Text av Liz Wennberg. Sorry för att det tagit tid, fan.
Ikväll fick jag för mig att jag skulle skriva en ny roman.
Jag började inte på någon, men jag tänkte, och det är stort.
Funderade på hur man gör när man skriver en roman.
Jo.
Jag har skrivit tre.
Men egentligen: Hur gör man?
Kanske en deckare.
Jag har aldrig läst en deckare.
Antingen kan den bli jättebra eller jättedålig.
Det finns inget däremellan.
Bra.
Dålig.
Inga barn ska finnas med i så fall.
Jag blir så äcklad av barn som far illa.
Kan inte se en film där barn far illa.
Inte heller om djur dör.
Människor som far illa är jättejobbigt.
Och det är jobbigt att läsa en bok som slutar fel.
Jag har läst en deckare kom jag på.
Om den boken var en deckare har jag gjort det.
Jag minns.
Den slutade fel!
Helt fel.
Så fel att jag blev förbannad på mig själv att jag läst en bok som slutade fel.
Jag som aldrig läser.
Och så läser jag en med fel slut.
Kan man stämma sig själv?
Idag funderade jag på vad som händer med potatisen om det inte regnar på en hel sommar.
Då säger ni vattna.
Men om man har sitt potatisland i skogen?
Då säger ni det har man inte.
Min farmor och farfar hade det.
Och deras potatis dog aldrig.
Inte en enda gång hittade vi en död potatis.
Den bara växte i det oändliga.
Jag älskar potatis.
Farmors.
Mandelpotatis.
Men nu är hon död.
Och jag har inte ätit farmors mandelpotatis på flera år.
Hon är död.
Igår köpte jag potatis på affären.
Det var trist.
Jag vet att man kan få potatis mycket billigare.
Jag gillar billiga saker.
Gratis är gott, brukar jag säga.
Hela mitt hem är nästan gratis.
Förutom det som kostar.
Jag gillar att veta att någon annan haft mina saker.
De har vårdat dem.
De har skrikit i samma rum som den sönderflagade stolen stått i.
De kanske inte har skrikit för att de varit förbannade.
Ibland skriker man av andra orsaker.
Kanske för att en baby föds.
Det är sjutton år sedan mitt första barn föddes.
Det känns bra.
När jag hade fött honom sa sköterskan till bb-folket att det var som om jag fött fem barn tidigare.
Låter inte det drygt?
Jag var sjutton år när jag blev gravid.
Jag skrek inte när jag födde honom.
Jag sprack inte.
Jag lämnade inte bort honom – någonsin.
Jag ammade.
Länge.
Och kort.
Med de andra två.
Inte heller då skrek jag.
Jag bara gjorde det jag skulle och så var jag mamma i alla mina dagar.
Ibland undrar jag hur det kunde bli så perfekt med dagar.
Hur kunde man veta att det skulle passa bra med sju dagar?
Två helgdagar.
Jag gillar torsdagar för då vet man att det blir fredag och det betyder att det blir helg sen.
Helger är viktiga.
På helgerna hinner jag tänka om jag ska skriva.
Jag gillar inte att tänka.
Egentligen.
Jag skulle vilja ta bort tänket och gå omkring och vara tom mest hela tiden.
Jag tror att en del är tomma ganska ofta.
Det verkar så.
När jag tänker efter.
Ibland tänker jag på saker som varför man har kommentarsfunktion i sin blogg om man ändå aldrig svarar de som kommenterar.
Har ni tänkt på att när man slår på micron på tre minuter är det samma tre minuter som försvinner från livet?
Vad fort det går.
Tre minuter.
Ännu fortare går de när man sover och ändå är minutrarna lika långa.
Mina barn är förresten långa.
Vårt hus är långt.
Vardagsrumssoffan är lång.
Björkarna på gården är långa.
Eller höga, vilket som.
Ofta har vi en hög med tvätt, ännu oftare två.
Två böcker har jag skrivit som folk har möjlighet att veta om.
Fler som ingen vet.
Eftersom jag skrivit två hade jag möjlighet att bli invald i Sveriges Författarförbund.
Det blev jag.
Invald.
Jag har svårt för att någon samtidigt kanske blev bortvald.
En vuxen människa blir bortvald trots att fakturan skriker sjuttonhundra kronor.
Invald.
Bortvald.
Men jag är en mycket stolt invald.
Drygt stolt.
Överstolt.
I onödan, för ingen bryr sig säkert.
Jag betalade inte fakturan.
Det gjorde min mamma.
Jag hade inte råd att bli invald.
Om vi sätter ett i i invald blir det invalid.
Eller hur?
Jag får läsa ordet flera gånger för att försäkra mig.
Jag är inte så bra på ord.
Ändå ror jag båten i land.
Skulle jag falla i och nästan drunkna skulle jag kunna bli invalid.
En invald invalid.
Ibland funderar jag på om man skulle kunna drunkna frivilligt.
Det känns jätteäckligt att tänka så.
Jag med kläderna på mitt i älven som försöker drunkna.
Jag är osäker på om jag skulle lyckas.
Drunkna alltså.
Eller överleva.
En släkting till mig drunknade.
Han kunde inte simma tror jag.
Jag tror jag kan simma.
Där jag kan bottna kan jag simma.
Annars blir det för stort.
Jag kan inte greppa om stora ytor, särskilt inte om de består av vatten.
När man dricker vatten kan man säga att man lägger sitt liv i någon annans händer.
Det finns en risk att man dör.
Risker tar man hela tiden.
Men jag lider av dödsångest.
Det är jobbigt på alla sätt och vis.
Jag vill inte lägga ner tid och energi på att förlika mig med döden.
Jag vill inte tänka på den.
Döden kan man ställa upp på olika sätt.
När jag är fyrtio då är det bara fyrtio år tills jag är åttio.
Åttio är ingen ålder idag.
Men då kanske jag redan varit död i tjugo år.
Att bli lagd i en kista oroar mig.
Att bli nedsänkt oroar mig mer.
Att bli uppäten oroar mig mest.
Jag har skrivit om det här.
I Aftonbladet av alla ställen.
Det fanns så mycket jag ville säga.
Det fanns så mycket de ville kapa – men jag fick göra det själv för att jag skrev bra.
Grattis till mig!
Undrar om de tog fel på personen.
Jag kunde inte alls skriva på den tiden.
Knappt nu.
Kanske de valde in fel person.
Både i Aftonbladet och Förbundet.
Invald.
Jag tänker ibland att jag inte riktigt kan skriva.
Det där med att tänka.
Eller handlar allt om att jag inte gör så stor sak av det?
Måste man skrika om det?
J A G Ä R F Ö R F A T T A R E!
Och poet.
Sak samma.
Kan man inte bara få skriva och sen är det bra så?
Jag är inte folkskygg.
Jag vill bara att folk ska läsa mina texter.
Jag är ointressant och faktiskt ganska ointelligent.
Det skäms jag inte för, snarare tvärtom.
Jag funkar ändå.
Jag vill inte sitta i TV och få frågor jag inte kan svara på.
Kanske vad jag tycker om en person som är både intressant och intelligent och så vet jag ingenting om personen.
Jag tänker inte heller läsa böcker bara för att man måste läsa dem.
För att intelligenta människor skrivit dem.
Jag vill läsa böcker som pratar till mig med mitt språk.
Prata eller tala?
Prata?
Tala?
Bara en sådan sak.
Att veta vilka ord man ska använda.
Förr använde jag för mycket ord.
Jag gillar ord.
Att tala.
Att prata.
Jag gillar mina barn också.
Och min man.
Jättemycket.
Jag gillar tanken att jag är författare.
Jag gillar att gå på en affär och veta att jag är en livslevade riktig författare och ingen vet om det.
Nu tänker ni Vadå riktig författare?
Jag känner att ni blir lite irriterade.
Visst är det lite provocerande att säga så?
Jag tänker att de flesta stavar Vadå Vaddå.
Jaså.
Jasså.
Vad fel det kan bli.
Man kan inte vara ensammen.
Men man kan vara ensam.
Ändå går folk och är ensammen mest hela tiden.
Jag är aldrig ensam.
Jag trivs med att det är ett litet ständigt kaos som hela tiden ligger och berör.
Ett kaos jag kan ta på.
Jag vet att jag kan gå in i kaoset och få det att se annorlunda ut.
Sen finns det människor som skapar kaos.
Hur kan man leva med sig själv då?
Hur kan man leva med sig om man vet att man gör andra människor illa?
Det var en som frågade mig om jag var en ängel.
Jag sa Nej, jag är rätt jävlig ibland.
Jag tar tillbaka det.
Jag är en ängel.
Jag heter Liz.
Jag har vingar på min rygg redan.
Tatuerade.
Med en döskalle i mitten.
Med bockhorn i pannan.
Hur kan jag ha den?
Undrar inte jag, men andra.
Jag skiter i att jag har en tatuering bakom min rygg när jag är åttio.
Jag vill ha den nu.
Jag trivs med den.
Och förresten kanske jag dör när jag är sextio.
Vi har ju redan talat om det där!
Jag är ingen ängel.
Jag är en människa.
Jag gör fel.
Jag hör fel.
Jag skriver fel.
Tusen gånger om.
Och jag blir så arg på mig själv.
Att jag aldrig har läst en bok.
Nu ljuger jag.
Jag har läst, men det är så få böcker att det nästan inte räknas.
Tror jag.
Och ändå är jag författare.
En författare som dessutom tänkte skriva en roman.
Ett manus till.
Till samlingen ingen vet om.
Till ingen nytta.
Dessutom tänkte jag en deckare.
Hur ska det gå till?
Egentligen?
Fan vad dumt.
Men jag behöver inte ha bråttom , tänker jag.
Jag brukar bli glad när jag läser om de som debuterat sent.
Inte av skadeglädje utan enbart för att köpa tid till mig själv.
Egentligen skulle man kunna säga att jag levt ett långt liv.
Jag är född 1975.
Vissa blev inte ens födda.
Sjuttiotalet.
Det är ganska nära till sextiotalet.
Min mamma föddes på femtiotalet.
Pappa också.
Och en massa andra människor och djur.
Jag gillar djur.
Vi har hela huset fullt med spindlar.
I sängen också.
I alla hörn trots att vi dammsuger flera gånger i veckan.
Ibland undrar jag om spindlar kan tänka.
Om jag hade talat två språk, undrar jag vilket språk jag skulle tänka på?
Om jag hade bott i Kina, hade jag varit författare då?
Hade jag klarat att lära mig kinesiska tecken?
Nej.
Jag kan inte memorera saker.
Det är jag säker på.
Om man tar bort prickarna från ä i säker, då får man saker.
Eller hur?
Saker.
Det är något jag gillar.
Saker.
Lustiga prydnads-saker.
Clowner med trummor.
Minimala oljelampor.
Oanvändbara mässingljusstakar.
Typ sådana saker.
Typer kan jag ha svårt för.
Typer som inte placerar sig.
Typer som vänder kappan efter vinden.
Typer.
Helt enkelt.
Egentligen är man dum om man tycker livet är enkelt.
Det är det komplicerade som gör livet.
Livet skiftar.
Det går upp och ner.
Men enkelt är det inte.
Eller hur?
Jag är en enkel människa.
Helt okomplicerad.
Jag är kravlös.
Krav-mat köper vi aldrig.
Jag vet inte om jag bör skämmas för att jag väljer gurkan som kostar några kronor mindre.
Man säger många bäckar små.
Jag ska bli bättre på att köpa krav-mat.
Jag vill kunna säga att jag köper det.
Jag vill vara duktig på rätt sätt.
Det finns många sätt att vara på.
Och jag vill fortfarande slippa tänka och vrida och vända.
Fan vad skönt att vara o-brydd.
Vad skönt att bara få vara en poet ingen vet något om.
Alla bara: Menvivetintevemhonärmendetspelarabsolutingenrollochvitänkerintetaredapånågotmerbaraläsahennestexteriallavåradagartillsdödenskiljerossåt.
Vad bra.
Bra var jag ju aldrig i skolan.
Inte som jag minns det.
Och skolan var jobbig.
Trist.
Och jobbig.
Jag är Jag.
Bara Jag och nu börjar min fiktiva roman.
Synopsis.
Istället.
Jag kan inte skriva ett synopsis.
Men vem bryr sig.
Jag är invald!
Nu!
Först är personen instängd, bortträngd, utesluten, bortvald och han rullar invändigt i mänsklighetens djupaste hörn i historien. Ingen ser dej. Inte ens dom som har ögon. Och en person rullar av en annan person känslorna, packar dom i en återförslutningsbar påse så finns jag inte mer, inte ens i din vildaste fantasi. Om han vaggar sej till sömns i någon annans armar och försöker minnas hur det är att leva under bryggan med alla känslor kanske det går att att bygga ut nätverket av tankarna som bestämmer allt? Det är han och han, ibland du. Alltid. I mitten dör en annan människa en kort död medan en annan dör en lång plågsam död inlindad i lögner som någon försöker ljuga ihop en bra förklaring till. Tragiska möten mellan allt och inget och hela hela hela tiden bortvalda människor i alla runda hörn. Han gråter och gråter. När dom fina fiolerna spelar i slutet
så är hon fortfarande död. Lite levande kanske, men mest död.
Och då mitt i allt ropar någon:
Fan
Fan
Fan
Fan-
ta-
stiskt
vad
satans dum du är!
Vet du hur du låter när du skrattar?
Mö-bö-hö-hö-hö
Och det är inte ens kul.
Ingen tycker du är kul.
Om jag hade fått bestämma
hade
du varit en andra sorteringens… limpa.
Ja,det hade du!
Bagarna hade först satt fel ingredienser i degen.
Bara en sån sak.
Sedan hade dom tappat dig på golvet,
sedan undrat vad för
fan
fan
fan-
ta-
stisk
skit de bakat!
Och du bara:
Mö-hö-hö-hö-hö!
Du fattar inte ens att du är en limpa.
Fan vad dum du är!
Och vem äter limpa nu-för-tiden?
Omodernt.
Du är en omodern andra sorteringens limpa.
Fan
Fan
Fan-ta-stiskt kul!
Mö-hö-hö-hö
Ha-ha-ha-ha
Du ser faktiskt ut som en limpa.
Lagom.
Ljus invändigt.
Lite degig om man tuggar på dig för länge.
Jag hatar att tugga på dig!
Du gillar det.
Så klart.
Mö-hö-hö-hö
Jag bara: tugga, tugga, tugga.
Du bara: höhöhöhöhöh!
Fan, vad äckligt!
Jag bor i hop med en limpa och tretton skorpor.
Alla bara hö-hö-hö och tut-tut-tut.
Kan ingen bara vara normal?
Som jag.
