Ett par dikter av Anders Ternstedt. För mig representerar de det uträknade outräknade, det ordnade kaoset – endast över ryggen vänder vinden.
(Vill också uppmana er om att skicka in grejer igen. Texter, konst, ljud, fostervatten! Det är ni som gör bloggen läsvärd, jag är bara här.)
Idyll
Här är alla lika säkra som Sharon Tate på en måndag
för de bygger kryptor i trädgården för allt som gått förlorat
och Lewis Carroll har en anteckningsbok
han sitter barnvakt i fyren
med stanniolpapper lindade kring stenar och träd.
Jag förlitar mig på att de goda skriver gott för de goda
medan hallonsnåren växer över lagfart och försåt
och stenen i någons ficka blir ett gyllene kors
som han stulit från kaniken (eller korpen)
medan de talade om träd, safirer och arsenik.
Hellre går jag bland bilvrak och säljer fotogen
med mina pennor i burkar av bdelliumharts
för de skjuter ozeloter här och begär
”’Three Stigmata of Palmer Eldritch’ on the rocks”
med sina trasiga röster av sönderbruten lycka.
Hellre bär jag mig själv i en korg över savannen
och pekar finger åt hyenor och lejon och säger:
”Jag sparar mig, jag sparar mig för ödelandet nu”.
Fingret i relikskrinet är ändå alltid hennes – ståltråden likaså.
Hon faller inte – hon stiger – som tre serpentiner över svärdet.
Moral mellan krigen
1919,
en amerikansk showgirl
trycker exemplaret
av ”Jürgen”
mot en styvnad bröstvårta
och andas ut mot skandalen;
hon har glömt att
detta bara är en paus
och att hon snart
förväntas behaga publiken
igen och igen;
de antika implikationerna
går henne kanske förbi
men hon vet ett eller annat
om moralen
hos dem som alltid vill
måla över nyckelhålen
och gömma krigen
bakom ryggen;
i foajen
bryter H. L. Mencken
arm med
Sinclair Lewis
om den goda
amerikanska
smaken
(dam höjer
det kritiska
ögonbrynet
marginellt.)
Aberystwyth college
Kymrisk var stenen på kymriska marken –
Ogden blev Soames som Enoch var Nash.
En sanning så stor som din nascarbil
här brinner det fält med små mullvadar på.
Elyseisk förväntan, allvaret stort;
enhörningar kommer på te…
Ångest är bältan – precis som ditt liv.
Räkna till åtta. Hoppas på sex.
***
“‘What may your motto be,
O College by the sea?’
‘Nid byd byd heb wybodaeth’, answer we.
Rage, ye gales! ye surges, seethe!
Aberystwyth fu a fydd!”
***
Orden är skvättar som lava
när näsduken blir lavetter.
Här kommer krigen med ekorrsvansar på.
Enjoy. Söta du.
Tungt vatten
Jag talar om lättheten
hos dig som vill bo i vatten.
Rötterna som växer
och bubblorna som forslar
slagget mot ytan.
Det är vad jag talar om.
Ingenting annat.
Alla beskyllningar
om exempelvis luftballonger
och spindellik piktur
faller tillbaks på auskultanten
och auskultantens tama hamster.
Jag talar om lättheten
hos dig som vill bo i vatten.
För du minns aldrig stölderna
av Heines kamel.
Medvetandet ligger på hatthyllan
och kranarna står öppna.
Själens tyranni
är den lättsammes anekdot.
Tappa upp –
trappa ned −
kom över det.
Så säger vi alla
när vi talar till någon annan.
Men jag talar om lättheten
hos dig som vill bo i vatten
Bee bah bee bah bee bah boe
Jag vet inte om det var
tinnitusen
eller slagen mot huvudet
som fick mig att drömma
om regnbågar i svart och vitt.
Det enda jag har fått
berättat för mig
är att jag skrattade hela
tiden
när jag ertappades med
att försöka krypa in
i bagageutrymmena
på mintgröna bilar.
”Du älskar oss –
det är därför du alltid stannar kvar,”
sa de och bakband mina händer.
Sedan var det promenaderna
längsmed de övervuxna stickspåren
bort från städerna
det var där jag först hörde dem:
orden som lät som:
mimosa/tändsticksask/köttkrok.
Jag vill inte påstå
att det var en melodi
mest var det hummandet av
försenade anslutningsbussar.
Passagerarna satt som harpuner
av alltför mycket
tydlighet
och inhalerade tomgångskörningar
och röda ljus.
Ändå var jag alltid tvungen att
kliva på och sätta mig i de skitigaste sätena
intill de andra som inte heller liknade mig.
Genom fönsterrutorna
kunde jag se
att jag fördes tillbaka samma väg som jag kommit
parallellt, halvt igenkännbart
alltid i sällskap med någon som
jag förväntades göra besviken.
Överlevnadsstrategi enligt Lots hustru
Så talade jag som
fadern om modern
på ett språk
jag inte förstod.
De sa
allt du är
är cymbaler
och en natt
utan ögonlock.
Från Ashbury Park
till Ezra Pound
har du snubblat
och gömt
dina piller
i beduinernas
gitarrplektrum.
Försökte du säga oss:
”ogjort är ogjort;
jag är ingen tjuv.”
Men visst är du det.
Ditt leende
är en stupstock
låt oss få stilisera
solstrålarna;
Lots hustru
är av socker.
Broder Krokodil
Så skalade vi
den mänskliga löken,
broder Krokodil.
Hud efter hud;
skinn på skinn.
Flykten stal vi
och snön föll
som euforismer
från Hallarna.
Gatunamnen
fick alltid korpvingar
och flög runt
skorstenarna
som Skinnarviksbergen.
Ingen sa:
”Kra-kra.”
Som svavelsyra
och laviner
i alperna
hade gjort.
Men ögonen
blev till bumeranger
och enkäterna
luktade saltvatten
allt oftare.
Vi nålade
Cagliostros
fysionomi över
Nietzsches.
Och log.
Som ett raster
när hälleberget
imploderat
och Claes Ohlsons
imperium
förvandlats
till magnesium.
