and the dough is in your panties yeah?

 

Text under arbete som jag och Martin Nygren skrivit under märkliga omständigheter.

 

 

 

-Tjenare cyberpunkaren. Hur var båtresan hit?

-Den var besvärande men inte dödlig.

-Hur känner du över att röra dig bland folk?

-Det är ingenting jag uppskattar. Det är svårt att förklara. Det är inte så att jag inte vill kunna uppskatta det. Tvärtom. Allt hade varit lättare då. Men nu är det såhär.

-Försök!

-Ok. Visst. Vad som helst kan egentligen vara vackert, men en sak i taget. Har ingen aning om hur jag skall uppföra mig när verkligheten skenar. Det är som om allt blir till vita elektriska prickar som uppför sig som påtända eldflugor. Allt drar åt olika håll och det hugger i mitt hjärta som försöker ta sig ut ur min bröstkorg. Huvudet: klaustrofobiskt när sorlet av alla röster reduceras ner till enskilda stämmor, tusentals ord, tusentals associationer drabbar mig, och jag tappar kontrollen. Ibland känns det som om min hjärna vore infekterad av jävlar. Som om det gått mask i mig.

-Jaha.Vad tycker du om dimma?

-Fin. Den har varit av tätare karaktär under mina dagar här. Staden i sig kan jag tycka är lite tråkig. Men alla städer har sin charm.

-Vilken himmel föredrar du?

-Jag föredrar den gotländska himmelen, speciellt kring den norra kusten. Företrädevis tidig natt. Då är den nästan mörkt turkos, och vänder jag mig bakåt, bort från stranden i Slite, så ser jag en fabrik, rök. Det är alltid en bra kombination. Det vackra och det avskyvärda. Jag kan också känna att solnedgången från galgberget i Visby är så förintande intensiv att man dör lite varje gång, den inger dock en mer  apokalyptisk känsla.

-Hur var luften? På ön?
-Rå, salt, vacker och fuktig.
-Tror du att världen skulle kunna vara en bättre plats?

-Som allt annat är det en definitionsfråga. Finns det ens en uppfattning om bra utan oss? Nej, jag tror inte det. Sen om en värld med eller utan oss är bra eller dålig låter jag vara osagt.

-Varför?

-För att jag inte har en jävla aning. Hur skulle jag kunna ha det? Jag menar: varför skulle jag lita på vad jag känner? Varför skall vad jag känner få avgöra vad jag tycker?

-Vad känner du?

-Att världen skulle vara en bättre plats utan människor. Men jag vet ju ingenting om det och ett flertal fundamentala metafysiska invändningar drabbar mig nästan omgående då jag tänker i liknande banor. Vad jag tycker är som sagt en helt annan sak. Det är alltid så; en kamp mellan viljan och förnuftet. Någonstans däremellan ligger ett naket blåslaget jag och primalskriker till hotfulla ljud av roterblad.

 

 

-Du sa du tycker om kyrkogårdar.

-Ja. Fick fundera över det. Varför. Kunde känna lite att kynikern i mig tänkte något i stil med; där döden finns, finns inte vi. Ungefär som att jag förmodligen föredrar nätter framför dagar, för att det inte är lika många vakna då. Natt och dag. Död och levande. Nattens romantik?

-Ja. Vad är det med den?

-När nattvarelser sammanstrålar är ljuset starkt nog för vilken natt som helst. Jag och min första föräskelse brukade sitta på havskyrkogården i Visby och läsa “Kniv av nej” av Samuel Beckett högt för varandra. Det var tider det. Man glömmer aldrig och sedan är det över. Andas bort det man har kvar, andetag för andetag, sekund för sekund. Bit för bit faller allt samman.

 

-Har du svarta ögon?

-Nej. Mina ögon är ariskt askblå eller helt enkelt arktisblå. Och ja, det är inte helt omöjligt att mina “ögon” då och då är fullständigt kolsvarta.

-Hur känns det?

-Jag vet inte. Förmodligen så har det varit den enda utvägen.  Bör inte be om ursäkt för vad jag är, tvärtom, så är det helt emot de principer jag genom natten lagt mig till med.

-Mishima-style.

-Mhm.

 

-Vad innebär, att vara död, för dig? Att leva? Var lever du?

-Att vara död innebär ingentnting för mig. Men jag hoppas innerligt på att när jag väl har dött så är allt över. Vilket inte är särskilt troligt. Energi dör inte, på det sättet. Ett kaos uppstår ur bristen på orsak och verkan, och är kaotiskt, så länge det finns någon där som bedömer, iaktar. Kaos blir ordning genom en upptäckt. Ordning blir kaos genom en upptäckt. Vi borde lämna den här… Vi är inne på farliga grejer.

-Crowley hör oss…

-Crowley?

-Ja, Crowley. Aleister. Demonen, hjälten.

-Vem är denna Aleister Crowley?

-Han är den friska vinden. Ingen har klivit lika långt utanför ritualens pentagram för att om så förinta sig själv för kunskapen/upplevelsen/upplösningen sedan den gode Markisen. Han betyder mycket för mig. I ett spastiskt anfall som ändrade min syn på det mesta kom han till mig. Natten efter jagade Crowleys demon mig genom hypnagogi, det första anfallet.

Läkarna kallar det för sömnparalys men jag föredrar det mer mystistika begreppet hypnagogi, för jag tror på maran, jag har känt henne rida mig.

-Berätta mer?

-Nej han hör, känner att trådarna vibrerar.

-Vad söker du?

-Jag söker någon typ av lugn som jag inte har funnit än. Men jag vet att det ligger någonstans i samurajens plötsliga lugn på slagfältet. Eller hos apachen med glödande tomahawk i jakt. I arktis, i det extrema kaosets upplösning i ett större kaos. Genom ögonblicksvisualisering.

-Kan aspergerdiagnosen ha en roll i hur ditt tankeliv lever? Hur det speglar sig i vattenytan?

-Ja det bör den ju ha, men det är lite svårt att avgöra för mig. Jag kan ju bara se att det rent teoretiskt bör vara så som du säger. Sen hur jag uppfattas och hur saker och ting egentligen ligger till, det vet jag givetvis ingenting om. Det är gott om olyckskorpar på kyrkogårdar.

-Vad är verklighet? Var är du? Vad är du på väg från? Varför är du fortfarande på väg?

- Vet inte om jag någonsin varit på väg någonstans. Bort från mig själv. Jag har börjat glömma snabbare, i takt med att tiden går snabbare.

-Finns det någon enskild sanning? Eller någon “den enda sanningen”? Var finner du kärlek – om inte hos människor?

-Jag finner ingen kärlek och om den skulle finna mig, vilket har hänt; så finner jag den inom mig genom dopamin, noradrenalin och serotonin. Men jag finner den annars, eller ja kanske inte kärlek utan snarare ett lugn, åtminstone ett metalugn, i mina intressen. Film, litteratur, kampsport, kriminologi, cyberpunk, surrealism. Att förstöra mina sinnen. Att skriva.

 

 

 

-Vad är den nya modiga världen?

-Den nya modiga världen är ett begrepp som likt nihilism förlorar sin äkthet då man försöker sterilisera det genom objektiv definition. Själva meningen – “Nya modiga värld” – kommer från Aldous Huxleys bok. För egen del ser jag begreppet lite som en tidig cyberpunkprofetia. Inte nödvändigtvis av det dystopiska slaget, det beror ju på vad för typ av verkligheter man uppskattar.

-Vad är då den gamla världen?

-Det är ingen större skillnad. På det teknologiska planet är den modiga framtiden överlägsen vår egen tid, och på något sätt blir detta på bekostnad av det emotionella och humana. Orden human och emotionell kommer att få omvärderas ungefär på samma vis som man nu måste se över begreppet narcissism; och jag dömmer inte, värden förskjuts och återkommer och tar avstamp från nya ställen. Ingen vet något.
Jag har en cyklisk syn på saker och ting. Historia. Högkulturer kommer och går; mänskligt lidande består. Oswald Spengler har förklarat det med en sådan lysande precision i sin “Västerlandets undergång” och “Människan och tekniken”.  Det babylonska riket, romarnas rike och de övriga högkulturerna har alla vandrat den vägen västerlandet nu vandrar. Ignorans, girighet, självupptagenhet, dekadens, mord, våld och död, dit är vi inte på väg – det är var vi befinner oss nu. Eller hur? Riskerna med att låta köttlösa ben gå omkring utan mål på en i övrigt nästan helt död planet!

-Vad bidrar du själv med?

- Ingenting skulle jag tro.

-I DN går det att läsa om en mild höst. Att den gynnar fästingar. Hur har hösten behandlat dig?

-Hösten har behandlat mig så som ett nyfött stycke kött blev behandlat i kejsare Tiberius entourage, den har knullat mig i fontanellen. Nej men den har varit helt ok.
. Sorterat böcker och fördjupat mig i föråldrade psykoanalytiska protokoll över kannibalen och nekrofilen från Wisconsin, Ed Gein.
Nekrofili bör vara att slippa ansvar, känner jag. Att fastna i sexåringens sexuella utvecklingsstadie. Att nära viljan att utforska objekt som ligger stilla. Så är det väl?

-Vad tycker du om begreppet civilisation?

-Aldrig. Det var en dröm i en dröm. Fanns inte så som den borde ha funnits och nu är det mycket sent på jorden. Jag upplever sense of motion som civilisationens kulmen. Dvs, Blade Runner är min favoritfilm. Och Robocop och Akira. Blev jag förintad i Hiroshima, för att bli återfödd för det här? Skulle kunna förklara min kärlek till det neurotiska i “The tenant” och intresset för dödsskallar och neon? Det kanske är så, vad fan vet jag?

-Sense of motion?

-Det är svårt att förklara. När utsökt detaljrikedom klaffar med helheten, kanske.

-Civilisationens kulmen? Blir det inte bättre än så här?

-Nej det blir nog varken bättre eller sämre.

-Utopi eller dystopi?

-Det är väl förmodligen så att här går begreppen ihop; det som för mig är en utopi är med största sannolikhet en dystopi för många andra. Det borde vara svar nog. Men ja, min utopi är full av rök, enorma byggnader, artificiella droger, androider, svarta skuggor, nya dimensioner och bottnar, metalliskt neon i konstant mörker. Inga fler frågor, här. Tack.

-Är framtiden en utopi eller dystopi?

-Här tycker jag att jag bör citera Ian Curtis.

“Existence— well, what does it matter?
I’ve existed for the best use i can
The past is now part of my future
The present is well out of hand.”
-Som sagt, framtiden är redan här och har alltid varit det. En evig sträcka är inte någonting annat än en krökning i tidsrummet.

Är människan en ensam varelse?

-Alla föds ensamma och dör ensamma.Om man har roligt emellan så brukar det ha att göra med att gudarna spelar tärning, med tärningar utan prickar. Man känner sig ofta utestängd som människa, sedan om det är så att man är som ensammast bland andra människor eller när man går på en promenad i skogen låter jag vara osagt. En av mina favoritfilosofer Cioran sa att det är tanken på självmord som håller en vid liv, och likt en “Maldoror i diket” så känner nog många en stor avundsjuka.

-Finns det ett slut?

-Om det finns en början, grabben!

-Hur känner du över barn? Du sa något om barngravar.
Vet inte, det känns extra fint på något sätt, att det är just barn som har dött. Jag menar, de är ju så oskyldiga. Det får en att ifrågasätta och det uppskattar jag. Varför gillar du barngravar? Vad är det för fråga?

-Tankeprovocerande?

-Ja.

Tales of the videodead

 

 

Brunstig prosa av min lilla vän Martin Nygren.

Det vandrande självmordet

Det här är en självmordskrönika. Jag vill genast tydliggöra detta faktum så att eventuella läsare utan lodrät smak redan nu kan tacka för sig och lämna min sfär. Så, tack och hej. Nu ska jag förtydliga, för att inte säga förverkliga.

Lever upp gör mitt medvetande endast när det inneslutande består av en strid ström tankeperfektion. Detta är min vision i en elektriskt laddad rymd av ord: formulering efter formulering ska falla ned från bron, fyrtio meter fritt fall ned i sundvattnet.

Vilken bro? Bra fråga, vännen. Bestäm själv! Men i mitt fall så rör sig orden ned från den bro som sammanlänkar min ö med det svenska kallfastlandet. Den är ganska precis en kilometer lång och vad detta har betytt för min förmåga att tolka och förstå verkligheten vill jag inte skriva om; tänka på.

Förut gick där en färja och det var säkert bättre då. Folk kunde inte vara så förbannat jävla provokativa: hoppa från bron, i syftet att få vila fyrtio meter fritt fall senare, slukad av vatten. Som denna tankebrygd kommer till huvudsaken – är känslan i magen varm eller bara ovanlig? Fyrtio meter fritt fall ned i slukande vatten!

En gång var det en snubbe som överlevde. Han kravlade sig upp på en av pelarna och frös. Stackars sate. Snacka om skuld. Inte ens det kunde han klara av. I filmen I’m not there säger karaktären Jack Rollins: “It’s a fierce sort of feeling, thinking something is expected of you but you don’t know exactly what it is. Brings forth a weird kind of guilt.”

Han hade nog inga vänner, tänker ni. Vänner är som vatten, säger jag – och motiverar varför jag håller mig flytande. Jag försöker helt enkelt att vara vän med mig själv. Jag försöker bryta isen och drömma med öppna ögon.

Det när spänningen är total – i mitt huvud. Synapserna sprakar symfonin av självbevarelsedriftens brobygge som ingenting ångrar. Sanden som måste fylla mina lungor för mig att nå botten är grå som tidigare glödande tobak. Jag är min största fiende, jag måste besegras.

Därför tar jag detta mitt perfekta flöde ut ur askan och slänger in det i elden av era blickar. Kanske den isande ugnen i magen eller det blödande hjärtat till vänster i bröstkorgen också involveras i min demaskering? Jag vill att torra ögon ska bryta min själs vätskeslöja och spegla sig våta.

Förlåt, men det här är enda sättet. För mig, att föra mig själv, för jag kan föra mig själv, bort. Att eliminera den jag är, vem jag nu är, som har mage att gå runt och må så dåligt. Som är så dålig på att leva. För mig att bevisa. Att ni har fel, att lidandet är nyckeln som leder hem.

Den leder hem. Minns det, bröder och systrar. Djur, lyssna: låt inte skenet bedra er. Ljuset är också det ett hål. Även om nu dörren är låst, så förblir den inte så i all evighet. Inte för någon med rätt nyckel. Vi ska alla hitta hem, ty livet leder dithän.

Hem. Om jag verkar knasig när jag så säger; betänk att jag är högerhänt. Att punkten som likt en fortsättning följer sätts i ett block med tunna linjer vilande i vänsterhanden på en pojke som längst bak i bussen med en iskall transparent fönsterblick vistas 40 meter ovan sig själv på höjden av just den där bron.

min svurenhet: att aldrig somna innerst, sedan dess är jag ett förlorat fall

utanför nuvarande apatifanatism där alla tar för givet att jag är säker i förvar i mitt rum ser jag ned på dessa vakande ögon, dessa extravaganta missfoster

intill skyltfönstren, tegelväggarna, trottoarkanter och allt sådant som kan ruta in var total potential är mitt primära mål att ducka, ändamålet sekundärt vilket är viktigt för att förstå dessa linjer som de viner förbi dig

känner du dem? i så fall har vi en chans, vad roligt för det har inte dom och det är vitalt för oss, förstår du det inser du mig och då finns det undvikande potential att utvinna oss emellan som tiden gömt för dig ända fram till denna brytpunkt –

så dör floden efter stupet: reinkarnerar i fallet, åh du djupa atmosfär vad har du att erbjuda min lavin denna köldslagna januarinatt? tro inte, jag kan vittna om månens icke-klotiska varande för varande förvarnande: du har en lång väg kvar men det finns ett slut det finns ett slut, det finns ett slut

inser du? allt är ljust annars är dessa rader eller vad var det jag kallade dem för – linjer tämligen verkningslösa för min själs sökan efter reflektionen eller är det att ta något ting för hårt på orden?

dessa vågor vässar berg: ner och upp om igen det är vad som är speciellt med mig att jag kan återkalla min lavin innan den har slagit ned gör saker fel så i stället inväntar jag dig, och duende skriver jag ur denna framtida havsskur i syftet att brotta ned vinden till präriens barmark, för att rädda kaktusens taggar, hundarnas nattliga skallsessioner och stenarnas inristade verklighetsskildringar från tidens fördärv. för att du ska läsa veta

varför för att jag är bunden till att fly och det är här ditt hjärta kommer in i bilden

Hur ska jag gå hem när allt är så här?

Dimman mellan mig och det obegripliga gör att mina ögon inte ersätts av två svarta hål – som när jag fastnar framför badrumsspegeln om morgnarna. Jag har ingen aning om vad det är som är fel med mig eller alla andra och jag vill inget hellre än att inte bry mig.

Det är dags för ännu en krönika, tror jag, minsann. Se här nu så ska ni få följa med runt i spiralen som leder vidare från en ö:

Händelsernas hemska epicentrum, tidens totalvitala nonsensessens genom näsborrarna till navet av synapshavet. Vågorna stöter inga klippor; bara våt betong och hednisk tegel som jag cirkulerar, liksom kring axeln på mig själv och vidare rakt genom dimensionerna. Jag hade varit naiv när jag förväntade mig en blåare djuplodad horisont, aldrig kunde jag tänka så långt utan en penna och ett block; att hav och himmel aldrig någonsin samexistera på djupare plan än i kriget mot spegelbilden och ytan.

Raka vägen vidare fram i väntan på nebulosans kovulsion, den dagen universum förändrar sig litet. Till dess gör jag så jävla ont, och det är allt som fyller mitt huvud, mina misslycklanden för- och ugör mig innanför skallbenet. Som ung och förlorad till en brutal gömd värld blev det lätt att missta mig för vampyr.

Tydligen fungerade inte armvecksmagnetismen i relation till överhjorden och under min hudomlighet ruttnar ett pojkskelettet för evigt. En gång förlorare, alltid förlorare. Under truckerhjälmen och den döda materia som växer likt havsväxter ur någon slags botten gömmer sig dels ett skal, en tomhet; dels en beige kokong däri fjärilen rymmer i en bakåtsträvande skevolution. Så ter jag mig vid behov av inre relevans, en sorts substans till mitt blygsamt våldsamma varande.

Förblir omött, hänger läpp. Det finns ingenting inom mig. Blott abstrakta, skenheliga mönster. De dansar bort ögonlocken till dess att bergskedjan brister; tappar bilderna i verklighetsuppfattningen. Förslappad nacke, pannan ovan skrevet och armarna likaså. Stryker magen i renaste tristesstvivel, hjärnmumlar en bristfälligt reciterad dikt av stig utan e. Det här kan inte vara.

Inte så som vi, tillkortakommande trädklättrare känner den. Inte kan jag åskilja mig från dem hur mycket jag än tomtänker att så är fallet. Envist hänger jag kvar i ingenting.

Ingen kan någonsin formulera meningen med det. Någonting invärtes vräker sig ut som eld över torra sommarfält, blandat med de ryggradsgenererade rysningarnas mer eller mindre jämna mellanrum. Gnisslar tänderna, stirrblickar in i väggen mot vilken jag vaggar fram, fram och tillbaka med händerna slutna över solar plexus. Förgäves, det räcker inte länge; jag är inte nog. Vid behov av ytterligare någonting, genast, som kan få det hela att gå över och i brist på verktyg i händerna upptäcker jag att min hydda virvlar i rök. Jag blundar, och kallsvettas varma ångor som fyller underjorden, rosslande ut ur luftröret i ett kalt sterilt hålrum.

Så vad göra? Dumjag spänner nacken, siktar upp med en kogertrotsig pilbågsblick som bränner riktningen. Mot universums enda ljuskälla om det så kräver stängda ögon under hela resan. Så sitter jag och avvaktar en intuition värdig mannens:

Min överkropp kan vara ett kors, underditot ett skevt segertecken.  Vänlig, vemodig, vanmäktig, vänstervriden med spikar i mungiporna, i linje med paret irislösa ögonvitor. Men ingenting varken förändrar eller låter sig förändras, blir, till, i luften bakom, där detta trasiga anlete ingenting rör sig om nätterna.

ett döende djur

Under en vildvind himmel, ursprungen dagarnas till synes outtröttliga nidbild, gnyr ett döende djur sitt oförutsedda testamente. Bortom min sikt, trogen skuggor av verklighetens arsenal, letar sig jämrandet över alla trösklar; drivor, snöhål och slumrandets väggskäl i strävan för höjd: en sky, vilken vi, med anleten av sten mönstrade vettvillingar tigger inför, om nåd; river i stigningen för varsin säregen gloria; konkret urinsekret; återvändsgränden är ingenting annat än genomskinligt svart, eller härskande blå.

Mitt jag ersätts av ett hål: otillräckligheten överflödar; de fåror jag så sent som i dagens bjärta ljus betraktade som omhändertagna – försedda med evig grönska från en jordgrävares nagelband – visar tron vara gruvligt förgänglig, underkastad existensminimum, efter välvningen från giftfloden så sjösjukgrön. Självdränerande övergick också den i ebb och grundlig botten; detta tidlösa övermod, drabbar också den mest metodiska av uppoffrare; lärdomen är – äntligen? – min!

Ty kreaturen, vad jag antar vara, upphör ej sin klagosång; mörkrets kugghjul att förkåpa min hörsel till trots!

Efter oåtskilliga minuter av empatins börda, förmågans suicidala tendenser, teorins brist på bevis; förser jag min högerkrok med extrovert ljus, en simpel lykta, stöpt i järn och smedens svettdroppar; vidgar spännvidden av min räddningsaktion – som allt mer desperat vrider sig i farhågornas magmaridå – men når inte politikens källa; distanserad av motvind och distraktioner, som fanrepet hjälplös snärtar intill folksjälens spira; nationens terror flår mig blå och gul.

I obönhörligheten – må naturen kväsa odjuret innan jag dras med i kvarnen! – kan jag inte stjälpa mitt inre som vandrar sin väg in i det förgångnas dimbank, i jakt på erfarenhet, en hjälpande strand, och törst för ett rättfärdigande av mitt handlande tillika misslyckande; att bistå ett liv i nöd.

Inom, skyddad av färskt granris, avslöjar två fingrars obarmhärtiga barrskörd stammens ringar, smak; eukalyptus, citron, vildskog. Där fann jag – motvilligheten glömd i doft – en assonans, om än i dovare stämma och strävare päls än förväntat; vuxnare.

Men även här förströr mig besvikelse; gläntan präglas av dis, endast för förnimmelsens synd att frusta: så är jag tillbaka under vildvinden, fruktlös och med en stigande vimmelkantighet i mitt uppträdande: som om djurets lidande är preparerat av demoniska eldar, som karvar, i yttersta hemlighet, skyld av sublima höljen, ett ondskans blågarv; i lågan jag ryggbruten bugar inför, försonad av tankarna; att aldrig få ta del.

Fetung

Idag har jag träffat Nano, det var underbart att vila ögonen i hennes uråldriga skönhet.

Poesi av min goda, unga vän Martin Nygren. Han är duktig.

en sjunkande livscirkel
driver oss likt hundars koppel
oförstående rakt fram

som i osäker, otålig, varm

en kväll

när himmelen sprängde sig själv

axlade broarna över vattnet
mer skuld än någon fri tänkare
kan föreställa sig hanterbar.

som luften i periferin
också den existerade
fastän tystnaden, i trans med mörkret

kamouflerade ögats ytskikt

*

förlust: det förlorade ordet
oavsett vad bruno kom fram till
är detta
liksom stormens skeende
förlorat

*

länkad till ett land
som belägrat för en tidlös barndom

självfostran till reflektionens gräns
utan intention att föra ett skit vidare

det är inget annat än arv som vi ärver

vidare uppför spiralen
lämnar jag deras
kärlek för mitt hem

ett hem endast synlig i
kontringens gnistrande slagkraft
dess strömförande gravitation

en hämnd värdig deras

dem jag hinner svika

*

provocera mörkret ur hålet in
i en värld där ingen styr reglerna

se så jag utvinner natten!

ovan stigande fjärilar, bortom motsatsen
till horisonten vilar mitt liv, en fas i helheten

uppdelad i namn:
januari min första fiende
maj den enda kärleken
juli befrielse av känslorna förnekande av solen
augusti riddarrustning september rädslans organiserade boning november mörkrets erkännande dagens fortlöpande skuldsedel

exkluderat förnimmelser inuti dimman
från ord som ännu inte tagit form
organiserandet av mönster kräver överseende
och minst en ledargestalt
som kan se till att kedjan är fast

runt visionen och illusionen
över värmen och under allt annat
kallt och obegripligt

en förändrad förutsättning: bind mig
till ett kors och häng mig uppochnedvänd

se min hjässa vaja i rött
hur repen det vävda tyget
fuserar en ensam kropp ett original
sårar sig in i mitt kött
hävdar äganderätt

nackens känsla i ryckens symmetriska framställning
skadekontrollens monotoni

halsens gränsland till ansiktet
där någonstans behöver jag två fingrar
pu-puls. pu-puls.

rytmen vidhåller min dröm