det absolut inte under några omständigheter, är direkt livsfarligt, blir helt motsatt verkan på nolltid istället för kanské utebliven effekt som, trombocyterna hade helt bara försvunnit på mig ≈ död dead omedelbart framför deras ögon förvånat glott, jag hade då inte mera haft blod i mig utan befunnits i preparatets totala erövring och ändring av det. Nu har efter mera slutligen en andra gen- sekvensundersökning av allt avslöjat mer, vilket är ytterligare, en himla lång kod har mitt blod, liksom varje blod haver, med siffror och bokstäver tecknat serialt, men det blev en mutation i det som eg. redan är en “megamutation” (sjukdom) av en blodfaktor (faktor VIII) som vilken i sin tur indelas i olika klasser och underklasser (allt närmare enligt grova medicinalvetenskapen från slutet av 1990-svaret när allt taget ännu skulle var tydligt vackert eller fulare indelat), analyser vore alltid sluta i upp

 

 

oppdelat och smärre spjälk, så grovt klasser och underklasser, liksom än losers och proletärer skiljs på på annat håll närmat. Indelningar idel rangerat och klassificeringar skall det vara enligt för hjärnorna blott tidens melodie så, eftersom det ju förenklar och förklarar begriplighett tills den kanské en dag blev för gröt rämnat. Nu är komplext ändlöst detaljt dels på modet därför. Jag har ock hamnat i en liten underklass i megamutationen och i den ännu fått tillläggsmutation, faktorn – fakttorn – faktcorn blev, nästan fuck i havtorn, och är pop corn som flyter utan att behöva taga i trots formmässa. Alltså mycket sällsyntsamt, eget. Ett C är ett T i en lång räcka detaljerat blott, ett extra extraskrivfeltecken i mitt blod typ, heterozygot för en mutation i exon 28 (3922 C>T), låter som en centralt avlägsen avsides sektion av ett oljebolag, så där jämförbart tilldelat som när ett ÿtterligare skrivfel skulle finnas i en hel roman som är en avart i sej, eller i sej skillnad. Fastän det lät otroligt mer invecklat mest och faktumaktigt hos blodläkaren idag fastän ungefär ändå så här faktiskt, eller lät det av konklusioner lite ditåt i varje fall ändå trots nog. Ibland svårt att hänga med eftersom ganska svårt. Bloodläkaren gick efter ett stort intill över 15 cmeter tjockt referensverk som hon varit medförfattare till efter att först klickat fram allt möjligt av illustrativa diagram och färgfläckar på flera datorskärmar, och visade bilder och färggranna kluster där antaget mutationerna finns helst och sökes först påbörjat. Och skrivfel finns alltid närmast? Fanns även i samma exon 28 hos mej tre övrigt polymorfier,4141 A>G, A blivit G, 4641 T>C omkastade T C åt andra hållet, 4196 G>A) omkastade A G åt andra hållet, men det är inte relaterat någon känd sjukdom, mera som mannen med personligt blod, och opptäckta okända skrivfel vilket nätan betyder en osårbar hemlighet är, okådbart, oknäckbart, utanför både diagnoser och kliniskt, lämnad ifred fastän de borde tagit koll på samtliga exon snarast istället för några endast, hade jag varit rena gåtan har jag dels på känn. Jag är ett + tre skrivfel med andra ord, buuuhuuuuu åtminstone, snörf i varje fall. Måste trösta mig. Sedan kunde blodläkaren inte unikt säga vad detta relaterade T vill säga alls, vad mutationen ger för specifik kacka åt mig på. Finns ingen mer vetskap kunskapt om skillnaden desto om huruvida man har exon 28:ans 3922 C eller det där extra begåvade -T:t fått. Ersatt T tillkommer inte att föranleda mer något nytt på nåt sätt, liksom de helt oförklarliga tre polymorfierna. Något litet gör den och dessa på mig i mej osvikligt hänt, alltså särskiljer mej mindre än särskilt, säkert men ingen vet vad till skillnad om jag hade fått allt rejält C istället vilket som är mer meningen av, och ingen vill veta vad heller nu, lika lite som jag vill det, slut prövkaninat här att säga, som kaniner pippar jämt, och den medicinska forskningen kommer på intet sätt befatta sig med mitt T här, slut agerat lekande hora, eller vamp, skrivfel som så lätt försvinner ur bilden. Nu är den loserförfattarfabrikens ensak kvar i händerna av. Men det blir inte ens en medicinsk artikel i någon Ämnerikan Medical Journal som det hett tidigare av dem förkunnat. Jag går i graven nerlagd med mitt förbarmliga T som en hemlighett, fastän mitt blod finns för framtiden i någon genbanks underjordiska kylboxrike någonstans bevarat om någon extra behöver det, inte ens blodläkaren visste var, och mitt T:et + de tre polymorfierna får en notering i någon medicindatabank + i några forskarsystem, med sina nya bokstavar, och så skulle även icke blodgenforskare få det för egna äventyr, om de ännu vill i framtiden festa på mig, få ytterligare ut av mig länge, fastän hon visste inte ens säkert om det. Jag är dock inte ett det helt desto första T:t i hela härliga världen trots allt nog, finns några kända dessa T:n i exon 28 (av 3922 C>T) redan från tidigare. Jag är inte heller helt släkt med den åländska flicka som var den första som dokumenterades i världen med defekten, i början av 1920~svaret att hade “megamutationen” tydligast fastän då var termerna andra helt, hennes fikc blott namnet efter en läkare, ingendera fick egna bokstäver och koder. Hon dog för övrigt under sin andra menstruation ung, hann inte flygas över från Åland till H:fors skylldes det på, där den opptäckande läkaren väntade på henne. Han läkaren som opptäckte [fann] flickan, har postumt fått två frimärken efter det med sitt namn högaktat. Min en på vänster sida granne är släktig med den läkarens nedkomna. Men hon flickan kan omöjligt haft det där mutationsT:ét i varje fall, sade blodläkaren, så långt är det lika oavvikt säkert, hennes släktingar finns nämligen i andra klasser. Jag som undrat om jag ev. intressant hade varit släkt med henne, inte enligt blodläkaren i varje fall. Man har ju ändå sina band nästan mer än ett jordaliv hört. Jag var inne hos den ämnerikansk-finska blodläkaren i en och en halv timme för övrigc, efter det ville hon bli av med mig snart, för slutligen började hennes två döttrar dock ringa turvis versus, hon skulle föra dem på focbollsmatch, de spelar. Sedan förstod jag inte riktigt en sak ännu, blodläkaren såg tio år yngre ut än 2006 år första gången. Hon har t.&.med blivit vacker. (Däremot hade ena sköterskan från 2008 åldrats 15 år, som på en slutraka). Och så träffade jag klinikchefen i korridåren innan, utväxlade hon en del idel artighetsfraser och frågade hur jag mår. Si så. Två minst manliga läkare såg däremot ut som åldrans zombies, mådde säkert som fan, verkade helt borta med tumbleweed och vinden. Slutligen stal jag två kul instrument med lustiga ord och siffor på åt mig från ur ett närliggande undersökningsrum intill, som minne så klart efter så här mycket onödiga oppoffringar intet för alls. Mitt blodh är slutbehandlat som vetenskap, och slutbehandlat i romaner troligen, om såtillvida inte fabriken vill ha det som ett framtidens blod, eller bok, som kan förädlas mer och muteras mera till det perfekta flödets ett. Ett tag funderae också ena blodläkaren om det i själva verket är ett så mer perfekt blod än stora skarornas, mitt, alltså mer skyddar mot en del folksjukdomar än förorsakar besvär. Därtill sades det att jag är frisk som en nötkärna i oövrigt och alla de ungefär tvåhundrafemtio olika blodprover är perfekta helt. Bara de där mutationerna! Var &:så en timme för tidigt där, jag. Blodläkaren kom fram och frågade om jag orkar vänta ännu, jo vars visst, passar bra, eftersom jag kan studerat iakttaga zombierna här ändå i förbifarten och rentav springa i fötterna på om får det för mej, och pissa kiss på läkartoaletten, och så kilade blodämnerikanen iväg fortast föratt köpte röd läsk som hon kom tillbakae medelst, flinade, och hade röda sportdojor på, blodläkaren är kanské vampyr när allt kommer omkring om det inte var läsk i flaskan fort, drack flaskans i en timme hon innan tog emot mig i över en timma. Och så förestod förstod hon mig ändå jättebra, när jag sade förkunnat mig må skitmagspyilla av blodpuddingar och andra leverrätter, när förhörde mig om mina matvanor plötsligt. Att dricka två liter mjölk om dagen är jättebra enligt henne när folk dumt tror att ett eller två glas är bra nog (fastän en tidigare läkare sa att det bara är kalvar och småbarn som dricker sådant och så). Dessutomien som de där mutationernas åkommor ifråga tar åt sig av kalk, äter kalk upp, har de börjat misstänka svinnet, dels ny opptäckt det. Och hon skulle väga mig. Gått ner i vikt min lekamen, men golvvågen krånglade först, men hon vägrade väga sej själv vågat inför min åsyn, väger ens vampyrer på samma sätt som människorna kan man blott undra stilla, hon hoppade blygt ibland upp på den med ena andra foten snabbt och tillbakae för att få den kalibrerad väckt. Tror jag hela inrättningen är lite knäpp, oppriktigt sagt så uppknäppt att nästan naket blottat för. Sedan till råga på säden, har min skickligt oppgjort arga besvärsskrift på parkeringsböterna behandlats igår hos herr parkeringsöfverövervakaren, säkert en dåre att skriva upp ytterst, väntar jag på besked därmed, men jag passade på hämnas idag på parkeringsövervakarhelvetet. Parkerade nästan mest så olovligt man helst kunde därför, dessutomi rakt framför en riggad övervakningskamerae, skulle förklarae krig jag, men ingen kom och röde alls bilen fastän blev i nästan 3 timmar mer där stå. Också så såg jag banderoll- & tejptjejen Blå Tröja ett tag, den flicka så som skulle troligen tveklöst utmärkt kunna passa rollen som nästa knäarflicka på Loserförfattarparadisett, vet jag nu lite hur hon ser ut i varje fall möjligt (fastän det inte är hon främsta romanfiguren här hos oss jämt). Ifallna det skall också bli tyvunget författas en till av dem ännu. De häftigaste av dem ser man av någon obegriplig illa lika anledning i regel alltid tyvärr från bilfönstret osakligt när intet går att stanna för förbi. Väsen fort i förbifarten, när de stannar opp i fas kort kort kort stund. Om jag däremot vill hämnas ännu mer, fick jag superrecept för, på blodpreparat, för c. 185500 starkeuro, i inköp för mig blott 6 x 3 fnuttiga euros. Om jag blir sur på folkförsäkringskassan tar jag ju ut samtliga oavsett att jag knappt behöver och kan leka blodigt med knäarflickan halva året, får hon knäarflickan också sticka mig, eller sticka ifrån, oavsätt tagandet för tagandets skulle (kanské inte så bra, lockande heller precis) men jag kan faktiskt därtill ringa efter fler sådana recept sa hon blodläkaren, för varje dos går det åt flera hundratals liter blod att framställa koncentratet till ett komponentspulver i tvåkomponentsförpackning; 100 x flera hundra sammantaget, 10 000–30.000 Liter blodmängder går det åt, hisnande ifall jag inte missade med en hägrad nolla ändå, för en loser, är framställningen säkert just i händerna på vampyrer som får mellanskillnaden bäst? Varför skulle annars hålla på så där och kassera blod från förädlingen. Får jag säkert ett hotfullt folkbrev från populiförsäkringskassan som börjar frågvist förhörande demonstrera mot mig varför jag ett tu tri behöver så märkligt mycket än tidigare. Svar, knäarflickan ökat på utfallen jämt. Hundraåttiosextusena supereuro är mest en fängslandets tanke ju, nästan ett pågående bankrån. Samhället satsar inte knappt alls på lyxpoetens redtextskap, men däremot på en mutation, ett C som blev T i serien lång. Fastän de kunde t.ex. ge visst hundratusen åt mig extra i superpangar, blodpengar, direkt, och så tar jag bara ut några ynka förpackningar, bra deal för båda ju säkert. Entréväktaren spelade ut på sin en Viola da gamba fortsatt pågått här att allt, som det höll borta dessmonstranterna utanför som ville åt mitt Sankta blod, de var emot mig helt tydligt, de var näktergaligt galna på fel bockstäver, och på fel blod, blev av, de utgjordes av äckliga deckardrottningar främst, vampyrer, multiheterozygoter, blodläkare, populiförsäkringskassan, Emma, parkeringsövervakare, återanvändare, och de utmarscherande från flera grannhusgranitgrundsbyggnaderna, den återvändande ridande sadomasochistkravallpolisen slutit sig, författarfondens lika dårar och bra Lidlkunder likasinnade ytterligare kom ect, några mer regelrätta ytterligare, etc slöt sig som den strida ström exïsterar och av utomstående stördare åtråvårdavbrutna knäarflickor man aldrig sett sätt någonsin på avstånd knappt, inkasschomän knäarflickornas fiender självt förutom alla till paradiset idel ut vråla, på, andra talrika icke taktfulla ivriga knäskålskrossare ytterligare, ett tillströmmande loserkleti och proletärpleti, ekotmonstranterna alltmers elektriska här stydligt om vråla bröstsläppt tag på panparadiset emedan paradisknäarflickan allra hotade erkänna snettstegets värsta att var inte mindre än vampyr hon själf och skulle hon då &:så göra mej också av allt förestått, så det så. Positionerna var himla baklåsta tydligt som ett långhänge till ett hängslets spak på i hukTrendelenburgerposition, och utgången lika out oviss envetet som den jämt varit för darapiset länge nog, för den delen. Sex & ½ år av dessnstrationer evigt pågått emot dess loserförfattarmanusfacturen oss de akter hade blott utgjort saken allt än då såpass urlöjligare, och enbart inget visste vad återstod kan än. Mer förswinn ni detstranterna! Alla. Husch~husch marsch ivägg på eder allesammans, och den nog så fula flugan flög fly ugly fly, fly; and the ugly stingfly flew over huvudet på osch överhuvudtaget dess, om suttungsdassklepsydrajardkardNASAaerodromIDO59:estranterna var som ett modernt håll muterat beklonande släkte eller spolda nu häll. Äro huru ett paradis tillrättae, tillrättalagt för fullt att överleva allt mer, eller istället överlevas med medelst. !!

 

Sansovino

En text av Stefan Hammarén, musik av Leif Holmstrand om du följer länken, verkligen värt att lyssna till. Och målningar av Judit Fritz.

Sansovino’s statue of saint john the baptist

Nåväl undflyr mitt öde ett slag, ett det tillfälliga ödet, samt därav trippar till köksregiona, äter inte ihjäl mig på varken krydda salt eller sötningsmedel i Pepsi eller ens socker med, nånting kvarlämnat tills kvällens tystnad finns, sedan skall jag berörd odla aftontanke för, slutligen slöa i insektsgiftmolnets utkanter, och möjligen därtill tänka förbjuden tanke ännu, och bara bli slö som faaaaæn på dyschatellen intill, bli avtrubbad och slutligen komma på ett nytt bindeord för mitt manuskript i bästa fall det av sammanhang, har jag möjligt dagen räddad i morgon med, hjälper inget annat rotar jag i frimärken om en stunds ro, trots retar mig galen på någon för kort tagg eller felvänd stämpel eventuellt istället för utgör ett bra fynd, och återgår till att själv tugga, till pepsi-Max, eller av glasskakan ändå från frysen som är utan grönsaker, och så somnar jag lilla trots allt mätt som en fuktig och vattenfylld stock som jag bär bort i sömnen länge flera timmars sträcka av hårt kompakt arbete under oresoluta piskande dafneagenter slita till tropisk fradga och mera översvämningar som nästan dödar mig mest allra, sedan vaknar jag självmant menat och konstaterar konsekvent att nog minsann då överlevt här det tidigare utsprayade giftmolnet vid kaktusarnas fönster från fastän likafullt förstår detta att har inre skador inhysa, besitta resten av livet ett skett, intalar jag min sorg mig, och säger dagen för, ödet det, nya dagen är ändå inte räddad medelst ett enkla, ty glömt t.&.med att skriva opp nya bindeordet som jag åter glömt i raden av de tusen andra oförglömt bra ehuru för alltid förlorade finord hos lyxpoet mig, sorglig är världen även för den lyxpoeterade, en hemvändande loserförfattare i ingenstans sig men från drömsk rest gestalt till redan kalldusch och nykter mer blir tillställning, lika mycket föreställning, det avslöjades straxt snart stå ut, inte mindre än galet genast att den avlidne Vita Svinets dotter på paradiset, enda oerkända icke sörjande och uttryckligt existerande, var knäarflickan här på paradiset öppet för, och ingen pusselbit föll på plats därom det, desto svårare att förhålla sig till henne istället, men för osch loserförfattare var det samtidigt rofyllt att anfäkta för henne, hon vidhöll våra löjliga hjärnors loser i akt och mening, hon börjat ju bli mer och mer vår handling, lika lite som någon förstod yttersta grejen med ett fortbestånd, och hon fick sin senvunna vid första anblicken förträffliga idé åter, enär hon inte mer var anställare utan blivit loserförfattarfabrikens edsvurna strateg och snedsteg därmed vaneföreställning, den som nästan ägde osch mer än de mindre opplösta knarckartellerna som kommit att stöda oåtkomlig obskyr finkultur och än det formella ägarförlaget med marjonetterna i händerna på de okända bakom, vilket var bagatell allt omkring, hennes gestalt och hennes mening som förelåg osch om någon poäng, självt alltså en antiparadishora, just vad som det behövdes för osch äntligen, som en bekräftad kallelse från ovan, då någon som skyddar osch än helgar som hon tidigare motsägelsefullt gjort, alltid medfört mer kaos än haft skyddsreflexer tillförda osch, nu skulle hon inte mer vackla utan ta hand om osch, som ett morgonljus medföra, fastän föga var det att tro på hennes välsignelse ändå, hon hade ju faktiskt alltid hittills mer ställt till med än varit naturkraft för osch, att vi ändå nu skulle genast och oöverlagt inleda en episåhd, en fullskalad svartmålningskampanj riktat mot självt loserförfattarfabriken, vanställa osch i aldrig ära, som därmed skulle ge gehör och spridning få, att ett det missundsamma och evigt åtrående återstående återvändande proletariatet utanför paradiset rakt skulle äntligen sluta vilja afkräva vårt loserförfattarparadis sitt försjälare aldrig mer för osch, och lämna tanken på vår litteratur även så klart, att på allt sätt lämna osch ifred istället äntligen, slutligt. Hon skulle få osch, att framstå, anstå i skenbar vidrighett, förljuga det obekväma förhärligat. Alla de våra våtutrymmen och loserförfattarsjälar skulle utmålas i ödesdiger yttersta den mening, sämsta denna sakral oppsyn med det, ock bortvändna meningar på osch, fortlöpande vanvettigt i en aldrig motbjudande kampanj gjort.

På mitt självt oppdrag, alltså min lott, mig evinnerligt mindre evigt, lika fan medfört engagerat, skulle vi svartmåla och ta bort all illusion om just vår tidigare hägraomnämnda tilltagnas herrtoalett ”krönasitsen” den i det här laget så utanförd berömda fördömda initialDASSDadaNASaIDAAerodrontIDO-59muggen och ägget i höjt höljt emaljvittporrslin och problemplombintartisa till penslat kokt flytande tandkitt efter IDAideiska daktyldvärgarnas minikäftsmaterial om så i glosa upprepat könsgnaget i urminnesminimering återbruk i bergsfåran där emaljéet och porrslinet oppfanns likaledes vid den mindre begynnelsen och början på kulturens förljugna historieskrivning inletts innan muggen skål tål, alltså fantasirikt hårt olåtet och författarfattigtmässa som klyschans lim, hålla skulle få kariesfläck, ihop skamfläckar, samvetssmutsens vanvett, idealhånet i etikett, borgerligt lyxförfall, och fel på nerspolningen, mer felaktigt på glansen, grymt glapp i neoplomberna, galopp och grop in neonblöjan sönder, opphalkat i bärstjälkspåbörjan, söndrat fel på hägraljuset självfallnet, oemotbjudande skulle muggens rum eller rim liknelsebokstäver få som i sanning var en stor fin ideal salong bli äcklig, äckligare än ickeäcklig, äcklets menade mera, alltså sic fruktansvärd som franska dekadenter för sekler ifrån sedan sent, vilket gafflat till sig om oaptitlig som slickades av proletariatet fult i sin dröm hit, det efter hit och dit, åt jag mindes när nästan förtytt på skolteatern toalettens rum och tid spelat Carius den store i Karius & Baktius, hur det hälldes härdat lödderpasta på osch från ovanför, muggrummet mugvumpspermakammarn utingjort varit mest fabrikens psykiatriska avdelning helning hittills sluten och platsen för vådaskott och piskande svanklädda fruntimmer som förklarat ultimatets värsta svårmodet här möjligtvis väckt övervunnet, fortlöpt följande dag närgånget, träbombernas dränkplats för att inte spricka till ut med vårarnas oförglömliga torka och knäck, brak, alltför sammanhållet för lite, och den skulle fördårigas nu desto, ådran dragen, förlora sin yttre mening till nyare inre meningar osch i ett blickfånget frånvända helt närgångna samtidigt, eller hur vi skulle lura det missundsamma och vansinniga proletariatet närmare sagt, få dem på bättre tankar i en giv och antigoodwill, få vårt ursprung sagt i naturell blyg försagdhett, visa på vad en charmkampanj inte alls är, alla skulle egentligen riktigt förstå att förmå spy få avskyvärdhet oppsyn för vår del i osch fastän inte på osch heller, avståndstaga framför allt.

Jag skulle asigt förvrida sanningen helt ett stycke som locket på burken till den där mugvumpsspermans vi hade med osch medfört på vår snart utflykt, förestå hälla ut, sprida medelst sankt med, det valda utrymmet skulle inte få ha en osprucken kakelplatta med på fotot, bilderna närmare tydbara, fastän våra utrymmen var kaklade med antika holländska plattor med runda feta gummor som höll på med kött och föga det frukt. Jag skickades med själva strategen, hon knäarflickan själv med ut out till världs göra det falska ohyggliga materialet så här rumsligt bak, söka upp opp det jävligaste av neotoaletter som mannaminnet vet känna till, hon skulle fotograferae mig där uträtta ärendet sak mer enär jag uträttar reärendet åter, om så intervjua en inrymd inbegripen rumpa som var sann lögn och svek i hela sin förtalda bredd och oavslutade fördel. Smärre bara det skulle bli bra i vår bildkavalkadas, förstöra aptiten på proleariatet, ta udden ur drömmen och lägga näthinnornas glodd frånvänt allt närmare förestått. Vi behövde inte funderae hellre länge heller eller alls långt, av all sinnlig tillbakaslum och ovärldsförbättrat ohållsamt avskumsslaget, där oförkovrade klyschan segrat det lika besegrade för allt i tider mer löjligt det evinnerliga, där tanken gör långsamt som kloroformfläcken after byket åter fram, vänt fler sidor, alla kanter, där frukten ej har rengjord sten som knäckbart utan mjukare än närmast testiklar, där inget istället sker mer genombrott kan skola, där den allt förblivna respyan repslag inslagits i ansiktets anlete och front på författarhjältar och deras stalkers, all äkta slumslam borträknad inräknat skum, till själva oemotståndliga kvarteret vid vart vi begav osch till, tills snart oavhängigt följt om fram där, inget mindre än att det säkert uttryckligen var Författarfondens WC-reutrymmen himla osköljda göra om i, oavsett varför just där, deras envåningsWcutrymmet som vi skulle förutge som vår beklämda syn på paradisets oblickbara helg i i avståndets stå vare, när vi ljög och höll så klart andan, lika förvred ena saken enbart mera, enkom sannigare, inget skulle vinna osch i absurditet särskilt ens ens, allt vi då infunnit osch snart just där på ett aldrig tidigare klockslag, inom en parentes var vi därin oavsett. Så se fläckarna var så många att synintrycken dog på mig med det samma med det, jag storknade blind och märklig, jag yrade också mäktiga meningar om helvetets äntligas andra förmak, jag ylade intill på att slippa, släppa i knäaflickans för tillfället skyddsdräkt, obönhörligt vrålade förlustelser om nånting ersatt tillslutet, vad skulle man göra något här än det var värre, lavokariska hav alla till kant, föröversvämmat minst, fem kärl skruvade svuret till väggs, längs hela fönsterlösa höll rad knaggligt ojämt för med ett plastträd stå i hörnet, stabilitetens symbol låg i trädet, där nog satt nära de till blöta bakar karen på varannan vanärad rad oavsedd vem först eller, sist ingen sa något när kartellens knäarflicka i skyddsdräkt tog fram fem sexsparasprayburkar kvar ur metalitteraturens berömdaste coopierade väska i det här laget överallt till med sin iögonslående passepartout European Association of Cardiology, sprejade medelst framtagna fem på en gång locklösa smörjut över allt innehållet sepiolit utsprayat som översköljt, trycket i sprayen var på renodlat svullna gulast johannesspermierna tackvare hiskeligt försköljt blev sepioliten, sepiostort, utsliret, medelst om sin otvättade hals höll om andan tills hållit på få ut allt, sammans blev ungefär som mellan vitt och pissfärgat ur brandsläckare förliknelse gjort, gudarnas sperma från världshavets bortre strand med snäckor och musslor, konkylieslem, och från ytterligareburkar med lock mera inhyst varit, ur som målarfärgsburksformatsburkar fyllde hon resolut mer på med ett megapölsaflytgods, strittade på väggarna förgörelsesmörjan från en övrig sistaeffektkanister, kommenderade mig utan min seibafrönsstoppade flytväst sej värst grovt som magert sitta på ett fördömt förgjort fjöl just enkom, som onekligen var en trädgårdsgungliknandes fjöl i tvenne par kättingar från under gipstaket ner, hänga befängt i rörelsernas förfjöl göra i tills förgjort minst sagt, jag själv nog försökte bäst ner det gick alls uträtta meningen samtidigt, försatt oförökat där byxlösch mig olycksaligt den själ väntande på sina aldrig vingtillsatser nå ut och på effekten för lite mer med, gungade gnaget lite grand grund och inget laxativt hände ändå särskilt närmast, inget kom rinna för seibafrön och mening utrymsrimmat förflutet se på, flyta du världshav vrålade knäarflickan och tedde sig obegriplig, inget hål i gungfjölet fanns för all del svarade jag, bara ribbor av förkilad art tätnadens slag, och hon inbörjat fotograferade SÅPOpotatisgrispolistypologiskt närgångna förbjudna konsekventa bilder eller sekvenser icke rådvillt ovanligt milt våldsamt, de svanarna gått på världshavet istället bäst, och ingen sinnlig bredd eller hörsammad liksom latent kraft mer skulle mera vilja anställa sig sökt fram som till loserförfattare på vårat paradishelg, havet som har djupet, himlen höjden, paradiset sin tupp, härmed vore vi befriandes vingtillsatt obrukbart egna lakejklyschet olöpt bli för otid tills döden ansökt beskiljad osch från ifrån proletariatet och slutar oppföra sig sämre, och inget förnyat skulle mer särskilt vilja läsa osch förståss heller, vilket bra blott det garanterar vår paradischella oavhängighett, alla somliga samtligt skulle så klart se att de varit jättesjuka som åtrått osch, väckt sej, puh äntligen puts väck då. Materialet och retuscherat härifrån skulle snart spridas släppt nidgöras möjligheten om, vår barmhärtighett förgjord enligt bästa koncept för loserförfattarfabrikens vidkommande, i en samlad jordnära aktion jämsides till varje vår våtutrymmesbrist relaterat ställt. Jag skulle skriva nid i höstregnets grå, sagt bildtexten hala häll, akta mig för att nämna golwentilen förgrånaden den allt annat pågjort. Operationen var straxt över, öfver en ståndpunkt, eftersom slutförd, men följden fortsatt för det. Det gick nämligen inte alls som hon tänkt sig närmare, hon knäarflickan fick åter se sig äta opp sina klyschor, återfick osch i njurvattnet, omtalad proletariatrejektionen som vi förutsatt drömt om slog över i idel högaktningar och våt dröm inte minst åtrå för henne knäarflickan, så fort fem och en halv förhörda förlustfyllt bakom ljuset förda sedan tidigare enheter regeringar och deras kukiga, kluriga evinnerliga kravallpolis samlats tätt alldeles utanför helgade författarparadiset, med batonger,

handtag, fransbröd, smulor, dildon, bärstjälkar, proteser de ryckt av andra medhavda, pistonger, avbruten rhomphaeae, murbräckor av papier-maché från centrallagret, beslagtagna slevar från mödrarnas fallfruktssyltande, viriga halsdukar med kulor, etc förslog de sig på osch vårt paradis och bankade först medelst flertalet don hurtigt helt ihjäl loserförfattarparadisets helt fint uniformerade utanförstående minnesvärdast vaktis som läst ihjälaktiga dikter högfärdigt för dem en stund förgäves dövt och likt stendött, sedan fortsatt bankade de i dagar pågått obönhörligt jämt avbrottsslöst med sina högst evinnerliga förlängningar tillsatser på paradisets väggar ge först, ge tydligt, försökt framstå i allsköns stöddiga gap emedan paradiset fick bulor snart av allt deras fortsatt, skrålade ivern de obönhörligt för det medelst efter få knäarflickan, klämde på bulorna de gjort och åstadkommit, de ville nu åt hennes hjärna så sant sin mening, och hennes lust ville tala till tals genom osch i förakt för dem ändå, intaget våra loserförfattarhjärnors villfarelse av andra kvinnor henne hellre, hon var snarast numera så lierad och förknippad med osch och vår paradisiella beskaffenhet, gav osch ingen emedansfull arbetstro ehuru ville förhamna knullat vår litteratur ju, se den henne punktlös däri fortsatt, eller om hon ändå älskade osch, vi visste inte så klart, lika lite hon erkände saker och var inte ett dugg på humör att knäa kravallpoliser som gottgörelse i sin frustation, emedan varken då hon eller påbankarna i sina knockoutvarelsesvarta dräkter och sitt svett förmådde ändå inte det minsta lämna osch ifred, eller öka på avståndet till, ville hon så klart inte för allt ge sin hjärna till dem där nere lika lite som sitt förmenta könskött och sina förlustelsepustar, aldrig till någon fjantmuskulös kravallpolis eller förhörd, förförda regeringsföreträdare som fått hennes avsikt katastrofalt om bakfoten, utan så klart hon hejdade den bankande hopen med sin parfymé, blottad parfymé blott tillhanda i ett gloriamoln av författarpuder henne vid förevisandes ploj sig medelst hon ibland ute på växthusbalkongen med någon näck loserförfattare stod textfärdigheten till trots och hojtade ut i högtalarforum att hoppar ner mot de kravallerande icke mångfaldens idioter, att om dessa anträder paradiset mer än bankar flyger hon iväg härifrån så snart som det är sant, ni tag skyfågeln som exempel skrev hon på ett flygblad, så kravkravallpolisen fortsatte banka på plats melodier och serenader plagierade från serenadårsamfundets president åtförd henne kvar som de var bevingade ordens desperados som enbart kan släppa repriser oåterkalleligt, och vi arma loserförfattare fick åter lida besväret utridet av världens blickfång och anhang i väldans onani, och vad som än befarades mer, aldrig befriades, delvis förlustade någonstans, det var inte enbart den ursprungliga slagfärdigt kunniga kravallpolisen utan tillströmning av allsköns slödder och sepiolitsuputer och Diogenes i en skottsäger, skogsagt järnträdsskottsäker tunna utan plugg anslöts i om brokigare skaran utgöra täten, flest vilka hade klätt sig i kvarkravallpolisiga färdigt nerpissade mörka sexualuniformer och prosökte se åtråvärda ut i svart svaret och huva jämte fläck och trasa könslindat emellanåttid, fick mindre och bankade på trängseln i trängselns, fastän blott först en handfull rymdes fram till paradisväggen göra smalt, och oenighett rådde nått om kölapparna, könsnapp, kaos föreföll mer förfall, och dessa hopen sig fick dropp från den vattenutkastare gargouilles-pall lejonstenen som hon knäarfickan troddes onanera på ovanför, förhuvade galningarna blev förstås bara givet galnare utan förklaring, av det inte det minsta aktsammare, skrålade på knäarflickans lekamen och epitet, av vad hon än gjorde blev det det, de galnare det oförblottat så hon försökte även snörvla som sin far, ut hela världar vida, vilket också bidrog till kärlek ytterligare för henne, och kravallerande polisen och den trögare utklädnadspolisen och den skönare chlamydatuspolisen och det halvmilitäras bankade på varannan utan att veta någon yllevild vidd skillnad eller efter frustationens lust utspårandets sår motsatt verkan, bankade på allt av hårt och styvisar ände förmjukt, även på sig själva bulade på, alterstund hela världen låg i skamfläcken, blint folk vallfärdades hit i sina dräkter från tömda plundrade utskottslagren lika tomma som en spermalös bordellkonung vid morgonens äppelmust färskt, de för att få vad de aldrig fick, leva ut, närmare till tals om få in, och alla allt älskade Författarfonden på köpet istället för att hata dess handläggning som knäarflickan föresatt rasande över en stund för vår del, och hon knäarflickan hade inte initialt den förslaghet och orådvillhett som sin fader alias Vita-Grisen besatt när det bekom sig, som alltid tills blev sinnessjuk hade lyckats eliminera opproren mot omhuldade författarparadiset. Det fanns ingen heller outväg för osch, hon var vår strateg som skola befria osch från alltid framtidsskit dit och folk hit, drogs allt över osch som tilldragets, vilket ett otroligt snedsteg i carnuus saltomortalare snubbeltrådsgillrat utgående andligt tillstått tillståndet, men vad gjorde hon mer för det desto, fick osch just i pisset extrafint. Knäarflicka, rädda osch då. Snälla, bad vi om. Jag talade med henne flera gånger, allvarligt, och en stund kladdade på henne, mest hon såg snopen ut, förstod att det gått åt helvete åter. En lång rad polissjälvmordsprohandlare stod redo där för att få ett slut på allt och blev överröstade eller fick totalt stryk och dansk genastskalle av krasch-kravallpolisen, att försökte förmedling av avundsvärda sextjänster, men hon knäarflickan hade slagit dövörat korvatunturi (eustachiska röret till dalen med rött vax ,eustachian tube from the valley with cera rubra) till ändå just dövt, om hon ens skulle gett sig åt att göra cyklisk P-rulle åt dårarna, kanské de lugnat sig för det förnöjt sej med. Ett tu tri skulle ju hela beläggningen eller skalet på paradisets potemkinkuliss rämna faktiskt av det eviga stötandet på, så kritiskt det började bli efter en tid, fastän än vad som bär opp ett jämmerparadis är inte alltid så bra att se närmare (till). Knäarflickan satt för det mesta inifrån inlåst på sin egen tupp och funderae vad mest nu göra ytterligare här. Ingen loserförfattare förmådde författa åt henne en slutknorr på stycket, alla försökte vi ju komma på något loserförmer, låta henne slippa undan, eller undkomma, därmed även skona det helgade paradiset här. Hon fick inte dö och offras för hopen där nere. Snart var ändå konjaken slut i påfyllnadsautomaten, och proppmättnadsingredienserna trytade i köket, och någon hade mördat köksorna som deras döttlekamen låg i de största kittlarna med benen i knullställningar hängande över kanterna vänstra skolösa, nästan som ritualmord, vi som numera hade direktnummer till den lika fega förlagsledningen och vi ringde dit för första gången för att beställa kålrotslådhor och annat hett, men den var bortrest och brottsmisstänkt, med utomsakliga telefonsvarare. Nu var vi redan hungriga. Så kom knäarflickan plötsligt glädjestrålande ut från tuppen ”loserförfattare, jag har det! Vi gör ett parkinsonskop (parkinsonscope)” Dels hade hon klippt sitt oklippta hår under tiden, blivit fulare och tydligare, och gick i jeansbuntavklippta kortbyxor för att markera knäna på henne som såg i form ut som vriler. Ett parkinsonskop löser emellertid inte problemet med antiloserförfattare, det bara återspeglar dekadensen vågade någon påstå, och blir förstås endast en ny grunka i ytterligare en vitrin som vi ändå aldrig kommer åt senare, ”Äh du sur, sluta upp att skriva din äldre replik, väste hon, vi har inte tid med sådant höromål, när du ändå inte vet vad ett parkinsonskop är för nåt” och hon gned opp trappstäderskans tillfälligt lediga könskött över hans nylle, sådär, oj vad schyst puttrade han och anslöt sig förrädiskt till knäarpolisen ett stycke senare. Alla de polska låssmederna var emellertid döda eliminato som vi känner till från kallolitteraturen sedan tidigare loserförfattat, sådana som lätt kunde gjort ett parkinsonskop, så ingen hjälp av dessa gamla hjälterunkare mer, fastän efter obegripliga procedurer, när kravallpolisen sov en stund sin tupplur slutligt efter flera veckors slit allt ihärdigare bankandes på, kom några av de världens gamla urmakare trippandes hit, de urflintiga som finns kvar vid liv, dessa nästan kunniga seniliteter som kunde om något mer än andra åtminstone göra dessa om tvingades, skulle sätta ihop hennes idéparkinsonskop, dessa (ej urmmakarna) som lite ser ut som en gamla tidens karuseller i miniatyre, runda som åker runt, några med kättingsgungor, andra med sadlar nerifrån, i fler varv, med bisarra figurer som rider flitigt fluget pågående könsumgänge och rör på sig allt efter, av plåt eller gjutformers, och finns diverse speglar inne som belyser vinklar och ställningar lite groteskare och mer närfångat, och någon WC-fontän finns i mitten allra med generatorn som inte är generator, skenbar, ymnas vätska på, på det glidna, i finaste smörjmedel och mandelolja, sedan finns några speldosor tillförd musiken inne, glad musik då, många urverk är inbegripna med, lite komplicerat allt ett parkinsonskop, sig t.&.med kunna magiskt återge betraktare, blir virrigt outtalt, skakigt, ett hantverksbevis, måste oppdraget vara med fjädrar, svår finmekanik från utvecklad barockens högteknologie tid, ursprung i jämsides med Milo Giacomo Rambaldi-grunka, det rullar runt sedan, sneda varv ser utlevt ut ifall inte dendetaljer skådas allt exakt och ändrar sig i timmar jämt ifall ständigt alla fjädrar först dragits tillräckligt glappet, är rätt visavi panoptiskt tillslagt inåt öppnas, men utgår från bipolär axel-II-problematikens sjuka yrade hjäss jämsides virrigare vetgirigas plus pannsteklars danska skallfraktura av blickfånget tillfället, bank om vägg, coup de parkinsoncope, de som den förebildas föreskrämmas, eftertankens skönhet randas närmast istället med, men med dåliga plåtsaxar klippta ut vikt som Le Fort fraktur tydligast, hänt speglas lika varnad varmed händelse, och de där livsodugliga dekadenta låssmederna fick mycket LSD här av knäarflickan och hon förförde dem av bara fan för att spela med, allt vad hon hann få dem virriga till och förmådde i delvis direktsänt program av regissören alias Röksvampen som märkligt nog förmått återoppstådd från sin fjantiga regnstad, emedan jag frustationsgjorde rent på loserförfattarfabrikens ena WCporrslin och det regnade häll på den bleka kranckravallpolisen äntligen samtidigt, efter allt dagarna i ända regnade det redan och de bankade på huvbarhuvade på och grät idel våta till regnet i direktsändningen pågå, framstod själv värst som losers i det här laget, darrade jämt, nerbrytnadsskrattade i plötsliga salvor vanvettiga, var absurda, förlorade, så förfrossade likt pajaser meningslöst allvarliga opprepat i sina icke grann likhetens dräkter, som om allt hängt på dem, så en dag ytterligare kom knäarflickan ut på aulan framför allt, stilla berörd, var lite skakig hon med, obeväpnad ”men se här ädlaste bankare” svarat dem medelst sagt om de alltjämt vill behövligt sadomasochistknulla henne så fritt fram äntligen, förspelet slut, men hon skruvade först opp Parkinsonskopet emedan som var ett ovanligt stort, över en halvmeter enligt måttband ställt på en vagn sedan, ovanligt dekorativt och makalöst i sina exempel på frakturers, i glada hemska färger och gav ett aldrig tidigare skådat intryck av vertigo. Bara en kravallpolischchef ville mera megaknulla när de alla lika direktsänt såg på Parkinsonskopet som märkligt nog fungerade efter alla sina fjädermekanismerade drag och rullat på i över tvenne timmar efter. En mer orgasm fick ingen här ändå, än Parkinsonskopets själv. Den gick inte sönder, det avbröts på en knapp. Han själv fick dock sitt enkla naturalknull av henne och klädde av uniformen för det, det trillade en massa bankredskapligt bråte på asfalten från honom, och såg därför insett efteråt plötsligt likheten i Parkinsonskopets början, narren anpassad stålgapet där, nu sprang han hemåt och ingen såg mera ryken av honom, Made in Loser. Alla andra stod tysta, bara Röksvampen som pratade på i en monolog. Följande dag var skvären utanför paradiset tömd på varje stödd och ynka dräktbröstoppstoppsstoppad jävel och ingen skrevkravall syntes alls varken till. Äntligen. Verkligen. Overkligt. Lugnet var jippii återställt och kloakerna fungerade, och Parkinsonsskopet hade knäarflickan förutan originallådan ställt på mitt skrivbord kanské som gåva medan jag varit på muggen ett slag och spytt ut sorg p.g.av försakelse och att inte kunnat emotstå slicka i mig av en del av deras mandelolja, så jag fick ingen jävla någon arbetsro nu heller, hon kom dessutomi i peruk ändå några gånger om dagen och frågade om jag vill dra opp det, vågar inte så här fort. Ibland kysste hon mig för det och gick bort fort, igen. Vi såg inte henne här alltför, men så var vi ju hennes loserförfattare utan mening, utan uppbehåll. Endast förlagsledningen var anhållen märkligt nog för oppvigling och mord på paradiskökspersonal. Allt såg äntligen ut att ordna sig som en skröna.

Kukturen

Det känns lite som en nystart och den börjar med att jag drunknar i kvicksand men eftersom det förmodligen är i sömnen, i drömmen, i en apas dröm drömmer jag: maran rider mig, så dör jag inte.

Det är bara såhär: det som dödar härdar inte, det som inte dödar hedrar och gör dig märkligare och det blir mindre och mindre kvar av det så kallade “jaget” som tycks mig var ett sammelsurium, vagt sammanfogat av ytterst fragila papyruselektrosynapser: våldtäktsminnen av atavistisk art, krigsfältdimma, varm sumpgas där livet började började och började och tog far och han ifatt och uppfattade och förstod vad det handlade om- Vad det hela handlade om. Det ordlösa, mimlösa, okroppsliga, ensamma språket – språkets som talas av stenar i skogen, myrstackar, sjögräs och ångest.

Minnen som är betydelselösa minnen men ändå minns man dem så väl att man bokstavligt talat varje dag sitter och minns så in i helvete – den där gången då jag mådde illa och kastade upp efter att ha druckit utgången gin and tonic, natten till dagen efter då jag i frossa tyckte att allt mjukt var som kallt trä i en bastu – den där gången då vi, gänget, ungarna spottade och spottade och spottade i den jättelånga rutschbanan. Inte helt utan orsak och verkan måste benämnas som bortom bortom.

Jaget alltså, vad är då det kollektiva? Cykliska fält. En evighet är rund, det borde stå varje individ självklart nu, ty vi kan bara leva olycka utan att veta åtminstone relativt säkert; rumtidn kröker sig. Evigheten är som Tellus – du kan vandra runt, runt, runt. Bli rånad i New York. Lemlästad i Tijuana. Knullad med jaktkniv som kukattrapp i något land som har ordet demokrati före sjävla landet. Du kan Samla njurar och hornhinnorஇந்தியா för att det går, bälga i dig hett oxblod i Brazzaville – ja, gör lite vad som helst tycks vara hela lagen. Det kollektiva undermedvetna vet jag ingenting om.

Nu känns det som det kommer hända riktigt roliga saker i bloggen framöver TdiningennKulkturens Stefan Hammaréen bjuder på text. Säger bjuder, för jag mådde bra av att läsa. Anna-Karin Garanberg som väl var relativt stor under åttiotalet men sedan av outgrundliga skäl valde tystnaden. Här skriver jag outgrundliga för att jag helt inte vet vilka premisser hon valde att tystna under, hur som helst: hennes byrålåda har blivit full och det är mig en ära att låta en sådan sinnlig hantverkare bryta tystnaden på min blogg. En massa annat som händer också, men tar det vartefter. Just nu oroar jag mig hemskt mycket för att förläggare Peo Rask (en så rakt igenom fin människa som hjälpte mig när det verkligen behövdes, det var strax efter jag försökte ända mitt liv med en överdos heroin som jag fick reda på att han uppskattade min eld och ville ge ut) skall ställa in eller skjuta upp mitt boksläpp hos Black Island Books, har inte haft någon vidare lust att gå på och fråga hela tiden – tycker det är hemskt pinsamt Så Peo, om du läser nu kan du väl maila och uppdatera mig. Gäller även er som vill publicera mina texter. vill att jag skall publicera texter, intervjua mig osv. Jag blev dumpad igår så någon publicering hade suttit fin

Står stått här, stod här strået, aldrig stående stånd där, visste ej min sanning bestå för fört, för sig, osar mer än sällan en polaren ofolkhjälte otålbaraste dr Schön_ skål dryaddrink decilitermåenheter daktylmaltsupmått stiger opphängt omättat mer än rastplatsdårarnas mellan imma och ånga hinna till, den käpphästgåav knappt efter mitten av på. Formulerade världen knogavsaknad bottnad en utslagen slogan, på påbörjad, icke slutförd träffsäker utdragen, inte ett grattis, ingenting. Aldrig bli så särskilt tufft träffblixten ett slag på inpeka innan länge nog vara förbli skurmoln först längre innan över bredd helt rämna himla för rämna öst. På ett återställt afslag asfalt med sig en bra sämre stipendiumansökan uttryckt inbrista, (nu samfund Svenska folkskolans skitvänner bästa, sämst, ave Finlands), avslagen storslagen bland haglar som ner mer över mig vidhängt strittats, den ena efter den andra hänt femtonde.

en ny era, segern rymmer djupa besvär

Fonder har insnöade handläggare frånvända sackunniga självt tillvänt. Som mest i år hade jag inne över 11 antal ansökningar, flertal, en efter annan kommer tillsbaka utan pluringar alls, värre hur nu få resepengar till dig, stupdumt allt, att fastna, men så är det ju om man inte är en i gänget här i sjuksvenska Finlandia vodkunde, kräftvisornas höjt stjärten till av, som är en ovanligt frikostig stipendiezons nog, Sverige som däremot aldrig ger mig några pengar sjukt värre snålt mest. Svenska folkskitskolans vänner institution ovänligt ville inte ha en just bäst heroisk fin hjälteberättelse få om en okön slöjdlärare (den döde barnfientlige violinbyggaren i ungdomens osvåra år om ens). (Nämnde nämnas inte ens i min fina detaljers ansökan om han slöjdlärarens veritablare verktyga outbrott i tiden när en sönderfräknig unge filat något för mycket ett tag, för ovanlighetens skull för mycket alltså, på ett stolben när, slog slöjdläraren robust sönder stolen och fortsatte ohejdat klå upp snorungen-lort med stolbenet ifråga som fick höra att aldrig mer göra sådant i gnidandets helg enda. Det vanliga var ju att ungar, snorjërsarna av vart slag och snor vid spånhyvelbänkarna inte orkade fila mindre tillräckligt ivrigt alls som, själv nog något som jag faktiskt aldrig personligen heller sett att någon kompis fila tillräckligt, faktiskt blott en enda som nästan för mycket.

-önskas kaffe på maten, hora?

Sena skolledningen gav kängan åt honom utärade ärten slöjdlärarn rannsakad för grodd. Barn sentida skolålder och glinen oppriktigt hatade han i alla sina bekomna dar, och byns barnrumpor honom likaså tvärtomom, kanské jag mest ömsesidigt uttalt av allesammans allt, men ingen var alls överhuvud skickligare det minsta på att kunna fila och gnida på de allslags diverse träbitar eller klossar alltid mindre än han exslöjdläraren evigt pågått, vet säga föga avvägt bättre än du själv här om året vilket till mejslade de där tippnäsorna på vril styloarlövsträden i trollskogens vilse, är jag som fullkomligt övertygad om det att hans nu flertalet alla stulna fioler är garanterat av världsklasch och att de blev opphängda ovan ett värmeelement som väggprydnad. Åt mig mej gjorde han inget annat än slog mig en gång så jag strittade omgående över hans skitiga kök in i hans närmste andra vägg ovan kokplattan i hörnet bakre. Han varNadé knappt nämnvärt, visslar du i visselpipan en gång till slår jag dig, vad fan det för, och lika stolt då som idag alltjämt, klart jag visslade en gång till &:så ack mycket högre starkare ljudligt fullt än någonsin som en Stentor sann remarkabelt i sedermerae sjönödh (bredvid hans idiotiska smutsöra vaxpålat hållbarare än Venedej; här textens skrik ut i öknen, torrt, tomt) och elakt nog slog han så blixtsnabbt mej hårdare än hälsosamt ohälsosamt så jag ilprojektilierades någonstans över stjärnor genom brak navigerat in i väggpanelen varpå han drog mig nästan död ut därifrån väggfyllnaden och slängde ut mig på redan innan skottade trappan i snön kallt vinterdag, allt illamående. Och så fega ynka fegis pultrongratisgrispotatispolisch portion riset knappt mer sättpotatisgrisrödare vågade art inte göra nånting någon mot alls honomhan, inte en handflata ens, in skyllde tvärt istället på minsta mig, att jag visselpipat inne i hans (urskitigae) kök trots hans uttryckliga varNing honom för det, stön värre, dessa paradidiōter, vad det nu kunde ha med saken grunk alls att göra, en liten röd visselpipa, Finland är väl inte den Ämnerikanska rättsstaten ändå försakt, tro.)

Teckenspråk: att skiva symboler

För det hela gav han föredetta slöjdläraren nätstrumpssorgflorslingorna prydd ibland i ändå vara en knapp sommar senare en hammare med gummiändor fattigare hingiva om vilket som någon gottgörelse till hösten utsträckt, som jag senare snart trist nog söndrade på något äkta sätt. Och min compis, självaste barnbensdr Schön_ fick endast en tomat en gång rakt i skallen av honom för liknande kärt ofog, skulle &:så en gång få slängt på sig en pluskastrull minuskärl nya skalade påtatisar men de tippade enkom blott ner mest hött ifrån den skaftförsedda kastrullen i bonk slöjdlärarens, hans violinbyggarintelligensiella egna hufvud, och hans förkänsliga musikörae var donk dött borta i en lyxvecka över av det som utkackat åskväder surt. Han solitären rasande hotade värst även alltid stundom beskjuta ner del (av) mig ett dussin antal gånger per år därefter alltid stundom, känd som han i tiden ock varit “grisslaktaren” med musikörat med sina olagliga och ovanliga eldvapensinnehav från världsandra krigets dagar medfört, samt bärgat en vapenlast från störtat plan. Och inte var man ens då värd ett stipendium extra för en fin opplevd berättelse kring den gudsförgätna hålans slöjdlärare).

"hur man blir herre över nerverna och besegrar sexuella bryderier"

Ock den där ytterst sjuka fonden slängde däremot massor av pengar åt en i byn som skrev en av skitdålig historik över något s.k. anrika (S)Kitöloppet sig själv hävda dess oförtröttlige feteman speakern Mr Mikrofon, alias Dr Trattlur, en namns man, därvid tidigare den allt galne snidarkunnigaste vidrig mindre evighetsslöjdläraren nämndes i text tvenne gånger oppskriven enär loppdeltogh hann innan han blev svår eremit och fockad, hellre portad, bespottad, ett ursinne alltid bittrare enbart än någonsinsinsinsinsin sig förr, vann och större förlorade mot hårdare snabbare elegikern Fabérge, och den där båtloppsboka har tammefanér inget mer om folkskolorna att bottna än att en äcklig enbart timlärare 2 h i veckan som sagt slöjdlärare deltog och vann endast en gång knappt cnappt på tävlingen, dock implicit tydligt för blott den som vet att han verkat som slöjdlärare ett år 2 h i veckan och sjukskriven ännu halva tiden förutom långt jullov över nyår, och knappast någon på två generationer tvenne som efter det snickrat i byn, annars tji inget som sagts i bok, men vilken folkpubertet tomt pulpetlock det som en brunt vissnaklövern osådd länge, allt den som skrev den boka alstret är fan mig ingen författare överhuvudtaget heller alls, hans bok har minst ett par tusen flest skriv-, affattnings- och hänvisningsvilse värre språkfel av högst än elementärt slag, inga lyxfel gottas för aldrig helt

i'll fight gandh. mos fucking def-

. Världen är sååå fan orättvisch idioters, den mot mig skalden, ärkeförfattare, remarkabelt så det lika förslår, värsta förstår tillstå förslår. Fastän det korta livet i en juru är inte heller alltid så lika lätt. Annat för att inte schedan nämna, till yttermera visso, att han självaste alldeles Svenska folkskolans skitkansli-chéf⁽* hemsk som jag tydligen hade som självklar och en inte så bra referens i min fina så motiverade ansökan, var i tiden ingen annan än min professor i förvaltningslära på universitetet, dessutomi fick jag halvgratis väldigt otacksamt en halv sträckt sommar arbetae, urslita häcken rött av mig i ett hans mest öh fjantlöjliga vettlösa förgävesförskningsproject (som jag visserligen för brinnkära livet när än det gick fuskade i i allt som förestod mig det och snervred snervrid stenstril urintidsenligt garanterat helt och hållet resultatet till all tur utan att bli ens en enda gång ertappad åtklämd ehuru (forsknings)resultatet enbart nog presenterades i sinom tid inför en stor bedd påförda publiktillströmning, blev för en dag hårt hett nyhetsstoff och dels säg insiktsfullt ifrågasatt vad han eg. kom med inför samlad press, så löjligt allt det, övrigt inställsamt innehållsblöjan utkapslat blänkt bart eller skrällt av, i nivåe och läge med egentliga skolans högdjur och bekanta fåfänga, som det ändå var höljt löjligt mest befängt ohelst allra mer draget att utsättas utstå kvarstått otänd slitet suttet, talade och försvarat han sig hes på deras symposium om ett blott tillinkomnas av mig tankens ens gap större än meningen). Så det så. Då den då. Av ett av. En en extra poetlyxbulletin Vit som mindre Tintin med bulimi nytt snedstreck draget in: svår särdeles således svältskit närd buljongtärningens från sex till ett, ett sätt det &:så [också].

öj farsan varför tyckte du det var OK at dina polare knullade mig?

1111Nu än måste jag idel om dock hitta på göra något extra annat snart, igen, åter, alltid, ändå, väckt extremt, trots allt nog som jag blev den allra mest blivna längst osuttne fockade ansedd förste ihärd skattmästarn i den tilllika anrika Serenadårföreningen närd gammal god bättre och lika idé dåligt Dövöronpunkteringssamfundets tom tillbukne hedersmedlem bedragen vara stådd, herr allmänhetens sena stalker tillkängad, i endera egenskaper av någon absolut, måste bära three-plytammefanér ägoskaptlåda fast hava knappt råd att det flygbladisera upp, ner stenhugga renomé, hotellogrammierae, skywritings molnfritt, footprintslämna, inrista, operahosta, operettharkla, inte vackert guldkransbinda, blommogramodla, bekransa, stövla på, amorpila, carrogramplåga, bilaga, beblåsa, sända, i lök slå ut, brista, enmansmanifestera, riktigt pluplubaschkardiomejsla initialerna, faxa, émaila, svära, mera vulgärisera, utbrista, förädlad våglängdsolja, visselpipa, ringa, runka, tystna, gråta ibland och hymenskriptera mig påfunden hes rik mera i om ideal oppvaktNingens ytterst svårartade sytem, eller const, planterar ju än aldrig ut dussinet mest motivrika ovikta underkläder flera och av vrilar täljda flata klastischfstorleken smörgåsstenar hos dig någonstans i smyg vanartat sjukt när du stundtals ibland cyklar röd nära rostig väldigt tantig velociped till en närbutiken för en stund där i vid närheten till ett stycke lika heller lämnat aldrig tunga större mera vackra chokladkartonger i ♥yttreform om på dörrtrappans gjorda gråvirkehandtagh greppcp fastbundna i tvenne flera snören hängt tillstått hälsningen hängiva för tider, något än: Den. Det. En. Du som blev elak. Utfall. Blek. Bleksiktig, stigen. Bläkinge. Blankt. Blev. Kritvit orent puts. Rena knän män.

Tack Hammarén, du är mycket välkommen åter, Fritz gillar dig.