Dr. Holmes he stripped their bones

 

 

Nu blir det långnovell av Joon Svedelius Lindström. Har bara umgåtts med Amanda, hon är så komplex och så underlig och fantastisk. Försätter mig i situationer jag aldrig skulle hamna i frivilligt, men jag klarar det oftast, lite hjärtklappning och ansiktsrodnad dör jag inte av, än så länge. Börjat i psykoanalysen. Sa att jag är för förstörd för att kunna hjälpa men antar att det går framåt. Inga droger heller, bara maskrosvin och arbete med Crowley-projektet som börjar arta sig.

Kort text av mig innan Joons Beckettska vansinne drar igång. Delar för övrigt upp novellen i två delar. Nästa kommer inom en vecka. Gillar du film som du borde gilla, giallos, trash, fassbinder, maya deren, jodorowsky, buttgereit, lenzi, d’amato, martino, castellari, miike, ozu, kitano, bava, polanski, wadja, herzog, korine, tarkovsky, franco, hartley, solondz, naschy, mattei, rollin, scola, pasolini, meltfilm, w.i.p, postapokalyps, tung fransk 70-talscrime, rape revenge, mondo, häxploitation, nunsploitation, och ja, har du inte fattat nu så, ja, dra åt helvete, men annars – kolla in Joons sida men smått fantastiska anteckningar om obskyr kvalitetsfilm. Nattens ände.

Och så lite reklam. Min goda vän Freke Räihä har publicerat min poem om densamme och nihilismen, läs den på hans eminenta blogg här och sen har även Sourze, i väntan på nästa kapitel av “Gula febern” publicerat min psykosexuella extremexpressiva magiska realism (ja, minst lika bra som de bästa passagerna i Jungers “på marmorklipporna”) i form av den prosalyriska rytmnovellen “Blood axis: verklighetsklyfta” – läs den här, och rösta gärna och så. Ichii fick även veta att Eskapix skall publicera hans epos “En död opera” vilket gläder honom. Gå gärna in på Eskapix FB-sida. Ichii kan garantera att gillar du det som skrivs här så kommer du gilla Eskapix.

 

( Jag kom i besittning av en degeneration som inte har något ord. Den finns i flera varianter men utgår från samma punkt.

 

Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens föreställa oss att använda något som helst konkret begrepp eller ens en antydan till generalisering:

 

Det är ett metafysiskt virus. Det är ett virus i hjärnornas uppror.

Icke-punkt.

Nihili, nihili, nihil.

Menar inget med det.

 

Det metafysiska viruset har inte med godhet eller gemenhet att skaffa utan det driver den som drabbas in i den cykliska uppochnervändheten.

 

Brutalt och utan pardon kommer det att bemäktiga sig din förmåga till du

på plus minus noll sätt kan approbera något

annat än motsatser som går upp i rök med ljusets hastighet.

 

En livslång tankeparoxysm som inte är själva tankarna i sig utan det som verkar i alla inombordsspringor;  överskuggar en presumtiv slutsats med kännedomen om att den kommer erfaras med ljusets hastighet.

I lika hög grad, även om tanken inte hinner uppleva denna i princip icke-existerande syntes, slutsatsen som här i tillståndet jag beskriver –

synonym till att tilldelas ynnesten att få vara säker på något.

Punkten icke-punkt. )

 

Smärta går över och de som går på två ben

är som vem som helst.

 

Orden som följer har ingenting med någonting att göra.

De skulle kunna vara en kniv av nej men fnittrar åt terminologier.

 

Ett upplöst ingenting skrattar alltid åt att allting är lika roligt –

när något med hårt arbete eller icke-möda

igångsätter men hinner till

punkt punkt punkt -

whatever.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tusen vrål är nattens längd

av Joon Svedelius Lindström

 

“Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla.” (Ernst Jünger)

 

”Ibland log jag, som om jag redan var död.” (Samuel Beckett)

 

Hej. Jag sitter här. På en stol. Den är av trä. Vilket träslag det är vet jag inte. Jag sitter alltså här. Rakt upp och ner. På en stol. Av trä. Jag vet inte vilket träslag det är. Jag tittar emellanåt ut genom ett fönster men jag ser ingenting. Ibland får jag för mig att jag spelar ett spel. Att jag spelar mot någon eller något. Vem det är vet jag inte. Det kan vara vem som helst eller vad som helst. Ibland när jag sitter här rakt upp och ner på en stol och tittar ut genom ett fönster eller spelar ett spel, med en för mig främmande motståndare, så brukar jag fundera över mitt namn. Jag brukar försöka reflektera över mitt namn eftersom jag en gång i tiden ägde den gåvan. Nu kanske någon undrar vad mitt namn är? Jag vet inte längre vad mitt namn är. Det är det jag försöker reflektera över. Jag vet inte längre vad jag är. Jag har som sagt svårt att veta saker numera… Det kanske ni märker… men tillbaka till mitt namn… mitt namn är nämligen, när det kommer till kritan, vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att det börjar om, det är väl alltid som så? Att det börjar om?

Årets sista dag bar med andra ord på det mishimska havets nyanser och det fanns ingenting som kunde inverka på den mareld som då och då svepte mot mig, tog över min kropp och gjorde mig till vad jag är. Vad det nu är.

Och såsom i en spiral vandrar jag längre in och ner i Gorkijs, Renoirs och Kurosawas bilder av den utstuderade misären i slumkvarteren som ruvar i alla de städer jag gömmer innanför mitt pannben. Mitt ansikte håller jag dolt för de störtade änglarna… de snustorra insikterna nere i mörkret är likt ett minne jag en gång hade gömt för mina egna inälvor, i mina egna inälvor om nätterna: och dalgångarna blir djupare tillika ljusare i staden vars grundfirmament är byggda på lik och återigen lik: alla dessa eviga lik med ögon som betraktar mig när jag drömmer att jag befinner mig i en stor, vildvuxen vildmark där jag inte kan röra mig, vare sig framåt eller bakåt. Jag äger med andra ord ingen kropp. Och hade jag ägt en så hade jag inte vetat vart jag skulle söka efter den.

Men jag hänger ändå här, dinglar fram och tillbaka över stupbackens lervälling till avgrund som agerat övergående viloplats åt alla de som fladdrat i vinden före mig. Växelvisa strömmar av blod tillika svett sipprar ut från porerna i min panna och då man betraktar mina ögon är det som om man blickade in i, ena stunden en gaskammare och i den andra ett jovialiskt himmelrike. Det går inte att göra så mycket mer än att le och att fortsätta att mejsla fram vad som i all evighet måste framkallas för hand, som sedan, då våren återigen är kommen, sprids likt cancern i mina förfäders kroppar. På mina ögon placeras sedermera två jetonger av okänt ursprung som i sin tur utgör lekplatsen för en historia som är baserad på en verklig händelse.

Kropparna ruttnar och läggs på hög, man kan ju aldrig veta att allt är dött förrän då när allt liv är utplånat: det här är en positiv tillika optimistisk tanke byggd på spörsmål jag har framkallat under otaliga nätter tillsammans med skarprättarna i min hemtrakt.

Ringlande dans av skador, som rök ur skorstenarna som pumpas ut ur stenhusen häromkring, i din livmoder: det rörliga barnet vi födde ur varandras innanmäten ligger i döden, vilar med livet; närmar sig år, blir till annat år, alla år, alla döda år; livmoderns återväxt, framväxten av det nya livet och jag spår min kärlek i den stelnade lavan som kryper över insektskroppen när jag sovande leker med Polyfemos kvarlämning. Idag sker avrättningen på en undanskymd plats, på en upphöjd plats, i ett offertempel bortom bergkammen. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag kan knappt gå numera, det är något fel på mina ben informerar de mig om var gång jag söker mig till de offentliga toaletterna med en sprängfylld blåsa. Men vad som egentligen är intresse är att mitt namn vare sig är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag somnar i ett vaket tillstånd i den snöfria tillvaro vars grundfirmament består av karg blåst och välutvecklade teorier om att allt som sker är baserat på en verklig händelse.

Det existerar någonting mildvuxet i att överleva: jag känner mig som kalken du och du bor på och som den stilla insomningens kallbrand som härjar dig innan du lättar in i drömmen, faller ut för det omedvetnas klippkanter: det är min andedräkt som är vinddraget som drar runt dig i väntan på den buddhistiska upplösningen.

Under tomdagarna brinner jag på bålet för att tillfredsställa mig själv: uppenbarelse på uppenbarelse lösgör sig i det blekta landskapet som kluvits med kniven som var dold i den nervösa kortspelarens rockärm. Motivet jag beskrivit för er är likt anletet om morgonen då anden vaknar från sin sovande trygghet: inlindad i dunbolstret som är fläckat av fekalier, blod och sperma tillika sekret som alstrats ur de våta drömmarna om frälsaren, den introverta, den externa hon har haft om nätterna i sin ensamhet eller med en nyligen tagen älskare.

Det vita i livet, det är alltid så rött, i det närmaste rubinrött, håller ni inte med?

Det är som en lust, en slags förnimmelse av Eros, som är spridd likt kroppsdelar i åkermarken tillsammans med grisklövar, våta skelett och mull. Det här blir sinom tid till min ledsagare genom underjorden.

Den fräna lukten som hemsöker tapeterna om kvällarna (när kalla ansikten uppträder i de varma källornas spegelbild) påminner mig emellertid om mitt liv på landsbygden. Kontrasten jag i stycket innan har försökt klargöra för er kan enbart kännas igen ifall man någon gång har upplevt den parallella dimension som enbart består av barnsben, allra helst brunbrända sådana. Detta är ett av kraven för att vad som i texten har beskrivits skall kunna upplevas tillika uppnås till fullo. Med dessa ord i bakhuvudet bör man inse att mitt namn varken är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att mina avskalade händer ligger öppna på bordet, med fingrarna utsträckta, tryckta mot marmorskivan. Dina minimala, knutna nävar lägger sig sedan till ro däri och mycket försiktigt mottas och uppstår kärleken som var död men som numera enbart är döende… men det är vid den här tiden, under alla tider, en ålderdom sveper tillika lösgör sig över den flimrande, fluorescerande hinnan som sprider sig i ögonen och gör sig påmind: ännu en dag närmare denna död, denna oändliga död. Allt handlar om död säger den döende som under hela sitt liv har talat, tjatat sig själv till leda angående döden. På toppen av en byggnad slår jag sönder ert samhälle eller skapar åtminstone en tillfällig upplösning av verkligheten.

Jag omsluter, tar tillvara på de tårar som har förskjutits, som inte får leva kvar bland underjordens folk som gång på gång vänder sig om, lyssnar efter rösten som aldrig dör ut och månens tillika spegelansiktets bild vilar tryggt kvar i ytan av det kinesiska vattendraget som blir till min undergång: milstolparna slås ner i den svarta underjorden: att bli till något som börjar om, det är väl alltid som så, att det börjar om, att den söndergråtna (numera finns inga tårar) jorden låter blommor av aska och stål blomstra då omgivningen minst anar dess existens och jag är en romantiker och jag är en romantiker och vi är en romantiker och romantikerna ruttnar i sina gravar på ett helt annat sätt än alla de andra.

Ikväll släpps hursomhelst poeterna fria från världens tillika universums kvästa burar: kanske kan man, ifall man med öppna ögon hänger ut från sitt fönster (kanske röker en cigarett) och bestämmer sig för att kika, se hur de störtar från himlavalvets hängsnaror och landar mjukt i de varsamt konstruerade infernona som vilar i trädtopparna. Det här är såklart en lögn. Jag tror inte på poesi. Jag tror inte ens på språket. Och för den delen aldrig på människorna bakom orden.

Det löjeväckande lugnet och melankolin som känns såsom infantila bröstsim i mitt hjärta kommer över mig omkring midnatt och jag får för mig att det här är baserat på en verklig händelse. Det känns som om det alltid vore som så det skulle vara och det känns även som om skadeskolans dagar är över och för all framtid förbi. Ingen vandrar av och an eller vankar likt en anka till klockans sus och dess ihållande, tunga kyrkogårdsdus: jag vrids och vänds och lyftes högt upp över marken; jag stirrar den vita hästen i ögonen och väntar på att hornet skall växa ut ur dess panna: så är inte fallet idag, kanske imorgon men det blir nog aldrig imorgon: endast minnet om skymningen låter sina lockar falla ner över dina trinda axlar, din späda kropp i detta universum vars behov av tröst aldrig stillas förrän ingenting blir gjort och förblir dött vaggande i sin krubba. Vi slog ned upproret då det ännu låg i sin linda och sökte efter nappen eller det såriga jungfrubröstet i samma ögonblick som mitt namn visade sig vara oväsentligt och inte heller essentiellt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag föreskrev mig äldre resor och förblev kysst och sönderkysst i de drömmar jag drömde när snön fortfarande inte hade fallit från det ångestladdade valvet. Det är nedanstående redogörelse bevis på:

I tomheten, det blev vi informerade om i plugget, så kunde det inte existera någonting förutom vi två som ruvade i varandras minnen och i varandras grimaser när vi umgicks med andra utan kärlek. Under sexualundervisningarna som genomfördes på en gotländsk campingplats som mest bestod av Crystal Lake-stugor så delades pojkar och flickor upp i varsin grupp. Vi pojkar blev informerade om att det var ”bättre med en rövare i Polen än en polare i röven” av vår manliga lärare och att det var hälsosamt att onanera och att det var fullt normalt med morgonstånd. Denna övernattning och undervisning kom till att utgöra ett oförglömligt ögonblick i mitt livs historia. Jag fick dock aldrig reda på vad flickorna fick för information av sin kvinnliga lärare.

Den gamla trötta döden kommer dock alltid tillbaka hur man än gör och vad man än sysselsätter sig med. Man kan även kalla den för den blåa döden, den röda döden, den svarta döden och den död som bär ett akvarium på huvudet då kärleken till den andra är det enda existentiella målet som verkar finnas till för många. Allt det där är egentligen upplöst: att älska varandra, att lida för att nå frälsning i en annan. Det är lögner; sanna lögner. Lögnaktiga sanningar. Man skulle kunna hävda att ”mytologin lever inte förrän drömmen om den har slutat existera”.

Men hur stirrar man egentligen in i ett mysterium eller hur klarar man av att vara en dansande stjärna eller hur kommer det sig att allt är så lugnt eller att det meditativa som styr kroppen och sinnet har byggt en Kwai-bro som det för tillfället är relativt enkelt att färdas fram och tillbaka över? Men det största mysteriet av dem alla är nog att jag är tillfreds och känner mig kontemplativ och svävande i de konkreta formernas jakande ritual. Men jag vet att det inte varar i en evighet, aldrig i en evighet: snart dansar den svarta katten med sina bjällror bredvid mig då jag återigen drömmer om rännstenen, Edgar Allan Poe och Lucio Fulci.

Bergstoppen går med andra ord likt spindeln genom nålens öga; förblir vig i sin strävan. Alltid så fulländat vig. Om man varit tillräckligt anal hade man kunnat börja tala om toppen av ett isberg eller flera. Men jag avstår från det idag. Det här måste med andra ord genomlevas. Den som inte har levt vet ingenting om själva tillståndet. För dem är det ingenting och det här är baserat på en verklig händelse som tar sin början i att jag efter ett smärre nervsammanbrott fyllt av melankoli igår under dagen (det hade varit på gång under ett par dagar/nätter) som varade fram till natten, återigen är vid relativt gott mod.

Jag har varit ute och vandrat och solen har varit möjlig att skymta mellan molnen och man kan även ana att det existerar en klarblå himmel. Men det finns ingen sol, det finns ingen himmel, det finns inga moln. Jag har inte ens ett känslotillstånd som går att lita på. Jag har med andra ord inte drabbats av ett smärre nervsammanbrott. Jag kan inte ens gå och allra helst inte vara ute och vandra, speciellt inte då jag är medveten om att mitt namn inte är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör inrikta och fokusera sig på är istället vem som är den där mannen på fotona? Han som älskar… han verkar på sätt och vis fullkomlig, och sättet han betraktar henne på, så hungrande efter fulländning, efter kärlek: han är så lik mig men jag vet inte vem han är förrän den svarta ångesten splittrar mitt ansikte itu och omgivningen blir till ett blötdjur.

Fara med regn, regn och hagel utgör fara på färden; på resan bort längs med landsvägarna där man körs ihjäl dag efter dag och om nätterna i drömmarna utgör ”fara på färden” en konstant angelägenhet och i och med faran kommer regnet: fara med regn, fara i regnet, blir till ett med regnet och faran som utgör både fara och att jag kan fara utefter min utstakade non serviamska, siamesiska väg och himlen är grå, emellanåt ljus, ibland blå som kvinnors kön om sensommarn och molnen glider förbi, vill skynda sig ut ur min åsyn, vill bort från mig: ty jag är oväder, det behagliga ovädret där allt blir lika och där ingen kontroll längre kan skymta, men det finns ordning i allt, till och med i kaos och Kaos, det är mitt namn när jag inte är Ordning eller då jag utgör en flyktfågel mellan de båda och regnet haglar ner och ni kan fara och flyga vart det än behagar, det gör jag.

Senare under dagen får jag ångest då jag är inne i en affär och på avstånd får syn på en av mina gamla ammor som alltid kallade mig för Kaos. Jag är inte riktigt säker på om det är en av dem. Sedan blir och är jag fullkomligt säker på att det är hon, om hon nu var en kvinna. Jag lämnar affären utan att hälsa. Upplever därefter ångest över att jag inte hälsade på henne. Det rinner av mig på resan hem med likbilen. Dödgrävaren har sin röst uppskruvad på högsta volym. Vi färdas på ett obehagligt makligt vis genom omgivningen som mest består av tallskog och oasfalterade vägar. Vi befinner oss i mitten av skymningen när jag inser att min berättelse är baserad på en verklig händelse. Jag blir aningen förfärad och ser ingen väg ut ur det här eller hem till något som jag borde kunna kalla ”hem” även fast jag vet att det är till de två platserna jag borde vara på väg om jag inte har tappat mitt förstånd fullständigt och jag minns endast att mitt namn inte längre är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag bör koncentrera mig på är att jag förbereder mig för sänggåendet som sker i skymundan, det sker alltid skymundan och du ser på mig som om jag är av den art som inte är av en art och jag håller såklart med, vädret är väl en aning dunkelt, det är en samling amöbor som har satt sitt bo i mina kryckor som jag har svårt att röra mig med eftersom jag aldrig lärde mig att gå på sådana medan jag ännu var frisk och fysiskt rörlig. Det går även att tänka sig att jag är psykiskt skadad men jag har tappat bort alla de där begreppen: numera kan jag inte riktigt lära mig att överleva i den här bikupan som någon har stulit allt vax ifrån. Det är faktiskt jävligt komplext, eller det är bara skit, och här kommer mer skit lastat, ja, skit kommer lastat! Det är helt enkelt väldigt enkelt.

Under kvällen ser jag på filmer om inavel, incest och krig. Det är många döda barn, uppslitna och förstörda. Människor är skjutna “i bitar”. Men vad är det egentligen för bitar? Ja, inte är det tårtbitar i alla fall även om man skulle vilja tro det när man lyckönskar de man älskar, eller älska, jag vet inte ens vad det betyder eller är? Är det en frukt? En gång var jag dock säker. Fast det var då jag insåg att verkligheten var en mango. Det skedde vid samma tidpunkt alltsammans. Sönderfallandet.

Tidigare under kvällen samtalar jag med en kollega inom väsendet. Jag har återigen funnit Gud visar det sig, jag lyckönskar honom och vänder upp och ner på mitt kors som jag brukar ha över sängen när jag är såsom mest gråtmild över att världen, det jag kallar för ”värld” är helt enkelt inte någon värld numera utan mer som någon form av dynga man kastar på småbarn innan de blir tillräckligt stora för att se vad som försiggår runtomkring dem.

Under samtalet försöker jag dock hålla mig inom räckhåll när vi talar med varandra men jag känner mig samtidigt distanserad och orolig. Men när någon frågar mig säger jag att jag trots allt är vid gott mod även om de inte tror på mig. Jag känner mig på något sätt trygg i att leva invid existensens rand och i ett gryt emellanåt. Folk tror inte på mig när jag säger att jag är en räv. De jävlarna skall få smaka på precis samma medicin som den där ragatan eller rättare sagt skatan jag var ihop med fick. Eller jag var ju aldrig ihop med någon, jag har alltid varit ensam och jag har alltid varit lite slirig under fötterna, drattat omkull och fallit på arslet och sedan inte kunnat resa mig igen. Men att vara lugn som en filbunke, det är någonting helt annat det! Där kan jag släppa mina vilddjur fria, de är så trevliga så och håller sig alltid i skinnet även om jag går ur skinnet, oj, nu förändrade sig vädret igen. Det är en jävligt märklig plats det här.

Jag vet inte hur man ”befinner” sig i någonting som är baserat på en verklig händelse och mitt namn, ja, återigen mitt namn: mitt namn är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är det göms ansikten bakom ansiktet; en del hasplar i uttråkad förtvivlan ibland ur sig “jag är alltid olycklig” och förblir därmed olyckliga tills insikten om ingen lycka eller olycka står skrivet i sav på den livmodiga tallen som står invid mina tveksamma ögonblicks skogsbryn. Emellanåt är det som så att ”Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”.

Jag ser i minnen av det förflutna och jag ser i ”drömmar” om framtiden, alldeles bakom mig tonar en stad bort och en annan tornar upp sig framför mig och det spelar ingen roll vart jag är så länge jag är medveten om att jag lättar från marken då jag slutligen väljer att hoppa utför närmsta stup.

Den frånvarande gräsrotskänsla infinner sig när jag tror att livet är baserat på en verklig händelse; du är antagligen här för att stanna eller tills jag dör… uppe på en stjärna i detta oeniga universum (som är byggt bakom låsta dörrar) sprider sig den sällsynta, svartsynta klängväxten som jag tror är en murgröna. Dess rötter genomsyrar alltmer stjärnans konstruktion och ingenting är enkelt, allt är så besvärande enkelt: kokar kittel full, speglar sig i en främmande värld som är den enda utav av alla tänkta världar och jag talar därifrån; lyfta, knota, dra, i graven ligger vi en dag och därifrån kan vi aldrig fly men det finns de som har försökt tala från andra sidan graven och jag tänker inte vara sämre än de som har vandrat framför mig.

Jag längtar alltid efter de utdragna dödsvrålen när jag ser på film. Samtidigt gråter jag när de förälskade kastar sig i varandras famnar precis innan eftertexterna börjar rulla. Glädjen innan det svarta påminner mig om att mitt namn inte äger något värde för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att om vintern, när hjärtat är kallt och varmt samtidigt skriver jag dessa rader som inte är mycket för världen men mycket för mig.

Sinnet slipar sina midnattsknivar som är långa och blänkande och skär bort allt det överflödiga; tumör efter tumör lämnas sedermera till att ensam pulsera på de ödelagda gatornas trottoarkanter där många, ifall man lyfter blicken, har målat halvmånar på övergivna butikers dörrar i väntan på den dräpande gryningen. Innanför min hud ligger Mahler och dundrar och jag vet inte ens varför jag vill dö.

 

Nya dagar tornar dock upp sig och jag vandrar längs med den hala marken med mina ansiktsmasker staplade upp till mina kindben som ekar av något som är baserat på en verklig händelse. Knotorna som har gjort mig till en innesluten kejsare fortsätter att knaka då jag rör på mig. Jag lägger om min livstid och vet inte längre min ålder. Kanske har jag levt i all evighet och skall leva länge till även om det känns som om livet är mer eller mindre över förutom på pappret och jag skriver ner mitt namn i mina handflator även då jag vet att det är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag borde koncentrera mig på är att jag måste vakna, jag måste vakna… symfonins avslut sipprar in genom springorna, cyanid andas människa, människa andas cyanid, kärlek andas hat, hat andas kärlek, två av dessa vapen är lagda så att de korsar varandra, de andra formar en cirkel man inte får beträda förrän Man är Eld, och Eld är Man. Jag!

Hugger och Hugger mot ett Huvud som vägrar ge vika: en orm om våren, en orm om sommaren, en orm om hösten och en orm med fyra huvuden om vintern: slingrar sig in och ut ur munnen och ögonhålorna.

Istället för dina gyllene ägg föddes ur dessa munnar idéer som var baserade på verkliga händelser som kunde liknas vid ruttna ägg som innehöll barnen som aldrig blev frälsare och som födde religion på religion tills ingenting fanns kvar förutom insikten om att synden aldrig hade existerat och att ingenting förtjänar någonting annat än insikten om att det aldrig existerat ett begrepp som titulerats “förlåtelse”: allt är istället kärlek och dessa ormar kommer aldrig att lägga några ägg förutom de som redan har kläckts i min skalle och gör mig knäsvag 12 månader om året och jag släpper inte in någon; den förgyllda, förruttnade frukten och dess smak torde bli det sista jag smakar av i kejsarens palats och min väg är utstakad, fulländad; genom trädgårdarna faller jag, blir hängande från en snara jag knöt i sömnen: i mardrömmen om ett bättre liv.

Visionen kläcks i mina upprörda inälvor. Spyr blod om morgonen, dagen, kvällen och natten: det liknar guld även då dess nyans är så förbannat djupröd och så jävla svart. Men det är inte allt, eftersom ingenting av det är, istället är det endast en ingivelse av hur framtiden skulle kunna se ut och mitt namn, som inte är Gunnar Ekelöf, är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse… vad man bör koncentrera sig på är att hennes diadem glimrade om de kristallmorgnar då jag inte längre ägde någonting utom insikten om det rena och att jag senare skulle få blodiga händer.

Den totalitära atombombsklockan, med sitt skimmer, tickade emellertid i vanlig ordning likt de nervösa fingrarna på kontrollpanelen invid knappen som skulle höja krigsberedskapen i den splittrade framtiden som låg framför älskarna och ruvade på deras sinnen. Vi stiger hursomhelst, oavsett stämning, upp i gryningen i våra gemensamma plågor: vi beger oss till vattendraget för att slå hål på det frusna vattnet som vi sedan samlar i gamla kastruller som avger en proletärdiktande klang då man slår dem mot varandra. Vägen tillbaka in i huset är inte speciellt mödosam, men det är onekligen kallt om våra fötter då vi mjukt låter dem sjunka ner i det vita snötäcket. Vi värmer kastrullerna på spisplattorna som snart inte fungerar längre. Det är ett fridfullt arbete men vi står inte ut med varandra.

På varsin ände av den vässade pendeln lever alltså de halshuggna: de som älskade djupt och länge. Jag förvarade deras förkrympta huvuden och ansåg mig själv ha nycklarna till deras gemensamma gravkammare då de gick hädan, då de brann i sitt högst personliga Gehenna. Golgatavandringen var däremot en resa jag alltid företog i min ensamhet. Detta skedde av bestämda orsaker och av högst personliga skäl. Jag kunde varken återvända eller bli uppspikad på ett kors, endast en oändlig vandring, mitt eviga Golgata.

De brinnande kropparna och sedan det radioaktiva regnet kom likt sjukdomen kommer om våren eller likt den oftast gör efter en intensiv period mellan älskare som på förhand vet att de var dömda, fördömda, in till sin rot smittade av någonting som äter upp dem; långsamt, brutalt, radikalt: precis såsom poesin i dess fulländade gryning eller en saga baserad på en verklig händelse.

Varje vår har som bekant sitt offer. Varje vår kräver som bekant någonting i gengäld av människorna. De som inte ser våren framför sig eller känner sig bekanta med dess villkor vet inte vad de talar om och har förmodligen aldrig levt eller tänkt en enda ”genuin” tanke eller känt en enda ”äkta” känsla under sina liv. Om det nu hade funnits någonting som skulle kunna sägas vara genuint eller äkta vill säga. Det påminner mig om att mitt namn inte är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag blir väldigt berörd när jag bläddrar igenom det lokala bibliotekets hylla som enbart är fylld av bekännelselitteratur, eller vad är det jag säger? All litteratur är väl baserat på bekännelser av alla dess vilt skiftande slag?

Jag har tydligen återigen kommit in i en period som är fylld av bekännelser, jag kan dock inte orientera mig sådär som man borde eftersom jag inte har några ögon att se med, inga öron att lyssna med, ingen tunga att smaka med, ingen näsa att lukta med och heller inget kön att orientera mig bland alla perversa kroppar med.

De flesta i min omgivning har gått vidare in i Minotauruslabyrinten, de har fallit in i i sina hemmagjorda mönster: men jag kan inte döma dem, jag har väl gjort detsamma men jag minns vare sig mitt förflutna eller min framtid och vet heller ingenting om hur det är att döma eller att göra eller att någonting är detsamma som någonting annat. Men ibland ”känns” (?) det nästan som om de skryter med sitt hantverk även fast de var och varannan dag glömmer bort att tvätta sin egen buk ren från allt det kräk de har kastat upp under natten. En del av dem hittar till och med kärleken till en annan och bestämmer sig för att de vill dela sitt liv med den och den personen. Men jag har ingenting att invända, det gjorde väl jag med, eller jag kommer inte ihåg, allt är så grumligt och jag orkar inte breda ut mig… det kanske var meningen att jag skulle hitta kärleken nu? Var det vad jag skulle tala om i den här berättelsen? Allt är så fördömt grumligt och slammigt, vart var jag på väg? Gick jag här eller vek jag av precis innan den här gatan började och gick in på en annan sidogata och har byggnaderna alltid varit så vansinnigt skyhöga i den här staden så här års? Jag vet inte. Kanske är det mer som så att allt det här är baserat på någonting som en gång var taget från verkligheten och att jag sedan gick in i en annan verklighet eller vart det som så att det skulle stå att det här var baserat på en verklig händelse här eller vad var det nu frågan om? Är det någon som kan ge mig ett glas öl? Jag tycker om att dricka förstår ni, i alla fall tills levern säger ifrån. Sedan får jag väl passa mig, men jag är ju inte ens människa och inte heller djur och för den delen inte ens levande… jag kanske är odödlig? Ge mig någonting mer att dricka, jag tål inte den här kräksjukan som har lagt gift i mitt dricksvatten. Vänta! Nu kom jag på det! Nej, nu försvann det igen. Men jag vet i alla fall att under gårdagen så kom den första snön, den hade nästan försvunnit helt idag. Men vattnet har stigit ute i markerna. Det känns som om jorden inte kan ta vara på det överflöd av vatten som numera har slagit sig till ro häromkring där jag för tillfället håller till. Jag vet inte vad det är förutom att det är en plats där jag håller till.

Det kom mer snö under natten. Snön var vackrare idag. Jag och min mor gick längs med landsvägen och ja, även jag har en mor som jag håller mycket kär. Allt upplöstes dock väldigt fort och jag stannade till, insåg att jag var i en dröm och i denna dröm befann jag mig invid det gamla änget och den bäck som rinner där. Ni vet självklart inte vart det här är någonstans och det gör inte jag heller, men jag beskriver det bara som jag såg det, som jag upplevde det. Jag drog även, om jag inte minns fel, en väldigt stor kärra bakom mig med hjälp av ett snöre. Kärran var klumpigt målad grön av någon målarlärling. Det är i alla fall vad jag fick veta i drömmen. Jag vaknade upp när jag insåg att kärran var lastad med övermogna äpplen och avskurna grishuvuden som hade börjat ruttna, det hade gått mask i dem, maskar som krälade ut och in ur dess ögonhålor där de ännu glansiga grisögonen satt kvar på sin plats. Maskarna krälade även ut ur grismunnarna och det sista jag minns innan jag vaknade upp till den här bikarbonatblekta, dimmiga existensen var att någon som tycktes mig bekant, kanske en avliden släkting jag aldrig hann träffa, skar bort maskarna från grishuvudena och att samme man sedan tog en rejäl tugga från ett av äpplena. När jag vaknade var jag övertygad om att det var jag, det kunde inte ha varit någon annan och även då jag vet att det alltid förmodligen är jag så är mitt namn helt obetydligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att vi är smittade av lust och smärta. Det regnar döda människor härikring, och mitt minne, det är så förrädiskt, alldeles dunkelt, en slipad diamant, varsamt behandlad för att dö: jag är tillverkad av kärlek men vet inte hur jag skall föra vidare det meningslösa utan att förlora medvetandet. Jag kan inte ge liv, jag äger inte den sortens biblar förrän jag blir besegrad av de isande, kalla käftarna som inte tillåter hjärtat att slå i sin egen takt: du talar genom honom, utanför de bubbliga depressionernas landskap.

Det känns som om svalor simmar i min saltvattenfyllda mun när jag går här fram och tillbaka längs med vägarna och drar benen efter mig och jag kan höra dig och jag önskar dig glädje och kraft till ett fortsatt liv utanför det här arket, utanför det här verket, utanför den här döden, utanför den här återfödelsen, utanför det här året. Det börjar om igen och du kan få det till att du är du men jag är helt övertygad om att jag vare sig vet vad jag eller du betyder utom när jag skriver det.

Mitt svarta hål blir sedermera belamrat av syfilissländor och jag kastar ankare i djupet av den icke-existerande själens malugnar som efter förbränning leder till befrielse. Min sjömansklädda Nemesis (som självfallet är en spegling av mig själv) bekantar sig med mig på nära håll, vill att jag skall gå in i köttet, bli ett med köttet: förtära, bli förtärd, upplösas i det redan upplösta och båtens skrov är renskrubbat, dödskalleflaggorna hissas till toppen av masten som omges av flugorna som dras till matoset från festmåltiden som numera är överstökad och näckrosorna flyter fritt, rör sig för en gångs skull efter vågornas flykt undan livet ute på det rytande havet: det är en märklig syn.

 

 

In it for the head

Jag sitter här med en finsk morakniv mot halpulsådern och autistrunkar, eller jag menar gråter. Varför kommer aldrig  Stefan Hammaréns utlovade skarabéertrilogi ut? Vad är det för fel på förlag? Som jag ser det har Stefan och Nikanor förmodligen det intressantaste det här kuklandet har att erbjuda rent språklig. Time to walk the walk motherfuckers. Ge ut, eller besök galgberget. Vi är många som väntar på er i helvetet, senare.

Postar länkar till min senaste essä, en gestaltning av Beckett publicerad hos tidningen kulturen. Är ganska nöjd, den består av blod, blod, blod, blod bara mitt eget blod och sperma. Nej men seriöst, jag är nöjd. Och tack Clemens, Bo, Freke och ni andra som hjälper mig genom den konstant accelererande livsvärkskrisen. http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/12034-blodets-becketts-och-bokstaevernas-upploesning

Kapitel fyra av min novell “Gula febern”, finns nu även att läsa hos sourze, det är ett ganska avskyvärt kapitel, barnvåld och sånt som folk som gillar sånt gillar.  http://www.sourze.se/Den_Gula_Febern_10781806.asp

Och nu följer en text av Joon Svedelius Lindström. Med Soundtrack, lyssna eller saxen, ni vet hur och var.

mitt namn är Agent Orange (slit your guts (open face surgery))

Den deformerade barnvålnaden, den som är levande och har fötts fram ur en kvinnas kropp, vriden i plågor, alltså rent fysiskt permanent vriden (likt lera någon format med pestsmittade händer), de spretande armarna, den groteska skepnaden, gifterna som lägger sig, dess oskyldiga uppenbarelse och sedan dess kraftulla verkan, här utanför endast koskit, vårskörden verkar vara lite sen, men den är på väg, Eisenstein, snabba, flimrande ögonblicksbilder från “Staroye i novoye”.

I livmodern, denna morgonstjärna, fosterläppar skurna mitt itu, deras oskyldiga ögon, mördade, ihopväxta foster, din mage är min mage och så vidare och snart skall vi dö denna döden dö eftersom vi inte kan leva.

Hon forcerar fram en skengraviditet och vill se min reaktion, dessa tumörer tillfredsställer inte mig, varken de som blir till barn eller de som blir till död. Ändå, när de små varelserna tar min hand, jag kan inte undgå att smälta, smälta likt jag borde ha levt ett annat liv än det som blev.

Kärleken är som sådan, den sliter människor itu, sliter itu deras kött, djur blir till människa och människa blir till djur och dessa varelser blir till ett, det blir som kroppen tillika sinnet smörjas i agent orange, ut ur skötet stiger sedan en varelse, hälften man, hälften ödla, hälften kvinna, hälften orm, grodor lägger sig invid hennes barm och diar, jag äter upp placentan till efterrätt, gift säger jag er, gift.

Hänförelsen då de groteskt missbildade lever vidare, flaskorna med sprit som ryms inne i barndomens memorabilia, längtan tillbaka till det dammiga naturvetenskapliga museet i Visby, tänk att en dag få avla fram ett missfoster och ha det placerat där, uppe på en av de höga välfyllda hyllorna, en fullt utvecklad kalvmänniska, min dödsångest lättar, färdas till ett moln och flyger sin kos även då jag vet att kaos är granne med mig.

Du är min enda vän

Kul att min enda bästa vän Joon Svedelius Lindström valt att skicka lite texter igen, publicerar dem nu. Vill också tipsa om att publiceringen av min novel “Den gula febern” fortsätter vid sourze. http://www.sourze.se/Den_Gula_Febern_10780095.asp  Ett annat kul projekt är på gång också, prosatexter av mig, tillsammans med oljud av Leif Holmstrand och illustrationer av min syster, kommer inom en snar framtid upp hos Bo Cavefors “Svarta fanor”

keep my hand at the gun

jag har gett upp

 

1. Så våldsamt död inombords

Hon säger att hon känner sig så våldsamt död inombords och jag försöker lyssna med mitt goda öra, inte det som är så förtvivlat svullet av en långt skriden öroninflammation. Men vem ljuger jag för? Vi lyssnade aldrig på varandra oavsett om vi var sjuka eller inte. De enda stunderna vi kom riktigt bra överens var under de ögonblick då vi var sjuka i själen, det var väldigt ofta men det gick fortfarande inte. Hon beställer in en latté till och jag beställer in två starköl, bara som för att döva mitt dåliga samvete över att jag känner igen mig själv i kräket som sitter i mina kläder och försöker bete sig som om denna inte vore ett gediget stycke kött som helst av allt enbart vill sova eller se på film tills gryningen anländer.

Jag svarar så henne slutligen, jag säger “men det är normalt att känna sig våldsamt död inombords, det kan hända både den bästa och den sämsta av människor”. Hon verkar inte nöjd med mitt svar och fortsätter att upprepa samma sak. Jag inser att jag själv nickar till och det går liksom inte att hålla min fasad uppe mycket längre. Tre år åt helvete, det är så länge vi har haft varandra i släptåg, skrikit och tjatat på varandra, och för vilken nytta? Ingen förutom att snabba på den förruttnelse som bor latent i allas kroppar, men nu har vi lyckats med bedriften att ruttna i varandras ögon också, den känslomässiga förruttnelsen, det är den som är den värsta. Men säg gärna emot mig om jag har fel. För all del.

Väl hemma i min lägenhet, i min numera eviga ensamhet, saknar jag hennes spegelbild, jag sitter och betraktar mina knogar som om de skulle användas som vapen i någon framtida strid mot världen, men jag vet att det aldrig blir av, jag orkar helt enkelt inte streta emot eller slå mig blodig mot fler murar. Mitt liv som rebell är över. Min mobil ringer, det är hon, jag svarar, hon undrar vad jag håller på med och jag svarar att jag tänker på henne och hon blir kylig i rösten, som om det jag höll på med var något fel. Inom mig spelas Chopin, jag kan inte minnas hur längesen det var jag hörde någonting annat genljuda inne i min arma kropp, den som enbart duger att sätta kläder på när jag inte går av och an i min lägenhet naken och röker cigaretter och tittar ut genom fönster vars vy aldrig tycks förändras. Det enda som ständigt förändras är jag själv, och inte blir det till det bättre heller, bara denna avsmak, denna kolera av känslor som gör mina ben svaga och som ger mitt ansikte en bister ton även då jag försöker le, fast numera kan jag knappt le längre eftersom det var så länge sedan jag var hos tandläkaren att jag skäms över att visa mina tandrader, de är alltför trasiga för att ens borstas. Jag avskyr att borsta tänderna, jag avskyr vackra tänder men jag skäms ändå över mina eftersom de är så gräsligt fula.

2. Ondskefulla drömmar.

Vi är ett gäng människor som möts upp invid en konsthall ett par dagar senare, kanske en vecka eller flera veckor, kanske en månad eller flera månader, jag har svårt att minnas, jag har så fruktansvärt svårt för att minnas den här perioden. Vi går runt där, vi som tillhör sällskapet, förmodligen några män, en eller annan kvinna och så jag, som bara är och ingenting mer. Alla är på gott humör, jag spelar glad, de talar om konst och ditt och datt och jag ser bara ramarna, en del är svarta, någon vit och säkerligen var en av ramarna röd, det är jag nästan övertygad om. Efteråt deltar vi i en del festligheter, alla håller sig på sin kant eller så är det bara jag som är såpass utanför att jag tror att det ligger till på det viset. En tjej som inte tillhör vårt sällskap bjuder mig på ett glas vin, jag dricker det snabbt och tackar, hon fyller på mitt glas igen, jag tror att hon kanske vill supa mig full och få mig i säng, hon kan eventuellt ha spetsat vinet med någon form av drog också, men jag är inte säker. Jag kan dricka mycket, hon får bjuda mig på vin hela natten ifall hon skall få mig i säng. Hon har en märklig glimt i ögat och presenterar sig efter fjärde glaset som Elsa, så klart att du heter Elsa svarar jag och försöker bjuda henne ett leende men kan inte riktigt eftersom jag blir medveten om mina fula tänder. Hon studerar konsthistoria och det är då det går upp för mig att jag är på någon form av kulturell tillställning anordnad av privatpersoner, förmodligen människor som känner de människor jag är i samma sällskap som. Hon undrar vad jag gör och jag svarar att jag mest sitter hemma, hon blir djärv i sitt beteende och frågar vad jag gör hemma och jag svarar att jag inte vet vad jag gör hemma och vår konversation tar för ögonblicket slut. Jag betraktar hennes vindunk och hon fyller på mitt glas och låtsas förtjust över att jag kan dricka så mycket. Jag rycker åt mig glaset efter att hon har fyllt på det, ursäktar mig och går ut på balkongen som finns i lägenheten där vi tydligen fortfarande är utan att jag egentligen är medveten om det. Jag tänder en cigg, en av mina vänner står där ute, han ser bekymrad ut och går fram och klappar mig på ryggen och frågar om jag inte har kommit över henne ännu och jag frågar honom vem han menar och han säger “Elsa så klart, vem tror du annars att jag menar?”, jag blir lite stött av det här och förstår inte riktigt vad han menar, jag känner väl ingen som heter Elsa förutom hon jag precis träffade där inne i lägenheten, hon som satt jämte mig och bjöd mig på vin. Jag förklarar det här för honom och hans panna blir till en enda stor rynka, han drar mig lite i armen och undrar vad fan jag håller på med och jag svarar att jag undrar vad fan han håller på med. En tystnad uppstår. Jag hör att han viskar “död” och jag frågar honom vad fan han säger och han tittar ner i marken tills jag rycker honom i hans skjortkrage och vrålar “vad säger du?!” varpå han vänder sitt ansikte mot mig, det är högrött och han skriker mig rakt i ansiktet “men hon är död ju!”. Jag knuffar till honom, min vän, och lämnar balkongen. Tittar mig omkring inne i lägenheten och försöker få syn på Elsa, jag ser henne inte, jag sätter mig på en stol i köket och dricker mera vin. Jag frågar de som passerar i köket ifall de har sett Elsa och stör folk som står och pratar med varandra i grupp och har trevligt ifall de har sett Elsa och jag frågar alla inne på festen ifall de har sett Elsa och det är ingen som svarar, tystnaden blir allt större inne i lägenheten och jag känner hur någonting stort, tjockt och grått börjar svepas kring mig, med mina sista krafter reser jag mig upp från där jag för tillfället sitter och tar mig ut mot hallen där jag får på mig mina skor och min jacka. Jag beger mig från festen och går i vad som känns en evighet omkring på gatorna i den här staden som för mig känns främmande även om jag kanske alltid har bott här. Jag vaknar upp av att jag är i min lägenhet, att jag är i min säng, att jag är naken. Jag somnar efter det här. Jag tror att allting som händer mig bara är en dröm, en världsomspännande, magnifik och ondskefull dröm som när som helst tar slut.

3. En olycka kommer sällan ensam

Sträcker mig efter cigarettpaketet då jag vaknar, ligger i sängen och röker cigaretter, lyckas lirka fram min mobil och ser att jag har missade samtal från människor som umgicks med mig igår. Jag stänger av mobilen och vet inte vart dagen tar vägen. Det är någonting som växer inom mig men jag vet inte vad det är. Jag kan ha hittat en röd tråd till mitt eget inre som jag tidigare inte varit medveten om existerade. När jag märker att det är mörkt ute tar jag mig upp ur sängen och kokar kaffe, det smakar för jävligt, jag fokuserar på en punkt i min tapet och slappnar av samtidig som jag dricker kaffet, jag hör en röst, den är inte främmande, den är mig bekant, ”strangely familiar”, jag börjar gå igenom brev som jag har undvikit att öppna, brev som har handskrivna adresser, det är alltså från människor, det är alltså personer som har skrivit de här breven till mig. Jag öppnar dem i tur och ordning men kan inte riktigt sätta ihop bokstäverna med varandra så att de bildar ord. Allt jag lyckas uttyda är ”olycka”, ”vi beklagar”, ”det kan hända vem som helst”. För mig betyder det ingenting. Jag dricker mer kaffe, jag dricker säkert en kanna, jag tar breven som jag har öppnat och bränner upp dem i slasken, mitt brandlarm tjuter, jag drar ur det, det slutar tjuta. Jag öppnar ett fönster och låter brandröken söka sig ut den vägen. Jag trivs bra i brandlukten, det är någonting med det som ger mig ro, som om jag kan förnimma att allt det här har hänt förut, det här jag nu inte riktigt vet vad det är som har inträffat. Jag står länge i fönstret och stirrar ut i natten, det är som om jag stirrar ut natten och inte stirrar ut i den. Det börjar ljusna, mina fötter gör ont, jag har stått upp alldeles för länge utan att röra på mig, jag har belastat min högerfot på fel sätt, det är någonting som kryper omkring inne i mig, som små spindlar som precis har kläckts. Jag formar ett ord, jag har inte sagt någonting sedan jag vaknade imorse, vad är det för ord jag försöker forma, ja, nu känner jag det, ”Elsa”, det är ett namn jag försöker forma, ingenting annat. Och jag vet att jag träffade Elsa igår, plötsligt slår det mig, det var därför det blivit sådan uppståndelse, jag hade träffat Elsa och de kunde inte acceptera det. Så vansinnigt dumt, man kan inte göra någonting utan att det skall bli en massa liv. Någonstans i närheten av det här ögonblicket försvinner min medvetna tillvaro och jag faller in i ett svart, bomullsliknande djup som inte går att beskriva.

Hemma i mitt barndomshem. Återigen sängliggande. Min far och min mor avlöser varandra, de tassar med små, fjäderlätta molnsteg in i mitt rum och ser ibland till mig då jag ligger i min säng och läser. De vill inte riktigt prata med mig eftersom de inte vet vad de skall säga. Min kropp är full av utslag, jag kliar mig konstant och de tycker att jag borde söka en läkare för mina problem, de tänker då främst inte på mina fysiska problem utan som de säger ”mina själsliga”. Jag säger att jag skall tänka på det efter att jag har slutfört nästa bok men jag gör det aldrig eftersom jag istället börjar läsa en ny bok efter det. Jag minns inte vad jag läser och jag minns inte varför jag har såkallade ”själsliga problem”. Deras hemtelefon ringer, det är till mig, jag svarar men känner inte igen rösten, rösten frågar mig hur jag mår och jag svarar att jag mår bra förutom att jag har sådan evinnerlig klåda som emellanåt går likt en ström genom min kropp. Rösten frågar mig vad det kan bero på och jag tror att det är stress svarar jag. Vi avslutar samtalet och jag fortsätter läsa. Det här kan ha pågått i flera månader.

4. Nekromantikerna

Jag rör vid gravstenens släta yta. Jag är där med en vän, han har sin ena hand på min axel. Han säger att det inte är lätt och jag tänker på att ”ljuset kommer skina över oss”. Jag byter blommor i vasen, jag har köpt tulpaner, i sedvanlig ordning har jag köpt tulpaner. Men någonstans inombords har det såtts ett frö av en annan sorts växtlighet. När vi går längsmed grusgången som leder ut från kyrkogården tycker jag mig skymta en skugga bakom en av de många höga almarna som bildar en allé och som då det är blomning ger en ett behagligt skydd mot den yttre världen. En scarf som fladdrar förbi för mitt inre, en röd scarf närmare bestämt och så den där skuggan bakom en av almarna. Jag kan inte missta mig, det är någonting som inte stämmer med det här scenariot jag befinner mig i nu, det är inte verkligt det här. Jag blir ledd till en bil som tillhör min vän, han skjutsar mig hem och frågar ”klarar du dig nu?” varpå jag inte svarar, jag går bara ur bilen och går mot min lägenhet. Jag spenderar många, långa och slukande månader i min lägenhet efter det här innan det går upp ett ljus för mig. Jag tror det inträffar i samband med att jag hör en röst som säger ”rädda mig, hämta mig från mitt svarta hål, jag är din, jag är din: här och nu och för alltid”.

Inne på den lokala järnhandeln köper jag två stora svarta sopsäckar, en spade, en kofot och ett par grova arbetarhandskar. Det är vår ute och jag känner verkligen hur knopparna inom mig börjar brista i samband med att jorden återigen börjar blir bördig. Min familj och mina vänner glädjer sig över denna uppryckning från min sida, de älskar verkligen mitt nya ”levande” jag och jag säger att jag också tycker om mig själv som jag är nu. Det svarar jag varje gång någon frågar. ”Ja, man måste lägga saker och ting bakom sig, hur svårt det än kan vara ibland” säger de och jag nickar men svarar aldrig eftersom jag vet att man ibland måste göra på andra sätt än de strikt konventionella. Ibland måste man ta itu med det som tynger en, ibland måste man verkligen ner och gräva i det för att slutligen få tag i det man söker efter.

5. Schock

En flod av det röda innanmätet flyter under staden. I en del drömmar kan man ta det till sig i, i andra inte. Trögflytande slem i mitt inre, skimrande, dagar med skarpaste solsken: en äggula och en sjal av purpur nedtryckt i halsen, som dagdrömmen om kvävningen med de svarta strumpbyxorna eller knivbladet som skar upp våra bröstkorgar.

Under hypnos kunde du med en viss förkänsla se hans ansikte framför dig då han håller ett glas framför sitt anlete, en dimmig gestaltning, kroppen som ramlar över tigermattan, din rygg som skaver och blöder, och sedan, ja, knivbladet, återigen den brinnande eldstaden och så substanserna som nästan rinner ut ur armvecket.

Vi lekte fortfarande tafatt då ingen annan såg, du, inmurad bakom en solid tegelfasad alternativt innesluten i en beskyddande hinna och jag på andra sidan eller det kan ha varit tvärtom. I dina drömmar blödde du näsblod, jag såg dig aldrig som den du var innan de gav dig din likskrud eller om de gav mig min fast jag borde förmodligen ha burit en kostym fast jag vet inte vad mitt kulturellt betingade genus är numera.

Mitt hår är blont, nej, det är brunt, nej, det är rött. Jag kan inte föreställa mig dess färger eller dess nyanser numera, inte riktigt på riktigt. Men här, företrädelsevis på en kurort belägen vid den heta kusten, det kan vara ett sanatorium, arkitekturen påminner mig om Aaltos tidiga verk. Någonstans inombords går det inte ihop även fast det är verklighet.

Sedan sköljer det över mig, eller kanske oss, eller enbart dig. Det rör sig: dammar brister, hästar sliter sig, djurskötare glömmer att låsa sina burar för natten, butiker står öppna dygnet runt utan ägare och så vidare. Smittan som slog oss båda, intill döden stungna av smittobärarna. Det är enbart en dröm, allt är som sig bör, det är enbart en dröm. Jag är en docka.

6. Black Sunday

Den sista svarta veckan innan jag öppnar graven. Den passerar som i ett rus. Det är söndag, det är midnatt, jag är förberedd. Jag skyfflar bort jorden som beskyddar dig och jag bryter upp locket till kistan som håller dig fången och det är ingenting som slår emot mig, exempelvis en stank av förruttnelse, endast denna obetalbara, förbluffande känsla uppstår hos mig. Där du borde legat ligger det en docka, ett skal av någonting jag trodde skulle vara du, men det är gjort av porslin, du är återuppbyggd fast inte på riktigt. Men det liknar dig. Jag lyfter dig varsamt ur graven, du får duga som substitut, placerar dig i säcken, det var längesedan jag gick vilse men nu vet jag ingenting, kanske har jag blivit infogad i en av mina berättelser, blivit till en karaktär i en dröm jag drömde för längesen för det här stämmer inte och ändå stämmer det.

Du sitter på en stol i mitt kök, rör inte en fena. Jag betraktar dig och känner mig grundlurad. En docka, efter alla dessa turer… jag som i ögonblick övervägt att du låg där levande och hjälplös i graven i väntan på att jag skulle rädda dig. Det är något som inte stämmer, det känns som att ögonen är dina, fast de är gjorda av glas, det känns som, det känns som… nej, jag kan inte tänka, det är alltför svårt, att jag har blivit utsatt för en lömsk plan? En konspiration mot mig? Hur kunde jag ha blivit så grundlurad? Den här dockan, docka, docka, på stolen där, säg mig vem som har byggt dig så att du har blivit den du är? Mitt sinne blir mörkare än vad det någonsin har varit tidigare. Försvinner in i ett filmmaraton, en av mina absoluta favoritfilmer under den här perioden är ”Basic Instinct”. Det lugnar i mångt och mycket mina nerver men jag vet inte hur mycket tid som förflyter och om jag överhuvudtaget träffar någon under den här perioden, allt jag egentligen vet är att jag börjar tänka på hårfärger, hårfärger och ögon, har även ett klart minne av att jag i en dröm såg en kvinna som hade ögon som var helt svarta, de ändrade skepnad då jag betraktade henne, hon var en äldre kvinna, tror att hon städade på en arbetsplats jag en gång i tiden hade anställning vid. Men de där ögonen, jag glömmer dem aldrig, och du sitter där ute i köket, min porslinsdocka, denna exakta kopia som ändå inte är en kopia. Det här skrämmer mig så pass mycket att jag numera inte kan känna rädsla. Tiden passerar likt ett illvilligt väsen.

staden med de levande döda

1. slutet

Vi sitter i köket. Det är som det är. Tiden står för något ögonblick stilla innan hon lutar sig mot min axel och börjar gråta. Jag känner mig som en förälder även fast det här är något helt annat. Det verkar som någon har dött säger jag. Men det är ju det någon har gjort svarar hon. Tystnaden som uppstår är den enda styrka jag har kvar inom mig. En olycka på halt väglag, det är svårt att säga något annat än att det var väntat ifall man betraktar statistiken för de olyckor som sker i trafiken. Jag bestämmer mig för att hålla tyst. ”Vi lever i en stad med levande döda” säger jag så slutligen, hon torkar tårarna och frågar hur jag menar och jag svarar ”jag menar det jag menar, det gör jag faktiskt”. ”Du är oförbätterlig”, ”jag vet”, ”känner du ingenting?”, ”jo, men inte för det”, ”ok…”. Återigen tystnad, jag suckar högljutt och letar efter mina cigaretter tills jag inser att jag har slutat röka. Jag reser mig från köksbordet och säger att jag skall gå ut och köpa tidningen. Hon svarar inte. Det är som det är. Hon sitter kvar i köket. Jag lämnar lägenheten med en omätlig ilska inom mig.

I mina drömmar sitter jag på en oansenlig liten fiskebåt som befinner sig någonstans i Karibien. I verkligheten är jag här, inne på en liten trångt möblerad livsmedelsaffär där ingen kan mitt språk. Jag har bestämt mig för att ta upp min rökning, jag saknar tobakens roll i mitt liv, den gav mig lindring då ingenting annat fanns kvar, ungefär som det är nu. Jag återvänder till lägenheten med två paket cigaretter, några dosor lössnus, en liter mjölk och en bukett tulpaner. Jag sätter tulpanerna i vatten och ropar högt ”är du där?” och får inget svar, jag ropar igen, denna gång högre, ”är du där?!” och jag möts av en gravlik tystnad, det är som att befinna sig på sin egen begravning och fortfarande vara vid liv i trälådan som utgör den sista vilan, väl i lådan försöker man skrika att man borde släppas ut men det är så klart ingen som hör eftersom man är död för hela världen utom för en själv, endast ens medvetande lever, i förtvivlad stumhet inombords.
Jag lägger band på mig själv, tittar på min mobil, ser att Kenneth har ringt. Jag ringer upp honom och frågar vad han hade på hjärtat. Han undrar vad jag gör och jag svarar ”vilka jag?” och slänger på luren. Det verkar som att jag fortfarande är förbannad över någonting. Jag hoppas han förstår men man skall inte hoppas på för mycket ty människor förstår egentligen inte varandra överhuvudtaget så länge de inte kan göra en egen vinning i och med att de låtsas förstå situationen. Det är som så det har blivit, det är den utveckling vi människor har tagit eller så har det alltid varit så vilket gör det hela än mer ledsamt och tröttande.

Jag återvänder till lägenheten. Hon har gått och lagt sig. ”Anna, varför har du gått och lagt dig?”, ”för att jag hatar dig”, ”varför det?”, ”för att du inte ens kan visa medlidande då min mamma har dött i en bilolycka”, ”det är klart att det är trist och så men det var ju för fan inte min morsa som dog”, ”nej, men det är ju min mamma dvs. din blivande svärmor och kanske mormor till eventuella barn vi kunde få och så”, ”ja, men svärmor hit och svärmor dit och mormor och allt vad det heter, jag kan väl inte ta ansvar för hela jävla världen, det är inte direkt så att livet stannar upp, jag menar folk dör ju hela tiden, det är precis samma sak som den där gången då du sa att folk gör slut hela tiden då jag sa att jag tyckte synd om en nära vän som gått ner sig efter en kärleksaffär, jag menar, jag förstår ju nu hur det ligger till, jag kan inte alls ta ansvar för vad som händer eftersom det ändå händer, man måste vara stark i sådana här situationer och inte göra så stor grej av det och framförallt inte tillåta sig känna en massa sentimentalt skit hela tiden, det gör en enbart sårbar och utsatt”, ”åh, jag hatar verkligen dig och du hatar mig, det vet du”, ”jag vet inte vad hat är har jag ju sagt, nog för att jag kan vara fylld av vrede och så men inte fan är jag hatisk av mig, jag vet inte riktigt vad kärlek är heller för den delen men hjälper det om jag säger att jag älskar dig?”, ”jag bryr mig inte om vad du säger, jag hatar dig i alla fall”, ”ok, jag antar att det är rimligt precis som allting annat, sov gott”. Jag stänger dörren in till sovrummet, jag hör hur Anna gråter där inne, hon försöker kväva gråten med en kudde men jag hör det i alla fall. Jag sätter mig i köket på en trästol och äter 250 gram keso. Jag känner mig missförstådd och avskydd. Sitter i köket tills jag skall gå och lägga mig. När jag går in och lägger mig lämnar Anna sovrummet och lägger sig ute på soffan i rummet intill. Jag tar fram en flaska vin från under sängen och dricker mig till sömns samtidigt som jag hör hur tv-apparaten susar och brusar från rummet intill.

2. upplösning

Anna är på sin mors begravning. Jag kunde inte närvara eftersom det kändes som om jag skulle vara alltför fåfäng ifall jag gjorde det. Jag bryr mig inte om vad de anser om mig. Jag måste följa mitt hjärta. Jag sitter istället hemma och skriver brev som jag sedan med stor precision viker ihop och stoppar ner i de karmosinröda kuvert jag har inhandlat hos en välsorterad pappershandlare. Breven jag skriver är av skiftande sort men de flesta innehåller följande: ”Jag vill verkligen be om ursäkt för att jag existerar. Det var inte alls min avsikt att få finnas till. Det var mer som så att man träffade kvinna, kvinna träffade man och sedan kom jag en dag ut ur den människokropp som tillhörde min mor. Jag fick kämpa för mitt liv redan från början, för tidigt född, sjukdomar och så vidare. Det gjorde mig till den jag är idag. Jag ber inte om ursäkt för att jag existerar. Det var min avsikt att få finnas till. Jag är den återfödda, varken god eller ond, som har blivit slungad mot jorden för att där leva ut sina dagar.”. Mitt brevskrivande avbryts av att det ringer på min ytterdörr. Jag är fortfarande klädd i min mörkblåa morgonrock. Jag öppnar dörren och möts av ingen alls. Min blick rör sig mot golvet samtidigt som jag hör att det slamrar i mitt trapphus som av någon människa som springer ner för trappstegen. På trapphusgolvet står det en grön, fyrkantig kakburk gjord av vad som verkar vara plåt. Jag tar kakburken, stänger dörren, går in i köket och ställer kakburken på köksbordet. Det kliar i skägget. Jag kliar mig. Jag lägger märke till att en fiskmås passerar mitt köksfönster. Fokuserar återigen på kakburken, jag knackar lite på den, det är plåt, och tar slutligen av dess lock. Det ligger ett vitt kuvert i burken och något pulverliknande som ser ut att vara aska. Brevet verkar innehållet något eftersom det buktar ut en aning. Jag tar upp brevet, sprättar dess försegling med mitt pekfinger och tömmer ut innehållet på bordet: två framtänder. Jag rör vid tänderna och genomfars av en ilning, väter därefter mitt lillfingers spets och doppar fingerspetsen i pulvret, för det sedan mot min tunga och smakar av pulvret. Det är definitivt aska. Jag går in i mitt sovrum och byter om till svarta jeans, en svart t-shirt och en mörkblå kofta. Jag går ut i köket och tar de två framtänderna, stoppar dem i min högerficka, tar fram en plastpåse och skopar med hjälp av en matsked in askan i plastpåsen. Jag stoppar ner påsen i min svarta axelväska. Jag tar på mig min bruna skinnjacka och beger mig bort från lägenheten. Innan jag lämnar hyreshuset så slänger jag in mina hemnycklar genom mitt brevinkast. Jag tänker inte återvända till den här platsen. Jag springer ner för trapporna. Det slamrar i trapphuset. Det känns som om jag har blivit tappad i en berättelses upplösning.

3. färjetrafik

Åker fram och tillbaka på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Tänker inte på speciellt mycket. Dricker mest sprit och röker cigaretter. Spelar en hel del på spelautomaterna de har ombord på en del av färjorna. Mitt favoritspel är det som har Sherlock Holmes-tema: det är det jag gör mest vinster på. Anna ringde häromdagen, eller jag vet inte om det var hon, det var ett okänt nummer på min mobiltelefon som ringde vilket resulterade att jag tog mig ut på däck och kastade min mobiltelefon överbord. Att jag inte hade tänkt på det tidigare? Vansinne.

Har ingenting kvar förutom mina kläder och min svarta axelväska. Har en del pengar men de går åt, har lärt mig att tigga, stjäla, luras och spela kort, maskiner och så vidare. Det finns många sopor som är ätbara utanför de stora affärerna, allt annat är en lögn och om man åker dit emellanåt spelar ingen roll, man hinner alltid äta sig mätt.
Mår illa när jag tänker på gårdagen, en kväll med Laila, en kvinna jag träffade i Helsingör på en uteservering, gick med henne hem, eller rättare sagt, åkte med henne hem, hon bor i Malmö. Vi umgicks och hon somnade framåt fyratiden. Jag stal allt av värde som jag kunde hitta i hennes lägenhet och begav mig sedan därifrån, innan jag gick kysste jag henne på nästippen. Förnedrande.

4. hieronymus bosch

Befinner mig på Museo del Pradoi i Madrid. En kvinna sitter framför en av de stora tavlorna på en liten röd lädersoffa. Det är ett verk av Hieronymus Bosch hon betraktar, närmare bestämt ”The Seven Deadly Sins and the Four Last Things”. Hon har drag av Anna. Jag tänker på Alfred Hitchcocks ”Vertigo” (”En studie i brott”). Jag blir upprymd och närmar mig henne. Min näve knyts per automatik allt hårdare i min ficka ju närmare jag kommer henne. Hon håller en orange tulpan mellan sina knutna händer. Det ser nästan ut som om hon ber. Jag kommer så nära henne att jag nästan kan vidröra hennes böjda nacke med mina läppar. Jag hejdar mig och drar mig tillbaka och fortsätter att iaktta henne en stund för att sedan försvinna in i Goya-avdelningen.
Då jag vid stängningsdags skall lämna museet får jag syn på henne igen, hon är också på väg ut. Jag bestämmer mig för att följa efter henne.
Hon går inte speciellt långt, det verkar som att hon bor i en källarvåning i närheten av museet. Jag står utanför och väntar en stund och lämnar sedan platsen. Den här natten sover jag under en bro. Jag drömmer om en kakburk, en kakburk som innehåller ett vitt kuvert och aska. Jag drömmer att det vita kuvertet innehåller två framtänder som jag stoppar ner i min ficka och att jag förvarar askan i en plastpåse som jag har i en svart axelväska. Jag drömmer att jag lever mitt liv på flykt, att allting är upplöst, att jag åker från plats till plats utan någon till synes egentlig innebörd.

5. undercover

Jag vaknar av att Anna knuffar mig i sidan och säger ”du måste iväg till jobbet”. Jag känner mig desorienterad men reser mig sedan upp ur sängen och klär på mig. Dricker en kopp kaffe, röker en cigarett, borstar tänderna, klär på mig ytterkläderna och beger mig mot tågstationen.
Jag missar min station. Bryr mig inte nämnvärt utan fortsätter åka vidare i lugn och ro, det är ändå ingenstans jag behöver vara, mitt såkallade ”jobb” har under en längre tid varit en täckmantel för mina egentliga aktiviteter, men jag hade ett jobb en gång, på den plats jag precis passerade till och med, men det var längesen, nu finns inget av det kvar, jag sa upp mig för närmare ett år sedan men fortsätter ändå att ge mig av om morgonen, jag orkar inte ta den diskussionen med henne, så länge hon ser att jag har pengar och kan försörja oss båda så är hon nöjd.

6. When a true genius appears in the world, you may know him by this sign, that the dunces are all in confederacy against him.

Jag är av en ädel släkt, ”den första var Chalbroth, som födde Sarabroth, som födde Faribroth, som födde Hurtaly, vilken var en stor älskare av i vin doppade brödskivor och regerade vid tiden för syndafloden, som födde Nembroth, som födde Atlas, som på sina skuldror uppbar himlavalvet, som födde Goliat, som födde Eryx, som uppfann taskspelarknepen, som födde Tityos, som födde Orion, som födde Polyfemos, som födde Cacus, som födde Etion, vilken var den första som fick syfilis för att han inte hade druckit friskt vatten under sommarnen, såsom Bertachin intygar det, som födde Enkelados, som födde Köos, som födde Typhoeus, som födde Aloeus, som födde Otus, som födde Ægeon, som födde Briareos, som hade hundra händer, som födde Porphyrion, som födde Adamastor, som födde Antäos, som födde Agatho, som födde Poros, mot vilken Alexander den store kämpade, som födde Aranthas, som födde Gabbara, som var den första som hittade på att dryckjom hålla jämna steg med kumpanerna och besvara alla skålarna, som födde Goliat från Secundilla, som födde Offotus, vars praktexemplar till näsa kom honom att dricka direkt ur tunnan, som födde Artachées, som födde Oromedon, som födde Gemmagog, som uppfann snabelskorna, som födde Sisyfos, som födde Titanerna, vilkas ättling var Herkules, som födde Enak, som var mycket skicklig i att avlägsna skabb från händerna, som födde Fierabras, Rolands kamrat, som födde Morgan, som var den första här i världen som spelade tärning med brillor på näsan, som födde Fracassus, om vilken Merlinus Cocajus har skrivit, vars ättling var Ferragus som födde Happe-mouche (”Flugsnapparen”), som var den första som fann på att röka oxtungor i spisen, tidigare saltade man dem som man gör med skinkorna, som födde Bolivorax (”Jordslukaren”), som födde Longis (”Sölkorven”), som födde Gayoffe, som hade testiklarna av poppelved och lemmen av rönn, som födde Mâchefoin (”Hötuggaren”), som födde Bruslefer (”som får järnet att glöda”), som födde Engoulevent (”Vindslukaren”), som födde Galehault, vilken uppfann flaskorna, som födde Mirelangault, som fdde Galaffre, som födde Falourdin (”lång och tjock som en bunt hopbundna flottvedsträd”), som födde Roboastre, som födde Sortibrant från Coimbra, som födde Brulant, från Monmiré, som födde Bruyer, som besegrades av Holger Danske, pär av Frankrike, som födde Maubrun, som födde Foutasnon, som födde Hacquelebac, som födde Vitdegrain, som födde Grandgouiser (”Storätaren”), som födde Gargantua (”Matslukaren”), som födde den ädle Pantagruel…” och så vidare tills det slutligen blev jag som är den sista i blodslinjen. Jag och Anna försökte skaffa barn men det var dödfött. Vi pratar aldrig om det. Vi pratar inte om någonting.

7. funeral prelude and funeral march

Jag och Anna är på begravning. Hennes mor har dött. Vi är närvarande. Det är beklagligt. Hennes mor hade inte ens fyllt 60 år. Det är jobbigt med död. Anna gråter. Jag kan inte gråta. Det var längesen jag kunde gråta. Jag lägger en bukett med tulpaner på Annas mors grav. Annas släktingar och vänner iakttar mig. De tycker inte att tulpaner är passande. Jag kan endast lägga tulpaner. Det är de enda blommorna jag äger. Fikat efteråt är spartanskt, några torra havrekakor och vattnigt kaffe serveras. Ingen sprit. Det förs inga samtal. Det är bara tyst. Anna betraktar mig som om hon när som helst skall lämna mig och det liv vi har byggt upp tillsammans. Jag betraktar henne som om det var jag som legat i kistan och inte hennes mor. Annas far är inte där. De är skilda sedan många år tillbaka. Jag tror han fortfarande älskade Annas mor. Han klarar inte av hennes död. Det är vad jag misstänker men jag säger ingenting om saken. Annas mor heter också Anna. Det blir lätt förvirrande. Ibland vet jag inte om jag sitter med Annas eller Annas mor eller om det är Annas mor eller Anna som har dött. Det blir lätt snurrigt. Det förklara ingenting av saken men det gör mig ändå illa till mods eftersom jag inte riktigt kan greppa omständigheterna. Jag dricker vattnigt kaffe och äter torra havrekakor. Ibland får jag för mig att de döda lever där under jorden, dansar med maskarna och insekterna som bor inuti dem. Jag försöker tala med Anna om det här men hon lyssnar inte på mig. Hon vill inte lyssna. Jag börjar slutligen skratta högt. Jag kan inte kontrollera mig själv. Alla blickar riktas mot mig då jag nästan kiknar av skratt och samtidigt försöker säga ”alltså, jag fattar ingenting av det här! Är det Anna eller Annas mor Anna som har dött?! Jag fattar ingenting och förresten, bara så att ni vet, mitt och Annas barn det var dött, Anna födde ut vårt döda barn och det var dött, dött och blött, blött av fostervatten, moderkakan skall man äta ifall man vill ha hälsan och sitt barn i behåll, jag läcker som ett såll och Anna kanna kaffepanna, Kaffepanna! Ja, jävlar anamma, hon heter Anna!”. Jag förs ut från begravningsfikat. Jag får en spruta av något slag. Tänker på bebisen i hennes mage som föddes utan huvud, utan lungor, utan tarmar, utan inälvor, utan fingrar på sina klumphänder, utan tår på sina köttiga fötter. Jag somnar in. Vill inte vakna.

8. czardas macabre

Jag meddelas om att jag har ett samtal som väntar på mig. Det är Anna. Det är kväll. Hon förklarar för mig att vi inte har talat med varandra på tre år. Vi skaffade aldrig några barn tillsammans. Jag vet inte vad hon pratar om. Hon är gravid. Har antagligen träffat en ny människa; ännu ett ansikte och ett namn jag aldrig lägger på minnet. Hennes röst är sorgsen; ibland tror jag att hon skall ta livet av sig, att det är det hon ringer till mig för att berätta. Men hon vill inte vara intim med mig; istället vill hon tala om händelser som inte finns. Hon börjar bli nostalgisk. Jag som aldrig förstått det nostalgiska i att vara nostalgisk. Det blir svårt att tala med varandra. Efter att hon har frågat mig om hur allting är och så varpå jag har svarat ja alternativt nej om vartannat för att variera mig en aning så säger hon att hon måste sluta. Jag vet inte vad hon vill. Hon ville väl bara prata. Jag tror att vi fick ett barn tillsammans. Det var dödfött. Hon var tvungen att föda ut det. Jag ville inte begrava det men hon insisterade. Jag har aldrig varit där uppe vid hans eller hennes grav (jag kommer inte ihåg vilket kön) och när hon nu väl ringer mig tre år efter uppbrottet så talar vi inte om det. Ibland drömmer jag om att det ligger blommor där på graven, men i drömmen är det alltid Anna som är begravd, inte barnet. Det vet jag. Kanske vet jag ingenting alls. Det finns ingen röst på andra sidan luren. Enbart ett ihållande brus, men jag tycker mig kunna utröna en klang som får mig att tänka på Franz Liszt i det konstanta bruset som känns som att det bär en vit färg. Jag vet inte. Jag vet inte vart jag är. Det äger en auktoritär betydelse.

9. början

Vi träffas precis innan hösten tornar upp sig, i början av september, det är någonting i luften säger de. Jag lyssnar enbart på Beethovens femte symfoni under den här perioden eftersom jag tror att jag skall dö i princip varje dag. Jag dricker öl dagligen och skriver oerhörda mängder poesi. Våra känslor för varandra uppstår i princip ögonblickligen. Jag kan inte hjälpa att jag känner att det måste ta slut innan det precis har börjat. Men det gör det inte. Anna får mig att känna mig levande på ett sätt jag tidigare inte har gjort. Det kan låta klyschigt men jag tror att det var för att hon var av ett annat kön än mig själv. Jag projicerade all min inre anima i henne, jag fick utlopp för en annan del av mig själv än tidigare. Det här får sina konsekvenser. Vi lever på den intensiva förälskelsen så länge som det går och sedan går det inte längre. Vi anser att vi fortfarande är kära i varandra men det är vi egentligen inte eller så är vi båda två för unga för att inse vad kärlek egentligen är.

Jag vet inte om det är första, andra eller tredje vändan vi nu upplever tillsammans. Det känns som om jag lever ett liv i cirklar. Jag lyssnar enbart på Beethovens sista symfoni eftersom jag vill känna glädjen jag inte vet om den existerar. Anna säger att hon är gravid. Jag har intensiva drömmar där jag upplever att jag redan har upplevt det här förut. En alienationskänsla uppfyller mig samtidigt som jag lever mer i nuet än tidigare. Igenkänningen främsta vapen är den inre distanseringen. Jag får för mig att vårt barn kommer vara dödfött och att Anna bör göra en abort så fort som möjligt men hon vägrar lyssna på mig och säger att allting kommer bli bra. Hon vill att vi skall rikta all den kärlek vi tidigare hyste för varandra för det barn som hon kommer föda. Hon vill att vi skall diskutera barnets namn, hon vill prata om det blir en flicka eller en pojke, hon vill prata om allt som har med barnet att göra och jag kan enbart säga: ”barnet kommer dö, barnet kommer dö, barnet inom dig kommer att dö, du kommer få föda fram det döda barnet innan du vet ordet av det”. Jag drömmer. Jag drömmer. Jag drömmer om det här och att jag inte är här och att jag är där och om det här och att jag är här och inte där och att jag är där och inte här och att jag drömmer om att jag drömmer det här och om att jag drömmer det där.

10. mord

Tv-apparatens brus stör mig något fruktansvärt. Jag vaknar gång på gång under natten. Jag går ut ur sovrummet och in i vardagsrummet. Anna sover med tv-apparaten fortfarande på. Jag går fram och kysser henne på pannan och knäpper sedan av tv-apparaten. Det är en märklig apparat, tv-apparaten. Jag smyger ut i köket och tar en av köksknivarna, den minsta (bladet är ungefär 11 centimeter långt) och sedan går jag försiktigt in i vardagsrummet igen. Sätter mig i soffan vid Anna och lägger en hand för hennes mun samtidigt som jag börjar sticka henne i magen med den lilla kniven. Hennes ögon spärras upp och rör sig. Sedan rör de sig inte mer. Hon överlever inte. Jag går ut i köket och diskar av kniven, går in och duschar av mig i badrummet och går sedan och lägger mig igen. Jag somnar nästan ögonblickligen. Jag sover som ett litet nyfött barn.

11. Nekromantikerna II

Jag rör vid gravstenens släta yta. Jag är där med Kenneth, han har sin ena hand på min axel. Han säger att det inte är lätt och jag tänker på att ”ljuset kommer skina över oss”. Jag byter blommor i vasen, jag har köpt tulpaner, i sedvanlig ordning har jag köpt tulpaner. Men någonstans inombords har det såtts ett frö av en annan sorts växtlighet. När vi går längsmed grusgången som leder ut från kyrkogården tycker jag mig skymta en skugga bakom en av de många höga almarna som bildar en allé och som då det är blomning ger en ett behagligt skydd mot den yttre världen. En halsduk som fladdrar förbi för mitt inre, närmare bestämt en röd halsduk och så den där skuggan bakom en av almarna. Jag kan inte missta mig, det är någonting som inte stämmer med det här scenariot jag befinner mig i nu, det är inte verkligt det här. Jag blir ledd till en bil som tillhör Kenneth, han skjutsar mig hem och frågar ”klarar du dig nu?” varpå jag inte svarar, jag går bara ur bilen och går mot min lägenhet. Jag spenderar många, långa och slukande månader i min lägenhet efter det här innan det går upp ett ljus för mig. Jag tror det inträffar i samband med att jag hör en röst som säger ”rädda mig, hämta mig från mitt svarta hål, jag är din, jag är din: här och nu och för alltid”.

Inne på den lokala järnhandeln köper jag två stora svarta sopsäckar, en spade, en kofot och ett par grova arbetarhandskar. Det är sommar och jag känner verkligen hur knopparna inom mig börjar brista i samband med att jorden återigen börjar blir bördig. Min familj och Kenneth glädjer sig över denna uppryckning från min sida, de älskar verkligen mitt nya ”levande” jag och jag säger att jag också tycker om mig själv som jag är nu. Det svarar jag varje gång någon frågar. ”Ja, man måste lägga saker och ting bakom sig, hur svårt det än kan vara ibland” säger de och jag nickar men svarar aldrig eftersom jag vet att man ibland måste göra på andra sätt än de strikt konventionella. Ibland måste man ta itu med det som tynger en, ibland måste man verkligen ner och gräva i det för att slutligen få tag i det man söker efter.

12.

När jag öppnar graven så är den tom. Anna har träffat någon ny. Det sa hon förra gången hon ringde mig. Jag har tapetserat min vägg med bilder från tomma gravar som jag har hittat på nätet och sedan skrivit ut med min skrivare. Jag har börjat fantisera om gravskändning. Kenneth är orolig för mig.
Kenneth besöker mig så ofta han kan, han ser att jag har åldrats. En dag säger jag till honom att ”jag är inte intresserad av ditt kön Kenneth”. Jag bjuder därefter in honom på en kopp kaffe. Frestelsen blir alltför stor för honom efter en stund, han ber om att få låna toaletten och när han väl är därinne smyger jag tyst fram till dörren och lägger örat mot för att höra vad han sysslar med: jag inser att han tillfredsställer sig själv med sin höger- alt. Vänsterhand. Jag återvänder till min soffa och läser högt och tydligt med en öronbedövande stämma: ”Hade man efteråt ritat in de vägar jag gått då skulle intrycket ha blivit att här hade någon på förhand given yta ideligen prövat nya passager och krumbukter bara för att ständigt återigen hamna vid randen av sitt förnuft, sin fantasi eller viljestyrka och tvingas vända om. Det ofta i timmar fortsatta traskandet kors och tvärs i staden höll sig på så vis inom mycket klara gränser utan att jag någonsin fått klart för mig vilket som var det verkligt obegripliga i mitt beteende den gången, det ständiga gåendet eller oförmågan att överskrida de osynliga och, efter vad jag alltjämt måste anta, fullkomligt goda gränslinjerna. Jag vet bara att det till och med var en omöjlig sak att kliva på något av de allmänna fortskaffningsmedlen och till exempel helt enkelt ta spårvagn 41 ut till Pötzleinsdorf eller spårvagn 58 till Schönbrunn för att, som jag förut inte sällan hade gjort, promenera en hel dag i Pötzleindorfer Park, i Dorotheerwal eller i Fasangarten. Att slinka in på kaffehus och restauranger beredde mig däremot inga speciella svårigheter. Nej, det ingav mig varje gång som jag rastat och styrkt mig lite grann en tillfällig känsla av normalitet, så att jag i detta skick, återställd och med en fläkt av tillförsikt, emellanåt trodde mig att jag utan vidare, bara genom att ringa ett telefonsamtal, kunde få ett slut på min stumhet som varat i flera dagar. Det slumpade sig emellertid som så att de tre-fyra personer som jag eventuellt hade velat tala med alla var ute och inte kunde trollas fram hur länge jag än lät det ringa. Det inställer sig en speciell tomhet när man är i en främmande stad och förgäves prövar telefonnummer. Om ingen vill svara så är detta en besvikelse av oerhörd räckvidd, alldeles som om denna lek med siffror verkligen var på liv och död. Vad återstod mig alltså, när jag åter hade stoppat på mig de klingande mynt som kom ut ur automaten, annat än att planlöst vandra vidare ute intill sena kvällen. Inte så sällan tycktes det mig då, antagligen därför att jag var så trött, att jag såg någon bekant gå framför mig. Dessa hallucinationer, ty något annat var det ju inte, handlade uteslutande om människor som jag inte på åratal hade ägnat en tanke, om människor i det förgångna så att säga. Även sådana som med säkerhet inte längre var i livet, såsom Mathild Seelos och den enarmade notarien Fürgut, såg jag. En gång, i Gonzagagasse, trodde jag mig till och med känna igen den vid hot om en död på bålet från sin hemstad fördrivne diktaren Dante. En god stund gick han, lite längre än de andra fotgängarna fast utan att de alls lade märkte till honom, en bit framför mig med den välkända mössan på huvudet, men när jag skyndade på stegen för att hinna ifatt honom svängde han in på Heinrichsgasse och syntes ingenstans till när jag kom fram till hörnet.”.
Jag tystnar och tittar upp. Kenneth betraktar mig och går sedan mycket försiktigt bort till ytterdörren, öppnar den och rör sig sedan likt en skugga ut i trapphuset. Jag kan inte längre se vart jag borde bo eller vart jag borde vara eller vad jag borde vara. Kanske kände sig även Dante så en gång. Men en väsentlig detalj skiljer mig och Dante åt; Dante strävade efter paradiset och jag strävar bort från paradiset. Låt mig aldrig behöva få återvända till dess pompösa tristess. Låt mig aldrig behöva öppna gravarna återigen.
En tid efteråt bjuder Kenneth mig på en resa till Rhodos. Jag tackar ja.

13. rhodos

Jag vaknar av mobillarmet. Kenneth har redan gått ut och satt sig på balkongen för att dricka en kopp te och röka sin morgoncigarett. Vi är på Rhodos för att komma iväg och helhjärtat kunna ägna oss åt efterforskningar kring våra framtida litterära verk. Jag försöker att inte tänka på öppnade gravar.
Kenneth bjöd emellanåt in mig i duschen under vår resa, kanske var han uppfylld av det antika Grekland. Vi kunde stå och tvåla in, tvätta av varandra och trivas med livet och tala om allt det som hade sammansmält oss som vänner men jag hade hela tiden tvivlet inom mig. Det var precis likadant med kvinnor. Och det var precis likadant med mig själv i ensamheten. Jag kände mig som sett oskrivet, blankt blad. Jag talade med Kenneth om det här och han förstod vad jag menade.
Kenneth dricker upp sitt te och röker klart sin cigarett. Han går därefter till affären och köper whiskey till mig. Han kommer tillbaka och ger mig min whiskey. Jag dricker som om jag vore besatt. Vi talar om allt, precis allt.
Slutligen ligger vi med varandra. Det var han som tog initiativet. När jag vaknar upp känner jag närhet men ingenting mer. Kanske är närhet till en annan människa det enda jag behöver för tillfället?
Just nu är jag till synes ett tomt kärl. Men jag känner mig paradoxalt nog sprängfylld. Jag kan göra vad jag vill och gör även det. Jag är en urkraft. Jag är Beethovens sjunde symfoni. Jag kryper närmare Kenneth och viskar ”Non Serviam min vän tillika broder” i hans öra. Jag kysser honom sedan i nacken, vid brytpunkten mellan hud och hår och går sedan upp ur sängen, klär på mig, tar med mig det som är kvar av whiskeyn och några cigarettpaket som ligger strödda runtomkring i vårt hotellrum.
Sommarnatten välkomnar mig. Jag funderar på ett eventuellt upplägg till en berättelse jag borde skriva ner. Jag har en historia som handlar om en relation mellan en man och en kvinna som skaffar sig ett barn som är dött. Det är även en historia som innehåller en död mor, en död kärlek, ett flyktigt leverne mellan olika länder, mord, fysiskt förfall, konst, klassisk musik, sexualitet, gravskändning och så vidare. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans. Och när jag väl inte vet vart jag borde börja någonstans griper en känsla tag om mig som om jag någonstans inom mig redan har insett att det är över.

förspillda dagar

1.

Det illavarslande suset söker sig in genom springorna. Hon försöker troligen stålsätta sig men det är för tidigt för sådana skådespel. Det är något med atmosfären på den här platsen, någonting som gör att cigaretterna smakar av det mord jag har bestämt mig för att lösa. Lögnen vilar tungt då jag rör vid den med mina händer. Drar planlöst runt i staden och håller “förhör” med människor. Vad jag får fram är att ingen verkar veta vem du var, det verkar som om du redan var förintad innan jag ens fick nys om att du var borta.

Där, på trädstammen, hans meningslösa ristande av initialer, som en grottman. Det måste vara han som gjorde det, jag tycker mig kunna känna igen hans handstil. Den svävande, feminina anden vilar i trädkronorna även då det är han som har dött, inte hon. Jag sätter mig på ett fik och dricker en kopp kaffe som snart blir tre stycken koppar. Kaffet smakar blod.

Återigen möte med henne, hon säger sig veta att han borde vara vid liv men jag anar att hon döljer något. Jag får en bunt med anteckningar av henne, det är hans livsverk, påstår hon. Jag tycker att det material jag får av henne tycks vara fingerat. Hon känns som en typisk svart änka, avsvär sig skulden till hans undergång. Men jag har fortfarande inga ledtrådar, jag vet inte vad som har hänt med honom. Allt jag vet om honom vet jag genom henne.

Min rygg värker, jag känner mig krum och framåtböjd. Jag har suttit stilla alldeles för länge. Det har med mina efterforskningar kring hans försvinnande att göra. Hon ger mig ingen mer information. Det är alltid något som saknas då jag går igenom alla de dokument jag har samlat på mig och fördjupat mig i under åren. Och ja, det har gått åtskilliga år nu sedan jag började min utredning, alldeles för många år. Jag har börjat dricka kraftigare och fallet ter sig alltmer absurt och svårlösligt för varje ny dag som anländer. Alkoholen ger mig en viss lindring då jag famlar runt i den labyrint som har utvecklats genom mina alltmer välfyllda mappar innehållande information angående “vad som egentligen hände”.

2.

Fårorna i mitt ansikte har blivit djupare. Det var så länge sedan jag befann mig framför en spegel, betraktande mina egna drag. När det väl hände så ryggade jag till en början förskräckt tillbaka, men sedan tog jag mod till mig och återvände till spegeln, rörde med mina fingertoppar vid den egna spegelbild. Det där var alltså jag, denna “karaktär” som existerade i spegeln. Jag var förkrossad under en tid, kan inte riktigt minnas hur länge. Under den här tiden blev min utredning lidande, men fallet var fortfarande öppet, ingen av mina överordnar hade än så länge lyckas stänga ner min utredning. Det gjorde de så småningom, det var då jag övergick till att, så att säga, bli ett “Private Eye”, det vill säga en privatdeckare.

Idag, en insikt om hur det kommer te sig då jag sammanställer min utredning. Det kommer bli till ett upphetsat spel i slutändan, jag känner det på mig. Just nu, en känsla av harmoni, det gör att min kropp känns rusig. Dagens tämligen handlingskraftiga manövrar sätter direkt spår i mig och jag slår mig för bröstet, lättnaden överskuggar nästan de tragiska aspekterna jag vet existerar bland de ständigt växande buntarna. Och jag skriver om, skriver om och skriver om, samma papper, nya bokstäver, samma bokstäver, nytt papper och sedan samma papper, samma bokstäver, men det blir aldrig detsamma och utgången blir i slutet av varje sida ingången. Men det är ett självbiografiskt verk som jag skriver, det kan vara så enkelt. Det handlar dock inte om mig även då det behandlar mig och behandlas av mig. Svårare än så är det inte.

Kvinnan i den lilla butiken som säljer koppar, glas, tavlor, porslinsfat, böcker av skiftande kvalité, fingerborgar osv. anmärker att det blåser kyligt. Jag håller med och lämnar fram de fyra böcker jag köper. Jag får för en gångs skull en rejäl kasse att bära dem i. Och på tal om kassar, jag har aldrig glömt mannen jag såg på ett tåg någonstans i småland. Han använde sig enbart av kassar, han bar förmodligen runt på omkring tio stycken kassar, han föredrog att ha sitt samlade liv i kassar istället för i en eller två bruna läderväskor. Jag förstår honom, jag förstår honom alltför väl. Jag minns inte nu, i detta ögonblick, om han använde sig av både plast- och pappkassar.

3.

Fortfarande inte ett spår efter människan. Det enda konkreta spår jag har av honom är under de nätter då han drömmer. Jag kan emellanåt möta honom bland barborden i mina egna drömmar, han stöter in i mig och betraktar mig snabbt, men utstuderat, under vad som känns som en outhärdlig tystnad. Om jag inte visste bättre så skulle jag få för mig att mitt liv såsom utredare har börjat bli till en film noir tillika en spaghetti western. Hans änka talar fortfarande inte, ibland ringer jag till henne mitt i natten, skriker desperat, “vad hände med honom, du måste veta mer!” varpå hon svarar att hon har sagt allt hon vet. Hennes kvinnlighet är för mig förbluffande.

Jag går igenom de intervjuer jag har hållit med hans vänner. De verkar vara överens om att det existerade saker och ting han inte diskuterade med någon. Men hur skall jag komma åt dessa faktorer? Detta är avgörande för mitt fall. För övrigt fick jag inte tag i många som kunde kallas för hans vänner, de flesta var mer eller mindre bekanta, men alla hade de åsikter angående hans “agerande”, jag lyssnade och teg, jag lyssnade och skrev, jag gjorde det enda en man i min position kan göra. Att iaktta och registrera.

4.

Änkan kom förbi min lägenhet. Hon sa att hon hade tagit kontakt med ledningen inom mitt distrikt och att de tillsammans hade diskuterat min utredning av hennes makes försvinnande. De ansåg sig vara överens om att min utredning inte höll måttet. Hon såg väldigt ledsen och besviken ut. Jag tog fram en cigarett och satte mig mellan två av de stora pappershögar där jag hade samlat bevismaterial och tände den. Cigaretten smakade förträffligt. Jag kunde se, genom en springa i mina vita gardiner, att det var grått ute. Hennes ansikte var förmultnat av gråt, det såg ut som om hon hade drunknat och sedan sänkts ner i en sjö i närområdet. Jag sa det aldrig till henne. Efter en stund av tystnad och blickar som vi riktade mot varandra så önskade hon mig lycka till med vidare undersökningar. Jag hade svårt att förstå vad hon menade eftersom det för mig hade känts som om hon hade motarbetat min utredning redan från början. Vad gäller mina chefer så var det som vanligt, de gjorde allt de kunde för att sinka mina framsteg. De hade inte ens insett att jag numera var ett “private eye”, jag jobbade inte ens på deras jävla avdelning. Eller det kanske jag ännu gjorde? Jag kanske bara hade fått för mig att jag hade gått solo? Jag blev osäker men kände inte för att spekulera vidare i det. Jag tog istället fram min flaska med whisky, hällde upp ett glas som jag svepte och hukade mig sedan över en av pappershögarna, den som stod närmast mitt skrivbord, och fortsatte mitt arbete. Hennes ansikte. Jag fick en kall kår som gick längs med hela min rygg. Det kändes som att hon var på väg att dö. Jag häller upp ännu ett glas och blir vid medvetande.

5.

Efter en tid av mer eller mindre stadig (nåja) nykterhet lyckades jag få upp en del nya ledtrådar att följa i utredningen. Jag besöker en spådam som jag har lyckats få kontakt med genom ett visitkort jag hittade på tågstationen. Det står att hon kan få kontakt med de döda, hon vill inte att jag kallar henne spådam, hon föredrar att bli kallad medium, jag kallar henne Liza, det verkar vara så hon heter. Jag frågar Liza om hon kan kontakta en person åt mig, en man som har försvunnit. Hon spänner ögonen i mig, hennes ögon är kastanjebruna, i just det ögonblicket vackra, och sedan släpper hon greppet om min blick och tittar ner i träbordet vi sitter vid varsin ände av, det är ett litet runt bord, ingenting märkvärdigt. Jag tittar också ner i bordet, tar med andra ord seden dit jag kommer. Hon fattar tag i mina händer och börjar mumla någon för mig ohörbar ramsa samtidigt som hon sakta reser på sitt huvud tills hon har gått från att stirra ner i bordet till att istället stirra upp i taket. Hennes ”ramsa” har nu utvecklats till ett monotont hummande tillika vrålande. Jag känner mig illa till mods samtidigt som jag tycker att det är skrattretande. Hon tystnar tvärt och börjar återigen betrakta mig, hon håller fortfarande i mina händer. Hon gräver ner sina naglar i mina händer. Liza verkar besatt av någon yttre kraft. Rummet blir mörkt och för ett ögonblick upplever jag endast svärta, svärta och tystnad, den sortens tystnad man kan ta del av i exempelvis ett mausoleum, rummet efter denna intensiva känsla kallt och jag lägger märke till att det sipprar rök ur min mun pågrund av kylan, ett sorts dimmigt ljus uppfyller nu rummet. En intensiv smärta går in i mig och vill inte ta sig ut igen. Lizas ögon har blivit fyllda av glöd, hon har kört ner naglarna så djupt hon kan i mina händer så att det blöder. Jag får för mig att tiden har upphört att röra sig, jag tror att allting står fullkomligt stilla. Jag förlorar medvetandet.

Liza väcker mig, rycker och sliter i min kroppshydda tills jag kommer till sans igen. Hon slår mig även lite i ansiktet med öppen handflata, det klarar jag inte av och fångar på pur instinkt upp hennes arm och trycker den mot hennes ansikte samtidigt som jag med min vänsterhand tar ett grepp om hennes kinder, trycker ihop dem så att hennes ansikte ser fjantigt ut och stirrar henne stint i ögonen tills hon viker med blicken och erkänner inför sig själv att hon är mig fysiskt underlägsen. Jag släpper mitt grepp och frågar henne vad som hände och hon säger att jag kanske för en gångs skull har fått kontakt med mig själv, jag förklarar för henne att nu var det ju inte mig vi skulle ha kontakt med utan en försvunnen man, hon betraktar mig och ler, en av hennes tänder är borta, jag viker rundan med blicken och det känns som jag skall kräkas, drack antagligen mer igår än vad jag själv vill erkänna. Jag söker mig mot dörren med huvudet böjt och mår väldigt illa, Liza ropar någonting till mig men jag hör ingenting. Jag lämnar hennes lägenhet med en hemsk känsla i bröstet. Någonting har väckts inom mig, en gnagande oro som sinom tid kommer växa sig stort och bli till en hel existens.

Sitter inne på en lokal pizzeria, äter en capricciosa och dricker en starköl på fat ur ett 60 centilitersglas. Stammisarna betraktar mig med våta, döda blickar. Jag fingrar på mitt cigarettpaket och tänker Billy Wilder-filmen ”The Lost Weekend” (”Förspillda dagar”) från 1945. Det är en film jag alltid har älskat och jag tror att den kan ha någonting med själva min utredning att göra. I övrigt är det en av Billy Wilders bästa filmer och även en av Ray Millands bästa roller. Han spelar en alkoholiserad författare. Det är då det går upp för mig varför jag tänker på den, människan jag söker efter var författare, hans fru nämnde det. Det förbryllar mig att jag kallat henne för änkan, jag vet ju inte ens om han är död ännu. Jag tror hon nämnde att han var lite hård med flaskan emellanåt, han verkar vara en bra människa, även jag har haft en del författardrömmar under åren, men det blir aldrig någonting, jag har fullt upp med att skriva ner mina utredningar, inte kan väl jag hitta tid till att sitta och dravla runt med skönlitteratur då det faktiskt finns en verklighet jag måste ta itu med. Jag har en utredning att slutföra. En grabb på runt 21 vårar passerar mig med en trave böcker, bland annat Arthur Rimbauds “Une Saisons en Enfer”, Charles Baudelaires “Fleurs du Mal” och Friedrich Nietzsches “Der Antichrist”. 10 år senare är han borta, försvunnen, kanske död.

vi drunknar i alkohol och kärlek

1.

Jag var emellertid övertygad om att jag snart skulle dö. Om det rådde det ingen tvekan. Jag sitter på krogen och är inne på den sjunde ölen och betraktar regndropparna som ömsom rinner ömsom förökar sig på fönsterrutan. Jag känner mig som en vandrande klyscha, men ni skall veta att jag har storslagna planer, kanske inte lika storslagna som en gång i tiden men ”det finns saker man måste göra”. Oj, nu råkade jag skrika högt också. En av kvinnorna bakom disken betraktar mig på ett besynnerligt sätt, jag tror att en av dem heter Sanna, eller Karin kanske, nej, hon heter nog Margareta… äh, jag vet i fan, hon har något namn i alla fall och hon som inte reagerade har ett annat namn. Jag sveper ölen och vinkar åt henne. Hon kommer med en ny, hon känns fan jävligt fin alltså, jag råkar nudda hennes hand då hon sätter ner glaset, hon har små fina händer, lena fingrar, mjuk hud, hon kanske inte är så pjåkig som jag har fått för mig? Hon har fan rätt tajt röv också, snygga små bröst. Hon är nog helt och hållet min smak, men nu öl, tar det där andra senare.

Spyr inne på krogens toalett, kräk ur mun och sedermera även näsa, det kostar på att vara ett missförstått geni. Jag har ingen uppfattningsförmåga, tar upp min mobil, skriver cut-up-sms som jag sedan skickar runt till vem som helst i min telefonbok och sedan ringer jag upp lite nummer på måfå, en del skäller ut en, en del är glada. Tvättar av mig och lämnar toaletten. Jag blir förmodligen iakttagen fast jag vet inte eftersom jag inte är där på krogen utan enbart i mitt eget huvud. Går fram till baren och beställer whisky även fast mitt konto i princip är tomt. Det värmer jävligt bra, sex centiliter och det säger ju sig självt att det dessvärre enbart är sex centiliter. Då man är van med en annan mängd för en billigare penning blir det svårt att gå på krogen men jag klarar mig. Tar en öl också, går och sätter mig vid mitt bord igen, ramlar av stolen, sätter mig upp igen, dricker upp min öl och börjar sedan dricka slattar från andra bord. Jag vrålar ”Margareta! Kom hit!” och ingen kommer, jag tittar mig omkring lite och börjar fnissa. Krogen verkar vara tom på människor, jag är sist kvar och en av dörrvakterna drar ut mig och jag bara garvar samtidigt som jag känner mig vansinnig och aggressiv.

Uppvaknandet dagen efter, en mobiltelefon raderad på innehåll, man vet inte vad som har gjorts eller vad som har hänt, man har kanske en del nya meddelanden som man tar bort precis efter man har läst dem eftersom förnedringen och ångesten är alltför stark för att kunna tänkas och kännas för ögonblicket, eller så begrundar man dem och känner sig ännu mer missförstådd eller så är man som jag och bryr sig inte även om man i vissa enskilda fall kanske bryr sig en aning, men det skiter jag i. Man söker sig in till badrummet och lägger sig i duschen i runt en halvtimme och sätter sig sedan för att skriva, lägger sig sedan i soffan, går sedan ute i omgivningarna under ett par timmar och beger sig sedan hemåt, går mellan soffan och skrivandet och vill det sig riktigt illa börjar man dricka igen och det är klart att man vet vad man håller på med och det är klart att man inte tycker om sig själv samtidigt som man tycker om hur det känns inom en.

2.

Sitter på krogen igen. Hon som jag inte vet vad hon heter kommer fram till mig. Hon undrar varför jag ser sorgsen ut. Jag svarar att det är för att de som jobbar på systemet dömer mig efter hur mycket jag dricker och att alla andra nästan gör det också. Hon klappar mig på huvudet och frågar mig om jag vet vad hon heter. Jag skakar på huvudet och tittar ner i mitt ölglas. Hon säger att hon heter Magdalena. Jag lyser upp och förstår att jag inte är ensam. Jag frågar om hon kan hämta en öl till åt mig och hon tittar på mitt halvtomma ölglas och nickar. Jag sveper ölen jag har framför mig och ger henne glaset. Hon går iväg mot baren.
Hon kommer tillbaka med en ny öl, jag tar den ur hennes hand innan hon hinner sätta ner den på bordet och smuttar på den och frågar henne sedan om hon vet vem Maria Magdalena är. Hon ser oförstående på mig. Jag ler och tar sedan till orda och förklarar för henne. Hon ser lite förnärmad ut, orden kanske inte riktig kommer ut som de skall ur min mun tänker jag. Hon säger sedan efter en stund att hon skall gå ut och röka och undrar ifall jag skall med och jag dricker upp min öl och går med henne ut.
Vi står och röker cigaretter och tittar på varandra och det känns som att hon känner sig lite olustig i min närvaro. Jag börjar bli full som fan och tappar greppet om mig själv, röker klart min cigarett och går fram och ramar in hennes ansikte med mina händer och säger ”du är fan riktigt vacker och mysig” och pussar henne blött i ansiktet, förhoppningsvis i pannan, men jag bryr mig egentligen inte.

Jag vaknar upp. Går in och ställer mig i duschen och reglerar strålen mellan varmt och kallt. Är säkert inne i tjugo minuter. Går ut i köket och dricker vatten. Tänker på hennes lilla ansikte och mina, antagligen, stora händer. Det är lätt att tappa proportionerna över hur stor man egentligen är. Jag känner mig halvfet och jävligt snygg. Kommer inte ihåg någonting efter att jag pussade hennes ansikte. Jag måste ha tagit mig hem eftersom jag vaknade i min egen säng. Går in och gräver i mina fickor, mycket riktigt, en tågbiljett och även ett kvitto från Statoil som visar på att jag har köpt ett sexpack folköl och mer cigaretter. Jag kollar i mitt skafferi och inser att min flaska med rödvin också är slut. Jag startar upp min dator, lägger märke till att jag har skrivit ett tiotal bedrövliga texter om förlorad kärlek och sprit. Det går nog att göra någonting av det. Jag känner mig relativt nöjd med gårdagen och natten.

3.

Sitter framför datorn och skriver och dricker öl och lyssnar på Nationalteatern. ”Trodde jag var stark, men jag hamna i en park”. Det är en relativt vanlig dag, kväll och sedermera natt. Maria, nej, jag menar Magdalena ringer mig. Jag svarar och säger att nu hade hon tur eftersom jag alltid försöker stänga av min mobil när jag dricker. Hon skrattar som om hon inte tror att jag menar allvar. Jag låter henne hållas och undrar vad hon vill. Hon säger att hon vill träffa mig och jag svarar att jo det kan hon väl få. Hon undrar om jag är tvilling och jag svarar ja. Hon säger att hon är fisk. Jag säger att det tycker jag låter ok. Hon låter påtänd och kåt eller något. Hon säger att hon skall komma över till mitt. Jag svarar henne att det får hon mer än gärna göra.

Runt två timmar senare, jag tror det i alla fall, har druckit en del vin under tiden, så ringer det på min dörr. Jag öppnar. Det är Magdalena. Hon kramar om mig när hon kommer in och pussar mig lite lätt på min kind. Jag tar det som ett gott tecken. Jag stapplar bort mot min stereo och sätter på lite Cornelis Vreeswijk. Ni har typ samma kropp säger hon till mig. Jag säger till henne att jag är längre än Cornelis och inte alls har lika stor kagge som han eller lika mörka drag, jag är inte av vallonskt ursprung. Hon ser påtänd och kåt ut. Hon måste vara det. Jag sätter mig i soffan och hon sätter sig också i soffan och kurar ihop sig invid mig. Jag tappar upp ett glas vin till och tänker att det här är nog det enda rätta. “Jag är en tvivelaktig figur”. Blackout.

4.

Jag har sådan fruktansvärd ångest att jag inte ens kan röra mig. Återigen regn, detta eviga regn som slår mot fönsterrutorna. Magdalena är redan uppe. Jag kravlar mig upp ur sängen och går fram till henne, lägger mina armar runt hennes kropp bakifrån och kilar in min kuk mellan hennes ben. Kuken erigeras och hon gnider sig mot den och för in den med sin lilla hand i sin relativt trånga fitta. Jag knullar henne bakifrån i köket. Vi går sedan in i sovrummet igen och fortsätter. Min ångest försvinner och hon verkar inte ha någon ångest. Jag kommer relativt fort och hon ligger enbart och kuttrar. Jag tror nog att man skulle kunna få för sig att vi är förälskade i varandra. En stund efter att vi har legat med varandra men fortfarande ligger och myser berättar hon för mig att hon har torkat upp min spya under natten. Jag ser oförstående på henne, minns ingenting och säger att jag inte brukar spy. Hon säger att hur det än är med den saken så gjorde jag det inatt och att hon torkade upp det. Jag tackar henne och går in i badrummet och sätter mig i duschen, min ångest återvände. Hon måste verkligen älska mig, annars hade hon inte torkat upp spyan eller så tycker hon bara synd om mig.

Jag hör av mig till Magdalena på fyllan någon vecka senare och undrar vad fan hon tror att hon håller på med. Hon svarar mig att hon fyller år och att klockan är runt fyra på natten. Jag lugnar ner mig och säger grattis och sedan pratar vi om vad som helst i runt två timmar. Hon verkar verkligen tycka om mig och bjuder in mig på födelsedagsfika under eftermiddagen. Jag vaknar runt ett efter att ha somnat runt halv sju på morgonen efter vi sagt god natt. Jag klär på mig, duschar, borstar tänderna, smörjer deodorant under armarna och försöker klä upp mig lite. När jag kommer hem till Magdalena är det ingen där, jag är, trots min vilda natt först på plats. Jag frågar henne vart de andra är, hon förklarar för mig att jag är den enda som kommer. Jag får hålla mig för att inte börja gråta eftersom hela scenen är så förbannat tragisk. Tårtan hon har gjort smakar väldigt bra, jag säger det till henne och jag tappar för ett ögonblick min koncentration och tappar ut tårtan i mitt knä, en vindruva rullar in under hennes stol. Hon plockar upp den från golvet och suger på den, slickar bort grädden och biter sedan i den. Jag blir kåt och känner mig pinsam, det är inte mycket som behövs för att jag skall gå igång. Vi sätter oss och tittar på teve. Det är Simpsons, hon tar fram en vinare som vi delar på. Vi verkar tycka om vitt vin båda två, hon verkar dock inte så förtjust i rött vin som nästan är min favoritdryck att berusa mig med. Hon smeker mig på mitt lår och jag känner hur jag börjar bli varm igen. Jag tar ett grepp om sidan av hennes hals och balanserar upp hennes haka med min tumme och kysser henne. Vi är igång igen, vi är märkligt passionerade. Jag har inte känt så förut. Hon har kjol på sig, jag känner på hennes fitta genom trostyget, hon är väldigt våt, hon famlar runt med mina jeans och gräver efter min kuk. Vi knullar så småningom. Blir svettiga, jag trodde att det bara var en myt. Jag röker en cigarett och tar lite mer tårta, hon ligger naken på sitt vardagsrumsgolv och tittar ut genom fönstret, det är stjärnklart ute. Vi hade förmodligen bara sex i, inklusive förspel, runt tio minuter. Det känns alltid som att det är mycket längre. Jag kan inte hjälpa mig själv. Jag vill ha henne hela tiden. Hon vet om det. Redan nu är jag i underläge. Tur att jag fortfarande har spriten, där kan hon inte komma åt mig.

Ett år har gått på ett ungefär. Vi har flyttat ihop och börjar alltmer dra oss ifrån varandra, vi har inte lika mycket sex som förut och jag sitter för det mesta uppe om nätterna, skriver, lyssnar på musik och dricker vin. Ibland runkar jag till porr när hon inte är hemma. Det blir efterhand en vana jag inte kan bryta mig loss ifrån. Vi älskar väl fortfarande varandra men, eller jag älskar fortfarande henne väldigt intensivt men hon är kall och kylig och insinuerar saker och ting som jag inte skall förstå förrän långt senare. Hon är väldigt deprimerad och arbetslös, hennes jobb som bartender är över. Jag hankar mig fram på diverse småjobb och försöker försörja mig på mitt skrivande. Folk hör fortfarande av sig till mig men jag hör inte av mig till dem lika ofta.

Magdalena dumpar mig. Hon tar sitt pick och pack och drar en dag. Inget mer med det. För henne vill säga. Jag faller ner i en väldigt djupt svacka och dricker så mycket så att jag slutligen inte ens kan stå upp eftersom jag inte har ätit något på över en vecka och pågrund av detta i samband med drickandet gått ner sju kilo. Det vill sig så illa att jag en dag på väg till jobbet ramlar ut genom ytterdörren, med ena delen av kroppen i trapphuset och den andra inne i hallen. Därefter drar jag mig in på toaletten, kräks och sjukanmäler mig för att aldrig mer återvända till det arbetet.

Jag ringer till henne. Redan från början är hon väldigt kylig. Jag börjar med att vara snäll och försöker få henne tillbaka, men i takt med att hon inte berättar någonting för mig om sitt nya liv eller ens vilken stad hon bor i så blir jag alltmer aggressiv i mitt tonläge, speciellt i samband med att jag dricker. Magdalena och jag blir ovänner. V har inga gemensamma vänner och jag vet inte vad hon håller på med. Jag älskar henne fortfarande och försöker berätta allt för henne. Det gör det hela ännu värre. Hon svarar med att inte berätta någonting för mig förutom att jag måste sluta upp med vad jag håller på med. Jag får sparken från mitt arbete. Börjar studera. Klarar inte av mina studier. Mina besparingar blåser jag på alkohol och cigaretter och en veckas resa till Spanien.

5.

Med tiden blir allting bättre. Jag träffar en tjej som heter Maria. Vi är enbart vänner. Hon har redan sällskap. Jag hör av mig till henne så fort jag tycker det är lämpligt. Det går snabbt åt helvete. Hon flirtar med mig och sedan när det väl blir allvar så lägger hon locket på. Jag blir självfallet vansinnig. Jag tar återigen till flaskan. Hon ger med sig. Vi åker iväg på en backpacker-resa genom Europa. Jag tänker på Magdalena när jag och Maria badar nakna på en liten avsides strand i Kroatien. Maria är ursprungligen från Kroatien och heter egentligen Mira.

Mira och jag förblir mer vänner än älskare. Jag har ingenting emot det men det blir aldrig riktigt som jag har tänkt mig med henne. Hon älskar litteratur, precis som jag och skriver en hel del poesi. Jag kallar hennes poesi för kvinnlig och hon blir förbannad. Efter ett halvår så konstaterar Mira att vi borde göra slut. Jag låter henne göra vad hon vill. Vi har inte flyttat ihop så det känns skönt. Jag har fortfarande min lägenhet och hon har sin, i en annan stad. Vi förblir goda vänner, eller något liknande.

Jag sitter hemma. Försöker höra av mig till min familj och de få vänner jag ännu tycker mig ha kvar. De är oroliga för mig. Alla utom jag är oroliga för mig. Magdalena eller Mira hör inte av sig till mig. Kärleken är som sådan. Den kommer och sedan är den borta för alltid. Jag inser att tiden går fortare ju äldre man blir. Jag bär runt på ett klot av blygrå melankoli i mitt bröst. Jag dricker emellanåt stora mängder för att kväva min ångest inför resterande del av mitt liv. Jag dricker emellanåt stora mängder ifall jag är på gott humör, som för att fira. Jag har gjort mina val och ångrar ingenting. Det är kanske ur vissa synpunkter det värsta eftersom livet till stor del verkar bygga på ångest. Ibland kan jag tänka tillbaka på tiden med Magdalena och tycka att vi borde ha gjort allting annorlunda och att vi borde ha kunnat reda ut saker och ting men jag vet att det bara är drömmar, det är ett barns drömmar i en vuxen mans inre. Det känns som att hoppet faktiskt är det sista som lämnar en, hur banalt, vidrigt och motbjudande det än låter när man inte själv befinner sig i en fullkomligt hopplös situation som sedermera utgör ens existens. Jag går runt här och väntar på döden, på den eviga vilan, på intigheten, på tomheten, på upplösningen, på mitt eget Nirvana. Jag vill inte finnas till längre.

Det skadar inte att försöka

1.

Jag vantrivs i litteraturen. Jag bränner de sista sidorna av mitt senaste manuskript. 225 stycken maskinskrivna a4-ark. Jag har arbetat med det längre än vad jag vill minnas. Boken jag arbetade på var ett självbiografiskt verk, det skulle bli min främsta insats inom litteraturen. Det handlade med andra ord om mig, men i min bok var jag inte man, jag gjorde om mitt liv från början så att jag blev kvinna. Jag gick igenom hela mitt liv fast som kvinna. Vid första bearbetningen insåg jag att det var inte enbart kvinna jag skulle vara, jag skulle vara en slags Jesus-gestalt också. Nu bränner jag min bok. Jag kommer ihåg hur mycket jag fixerade vid den tidiga puberteten, hur jag gick upp i vikt, blev bred om höfterna och fick mycket större bröst än de andra flickorna i min klass, vi gick i trean på lågstadiet. Jag blev kallad för ”fet ful gris” och killarna tafsade på mig, tog på min rumpa, tog på mina tuttar. Jag blev väldigt snabbt van vid förnedringen, både från flickor och från pojkar. Smärtan att skriva ner dessa stycken var obeskrivliga. Jag förlorade min oskuld genom våldtäkt, en äldre man som jag tyckte var häftig. Ja, det finns mycket jag skrev om, många smärtsamma episoder i mitt liv som kvinna som jag aldrig skulle ha kunnat skriva om ifall jag levt mitt liv som man.

Men nu är det slut med det livet. Mitt tidigare liv brinner nu i en soptunna där jag genom åren har bränt mycket, exempelvis kvistar, gräs, kottar och andra saker jag varit tvungen att göra mig av med. Ibland har jag bränt människor i min tunna också. Fast då brukar jag göra som så att jag först styckar dem i badkaret, separerar kött från ben, hackar köttet i små grytliknande bitar som jag sedan samlar i påsar jag åker ut och tömmer i floden där fiskarna är som mest glupska. Det är benbitarna jag bränner här ute i tunnan, alltså skelettet, det blir bara aska kvar av människorna, aska och kött som hamnar i fiskarnas mage. Kläderna bränner jag också i tunnan om jag inte tvättar upp kläderna och använder dem själv eller skänker bort dem till Röda korset, Myrorna och så vidare. Ibland kan jag känna igen kläder människor har på sig då jag passerar dem på gator och torg och jag brukar tänka att den där personen vet inte att de bär klädesplagg från en människa jag har mördat och gjort mig av med.

Second Hand-butiker är något av det bästa som har startats ifall man äger en sådan morbid njutning som jag. Ibland tillverkar jag även smycken av  de benbitar som inte har bränts utan enbart rengjorts. Smyckena brukar jag sälja under sommarhalvåret på olika festivaler. Har även vid ett fåtal tillfällen behandlat människornas hud, färgat och så vidare. Det har blivit ett par fina lampskärmar, kuddöverdrag och fåtölj- tillika soffklädnader genom åren. De har jag sålt till privata samlare. De vet vad de handlar men de vet inte vem de köper det av.

Jag är deckarförfattare till yrket. Mitt senaste, numera brända verk, var min chans till att bli någonting annat än en nikotintuggummi-tuggande yrkesman. Ja ville så mycket, jag ville verkligen berätta sanningen om mig själv och inte skriva ännu en deckare som utspelar sig någonstans på ett övergivet sågverk i småland. Egentligen ville jag skriva om min karriär som mördare men ingen skulle tro mig, de skulle inte få ihop ekvationen. De asen vet inte ens att det är jag som står bakom min senaste frus försvinnande. Det råder fortfarande inga tvivel om att hon är vid liv någonstans i världen. Jag är alldeles för skicklig på att konstruera verkligheter för att någon skall kunna tro att jag blåljuger, att jag är en patologisk lögnare, att det inte existerar en enda stavelse sanning i det jag skriver. En sådan människa har jag blivit, en sådan som skapar världar, som gör allt för att tillverka en egen verklighet. Jag vet inte riktigt vad som är vad. Det är en av de största bristerna. Det är en av de största fördelarna.

2.

Det var hennes lena kind som först gjorde att jag blev förälskad i henne. Jag råkade röra vid den av misstag då vi gick en kvällskurs i drejning tillsammans. Man arbetade i par, jag och Lena blev ett par i och med att våra händer sammanfogades på drejskivan. Hon fick lite kladd på kinden och jag försökte torka bort det med mina leriga händer eftersom jag var oaktsam och hela högra sidan av hennes ansikte blev alldeles lerigt. Vi skrattade gott åt detta i efterhand då vi talade om det.

Vår första date ägde rum på en liten gemytlig, italiensk restaurang inne i centrala Malmö. Hon brukade gå dit och äta i sin ensamhet, hon hade inga vänner och ingen familj, endast ett avlägset halvsyskon som bodde i Australien. Vi matade varandra med pasta, det kändes som om vi var med i ”Lady och Lufsen” sa vi och skrattade. Det är behagliga minnen, det är den sortens minnen jag väljer att behålla av henne nu när hon inte existerar längre.

Jag bröt ihop då jag fick reda på att hon hade en annan, det var då hennes ben slutligen hamnade i soptunnan. Hennes älskare visste jag aldrig vem det var, han vägrade träda fram, kanske inbillade jag mig alltihop. Det här är min bekännelse, det här är mitt erkännande, det här är det verk som skall få mig åtalad för ett tiotal mord på andra människor.

Jag har mördat unga och gamla, pojkar och flickor, kvinnor och män. Det enda jag inte har lyckats ta livet av är djur och mig själv. Jag är allt för egenkär för att kunna ta livet av mig själv och djur har jag aldrig ens vågat klappat förutom en Golden retriever jag hade som ung som jag älskade över allt annat.

Jag tror att vem som helst kan ta livet av sina medmänniskor, jag är en människoälskare, jag avskyr misantroper, nihilister och annat löst pack som driver omkring i den här världen. Under min barndom var jag fascinerad av nazismen, det är för mig den renaste formen av ideologi, jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Att sedan försöka foga samman den med mer eller mindre allmänna anti-humanistiska filosofiska läggningar och så vidare anser jag vara absurt. Då vi hade maskerad i lågstadiet var jag Adolf Hitler, mina föräldrar brydde sig inte och mina lärare försökte övertyga de andra barnen om att jag var Charlie Chaplin, ungarna visste inte vem Charlie Chaplin var, jag gjorde dock alltid mitt bästa i mina försök att förklara för dem, lugnt och sansat, att jag var det tredje rikets ledare och ingenting annat. Jag blev klassens clown i och med detta. Ingen förstod att jag var seriös. Det är den typiska hållningen i Sverige, antingen skämtar man eller så säger man ingenting. I tonåren var jag mer för Stalin och Pol Pot. Det säger sig självt. Nu känner jag mest sympati för Hirohito.

3.

Så, jag har varit inne i staden och anmält mig själv. De bara skrattade åt mig. Nu sitter jag här hemma och skär mig i armar och på insidan av låren eftersom jag känner mig förnedrad och fylld till bredden av ångest. Det här beteendet har präglat mig sedan jag slutade upp med att dricka och röka. Så fort jag hamnar i en för mig pinsam situation känner jag hur något växer i mig, något som måste ut genom min kropp i form av blod. Kommer på tal om detta att tänka på mina stapplande ungdomsår då jag som ung kvinna alltid var fullast på festerna och skämtade om att ta livet genom att skära upp mina armar, från handflatan till armvecket. Skämten gick aldrig hem, jag var osäker på den tiden, osäker och deprimerad, jag kände mig inte hemma i min kropp och min första sexuella upplevelse var med en jämnårig tjej, hon var uttalat lesbiskt medan jag var blyg och oskuld. Hon vaggade in mig i en vag trygget som gjorde att hon kunde erövra mig relativt enkelt. Jag var väldigt glad över att hon gav mig kärlek och blev väldigt attraherad henne efter vår första gång, vi låg i hennes flickrum, smekte varandra och höll om varandra under hela natten. Då vi vaknade på morgonen var hon som förbytt, jag skämdes väldigt mycket över den här händelsen och hon var iskall, behandlade mig likt jag vore smuts. Hon sa att vi kunde fortsätta vara vänner men att det aldrig skulle funka mellan oss. Jag tyckte att vi var gjorda för varandra och övervägde flera gånger under ungefär ettårs tid att ta livet av mig pågrund av detta. Istället för självmord fördjupade jag mig i olika seriemördare. Mina favoriter var Jeffrey Dahmer och Edmund Kemper. Men det varierade kraftigt, ibland kunde jag vara besatt av John Wayne Gacy och Ted Bundy, nästa vecka Peter Kurten och Richard Ramirez och Andrei Chikatilo och så vidare. Som sagt, det var en fascinerande värld som öppnades för mig och jag brukade gå igenom alla seriemördare om kvällarna, göra ramsor om dem i min ensamhet. Det var högtid då BTH och The Green River Killer blev tagna. Nu skulle jag vilja skriva en essä om alla de seriemördare jag har fördjupat mig i genom åren. Men jag undviker att göra det. Det skulle mest uppfattas som skryt från min sida även fast jag egentligen bara vill göra det för att jag känner för det. Jag älskar att rabbla information.

4.

Idag känns det bättre. Är inte alls lika uppe i varv som igår. Jag får för mig att alltihop är inbillning, att jag har hittat på allt jag berättat om för mitt eget höga nöjes skull, det hade ju i så fall inte varit första gången. Men det kan väl inte vara så? Jag känner mig i skrevet, en kuk, min kuk, mycket riktigt, den hänger där slapp och mjuk. Hur kan det egentligen komma sig att jag minns min första menstruation så intensivt? Det är inte underhållande längre. Det har i och för sig aldrig varit tal om underhållning.

Jag betraktar fotografiet från en kappsegling som ägde rum 1992. Jag hittade fotografiet i en bok för många år sedan nu och det har efterhand blivit till mitt eget minne. Jag brukar känna på fotografiet, röra vid detaljerna som aldrig har haft med mitt eget liv att göra förutom i fantasin. Anteckningen på baksidan av fotografiet eggar upp mig:

”KAPPSEGLING 30 AUG -92

VID HAKEN KAN MAN

NÄSTAN ”TA” PÅ

BÅTARNA.”

Molnen på bilden är säregna, det känns som om det på fotografiet skall bli storm, jag blir orolig för de som sitter i båtarna. Det är tre båtar på fotografiet. Två stycken som seglar ikapp och en båt som rör sig i periferin och förmodligen inte tillhör sällskapet. Det kanske är någon i min familj som befinner sig i båtarna. Det känns som om jag skall börja gråta, de kanske drunknar, det kanske är som så att det var en drunkningsolycka som ägde rum den 30 augusti 1992 och att det är någon med en tvivelaktig läggning som har tagit fotografiet av båtarna som snart kommer gå under när det väl blåser upp till storm? Det är oroväckande moln som drar över himlen. Jag blir sugen på att lyssna på Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln”, kanske kan jag genom att lyssna på den rädda de stackars människorna som är mina närmaste från att drunkna, från att döden den dö? Jag sätter fast fotografiet med hjälp av lite blå kladdmassa på väggen bakom mitt skrivbord.

5.

Jag måste säga som det är. Jag har inte dödat någon. Jag är inte författare. Jag är allra minst deckarförfattare. Jag är inte man, jag är i själva verket kvinna eller ett litet barn utan könsidentitet.

Men jag hade en kvinna vid min sida som hette Lena, eller hon hette nog Maj nu när jag tänker efter, eftersom vi träffades i maj månad så var det så roligt att hon hette Maj, precis som månaden vi träffades i. Hon dog dessvärre av hjärnsyfilis. Hon hade krupit bakom ryggen på mig eller så hade hon fått sjukdomen innan vi träffades och sedan utvecklades den åt fel håll under vår tid tillsammans. Vi talade aldrig om den saken. Maj ville i vilket fall som helst inte ha någon form av vård vilket ledde till att jag fick se henne torteras ihjäl av sitt eget inre. Den sista tiden satt hon bara i en gungstol jag hade gjort åt henne och dreglade med en cigarett vilande mellan fingertopparna. Det var aska över hela golvet. Hon var bara skinn och ben. Hennes begravning var spartansk, åtminstone så pass spartansk en begravning nu kan bli, om jag hade fått bestämma själv så hade jag snickrat en låda åt henne och begravt henne i trädgården, det var vad vi båda två ville men vi orkade inte gå emot de allmänna bestämmelserna, eller jag orkade inte det, hon var ju knappt vid medvetande.

6.

I tonåren, före, under och efter min första lesbiska romans, den som höll på att ta mitt liv, insåg jag att jag var poet. Jag testade alla droger jag kunde komma över och söp mig redlös så fort jag kunde. Jag rakade mig inte under armarna och var stolt över mitt håriga kön, det är jag än idag. Jag läste mycket Ezra Pound och Louis-Ferdinand Céline. Jag tyckte även om de stora bögarna, Arthur Rimbaud, Yukio Mishima, William S. Burroughs och Jean Genet, Oscar Wilde läste jag endast om jag var på dåligt humör. Jag läste aldrig kvinnliga författare, med undantag för Elfride Jelinek, Gabrielle Wittkopf och Kathy Acker (även om hon känns så pubertal). Kvinnorna var för mig ett främmande folkslag, jag hörde alltid hemma bland männen, de stora självförklarade genierna, jag kunde vissa nätter fantisera om att rädda Friedrich Nietzsches liv genom att jag gav honom min kärlek, ibland kunde jag se T.S. Eliots lena händer och tillbakadragna, aristokratiska sätt framför mig då jag onanerade, jag använde aldrig vibrator eller dildo, mina fingrar ägde tillräckligt med finess för min egen kropp.  Framåt småtimmarna fantiserade jag om Otto Weiningers pistol, hur pipan fördes mot munnen där han satt i sin ensamhet i Beethovens gamla tillhåll och insåg att ingen förstod honom.

Jag har alltid avskytt det artificiella, förutom de artificiella paradis som alkohol och droger bygger upp, och sex förstås, även om jag i min kärna alltid varit a-sexuell. Jag trodde under ett halvår att jag var Comte de Lautréamont, det var ett förträffligt halvår. När jag blev såsom mest sensibel och självdestruktiv drack jag vin och tuggade i mig Charles Baudelaires ”Fleurs du Mal”, jag kan fortfarande minnas bitmärkena på bokpärmen som gjorde mig till den jag är idag, det enda varandets lag, kadaver, kadaver, jag har inte längre ont i magsäcken.

Med tiden lugnar man ner sig, åtminstone lyckas man bygga upp en fasad som ibland fungerar bra och som under andra perioder fungerar mindre bra. Just nu vet jag ingenting eftersom jag har förlorat kontrollen fullständigt. Jag knäcker en öl och känner efter, en fitta ja, det är vad jag har där nere, inga kukar på mitt landmärke. Helst av allt skulle jag vilja ha ett rövhål till kön och ingenting annat, för jag är rebell, jag är poet, jag är outsider, jag är parias, jag är störtad från himlen, jag är ljusbäraren, jag är Lucifer, jag är Ikaros, jag är Loke, jag är… och så vidare.

Raindrops

 

Jo… Har glömt att göra lite reklam. Bo Cavefors la upp en text av mig. Går att läsa här: http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.com/ Och så tänkte jag säga att det nu går att läsa mina anteckningar om film, gjorde en helt ny sektion. Kommer uppdateras åtminstone varannan dag. Det kommer även vara en del utläggningar om livet, filosofi och kärleken. Allt som läggs upp där är spontana ganska hastigt skrivna noteringar som jag inte går in och ändrar något i. Så stelt/bombastiskt/konstigt/felaktigt/dåligt språk är regel. Får se vad det blir av det. Gör som med den här bloggen, det som händer händer. Följ utvecklingen här: http://ichiifritzthekillerflicks.wordpress.com/

 

Nu är jag till att publicera den avslutande delen i Joon Svedelius Lindström underbara upplösningskrönika;  

S C E N E R    UR   ETT     S A M M A N B R O T T.

 

 

 

Midnatt råder och tyst det är i urskökan som aldrig sover; hon eller han som i all evighet låter män och kvinnor och kvinnor och män och män och män och kvinnor och kvinnor att beblanda sig med varandra på ett romantiskt manér. Mången gråter över spilld mjölk och jag gråter över konstverk som aldrig borde ha skapats men som existerar ändå; man blir gråtmild och sentimental när man kommer över ett sådant; en skrift eller en tavla som borde ha förgåtts i ett uråldrigt krig eller förpassats till det helvete där allt som inte borde göra den här världen vacker borde existera för sig själv och i sig själv.

Jag tänker tillbaka på hela mitt liv och inser att jag inte kommer ihåg så mycket mer än mig själv, min ständiga ensamhet och min outsider-position. Ifall jag skulle säga någonting annat skulle jag ljuga både för mig själv och för andra; jag har aldrig trivts och aldrig känt mig bekväm i de sällskap jag har befunnit mig, det har alltid uppstått problem och illvilligheter som visar för en att den här världen är inte gjord för andar som äger ett större utrymme än vad som tillåts. Det må låta absurt, det må låta orealistisk och megalomaniskt, men det spelar ingen roll, för det är sanningen. Och återigen, det här med relationer; ödmjukheten råder ständigt, men det innebär inte att kyla och extrema vindar av växlande temperatur uppstår när man väl inser att det inte längre finns någon relation att nära. Det har aldrig existerat mellanting, det enda mellanting som existerar är den svältfödda likgiltigheten som emellanåt äter sig fet och näringsrik och låter en att uthärda dagar och tidsåldrar av oändlig tristess. Och det är klart som fan att en människa som ser bortom horisonten, till den plats där det inte existerar någon horisont måste supa sig redlös under kortare eller längre perioder för att uthärda; någonting annat vore fullkomligt vansinne.

När jag tänker tillbaka på de senaste två-tre åren så uppstår en form av anti-materia i hela min uppenbarelse: jag kan inte komma ihåg någonting förutom mig själv längre, allt annat är dimmigt, emellanåt uppstår glimtar av klarsyn och när de sätts i rätt kontext är de kristallklara, som slipade diamanter; men i regel är det ingenting som sticker ut; det är ständigt denna svarta slamsörja som härskar i mitt inre: det finns ingenting vackert i de minnen jag en gång trodde jag skulle ta hand om i all evighet; de är nu istället enbart minnen jag inte ens kommer ihåg, jag kan inte ta dem till mig och det känns som om jag står på utsidan av en gigantisk bubbla och hela tiden har vetat med mig själv att jag aldrig har varit där; jag har inte varit delaktig i mina egna minnen, de känns konstruerade, precis som minnen av en död släkting är på en likvaka eller begravning. Ibland får jag till och med för mig att de är placerade av någon annan, av en extern kraft, att jag i själva verket är android som redan är determinerad och färdigkonstruerad från början. Men jag är inte en sådan som ogillar att bli överbevisad; ifall andra teorier existerar så får de gärna presenteras för mig och jag är alltid villig att byta ståndpunkt, men vad gäller min position i mitt liv och min påtagliga och utdragna självbevarelsedrift och den näring jag finner i ensamhet tänker jag aldrig ändra mig: jag har alltid trivts med ensamheten och trivs oerhört bra i ensamheten och kommer även i framtiden alltid att föredra ensamheten och så några människor i min omgivning som möjligt; jag äger inte det behov förutom i vissa undantagsfall som jag inte längre kan minnas vad det är för några. I ensamheten är jag kristallklar och kan formulera både mina tankar och mina känslor på bästa sätt. Jag är inte skyldig någon någonting och jag blir enbart äcklad när någon talar med mig om samhörighet med andra människor i den här världen; för jag har aldrig känt det och kommer aldrig att känna det förutom i ytterst svaga extatiska eller excentriska ögonblick då man blir ett med hela universum utan att riktigt veta om det. Då är det istället frågan om en undermedveten drift som tar en bort från en själv och låter en gå upp i den såkallade bespottade världsanden (som jag brukar kalla urskökan och som Gunnar Ekelöf ironiskt nog kallade Jungfrun) och bli en del av en interstellär blomning som aldrig knoppas av när det väl inträder. Detta händer dock i regel aldrig eftersom världen i majoritet är befolkade av tankelösa cerebralapor som enbart är inställda på att äta, skita, äta, skita, knulla, föda barn, äta, skita, sova, sova, äta, äta, knulla, knulla, dö, dö och dö.

 

 

 

Men ändå uppstår här ljuv musik emellanåt. I all den här ensamheten som råder på jorden. Och när jag väl blir förledd till att rastlöst vandra av och an på den här planeten (oftast i små, selektiva geografiska områden) uppstår en frid, men friden är aldrig så djup hos mig som när jag rör mig på folktomma gator och ser på människornas byggnader och jag på något sätt kan fantisera om att det bor ingen däri, det finns ingenting kvar, enbart intet återstår, det stora sköna avskalade Intet där så mycket av det jag kallar för mystik är avklätt, naket, yrvaket och bär en slöja av klarnad runt sina anklar. Däri kan jag se skönheten hos människan, som det enda minnet jag kan hålla för mig själv, i dess linda, i dess konstnärliga väsen, där allt det här lidandet når sitt fulla uttryck, där någonstans kan jag komma på mig själv med att jag är oerhört lycklig och att mitt liv trots allt är fyllt av glädje som aldrig kommer lämna mig. Och det har ingenting med någon annan att göra. Det har enbart med min relation till världen i sig själv att göra; när jag har slitit bort alla slöjor i våldsamma raserirus och äntligen kan nå det harmoniska stadiet av upplysning som finns inom mig. Där befinner jag mig nu. Helt och hållet sluten i den här öppenheten. Sluten ändock öppen; öppen ändock sluten: så är min existens i sitt innersta väsen.

16 januari 2011

Det var då jag började tänka konstiga tankar. Kanske hade det med vädret att göra. Jag upprepade så fort jag träffade folk att ”det blir nog en tidig vår i år, oavsett vad alla andra än säger”.

Jag hade aldrig förstått det här med att skriva och ändå dedikerade jag mitt liv åt det.

Köpte tvååttor för 10 kronor sexpacket på Hemköp. Är mycket nöjd.

17 januari 2011

Jag vaknar med blixtutslag i mitt blottade kranium. På flera fundamentalt närvarande nivåer känns det som om jag under natten har druckit en självlysande blå dryck; en slags nektar som enbart ges till shamaner som har fått rättighet att använda sig av manteln gjord av boaormars torkade skal.

 

 

 
Det hade börjat med att jag hade gjort en liten miniatyr av mig själv; hade målat en streckgubbe på ett papper och sedan klippt ut honom och lagt honom inne på vardagsrumsgolvet. Detta ledde till att jag var tvungen att bygga ett litet hus åt min lilla pappkopia; och sedan fick han vänner, och små böcker han kunde läsa, i en liten tv han kunde se filmer på, ett litet skrivbord han kunde skriva vid, små pappflaskor han kunde dricka ur, små cigaretter han kunde röka osv. Mitt liv var väldigt intressant att se ur det här perspektivet och den här skalan, även om mina figurer som jag hade skapat inte var skalenliga.

Den sanslösa vidrigt intensiva huvudvärken håller i sig fram till på kvällen, då börjar den avta lite; jag spenderar hela dagen i sängen utan en tanke på någonting; jag har enbart en klar känsla att jag är fri, att jag har sonat för att jag fortfarande befinner mig vid liv: Jag är nöjd över det här och känner mig som någon som har bestigit ett högt berg naken; ”mitt enda verktyg var en nål som jag gömt mellan skinkorna”.

19 januari 2011

Kafkastämningen i mitt liv tilltar. Jag får reda på att jag har gått en utbildning där jag är antagen utan att vara antagen pågrund av ett formellt snedsteg. Det är mycket intressant. För ett ögonblick börjar jag tvivla på min existens men behåller ändå lugnet och inser att jag alltid har varit här utan att vara här; det är helt i sin ordning att det även inom byråkratin har upptäckts. Det är inget egentligt problem, mest bara ett formfel. Jag är ju fortfarande här utan att vara här.

 

20 januari 2011

Jag får ihop två utkast till dikter på kvällen. Tidigare under dagen har jag arbetat med dem och druckit kaffe, rökt cigaretter och ätit fil och knäckebröd; korven jag har på mina brödskivor skär jag med kniven som jag håller i handen, i samma hand som jag håller korven, fast inte alltid, ibland lägger jag korven på ett skärbräde och skär av stora tjocka korvbitar jag har på brödet. Ser på Boardwalk Empire. En bra serie jag precis börjat se på. Jag påbörjar ett tredje utkast. Jag skriver ordet ”eruption” och stänger sedan ner dokumentet.

 
Jag går till macken och hämtar ut Tor Ulvens samlade verk på norska och Michael Strunges samlade verk på danska. Jag köper två paket cigg. Jag skall först ha Winston, men de har bara ett paket kvar så jag ändrar mig till Pall Mall. När jag kommer hem till lägenheten ryser jag när jag öppnar upp paketet böckerna ligger i. Jag kommer njuta oerhört när jag går igenom dessa böcker. Men det gör jag i princip alltid. Men det finns alltid en förhoppning om att hitta någonting nytt; någonting främmande, någonting bortom lögnerna.

23 januari 2011

Den senaste tiden har jag hängt av mig min kvarnsten och med nyproducerad säd i pungen och vildvuxet råg i ryggen betraktat mörkret för vad det är; nämligen min bästa vän. Ibland får jag samtal mitt i natten, inga problem, jag kan tala, i mörkret kan jag tala som en nyfrälst; och kanske är det även det jag är?
 

 

Vid fyratiden på natten till idag, när röken bolmar som mest ur grannens skorsten, minns jag att jag har två ex av ”En dåres försvarstal”; så jag tar upp det exemplar som är minst utsökt och bläddrar igenom det i jakt på någonting; jag hittar vad jag söker: ett förträffligt deprimerande fotografi på August Strindberg och Siri von Essen. Jag sliter ut hela sidan och sätter upp den vid min ytterdörr och känner mig något oerhört grotesk och frisläppt; det var längesen jag kände mig som så. I alla fall i den aspekten.

Under de tidigare timmarna har jag legat och läst, först i badkaret, och sedan i min säng medan jag lyssnat på P2, fortsatt min läsning och rökt cigaretter. En tid innan det lyssnade jag på havets brus på P1. Dessförinnan såg jag filmen Atlantic City där både Burt Lancaster och Susan Sarandon är alldeles perfekta för sina roller. Jag upptäcker även hur oerhört sensuell och sexig Susan Sarandon verkligen är; speciellt när hon står och tvättar sig med en citron i sitt handfat samtidigt som Burt Lancaster betraktar henne från andra sidan gatan genom sina fällda persienner. Ett av de starkaste ögonblicken i filmen är när Lancasters karaktär, som är en ”förlorare” som en gång rörde sig i mer hårdkokta kretsar, får upprättelse i slutet av sitt liv; han börjar sälja kokain utspätt med laxeringsmedel, mördar två mafiosos och blir som en helt ny människa: han börjar leva på nytt; han blir återfödd i slutet av sitt i övriga meningslösa liv. Han förför till och med Susan Sarandons karaktär; hon har inte en chans: hon kan inte motstå honom trots den enorma åldersskillnaden. Och det blir inte banalt; istället blir det förödande och väldigt vackert.

Nu är det återigen mörkt ute och jag har druckit en och en halv folköl, en halv kanna kaffe och rökt cigaretter och badat och påbörjat en ny Strindbergroman. Jag har under dagen mest lyssnat på Mahler. Det är med andra ord en behaglig dag som jag genomlider. Det känns dock på sätt och vis märkligt att det inom mig inte existerar någonting utöver det som är beskrivet; jag har fallit in i det tillstånd jag alltid velat befinna mig i; nämligen det obekymrade. Jag har inte en tanke i världen på någonting förutom att vandra runt planlöst ibland, ligga och läsa, skriva, lyssna på musik, se film eller ägna mig åt mina studier. Jag känner mig pågrund av detta faktum upphöjd; jag har inte ett enda bekymmer i världen. Jag går runt i min morgonrock i princip hela dagarna och trivs oerhört bra med det. Jag tror på fullt allvar att jag har upplevt min allra sista livskris. Det finns ingenting som kan rubba mig längre; jag är oberörd av allt som sker runtomkring mig. Jag har tagit det fulländade steget ut i min egen verklighet.

8 februari 2011

Det är den åttonde februari. Det är en tisdag. Jag har lämnat det konventionella livet för gott; det försvinner med stegrande hastighet bakom mig. Drack en stor mängd rödvin igår men känner mig inte nämnvärt berörd av det. Jag har fått ihop 46 stycken texter till vad jag tror är en diktsamling. En av flera som ligger och skräpar i väntan på mognad, i väntan på ytterligare arbete, ett arbete som aldrig tar slut.

Jag kommer inte längre ihåg hur jag levde innan jag såg sanningen. Jag vet att jag hade skymtat den en gång för flera år sedan men att jag blev förförd av en lögn och sedan ramlade in i lögnen och stannade där tills den sprack. Men ibland ljuger jag ännu för mig själv, ibland vägrar jag inse att det här är mitt kall, att det endast finns ett enda mål med mitt liv.
Men jag är en man med fredliga avsikter. Då får man ibland för sig saker och försöker fixa och reda ut och pyssla om och fixa saker som varit trasiga ändå från början; en del ting föds trasiga och går inte att laga, åtminstone inte under loppet av endast ett liv. Och ett liv är allt vi har.

Jag lyssnar på Townes Van Zandt och dricker kaffe och röker mina Goal-cigaretter och skriver. Solen skiner idag. Det är oerhört kraftfullt; jag känner mig ett med hela världen. Det känns som att det faktiskt är någonting som händer med mig just nu, som om jag genomgår en metamorfos, en transformation som är nästintill avslutad: jag kan se igenom alla husfasaderna, se in i varenda levande människas hjärta. Jag har börjat mitt nya liv på riktigt nu och jag kommer inte dö på väldigt många år. Nuet är evigt och framtiden existerar inte.

14 februari 2011

Resterande delar av den existerande befolkningen i Sverige berättar för mig att det är alla hjärtans dag. Det är till och med som så att jag dagen innan alla hjärtans dag får en förfrågan vad jag tycker om alla hjärtans dag och vad den betyder för mig och om den betyder någonting för mig eller om det är som så att jag inte ens har tänkt speciellt mycket på alla hjärtans dag osv. Jag svarar som sig bör; det vanliga tugget och så efter det utvecklar jag det till det ännu mer vanliga tugget. Det är så vanligt att man inte ens behöver ta upp det här. Men det är ju så med alla hjärtans dag, det verkar göra någonting med en hel del människor eftersom de är lärda till att det skall vara något ”någonting” med alla hjärtans dag. Och då måste man maskera sig, precis som vid alla andra ”högtider”: man måste ha en åsikt om fenomenen, man kan inte vara riktigt likgiltig, och ifall man är det och ändå inte visar det blir man ändå ständigt påmind om de olika ”högtidernas” inlärda betydelse. Och det är väl som så.

Det är obeskrivligt mulet fast ändock en aning förskjutet ljust ute idag och det verkar som om det kan tänkas vara uppskattat av en del människor. För mig spelar det inte så stor roll, jag betraktar mest vad det är för sorts ljus ute och sedan noterar jag det och undviker sedan att bli mer fördjupad i det. Det är ännu små stråk av isiga vattenpölar lite här och var. Fåglarna flyger i stora skaror, in och ut ur varandras grupperingar; det är intressant, det känns som om de på många sätt och vis står över människorna, förutom då att de kan flyga, vilket är en självklart högre hierarkis position. Människor åker allt som oftast ut och in i varandra, till och med de människor som inte vill ha något att göra med andra människor stöter också emellertid till varandra eller möter varandra i sin, utifrån sig själv, givna kurs. Fåglarna sköter det dock på ett bättre sätt en människorna allt som oftast; de stöter inte till varandra när de korsar varandras banor, de är precis utanför den andres ”kraftfält” och nöjer sig med det, de ger sig inte in i den andres territorium på det sätt som människor allt som oftast gör, och ifall fåglarna gör det så gör de det med en avsikt. I alla fall de som flyger utanför mitt fönster, och det är den enda sortens fåglar som existerar för mig just nu i det här ögonblicket, och det här ögonblicket är allt.

Jag har inte lyckats tänka ut vad jag känner för någonting överhuvudtaget för tillfället. Dagarna kommer, sedan försvinner de och då inträder kvällen och därefter kommer natten och sedan försvinner den och sedan kommer dagen återigen i form av morgonen. Det är inte mycket mer än så; jag vet att tiden och “världen” fortgår runtomkring mig men jag har ingen som helst uppfattning av den. Den existerar men för mig finns den knappast på något annat sätt förutom i form av dess skiftande ljusutveckling. När jag drar ner mina persienner känns den ännu mera upplöst, då är det ju mörkt dygnet runt och det spelar inte mig någon roll.

 

 

 

Återigen det här med alla hjärtans dag. Jag har faktiskt en del minnen, ungefär två stycken som fick mig att uppskatta alla hjärtans dag. Jag hade nämligen för mycket längesen ett förhållande med en liten flicka, vi levde tillsammans, och slet sönder och förstörde varandra. Jag vet inte riktigt om vi gjorde någonting på alla hjärtans dag under de år vi var ihop men jag tycker mig kunna minnas att jag åtminstone försökte, precis som alla andra dagar, att visa henne hur mycket jag älskade henne. Men det var längesen, det är ingenting man behöver älta i numera, det som har varit har varit och inte mer med det, men ändå; det är någonting där som jag kan se hos mig själv: kanske har jag alltid älskat för mycket eftersom jag har så svårt för att älska i vanliga fall? Antingen älskar jag mycket länge och oerhört intensivt eller så älskar jag inte alls… jag är väldigt svår att komma inpå om man säger så… och när jag släpper någon innanför mitt enorma pansar- tillika istidsskal så är jag oerhört varm, oerhört hängiven, oerhört kärleksfull, andlöst älskande till min natur. Kanske är det därför jag inte kommer ihåg så mycket från alla hjärtans dag. Men jag tror att hon försökte… hon brukade försöka visa sin kärlek för mig på alla hjärtans dag eftersom hon brukade misslyckas med det de resterande dagar av åren vi var tillsammans. Och det uppskattade jag hos henne; att hon åtminstone försökte. Nu har hon dock, det var i och för sig längesen vi pratades vid, helt och hållet givit upp tycks det som: hon har blivit till en av de här varelserna som inte ens försöker, utan bara släpper allting och flyter med i den evinnerliga likströmmen som fylls av fler och fler kadaver var dag. Jag vet inte om det är så men det känns som så när jag tänker tillbaka på det vi hade; som att hon helt enkelt gav upp för att det var för svårt att leva. Kanske har jag också gett upp, men det tror jag inte, istället känns det som att jag kämpar mot alla likgiltiga normer och värderingar nu mer än någonsin och jag tror faktiskt att jag likt ett isflak har lyckats bryta mig loss från de massiven. Jag befinner mig nu helt och hållet ensam i en mycket kylig miljö där jag trivs. Och det finns ingen risk att jag smälter eller flyter tillbaka till de forna miljöerna; här är nämligen, likt jag nämnde, oerhört kallt och här finns ingen vind, allt är fullständigt stilla, till en början obehagligt men sinom tid behagligt.

18 februari 2011

Kanske var det den obeskrivliga hettan som fick mig att gång på gång söka mig tillbaka till alkoholen. Eller så ligger det någonting självdestruktivt i en del människor; en slags vilja till upplösning av den fysiska gestaltningen. Jag blir inte klok på det. Men det är mycket varmt emellanåt, alldeles för glödande: man vill nå aska, fullständig aska… man vill inte ens pyra längre. Ingen rök utan eld… jag vill ha eld, sedan vill jag att röken skall dö ut… jag vill kvävas och vara fullständigt övertygad om att jag har gett precis allt. Men det kan vara den obeskrivliga hettans om är själva orsaken. Men egentligen spelar det ingen roll. Ni kommer få se.

Jag brukar inte bry mig om att ta fram vinglaset längre när jag dricker mitt rödvin. Det känns onödigt. Istället brukar jag ta fram grogglaset (Gordons; ämnat för Gin & Tonic), det är den modellen som rymmer näst mest av de glas jag har; de glas som är större är de glas mitt ex lämnade efter sig, hon tyckte alltid de var fula så jag antar att det var därför jag fick behålla dem. Det är tryggt och sparar tid, man behöver inte fylla på så ofta och så kan man svepa i sig en större mängd vin under en mycket kort tidsrymd ifall man skulle behöva det. Men jag överdriver, eller kanske är det själva känslan av att jag överdriver som gör att jag inte överdriver.

Men jag är inte den som fixerar mig vid saker och ting, jag har aldrig ämnat sitta och skriva om alkohol sida upp och sida ner, istället skriver jag om saker som kärlek, kärlek tycker jag om och jag tycker om att älska andra människor; jag tycker om att ta andra människor för vad de är, det måste man göra, man kan inte haka upp sig på fel och brister, det ligger inte i min natur och så länge ingen hakar upp sig på mig hakar jag inte upp mig på dem.

Nu är det ju som så att mitt liv mest går ut på att försöka överleva, jag tar varje dag som den kommer och jag gör mig inte längre några särskilda illusioner om hur livet kommer te sig för mig, hur det kommer utvecklas kanske man kan säga. Det finns en tid i ens liv för att leva ett illusoriskt leverne, men det går över, efter det slår reptilhjärnan på och man rör sig mest efter invanda struktur och försöker ständigt bryta sig loss, uppleva någonting mer, men allt är tämligen likgiltigt i slutändan även fast det finns ljusglimtar; man måste våga ta chanser, man måste kunna riskera allt, det är dessa rutiner man skall ta vara på, nämligen sönderbrytandet av de ordinära rutinerna, man får aldrig fastna i ett mönster, man skall framförallt aldrig låta sig känna totalitär trygghet, det är den största faran av dem alla. Jag är inte speciellt delaktig i mitt liv längre, men jag fyller ut det med kultur, det är det enda jag kan göra, för jag lever för skrivandet, jag lever för litteraturen, för kulturen, för de sköna konsterna, för filmen, för musiken, för allt som kan ge mig någonting. Och framförallt, för kärleken till mig själv och till en annan människa. Men sådana saker är mer komplicerade än de andra fenomenen som man kan bedriva i sin egen solitära situation, kärlek är något man inte skall slösa på de som inte förtjänar det, man får inte låta sitt hjärta bli styrt av någon annans ifall de inte förtjänar det… låt aldrig någon trampa på era känslor och på er kärlek och på er älskvärdhet…. Lova mig det är ni snälla. Men ni kommer inte lyssna, ni kommer begå samma misstag som jag, och det är bra… man måste bli ett offer för att kunna offra sitt liv och sedan ta kontroll över det igen. Man får inte ge upp, det är uteslutet, för man skall inte offra sitt liv för människor som inte älskar en, man skall inte offra sitt liv för den här ruttna världen, mans kall offra sig för sig själv bara för att man vill det. Man skall se till att de högre principernas värde alltid står fasta och är rena, klara och genomskinliga inom en. Det är allt som betyder någonting. Kom nu ihåg det. Eller glöm det och gör precis som ni vill. Det är hela lagen.

 

 

 

Så finns det någon plats när man som jag emellanåt vaknar upp efter en veckas fylla och är fylld av frossa och högar av böcker som ligger staplade runtom i ens lägenhet? Finns det verkligen ett liv för en när varenda känsla är förhöjd så länge man inte får tag i det man behöver? När man rycker till när posten kommer och det låter som om åskan har slagit ner i ens dörr när böckerna eller filmerna man beställt dimpar ner? Det är klart det finns… dessa förhöjda abstinensbesvär brukar gå över ett dygn efteråt. Och jag talar ju inte om detta… det kan man inte göra… man kan inte säga till någon att man har problem… man kan inte säga att man har bytt ut bristen av kärlek mot alkohol, det är ju rentav löjligt… och vem skulle vilja älska någon som börjar bli mer och mer av ett äckligt fyllo som inte gör någonting förutom att skriva och supa och kedjeröka? Och det bästa av allt? Jag skiter i viket. Jag gör det jag skall… jag läser mina böcker, jag ser mina filmer, jag lyssnar på min musik och jag skriver och jag skriver och jag skriver. Men ibland brister motivationen och när natten återigen kommer tar man fram flaskan och tänker att det här är nog sista kvällen jag dricker så här in i helvete mycket. Och sedan tänker man ut att man har ju knappt några pengar kvar så man har ändå inte råd att supa så då spelar det ingen roll. Men nog fan lyckas man skrapa ihop det som behövs för att få tag på lite mer att dricka, någonting som kan bedöva en från den vidriga verkligheten där allt är grått, kallt och fullständigt isolerat. För det finns ingen kärlek i den här världen, det finns ingen som tar några risker, det finns ingen som ringer och vrålar till en mitt i natten ”jag älskar dig!” eller ”jag ångrar mig, jag saknar dig! Vi hade allt!”, sådant händer inte. Det lovar jag er. Det finns ingen som vill löpa linan ut, det är ingen som vågar utmana någon annan längre. Och de som gör det blir kallade för idioter och de blir anmälda. De blir de obotliga romantikerna, de blir dårarna ingen orkar bry sig om. Och jag känner hur vansinnet tilltar. Jag var nog aldrig ämnad för den nyktra logik och den ytliga idealism som råder. Istället tar jag mig ännu ett glas och väljer att glömma bort att den här världen ens existerar för den ter sig vidrig och den är konstruerad likt ett tortyrinstrument och en dödsfälla. Jag väljer Non Serviam. Jag väljer att vägra. Jag väljer att inte delta i alla dessa hemskheter som varar livet igenom. Låt oss bedja för att mänskligheten snart vaknar upp, låt oss bedja för att de uråldriga värdena återigen kommer göra sig påminda. Låt oss bedja för att förmågan att älska, att förmågan att känna kärlek återigen skall lysa klarare än allt det andra. Själv kommer jag försvinna, jag kommer bli en skugga, kommer bli en hatisk, bitter och cynisk jävel. Det kommer växa in i mitt kött och det kommer vara utomstående krafter som gjort mig till vad jag är. Jag kommer bli varelsen som föll från höga höjder eftersom jag trodde på någonting mer än det som är precis framför mig… eller vet ni vad? Jag är redan här. Jag nöjer mig med det. Jag ser ingen ljusning. Jag ser enbart mörker och får finna mig i det bäst jag kan. Det här äcklar mig. Det finns inget mer att tillägga. I alla fall inte nu. Vi förtjänar inte den här existensen vi har förlänats. Låt oss bedja om utrotning. Låt oss bedja för att någon börjar om från början. Låt oss bedja för att vi går åt rätt håll nästa gång människor kommer på tal. Det går inte att leva som människa utan kärlek. Man blir ett kräldjur, en insekt, en reptil och då agerar man som en sådan. Jag skulle vilja slita bort din strupe och leva flera dagar på din kropp och allt ditt till en början heta blod som sedan kommer bli precis lika kallt som allt det här runtomkring oss. Och det är därför jag dricker, det är alldeles för mycket hetta inom mig. Jag strävar mot askan. Jag strävar mot den totala upplösningen. Mot mörkret. Där inga känslor längre existerar. Nu tar jag någons hand och går in i ännu en dröm, men jag kan inte drömma själv, ty jag är sedan länge död, till och med utdöd.

22 februari 2011

Jag finner inte vad jag söker men mitt liv har jag fullständig kontroll över i den brist på kontroll jag nu har utlöst i mig själv.

Jag har inga känslor som ligger och pyr; det som först och främst existerar är ingenting. Vakuumdiet, hetsätning emellanåt och rödvin och film på film. Jag förkovrar mig och har tagit steget in i fiktionen. Verkligheten är bortlämnad likt ett hittebarn. Och jag gör det med ett avtrubbat skratt. För man måste kunna skratta, det är mycket viktigt. Människor som inte skrattar är väldigt svåra att umgås med.

För att svälta sig måste man äga förmågan att leva i jordligt överflöd.

Men det existerar någonting här inom mig, vad det är vet jag inte och hur det artar eller urartar sig har jag knappast en aning om.

Jag har kanske genom mitt liv skyllt på yttre influenser eftersom jag på något sätt alltid varit övertygad om att det inte finns någonting inom mig, men jag har alltid vetat att det har funnits en kraft inom mig som är fasansfullt mäktig och som överstiger allt det andra. Och ibland känner jag hur det lyser igenom, och de styrkeprov jag blir utsatt för och som jag berörs av blir desto mer likgiltiga, patetiska och värdelösa eftersom det enda jag behöver finns inom mig.

När jag var ute igår och gick en sväng insåg jag att de osymmetriska byggnaderna som sticker upp ovanför de andra alltid är de vackraste. Det gick även väldigt bra ihop med den rosablåa himlen. Jag tror nämligen att det var ljust ute när jag var ute och gick idag men det kan likaväl ha varit mörkt. Det var dock inte enbart den här osymmetriska längden som lockade mig, det var även ifall en byggnads topp var exempelvis rundad eller spetsig som fick mig att le och tycka att den människobyggda världen väldigt ofta är vacker när den är det oavsiktligt.

När jag vaknar vid lunch går jag upp och går sedan och lägger mig igen och vaknar runt halv fyra på eftermiddagen. De senaste dagarna har jag sovit i snitt 12 timmar eller något liknande. När jag väl kommer upp idag sätter jag på kaffet och röker några stycken små indiska cigariller. Jag låter Nietzsche ledsaga mig genom den här dagen och mina pengar är i princip helt slut och jag vet att jag återigen har gått in i fattigdomens tidevarv. Det kommer förmodligen vara såhär under en lång tid framöver. Jag kommer leva i en svältens och brist på pengars överflöd. Jag tycker om det. Behöver inte anstränga mig eller bekymra mig över ekonomiska frågor. Jag kommer ha råd att betala mina räkningar, kunna köpa en bok och lite rödvin emellanåt och det räcker för mig.

I övrigt har jag lyssnat extremt mycket på Donovans platta ”Hurdy Gurdy Man” vilket jag anser vara ett av de gedignaste album jag har hört på väldigt länge.

Morgonrocksmode är det skönaste som finns. Jag funderar på att slänga mina kläder och enbart gå klädd i morgonrock. Det gör jag nästan hela tiden ändå. Läser i min morgonrock. Det finns ingenting som är bättre.

23 februari

Vaknar tjugo i sju på kvällen. Det blir snabbt natt. Och den 23 februari blir den 24 februari.

 

 

Det är en finurlig och destruktiv komposition: Människan.

En rätt omfattande uppdatering nu. Först en liten nätt, penetrerande text av Emelie Björling (Korum), en angenäm ny bekantskap. Den typen av människa det behövs fler av: ledsen, vacker, trött. Sen en text av mig. Dessa två små texter får agera uppvärmning inför den här publiceringens kontext; fortsättning av Joon Svedelius Lindströms “Scener ur ett sammanbrott”. Avslutningsvis ännu en kort text av mig. Apropå ingenting och att jag pratat om att starta en undersektion av ichiifritzthekiller vilken enbart skall innehålla texter om obskyr film, så är det på gång, ganska tidskrävande arbete dock. Kommer inte att bli en undersektion då det blir för krångligt, utan en separat blogg, för enkelhetens skulle kommer adressen förmodligen att bli: ichiifritzthekiller-film.wordpress.com och jag tycker att ni som känner er manade kan bidra med lite texter. Skulle vara trevligt om någon ville skriva och kinesisk Cathegory III eller cyberpunkanime. Fast jag är öppen för alla förslag. Tänkte att någon kanske bryr sig om hur jag ser ut, eller handlar det om att jag vill visa upp mig? Ja, förmodligen. Mitt hår fick en fluffig, vild volym idag efter den dagliga havspromenad.

korum

 

Förste minröjare
på briserande fält imploderande
och vidsträckta.ett privat,
monomaniutlöst idiom

Hanen spänd.

Och där en trägen strupe avtäcks
skönjs ett gapande
krökt och tänjt.

 

 

Det är så.

Det är kärlek från stjärna till stjärna, lekande lätt är du blodet, de solvarma klipporna, allt som går under fanan; därom man bör tiga. Du är ansiktsförvridningens rosor, ett erotiskt sanningsserum utan återvändo.

 

 

Därefter ser jag dina ögon. Dina ögon: ett kaosartat kalejdoskop av färger aldrig tidigare skådade och med elektrisk passionerad andningsrytm färdas ditt blickfång genom ljuset fragila känselspröt, blir en del av det stora enda helgade och snärjer min aura likt känslan av att tomheten finns så mycket att den går upp i rök och stiger mot horisonten innan den upplöses av en svala i flykt – att en evighet bara är en krökning av både drömtiden och tidsrummet;  transformeras till en törnekrona av sammetsemotion kring min lystna pannlob.

 

 

När jag tänker på dig i andanom uppenbarar sig ditt inre som på en det kristalliska livets biografduk i den klara atmosfären framom mina förtegna beslöjade ögon. Du visar dig som porlande bäck med strömvirvlar av vitaliserande intighet fylld till bristningsgränsen med frågetecken dansande med nätta transparenta steg, vilka får intets skymning att lysa av blodröd intensitet. En invärtesorkan med stålhård stämma viskar mig; se mig som marmor, i gåtor – om vintern till.

Försökte beskriva min upplevelse av dig som varmblodig urkreation, sexuellt frigjorda prinsessa av skamskulderektionen – bli inte stött och andas och ta den för vad den är; skoningslöst allvar. Den är inte överdriven, men jag är som inte är. Du kan inte hjälpa att du är det förunderligaste, hade du kunnat det så hade du varit något helt annat.

Att jag den senaste tiden har varit lite av en tystnad beror på den oförmodade förälskelsen som du drabbat mig med, stigmatiserande blödande sömn, ett hål - det var inget jag hade räknat med och förmodligen framstår den som särdeles underlig, låt gå för det, har rannsakat och faktum kvarstår: fotspåren du lämnat i min perceptionssfärs pudersnö leder rakt ut i mitt blod, kan känna din närvaro som starkaste under min av svår hypnagogi ansatta sömn, där är du det enda turkosa att vila branden i.

Mina ögon verkar tåras av isen inom mig som dina varma fingertoppars tangentbordssensibilitet med konstant accelererande hastighet har kastat vår över. Jag lever just nu. Och det känns, jag känner att min kropp existerar, cell för cell vaknar den ur en barndomens tvångsisolering.

Tystnaden beror på att jag försökt distansera mig en smula, eftersom du inte är mig nära förutom kring mitt sinne till. Det är frustrerande in absurdum hur jag ej kan krama dig hårt bortom tid och rum när du är ledsen. Hur jag inte kan låta dig bli ett med min kropp när du är glad, låta dig besegra min sexuella rädsla med din sällan skådade ömhet, höra dig andas, höra dig le, somna tillsammans.

Jag förstår om du inte vill ha med mig att göra. Ber ändå att få tacka, från djupet av min avfrostade själ.

 

Scener ur ett sammanbrott

Hela mitt liv består i stort sett av romantiska besvikelser. Jag har alltid gett allt och aldrig fått detsamma tillbaka. Jag har aldrig träffat någon som är lika villig att ge lika mycket som jag själv. Det är en tragisk insikt och jag överdriver inte. Kanske är jag alltför intensiv i min kärlek? Kanske är den kärlek jag är redo att ge inte redo för den här världen? Kanske måste jag söka mig till andra jaktmarker.

Jag vaknade först vid halv nio idag och var helt distanserad. Började städa i lägenheten, duschade av mig och somnade sedan om. Vaknade återigen vid kvart i tre med en oerhört potent mardröm på min näthinna. Jag hade drömt att jag hade tappat alla mina tänder och det som fanns kvar var små svarta stumpar i hela min käft och ett vitt plastliknande lager som jag kunde vicka på. Det vita lagret kunde endast återfinnas vid min övre tandrad. Tänderna krasade till när jag stängde min mun i drömmen och ut föll dem. Jag hade ett slutet samtal med min far i drömmen och visade honom tänderna och visade upp vad som var kvar.

 

Jag hade äntligen tilldelats ett helt och hållet nytt språk. Jag kallade det här nya språket för den Brinnande Döden. Detta språk infinner sig först när man inser att man brinner, att man har en passion, och att man dör för den och i den. Det är det som kallas för att leva för någonting alla ni värdelösa svin.

Sitter och ser på en The Doors-dokumentär, måste återigen få upp glöden, jag dricker stora mängder vin samtidigt och kedjeröker. Det ligger en speciell njutning i detta, och jag tycker om att njuta även om det så sker när världen väl har brunnit ner till sin grund och jag återigen vet att en människa alltid är helt och hållet ensam när det väl gäller.

Det kom i och med stormarna, mitt nya sinne, Det Där Det Inte fanns någonting förutom konsten, återigen. Det finns inget köttsligt behov, man runkar och dricker brännvin och tittar in i den svarta natten, den som vissa föds och dör i. Jag föddes på sommarkvällen och spenderade nätterna i en kuvös. Jag skall dö när jag dör. Inget mer med det.

 

Jag kom underfund med världen där kärleken inte längre existerade, jag förstod att jag hade blivit missförstådd och jag accepterade det, jag slog sönder någonting och sedan var det inte mer med det, det finns ingen kommunikation, det finns ingenting, kärleken finns inte, kärleken är en besynnerlig lögn, och likaså är hatet, det enda som existerar är likgiltigheten för världen och passionen för konsten, för litteraturen, för den nya ordningen. För det som inte ännu är verkligt, det som ständigt befinner sig i ingenmanslandet.

Aska på fingertopparna, gräver för mycket i askfaten antar jag. Det ryker och det pyr. Jag vill bara döda det. Jag vill ha frid.

Jag känner egentligen ingenting, är som en upplöst nebulosa av något märkligt slag. Visst, jag kan erhålla mörkret inom mig själv och jag kan erkänna att jag trivs i den ökande solitäriteten, det är något som erbjuds mig nu, jag kan numera brinna och dö i lagom tid utan att behöva bry mig. Jag skiter i precis allt som jag har tilldelats. Mina kunskaper sträcker sig längre än så.

Jag börjar skratta högt när jag slår mitt ansikte i tapeten och inser att alla jag känner väntar på att jag skall ta livet av mig, en del tror till och med att jag redan har gjort det. Jag skriver ner allting och vet att jag blir helt jävla galen när jag dricker av fel anledningar i min egen ensamhet. Men jag accepterar det. Och jag accepterar att jag aldrig kommer dö. Jag är trots allt en gud över mitt eget vridna förnuft.

 

Jag har svalt stora mängder ensamhet och utanförskap. Jag spelar frivilligt outsiderns roll. Jag trivs mycket bra. Jag hör hemma i den här världen men inte i det här samhället, jag föraktar numera det moderna samhället mer än vad jag någonsin gjort innan. Men jag älskar stora delar av det också. Men jag kan inte säga att jag hör hemma i det. Eller så är det precis det jag gör. Hör hemma i det. I den här skiten. Outsiderns roll i det moderna samhället är att ständigt bli påmind om skiten denne lever i, det ingen annan ser, att dra fram smutsen i ljuset och peka och skrika som en dåre och ingen skall lägga märke till denne, alla skall gå denne förbi. Det är outsiderns roll.

Jag väntar på att själva atmosfären utomhus skall slå om, som om jag med bestämdhet vet att jag är den enda som vet när vinden har vänt, när det återigen blåser de vindar jag kan kasta mig ut i. Ibland öppnar jag ett fönster, slickar på mitt pekfinger och sticker ut det, men jag känner aldrig någon förändring därute, den enda förändringen som äger rum är inombords. Metamorfosen är fullödig och det växer så det knakar. Världen känns sanslös och vimmelkantig, kanske hör det ihop med förvandlingen, att allting ter sig som det egentligen är, att det äntligen går att se tingen i dess absoluta form, om insikten att det inte finns något platonskt himmelrike där uppe någonstans där fenomenen i sin urform existerar. Det enda som finns är det här, och det här måste bekämpas, det här måste få en att brinna, det här få en att brinna upp, det här måste få en att dö den stora kreativa döden, den där blomstringen kommer i dödsögonblicket och blir fullständigt ofattbart, ändå helt och hållet fattbart.

Att jag hela tiden skriver jag är för att jag försöker att återinföra min egen existens, som att jag på något sätt vill bekräfta att jag själv finns till genom att hela tiden skriva jag och sedan bara utveckla allting om jag och ingenting annat. Det handlar om att ta över sig själv, komma över sig själv, om att svälja jagets stolthet genom att exploatera det.

Jag har förpassat min dödsångest till den förhårdnade stelnade kåda som är kärleken. Kärleken är återfödelse, den är således liv, kärleken är död, den är således både reinkarnationen av ett nytt liv som följer efter döda men den är även den permanenta och oändliga döden som varar i all evighet, den saknar motstycke i att beskriva i ord, det är därför det alltid beskrivs så överflödigt. Precis som här. Jag är en fri människa som har dödat tradition, för traditionen är en myt man kan kliva in och ut i.

Skrivkramp har jag då aldrig lidit av, även om jag så varit så full att jag knappt kunnat röra mig, eller ifall jag lidit av yrsel, eller ifall jag har sovit. Ingenting kan hindra mig från att skriva. Det värsta är att jag aldrig drabbas av några större fysiska åkommor så jag kommer förmodligen aldrig att dö eller falla i onåd hos de äldre; jag kommer således skriva mig förbi historien med stort H: Jag kommer bli den som alltid strävar framåt, den som springer framför flocken med ett köttben knutet runt halsen, jag bär ert kött såsom ett halsband. Jag är ert byte och samtidigt den som lägger ut bytet, den som vill bi jagad av världen.

Lördag. Precis efter lunch. Solen skiner. Himlen är rentav ljus. Ljusblå och vit. Bo Diddley på hög volym. Sov två timmar i natt, vaknade, hörde hur snön rasade ner från taket; mitt vinkänsliga sinne trodde att det var en jordbävning. Gick fram och tillbaka och drack stora mängder vatten. Lyckades slutligen somna efter någon timme. Vaknade upp sju timmar senare. Tror jag. Ett telefonundersökningsbolag har sökt mig flera veckor i sträck. De ringer åtminstone två gånger om dagen. En gång på dagen och en gång runt nio på kvällen. Vad vill dom mig? Jag har ingenting att berätta för dem och jag har inga frågor jag kan svara på. Jag sitter i min mörkblåa morgonrock. Det är den enda utstyrseln jag verkligen klär i. Känner mig inte så förfärligt bakfull som jag borde om man tänker på hur länge jag har hållit igång. Det är antagligen som så att jag är uppbyggd av någonting utomjordiskt. Jag såg en film som hette Monsters igår. Den var bra. Den handlar om att en utomjordisk ras har kraschlandat på jorden och sedan börjat växa samman med sin nya omgivningen, blivit ett med jordens växt och djurliv, det är mycket tilltalande, den stundande metamorfosen och människans undergång. Jag blir glad är jag ser den. Kvinnan som spelar i filmen är också väldigt vacker, blond, kortklippt, en perfekt kropp. Hon har den där utstrålningen som gör så att man hoppas att hon skall slå igenom och bli en riktigt stor filmstjärna, någon man kan forma en kult omkring och minnas tillbaka när hon ännu gjorde monsterfilmer. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

 

Bluesen hade gjort sitt slutgiltiga inträda i mitt liv och den skulle aldrig lämna mig. Jag kände det på mig. Den och alkoholen var numera som mina ständiga älskarinnor. Och så Countryn (nu menar jag riktig jävla country, och inget mainstreamskit, denna äckliga våg av allehanda snedsteg) och Jazzen, jag hade fått en fulländad smältdegel av död när jag väl la till dessa ingredienser till Rocken, den mest distorterade och vridna formen av musik som leder en hela vägen fram till det som är mest extremt, det som är mest fulländat, det som är den ”genuina” själsmusiken. Mitt liv hade utvidgats i form av att hela tiden söka mig tillbaka till rötterna, att hela tiden gräva djupare för att hitta den mest primitiva urgrunden till allt som jag kunde finna inom mig själv. Jag hade sålt mitt inre till en kraft som hela tiden legat latent inom mig, något som ville vakna; ett vilddjur, ett vansinnigt fångat väsen, allt det där man inte vågar tala om med andra människor. Jag kände mig klassisk; som en porträttmålning från 1700-talet.

Det är den 9 januari 2011 och livet ter sig mer absurt (naturligt) än någonsin tidigare. Mina prioriteringar har omstrukturerats i sin grund och jag följer inte längre några som helst regler förutom mina egna: Jag kan inte längre finna mig i andra krafters inverkan på mitt liv. Jag har en förfärlig hosta emellanåt. Jag har studerat djupet i de ämnen jag har företagit mig och jag känner ingen speciell samhörighet med någon annan människa, och de som står mig närmast förstår vad jag menar även om det låter tämligen Oerhört när det nämns i skrift.

För fem månader sedan levde jag ett liv som var radikalt annorlunda än det här: jag hade allting klart för mig och försökte följa med den strida ström jag och en annan människa (en kvinna) befann oss i; men det försvann och det sveptes bort med resterande negativa krafter i syndafloden. Slutligen så sjönk vattennivån och jag stod ensam kvar, dyngsur, med vatten som nådde till mina anklar. Men det var inte så illa, istället så utvecklade sig de tidigare ”känslornas teorier och filosofier” inom mig; jag kunde plötsligt se skiftningar runtomkring mig, kunde uppleva den enhet som jag kanske rentav hade glömt existerade inom mig. Glömskan över att jag kunde bli ett med mitt eget liv; att ingenting som stod utanför mig kunde ta sig innanför mig, någonsin igen. Och det var då solen började stiga samtidigt som det i och med insikter såsom dessa uppstår revor i både världen och i ens fysiska gestaltning: jag har varit utarbetad under en mycket lång tid, men jag har inte mycket tid kvar att leva på när man tänker i det stora hela, så det finns ingen orsak till att stanna upp, men samtidigt är det som så att jag för att orka lyfta mig upp genom de slipade valven måste vara i fullständig fas med mitt naturliga sinne i all ständighet. Jag kan inte längre följa någon annan röst utom min egen, och det är min egen som gör så att jag hamnar i fullständig synkronisering med det övriga av varat som jag lever i. Jag har lyckats utvecklas kanaler vari det ständigt strömmar lava genom, från mig till yttervärlden och från yttervärlden till mig. Jag flyter nu och ser inga som helst hinder eftersom det inte finns någon influens som kan påverka mig; jag har tagit ytterligare ett steg ut ur människornas värld och blivit någonting utöver det här.

Jag har börjat ana att det råder en mycket starkare strömning i den litterära kraften än vad jag tidigare hade insett: litteraturen har räddat mitt liv och jag har räddat litteraturen genom att låta den genomströmma mig igen och igen. Ibland kan jag dock tänka tillbaka på när jag befann mig i människornas ideologiska våld och trivdes med kärleken och förhållandet till en annan. Men det ter sig alltför avlägset nu för att jag ens skall kunna minnas hur jag borde vara för att återigen kunna närma mig någon jag en gång älskade över allt annat på denna jord. Det är ett mycket utsökt tillstånd eftersom det visar det sjuka i själva förhållandet mellan två människor, det rentav onaturliga; de krafter som uppstår i sådana sammanhang är inte av den här världen och kanske är det som så att det endast kan beskrivas såsom Omänskligt i slutändan. Ej mänskligt.

De krafter jag numera har nått en ny medvetandenivå inom är krafter som enbart tilldelas mystiker; och nog är det väl som så att jag i mitt inre alltid har varit en mystiker; att jag alltid anat vanskligheten i den konstruerade verklighetens grundvalar. Det tar sannerligen tid att slå sig fri och upptäcka den rena viljan till att bli den man är!

Egentligen har jag inte så mycket mer att föra fram om mitt förflutna för tillfället; ej heller väljer jag att tala om min framtid för den existerar inte; det har jag lärt mig mycket länge och mycket väl. Ibland uppstår det ansikten i periferin som påminner mig om ett annat liv när jag är död men drömmande men alltid vaknar upp nästa morgon och inser att jag enbart har upplevt det man väljer att kalla för sömn i brist på en bättre beskrivning. Men det där berör mig inte mycket längre; jag har fått en magikers ögon, en magikers fingrar, en magikers tunga, en magikers allt: jag kan inte längre sticka under stol med att jag har växt in i alla de läror som förkastats av den här världsbilden. Och jag kommer aldrig längre ihåg de människor som har befunnit sig inom mitt livs ramar och sagt sig vara mig trogna för att sedan vända kappan efter vinden och försvinna. Förmodligen hade jag försvunnit redan innan de försvann ut ur bilden, bort från motivet. Det finns inte längre någonting kvar förutom det här; detta stora gnistrande intet som ligger likt en nyfödd griskulting i mina kupade händer. Och jag andas in doften av rubinfärgat skimmer och försvinner in i dimslöjorna, bort över de ödsliga bankerna där liken staplas i gråtmilda månskenshögar. Och jag andas in det här nuets upplösning, gång på gång, tid efter tid, evighet efter evighet. Jag staplar förträfflighet tills andningen upphör. En mystikers första smittade skrifter har nu nått er.

*

På natten/morgonen den 10 januari 2011.

Efter ett dricksglas vodka går jag ut och ställer mig på gården i snön och röker en cigarett. I atmosfären döljer sig ett magiskt skimmer. Jag kan se det mycket klart.

Ingenting uppstår för min inre syn som känns väsentligt nog att skriva ner; istället är tomheten nu ett faktum som överskrider alla gränser. En sorts extas som är mycket svårförklarad, nästintill obeskrivbar, även då en del förnimmelser, en del radikalt frigjorda känslor emellanåt kan flyta ut över arken och rycka tag i den som läser.

Jag drömmer ingenting nätterna igenom nu. Mina nätter är stora svarta outforskade hål; och däri frodas verkligheten, hur det hårda livet har blivit en mjukhet, någonting jag knyter runt mina fingrar och lättat andas ut för att sedan dra in det igen när jag inser att jag har skapat allt det här; precis allt.

Det är så lätt att andas luften här; även när det känns som om man är väldigt nära döden. Kanske är det precis det faktumet som är så oerhört befriande? Att man dör enhetligt upplöst? Dör i en evig ständighet med helheten? Och som jag en gång i urminnes tider kämpade mot allt, kämpade mot de naturliga strömningarna även då jag redan hade tagit del av alla sanningar sedan historiens början; genom litteraturen, genom skrifterna och ändå… det var som om jag inte förstod någonting förrän nu. Nu är det på riktigt. Alltet.

*

På förmiddagen den 10 januari 2011.

Jag lyssnar på Béla Bartók och inser att många av de människor jag känner har ett liv som i viss mån kretsar kring kärleken; det jag har lämnat bakom mig, dvs. kärleken till en annan människa; den inbillade ouppnåeligheten i mänskliga relationer: det är vad det handlar om. Ett tämligen gott exempel på detta och den hysteri som uppstår i dessa situationer; en av mina äldsta och bästa och närmaste vänner befinner sig för tillfället i ett klassiskt problem: Han och hans ex hade en relation som pågick i över två år, han tröttnade på henne och sedan har de sedan uppbrottet varit väldigt nära vänner, träffat andra och så vidare, de har helt enkelt fladdrat än hit och än dit och aldrig nått något avslut. Eftersom min vän hela tiden har bedyrat för mig att relationen är avslutad och att han inte längre har några sådana “känslor” för henne så har jag ändock alltid anat att någonting har bubblat under ytan på honom och det var nu till jul han kom till en sorts insikt om dessa sina känslor tror jag. Det började i sedvanlig ordning med att hans ex hade en ny partner samtidigt som hon berättade för min vän att han var välkommen tillbaka när han än ville, någonting som la hans panna i djupa veck och fick honom att genomgå en hel del grubbel tror jag.

Veckorna gick och det hela slutade med att han insåg att han ville vara med henne varpå hon replikerade att hon älskade sin nya partner över allting annat, att han hade gjort slut med henne och att han var tvungen att gå vidare med sitt liv precis så som hon hade gjort; det hade med andra ord uppstått ett maktskifte; det var inte längre hon som hängde honom i hasorna när han var ute och levde sitt eget liv, nu var det istället som så att det var han som hade insett att han faktiskt var förälskad i henne och kanske alltid hade varit. Det hela är liknar väl tillagad känslomässig soppa och jag glädjer mig över att jag numera inte hyser några sådana känslor eller krav på någon annan människa längre. Samtidigt lider jag oerhört med de som kan känna kärlek; för däri döljer sig stora avgrunder fyllda av smärta och vemod.

Det är en finurlig och destruktiv komposition: Människan.

*

På kvällen den 10 januari 2011

När kvällen griper sina klor om mig och mörkret gör sitt inträde så slukar en oerhörd existentiell sorg mig. Insikten om min totala omedvetenhet och okunskap blir fullständig och fysiskt påtaglig. Jag äter upp min middag som består av torsk och äggsås och kokt potatis och dricker ett glas vitt vin och går ut och röker en cigarett. Känner mig fullständigt katatonisk och de tecken jag kunde uppleva i naturen häromnatten är nu dolda i ett ektoplasmiskt kladd och ett groteskt töcken. Jag kan inte gripa tag om någonting; den andra sidan av tomheten uppenbarar sig. Upplöst, fast på ett sådant vis att enbart kylan som sprider sig inom mig gör sig påmind; all värme jag en gång hade ett förfogande över befinner sig numera i ett kläckt tillstånd som tillåter mig att enbart känna mig malplacerad, frustrerad och känslomässigt ofullbordad. Det är som heta tårar av sorg som vägrar infinna sig i ens ögonvrå när man behöver dem som mest. Jag kan inte gråta och universum gråter inte för mig; vad som ena stunden var alltet har nu återigen blivit till min ständiga följeslagare intet.

Jag läser ut Mathias Boström debutroman Ulrika Hand under dagen och känner mig ännu mer förstörd än innan jag läste den; själva tanken på ännu ett verks död inför mitt sinne är vidrig. Jag kan riktigt se precis alla de böcker jag har tagit död på genom att läsa dem; och inte får jag ut någonting av det heller, jag fortsätter bara att läsa, ännu en och ännu en; en efter en dör de framför mig. Vid sista sidan uppstår alltid tomheten och när man slår igen boken vill man helst av allt bara bryta ihop och gråta. Inte finns det någon tröst att finna heller. Och det skiter man i vilket fall som helst fullständigt i. För det enda som kan existera är det som aldrig uppenbarar sig och börjar existera; det existerande är bristen på dess existens. Det är den enda anledning eller som Gunnar Ekelöf uttrycker det när man talar om sådana som oss: ” Många människor är födda i brist och få i överflöd. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta.
Men det finns också människor som är födda till brist, som alltid kommer ha en känsla av att någonting väsentligt fattas och ett begär att göra sig av med allt det oväsentliga för att lättare kunna ta reda på detta något.
Sådana människor är sig tämligen lika vare sig de stammar från den ena eller andra miljön. I båda fallen strävar de att nå fram till sin egen egendom, den som de rätteligen kan kalla sin och bara sin – i den mån en människa kan göra så. Annan egendom intresserar dem mindre, i många fall inte alls. För sådana människor är bristen ett livsvillkor.
Brist i denna, allmännare bemärkelse är den enda jordmån på vilken konstnärligt arbete kan växa. Skall ett verk växa, finns fröet, så skapar det sig en egen jordmån av sådan brist om den inte redan finns. Själv har jag en lång tid avskytt Beethoven av idel begär att få börja från början, att inte ärva. Embarras de richesse, kan man säga. Men det finns en faktisk verklighet bakom det uttrycket – för den som är så skapt. Nu är Beethoven mera likgiltig”.
Och ändå är allt detta för mig helt och hållet likgiltigt när insikten om bristens ögonblick upphör att existera för mig; kanske är det därför bristen som sådan ständigt existerar eftersom bristen på bristen även den är av samma art, tillhör samma natur? Allt ter sig för mig i vilket fall som helst likgiltigt, jag saknar det och saknar det inte, allting tar ut vart annat och endast Intet som Inte bär något förutom Intet i sitt sköte existerar för sådana som ständigt måste vantrivas i den mänskliga naturens lidelser.

Om det hade funnits en sista upphöjd och fullständig insikt så skulle den precis som i mitt fall infinna sig och sedan försvinna, rinna mellan ens fingrar likt ökensand; man skulle vilja bli av med den, och man vill bli av med den; för den är alltför het, alltför kall, beroende på när den närmar sig en och inträder och suger den resterande livskraften ur en för att sedan förära en med en stunds bortommänsklig visdom; något som låg utanför alla vetenskapers värden, den sanna mystikens allra svartaste vinterros. Terrorn jag känner nu hade varit förskönande ifall jag hade beskrivet den som förruttnad och i sitt innersta likstel och uppsvullen, plågad som av tusen likmaskar och en miljon flugor som suger i sig den sista ansatsen av min såriga existens. Jag skulle, om jag fick välja, bli helt och hållet upplöst nu och sedan skulle jag låta de trumpeterande änglarna med svärd av eld frysa ner mig och våldta min kropp tills endast sotet av min existens fanns kvar för mig att vältra mig i när jag hade upphört att existera: det är med andra ord enbart i paradoxen av sitt eget liv och i hela den ideologi som har förföljt människan sedan tidernas begynnelse som kan få en att leva, att känna sig levande, att få en att finna en mening i den förödande meningslösheten. Paradox min vän, en sinnlig och översinnlig paradox som äter köttet från dina ben och blåser in eld som förtär dig mycket långsamt i en oändligheternas oändlighet. ἀμήν.

*

Natten till den 11 januari 2011.

Det börjar närma sig midnatt. Jag är helt och hållet övertygad om att jag antingen har drabbats av cancer eller diabetes. Var tvungen att sova en stund under kvällen eftersom livsledan blev alltför stor alternativt att jag nu har drabbats av någon fysisk åkomma som vill sätta punkt för mig och mitt liv. Jag kan och vill inte reflektera över det; det är nämligen någonting som befinner sig inom mig: en brinnande mytisk orm som ger mig näring samtidigt som den förintar mig genom att bita sig i sin egen svans. Det vet jag.
Satt för ungefär en timma eller två sedan och tittade på The Men Who Stare at Goats. Helt ok och lite smårolig. Fick inte samma helhetliga upplevelse som när jag såg The Fabulous Baker Boys igår natt. Upplevelsen var emellanåt i det närmaste religiös; jag vet inte varför sådana ögonblick inträffar mer och mer ofta; jag får ögonblicksutbrott av extas som suger kraften ur mig för resterande del av dagen, detta inträffar i princip enbart när jag är utomhus, sitter och läser, ser på film eller lyssnar på musik. Det händer aldrig annars. Utbrotten varar ibland flera dygn, ibland veckor, hittills. Men oftast handlar det om kortare tidsrymder, ex. en sekund, ett par minuter eller i någon timme åt gången.
Skall gå ut och se på nymånen som är lite äldre än ny nu, för ett par dagar sedan var den en starkt lysande orange skärva. Det var då jag började få för mig att det sannerligen ligger en lykantropisk aspekt i en del människors natur. Tillsammans med de uråldriga vampiriska myterna står jag helt och hållet handfallen; det finns någonting i dessa uraspekter som förbises och kommersialiseras alltför hårt; det är som att leka med en nyligen störtad komet; själv är jag en redan fallen ängel som har rest sig och stirrat ut sin egen död. Nu måste jag verkligen röka en cigarett. Förhoppningsvis blåser det lite utomhus också. Har även kommit på mig själv med att ta på mig ytterkläderna, tända cigaretten snabbt och gå uppför backen utanför huset och gå raka vägen mot skogen för att precis stanna upp och reflektera över vad jag gör precis innan jag går in i den. Vissa kvällar misslyckas detta och jag börjar gå till ställen där jag gick omkring mycket som barn, som i slutet av december när jag mitt i natten rörde mig mot kyrkan och kyrkogården och den gamla skolan jag gick i (som låg jämte kyrkogården och en för ett barn; djup skog) utan att direkt veta varför. Minnena strömmade genom mitt inre och det slutade med att jag stod och pissade precis utanför kyrkan och tittade rakt upp i himlen: jag la märke till att det var en av de vackraste fullmånar jag någonsin skådat under mitt liv. Den var så vacker att jag inte riktigt kan komma ihåg hur den såg ut för tillfället. Jag återvände hem efter en stund; först tänkte jag gå in i skogen för att lägga mig och sova, men jag ångrade mig, jag vet inte varför; ingenting känns längre som en omöjlighet, det är som om allt är mjukt och går att passera, gränserna är utsuddade och jag reflekterar inte ens över vissa dilemman som jag tidigare har haft i mitt inre. Nu måste jag röka den där cigaretten.
Jag känner mig som någon som har förintats och blivit fördriven in i de allra mest sumpiga och svarta avgrunderna; och jag märker att jag börjar trivas i denna mytiska frihet som detta innebär: jag kommer nog aldrig mer vilja återvända från djupet av mig själv och den träskliknande terräng som existerar däri. Gröna blixtar och röda skuggor. Det är ett ständigt flimmer; och ibland, klarhet som slår ned likt åska i bakhuvudet. Litteraturens och poesins skära kraft att utrota den här världen; vi väntar allihop på att undergången skall inträffa, när som helst. Det gäller bara att se symboliken. Den mystiska realismens vidunderliga krafter; och det magiska skimret från en längesedan bortglömd brunn som av misstag grävs fram av byggarbetare i självlysande arbetskläder; ur dessa avloppsdjup kommer det att träda fram, en levande stank, någonting som trollbinder en hel värld och sedan utrotar den. Sanna min ord. Nu behöver jag en cigarett. Nikotinist ända in i det ruttnande benet och den stinkande klara extassjälen; Jädervulen dansar över Bokstävlarna (de fördömda!) och alla nätter är mina nätter att äga och gnistra till fulländning i.

Det blåser något fruktansvärt ute. Tallarna är nära på att knäckas och grannens flaggstångslina försöker piska sönder verkligheten. Snökristallerna på marken vinkar åt mig och jag ser inga stjärnor eftersom det är kolsvart ute; det är i sådana här nätter själen börjar skymma på riktigt: allvaret träder fram och ställer sig i ens väg och visar en annan form av väg: vanskapta delar som finns inom en själv ges utrymme till att andas och de krumma ryggarna som har pallat upp en under ens liv ger vika för att visa en hur det definitiva svarta hålet ser ut; det som visar en den enda vägen man måste vandra. En slags satanisk makt tar sig in i ens varelse och besitter en; erbjuder en vänsterhandsmagi och öppna kort som ständigt ändrar skepnad: jag kan riktigt se hur korten ständigt skiftar karaktär och hur skuggbilder blir till deformerade tecken fyllda av klarhet, och sedan uppträder ännu en skuggbild och sedan blir det ljust och jag får för mig att jag har ett tredje öga, ett mitt i pannan. Jag får bockhorn och en luden svans och spelar på en egentillverkad Gehennafiol. Något i det här får mig att bli upphetsad och fylld av harmoni; min hud blir till pansar och min tunga blir lång, tvehågsen och slingrande och helvetiskt röd. Djävulens andedräkt korsar min rygg och jag värjer mig inte utan uppfylls istället av de samtal jag har haft med de gudar som fanns innan den här världen ens var påtänkt; det är så fruktansvärt påtagligt att det inte finns någonting att tillägga förutom att jag känner mig oerhört excentrisk, i det närmaste vansinnig av harmoni och lycka och att i någon avlägsen dimension, i ett avlägset universum har tilldelats mig ett uppdrag att vårda en svart klart lysande stjärna; en sådan som enbart kan ses ifall man har tilldelats siarögon och ett begär av att flåsande ryta sönder den här pissljumna verkligheten där både mystik och magi har blivit förpassat och lagt i en absurdismens dunkla skrymsle; men det är bara lögner, för vi vet ju att det här jag talar om existerar; det existerar alltför väl och tar oss i besittningen, gör oss till någonting utöver. Vi blir tilldelade en roll i ännu ett meningslöshetens groteska skådespel. Och jag träder den osynliga masken över mitt ansikte och klär mig i den genomskinliga dräkten som numera får agera likt en uråldrighetens talisman under alla dessa kalla, svullna kättarnätter jag numera har slagit bo i. För det är enormt, och det är mörkt och det är mycket ensamt. Och det är alldeles förödande vackert. Aldrig kommer man kunna skåda en sådan här skönhet förutom i situationer såsom denna.

Har bestämt mig för att min nästa tatuering skall äga mer geometriskt ritualistiska former. Och såsom en hyllning till Gunnar Ekelöf skall jag använda mig av en av hans surrealistiska teckningar från 1929-1930 (jag tänker främst på Pan-teckningen, den har en oerhört stark ohelig symbolik inbäddad i sig tycker jag).

Det märkliga i att inte vara attraherad eller förälskad i någon. Det är en förunderlig känsla när denna ondskefulla trolldom väl har släppt taget om en. Och man inser att det får räcka; människor är inte ämnade till att befinna sig i varandras närhet förutom under oerhört korta perioder; högst en timme eller två, och att ens föreställa sig sex med en människa ter sig oerhört verklighetsfrämmande och nästintill vidrigt numera. Som om det däri låg all den smuts som jag genom hela mitt liv har förkastat; man blir dränerad på sin egen energi, på den vilja till liv man en gång besatte; mänskligheten är redan från början ett misstag: det var inte menat som så att vi skulle föröka oss, istället var det meningen att dessa två könsliga människo-abnormaliteter skulle ha självdött innan de hann vidröra vid varandra. Och då vill jag även tillägga att jag inte är misantropiskt lagd av mig numera. Istället kallar jag mig mer eller mindre för realist. Det existerar inget förutom kaos i människans värld och när man vill umgås med en människa under en längre tid skall man helst göra det brevledes eller över telefon. Allt annat är överflödigt tjafs som enbart leder till kreativ söndring. ”Kärleken” som den så naivt kallas är ett virus och när du än märker att en människa hyser värme gentemot dig; dra dig då undan och håll dig väl dold tills djuret har hittat andra betesmarker som det finner mer tilldragande, för viruset är ögonblickligt och impulsivt, det finns ingen längre tidsrymd inbyggt i virusets attribut. Håll dig väl gömd, använd kvistar, snår och löv och allt du kan finna behövligt i den terräng du för tillfället befinner dig i då en sådan ”kärlekssituation” uppträder. Ifall det inte hjälper, använd då tillhyggen, allrahelst spetsiga och trubbiga föremål du kan sjasa iväg det inkräktande djuret med, om du verkligen måste så får du anfalla det andra djuret och i allra värsta fall slå ihjäl det. Ibland kan man skrämma bort viruset genom att använda eld, i många fall räcker det med en brinnande fackla som man kan vifta undan djuret med; ibland behöver man dock ta till eldkastare och helt enkelt kremera den inkräktande virusfyllda besten. Sanna mina ord: för en dag står du där och då skrattar du inte lika högt åt mina ”villfarelser” längre. Det här kallas för visdom. Det är inte humor. Det är inget skämt. Kärleken och dess påföljder, allrahelst, likt jag nämnde tidigare, reproduktionen, är det mest kränkande och självdestruktiva påfund som någonsin har fötts fram på ”naturlig” väg. Jag önskar verkligen att människa aldrig hade existera – Och nej, jag har ingen önskan om att återfödas eftersom jag numera har insett att jag inte ens ville födas den här gången. Men en del lider alla lidelsernas plågor hur de än gör. Och därmed basta. Och därefter kommer fasta.

Förlåtelse. Kommer att spendera större delen av mitt liv i huvudet.

I morse gick jag en sväng på kyrkogården i Ivry, som var förtjusande med snön som ett triumferande landskap av sockerbitar, egendomligt malplacerade i ett plebejiskt kvarter. Medan jag betraktade en änka som prydde sin avlidne makes grav med en liten julgran, anmärkte jag för mig själv hur sällan man numera såg kvinnorna i grandios sorg, i fladdrande flor, och för övrigt ofta blonda, som brukade besöka nekropolerna för ett tjugotal år sedan. Det rörde sig oftast – men inte alltid – om prostituerade som utövade sin konst bakom familjemonumenten, utan vare sig glans eller uppriktighet. Änklingars kött.

Ur den fantastiska boken “Nekrofilen” av Gabrielle Wittkop.

Idag har jag skrivit mitt testamente. Oroar mig över att mina samlingar inte skall tillfalla någon som tar väl hand om dem. Har alltid varit lite av en begravningsromantiker. Samlingar kommer tillfalla Joon, och nu följer fortsatt publicering av “Scener ur ett sammanbrott” av densamme. Vill bara påminna er läsare om att det fortfarande går bra att skicka in material: ishiisogocubensis@live.se

vaknade av ett BOOMBOOMBOOM

(som i Slayers Raining Blood)

från byggarbetarna utanför, men jag trodde att det var någon som hade satt på min teve i rummet intill mitt sovrum, jag stirrade mot ljuset som kom från vardagsrummet och såg att det lyste som från en teve, men jag insåg att det var byggarbetarna, jag stapplade upp, insåg att snön låg kvar

jag drömde fler saker under de få intensiva timmarna av sömn, men ingenting värt att notera för tillfället

jag börjar misstänka att grisköttet jag åt igårkväll var skämt eller dåligt på annat sätt, en märklig känsla har kommit över mig, har tänkt intensivt på parasiter och matförgiftning sedan jag gick upp (c.a. 30 minuter dvs. en halvtimme sedan):

Tänker på trikiner, stora böljande hav av turkosa trikiner som simmar omkring i mitt inre, kanske bosätter de sig bland mina inälvor.

har även haft en i det närmaste religiös upplevelse i form av Dead Can Dance’s album Aion.

jag är helt avskalad
och kyligt rationell
även fast jag är galen

jag gör vad jag vill
och säger och skriver
vad jag tänker och känner
i ögonblicket och ingenting annat

jag vaknar i ett töcken
av slabb, ett förstört tangentbord,
en tetravinare med en kökskniv i sig,
en ölburk med yttre skador och drivor
av böcker och olästa mail och sms
som antingen är glada och lyriska
eller rentav förbannade och irriterade

och jag bryr mig inte,
jag har ingenting att dölja,

om jag skall vara riktigt ärlig
måste jag säga att jag trivs riktigt bra
här i min egen skit

större delen av dagen tillbringar
jag i sängen eller i duschen,

på kvällen, efter att jag har vaknat
till liv på riktigt vid sextiden
går jag och köper en fryspizza, en coca cola zero,
en limpa, ett paket cigaretter, chips, rökt skinka
och ett nytt tangentbord,

ringer till en polare på vägen dit,
han skall bygga en pepparkaksmoské,
han pratar om sin lever och jag tänker
att man får vara glad som överlever
ännu en dag, ännu en kväll, ännu en natt,
ibland borde man egentligen bara lämna in,
lägga sockorna i vädret, hänga hatten i hallen
och röra sig mot toaletten osv.

när jag kommer hem jag ser på spåret
och skavlan för att jag inte orkar röra mig
och måste se på något samtidigt som
jag äter min pizza

sen knäcker jag en öl
och börjar skriva

återigen natt
inget mer. inga insikter ingenting
bara natt tjock insvept natt.

för ett ögonblick sluter jag mig
växer mig direkt stor, större än
allt det andra, en slags barnslig
fixering uppstår. jag tänker på Heathcliff
och Charles Manson och känner mig
utstuderat fånig. jag röker en cigarett.
börjar tänka på Georges Bataille. där
någonstans snittar skalpellen, mellan
tre upplösningstillstånd.

men jag är övertygad om min plats
om min roll, den har inget att göra
med namn, varken på personer som har
existerat eller på karaktärer från
kända romaner.

det finns så mycket man skulle
kunna fixa till, som man skulle
kunna reparera, men frågan är om
det är värt det, kan man tillåta
kärleken växa utan att man själv blir
ond, mycket ond. kanske är jag som
hon säger sjuk. men det kan jag
inte hjälpa. jag har aldrig följt
några kartor. jag har ritat mina egna.

jag vet att allt

det förträngda återigen är på gång,

allt det förnekade, allt jag måste

anpassa mig till, man måste ju

hantera allt på andras sätt

även fast jag vet att mitt sätt

är det enda rätta sättet för mig,

det börjar bubbla upp inom mig,

jag gömmer undan mobiltelefonen

och börjar betrakta väggen

med ett ihåligt gråtansikte

fyllt av vrede, sorg och kärlek;

som om varenda jävla grimas tar ut

den andra och går upp i dem alla,

jag är mycket glad att ingen kan se mig

återigen töcken, drömmar
under sista delen av natten
och under hela förmiddagen,
sådana som förföljer en, på
både goda och onda grunder,

min mobil blinkar, klockan
är runt kvart i ett på söndagen,
ett sms har kommit 02:52:
“tror du på gud?”

meningslösheten i att kratta ner
det egna skrivna ordet kommer över mig
efter att jag har skickat ett svar: “Nej”.

snöflingorna faller mindre rasande idag,
idag glider de mer ner från himlen, istället
för att störta mot jorden i en vansinnig,
yrande fart, som häromdagen… det nya
tangentbordet är som en mycket öm kvinna
man måste behandla med värdighet, kärlek
och respekt, jag tror jag är på väg
att bli förälskad i mitt nya instrument,
det andra självdog efter fem års trogen tjänst
(om inte ännu längre, tid försvinner så lätt)

och så hade allt övergivits, jag var
nu helt säker, min hållning och orubblighet
hade gett frukt, i min trädgård kunde jag
nu finna dadlar, äpplen och solmogna tomater,
även apelsiner, oliver och plommon trivdes där.

jag stod i potatislandet och tänkte
inte på så mycket förutom att jag borde
odla mer, för jag visste hur lång tid det
emellanåt kunde ta innan det gav med sig.
kanske hade jag utan att veta om det gröna
fingrar; sådana där man ibland läser om.
jag tog ett djupt spadtag och hela taget
fylldes av potatisar, redo att avblastas
och sedan tvättas och kokas. färskpotatis.

om kvällarna, innan solen gått ner,
brukade jag gå ner till bryggan,
blicka ut över fjärden, ibland kom
den gamla ångbåten förbi, den som
förr om åren körde skolungarna och maten
till de som höll till här ute på öarna,
båten var en aning rostig och ibland
hörde man hur det skvalpa till när en bit
plåt lossnade från dess skrov, men det var
ingen som brydde sig om sådant, för alla
visste att den aldrig skulle sjunka.

återigen vitt utanför fönstret, svårt att
se ut, verkar inte som om någon har tänt
ljusen i sina fönster, det verkar som att
hela den här staden är död, som om dess själv
har försvunnit en gång för alla; det finns
ingenting kvar att bärga, den rycker, men
vill inte riktigt ge med sig… jag tycker
om det, städer som har stått på ruinens brant
och sedan överlevt och sedan av någon märklig
anledning fortsätter att överleva. när jag var
ute och gick i snöstormen igårkväll ropade
en glad man på arabisksvenska något till mig,
jag hörde inte vad han sa men jag visste att
det hade att göra med att mitt skägg och
mina glasögon och min mössa var helt vita
av all snö, jag log mot honom, han och hans
fru och deras barn plus tillhörande barnvagn
hade gömt sig i en trappuppgång, jag tror att
de väntade på bussen.

solen har gått ner, jag står på uteplatsen
och röker en cigarett, har en öl i handen,
jag önskar det kunde bli vinter så att jag
kunde få tända upp brasan, sätter mig ner
i en av de vita stolarna och bara betraktar
utsikten, den utsikten jag mycket snart aldrig
mer kommer se i hela mitt liv, och när jag vet
hur allting står still tar jag ett djupt andetag
och blir väldigt sentimental och nästintill
rörd till tårar, jag försöker få med så mycket
som möjligt av utsikten innan jag försvinner
härifrån och intet ont anande känner på mig
att någonting har gått väldigt fel,

jag gömmer fimpen under trappan
som jag alltid gör
och tar upp en av hundarna i famnen,
går in i huset och stänger dörren
om mig, tänker inte mer på någonting,
försöker låta bli att känna
att den här platsen aldrig mer kommer
få finnas till inom mig
för jag vet nu med mig själv
att det som en gång fanns inom mig
är dött och jag vet att hon har
fullbordat sin resa, hon har tagit död
på den jag var,nu återstår endast nya vägar
och nya minnen att ta del, nu återstår
en helt ny framtid, en där hon inte kan
vara med, och det var hennes eget val,
antingen får man hela mig eller så får man
ingen del av mig,

jag går in och kysser henne där
hon sitter i sin mors soffa och stickar,
jag vet inte om någonting just nu
men jag vet att vi dör ut för varandra,
som de där två ljusen vi ställde nere
på bryggan i en av mina drömmar, vi ställde
dem där, tände dem och mirakulöst nog
så utstod de en hel natts hård vind
men när vi skulle gå ner och hämta dem
och glädjas över att de hade överlevt
slocknade de och de gick aldrig att
tända igen, som om det i själva veken
funnits något fel

snötäcket är tjockt, jag dricker kaffe
och tänder dagens första cigarett, det är
första advent, och det ger jag blanka fan i

katten och jag blev direkt
bästa vänner, han brukade
sitta på tangentbordet
när jag skrev, han brukade
sitta i mitt knä nästan jämt,
han brukade ligga på min mage
när jag sov och så vidare,
och om jag föste undan honom
när jag satt och arbetade
vid datorn brukade han hoppa upp igen
eller så gömde han sig bakom skärmen
och stirrade lite svartsjukt på mig
eftersom jag inte hade “tid” för honom

om någon frågar mig
brukar jag säga att jag inte alls
är förtjust i husdjur,
det är enbart för att jag alltid
blir så fäst vid dem, jag klarar
inte av smärtan i att se dem försvinna,
i att se dem ryckas bort från mig

katten var det dock en annan sak med
eftersom jag trodde att jag skulle
få många fina år tillsammans med honom,
jag tog han nästan lite för givet
efter ett tag, och sedan en dag
var han bara borta, men han lever ännu
men han finns inte hos mig
och jag får aldrig mer träffa
min lilla katt, min senaste bästa vän

men det är sånt som händer,
katten kommer nog inte ens ihåg mig
vid det här laget, han har nog fullt upp,
han strövar runt på äventyr lite
var han kan tror jag medan jag fortfarande
sitter här vid datorn och skriver,
men nu finns det ingen som stör mig,
ingen katt som försöker avbryta mig
och umgås med mig, ingen katt som vill leka,
ingen katt som vill hämta små bitar av plast
på golvet, ingenting, allt är borta
(det enda som är kvar är lite kattmat i skafferiet)

och jag var intet ont anande om
den katastrof som antagligen var
oundviklig, och jag saknar katten
något förskräckligt men den kommer
aldrig tillbaka, även fast den lever

förhoppningsvis får katten
en ny husse som kan älska honom
precis lika mycket som jag gör;
jag hoppas verkligen det
av hela mitt hjärta

men om någon frågar mig
om jag tycker om husdjur
svarar jag alltid nej

och så kom morgondagen
då jag spred svarta vingar
över synfält, stegrade problem
genom att dra i ALLT som om
det vore en rullgardin, se hur det
rullades upp och ihop; Det Försvann!

om att sväva i frihet, attackera visioner
och drömmar i frihet, mardrömmar bortskurna,
målinriktning återigen fokuserade, siktet inställt,
trycker av, blåser bort hela skiten utan ett uns tvivel

upp mot solen, upp mot månen,

upp genom solen, upp genom månen,

universum ligger trevande invid

mina fötter, och sanningen är återigen

skriven i blod, för blod är allt

som räknas, man måste vara äkta

och stå för sina ståndpunkter, alltid

skönheten som nu lägger sig
över mig likt det vore en dödsmask,
någonting jag skall bära tills jag dör
är ett fenomen jag beundrar mig själv för;
om att livet inte är slut förrän Jag säger det.

1-11 december 2010 (valda delar)

lindade skrytsamt mina fötter,

seglade inte speciellt skyndsamt ut

och mot och sedan genom horisonten,

där kunde jag i lugn och ro vinka

till världen som jag hade bosatt mig i

och nu återigen hade funnit fotfäste i

skred ihop mot skridna planer,

lämnade mina skor vid den svarta grinden;

föll med omedelbar verkan uppåt i min köldbana,

tanken var att dominobrickornas beteende skulle

härma mitt. när det väl sattes i rörelse kunde

jag lägga märke till hur de föll en efter en,

precis som sig borde. orsak och verkan, orsak

och verkan.

om morgonen vaknade jag med pigga ögon,

såsom nålspetsar i en dyna kände jag mig

kunde inte heller låta bli att tala om

vad jag än behagade mig själv att tänka på

framförallt känslan var ny, den var nyare

och fräschare och mer raffinerad än alla

de tidigare tillstånd jag befunnit mig i

när jag vandrade punkterades molnen

som mötte min blick och jag skonade dem

alla innan de mötte sina sista ord

ja, den stora skoningslösa skonaren

som fick komplimangen att jag både

såg ut som en riktig man och betedde

mig som en sådan, tänk vad små ord

kan få en att fyllas av rusig värme

tänk er det, Jag! en helt ny Man

i en helt ny värld, och jag är här

för att ta bort alla era ögonbindlar

och måla ut er ur hörnen och ta er hand

om att dansa under, med och över allt,

om att föra på det rätta sättet, att helt

enkelt ta sig själv i kragen, kamma till

skägget och sedan låta sig svepas med

ut, mot och in och igenom,

att penetrera hela jävla skiten

med en lysande framtid till mötes

Alla nattfällor som hade kunnat upptäckas om nätterna och kunde anses vara fel hade nu visat sitt rättmätiga ansikte och blivit till solar jag höll mellan mina tänder när jag stod i duschen och fingrade på snoppen.

jag hade förärats ett fjärilsansikte,

svartnästornet var min fästning, i mina

fotspår följde eld, jag var som på glödande

kol och kände mig frälst, guden inombords

hade vidrört mig och gett mig styrka, gett

mig ärligheten att sluta mina händer i en

stilla bön riktade mot det tomma intet

målade i kaOsala färger en ny tillvaro,

det som brukades det brukade jag i stillhet,

lugn och ro infann sig aldrig riktigt, men

drömmen om att leva var stark inombords,

tomheten var min innebörd och jag hade

delgivits ett uppdrag som jag hittade i

en soptunna under ett delirium tremens-liknande

tillstånd, kanske såg jag bara syner, eller

så var jag upplyft, en siare, bortom världarna

jag var oerhört mänsklig, på gränsen

till gudomlighet, att jag hade funnit

både dionysos och apollon inom mig

bidrog enbart till att jag kände mig

allt högre ställd i intighetens bortomvaro;

men jag ville inte krångla till det,

jag hade problem, men de skulle jag lösa

med hjälp av allt jag hade samlat på mig,

all den kunskap och visdom som man enbart

finner hos människor som har spillt sitt

eget blod och blivit ett offer, blivit

hängda och sedan återupplivade, vi var

de överlevande, de utan gudar eller illusioner,

de som helt enkelt kunde se sanningen i

vitögat och helt enkelt bita ihop tänderna

tills blodsmaken uppfyllde munhålan

och tungan kändes som ett getingbo

och vårt inre kändes som ett ormbo,

jag var ett näste och jag var en annan,

en tagg, ett stick, ett gift, en varelse

som levde och upplevde, och allt var magi

när illuminationernas hjul hade slutat

snurra och enbart månen lyste upp ens

tillvaro med sitt obehagliga sken

på den tiden var nätterna ovanligt ljusa

och jag kunde komma ihåg hur jag var vacker

och upplyst, upplyft bortom mitt sunda förnuft,

nu återstod det röda livet med de gultonade

fönsterrutorna och de dekadent svarta nätterna

men lika bra är väl det, alltid finner

man något av allt det man söker,

hittar man inte en blomma så hittar

man kanske ett vapen och hittar man inte

poesin så hittar man kanske en kvast

man kan sopa till existensen med

och under allt detta låg hela tiden

våldets natur, som ett tappat smycke

i en fontän i en tavla från 1800-talet

och jag kunde döda dig med en enda kyss

och du kunde dräpa mig med en enda suck

och inget av det här hade funnits: Allt

hade förvandlats till en mardröm, jag

hade blivit en luffare, en pantlånerska

som möter kniven, en skata på en telefonledning

utanför ditt hus, jag kunde rentav vara kyrkan du

ibland möter med din blick, precis innan

du sänker dne och inser att jag är död,

ligger i en grav precis i närheten av ditt hjärta,

där kommer jag ruttna bort för mina gärningar

och jag nöjer mig med det,

hela existensen är en skyttegrav

och jag skall kräla runt där länge än,

att vara levande död är inte så illa

som många vid en första anblick tror,

och nu märker jag hur min kropp surrar,

som om jag vore elektrisk, och så ljuset,

det strömförande ljuset som gör att jag

drömmer drömmar ingen annan drömmer

jag passerar trappan

där en man fick sitt ansikte

sönderskjutet, jag har mitt lådvin

i handen, jag går in på videostället

och köper cigaretter och sedan

återvänder jag hem med insikten

om mitt leverne i bakhuvudet

och jag får hålla tillbaka något

och sedan tappar jag upp ett glas vin,

det är ingen fara, men det slutar inte där

sjukanmäler mig

och får lyckönskningen

att jag skall krya på mig,

alla är ju förkylda nu,

men min sjukdom sitter

någon helt annanstans

även om jag är förkyld också,

kanske en aning om jag verkligen

anstränger mig

det är vidrigt

och inte alls speciellt beundransvärt,

ångesten är tämligen stor

och oförståelsen är ännu större

och de som man skadar har ingen distans,

de ser ju inte vad det rör sig om

även om man säger det till dem

eller så förtränger de det och låtsas

som att allting ordnar sig

men det fysiska beroendet är av

en annan art, det sätter sig

i benmärgen och vägrar släppa taget

och det psykiska beteendet är av

ännu en annan art, ju mer någon

tar avstånd från en som dricker

desto mer dricker man, det går

inte att slå sig fri

från sig själv utan hjälp

från de som förskjuter en

Jag beställde ett helt gäng röda tulpaner till henne över internet på fyllan. Hittade fakturan dagen efter i min inkorg. Jag skrev att det var ett misstag och att jag inte borde ha gjort så. Jag fick till svar att hon hade ringt till kvinnofridsjouren och i mina försök att förklara hur mycket jag älskade henne så hade jag enligt jouren gjort mig skyldig till psykisk misshandel. Hon deklarerade vidare att ifall jag någonsin hörde av mig till henne igen så skulle hon spärra mitt nummer (jag trodde redan hon hade gjort det). Det var då det gick upp för mig att den här kvinnan inte älskade mig och inte alls förstod mig. Jag gick ut och vandrade planlöst och trivdes i vinterkylan. Det är mycket mörkt ute och inom mig. Jag visste att jag hade en halv lådvinare kvar så jag köpte ett sexpack folköl och två paket cigg på vägen hem. Jag satte på en skiva av Willie Nelson och öppnade den första ölen och började inse hur fel allting hade blivit. Kanske hade det varit bättre att försöka prata med varandra än att istället attackera varandra. Jag hade, insåg jag, varit allt för ärlig och fortfarande varit förälskad i henne (jag älskar henne över allt annat) och hon hade varit alltför kylig och distanserad och inte pratat med mig överhuvudtaget. Ingen av oss hade antagligen kunnat spela det spel som man måste spela när man bryter upp med någon, eller mitt största problem, att hon inte älskade mig utan nu istället bara var en röst eller ett dött minne ute någonstans i den stora kalla mörka rymden. Eller rättare sagt, den stora svarta döda rymden. Man blir inbillad om att det finns liv därute men i själva verket existerar ingenting där. Det är bara intet som finns där och som återstår här. Jag bestämde mig för att aldrig mer kontakta henne. Hon kunde prata med kvinnofridsjouren ifall hon ville ha någon att prata med angående oss. Samtidigt hoppas jag att hon tycker om blommorna jag skickade.

Rip my son

Blake: “I’ll stop by your house.”
Parol Board Chairmen: “To thank me I suppose.”
Blake: “No, to fuck your wife. And your daughter. Hell, maybe even your dog.”

 

 

Nu fortsätter publiceringen av “Scener ur ett sammanbrott” av min kära vän Joon Svedelius Lindström.

 

 

Jag ser klart filmen The Kids Are Alright och går sedan fram och tillbaka en stund, tittar ut genom fönstret, tänder och släcker lampor. Byter om. Går till affären (låter en lampa i vardagsrummet vara tänd). Köper ett sexpack folköl, två kilo fast potatis, en liter mjölk och fyra gula lökar. Kassörskan har sminkat upp sig. Hon ser bra ut.

Igår såg jag Enter the Void av Gasper Noé. Jag är nästan helt och hållet övertygad om att det är 2010 års bästa film.

Jag funderar inte på något särskilt. Tänder en cigarett och knäcker en öl. Betraktar brännmärkena i mitt golv, i alla fall den av de två som syns, den ser ut som en ring av eld. Det andra brännmärket har jag dolt med ett lammskinn; det ser ut som en glödande planet. Det blir för intensivt ifall det skulle få ligga ute i det öppna tycker jag, hellre då en lagerkrans av lågor, det känns mer subtilt, mer estetiskt tilltalande, mindre brutalt och vansinnigt, primitivt och vildsint.

Får för ett ögonblick mycket fysiskt ont i bröstkorgen. Det känns som om hjärtat är på väg ut genom benen och huden. Men det går över tänker jag; vad har väl jag att göra med det? Jag känner min kropp. Den är en stridsvagn. Den kommer inte svika mig. Jag tänder en cigarett. Flyttar undan koppen med kaffet från igår. Ställer den invid kaffebryggaren. Där kan de stå och skämmas. Min mobil ringer. Jag orkar inte svara. Har haft telefonerna urkopplade under stora delar av veckan. Det eller så har jag inte svarat. Men då och då svarar jag. Då är det mycket trevligt att prata i telefonen: Telefonen är alltså en högst tveksam uppfinning som samtidigt är fantastisk.

Jag skriver ”jag går in i duschen en stund” och gör sedan det.

I tisdagsnatt (efter en kväll på krogen) drömde jag att jag var på en fabrik och försökte få tag på en förman. Ingen kände igen mig och alla som jag trodde att jag kände var utbytta; en del hade samma ansikten, men det var inte mer än så. I ren frustration kastade jag av mig min jacka (en jacka jag aldrig har ägt i verkligheten). Denna scen utspelades ett par gånger med små variationer. Och när jag scenen utspelade sig ännu en gång, det hela kändes mycket filmiskt, så återvände jag för att hämta upp min jacka. Den låg i en sopkorg, ovanpå resten av soporna, korgen var fylld av sopor. Jag tog upp min jacka och upptäckte att alla fickor hade blivit fyllda med ketchup. Jag kämpade för att få upp jackan och slutligen var hela jag insmord i ketchup. Men jag fick upp jackan. Mina kläder var dränkta i ketchup och av någon outgrundlig anledning så gick jag bort till ett bord för att försöka torka bort ketchupen från jackan med mina händer som självklart var täckta av ketchup. När jag tittade upp och kände hur kladdet överväldigade mig så satt det en tjej vid bordet där jag höll på och ”tvätta” min jacka. Hon sa någonting till mig som jag inte kommer ihåg. Jag kommer enbart ihåg att hon sa någonting som inte hade med själva platsen eller jackan eller med mig att göra, men ändå riktade hon sig till mig.

Det finns ingenting som är vackert förutom uppfattningen om att någonting kan vara vackert. När man förlorar den uppfattningen, eller rättare sagt låter den formen av naivism löpa sin väg/flyga sin kos så är det en helt ny värld som återstår; nämligen den essentiella, den där man kan finna kärnan, den där allting som man upplever är äkta. I min värld är ingenting längre beslöjat eller för den delen besjälat. Men nog finns det krafter alltid. Mycket starka, i det närmaste excentriska, elektriska krafter som aldrig upphör att verka. De går som upp och nervända mirakel genom en, de kan säkert av vissa anses vara bländverk, men de människor som påstår sådant är hycklare och lögnare. De har inte vad som krävs. De behöver i min mening inte ens försöka förstå sig på vad det handlar om. Det är min uppfattning.

Jag har grävt in mina händer i ansiktet och rivit sönder det. Allting är så förrädiskt mjukt. Tänder en rökelse och en cigarett. Dricker upp det sista av burkölen. Jag har grävt in mina händer i ansiktet och rivit sönder det. Rivit sönder det.

Jag kommer aldrig mer vara en kvinnas man. Jag kommer aldrig mer träffa den kvinna jag en gång älskade. Avståndet är allt för stort. Oöverbryggbart. Jag antar att hon får skylla sig själv.

Jag har nu blivit alltmer övertygad om att råttan jag såg i mitt öppna fönster under en regnig natt var en hallucination. Jag såg den precis vid midnatt. Jag tror att det kanske var som så att jag under en lång period hade druckit alltför mycket, eller så är det som så att det har uppstått revor i verkligheten som jag kan lägga märke till eftersom jag besitter vissa övernaturliga gåvor. Råttan har för mig blivit en symbol. Jag tänker inte i denna notis utveckla om vad jag tror att den stora, svarta råttan kan vara en symbol för. Det hade känts alltför naivt. Jag behåller det för mig själv. Det spelar egentligen ingen roll om den var verklig eller inte; för mig var den i alla fall i högsta grad verklig. Jag bor på fjärde våning. Jag brukar inte ha råttor där jag bor. Hur det än ligger till med fallet om den svarta råttan så är och förblir råttan någonting mycket magiskt. Den äger precis som jag övernaturliga krafter och den symboliserar precis vad jag tror att den symboliserar.

för första gången
på över tre månader
beger jag mig ner
till centrum ensam

stadskärnan jag lärde mig älska
genom en annan, det är den
jag promenerar genom

jag inser tämligen fort
att det här inte är bra för mig,
jag blir yr och det känns
som att jag kan se en del saker
mycket klart medan andra saker
är mycket suddiga; skyltdockorna
ter sig väldigt klara,
resten är väldigt suddigt

jag känner hur det börjar trycka
i mitt ansikte, som om något
ligger latent under min hud
som måste pressas ut, jag börjar
nästan gråta men lyckas hindra
mig själv, självkontrollen tar över
men istället försöker jag fokusera
på att enbart se rakt ner i gatan,
omgivningarna är alltför känslomässigt
laddade av något som försvann

det slutar med att jag går
till systembolaget, tar en flaska
billigt rödvin och ställer mig
i kön bakom arbetarkarlarna
som köper sju starköl och en halva
whiskey varje måndag

sedan går jag hem,
mycket målinriktad, röker en cigarett,
får inte tänka på något
som har med det förflutna att göra,
men jag håller på att spricka
gång på gång och jag börjar
mycket sakta inse att jag är på en plats
jag inte kommer kunna ta mig ifrån

det finns ingen utväg längre,
jag har slagit ankare
och håller på att drunkna

Jag sitter i mitt pastellgröna badkar (bakom det rödsvartvita Clint Eastwood-draperiet) med benen i kors, huvudet nedböjt och händerna tryckta mot öronen. Duschstrålen har jag riktat rakt mot mitt huvud. Mycket hett vatten. Det håller ute det mesta. Det monotona trummandet av vatten mot ens huvud, mot ens torso, mot hela ens nakna kropp. Jag blundar. Avgiftar mig själv från vad som helst som är skadligt för mig, men framförallt; livet i sig självt.

Försöker utföra mina studier i min ensamhet hemma. Känner att det sista akademiska unset inom mig har dött totalt: jag avskyr de sterila miljöerna och de kalla, kyliga föreläsningarna. Allt är hemskt, avsaknaden av liv är vad som härskar i dessa institutioner. Och jag känner enbart avsmak inför alla former av arbete också: den bedrägliga tvättningen av hjärnan som pågår åtta timmar varje dag. Jag har gjort Mitt inom alla former av branscher. Det är så jag känner för tillfället. Det märkvärdiga i hur de flesta människor får tiden att gå, det hemska när man går runt på en fabrik åtta timmar om dagen, man blir fascinerad över hur åren kan fly så många, hur man fastnar i en jargong och sedan har varit på samma arbetsplats i trettio år. Alla jag har talat med har samma historia; ”ja, jag började här när jag var sexton/arton och sedan rullade det på, man fick sin lön varje månad, det var tryggt, man kände trygghet och sedan kom första barnet osv”. Det är med andra ord lätt att fastna. Jag beundrar dessa människor. All skit man får ta inom sådana yrken är helt sjuklig. Men det spelar ingen roll vart man är, se på akademikerna: De släpar runt i sina filttofflor, unnar sig emellanåt ett leende, och de har förlorat alla former av kreativitet, precis lika fastlåsta, får inte leva ut sig själva pågrund av högre makter, för de får inte sätta sitt akademiska rykte på spel. Precis lika fastlåsta som fabriksarbetarna och alla de andra arbetarna: Ingen vill sätta sin trygghet på spel. Fullt förståeligt. Men det måste vara nog någon gång, det måste bli ett slut, det måste få ett stopp, det måste tas risker, asen som sitter på toppen måste skingras, det måste till mer kreativitet, det måste till ett kulturellt samhälle annars kommer vi själsligt ruttna, precis allesammans. Det växande och nästintill sprickfärdiga kapitalistiska samhället är det första som måste utrotas. Det måste puttas ut för den ruinens brant som det står och svajar på. Och det låter naivt. Och det är naivt. Många tankar har sin födelse i det naiva, i det utopiska, i det sanslöst vackra.

Det finns ingen skillnad mellan människor, alla lever och frodas i sin egen skit; en del ser det, andra inte. Den evinnerliga meningslösheten. Allting händer utanför de konventionella ramarna. Det finns inget utlopp och ingen frid att hitta för sin egen kreativitet förutom mer och mer ilska och samvetsgrant hat när man rör sig i detta såkallade samhälle som har växt sig stort och vaxfyllt, precis som en bikupa, en smällfet och vidrig bikupa. Jag måste ta mig härifrån, från miljön där det inte existerar några utgångar.

Vill också bli begravd i en namnlös grav. Det torde vara det enda sättet man kan utrota hela sin existens på. Eller för den delen bli ihågkommen. Som sagt: Samma mynt, två sidor, samma värde när myntet väl tas i bruk.

Bestämmer mig för att koka upp lite av den potatis jag har köpt. Jag köpte två kilo för ett par dagar sedan. Är sugen på potatismos. Jag blir inspirerad till att koka min potatis när jag på en nyhetssajt läser att det är akut brist på svensk potatis: Den är helt enkelt för billig och bönderna vägrar nu att sälja potatis till så billigt pris. Jag håller med dem; de två kilona jag köpte var mycket billiga. Potatis har alltid varit en fattig människas främsta livsmedel. Det började som ogräs. Nu är det det enda vi får äta, vi fattiga äckliga och patetiska människor. Snart får vi börja bränna hemma på potatis igen. Jag ser det framför mig. Jag ser fram emot det. Jag skulle vilja jobba inom jordbruk igen. Brukade köra hö under somrarna när jag var liten. Det var tider det. Köra hö och hacka sockerbetor. Det var sådant man höll på med. Det känns mycket avlägset nu och jag är ändå bara tjugofem år gammal. Vart tog allting vägen? Vart i hela helvete tog den glädje jag kände vägen? Och varför är alla människor man träffar mer eller mindre låsta och kvävda i sin egen trygghet? Och varför kan inte två människor leva med varandra utan att ha ihjäl varandra mentalt? Och varför existerar det inte längre någon glädje i att utföra en god dags arbete på de platser jag befinner mig? Och varför är alla som jag träffar som försöker arbeta olyckliga innerst inne för? Och varför finns det inte längre någon jämställdhet? Och varför ökar hela tiden dessa satans klyftor i samhället och på arbetsplatserna? Och varför? Och varför? Och varför? Och vart kommer den här radikala vreden jag känner inombords ifrån? Och varför? Och varför? Och så fortsätter det sådär. Och jag står precis lika svarslös som jag gjorde innan. Fastlåst i detta gräslighetens vackra samsara.

Demonen är jävig. Tänker på de gånger jag suttit i badkaret och dragit ur ”proppen”, sedan suttit och väntat ut vattnet för att se vem av oss två som skulle ge upp först. Och det är då jag hör rösterna som krälar omkring nere i avloppet. Låga, mumlande, snäva, starka, övertalande: Det är deras natur. Ibland förändras skenet inne i badrummet, det har med rösterna att göra.

Och jag är i ditt huvud. Jag vet det eftersom jag planterade in ett chip i din näsa och ett bak i din nacke. Jag kan styra sådana saker. Jag är en superhjälte, en postmodern sådan: en sådan som kämpar för det goda men som hela tiden befinner sig på gränsen, står utan att veta om det inuti i det onda kraftfältet, och det skimrar som av guld från de båda. Men jag övergav de båda: jag är nu bortom skalorna, off the charts som de säger i utriket. Superhjälte, det är jag. Superskurk, det är jag. Det är jag, självrespekten är mycket hög. Nu fick jag in frekvensen, jag hör precis, men det gjorde jag ändå, alla de där mackapärerna är enbart för show-off, jag vet ju hur allting ligger till, jag har spelat spelens spel förut, och jag har vunnit, jag har varit segrare utan att ens rulla med elfenbenstärningarna. Men jag är ingen som vill vinna, och jag är ingen som vill förlora, men det är mest för att jag inte är där där spelet är. Istället lyfter jag på den inbillade hatten och låter dig och alla andra gå sin väg. Och däri ligger någonting mycket väsentligt. För det är jag.

Återigen stämmorna, jag ser hur de kommer från en plats mellan min våning och våningen under, där det inte borde finnas något, de är alltså synliga för mig. De stiger upp genom min lägenhet, gör sig synliga för mig, och bara mig. De fortsätter sin slingrande rökresa genom mitt tak och försvinner sedan. Men stämmorna, även om de inte längre är synliga, hörs mycket klart. Det är klara stämmor som bor här.

Jag står på en nedsläckt scen. Det är någon som har spelat in en film här. Den är inte färdiginspelad ännu. Jag fick det berättat för mig genom en god vän, en vän med en mörk stämma. Jag möter ibland denna vän över en kopp kaffe och det var under ett av dessa möten som jag fick det berättat för mig att filmen inte var klar ännu. Det verkar som att en del av skådespelarna har försvunnit, eller helt enkelt gått upp i rök eller helt enkelt uteblivit. Men jag är här nu. Jag har en bricka där det står mitt namn: A-N-I-K-I. Jag är praktikant. Det står det under mitt namn. Praktikanten Aniki som går omkring mellan kulisserna. Det är fortfarande nedsläckt. Men jag har med mig en ficklampa. Jag tänder ficklampan och letar efter en liten fickspegel som jag har fått höra befinner sig bakom kulissen av en livsmedelsaffär. När jag hittar kulissen så ser jag spegeln, det blixtrar till när strålen från min ficklampa träffar glaset. Jag tar undan strålen och då blixtrar det till igen; kattögon, två stycken, jag visste att den här dagen skulle komma. Jag plockar upp spegeln och letar efter katten med ljuskäglan. Språlöst försvunnen. Jag tror att den var svart. Jag lämnar skådeplatsen. Öppnar upp en dörr och stiger ut i dagsljuset som ligger över studion likt ett intensivt molntäcke. Jag tar upp min mobil, slår ett nummer, en stämma svarar mig och jag svarar med en stämma. Jag beger mig mot mitt mål.

Jag har sagt Ja till livet och Ja till kärleken. Jag är en fulländad människa och jag vet om det.

Jag satt och lyssnade på Paul McCartney & Wings låt Mamunia. Jag får gåshud när jag upptäcker att det är någon som säger mitt namn i låten, det visktalar ”Aniki, Aniki” gång på gång efter att det har gått ungefär tre minuter av låten. Jag blir väldigt chockad och börjar titta mig omkring, känner obehag. Men det är ingen här förutom jag. Återigen så är det stämmorna. Nu inspelade, fångade på en skiva, likt vålnader som försöker kontakta mig från en annan dimension, från den andra sidan. Jag börjar trivas med mina övernaturliga krafter. Det är det enda jag kan få fram ur dessa händelser som blir alltmer intensiva.

Jag säger Ja till livet.
Jag säger Ja till kärleken.
Jag säger Ja till fulländning.

Demonen skryter inte om någonting. Demonen är ödmjuk. En sympatisk vägvisare när mina batterier tar slut i ficklampan. Och jag befinner mig i flera olika skepnader på en och samma gång. Klättrar ibland på väggarna, sitter ibland i en klocka, en gång vaknar jag till liv i trapphuset med en tvättkorg i famnen. Den händelsen är intressant eftersom jag söker mig, likt en pilgrim, ner mot tvättstugan med denna mycket viktiga smutstvätt. Väl därnere låser jag upp mitt förråd och ställer in smutstvätten där och börjar betrakta ett hål i väggen till mitt förråd. Som om någon har gnagt sig in till mitt innersta skrymsle. Jag klättrar upp på de stökigt staplade prylarna jag har därnere och närmar mig hållet. Jag hör hur det är någonting som låter från andra sidan väggen. Jag lyckas slutligen ta mig fram till det lilla hålet. Jag tittar in. Jag ser någonting: En liten kopia av mig själv sitter därinne. Det gnager på något som liknar ben, bländande vita benpipor. Den, som är en liten jag tillverkar en benflöjt. Jag antar att denna lilla varelse skall leda en hel armé av råttor som så småningom skall ta över världen. Jag visste inte att jag var den som skulle spela på flöjten och få världen att gå under. Och inte heller visste jag att det var jag men inte jag som skulle göra det. Jag drar mig tillbaka från hålet och mitt källarförråd. Tar upp tvättkorgen, går med bestämda steg mot tvättrummet, tänker på allt hönsnät som finns här nere i källaren, låser upp dörren till tvättstugan och börjar vårdslöst kasta in tvätten i maskinerna, doserar tvättmedel lite precis som jag vill, sätter på maskinerna och går därifrån. Jag vet vart mitt liv är på väg när jag går upp ur källaren. Jag kan inte hjälpa mig själv, jag börjar le och skratta högt, det ekar i trapphuset, några småbarn kommer inspringande från gården och de börjar också skratta och jag tar deras händer och vi börjar dansa runt i trapphuset, vi visslar på en melodi, en domedagsmelodi kanske? Jag känner verkligen hur vi dansar mot ett mycket stort och vidunderligt mål, ett mål som överstiger livet och döden, ett mål som överstiger allt, ett mål som kommer genljuda genom intet. Och jag tänker på den andra jag och på benpiporna, på knotorna, på formandet av flöjten. På Undergången.

jag sitter på ett sjaskigt
kebabhak i Lund och äter pizza,
det är söndag, igårkväll
blev det 80-talsrock och öl,
mitt hår börjar återigen
bli vildvuxet, mitt skägg
är långt, jag har hår
överallt och jag är
fortfarande lätt överviktig
och har ölmage
och har inte borstat tänderna
och jag är väldigt vacker

jag kommer på mig själv
med att vänta på din comeback,
när du återigen kommer
tillbaka in i mitt liv, jag kan
inte undgå i att tänka i bilder
och i känslor, som den där gången
när vi låste museumet tillsammans
och gick ner i stan för att ta del
av festligheterna men efter en stund
började gräla och sedan kramade
om varandra, kysstes och förlät varandra,
jag kunde se på dig att du fortfarande
älskade mig den dagen och kvällen
men sedan vet jag inte, kanske
kunde vi inte leva tillsammans,
jag vet inte, men ändå vet jag
att vi kunde det, kan det, och jag väntar,
jag väntar på din comeback,
din eviga återkomst i mitt liv

överrumplade mig själv på måndagen
genom att vägra allt som förväntades
av mig, det fanns ingenting kvar och
ingenting borde således förväntas av mig;
jag satte på kaffe och började tänka,
började känna, började läsa, började skriva
och jag vred upp Townes van Zandt på högsta
volym och öppnade gråskalan med ett leende

och dagarna lunkar, går, springer, rusar
och nätterna är stora svarta gnistrande hål,
inte mycket mer än så, aldrig mycket mer än så

jag vet inte vad som händer, och det
spelar inte längre någon roll, det får
bli som det blir, lite py om py, spridd
för vinden med ansiktet vänt uppåt, friheten
har aldrig varit mer påtaglig än nu, eller
det var mycket längesedan jag kände mig
så pass fri som jag alltid har varit, ingen
kommer någonsin att kontrollera mig, jag
sätter reglerna, jag skapar världarna, ja
äger kraften som strömmar ut genom mina
fingertoppar… och kaffet smakar jävligt bra

det essentiella
ligger i min hand,
ej synligt
för omvärldens blickar,
ej längre synligt
för älskarinnors blickar,
ej längre synligt
för någon utom jag, men kanske,
under en skymning
eller en gryning, kan du se hur det
glimmar till i mina ögon, som om
det fanns någonting där som du
aldrig har sett förut

min gåva var att ge,
att ständigt ge, och nu
får jag allting tillbaka,
det är vad det handlar om; för mig
handlar det nu om att jag
med god vilja tar tillbaka allt
som var mitt, allt jag var villig att ge bort
för att ge någon annan allt,

men gåvor skall man inte ge
till människor som inte vill ha dem,
det är en läxa att lära, men
man gör det ändå, det känns trots allt
väldigt bra att veta att man kan ge
allt till någon som aldrig ger en
något tillbaka, det är förmodligen den
mest oegoistiska av de andliga handlingarna

att ge och ge
och sedan med ett leende
bli nedsmutsad av sina egna gåvor
och fortsatta skratta, att fortsätta
uppleva, att fortsätta ge, att aldrig
sluta ge

och tänk vad mycket man får när man ger
och jag tänker fortsätta ge
kommer aldrig sluta ge

och jag tar med glädje tillbaka allt jag ger,
när det förlorat sin mening för mottagaren
så spelar det inte längre någon roll,
ännu en människa,

borta med vinden,

försvunnen,

som bortblåst
ur mitt liv

och jag fortsätter ge

och att följa
längs med den slingriga landsväg
som är min egen,

kanske bär jag på en ryggsäck,
har kläder som är aningen slitna

men det spelar ingen som helst roll

det tillhör min karaktär, och ligger
i min karaktär

att vara precis som jag är

kokar potatis,
en känsla av obestämdhet
kommer över mig, om att vara
bestämd i det obestämda

(senare skall jag bestämma mig
för att koka upp grönpepparsås
på vatten och lägga till fyra
dennisburgare, man får ta vad
som ligger och dör i ens gömmor)

stämd i ostämdheten,
en stämning med svarta
sprickor i en spegelsal
byggd på aska och glas

på min näthinna dör du ut
och lever kvar, en mycket svagt
skimrande låga som är stark

jag sliter ut vinpåsen
ur dess kartongfodral, fyller
ett stort glas till bredden,
sveper det rakt upp och ner,
dagen har ägnats åt att läsa
om det kulturella minnet
och hur det uttrycker sig
på de olika nivåerna, jag känner
hur det på en personlig nivå är
högst tveksamt ifall någon
har rett ut det på samma
sätt som jag

jag får för mig att jag borde skriva
någonting mer, men jag ångrar mig

under de timmar jag sov
drömde jag om en katt
av kött och blod som gång på gång
hoppade in i dammsugaren när jag försökte dammsuga, dess stackars ben höll på att krossas och mosas varje gång men katten klarade sig mirakulöst, bilderna jag fick se av den torterade katten som jag hela tiden sa till att den skulle hålla sig undan från dammsugaren var vidriga, dammsugaren var konstruerad på ett sådant vis att det fanns två insugningsförmågor dvs. två rör, ett jag hade hand om och ett katten hoppade in i och dammsugaren hade även ett utsprut dvs. där katten kom ut

efterhand intensifierades drömmen då det visade sig att det fanns en katt jag och en kvinna skulle ta hand om, den var en robotkatt och den hade vissa instruktioner man skulle följa, man skulle ta på dess robottassar av någon anledning, på ovansidan, efter ett tag hade vi en robotkatt till, som var svart, den första hade en grågrön färg tror jag, sedan kom det en robothund, då fick jag hålla tillbaka den, ibland var den en robothund och ibland en kött& blod-hund. det fanns hur många dörrar som helst till rummet där min och kvinnans katter befann sig, jag sprang runt och stängde alla dörrar hela tiden men de fortsatte att öppnas, hunden försökte alltid hitta in dit, den gjorde andra saker också, hunden, kommer inte ihåg riktigt vad dock

vaknade av ett BOOMBOOMBOOM
(som i Slayers Raining Blood)

från byggarbetarna utanför, men jag trodde att det var någon som hade satt på min teve i rummet intill mitt sovrum, jag stirrade mot ljuset som kom från vardagsrummet och såg att det lyste som från en teve, men jag insåg att det var byggarbetarna, jag stapplade upp, insåg att snön låg kvar

jag drömde fler saker under de få intensiva timmarna av sömn, men ingenting värt att notera för tillfället

jag börjar misstänka att grisköttet jag åt igårkväll var skämt eller dåligt på annat sätt, en märklig känsla har kommit över mig, har tänkt intensivt på parasiter och matförgiftning sedan jag gick upp (c.a. 30 minuter dvs. en halvtimme sedan):

Tänker på trikiner, stora böljande hav av turkosa trikiner som simmar omkring i mitt inre, kanske bosätter de sig bland mina inälvor.

 

Scener ur ett sammanbrott

Två texter av mig (Ms Wintermute, gillar dig en hel del) och sedan påbörjas en publicering av Joon Svedelius Lindström, som jag längtat efter. Det är en lång text, så som vid den förra publiceringen av mannen J. kommer texten att delas upp i ett par delar. Håll till godo, och käft.

 

 

MS Wintermute

Sense of wonder Sa Wintermute
Är likt uppenbarelser hos komapatienter
Är likt euforisk sömnparalys

Att låta livet rinna ut genom en trasig flaskhals
I halspulsådern i en förvirrad snöstorm
I en bortglömd småbåtshamn

/VisibeI / /Sensibel/

Drömtidsimplosion

Iskyla i uterus.

Skampålefurstens dotter doftar klorin,
Pre- subversiv, blod och ärrvävnad
Kring innanlåren från nätterna

Då hennes dotter blev till.

 

 

gillar dig en hel del

Det som skett under huden långsamt:

Kan tanken färdas från fel till större fel?
Sorgen, känslan, kärleken, hålet
I mitt ansikte, bär ditt namn.

Blunda och kortslut dina bländande bränder
ett, två, tre
Är du här, djupsinnigt i kaviteten?

Vad ser du i glänsande yta,
Vatten över vatten,
Är du kvar, är du borta, såg du mig?

(
nu, när texten skrivs,
inser ”cyberpunktrubaduren”

Att det gör honom ledsen,
Allt som aldrig blir av
Att det ändå bara gör ont
)

 

 

Scener ur ett sammanbrott

1 november

Det mest märkliga i situationen var att ju mer jag sysselsatte mig desto mer meningslöst ansåg jag mitt eget liv att vara. Jag aktiverade mig, umgicks och blev emellanåt lätt som en fågel pågrund av detta. Och när jag inte umgicks med någon så drack jag (det gjorde jag väldigt ofta när jag umgicks också). Meningslösheten i det nya fria livet, det som skulle erbjuda så mycket utstuderad variation och lycka slog fullständigt fel. Jag blev handlingsförlamad, min lägenhet låg i drivor; disk (diskar hela tiden, det blir ständigt mer, bara växer och stinker), tvätt (man tvättar och sedan har det gått en månad och man vet inte ens om det eftersom tiden tillsynes inte verkar existera). Jag fick skrivkramp, kunde inte slutföra mina studier pågrund av detta, satt enbart och läste bok på bok och kunde inte se sammanhanget mellan det jag läste och det jag skulle göra. Det var första gången jag på allvar insåg att jag hade handlat fel mot mig själv, jag hade försökt fördriva det inre genom att sköta det yttre, och det resulterade istället i enorm rastlöshet, inre fysiska smärtor som yttrade sig i att jag varje morgon fick hålla mig från att inte kräkas; det har hållit i sig i två och en halv månad, varje morgon den envetna kräkkänslan och jag som hostar tills jag nästan kräks upp galla. För att inte tala om den enorma halsbrännan och förmodligen magsåren och svettningarna om natten. Har återigen fått hänga upp min huvudkudde på tork. Mitt lakan och mitt täcke måste jag byta väldigt ofta eftersom det verkligen känns som att jag har pissat på mig efter nästan varenda natt. Ju mer jag, trots alla omständigheter, försökte fokusera på att slutföra mina studier desto mer misslyckat tedde de sig, tills jag då slutligen var fullständigt handlingsförlamad och fick skriva långa mail till mina professorer där jag beskrev hur hemskt mitt liv hade varit på senaste och om hur mitt privatliv hade slagits sönder och samman med en slägga utan att jag visste det eller ville erkänna det (jag hade mycket sakta vittrat sönder från insidan tills jag nu enbart var ett leende ansikte uppbyggt av aska… så länge ingen rörde vid mig kunde jag uppfylla kraven utan att börja gråta). Jag kände mig även orättvist behandlad av min arbetsgivare och sa helt enkelt upp mig och sköt undan det. Jag försökte förklara för min arbetsgivare att det berodde på mina studier, att jag var tvungen att sätta mina studier i första hand (vilket var sant). Detta slutade dock med en ännu större press på studierna och att jag faktiskt skulle behöva röra mig utifrån det katatoniska och närmaste letargiska tillståndet jag befann mig i (vilket misslyckades). När jag väl klippte av banden och värdena försvann så spelade inte det här längre någon roll; varken mina studier eller mitt arbete. Ingenting spelade längre någon roll. Jag var glad så länge jag kunde ha någon form av kontakt med människor, inte mer, jag behövde den här kontakten mest för att jag inte skulle göra någonting drastiskt; jag umgicks så att jag inte skulle få chans att överväga alltför mycket osunda tankar: Jag ville inte gräva ner mig i sorgen över att mitt liv aldrig varit någonting värt (eller min kärlek), varken nu eller innan, det har alltid lett mot samma känslomässiga tillstånd.

 

 

Spenderar gårdagsnatten med att gråta framför Jennifer Connellys karaktär i House of Sand and Fog; insikten om att hon inte lyckas skjuta huvudet av sig själv efter att hon har bestämt sig tar mig väldigt hårt och jag hör en hel del ljud i hela min lägenhet; toner som inte existerar antar jag. När hon får tag i burken med tabletter och sjunker ihop i badet vet jag att hon kommer räddas till livet men jag beundrar hennes självsäkerhet eller kanske rättare sagt bristen på självsäkerhet som hon manifesterar på ett enda sätt: Genom att vara säker på att hon inte längre vill leva det liv hon lever. Hon behöver en förändring och gör vad som helst för att få sin förändring till stånd. Hon är dessutom väldigt vacker, Jennifer Connelly, hon är extra vacker när hon inte vill leva längre.

Jag har inte längre några krav jag måste uppfylla, varken mot mig själv eller mot andra. Nu är jag återigen dömd till att enbart existera utan några som helst uppoffringar, det finns inte längre något mål, allt rullar bara på, inombords står det klart och tydligt att det alltid har varit som så: Jag föddes med enorma sår, sår som fördjupades med tiden. Och det finns som bekant en del sår som tiden aldrig läker förrän ”det som en gång var” slutligen tar död på en: Jag kommer då att sjunka ihop mycket stillsamt och sluta röra på mig. Jag kan förstå. Jag kan acceptera. Jag kan förlåta. Men jag kan inte förstå. Jag kan inte acceptera. Jag kan inte förlåta. Men jag gör det ändå.

Jag blir så fruktansvärt arg ibland. Jag kan förstå men samtidigt inte förstå vad som händer runtomkring mig. Jag får för mig att jag gör något sorts framsteg i mitt liv men det visar sig alltid att jag inte har rört mig överhuvudtaget. Det finns inte längre någon som håller av mig. Det existerar inte längre någon saknad i världen och jag är väldigt fri. Jag kan göra precis som jag vill. Och jag vill verkligen inte göra någonting mer. Mitt liv är över. Det är slut. Jag vill inte agera. Jag vill stå bakom scenen. Vill se när ridån går ner och alla tar av sig sina masker. Nu är det nämligen som så att masker är allt jag ser. Det oerhörda avståndet mellan två människor som en gång älskade varandra. Och jag har alltid varit ärlig. Jag har aldrig ljugit. Det är väldigt svårt när människor ljuger för en. Kanske är det därför som även jag själv ljuger mer och mer, blandar oavsiktligt samman verklighet och påhitt. Förstår först i efterhand att jag ljuger både för mig själv och för andra.

Men det är fullt naturligt. Det har jag fått höra. Man måste gå vidare. Vilket jag har gjort. Man måste ta avstånd och förstå. Vilket jag gör. En människa måste distansera sig från en och spela en roll. Det förstår jag. Ärlighet får inte existera. Det förstår jag. Livet måste vara en lögn som varar ända in i döden. Det förstår jag.

Det värsta är ändå att jag tycker hemskt mycket synd om mig själv och accepterar det och desto mer jag kämpar emot det desto starkare manifesterar det sig i mig tills jag slutligen inte är medveten om någonting överhuvudtaget. Jag accepterar det: Tänker inte lyda, tänker inte följa regler på hur människor borde agera gentemot varandra i absurda, omänskliga situationer.

7 november

Och så blev det som så att jag under en morgonpromenad hittade en skärva av mig själv, någonting jag hade tappat bort under två år: En livsvisdom om vart min egentliga tillhörighet låg, vart jag så att säga trivdes. Jag tog upp skärvan, som egentligen inte var en skärva och jag blev bländad samtidigt som det gick upp för mig: Ensamhet och Avhållsamhet. En bländande transformation av det som hade fördunklats och dragits i smutsen, blivit bortryckt från mig, något som blivit våldtaget och sedan skändat mig när jag väl förde det på tal… men dödsdomen var min enda vän och jag vandrade med bestämda steg, allt var fläckfritt runtomkring mig, det fanns ingenting som höll mig tillbaka längre och mitt minne hade sorterat ut alla de tätt åtdragna knutarna i det förflutna; men när jag väl var ärlig så mindes jag inte speciellt mycket, för det fanns inte speciellt mycket att komma ihåg… allt som hade varit hade lett fram till detta, denna nygamla insikt som alltid varit mig kär, som jag alltid hade hållit tätt intill mitt bröst… där jag trivdes var precis här och intet annanstans.

Att inse andra människors dragning till det omogna och det onda är något som ger anden ny luft, man känner sig oerhört frisk och renad och inser att felet aldrig någonsin kommer ligga hos en själv, ständigt är det de andra, de med små sinnen och tomma, utsvultna och missunnsamma ögon som bär ansvaret, de som inte kan uppleva det sköna i att hålla sig i sin håla byggd på vackra skärvor av insikter. Detta hindrar en dock inte från att emellertid gå ut och betrakta morgonrodnaden för precis vad den är: Vacker och Flyktig; en illumination. Men nog har man väl emellanåt fallit i fällorna och man skall aldrig vara sen när det kommer till att förlåta… man måste vara mänsklig, hur mycket som än krävs av en, det spelar ju trots allt ingen roll… vilken process man än ingår i så leder det ändå enbart till död och förruttnelse; sinnligt och kroppsligt. Att inse att en annan människa inte längre kan uppleva det vackra och det sköna är en hemsk insikt, men samtidigt en som är av en befriande art eftersom det då blir ytterst och iskallt klart att ens vägar inte längre höra samman; man sjunger ej längre i samma flyktiga jordkör så att säga. Och allt blir åter till jord hur vi än beter oss… begrunda detta och stoppa inte in skit i era små sloköron. Om att vara enkel? Javisst! Men naiv? Aldrig!

Den väsentliga upphöjningen av det egna är en omvälvande upplevelse, alltet ter sig varken svart eller vitt och det existerar överhuvudtaget inga former av färger överhuvudtaget: det som en gång fanns och som ansågs vara naturligt är enbart en hägring gjord för de som lever i den stora världsliga lögnen om vad som egentligen är. Det enda som i artefaktens linda existerar är det som är här i mina händer, nämligen Intet. Denna eviga dragning… hur kunde jag glömma… hur kunde jag skjuta den undan… hur kunde jag sysselsätta mig med tidsfördriv när detta Enda var det Enda mitt liv var ämnat att uppfyllas av? Du fjäderlätta, tomma, till bredden gnistrande immanenta visdom… du härjar mig och jag hänger mig, sträcker på mig och stirrar rakt igenom alltet likt den första av de evigt återvändande återkomsterna.

Övertygelse; min eviga övertygelse, den jag alltid har smekt med öm hand, likt en duvunge, den som är en så väsentlig del av mig själv att den inte ens syns då någon betraktat mig alltför länge… kanske kan det bero på att jag på många sätt och vis är en spegel, en språkspegel, en spegel av språk, med en övertygelse, ett uppdrag i livet, något som slår emot, en helhjärtad reflektion av en sammansmältande, kamelontisk art. Vad som är mycket fascinerande i detta fenomen är att människor klipper upp mig, försöker klippa bort mig men ständigt söker de kontakt med mig, under de mest sublima former dessutom… det är inte oförståeligt att man emellanåt blir trött på människan… så exceptionellt trött att det emellanåt ter sig som så att man kräks fram en sanning eller två; om att se igenom speglar.

Jag sluter mig inom mig själv och tiger så länge jag inte behöver delta i det sociala spelet. När jag rör mig i min lägenhet känner jag hur jag har luft under mina hälar, hur jag svävar. Ibland kan jag till och med känna hur vingarna trycker på i mina axlars muskulatur. Allt som egentligen inte existerar existerar i högsta grad för mig, jag inser det till fullo nu och därom måste jag tiga. Men i själva det upplysandets natur jag numera till fullo känner som vibrerar inom och utanför mig befinner sig en sällsynt kanal till det där ”utanför”, ibland ter det sig som så att jag känner en mycket stark anspänning när jag rör mig bland människor, som om jag kan förmedla precis vad jag vill utan att yppa ett enda ord, utan att använda det fördömda språket vi är fångade i.

Dessa vämjeliga försök de flesta är uppfyllda av: Att komma nära någon annan, denna chimärartade sysselsättning, denna lögnaktiga fasad, detta ingenting.

 

 

Varje medvetenhet är upplöst och förblir dessutom upplöst, minnet är en slumrande lund och mellan revbenen på de uppfläkta kadavren hittar man så småningom den organiska sanningen: Närma dig mig mycket långsamt för min passion är våldsam, vildsint och den besannas inte genom lögner eller ond bråd död, utan genom ömsinthet, ödmjukhet och sanningar som genljuder på ett harmoniskt sätt inom mig när de väl uttalas av någon annan… men tro aldrig att det är över, för tiden existerar inte, det finns ingenting som avgör vad som är tid, det är enbart omedvetna lögner för att hålla sig undan det mest primitiva insikterna, instinkterna; nämligen att det inte finns några chanser, och allrahelst inga andra chanser och ingen försoning för den som inte är villig att verkligen lägga sig ner på alla fyra på den höstklädda gräsmattans nattskrud och faktiskt skrika ut sitt vansinne och för en gångs skull vara sig själv.

Min mänsklighet drog under många år ut på tiden; nu är den i stort sett obefintlig, i alla fall i dess moderna mening, och det är väl det som är själva målet… att separera sig från den vidriga samtidens nyckfulla vidrigheter och dess hätska och ytliga stämning där inte ens en genuin människa har tillåtelse att existera utan att denne efter en tid blir smutskastad och beskylld för vad som helst som saknar anknytning till den genuina verkligheten alla tycks ha tappat greppet om. Jag håller tillbaka känslan av att jag måste spy. Om att öppna upp sig för någon och sedan få ryggen vänd mot sig pågrund av dunkla, psykopatiska svepskäl: Det är mitt livs kärlek. Men nu är hon ensam i sina böljande vågor av melankoli, vrede och evigt vemod… man vänder inte en rygg utan att stänga precis alla dörrar till försoning… allt eller inget är det enda som har existerat för mig och så kommer det för all framtid förbli. Du kan leta efter kryphål hos min släkt och hos mina vänner men för mig förblir du ingenting tills din rannsakan är överstökad… ditt dåliga samvete för dina outhärdliga svek får du ta i bejakande och kvävas i för dig själv. Här finns ingenting att hämta förutom din egen olycka.

Varför ens försöka förklara något för någon vars enda instinkt är att förbli grälsjuk och förtryckt av sina egna demoner? Varför ens försöka nå någonting högre när denna människas inre enbart är ett stort och svart, tomt och skitig skal? Varför ens bemöda sig när man inte under någon gång eller under några sociala former har fått höra hur någonting positivt har lyckats undslippa gäddkäftens vresiga strupe? Varför all denna negativitet? Varför valde du att odla Alltet i ditt egna negativa universum? Varför kunde du inte dela dig? Varför är du en liten svart, iskall och orörlig sten istället för en vacker och upplöst cell? Varför bygger du ett fängelse för dig själv istället för en frihet för två? Varför? Varför? Varför? Det frågar jag mig aldrig längre…

Och så hade jag då nått den absoluta ärligheten och därigenom nått in till kärnan av den totala friheten… det fanns inga anknytningar kvar till då, jag hade färdats in i det stora stycket nu och stod med ett ansikte vänt mot månen efter en skamlöst utformad rannsakningsprocess i mitt inre. I svindlande bevekelseformer öppnade sig natthimlen för mig och vad som stod skrivet i stjärnorna den natten tänker jag välja att inte tala om, det var alltför egensinnigt beskaffat men samtidigt så oerhört universellt att det enbart skulle utveckla sig till en plattityd av plattityder. Men det har med älskandets natur att göra och nog känner jag hur kärleken strömmar genom mig, månen projicerar sin enorma kraft mot mig, jag tar in den, alstrar och projicerar den vidare utan att ens vidare betänka eller utveckla händelseförloppet: För det ter sig alltför naturligt för mig. Tanken existerar inte.

Min i det närmaste gudomliga inspiration har infunnit sig och såsom jag en gång förberedde mig för slutet, för undergången, förbereder jag mig nu för den eviga början på någonting nytt där lögnerna är borttvättade ty jag har gett allt av mig själv och kommer alltid göra det hur det hela än ter sig.

Slutet på perioden jag numera har svårt att komma ihåg, (henne kommer jag ihåg ännu mindre av; en vän blev förvånad när jag fick förklara att jag inte kunde sätta in henne i någon situation eller sammanhang som person utan istället fick associera till henne genom foton som vi tog under de där åren), är färgad av en mycket poetisk ådra från hennes sida eftersom hon av någon outgrundlig symbolisk anledning lämnade mig på fredagen den trettonde: Detta datum har alltid haft väldigt stor betydelse för mig, och kanske kan man däri ana att hon vill att jag skall komma ihåg henne? Men vad skall man göra? Nu kommer jag enbart ihåg datumet och inte henne. Men jag är ändå starkt fascinerad av handlingen som sådan… att en människa kan distansera en så pass mycket från en själv att de väljer att lämna en på ett av ens genom livet mest hyllade datum? Jag finner detta märkligt, men som sagt, fascinerande, det är ju trots allt en människa (kanske?) som har handlat på detta vis… någon som på något vis velat etsa sig fast hos en och sedan samtidigt ta avstånd från en fast ändå inte (det märks om inte annat i det absurda beteendet jag utrett i stycket innan; att vara vän med en fiende… Vad handlar det om?). Vissa kvällar tänker jag väldigt mycket på hennes drömska nederlag… hur allting gick fel och hur hon genom att möta det som hela tiden funnits framför henne förvandlades till en vek och rädd människa, någon som inte bara bedrog andra utan även sig själv. Som sagt, ytterst utmärkande och dessutom en aning magiskt. Och romantiskt. Och charmigt… men det kanske bara är jag som tycker som så. Fredagen den trettonde: Mitt liv blev en skräckfilm på riktigt… vilken tur då att jag älskar det skräckfyllda och det absurda, det vridna, torterade och vilt skrikande vansinniga i det här livet. Tack.

Men jag ljuger. Jag talar för döva öron. Det är klart att det inte finns någon utväg. Det finns det aldrig. Drömmar är inte gjorda av verkligheten och det bittra i att vara levande och samtidigt det glädjefyllda i att vara levande är det mest absurda en kluven människa kan känna. Dagarna kommer och går. Jag läser poesi, skriver, röker cigaretter och dricker. Studerar och håller ordning. Letar efter sprickor i verkligheten. Tar reda på allt det där som ligger bakom. Blir mycket långsamt en fullständigt annan. Men denna annan är ändå jag. Och jag kommer i all oändlighet att förbli jag. Det kan ingen ändra på. För om det är någonting jag är mycket bra på så är det att följa min övertygelse. Och därför älskar jag henne.

Jag kommer mycket väl ihåg hur det flickaktigt ömma och barnsliga blev till någonting kallt och vidrigt, något som skulle ha med hennes intimitetsbesvär att göra men som sedan utvecklades till en tumör där jag var en del av det hela (KANSKE VAR JAG RENTAV DEN ELAKARTADE TUMÖREN I HENNES INRE?); jag var tvungen att skäras bort, att opereras bort utan bedövning så att hon kunde återgå till sina lögner, till sitt drömliv som aldrig hade existerat, till sina depressiva manier, till hennes dalar och bottnar, till de sprickor i sin egen spegel hon hela tiden såg… inte ens komplimanger kunde hon ta emot… och jag som hela tiden var så säker på allting: Jag blev den eviga motsatsen, det döda ansiktet i hennes handflator när hon inte ens kunde se sig om över axeln utan att känna sig uttittad, hur hon undvek att ta hand om sig själv för att bevisa för sig själv att hon var ful och motbjudande… hur jag stod där i slutet som en stoppkloss mellan henne och det ”riktiga” livet, det ”autentiska” livet där hon återigen var fri, där gemenskapen hägrade och där allt hon uppskattade som hon hela tiden motsade sig själv och sa att hon egentligen inte uppskattade existerade. Men jag har känt många lögnare i mina dagar och även en hel del lögnerskor, och hon var en av dessa, ty hennes ansikte är för mig evigt dolt och dött nu… men en sak kommer jag ihåg om hennes faciala detaljer: Hon hade en tudelad, vilt kvittrande tunga.

Men det blev värre… efter ett tag sa hon inte ens någonting alls utan slöt sig likt en panterhona kring ett litet utspökat dött foster. Jag stod ensam under en lång tid innan det tog slut, det enda hon kände för mig var avsky och hat, hon tryckte bort mig, slog mig i ansiktet (hon härmade till och med mig när vi var i större sällskap), hatade mina försök till att vara närvarande och när jag var borta ringde hon och ljög om att hon saknade mig. Allt detta kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg det väldigt väl (även det konflikträdda i hennes natur kommer jag ihåg mycket väl, och den drypande fegheten, det bristande självförtroendet osv. listan kan göras lång… men jag är inte den som är den… jag äger också svagheter men jag är åtminstone väldigt ärlig… nu när jag tänker på det är jag en av de bästa människorna i världen… kanske till och med den bästa).

Men det handlar om att tukta sig själv… att välkomna Intet med öppna armar och aldrig släppa taget om sig själv. Men det är lustigt hur maktpositionerna kastas om. Jag är på toppen. Jag känner Alltet och Intet mycket väl. Och hos mig finns inga värden, häri existerar inga gränser. Och att hoppas på att det nästa fredagen den trettonde ligger en uppfläkt, vrakliknande kvinnokropp på min farstutrapp är för mig ingen overklighet, istället välkomnar jag det med ett leende och ett stort stycke tråd och en vass nål i mina nävar… jag skall sy ihop detta kadaver och glädjas över hur ärren syns och lyser genom evigheten. Men ibland krävs det att man välkomnar mördandets natur, ty det ligger alltid latent inom en… redo att explodera.

(jag hittar små flickskor i mitt källarutrymme och tyger med snobben på)

Och så spricker det för mig igen. Mitt ansikte bryter ihop. Mina ögon blir fuktiga och våta. Jag torkar mig med nävarna. Precis innan hade jag tagit av kastrullen med spaghetti från spisen och som om en demon besatt mig sagt ”ska du ha lite pasta?” mycket högt och mycket tydligt. Och det var då det sprack. Det var då mitt ansikte bröt ihop. Det var då mina ögon blev fuktiga och våta. Det höll sedan i sig under hela måltiden. Jag fick ställa undan tallriken med jämna mellanrum för att torka mig runt ögonen.

 

anything could happen to anyone at any time…

Så, äntligen den avslutande delen i Joon Svedelius Lindströms svit. Han har dessutom fyllt år så vi säger grattis.

 

73.

jag är så bedrägligt enkel; jag är faktiskt så pass enkel
att en del hävdar mig vara oerhört komplicerad
och vad är som ännu värre
är att jag kräver så oerhört lite
att en del får för sig att jag kräver alldeles för mycket
och kanske är det som så
att man för att vara enkel
och för att kräva väldigt lite,
att i det närmaste vara kravlös
måste vara både komplicerad och krävande…
kanske är det inte svårare än så?
kanske är det som så
att det enklaste är det svåraste att uppnå
och jag väntar tålmodigt och jag tar gärna din hand
för det är inte alls speciellt svårt, jag lovar,
det är mycket enkelt och det kräver
nästan ingenting förutom då kanske tålamod
och ödmjukhet, men det kommer med tiden
och tiden är som ni vet någonting
som är ständigt närvarande samtidigt
som det paradoxalt nog aldrig är det;
så ge det lite tid; det löser sig nog,
för när allt kommer omkring
så existerar ingenting ändå

74.

det gör ont i en del människor; kanske har de inte uppfattat det oerhörda i lidandets natur, det som bygger och gör människan till människa: kanske har en del fått det om bakfoten; kanske förstår de inte att det i lidandet vilar glädje för den som behandlar lidandet rättvist, kanske förstår de inte att lidandet är den drivande komponenten inom var och en som känner lidande? för lidande och glädje är alltid ett och detsamma, hur man än vrider och vänder på det eller vänder och vrider på det med sina vredgade, nervösa, skakande händer

75.

skyskraporna lägger sig på knä
och skrapar invid kalkbrottens skäggstubb.
stadskärnorna tror sig kunna överleva utan människorna
men går alltid ödeläggelse till mötes
och den som befinner sig i luften
är inte alltid säker på ifall de flyger
eller ifall de faller, ifall de faller,
ifall de faller ner i det mörka sköra
i det mörka djupa, i det mörka smärtsamma
i det mörka lidandets syrefattiga grav

76.

alla dessa instinkter har under åren staplats på hög
i det fördolda; de hjälper den hjälpande eller de hjälplösa
att överleva och ta sig framåt, steg för steg

det undermedvetna och det djuriskt förnuftiga
råder alltid över varje känslomässig
och tankemässig lag. du kan inte
slå ränderna ur en zebra och inte heller få mig
att knäböja inför någon eller något i denna värld

jag utför dock min plikt med glädje och viker mig
inte en tum; det är inte den lag jag följer

77.

jag har nu under en lång tid skrattat;
jag har skrattat åt allt och inget.
men skrattat, det har jag.

självtuktandets yttersta princip råder alltid;
ingen rörelse och om så minsta rörelse
en ödmjuk ursäkt till följd för ens blotta
rörliga närvaro, det är så det bör vara
och om ni ser mig så kommer  hela mitt ansikte lysa upp:
jag kommer välkomna er som om ni vore
de enda människorna kvar på denna jord och jag gör det
i största möjliga tystnad, inte ens en viskning
får ni ur mig, men jag svarar på tilltal
och låter emellanåt snäckan i min hals
göra väsen av sig, men först och främst
största möjliga ödmjuka tystnad; en sådan
som skrämmer livet ur vissa och som gör andra
varmblodiga och det går inte ur dem
förrän ögonblicket och ruset
som däri existerat har avtagit
och gett sig hän åt mullen
som förvaras i den slaktade getens kranium

verkligheten bär en doft
av violer och plaskande dyblöt våtmark
som man kan vråla skallen vansinnig i

78.

låt oss här och nu samlas och hjälpas åt med arbetet. man får alltid lön för mödan. förr eller senare. hur och i vilken form är helt och hållet upp till en själv.
jag arbetar istället för att meditera och får även pengar på köpet som gör att jag kan överleva i den här världen som är uppbyggd i olika valutor istället för av ren och skär glädje man kan dela med varandra.
men man gör vad man kan. jag gör vad jag kan och fortsätter med det.

79.

på vägen hem springer först en kanin och sedan en hare över vägen (och i periferin dessa ständiga fasaner)
passerar även minnesplatsen där en ung man för ett par år sedan körde ihjäl sig på fyllan efter det att hans flickvän hade gjort slut med honom
ibland funderar jag på hur det känns att vara så ung och naiv och dum
hans anhöriga lägger titt som tätt kransar och sätter upp bilder och lägger stenar invid trädet kring vilket hans bil var virad
jag tror de flesta tänker på någonting speciellt när de passerar den platsen
vare sig de vill det eller inte
jag brukar tänka på tjejen som antagligen hade dumpat honom tidigare under kvällen innan han tog bilen
jag brukar tänka att jag tycker synd om henne, oerhört synd om henne
jag är ibland Jesus när jag drömmer, men för det mesta Satan i världsliga och utsökt dekorerade trasor

80.

en tid i helvetet går och försvinner sedan,
grässtrån växer fram istället för naglar från fingertopparna,
smärtans loja solfjäder kommer och går;
den är sval som ett glas isvatten stående på ett bord framför giljotinen
man är fastspänd i

en tid i helvetet, det får inte alla uppleva, en tid i helvetet, jag tackar gudarna för att jag fick bli en ärkeängel fylld av hedniskt blod

81.

får en uppenbarelse när jag läser om Taipengrebellernas självdestruktion i den stora fredens himmelrike
mycket mer än så är det inte,
ibland måste man ta livet av sig för att nå den totala insikten om ens egen vinst alternativt förlust
enligt rykten hittades Kungens självmördade kropp efter 17 dagar
uppsvullen
och hela riket omgärdades av flugor och det surr detta medför i och med att hundratusentals av hans anhängare följde hans exempel
Kungen bar enligt hörsägen den kejsargula sidendräkten med draken på
det var det enda som höll ihop hans ruttnande kropp
jag drömmer nattdrömmar om Uqbar när jag dör i en bilolycka under försommaren 2009

82.

jag är ute på gården och rensar undan torkade bambuskott, löv och diverse sly och terräng. har på mig mina arbetshandskar och pratar om fullmånen och den strimma av moln som hade lagt sig för att vila i mitten av månen inatt
då tänker jag att det finns ingen metafor inom de mänskliga språken som kan mäta sig med den syn som en iakttagelse av just den fullmånen innebär för den mänskliga själen
kanske hade det varit lika bra att vara stendöd redan för ungefär 3700 år sedan
då kunde man kanske ha dött som en överstepräst inom den babyloniska ordern
men nu är det inte så.
nu har man sedan länge glömt den intrikata och avancerade kunskap som en gång erhölls av babylonierna
men om jag fick välja hade jag varit en kännare av Marduk och jag hade studerat alla de femtio namnen tills tiden tog slut

så hur rör man sig genom ruinerna?
måste man finna någonting i all denna aska och i allt detta dunkel som omgärdar oss?
jag säger att så bör aldrig fallet vara;
för den som famlar i dunkel famlar oftast aldrig
istället kan man se det som en väg som leder genom klippor och sprickor där sällsamma växter emellanåt kan erhållas och bevaras
det finns så att säga alltid någonting som växer och lever även i de mest otänkbara klimat

jag rör vid avgrundens kanter och känner hur strömmen inombords tar över
kanske hade jag kunnat leva för evigt ifall jag hade varit en mesopotamier
och vem säger att jag innerst inne inte är det?
nog har jag förut talat om hedningar men Mesopotamien är någonting annat
jag har alltid känt mig som om jag varit levt och dött i civilisationens vagga
och om jag kommer överens med mig själv att jag har varit med i vaggan så kan jag lika gärna erkänna att jag kände den första människan och att jag vandrat vid dennes sida från början till och med den förestående metamorfos som nu äger rum här på jorden
eller rättare sagt i underjorden

men jag vill inte avslöja mer just nu
jag låter det vara en outtalad hemlighet
tids nog lär förändringen märkas
transformationens oändligt kolorerade uppenbarelse kommer få oss alla att smälta och få nya kroppar
jag har precis plockat bort en av himlakropparna
gissa vilken

83.

jag hade kunnat förbli vacker
jag hade kunnat bli någonting helt annat än det jag blev
men jag anser mig själv vara vacker i vilket fall som helst
kanske har det att göra med snaran jag har knutit runt min hals
jag går runt med denna snara runt min hals och säger
“får jag inte skriva ännu ett ord till, ännu en rad till så hänger jag mig, ja, då hänger jag mig”
och då lyssnar de runtomkring mig, då låter de mig göra vad som faller mig in
de förstår att mitt eget skapande liv är det enda blodigt allvaret jag kan sansa mig i
jag måste leva livet som det var ämnat att levas
det måste kombineras med harmoniskt lugn och vrålande rytande raseri
allt detta måste ner på pappret
det måste likt en gudasaga beskrivas och inkorporeras i framtida generationer
en liten sluten krets blir till en stor vid cirkel som sträcker sig ut över hela det astrala spektrat
och om jag skulle dö nu i denna mur av vågor som närmar sig mig så hade jag mycket långsamt gått mot denna mur med min snara och det ankare jag knutit fast däri och jag skulle minnas hur jag såg fullmånen i natt i en gränd i en stad byggd av kalk och jag skulle med glädje låta mig falla ner i de svarta djupen
jag hade inte kunnat dö på ett bättre sätt
jag hade inte kunnat fullgöra min plikt på ett annat sätt
och jag kan inte tänka på någonting annat just nu än fiskmåsen som satt och spejade från toppen av en lyktstolpe placerad invid en fotbollsplan
jag såg fiskmåsen imorse
jag såg hur den satt där
och dess ställning, dess position var så absurd
jag måste granska det här närmare
jag måste analysera fiskmåsen och dess position ur ett formalistiskt perspektiv
jag måste finna logiken i det hela
det rationella och nyktra i denna form som utgör verkligheten
men jag kommer inte hinna
men jag kommer skriva
jag kommer skriva när jag hänger där fastknuten vid mitt ankare på botten av ett djupt hav
jag kommer känna hur jag kvävs men det är så det är…
ibland måste man kvävas för att kunna veta hur det är att leva
ibland måste man alltid leva på gränsen till avgrunden för att kunna beskriva verkligheten så som den verkligen är
jag är uppfylld av tystnaden och lugnet
varenda rörelse och vartenda ljud och vartenda bild som passerar mig kommer jag ihåg
jag har alla människors samtal i mitt huvud
alla tankar i min skalle
alla känslor i min märg
och alla mytologier är skrivna på min hud och jag skall skala av mig min hud och spänna upp den över stjärnvalvet och skapa ett nytt universum
det skall synas
om så bara för ett kort uppblossande ögonblick
nu skrider jag till verket
sätter pennan mot skriften
ramlar in och ut

84.

det finns flertalet olika sällsyntheter
man kan bära med sig
genom det här tämligen sönderfrätta livets
inre tarmsystem

kanske vill jag ena dagen
gladeligen vira in mig i en vit gardin
någon har glömt hemma hos mig,
en annan dag kanske jag vill bli till inälvor
som någon kan leka med
när deras sinne har växt sig
alltför snuskigt och banalt

men den sanna visdomen,
den som enbart gör sig synlig
och etsar sig fast likt en kopparplåt
innanför ens pannben,
den har inte ens förmågan
att inverka på ens temperament;
i själva verket har den blivit till ens temperament
när man väl insett
att den har börjat växa inom en

hen tog fram en kam ur sin handväska
och speglade sig i den blanka vattenytan.
henoms spegelbild var strålande och elektrisk.
men det la hen inte märke till själv.
idag var det en biblioteksdag.
hen skulle gå in på en av toaletter i skogsbiblioteket
och onanera till det lila ljuset.
hen skulle komma bland all denna ofantliga mängd av kunskap.
hen blev kåt av litteratur.

85.

det här med att se ut genom fönstret.
det där som handlar om att betrakta ett undflyende fenomen.
en insikt som lämpligen görs i bokform.
att skåda inåt.
det har med introspektionens sanna väsen att göra.
för att kunna se utåt måste jag vara ärlig
och kunna fokusera mig
och lyckas med bedriften att fjärrskåda inåt.
så enkelt är det.

86.

jag har dragits ut i tiden och utstrålat kaos likt det hav som befinner sig inombords innan formen framträder och ger en tänder och fingrar och tår (och tårar)

under många namn har ordning byggts utifrån kroppen som är ett oordnat urvara i de mytologiska skrifterna

kaos måste existera för att ordning skall bli till, det vill säga, ordningen föds alltid ur kaos

från mun till mun sprider det sig likt ett virus “ordning har uppstått men minnet om kaos existerar alltjämt under huden”

om det transcendentala tillståndet; en såkallad godhet för de med rena mystikers hjärtan

om att få en dragning som lutar åt att inte existera i världen samtidigt som den existerar mer än vad den borde göra

den oändliga kedjan av tillfälligheter som utgör ett liv blir plötsligt spegelblank och hängiven den som upptäcker det uttersta ledets självklara innebörd

87.

han är fortfarande så ung, han som leker med maten och måste tvättas i ansiktet
de övriga i sällskapet upplever det hela som sig bör
jag leker med honom och umgås med honom så mycket jag kan men blir ibland väldigt sorgsen och tycker emellanåt väldigt synd om honom
det lilla, lilla barnet
tänk den dagen då ingen längre bryr sig om dig och inte längre ger dig den uppmärksamhet eller bekräftelse som behövs för att överleva
tänk dig själv senare i ditt liv när ingen ens vet att du lever och att du inte ens längre bryr dig om det
du bara fortsätter dag in och dag ut att gå omkring,
sysselsatt med att leva utan vare sig uppmärksamhet eller bekräftelse,
som om du vore en skugga av dig själv som barn,
som om allt du någonsin hade lärt dig under din barndom bara dog när du nådde en viss ålder och sedan var du tvungen att skola om dig själv igen,
lära dig att bli ett med förödmjukelsen och känslan av att aldrig ha existerat annat än i en dröm du en gång drömde när du var mycket liten och behövde tvättas i ansiktet av din mor

88.

hör ni mitt vrål? det är vrålet som riktar sig till friheten
en Ginsbergiansk meditation som betyder att man tvättar bilen precis innan solen går ner eller tar fram en stege och klättrar upp på taket för att fälla ut en markis
det är ett meditativt vrål, ett Whitmanskt skrik för friheten
jag kan vråla i all evighet
mitt lugn är så pass gediget numera
det finns ingenting som stoppar mig
det här är en meditation
det här är meditativt
jag kastar kvistar och sly på högen
det här är Meditationen
det här är vrålet som ekar i ditt bakhuvud var gång du känner hur meningslösheten vill erövra dig
gör som jag
vråla
vråla
vråla
skrik
lungornas fulla kapacitet nås aldrig
man kan enbart sträva att komma förbi universum
men en dag “fogar” man sig alltid
man står vid utkanten som rör sig bortåt och vrålar
JAG ÄR HÄR
och sedan tystnar allting
och man torkar svetten ur pannan och ÄR kaos och ordning i en upphöjd existens
jag är berättigad till att leva
jag är berättigad till att dö och inse att hela mitt liv är ett tillstånd av ömsom vakenhet ömsom sömn
mina begär existerar intet
de är tillintetgjorda
nu går jag och lägger mig

89.

nu har vi drömt drömmar igen och färdats in i varandras livmödrar om sanningen skall fram så finns det en liten plats inom var och en som binder oss alla samman så att vi blir allesammans och det är felet som är det rätta och det rätta som är en korsning man ibland viker undan från jag har sett en väg och den vägen vill jag väldigt gärna vägra att ta men jag tar den ändå för den brinner så vackert när jag dör med hjärtat blödande och pumpande i mina händer tro absolut ingenting annat

90.

chanserna att träffa en gasjätte
anses vara otänkbara
själv blir det mest som så
att man skördar det som har såtts
festligheterna måste fortsätta precis som sig bör
den total förmörkelsens tid är nu över
istället råder en trolig syntes mellan de olika tillstånden
men borden håller inte för vikten
en eller flera kommer krossas i tystnad
och sedan avlägsna sig från stjärnhimlen
ur träden rinner det blod
ur håligheterna i den bördiga jorden
kan man dra fram inälvor
i dessa kan man frossa
nu går vi mot slakt

91.

solskenets isande vindar
ölen som knäcks
gotlandssnuset som rinner utmed mungiporna
tatueringarna som börjar leva på min hud
ja nog är det som så
att man emellanåt faller i onåd hos havet
då är det lika bra att dö
manligheten är som sådan
men jag har kommit för att leva
och kommer aldrig ge med mig
även om det blir som så
att mina sista dagar
kommer spenderas
på en eller flera
av Saturnus ringar
i den fullständiga astronomiska tystnaden
i den troliga ensamheten som råder
i rymden får jag vråla
precis hur mycket jag vill
utan att röra ett finger

92.

hur kunde man ha undvikit att gråta sig själv genom de existentiella planlösningarna som frodades i liksår och uppträdde likt maskar på ens hornhinna när de svarta insekterna, de såkallade syrsorna härjade inom en. det finns så få svar man kan räkna sig själv till, istället uppträder en avart, en svartsotad ruta man kan betrakta verkligheten och den ensliga manlighetens sol genom. Vi är alla malignanta när vi pressar ut våra huvuden ur den ryckiga kvinnokroppen

93.

ser ni hur månen blir en dödens människa som vandrar med de syfilisfrätta fingrarna virade runt lien av rubin? jag ser den och jag avundas den för den är precis lika mycket jag som jag inte är jag och ständigt blir jag med en klackspark när jag hälsar Jupiter, min son, välkommen in i drömlandskapet som är en duk av kött och blod och kvinnohud

tillsammans spänner vi, jag och min son, för alla de horande mödrar som i sina dränkta gravar öppnar sina halsar och sprider det krusmyntablod vi alla behöver för att överleva asbestgenerna som härskar runtomkring oss

en stråle som går ner genom skalpen
en skugga i den oanständiga skördetiden
dekadensen som blandas med den harmoniska renheten i mitt sinne

om gud var sänd till mig så hade jag vridit av hans nacke med mina egna händer
istället vilar vi stilla med varandra
vi skedar åt varsitt håll
beblandar oss inte med varandra
ty jag har valt likgiltigheten och acceptansens vägar
jag skall alltid ruttna i jorden
utan tillstymmelse till återförening eller reinkarnation

94.

ett tomtebloss är själen
ett evigt larm som ständigt ljuder och tjuter
ute vid de områden som är bebodda
av obeboeliga fyrar som ständigt
låter sina sökljus söka upp mig
när jag lägger mig ner för att dö
gråtande med ett leende på läpparna

jag är en smittomask
som inte går att knäppa bort

95.

tänk dig en snäcka
tänk dig att du hör mig tala genom denna snäcka
tänk dig att jag talar genom din mun likt en vrålande spindel
kanske kryper jag längs med dina väggar när du sover
förhoppningsvis så kommer en tavla att framträda ur djupet av mitt hjärta
denna tavla skall jag ge bort och vara svartsjuk på eftersom den är rörlig i sitt motiv och självlysande likt en radioaktiv fluga man emellanåt kan skymta i katastrofområden tillsammans med de barn som fortfarande inte vet att de håller på att ruttna och bli till blommor man lägger invid dödfödda barns gravstenar

tillåt mig spegla mig själv i dig
och tillåt dig själv spegla dig själv i mig

jag har aldrig begärt någonting
utom en spegel jag får slå sönder
när ingen annan ser på

96.

endast när gryningen är avklarad och man inväntar skymningen kan man finna gryningens makt och den eviga återfödelsens praktfulla ljus likt det en gång var ämnat till att vara

höghusen faller och människan blir en krater man vilar i tills man stiger ut ur sitt skal och flyger sin väg, lämnar brännhett splitter och aska bakom sig: som om jag hade kunnat ta över solen och månens kraft, som om jag kände att jag var ett med hela detta universum och kunde spränga och utnyttja alla de gränslösa tillstånd som någonsin har existerat genom hela universums historia, som om jag vore självantändlig

allt det vi ser och allt det vi betraktar
det kommer inte existera
det har aldrig existerat
det finns inte

97.

jag är en gläfsande hund som ränner efter en boll,
blir till som en spröd sädesärla på ett tak
och faller sedan ner i grässtrånas mjuka substans
blir starkare än starkast
krossar mig själv med min egen tumnagel
kryper i alla de vrår där ingen vågar titta
i en lyktstolpe hänger jag och dinglar tillsammans med Nerval
bakom ett skjul kan man se mig sitta och pimpla med Slas
en liten strimma, en stor strimma
alla dessa strimmor och pärleportar
ett oändligt rus utan att vara berusad
och sedan den där dova smällen
symfonin som blåser ut trumhinnorna
och krossar landskapsarkitekternas dröm om ordning
förökar mig genom att trycka in mitt långfinger i min egen munhåla
är en kyrkmack, en kackerlacka och en dromedar
tusen samlag med beduinernas utvalda småskökor
tusen späda hundar rider på min våg
jag låter Shub-Niggurath andas in min lekamen
ty jag ger och jag tar likt en skördetröska på metamfetamin
ett slag under bältet och sedan det tusenåriga riket med en odödlig röd ledare
och när jag står där i talarstolen blir jag en diktator
alla diktatorers ansikte är mitt ansikte
vartenda anletsdrag kan jag känna igen som mitt eget
det är väldigt märkligt hur det kan bli så irrelevant att följa moralen
att bli en evighetens humoristiska Nietzschean
balanserar på en lina och skär upp munnen
ut faller en duva som sprider exkrement och fred
bakom atombombsslagen kan vi vila
tänk vilket ljussken när det väl händer
när kroppsdelarna faller av i den inneboende orgasmiska extasen
jag förökar mig ständigt
blir till vartenda levande och dött ting
ett fenomen bland fenomen
en En bland en
ett bland ett
såsom ingenting och allt

98.

jag är den främmande kvinnan på hotellrummet där du förlorade din oskuld din förbannade utvidgade sate, lidandets dag är nu, den är kommen likt utslagna ansikten, för att överleva måste jag rulla ihop mig till en igelkott, jag bläddrar igenom min egen dödsbädd och betraktar svepningen på himlen
inga tårar inga ord inte ett leende inte ens en grimas unnar jag mig
likgiltigheten och den avskydda fogligheten är min enda vän

99.

idag är jag morgonstjärnan
fullständigt fallen
längtar tillbaka
till helvetet
min trygga boning
jag målar i Satans färger
och är alltid honom
Djävulen är
min enda bundsförvant
förkastar allt
Non Serviam
inristat över min mage
min nya tatuering
och så alla dessa röster
alla dessa tröstlösa insikter
som staplas på hög
och blir till brinnande klot
i min skalle
Inferno
Inferno
vad tänker du på
jag tänker på Inferno
min kära Inferno
låt oss bedja
och ta tillvara
på elden
som gör att vi brinner
ut på vardera sida

utan vare sig rus
eller externa faktorer
det är bara som det är
inga tillsatser behövs
för att jag skall brinna
upp i detta förbannade jävla helvete
jag föddes in i
jag sliter sönder ursprungets livmoder
och dödar skapelsen
existensen är utdöd
tillåt mig dansa dödsdans
och djävulsdans
tills stjärnan
brinner ut
ingenting utöver detta
gör en märkbar skillnad
på mitt liv
jag är en komet
som har störtat
och rotat sig
i existensens smutsiga underliv

100.

ni tror det finns frihet, ni tror det finns en lösning, ni tror man kan undkomma meningslösheten och den eviga melankolin som endast frigör sig när man känner tvehågsenhet och vansinnigt hat gentemot alltet, det är inte så det är (Intet yttrar sig ej som så), istället måste man ge upp, man måste hänge sig åt allt det svarta, åt allt det meningslösa, åt allt det misantropiska för att bli fri, man måste falla, man måste betrakta avgrunden såsom en gammal vän man ständigt stiftar en helt och hållet ny och ensidig bekantskap med, allt blir enklare då, man kan se sina egna och andras mål såsom de futtiga flykter från den döda verkligheten de verkligen är; ett gnistrande hav av kaos: fullbordade ritualer tåras i mina glödgade ögon, jag kan se igenom dig och dig och dig men jag håller mig på min kant och avundas Intet i sin icke-existens… för det är som så; världen är blind, människorna är blinda och ser aldrig sina egna fel och brister… försök nu att falla, jag ber er, försök nu att falla, det är inte så svårt när man väl ger upp sig själv och blir upprymd i Intets närvaro och kommer när ögonblicken stannar upp när regnet börjar falla och vinden tar tag i trädkronorna och tillåter en att se sig själv som om man aldrig hade existerat förutom i meningslösheten

101.

det här är det
det här är det
det här är det som är den eviga elden
det eviga ursprungets läppjande på din avhuggna mänsklighet
den skrattande vålnaden i ditt fönster är du själv
du måste ge upp och hänge dig åt vad som inte är
och för att göra det måste du se till att ta det fullständiga steget ut
bryta alla kontakter
knipsa av din kontakt
med den mänskliga världens påhitt
det finns ingen annan väg
du måste gå
precis som jag
rakt ner i elden
och stanna där
endast här finns friheten
i det oändliga avståndstagandet
jag sluter mina ögon och ser hur lugnet
det eviga tomrummet breder ut sig
där den gnistrande friden existerar
för sig själv
i sig själv
oberoende av allt det här
som med smutsiga fingrar
drar cirklar
i de oändliga landskapen
av ökensand
och svarta obehagliga nätter
fyllda av kalla gråa drömmar
om ett liv på jorden
med alla dessa vidriga skapelser
som går runt på två ben
och rapar för sig själva
om att det finns en mening
i meningslösheten
beroende på hur man ser på det
även jag var sådan en gång
innan min fallande bana
var fullständigt utmätt
(ty jag har alltid lydit fallandets lag)
jag talade om filosofi
och meningen med livet
men det är som så
det finns endast Intet
och i Intet
kommer man finna precis
det som så länge
har frodats inom en själv
den fulländade friheten
det fullständiga förfallet
och insikten om alltets upplösning
resan in i en fulländning
utan någonting
förutom Intet vid sin sida
jag breder ut mina vingar
och svävar rakt in i klotet
och dess krossade spegelglas
de urgröpta ögonen
och blicken är det enda
fullbordandet av Meningslösheten
inte ens Intet existerar
tillräckligt länge

102.

jag har alltid ägt förmågan att sätta ord på det man inte får sätta ord på, det är min frälsning och min förbannelse, jag bär den likt ett kvarnhjul, jag blöder inte längre, istället fogar jag mig i ledet av osynliga och går mot horisonten som glimmar där borta på andra sidan denna mytologiska öken och om jag hade kunnat undfly den här insikten hade jag aldrig vågat ge bort den till någon annan ty jag vill icke att någon annan skall lida i mitt ställe på samma sätt som jag har lidit och jag äger allt för mycket högfärd för att ägna mig åt en sådan nedsmutsning av en annan människa

103.

mot horisonten
mot horisonten
bortom horisonten
bortom sammansmältningen

aldrig här
alltid en annan
aldrig här
ständigt en annan

bortom horisonten
blev det andra
blev den andra
blev det upplösta
bortom horisonten

inte ens den eviga sandstormen i mina ögon och i min mun och i min näsa stoppar mig och jag är fullständigt målmedveten och inriktad på den sträcka jag måste tillryggalägga, sträckan som aldrig når sitt slut och jag sliter ut mig med glädje och total tillförsikt till mina egenskaper och min börda är min egen och ingen skall höra någonting därom; endast de som
får för sig att de kan höra snäckskalens symfoni kan möjligtvis höra endast en illusion om vad jag genomlider ifall de har en god fantasiförmåga

104.

jag dunkar skallen i de transcendentala ruinerna och genom mina vindlande korridorer ekar ett skall och när sedan någon eller några sänder ut sökgrupper för att finna mig finns det ingenting där, enbart öken, enbart sand: jag har trätt in genom porten, låst bakom mig och slängt guldnyckeln till de svultna blodhundarna innanför mitt asiatiska pannben

105.

bortom stjärnorna, bortom alla dessa oändliga konstellationer, dimensioner och divisioner av existerande sitter de fångna krafterna, den spirande skäran av guld som har förborgat sinnet och blivit en substans i var och en av alla de existerande substanserna som utgör den grundläggande existensen i allt som är och inte är
där finns det oförstådda, de fraktala dimensionerna bestående av enbart kaos
så gråt dig inte till sömns över kaosets kaotiska kaos inuti själva kaoset som är mer än bara kaos eller över metamorfosernas metamorfoser som ständigt äger rum utan att befinna sig i varken rummet eller tiden som är de fåfänga amöbornas vidflyktiga konstruktioner i sin jakt på en såkallad ordning
men vi som talar, vi bär inga namn, vi är onämnbara och uppenbarar oss aldrig på stjärnhimlen för vi är alltför transparenta, alltför transcendentala, alltför mörka, alltför svarta i vår färglöshet och icke-existens
men blöd för universum, gör det
jag råder dig, gör det för då tappar likväl även du tron på att det någonsin har funnits någonting som har existerat efter ett tag: kanske efter en evighet eller flera

106.

sju kontinenter är havande med mitt hjärta
sju förmultnade insikter har jag grävt ner för dödgrävaren att skända
motiven är så klara; om den här ståndpunkten jag har tagit till min famn och gjort med skimrande barn

som jag skall fladdra och flimra tills jag slutligen har sugit blodet och elden ur mig själv och fått mig mitt foster som jag kan lägga på elden tillsammans med de övriga beståndsdelarna som behövs i min brännugn för att framställa guld

ett dolt ansikte
en gruvlighetens
flackande blick
möter aldrig min

*

jag skär ut dessa ögon och spikar upp dem
på döda frälsares omärkta gravar

*

sju kontinenter har jag flödande inom mig, rinnande likt sju vattenfall; vrålande i allt sitt flödande, det naturliga flödet, den naturliga sammansmältningen, den eviga symbiosen, den aldrig avslutade metamorfosen

107.

de andra, inklusive du, ägde och närde drömmar om att hålla mig fångad likt en dvärg, att hålla mig kedjad intill en totempåle de kunde lägga sina slarvigt hoprafsade blombuketter invid

istället skriker jag bort ditt ansikte

nu står du där flådd och föga smickrande
varken du  eller ni äger fägring när jag har tappat er på er essens

mitt livselixir är er undergång kan man säga ifall man är blyg,
annars handlar det mest om total metafysisk slakt;
rök som kommer ut ur kroppsöppningarna
och ändå är fullständigt helhetlig

det är det som är så vackert
det är det som är så vackert
det är det som är så vackert
i allt detta meningslösa vansinne
vi är uppbyggda av

108.

domedagssång:
du lider, jag lider,
alla skall vi väl lida
när vi väl börjar tänka, börjar känna
och tänk nu på hycklarna som tror sig kunna fly från lidandet, kunna fly från sig själv

vilka fånar; jag vill bara skratta bort deras inälvor och mata naturfilosofernas hemmahavande husdjur, nämligern grisarna, med deras hjärnor

min högsta önskan har alltid varit att få bo i en tunna i en avskrädeshög,
där skulle jag kunna sitta och betrakta solen och månen och stjärnhimlen jag i ett tidigare liv
sydde för hand och sedan färgade svart när jag var nere och blå när jag var likgiltig; de andra nyanserna vet jag inte var de kom ifrån… förmodligen var det väl en gud eller två som smet in i min enorma fallos, slickade sperman från mina pungkulor i ren förälskelseyra och bestämde sig när jag väl slumrade för att ge mig mer än jag behövde med sina tveeggade tungor gjorda på fettet från havande kvinnor och ögonen från pilska, lena tonårspojkar

jag hatar dessa, de små gudarna och de små människornas passioner; det är så patetiskt!
det finns en mångfald! utnyttja den! det finns en enhetlighet i helheten, se den! även om du så måste blir blind för all ”framtid” på kuppen

109.

jag stod jämte de mäktiga människorna
de som blev ihågkomna
de som förstörde världen
ty jag är deras inspiration
jag förstörde och byggde världar
redan innan det fanns någonting att förstöra och bygga
jag är konstruktören, dekonstruktören
förintelsen, undergången
domedagen i din lever
njure, lunga eller mjälte
jag är hugget
som får dig att hosta blod
eller kvävas i sömnen
ty jag är allt eller inget
eller allt och inget
eller inget av det

110.

vill ni veta hur just er värld föddes?
det är klart ni är nyfikna…
det var som så här
att jag en dag under en syndig, blasfemisk och lekamistisk morgon spydde upp allt som inte varit och allt som varit och allt som aldrig skulle bli och det var då er värld blev till och sju kontinenter har jag som ruvar i mitt bröst, sju kontinenter har jag som dunkelt förökar sig och blir till någonting annat och sju kontinenter har jag som blir till sjuhundrasjuttiosju kontinenter men mina magiska tal och allt det där är bara en nödlögn för att befria er från insikten om ert eget frånfälle; det är en insikt om insikten som ni saknar… en insiktslös insikt om insiktens innersta insiktslösa principer: jag vrider tungan ur gommen på er, vrickar er både hit och dit och ni måste inse att jag är en insiktslös skit
ett slags ursprung som bäst kan förklaras med den stinkande högen av skit i ert knä när era nyfödda battingar har gjort på sig

KANSKE KAN DETTA LEDA TILL FÖRSTÅELSE eller till ytterligare konstruktioner och abstraktioner över någonting som inte är och jag talar till er från den andra sidan och jag befinner mig på en och samma gång på alla de sjuhundrasjuttiosju olika kontinenterna och på var och en av dessa kontinenter har jag en get vars hals jag skär av och det är paradoxalt och kan inte vara på något annat sätt och de här getterna som befinner sig på alla dessa kontinenter som dessutom existerar i det oändliga antalet dimensioner symboliserar alla dessa nyfödda barn av Shub-Niggurath som just nu idag utgör allt existerande och dessa getter skär jag som sagt halsen av och jag fyller alla dessa kontinenter med blodet från mina offergetter och jag tänker på er och jag tänker på hur ert innanmäte och hur allt ert blödiga inre alltid kommer befinna sig i mina slakthinkar och när jag än vill tar jag fram en hink och dricker mig mätt på allt ert slagg och på allt ni behöver för att leva

111.

och sju kontinenter har jag som är havande i mitt hjärta och i alla dessa tidsåldrar och i all denna förintelse och i all denna intighet så kallar jag mig själv för Meningslöshet och när jag öppnar dörren och går ut och sätter mig på en stubbe och skriver ett underfundigt självmordsbrev jag sedan bränner upp och ger till de utsvultna indiska barnen som står runtomkring mig med sina skägglösa anleten och som jag skrockar och berättar skrönor för mina lärjungar och de är som små insikter och när jag än vill drar jag en finlemmad pojke intill mig och vrider nacken av honom och trycker därefter upp en tautologisk sax i min ändtarm och klipper av och så rinner skiten i ett evigt överflöd ut över allt detta

allt detta som är mitt
men ändå ingenting alls
utom MENINGSLÖST

Matrosen och kniven

Publiceringen av Joon Svedelius Lindström fortsätter. Det är den bästa delen.  Och jag är förälskad, den kommande sommaren har potential, N. kommer få låna din famn för att du är på riktigt. Igår diskuterade vi att det inte skulle finnas så mycket att intressera sig för i fall alla dessa onda människor inte skulle existera.

49.

Mona och jag tycker att Mozart är sexig;
vi lyssnar på eine kleine fuckmusik
medan jag slickar, suger, fingrar
och stimulerar hennes fitta med mina tentakler
och emellanåt tar jag mig upp ett snäpp
och skär Mona i skinkorna och slickar
ömsom pussar hennes slappa, slaskiga blygdläppar
och smiskar dem lite lätt eftersom de är så fina
när de rör sig och blir aftonrosa
och det är sådana där läppar man vill tränga in genom
för att nå den innersta kärnan; kärnan där det sedermera
går att återfinna existentiella sår och likmaskar och larver i drivor
och våra kroppar skälver när vi når vårt symbiotiska tillstånd
och förvandlas till vegetativa älskare
och Mona och jag ligger stilla, hopslingrade
och andas in varandras knoppande kroppar
och lyssnar på Mozarts fyrtionde onani
och någonstans i horisonten hör jag hur klängväxterna
börjar kräla uppför fasaderna och hur det oändliga mörkrets inträde
har börjat slå sina klor i min och Monas tillvaro:
den här namnlösa fasan som jag känner inom mig
finns det inget botemedel mot
och inte ens hennes kärlek kommer ge mig
vad jag behöver och snart skall Mona lämna mig
och jag kommer ligga kvar likt den grönsak jag är
och förklara mig själv för hjärndöd när tobaksröken
och spriten tar över mina villkor och gör mig till en karnivor
vars enda uppdrag i just det här livet är att utrota
all form av växtlighet, även den som befinner sig på gräsrotsnivå
och sedan kommer metamorfosen; den som fick mig
att vända mina taggar utåt, den som dödade Mona
och hennes pestsmittade leende och lät henne frodas
bland de harmynta grått kväkande grodorna
i de igenslammade avloppen under mina välsnörda,
gyttjedraperade armékängors totalitära tyngd

50.

Mona, dina syfilisfrätta läppar låser ditt leende och din gång hindrar dig från att bli uppfylld av den oheliga ande och Mona, du med ditt leende som släpar i marken och med blod drypande från ditt gnostiska underliv älskar jag och Mona, dina knän är mer eller mindre alltid barskrapade, oavsett årstiden, men när jag möter dig bakom krogarna och under de stjärnklara nätterna är du alltid lika ovillig att falla på knä inför mig även om det egentligen är det enda du skulle vilja och Mona, jag ser hur din tunga hänger slappt i din käft och jag kan tänka mig att det är många som har konkurrerat om min omstridda position och våra initialer glöder i den förvridna trädstammen där jag grät om morgonen, om dagen, om kvällen och om natten efter att du hade lämnat mig och Mona, jag har lagt mig i en grotta där jag vilar tills solen har lagt sig och människornas sorl inte ens genljuder i mitt inre, tredje, mest verkliga öra och Mona, jag tror du vet vad jag menar och Mona, kommer du ihåg klänningen du bar på min begravning och smyckena som hängde om din hals och om dina sköra leder och som var skoningslöst konstruerade av käkarna från de smådjur vi åt om kvällarna under tystnad i vårt tysta hem byggt på slemhinnor och nebulosor och Mona… jag vet att du kommer ihåg, jag vet att du rastlöst vandrar av och an i sömnen och att din navel har spruckit och att det därur har krälat dyngbaggar och gräshoppor vareviga natt då dina tankar har snuddat vid mitt kraniums innanmäte och Mona, det tjänar ingenting till, du vilar på högen av ben och byborna kommer nu eller senare under kvällen med virke och facklor och Mona, ikväll kommer du brinna tills du aldrig mer skall leva rövare i några handjurs erigerade känslospröt och Mona, du kommer få lägga dig i timglaset och däri tillbringa en evighet medan sandkorn på sandkorn tappas mot ditt dräpta, fortfarande levande huvud; ett korn i taget och sedan ännu ett och så vidare och Mona, du kommer aldrig få dö; du kommer lida i all evighet likt alla som bär den tro du bär på, tron på att ett barn en gång skall födas ur din stinkande livmoder och självfallet kommer jag brinna i det katolska helvetet och vänta på dig med mina tortyrredskap grundligt slipade och i min märg har alla vätskor frusit till is och jag ser igenom alla dessa nivåer, alla dessa cirklar, alla dessa djup som anses kunna knäcka en människa ty jag har förvandlats till djävulen som alltid ruvar på äggen i ditt minne och jag skall slicka dig ren från dina oskuldsfulla tankar och plantera sorg, lidande och synd inom dig tills du inte längre kan kontrollera din ondska utan istället kommer springande till mig likt den otyglade hynda du alltid har varit och Mona, jag undrar om du hör vad jag säger? Hör du att jag säger att jag är den fallne och att det inte finns någon väg ut för dig förutom den som går genom mig och mina portar smidda av åtrå och kärlek och hänsynslös brutal lusta och Mona, jag vet att din kropp skälver utan mig, så kryp nu närmare, du ständigt törstande invärtes dyngsura sköka, kryp på alla fyra och slicka svetten från mina fötter och titta upp och bered dig på ett paradis av outgrundliga bojor och fulländad ockultism och Mona… varför inser du inte att du är en hora? precis som jag, precis som alla oss andra

51.

Det skrapar på andra sidan vindsluckan. Jag har nu under lång tid förärat mig med att falla ner i ett tillstånd som enbart fåtalet får uppleva, men inte att jag är sjuk, nej, det hade varit fullständigt otänkbart. Jag vet att det här är sanningen som kryper runt på små ludna ben, skrapar på insidan av min skalle och drar ut lådorna i mina våningar där jag befinner mig. Jag har utövat ritualer och är ibland överdrivet dramatiskt. Men jag är inte spritförgiftad, istället är jag numera en ren ande som kan se både det ena och det andra och när man väl börjar se så kan man även se det osynliga, det som ligger i själva seendets natur att ignorera och mitt förflutna är numera dött. Jag håller mig på avstånd och blir till en drake. Mina vingar är fjälliga och det är inte mer än att tiden får avgöra hur dessa vingar skall bära mig över eld och transformationer. Dessa avgrunder varmed jag huserar är bottenlösa och ändå alltid till bredden fyllda med kärlek, frihet och fred. Det är en syn, det är sannerligen en syn var och en borde se. Jag har släppt lös alla krafter inom mig själv. Kroppen får sitt och sinnet får sitt. Min andning är regelbunden och mina drömmar är latenta vapen man kan förinta världar med och sköldarna vrids likt disktrasor i gryningen och de förintar orosanden de en gång beskyddade. Fågelkvittrets harmoniska eko blir i min värld till en dissonansens symfoni som jag kan trivas i. Däri ligger detta mitt ödes kakofoniska filosofi och farväl hemplanet och farväl avskyvärda människor. Det är dags att lämna landet ovan och bekanta sig med de kopparhamrade fiskarna som lever på den botten där undervattensstormarna i all evighet ryter och biter av dig huvudet. Och vad som torde vara mest spektakulärt är hur det på botten av alla dessa hav där jag vistas alltid finns fyrar, bortglömda fyrar; det är den tidiga världens fyrar som alltid är bemannade och lyser upp vägen för den som vandrar utan andning på vår jord och behöver alternativa former av syre för att kunna överleva och fortsätta sin vandring. Skuggorna tar jag i hand och lägger mig till sängs med på bäddar byggda av lera, halm och bortglömda civilisationer. Den paradoxala skymfens sanning hägrar alltid i det expressionistiska uttryckets porrbiografer och jag har blivit utsatt för mordattentat. Jag vet att jag kommer bli dödad av en annan människas hand, även om det så enbart sker på telepatisk väg. Sådan är min väg, den måste vandras tills den avslutas av någon annan. Pågrund av mig ”föds” det första världskriget. Klockspelet vrider upp sig själv i källaren och istället för att invänta det andra klockriket så väljer jag att skrida till verket och agera profet med skimrande vingar gjorda av pansarvisioner och interstellära illuminationer och det är vackert att leva, det är vackert att dö. Det finns mycket vackert i denna avskrädeshög. Och inte kan jag tala om känslomässighetens yttersta gräns eftersom jag sedan länge, i ensamhet, har vinkat adjö till dessa stjärnklara himlar. Bortom, bortom, borta ur denna värld är jag och min vandringsstav går sin egen väg och jag följer den och skuggan följer mig över de beklädda palimpsesternas utstående bergsryggar. Jag bestiger dessa skelett av den moderna världen och ser mig själv som en utvald, som en som kan uträtta stordåd men som tiden redan har gått förbi eftersom jag föddes i fel tidsålder och därmed kan jag leva både i dåtiden och i framtiden men aldrig någonsin i nutiden. Det finns ingenting här och de som förstår sig på detta uttalande är på rätt väg och jag skall ge dem varsin rubin och varsin smaragd ifall de någonsin finner mig. Jag har mina lärjungar och jag har mina undanflykter som äter sig in i skallbenet och som är likt insekter när jag talar i tungor och talar i gåtor och alla kön är ett och detsamma och kärleken är en blodröd sol som dör under ett bakhåll. Låt oss se alla oss människor sammanfogas och låt oss sedan bränna oss själva till döds när vi väl finner hur vi skall bränna Varat till grunden och låt oss sedan förgylla den och göra den till en ny världsordning där vi kan gneta och gnata och tjata och prata om den frälsning som återigen ligger nergrävd i jordens kärna. Alla dessa håligheter måste vi ge till varandra. Tillsammans kan vi fylla oss själva och varandra. Låt oss kramas och skära upp magen och halsen på varandra. Endast däri kan man älska varandra, när blodet rinner ut över ens egen och andras kroppar. I dödsögonblicket ser man vad kärleken egentligen är och vad den innebär och de kör iväg oss på högen av mull och ingen gråter. Sedan är vi bara ben som alla andra. Låt oss dö som om vi hade besegrat mänskligheten. Om ni hittar mig så skall jag belöna er rikligt för jag är en drake med skimrande fjäll och jag kan vara fågel, fisk eller mittemellan. Nu är det fullbordat. Jag blöder nu. Och jag blöder för er era skitas. Jag vaktar skatten och smörjer kruset med mitt eget blod, med mitt eget skit, med mitt eget piss, med min egen sperma. Jag skall göra denna värld beboelig igen. Jag skall få den att växa ty jag har sått mig själv i den. Låt ingenting gå dig förbi. Se det osynliga. se hur alltet skälver.

52.

inga cirklar dras i sanden och inga atomvapen
matar de fattiga spetälskefostren när de kvider
sent om kvällen, inte just nu
och inga droskor dras fram och tillbaka över torget där de sönderskurna,
särade stjärtarna rastlöst letar efter cigaretter, inte just nu
och ingenting är just nu min enda vistelseort
och jag blir just nu omhändertagen
och kan inte träffa någon eller något
och texten flimrar i mina ögon, så det är som det är
och jag kan inte ses eller kontaktas; inte just nu,
men jag kommer tillbaka men inte just nu, inte just nu

53.

jag är fallande bland fredliga tillstånd av insikt
och en smörjelse leder allt som oftast till en
sanningens talande lögn och låt mig nu tala genom dig
och till dig och kanske kan jag vidröra ditt innersta väsen
utan att svettas allt för ymnigt från mitt ansikte
och du trodde dig kunna ljuga och förråda mig
utan att ta konsekvenserna
men nog fick du se på konsekvenser som dessutom
var hårdare än någonting du tidigare stött på
med din mjuka kropp, för du mötte en diamant,
en sådan där skräddarsydd djävul
med alla fasoner bortkastade
så fort hans visioner var tappade
och det är en sanning
och sant är även att jag upplevde
både galenskap och klarsynthet i dessa tillstånd
och det är alltför sant… men fortfarande är det som så
att jag emellanåt tar dina osynliga händer om natten
och förlåter dig för dina hemskheter och låter dig vila
i min malätna, variga famn av cancerätna mardrömmar
och ja, jag låter dig emellanåt till och med andas
i samma takt som mig, men det vet du inte om
och jag låter dig istället andas, tillsynes, ifred,
fri från allt vad jag är, jag låter dig leva ditt liv
utan min påverkan, ty jag lärde mig en läxa:
”det enda sättet för mig som återstår att älska dig på
är genom att släppa både dig och mig fria från allt
det vansinne som nu har förföljt åtminstone mig
i åtta månaders tid, i flera livstiders tid.”

54.

och jag sa det tyst för mig själv,
”jag skulle kunna lära mig att älska dig på nytt”,
men det ägde ingen betydelse och det var mest
som så att jag insåg att en del fenomen
övervinner aldrig tiden och jag har alltid
ägt förmågan att manipulera tiden, den bara rinner
mellan mina fingrar när jag försöker greppa den
och allt här i livet saknar betydelse för mig,
jag känner mestadels ett djupt äckel
och en stilla frustration var gång jag inser
att jag deltar med eller utan kärleken och jag säger
det tyst för mig själv att” jag fortfarande älskar dig”
och jag förbannar mig till en början för min dåraktighet,
över min inre idiotis våldtagna försvarstal inför en osynlig kraft,
men stundom så inser jag att jag inte bryr mig
och det är precis vad den här texten handlar om
(den här natten somnar jag invid en väderkvarn, dödligt berusad
och drömmer att jag är Otto Skorzeny som ironiskt nog
är född den 12 juni, precis som jag, och precis som Anne Frank)

55.

skuggcancer; sommar i våren, höst i våren,
vinter i våren, våren i våren; en andedräkt
letar sig in under dina trasiga grimaser,
någon kräks bakom ett Ekelöfskt hörn
och jag kan på något sätt drista mig
till hur det känns, men jag är så otroligt långt borta
att allt är ett pussel jag redan lagt undan
genom att gömma det under sängen likt ett litet barn
(de vuxna tittar aldrig under sängen eftersom den platsen är hemlig och farlig)
och en sammetsöm atomvinters snöfall växer sig stor
i min omtöcknade mänskliga ”hjärna” och ibland
skiner solen samtidigt som det värsta ovädret raserar
alla mina försök att undfly palindromens förbannelse
och detta inträder enbart i de stunder då jag kör en rostig Opel
och röker en cigarett och ”vet” att jag fortfarande lever
och det är en naiv och tämligen barnslig insikt, men den fungerar,
i alla fall för mig, i alla fall ett tag, ett litet slag
och jag för ibland enstaviga samtal, ibland oändligt långa,
och det är sådant som händer, men det är inte ett försök
till någonting överhuvudtaget, det har det aldrig varit…
och alla dessa ansiktsdrag jag känner igen som mina,
som jag känner igen som dina alla dessa alla mina dina

56.

jag skriver livet ur dig och serverar dig på ett fat
och skolar hela folkslag med Majakovskij och Nietzsche
och låt oss fröjdas och låt oss leva och låt oss dö
och det ligger mod i dessa anletsdrag
och jag är av ett hedniskt ursprung
och det är därför känslorna är som de är;
det är extrema följder pågrund av en extrem kronologi
och här ryms allt som någonsin har betytt något
och det strömmar av luft och vindarna tar tag i skelettet
och sprider mig mellan dina drömmar om framtiden

57.

det som är en tistel i tiden blir allt som oftast
en slags ockult handling i längden, för att inte tala
om i sänghalmen och kanske är det som så
att ifall man staplar tillräckligt många nyckelben
och sönderslitna revben på varandra
så kan man bygga ett tempel som helt och hållet
bygger på ett blodets varaktiga, barnafödande filosofi,
det vill säga det mest naturalistiska
vi någonsin kommer kunna uppnå med oss själva
och det trådiga köttet man måste slita itu
är det renaste jag har upplevt, det är då käken blir spänd
och musklerna ger sig tillkänna; hur man måste tugga
och tugga och samtidigt bete sig likt ens ursprung
var uppbyggt av slaktarhänder och slaktarsjälar
och vem säger att det inte är så det i själva verket är?
och vem skulle kunna få för sig att en fågel är en fisk
om det i själva verket är som så att en fågel är en fågel
och en fisk är en fisk? och det slår aldrig fel
och låt oss inte överskatta förändringen för den
är inte existerande, den existerar inte, precis som intet,
istället har vi ett organ som pumpar runt samma blod
tills evigheternas ände äter upp sin egen tarm
för att livnära sig ända in till det förruttnande slutet
och att omkullkasta ett slags slitstarkt samband mellan själ och kropp är väl ändå ingenting att påpeka att det faktiskt existerar, men ifall det utnyttjas är en helt annan fråga som oftast stinker död och krälande likmaskar i ett öppet obehandlat sår fortlever alltid
och det kan anses vara erotiserat att tänka som så, att människan är en diamant man måste slipa ner och sedan kasta på kolhögen tillsammans med de andra kvävda skriken som i slutet av universum fortfarande inte minns sin uppkomst och nu säger du att man kan knulla en apelsin och fista en banan… men riktigt så långt tycker jag inte att vi skall sträcka oss, istället måste man behandla de omkringliggande fenomenen likt en Jabberwockey och inte som en Jockey… för ifall man vill förstå all denna Gallimatias som härstammar från människans första avföring och framåt måste man även förstå att det finns trinda små existentiella experiment som man måste överleva för att ta sig fram till denna typiska och tämligen biologiska och löjeväckande tillförsikt, insikt
och de krokiga andarna spelar harpa och cricket på mina bakgator
och de tror att de med hjälp av sina borgerliga privilegier
kan ta sig an vad som helst och samtidigt lyckas,

men jag säger nej! och åter nej! för så är det inte!
istället måste man se igenom de snarstuckna melonernas skapelse
och deras ständiga kamp efter att få befrukta fikonets håriga innanmäte
och du skall förbli ett rovdjur
skriker den utrotade befolkningen
när deras ledare har kramat ut det sista ur dem
i dödsryckningens hänförande orgasmer
och här och i flertalet andra dimensioner
existerar samma ting och samma fenomen gång på gång,
om och om igen och med det så kan man hälsa sin kuk
och sin fitta adjö; de sätter sig på en båt och reser
mot horisontens bortomliggande och brännande stränder
och du som ni gråter tårar när ni blir uppfyllda
av den heliga explosionens allra mest snåriga hugskott
och kanske kan jag i en framtid vara ett nedbrutet blödande hjärta
men just nu, för tillfället så kan jag enbart förklara det som så
att man måste krypa med en sönderskjuten skalle genom historiens skyttegravar
utan att röra en min och man måste allt som oftast tukta sig själv
och aga de som inte tror på omvandlingens förfärande resultat
som i slutet av nyskapelsen är så underbart vackra att det ger en tårar som strömmar
genom fasansfulla kanaler tills man spricker ut i en lovsång
till de egna kroppsvätskornas utlösning
och man kan helt inte värja sig mot att man kan utgjuta
kroppsliga fenomen såsom slem, blod, snor, svett, smegma och sperma vart man än går
och det är en slags lubricerande funktion som gör sig påmind
när två kroppar vrider sig i all sin stillhet medan den ena  kväver den andra och båda två
dör i samma ögonblick som samlaget är fullbordat med samurajsvärd
och guldknivar i sina skakande händer
och de säger till mig att “du kan ju inte bli heltidsnekrofil
pågrund av att du anser den mänskliga rasen vara död såsom helhet?”
och jag försvarar mig med att säga att även jag är död men samtidigt
i min blomstrande förruttnelse mer levande än någonsin förut,
precis som de övriga i släktet

58.

Klart som ända in i helvete att orgasm leder till fantasm;
det borde pryda vartenda kollegieblock runtom i världen
och klart som fan, klart som korvspad, klart som spader dam
som lemlästar och befruktar bihålorna och de stinna insekternas
märkligt mjölkade juver att allt är som det är
och min personliga filosofi slår slint under den kommande dagen och jag dristar mig till att tänka på bergen varje gång jag bryter mot lagen
och jag väntar på tåget vid en ödelagd station som är nedsölad av våldtäkt och när jag betraktar rälsen märker jag att någon, förmodligen en sådan som har givit upp allt hopp
har lagt en blombukett bestående av liljor och ond bråd leda
på precis den plats där jag en gång i tiden hade tänkt lägga mig ned
för att ta mitt eget imaginära liv och jag tänker inte mer på saken, utan stiger istället på
det graffitidekorerade tåget med endast en sak på skallen:
att bli uppfylld av den oheliga ande som värmer oss Bodhis
dvs. passiva och nihilistiska svin med värme, tillförsikt
och en bestående insikt om världens vara och icke-vara

59.

Intet blev som en utslagen kotunga mitt under högsommaren:
När jag var yngre, blott ett barn såg jag faktiskt en kviga kalva;
det var något av det mest skrämmande jag någonsin har betraktat
och jag vill aldrig se hur någon som är av mitt eget kött och blod
föds fram, pressas fram ur min älskades fitta
… det hade varit och blivit för mycket…
och jag hade med glädje skurit upp min egen mage
likt Harry Martinson precis efter jag hade skurit upp hennes
ifall ett sådant scenario hade antastat och förstör mitt eget liv.
Barnhåret, som är linfärgat och så de små spröda fingrarna.
Allt skulle bli dekadent och förstört och ondskefullt.
Jag hade inte kunnat leva med tanken eller känslan
av det immanenta slutet på en nyfödd människas existens.
Och nu, det är onsdag, april 2011och jag tänker på Arthur Freeman
och anser mig själv helt oförstående inför människors handlingar.
Vi borde lägga oss för att vila på en grav av blomster och mull och tjära.
snälla, låt oss dö, snälla, låt oss inte föda barn,
snälla, låt inte människor ingå relationer med varandra;
det ena avlöser det andra och det slutar i katastrof,
tänk på Arthur Freeman… han kastade sin egen dotter,
som nästan var fem år gammal, över ett broräcke och lät sin två söner
dvs. hennes bröder stå och se på, de fick betrakta hur deras fader
förlorade förståndet och dödade deras syster
och det här är vad vi människor i grund och botten är:
Vildsinta, destruktiva och helt och hållet från vettet,
fullständigt vansinniga och ansvariga för vår egen undergång, förintelse, utrotning.

60.

det är så fruktansvärt meningslöst att leva
och ändå utsätter jag mig för denna kloak som ligger och pyr
och spyr förhoppningar om ytterligare förruttnelse
innanför det malplacerade pannbenet
och kanske ligger det däri en freudiansk sanning jag kan ta till mig
om jag sällar mig till terapins imbecilla skaror
och kanske jag kan få svar på varför mitt liv
och varför denna värld alltid känns fel
och varför jag trivs så otroligt väl i denna avskrädeshög
och ständigt hittar nya vägar
som leder mig djupare in mot sopornas skimrande svarta hål?
och jag har alltid föredragit att diskutera
med förskärare och ansiktsmask,
det blir så mycket enklare att bryta ned den malm
som befinner sig i min gruva till innanmäte när jag agerar som så
och genom mina släktled balanserar cancern och hjärtfelen
som på nålar och jag vet mycket väl vad jag har att vänta mig
och kan man då tala om en transcendental kärlek?
och det är klart man kan, för det är däri all kärleks eld ligger
och vilar med yxan prydligt instoppad i bakdelen
och när jag tänker efter ser jag allt som oftast korsfästelsen
och människans outgrundliga perversioner
vart jag än befinner mig och jag känner hur känslolivet
ständigt förblir smittat och mystiskt likt en ockult strömning
som faller likt en tår från ett stilla vårregn om hösten
och en del skulle hävda att urin är resultatet av människans
försök till kroppslig rening,
själv hävdar jag att själva reningsprocessen yttrar sig som så
att man måste dränka sig själv för att uppskatta luften,
för att återigen, än en gång, kunna ta till sig syrets funktion,
men vem är jag att hävda sådana ”sanningar”?
att kasta ur mig hemskheter på sådant sätt? och det är alltid
en eller två skopar grus som irriterar en även fast hela
den här fördömda världen mer eller mindre är uppbyggd av sten
och vad jag självklart vill påskina här är såklart
att det inom var och en ligger en latent egoist,
en som hellre trampar på sina medmänniskor
med småsten i sina skor än tar av sig sina gympadojor,
skakar bort den påtagliga mikroskopiska faran
och erbjuder dem till en främling som under hela sitt liv har tvingats,
pågrund av yttre omständigheter, att gå barfota
och det kommer alltid vara som så och det fördömda i människan
är ignoransen av insikten om sin egen osympatiska undergång
och människorna använder varandra
som om de inte vore medmänniskor
utan som de vore dörrmattor
och kan ni tänka er va! (det här med sten igen)
att det är som så att man kan betrakta bergen
och dess på avstånd mjuka ytor under en hel livstid
men så fort minsta lilla sten letar sig in
och lägger sig under ens trampdyna
då blir det liv på torpet, då börjar det brinna i farstun
och då skall det minsann åtgärdas
och helst skall någon liggande krake få skulden
och ja… på avstånd är det mesta vackert
men när myten upphävs och verkligheten blir potent
och lägger sig likt brinnande bomull runt ens hjärta
då är det minsann andra tongångar som ljuder i skällan
och alla dessa rädda människor fyllda av sina svepskäl
och fega teorier om den pågående konspirationen;
vad skall vi egentligen med dem till? vore det inte
lika bra att bara kasta dem på skräphögen eller piska dem
till lydnad tills de förstår tillräckligt mycket
för att öppna sina egna ögon och lära sig att älska?
och kanske är det som så att man för att agera korrekt
måste tukta sina medmänniskor till nykter ödmjukhet?
och jag har sagt det förr och jag säger det igen;
våld löser ingenting och inte heller en varsamt handskprydd näve
insmord med vaselin som mycket långsamt rör sig
efter ett exakt mönster för att uppnå orgiastisk köttslig njutning.
och det är väl som så att ingen är kompatibel med ingen
och så vidare och så vidare och så vidare etc. etc.

61.

DU DRÖMDE OM ETT BERG OCH FANN EN MAN och jag har kräkts över andra och över mig själv och det gäller att inte ha någon hänsyn för någon ifall man vill visa hänsyn på riktigt och inte kan man hålla på och lisma och agera taktfullt i en värld fylld av mimare och vanvördande själsmördande marodörer och jag säger högt och tydligt ”att det går bra ändå, man måste bara förstå att ibland måste man släppa allt och låta det gå som det går och man måste hålla sin käft stängd och man måste undvika att lyssna och man måste sluta upp med att beblanda sig och man får andas genom näsan mycket tyst och samtidigt försöka undvika att använda näsan såsom luktorgan eftersom man då mycket kvickt inser hur mycket ens omgivning egentligen stinker och då hade man med all sannolikhet letat upp närmaste höga byggnad och letat upp dess högsta plats för att riktigt försäkra sig om att man skulle dö på direkten när man väl tog det Kierkegaardiska språnget ut i den fullständiga tystnaden, det fulländade mörkret”.

62.

inget mer än ett underverk och kanske bara en madrass att vila på
eller en stol att sitta på; en vandrande lögn, en härsken bytta smör
man steker i en panna tills man kvävs av sig själv innan de andra
dödar en med sina infernaliska påhitt och inget mer
än kanske en totempåle varpå någon har spänt fast en naken kvinna
och piskat henne för att hon är en häxa
och det är inte mycket mer man kan säga om den saken,
egentligen är det inget mer än en insekt som utan insikt
om sin egen existens krälar upp ur en toalett och andas människolukt
och sedan lägger ägg i någons ovetande krater till arsle
och inget mer än en skyttegrav eller kanske en massgrav
där bevisen på människans outgrundliga effektivitet
och oförklarliga lösningar på sina egna frågor
vilar i högar av först kött och sedan enbart av ben och trasor
som en gång var kläder tillhörande män, kvinnor och barn
och inget mer och inget mer är vad vi blir, vi ”människor”

63.

tänk alla de gånger jag klär på mig mina kläder
och sätter mig i bilen och planlöst kör runt och gråter
till tystnaden och motorljuden som aldrig kommer aldrig tillbaka
och inte ens skymningen som är så vacker, speciellt
när man betraktar havet kan hjälpa mig och det gör mig illa,
det gör mig väldigt illa, för där
i skymningsljuset som klyvs mot vågorna, som slår
mot det spruckna kalkberget inser jag att det aldrig ordnar sig,
att jag aldrig kommer bli frisk från sjukdomen som kallas livet:
För mig har det aldrig funnits ett tilltalande botemedel

64.

jag har inget mål, varken i mitt liv eller i mitt skrivande,
istället gör jag det enda jag kan, nämligen att leva
och att skriva och de båda tillstånden är mycket starkt knutna
till varandra och ibland driver jag det till och med så långt
att jag skickar in ansökningar om namnbyte och jag
får alltid avslag och kommentarer som går i stil med
“du kan inte byta namn till Emily Dickinson, för det första
är du inte kvinna och för det andra och för det tredje…” osv.

65.

månens tyngd lyser upp havet i en sylvass rak vinkel
och stranden är till synes oändlig och det är snart midnatt
och vågskvalpet smeker strandkanten och ynglingarna
sitter där de båda mötas och vaktar sina fötter så att de inte blir blöta
och cigarettglöden i samband med det starka ljuset gör ansiktena helgonliknande
och inte kunde jag väl tro att jag skulle ömsa skinn just den natten
på en ödelagd landsväg där enbart ljuset från en krog mitt ute i ingenstans
och spridda gatlyktor lyste upp min väg
och när man minst anar det händer det… så far väl, farväl, far väl
och välkommen tillbaka till den vansinniga verkligheten

66.

Skakar färdkosten  ur en liten pojkes svarta kostym
och som han skakar och gråter när skymningsljuset inträder;
den första insikten om mörkret och likgiltighetens trånga väg in i livet
har nu kommit över hans oskuldsfulla, symmetriskt vackra ansikte
och barnfingrar sträcker sig runt husknuten och katterna ligger på lur
när mataromens tunna slöja lindar sig runt tillvaron
och under en stor blodek skrev jag ett kapitel om döden
och förintelsen av jaget; om självdestruktiviteten som föder muskler
och fetma och tårar av blod och seniga stycken av sönderslitna kön
och sönderskrapade kinder och näsor som blöder sårskorpor
och den skrevs för dig och för dig
men även för andra.
Flygsanden bygger en borg
innanför ögonlocken på var och en
som biter ihop sina käkar och bestämmer sig för att uthärda livet
även om det i grunden är ett mycket elakt skämt.

67.

hon gav dig ett ansikte som jag fick förstöra
och mellan mina fötter ligger något
som ser ut som rårörda lingon
och han gav dig ett ansikte som jag fick förstöra
och för träden och för Baudelaires moln
spelade det ingen roll men någonting förändrades
de gånger då konturerna och grimaserna monterades ner
och kanske kunde det ha upptäckts i tid
men det gjorde det inte
och hennes flickaktiga konturer liknade köttfärs efter att han dog
och någonting hade fångats i en radioaktiv håv
och aldrig sluppit ut; ett ondskans väsen,
ett självlysande ansikte jag inte kunde ta av mig

68.

Hon vill träffas och ett par dagar efteråt
frågar jag henne varför och hon vet inte
och vill nog inte träffas längre
och jag ställer en fråga och får inget svar
och jag tycker inte om folk som saknar anledningar
och jag tycker inte om människor som inte inser
att ibland får man bara en chans i livet
och om man sumpar den så är det kört
och jag tycker inte om när man försöker
släta över saker och ting och jag tycker inte om
att inte få svar på mina frågor och jag tycker inte om
bristande kommunikation och jag tycker inte om att ge
utan att någonsin få och det funkar inte som så att endast en ger
och en tar och det funkar inte som så och har aldrig funkat som så
och kommer aldrig funka som så.
Men det gör ingenting intalar jag mig själv,
det hände för längesen och det där om att träffas
utan anledning även då allting i just det ögonblicket
enbart var fyllt av anledningar: Det går inte att träffas
utan anledningar i sådana situationer
och människor som har älskat varandra, levt tillsammans
under samma tak och knullat med varandra träffas aldrig
utan anledningar, aldrig någonsin och jag ställde en enkel fråga
och fick inget svar och på den nivån låg det hela tiden
och det är då man vet, ja, det är då man vet, i alla fall jag.
Kanske är jag skoningslös.
Då är det som så det är.
Inget mer med det.

69.

jag blir den sinnliga våldsamheten
och den slingrar sig mellan extremt meditation
och djup slummer, yttrar sig inte och man kan knappast
göra sig hörd med ord när det namnlösa ruttnande skådespelet
på botten av en trätunna insmord med blodet av en kyckling,
en gås eller en kalkon får fritt spelrum
och om jag hittades fanns det ingenting kvar
och om jag existerade så visste jag redan om det
och gav nämligen mig själv svaret i förrgår
och på exakt samma datum som dramat utspelade sig
föddes kejsaren och han halshöggs därmed kort därefter
och de uppsvullna kropparna är trädda på svampmoln
likt smultron i småbarnens händer och de draggar varenda sjö
och de hittar mig inte, ty jag har gått under för egen hand
och gjort liket osynligt

70.

den rörliga bilden av hur hennes läppar rörde sig
de där veckorna efter att hennes blomsterbukett
hade anlänt tillsammans med kistan på flygplatsen
har jag naglat fast på min hornhinna av grisfett
och jag hade med mig en voyeuristisk kamera
och memorerade dåden och skydde därmed
både pressen och medias uppslag kring
vad som egentligen hade skett och vad
jag egentligen hade sett
och kan yxan hittas? och kan kniven spåras?
och finns det någonting som kan kallas
för ett ”handtag utan husse”? Och ett verktyg är
och förblir dött och ibland är den som använder verktyget
precis lika mycket verktyg som verktyget i sig självt
och vi grät inga tårar den kvällen runt den sprakande brasan
och köttet smakade människa utbrast den yngsta av oss pojkar
och vi nickade allesammans instämmande och ibland
kändes det som om man var en fluga som hade undgått
att gripas av satanismens obotliga vansinne
och kött var ande och kött var ande
och kött var inte ande och kött var inte ande
och aldrig möttes de två på lika villkor
för att slipa sin kärlek fulländad
och harmoni och vansinne och vansinne och harmoni
och harmoni och vansinne och vansinne och harmoni
och ständigt mötas de två i hundarnas skallande, gläfsande gap
och vi gräver våra egna gravar i detta seriemördande landskap
och det bästa man kan göra är att njuta av solnedgången
medan den ännu existerar och jag halshuggs
samtidigt som jag når de alkoholdränkta bomullstussarnas frälsning
som i de spegelvända böckerna utgörs orgasmens grundläggande princip

71.

och kanske är det som så att det tar väldigt lång tid
för en del att inse att precis varenda position
som en människa kan inta är beundransvärd
och att allt är till nytta och att precis allt
fyller en funktion och kanske är det som så
att vi lever i en värld där djungelns lag
har spritt sig likt ett virus in i våra samhällen
och kanske ligger felet där någonstans;
att varje människa skall bli behandlad
likt de vore ett potentiellt byte? och jag har egentligen ingenting emot djungelns lag
men det verkar allt som oftast att samhällena är byggda efter rovdjurens lag,
som om det inte fanns några andra djur och det tycker jag är märkligt,
det tycker jag är onaturligt och kanske är det som så att människan
utan att veta om det har blivit en onaturlig och förnuftsvidrig varelse?
och kanske var vi någonting som föddes rent
och som sedan i sin inbillningssjuka läggning
trodde sig kunna ändra naturen sådan som den är
och jag måste nog säga att jag tror att vi har lyckats;
vi har lyckats förstöra allt som en gång kunde uppfattas som gott,
men jag tänker inte uppmana till något drastiskt eller våldsamt,
jag är trots allt inget rovdjur och har aldrig så varit
och den dagen jag slutade sträva efter att ständigt skjuta i höjden
och att ständigt klättra högre upp i samhällets hjärntvättade ideologi
var den dagen jag insåg att jag är mänsklig, alltför mänsklig
och att alltför få är just det och kanske är det hög tid att sörja
och besöka en grav och tända ett ljus?
för vi är förlorade, vi är fullständigt utdöda, vi människor
och kvar är enbart dessa groteska varelser som säger
“jag är människa och jag lyder djungelns lag”
och jag frågar då mig själv om det var menat att bli som det blev
eller om det blev som det blev pågrund av civilisationen
och kanske kunde det ha blivit annorlunda? men det är nog alldeles för sent,
och vad det lider så brinner hela skiten ner
och kvar blir då mest ingenting
och jag skattar mig lycklig
och jag går till mitt arbete
och har inte en tanke på att någonsin försöka bli någonting jag inte är
och om det ni kallar mänskligt är vad det innebär att vara mänsklig
då är jag snarare omänsklig i min mänsklighet än människa vid er sida
och jag är inte er jämlike och för mig har det aldrig varit svart eller vitt
och ingen position är mer avundsvärd än en annan
och era värderingar, era mål och er “djungelns lag”
kan gott och väl få behandlas på precis samma vis
som ni behandlar alla andra i eran “djungelns lag”
för det finns någonting mer, det finns någonting mer
som aldrig kommer kunna beräknas materialistiskt
och tids nog, ja, tids nog kommer det bli alltför uppenbart
och jag blir den första som böjer mitt huvud
när den svepande vågen av eld kommer
och låter mänskligheten födas på nytt
och där var och en kan anses ha ett värde
och där allting blir till ett och där det finns
värderingar som kan anses vara mänskliga, alltför mänskliga
för numera är vi inte ens djuriska, djuren
skulle slita oss i stycken ifall de visste hur vi agerar
efter denna “djurens lag”
och det skulle inte ses på med blida ögon
och kommer heller inte ses på med blida ögon
och snarare blir det väl som så att de som redan är blinda
får sina ögon utstuckna ännu en gång
och kanske kommer de då att äntligen lära sig att se

72.

Och en del blir sinnessjuka och andra blir missbrukare
och en del lever vidare och blir upphöjda
genom att falla uppåt istället för neråt
och kanske kan man bli ett helgon
och precis som alla andra helgon
vara ovetande om den saken…
men man måste överbrygga en del hinder; det är sant
och man måste även lära sig att se det som inte går att se
och andas i höga otillgängliga rymder, men först och främst
och till syvende och sist måste man bli sig själv
och det gäller framför allt det andra dravlet
som jäser när man tar det i munnen likt ett par otvättade blygdläppar
eller rättare sagt skygglappar
och man skall aldrig någonsin romantisera vare sig det egna jaget eller andras jag
för det är då det brister, det är då man blir förledd; när det egna egot
eller de andras egon blir alltför uppblåsta
och istället är det enda som råder en avlidandets lag,
ett tillstånd där vad som helst kan hända även då det inget händer.
Så se igenom chimärerna och charlatanerna; de som lever för en bild,
de som lever för en ikon, de som tror sig kunna hylla specifika ting
utan att varken se eller lägga märke till helheten, de som tror
att en del är särskilda för det finns ingenting sådant
och det ironiska är att helgonen som sådana alltid blir särskilda
av precis de personer som de lyckades övervinna
och kanske kan man anse att det mänskliga livet är ironiskt
utan att trampa i klaveret, men om sådana fenomen
behöver vi inte tala om just nu, istället måste man enbart fokusera
på upplösningen, på flykten undan alla mänskliga dogmer,
undan alla tillhörigheter och det du tror existerar
existerar inte och allt du tror och lyckas få fram stämmer inte
och det är först när det inte finns någonting kvar,
när allting är avskalat och rent som du finner något och det går aldrig att se
förrän det inte finns någonting som helst kvar att se
och kom ihåg det och gör nu som jag säger till er:
Krossa era spegelbilder och er fixering vid allt det ytliga;
det kommer förfalla och ni kommer inte finna någonting utom lögner,
inte ett uns av sanning kan ni finna däri, ni har blivit lurade
precis som alla de andra som tog en sak i sina händer
och trodde att det räckte som så; det fåfänga i att tro
att det finns ägodelar i vår värld, att det finns någonting romantiskt
som därmed kan upphöjas och människans ömkansvärda position
vad gäller att förklara något såsom heligt och därmed beundransvärt
är beklaglig och det råder ingen som helst tvekan om att det omedvetna
som ligger inom oss alla är vad som får de som tror sig sakna förmågan
att avundas och därmed upphöja det till skyarna och det finns ingenting
imponerande i att gå mot sin död, för det gör precis alla.
Så nästa gång du lockas av komplikation och ond bråd mänsklighet
fundera då en lång stund innan du faller in i dig själv
och bygger ett luftslott du omöjligtvis kommer kunna fly
utan att själv bli till en vinkande spegelbild som med tiden
smälter in i dig själv och tar över hela din varelse, gör dig till din egen parasit.