Kan äntligen publicera en kortnovell av Erik Heinrich Johansson. Fullkomligt älskar vad han skriver. Bilderna är också fotade av bäste herr Heinrich. Publicerar först en dikt av mig, sedan novellen. Musiken är gjord av demonkamraten Robert Halvarsson. Vill också göra mer reklam, för mitt antikvariat som mer och mer skall bli en del av Ichiifritzthekiller, fanatiskt fantastisk litteratur till finlöjligt bra priser. Uppdateras konstant. http://biblioteketblandmolnen.wordpress.com/ Och sen är det så att jag skrev en essä om Wittgenstein, försökte ta mig in i honom, och skriva som ett frågetecken i ett vakuum som går runt runt runt runt runt runt runt, skrev den för Tidningen Kulturen, och den tar ut svängarna, är egentligen mer löst sammanhängande prosapoetiska aforismer. Får nog säga att det blev mycket lyckat, jättemånga gillade den och jag har fått god respons, du läser den här: http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu
Ångrar din fitta exstacy E.
Som en
blodigel/könsvätska
/instinkt/ditt
/fega/as
Skrämmande knappt märkbara kolsvarta ögonkast
orgasmklagans ljudbild omkring vakuumet
ett kacklande med uppspärrat gap
du var mycket äcklig att strypa
ditt svarta jävla hål.
Transparanta migrängetingar
i miljardsvärmar elektriska
panikbilder kanylliknande
gifttänder att inrätta sig med,
livet, du har snart alla svaren
stackarn. Du får le i mjugg
när du finner något neurotiskt
roligt, för du
har gått med på men du ler.
Sen ser du en spegel.
Förruttnelse är på en passage bort
enär den går att välja;
hyser intensiva känslor för det som fanns i energin
som flödade omkring och sedan in genom ditt blod
planterande sig i ditt hjärta,
innan du blev till.
Du är det bästa som har hänt
när något händer
om
Patient; Henry - Erik Heinrich Johansson.
Solen låg som ett spöstraff över ryggen på Henry när han böjde sig framåt för att plocka upp krattan som under natten fallit till marken, svetten rann från toppen av hans mycket kala skalle, ner över pannan och in i ögonhålorna av rörelsen. Tillfälligt förblindad satte han ner foten i ren reflex för att inte falla. Henry kände samtidigt en väldigt stark smärta i höger ögonbryn, när han kom till sans insåg han att han trampat på krattan, som sedermera slagit honom över ansiktet, den hade i sin väldiga framfart inte bara slagit ett två centimeter långt jack ovanför han högra öga. Krattan hade även krossat Henrys glasögon som nu låg som en liten hög av ett mycket avlägset metallskrot, nära den gråsvarta järnräfsan ovanpå den röda, torra sandmarken. Båda numera helt omöjliga för Henry att se från det oövervinnerliga avståndet av en manslängd. ”Det är alltid jävligast runt nio på morgonen” muttrade han och slog sig ner på trappan. Han hade byggt den själv.
”Jag kan inte för min gud förstå hur människan har kunnat leva här” utbrast Doktorn och förde handen till pannan för att se sig om. Han hade blivit framkörd till platsen i en öppen jeep och borstade frenetiskt bort damm från kavajen samtidigt som han pekade ut över de helt tomma vidunderliga fälten: ”Det finns ju inte ens ett träd på mils avstånd, knappt några buskar, ingenting! Bara den där gamla fyrkanten till skjul”. Han vek upp journalpärmen och antecknade ivrigt några få meningar.
Dadelpalmerna i lunden ner mot floden växte i en sorts naturlig geometrisk perfektion, om man lät sig ledas fram av deras skrovliga päls till bark skulle man föras i en fantastisk labyrint som skiftade mellan fält av blå vallmo till röda stjärnor av praktfulla nejlikor. Ju närmare flodkanten man kom, ju grönare skulle fönstren mellan palmerna bli och till sist skulle man stå med fötterna på en liten brygga. Där skulle man stå omgiven av gröna kålfält, fläckiga av fruktbuskar, välkomnad av ett härligt ljud av porlande friskt, livligt vatten. Vid bryggan brukade det vanligtvis ligga en liten roddbåt fastknuten, dansande medströms i repets trygga grepp. Henry brukade använda sig av båten för att korsa floden till den andra sidan om det var någonting som fattades honom, någonting som inte gick att få ur lunden. Ibland köpte han dagstidningar och cigaretter men oftast torkade han sin egen tobak och brydde sig inte mycket om vad människorna på den andra sidan gjorde med sin värld. Dessutom så verkade det som om att repet som höll båten hade brustit, han hade inte sett av den på flera dagar. Henry tyckte att det var mycket besynnerligt då han var mycket mån om sin båt, och i flera dagar hade han vandrat längs med floden för att leta efter den men det verkade hopplöst. Henry slog sig ner med ryggen mot en av palmerna, plockade varsamt loss en handfull bär från plantorna som omringade honom. Han såg solen möta floden långt borta i horisonten, fallande som en tår över ett vindpiskat kindben i världens enorma ansikte.
Kvällen föll över Israel, och snart var det omöjligt att se någonting alls, förutom en tjock mörk rodnad som fick bergstopparna i fjärran att nästan försvinna för att bli homogena med landskapet. Henry stapplade tillbaka mot huset, stel av stark sol, med huden spänd likt ett läderstycke, tog han sig mödosamt upp för för den knarrande trappan. Väl uppkommen sträckte han sig efter Rakiflaskan på verandabordet. Ljummet damm från öknen föll från buteljen som puder över hans rödbrända ansikte när han lutade huvudet bakåt för att dricka, han tittade ut över dalen i dess rosenröda skymning: ”Som dyrt smink på en billig hora” muttrade han upprepat som ett mantra mellan munfull efter munfull med inhemsk, billig sprit.
”Småfåglarna brukade landa på mina axlar för att vila ett tag innan dem tog sig mod för att fortsätta vidare. Jag själv upphörde min existens under nätterna, det är ingen idé att du frågar mig vem jag är. Ja, inte vem jag var heller för den delen. Jag föddes alldeles nyligen, jag måste ramlat ur tiden. Du måste ju vara nån sorts gud, en krigsgud! Men säg mig, doktorn, du är så lik oss människor. Så lik att det oroar mig. Vad är meningen med allt det här?”. Draperierna kring fönstret strax bakom doktorn genomlystes och rörde sig långsamt från kant till kant, taktfullt och nästan böljande. ”Två åkrar i lodrät dans, skördemogna och sommarljumna” tänkte han. Henry förstod inte alls hur det var möjligt, men uppenbart var att det skedde framför ögonen på honom. Han hade aldrig brytt sig om att skaffa sig kunskap inom varken fysik eller annan naturvetenskap och förbannande nu sig själv för den totala oförståelsen. Förmodligen arbetade de på sätt som människan ändå aldrig skulle kunna förstå, de har ju varit här sedan tidens början. De har ju sätt oss leva, sätt oss dö. Doktorn slutade plötsligt tala, tittade på Henry ett ögonblick och drog sedan ut en låda ur skrivbordshurtsen. Han plockade fram gårdagens upplaga av Jerusalem Times. Den var noggrant hopvikt. Under tystnad fläkte han upp den över skrivbordet och bläddrade fram till sidan 19. ”Här” sa han och pekade samtidigt mot ett porträtt i mitten av uppslaget. Henry tittade nyfiket ner där fingret stod tryckte mot pappret. ”Magnifikt, fullständigt magnifikt!” Utropade han med ett stort leende över läpparna.
gjorde henne trasig
Bene Beraqsjukhuset för krigsveteraner är placerat utanför Tel Aviv och är en fröjd för ögat. Visste man inte bättre kunde man lätt tro att Herren själv dragit och format dess stenbågar upp ur marken. Enbart dem som dött i strid men ändå undkommit levande bodde här i egna, små vita sovrum.
Frukosten serverades dagligen klockan åtta, den var vällagad och strikt enligt brittisk modell. Efter att frukosten ätits upp och alla fått sin chans att vila tog den dagliga uppgiften vid. Med militärisk disciplin fyllde Städdetalj 3 sina hinkar av vit emaljerad plåt med såpa, ljummet vatten och inväntade klockan. Exakt två timmar efter måltiden kommenderades två deltagare till korridorens södra ände för att initiera den dagliga renhållningen, de resterande två männen angrep varsin sida av gångpassagens nordligaste punkt, rakt utanför städkabinetten. Henry tittade förnöjt, på några meters avstånd kunde han klart och tydligt se om någon del av ekparketten förbisetts i framryckningen genom att studera lysrörens reflektioner mot golvet. Planen var noggrant uttänkt, städgrupp Blixten skulle möta upp med grupp Tiger i deltat där korridoren delade sig i en avstickare i västlig riktning, avstickaren skulle sedan avhandlas av de båda grupperna gemensamt. Då grupp Blixten hade ett något kortare avstånd än Tiger att framrycka igenom var dem instruerade att skrubba exakt 1.4 löpmeter var tionde minut. Tiger ryckte fram med 1,8 meter var femte minut, detta torde garantera att de båda grupperna hamnade i linje med varandra inför operationens nästa steg.
”Jag vet inte” sa Doktorn och stoppade tillbaka kulspetspennan i bröstfickan. ”Han är ju helt förlorad, såsom fast mellan två världar”. Samtidigt som han yttrade orden gömde han sig bakom hörnet på matsalen och lät bara huvudet sticka fram. När han var säker på att Henry inte hade lagt märke till dem fortsatte han: ” Ja, men titta på honom. Ser du hur stolt han är? Han är ju lycklig här, så länge som vi låter bli att berätta någonting för honom”.
