Bitchyxorna

Ichiifritz är lite rörd. Har fått en text skriven, verkligen, till sig. Tack, Ali Dorani, älskar dig brorsan. Gläder mig att publicera honom igen. Sedan två dikter ur min egen “Vitsvit” och efter det följer ett sjok texter av Klara Norling. Vill även länka till Nikanor Teratologens text om Maldoror, från tidningen kulturen. Jävligt bra.  http://www.tidningenkulturen.se/index2.php?option=com_content&task=emailform&id=1728

 

 

 

 

hammare

 

Johan ska in på operation och föreställer sig att det kanske inte blir något uppvaknande från narkosen. Med anledning av detta så bjuder han in mig på en formell middag. Som amuse-bouche serverar han ryggradspasta. Den följer liksom ingen konst, inga regler. Det är varken en liten portion eller ser speciellt tilltalande ut. Att den är exklusiv, det kan han gott applådera sig själv för.

 

Jag kliver in på en något sliten veranda i uråldrigt trä; delar som saknas, halvfärdigt staket och flagnat vidrigtgrön färg. Den verandan är ändå så pittoresk på något sätt för den är inredd som en djungel. Trasiga krukor finns det gott om. Jag får för mig att jag borde känna till namn på växter och arter och underarter och håglösheten grinar. Släpper det.

 

En uråldrig dubbeldörr med stora stålbeslag i svart. Dörrknackaren är löjligt stor. Jag knackar på som vanliga människor gör när man förväntar sig att ingen ändå kommer höra. Sparkandet går obesvarat i vad som endast kan vara någon minut men som känns längre … “..varför i helvete ska man ha så stora fönster?”.

 

Inlindad i en jävla burka öppnar mongoliden dörren. Humor. Jag liksom vet att han flinar under lakanet men gör mig inte brydd utav det och trycker mig in och förbi honom. “Trevligt”, mumlar det med en ton som kan tänkas vara glädje. “Ja, välkommen till Gotland kind of, etc. Ska vi slå oss ned till bords?”. Jag försöker sucka fram det så att han fattar, “Formellt? Hajar inte”, och innan han hinner svara, “…äh håll käften nu”.

 

Man skulle kunna få för sig att det är förutsägbart, att det finns böcker uppradade i bokhyllor som är gammeldags men inte ett dugg rangliga. Att de är uppradade längs varenda jävla vägg. Att tapeterna är bokfärgade liksom. Att tavlorna avlöser böckerna och avlöser tavlorna som avlösar filmerna som avlösar filmerna. Självklart är det så också men det är för förutsägbart. Ett så simpelt kaos. “Hora också …”

 

“Vad?” “Hej sa jag. Är du störd?” “Okej …”

 

Han röker inomhus. Jag får för mig att han resonerar att man ändå inte kan se väggarna tänka. Det är konstigt för det är så uppenbart att det finns kärlek för böckerna. När han röker gör han det som de gör på film. Det är teatraliskt men inte i närheten av att vara pålagt. Ingenting är pålagt här. De polkagrisfärgade lakanen minst av allt.

 

Till mig har han dammat av en ganska häftig rokoko fåtölj. Den känns klassisk för den har ju givetvis röd sammet där det bör vara röd sammet. Själv sitter han på en blå liten pall med nötta ben där hans häl tagit i varje gång en tanke, en liten detalj, en så banal sak som en dikt om pelargoner gått honom miste. Dikter som sväller och skriker, läs mig högt, läs mig högt. Det är egentligen fullkomlig sörja. Skitsnack på ren svenska.

 

Den varmrätt jag väntar mig kommer aldrig. Istället fastnar han framför sin TV. Den är inte omodern men kanske inte heller så gammal som jag hade velat att den varit. Den har liksom inga träben och därför finns det heller ingen charm med den. Men det spelar ingen roll när den konstant tycks citera repliker från en av hans favoriter. Jag gör honom sällskap och förstår där, just i den stunden, att det är en intakt verklighetsuppfattning. Det är märkligare än en klardröm. Märkligare kan även där betyda verkligare. Det kanske går dagar, och vem vet, kanske år. Kanske sitter vi kvar där nu.

 

När jag försvinner ut i etern så inser jag betydelsen av befintlighet och var min glädje tagit vägen. Jag tillägnar hammaren mycket, och det är jag skyldig att säga. Det som ekar kvar är det sista hans TV spottar ur sig.

 

 

 

“Nah, come on man. Some straight like you, giant stick up his ass at like what, sixty, he’s just gonna break bad?”

 

Vitsvit I

Apokalypsens sandstenstorra matematik av arbiträra blixtnedslag i de monotona isarna isen i det ofrånkomliga fram till än då de begäras hjälp av igen
du är tillämpningen
förstoringsglasets eldsvåda väckelsepassionen din blick bakom ögonen
du är kvinnan avlägsnast i halvmörkret

till den gryningen då det inte finns något enda längre Emelie, håller dig i en drömsfär ohöljd mellan rena stycken lakansväv av bävan

Zonerna mörkermän jag vet, allt tar slut.
Men jag kämpar för lyckan
för den finns en stund ibland, bor vid en fabrik som gör mig ond.

Över den under morgonens fuktigt heta berghäll gör våra kroppar piruetter i en malplacerad frihetenstango ett par tre centimeter ovan, första kyssen i bergmarkens morgonlyster, Nietzsche ler.
Det är så här det kan se ut när man sluter sina himmelsanblickar och även när man kommer till insikt genom att nattblodet pumpar fosfor, vi är ingenting, eller du är ju du darling/ryggrad. Mitt hjärtas djupsömn.

Vitsvit II

Snälla några något nukleider
älskade älskade urtidsöga, genius
mina lakan luktar som du;

sammanställningar kaoskärnor
lugn stjärnhimmel och
primärminnen
en pöl i det jordtrampade källargolvet
ditt foster i vatten som inte rör sig

(Närmat sig en sorts slumpmässig lycka som får duga. Kanske bli som andra – nöja sig med helt ok och bli lite ilsken och gemen därtill; det är ju ganska hemskt att behöva uppföra sig så som en människa behöver uppföra sig. För att ta sig fram åtminstone någorlunda friktionsfritt. Det gör alltid ont att göra ont, även när man inte är medveten om det. Jag vet inte vad jag tror. Alltid ont, på alla sätt och vis. Att leva, det skall man alltid vara medveten om, är fruktansvärt. Jag förstår det inte, men jag förstår lite mer av varför jag älskar henne. Hur skulle jag kunna låta bli? Tillåter mig att det inte finns någon förklaring. Ungefär som när min far knullade min mor i munnen.)

 

Vitsvit III

andas snöisen från din väntan

du ler när du fastslår mitt namn två gånger i sömnen
och brister ut i skratt med monolitisk syn som ser förbi
när jag kysser dig på halsens lätt
tick-tackande
blågrönt bedårande:

vagt skimrande hinsidesgloria

överallt är du där
på stora öppna platsen i slutet av gatan
du står därnere på utsidan av horisonten
överallt är du här

mina fingertoppars fragila intensitet
mina innersta rädslors utdöende lågor
centralfigurens hemlighetsfulla leende
himmelens rödrosa röst
kryptiska sagor om min framtid
höljd i förpuppningshylsa
av oförfalskad värme

&

du det är såhär

slutna sluta

jag älskar dig

Nu följer texter av Klara Norling. Dock så kommer det en publicering till, snart, men enkom kvinnliga ord; Klara Norling, Anna-Karin Granberg och Carina Nurmilehto.

Scott Walker- Montague terrace (in blue).

innan fanns talet-här i tystnaden känns det främmande. precis som andra sjukdomar: lepra i burfågelns vilja till frihet, blixtnedslaget rakt i sjukhussäng; befrielse för tuberkulosen. (att bli friska kan få oss att glömma längtan till liv.) gråta skrika görs ensam uppenbar för väggarna vild och rastlös slår utan urskiljningsförmåga. spelar alltid roll. detta tänker delar av hjärtat, når nästan huden som på framsidan av axeln vilar lutas mycket nära en papegojfärgad cocktail. helt stilla i min bästa klänning. dandy på Montague Terrace, jag har moln i ögonen.

 

 

Kris Kristofferson- Late again (Gettin’ over you).

han är övertygelser om fara om reella händelser som gör mig full av ögonfärg emellanåt som roar mig emellanåt jag tänker att stjärnorna är små även om vi skulle komma nära; brännmärken-svetsloppor i ignoransen jag bär. han väljer att glömma att vi glömde våra namn. att vi valde att glömma våra namn. kanske förblev mitt. mer än som ett behov, han vet att Ja jag är här och lämnar inte. han vet att han inte får uttala det vi lovade varandra att alltid låta bli. jag suger bort himlen som tagit plats i hans kropp. suger långsamt ut förhoppningar. hallucinatoriska illusioner. vill jag säga: du är mer? sure baby, för att Söndra och Härska. han Söndrar mig mitt i allt det. jag blir ganska förvånad. ljuger om det för mig själv tills jag somnar jag drömmer att jorden fortfarande är platt känner lukten av hans vakna spritmun, undrar: vill du kyssa mig? halvslutna ögon; jag frågar inte. någon gång har det hänt vi var unga, andra, vad trodde vi på. jag blundar helt. svart utan skräck, jag kan inte bry mig om att han är rädd. jag kan inte se att jorden snurrar. jag tycker han är vacker. jag bryr mig inte om att jag tycker det, jag kan inte se gudomarna som lyfter allt över människor. hans ögon sade till mig: du är inte mycket mer, men mer än jag. en örfil på varje kind. hans händer ligger stilla det bränner lite jag ler. jag ler, stjärnorna är små. även på nära håll. jag vill väcka mig själv för att tala om det.

 

 

 

 

Milhaven- Drink a pint of blood a day.
över  husen här har flygplanen sin rutt. om dagarna strömlinjeformade blankmetallpilar så mörkgrå, bekymmerslösa. så underligt ljudlösa de är ting som lyft precis som blickar ibland lyfter högre än flera tusen meter ovanför mark. bådadera lämnar vita streck. rör vid dem de löses upp handen glider igenom. om nätterna flyr rödögda harar flyr för sina liv. piloternas randiga missiler i deras små hjärnor, deras små hjärnor som vet att sanningen sades 2002 av en pojke med visa celler inplanterade från födseln; att dinosaurierna lade sig ned, för att de kommit att må sämre och sämre. sämre och sämre för var dag. efter att de skapat kärleken. de lade sig bara ned. harar flyr flyr för just den kärlekens skull. mot rabatterna, där katter byggt bon av blomblad. den listiga katten den svarta katten den svarta katten drar in klorna. först. ler som bara svarta katter kan. som bara lömska svarta katter kan. ett plan förbi. tystnad. sedan nästa brandgula klot på avstånd. en planet en stjärna en komet. en död för räddhågsna och propellrarna över skrämmer till språng igen. kort därefter harars skrik natten blir aldrig densamma. från en balkong högt upp betraktar spöket av en unghund. slakten lämnar dörren öppen till hettan. går in in för att sörja den dagen då gåtan med dinosaurierna löstes .

 

(”med sina små hjärnor skapade de kärleken. Och de kom att må sämre och sämre
för var dag
och en dag
då lade dig sig bara ned
kärleken flöt ut över jorden
det gnistrade om meteoritstormen.”)

 

eller kanske dagarna som avlöser varandra nu. unghundens spöke älskar tyst. hon älskar alldeles tyst alldeles befängt alldeles besinningslöst alldeles spretigt. unghundens spöke skriver sitt porträtt. är någon blind nog att tro att hon lever upp till sin ovillkorliga prägling. hon är själv så blind.

 

 

 

Godspeed You!Black Emperor- The dead flag blues.

kvar på Montague Terrace, månen sjönk för tre timmar sedan. min bästa klänning våt regnet var inbillat ur dina ögon. spegeln i damrummet det röda läppstiftet. jag bar min kuvertväska som ditt hjärta hårt i handen glänste den. jag var ovillkorligt blå. mindes knappt färg innan. innan Montague Terrace, innan trekantigt glas i handen cocktailbär slog knut runt tunga. armbågarna mot sten. ingen horisont, ingenting. det gör mig inget ikväll eller andra kvällar alla kvällar mitt hotellrum är för en person. rastlösa fingrar trummar dröm om vit mittlinje här är stationära leenden pardansdekadans statydandys. jag med. bara så, ingenting mer utom smaken vag. av en kvarglömd doft halspulsådern träffade tungan som en vass vass kniv jag kom hit. för jag behövde när jag behövde bort att jag fastnade är ett förlikande. någon köper mig en drink jag blir som han. lamporna har planterats i golvet på Montague Terrace. de är substitut för allt som vissnar och faller mot den jord de stjärnor som inte finns.

 

 

Blood Axis- Song of the comrade.

vissa har stiletter istället för ögon jag ligger still. gråter inte kämpar mot strömmarna i maggropen, trakten jag bänder loss mig från mig, vissa av dem har händer. skär in ditt namn i pannan. böjer mig ned, vill visa hur sanningssubstansen rinner ut och hur den smakar malört och kallsvett. sömnlösheten och de tidigare ärren av ditt namn. jag kan inte be dig. om försoning jag kan inte säga att jag bara är en tjärad eka tyst stilla. riv upp mig från grunden. lyft mig, kasta mig i vatten idag är ögonen havsgröna. blixtintervallerna sviker aldrig mig som jag svek dig. vissa har stenar under hemliga platser. de liknar kotor eller skrik. jag ville kyssa dig med handen på din mage nu flyter jag för att höra rösten i bruset och nå. någonting värdigt som inte bara döda mig. jag vill inte att det skall vara intet i alla fall. bättre så- det skulle inte vara mord och du vet det. om jag kunde säga. om jag bara kunde säga. svärden går upp ur marken och förväxlas med fält av blommor. en enkel utväg, den enklaste. jag saknar dig och i dig försvinner jag det är i dig jag försvinner med takt att du kommer in i mig- ditt minne kommer in i mig, åter och igen evigt-  jag karvar ditt bomärke i mitten av en oktagon.

 

Songs:Ohia- Almost was good enough.

orden, namnen. jag tar emot dem någonting har dött. det ville inte sitt liv tog och tog och dog tills det bara kunde ta. sedan: kärlek är rädsla och vice versa paranoian fokuseras på några få en handfull av dem jag vill behålla. det låter som djur. jag säger snarare: behåll mig. och jag kryper på knä för det. aska smuts och tovor. säg då. säg att jag är kall eller hora, jag kan ta det. lögner. menar: du-du-du och du. jag kan inte. avsked, utan rättegång. herr domare, jag vill ha en advokat och jag vill att han/hon skall komma rakt från helvetet. visa en plats där det som dött kan orka stiga upp. men jag vill inte resa härifrån kan inte resa mig. vad. ber jag om det skulle inte vara att förnedra mig. bara säg och jag tar. tystnaden, den jävla tystnaden, jag har inte kattögon, de är blå blå blå de är medelmåttigt blå. medelmänniska mellanläge det är här isen ligger tjockast och det är i mitt bröst tjälens rot bor. vintern som varit grävde jag en grav för att sova eller inte minnas. fosterställning under löven. snön föll bara ovanpå alla system fortsatte ticka, ingenting ville ge med sig ingenting ville försvinna. igelkottarna kröp mot min mage stack aldrig mitt skinn. symbios med jorden. med kylan. ge mig namn någonting har dött och nu är det det som sprider sig runt mig som syns det är vitt och vitt är ingen färg det har sagts och det är ingen färg. vitt: vitt är inte blått. jag är borta nu. utan farväl. titanernas famnar är fullkomligt hjärtlösa och de säger: här passar du. och jag vägrar neuroserna allt som skaver svider hugger. jag satte kniven själv. lev eller dö med det, säger trädgårdens skälvande blad.

 

 

Uppsalahora (vita skärvor) – avslut.

 

 

 

 

Musiken står Daniel Björkander och Erik Fritz för. Givetvis för soundet tankarna till stenhård blaxploitation typ Grier, Williamson, Roundtree; vilket man bör uppskatta. Gruppen går under namnet “I believe in Apollo Creed”, och är du på Gotland i sommar kan du höra dem lira.

Apollo

 

Nu följer den avslutande delen i Ali Doranis svit. Vi tackar honom, tack – vi ses snart igen. Imorgon kommer jag publicera den sista delen i min tragiska historia om Jody, färdigskriven idag. Samt tre dikter av Nina Ahlsén.

 

49.2009.03.18.18:59

De första sekunderna innan en relation har slutat i mord eller självmord kan jag alltid säga dig mina ord och du är ovanligt förstående.

Du ifrågasätter, det gör du alltid, men du förstår verkligen när jag i protokollet visar dig exakt vad jag sa och att jag omöjligt kunde tycka något annat. Men efter många turer i sängar, parker, flygplanstoaletter, minigolfbanor, färjor och ditt gamla flickrum så börjar du tveka; någonstans där mellan det att jag tog på en kondom och din BH slog i golvet.

Älskling,

jag är inget annat än en tvetydig idiot och jag menar alltid väl även om jag ibland inte har en aning om vad fan jag menade.

Snälla,

gräv ner din AK-47 och låt mig knulla dig till sömns, du får till och med välja hål.

50.2009.03.21.23:14

Dina svarta ögon var illvilliga.

Och jag visste nog någonstans innan jag valde att ge mig själv åt feromonerna, att du skulle pumpa bläck i mitt hjärta. Jag minns hur du brukade väcka mig om nätterna för att du var rädd och min första reaktion var alltid att hålla om dig.

Klösmärkena var svårare att ljuga om. Du började alltid som ett tryptaminbegär. Det var nog det jag sökte i ditt flådda skinn. Den kemiska formeln för en hora.  Försvinn ur mitt gap, skuggbegär, likt en kråksorti av ovidkommande härkomst. Dina vingar har skavt min hals för sista gången. Alla händelser som har format mig har fram tills i dag varit pusselbitar i motivet till en väg bort från dig.

51.2009.03.21.02:08

Hur kunde jag veta åt vilket håll ditt hjärta pekade? Det var så mörklagt medan bordet var städat, rent och beredskapsverktyg du hade utifall jag skulle försvinna. Du hade tagit ett steg, tyckte du. Jag minns den gången du bad mig dra åt helvete för att jag hade sett ett ansikte jag tyckte om.

Jag kände mig som rimfrost, redo att smälta in i dig vid säsongsskiftet, allt för att skada dig så lite som möjligt. Du förstod aldrig förtjänsten i att tycka om något utan känslor och kanske försvinner den även ur mig  som du gjorde.

En önskan kvarstår, att ditt hjärta skall kvävas; den här gången av fel anledningar. För mina händer har tröttnat och ditt ansikte talar till mig mindre än mina känslor och jag glider ut ur din fitta sådär som du gled ut ur mitt hjärta med dina rättfärdiga ursäkter, din dumma lilla hora.

53.2009.03.26.12:13

Du hade en svart pil under din hud som ett tankestråk av vilsenhet rinnande i dina vener. Den kvällen en kall januarinatt när du klädde av dig huden visste jag att jag var förlorad.

Du hade ingen hemlig räv som vävde ny hud och i förhållande till din hälsa var jag ovetande. Jag kunde svära på att jag såg rävspår utanför men det var din kärlek som sprang ifrån mig.

Det sägs att om man räddar den döende kitsunen kommer där finnas en inspiration att sent glömma. Fann endast kvicksand maskerad som silke; ett silke jag avundas än i dag och vet att jag aldrig kommer ta mig ur.

Det är inte så konstigt att mina läppar är silkeslena av kyssen du lämnade, och ingen kommer någonsin att få veta att något så vackert aldrig skänker annat än sorg.

54.2009.04.03.16:41

Så vad har innebörden av alla mina egenskaper med något att göra

Vad spelar det för roll om jag snusar lingonsmak just nu och att det är lite kvinnligt.

Jag har tröttnat på att bli sedd genom filter.

Jag behöver komma in i dig. Från utsidan av det mesta.

Dina fingrar doftade alltid av indiska örter. Du fann matlagning rogivande och jag tyckte väl att det enda som kunde skänka dig glädje var ifall jag var med på noterna. I verkligheten så brydde jag mig faktiskt inte. Du kunde skriva poesi eller så kunde du sjunga. Kanske spela.
Jag minns lakanen. Det var något vi delade. Ditt röda svall i kontrast mot det vita linnet.

55.2009-04-14.00:31

Ett djupare intryck. Ett djupare intryck.

Det var dagen jag skulle hängas och alla var redan samlade. Ingen visste varför de var där eller i vilket syfte de allihopa maniskt hade dragits till en och samma punkt; framför denna korta tjej i yvig kjol med strategiskt utvalda delar av sitt huvud renrakade. I ena handen höll hon en lina och i den andra mig. I en annan hand höll hon en hammare och i den sista en skära. Ingen visste som sagt.

De hade ingen aning hur det kom sig att motsatser drogs till varandra och framför allt visste de inte hur det kom sig att hon hade så många händer.

Först krävde hon omsorg och känsla. Allt det värsta hon såg. Att jag grävde i henne tyckte hon inte om för svampen var något hon inte uppskattade.

I slutändan var det ett djupare intryck som var allt som krävdes, även om motsatserna en dag var ämnade att förgöra varandra. Tragiskt nog fanns det inget beslutsfattande i mina organ.

Det var kanske bäst så. Att hängas med en tunn lina för alla att se…

 

Uppsalahora (vita skärvor) II

Har under kvällen läst ur Yukio Mishimas “Sun and steel”. Det gör ont i mig.

Det är inte första gången jag läser den men jag läser den inte så ofta, ty jag vet vilken oerhörd kraft den drabbar mig med. Jag blir en hyena som föds en gång i sekund och vokablerna knottrar sig över drömhuden från en vakensömn med ett svärd långt upp i halsen – kittlar subtilt min hjärna med skimrande bottenlös egg; det är varje medveten människas plikt och ansvar att förmedla god litteratur då tillfälle ges.

Fatalistisk, pur definition av det enda rena. Den augustinska predestinationen tycks ha mejslat ut orden över en osynlig himmel av kött och diamanter. Evig, alltid varit där och kommer så att förbli.

Ofta är språket det enda viktiga för mig. Här är språket och andemeningen ett. Bushidoanden och Roninvinden möts i avgrunden och enbart över ryggen vänder vinden och  tar sats mot något långt bortom gott och ont. Långt bortom språkspel och sociala spel. Galaxer bortom litteraturen i strängarnas strängteori.

Att säga att det är min absolut favoritbok gör jag nu, och råder er att beställa den.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=4770029039

Ali Doranis prosasvit. Den är längre än vad jag trodde, delas därför upp i tre delar, inte två som det var tänkt. Avslutande del följer i övermorgon.

30.2009.02.21.11:20

En allé som inte är lika fin om vintern som den är om hösten till.  En värld ifrån Beatrice, ett cyklonsug fyllde mig när hon öppnade dörren. Hon stod där i pyjamas och var precis  lika förtjust i natten som jag. Hennes blonda hår ramade in hennes runda ansikte så vackert, i två tofsar på vardera sida, alltid det melankoliska ansiktet.

Strök min hand över hennes kind och gäspade.

Hennes varma fingrar rörde baksidan av min hand, såg spår av mig själv. Hon  stängde dörren bakom oss. Ett decennium hade gått när jag några timmar senare promenerade hem.

31.2009.02.21.18:15

I paketet jag fick av dig hade du staplat kanyl på kanyl som för att påminna mig om hur jag brukade vakna vissa morgnar. In case of emergency, break the glass.

Du hade vikt en loppa som var blank och påpekat att det var nu eller aldrig. Kunde inte förstå mig på ditt paradoxala sätt, din hets, ditt lugn. Sedan skiver du i ett litet brev hur lite min kuk tilltalar dig. Det var därför du aldrig så mig i ögonen?

Slog in en brandgul yxa med rött skaft och skrev ditt namn på omslaget. Här är för alla eldar du släckte när du med avsikt skämtade mig till ingenting, skrattade mig banal.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag varken har misshandlat eller dödat någon. Jag hoppas att du får användning för yxan.

32.2009.02.22.18:19

Akvariet var urstädat.

Det innebar att inga fisker befann sig i det kliniskt rena utrymmet där fiskarna för en timme sedan hade simmat runt. Rummet doftade av lavendel och kliché.  Brevöppnaren var ren och alla brev som metodiskt placerats i hörnet av rummet försvunna.

Han hade förmodligen eldat upp dem.

Att göra rent var en vardagssyssla. Det var märkligt hur bitar av henne var svåra att städa bort. Byrålådornas invärtesdensitet var extrem.

Hur det hade vridit in sig i alla märkliga skrymslen och vrår och lyckats verka hos det som inte syntes till var bortom vad han kunde förstå. Nej.

Hjärnsubstans är inget för fiskar.

33.2009.02.22.19:17

Vi gick ut för att röka i minusgrader som inte besvärade oss. Hon hade eld. Hon tände min cigarett och rynkade på näsan. Hon var lysande blond med ett vagt leende och jag var mörk. Hon berättade hur hon tyckte att det där med rök var märkligt. Det var lite som en spegel, förrädiskt.

Kanske var det mina blå mockaskor hon föredrog.

34.2009.02.22.21:28

När du rör vid mina armbågar, sekunden dina läppar rör vid mina, skickar du impulser längs min ryggrad som jag inte förstår. Ser ditt blanka ansikte speglas i marmorn runt min axel. Ditt lutade huvud ställer oss på sned för ditt syre väger tusen ton. Ser tanken som rör dina läppar och jag önskar du kunde förstå hur vi flyger.

Det är i nakna partier av omöjlig rädsla som våra vrickade tungor kan hitta hem hur det än ter sig, om du vill ha mig eller inte; om jag orkar hålla dig uppe, så vet jag att du aldrig nuddar silket genom utan mina händer.

35.2009.02.23.19:48

Jag fick ditt brev igår, det du skrev för att se mig blöda och jag föreställer mig att du är bödeln. Jag har fortfarande kvar ditt brev från förra gången jag satte i halsen.

Det skänker mig ingen glädje att se dig, ditt namn äcklar mig när det är någon annan runtikring och inuti i det, i dig och jag vet hur du ställer dig till faktumet att ditt namn är utmejslat i mina revben. Ingenting slår längre. Att skriva ditt namn är att glömma.

37.2009.02.24.18:10

Var även du konturförälskad, när vi stod där med en upplyst stad som sken genom våra ansikten?

Hon stod på andra sidan gatan. Med ett niagarafall mellan oss och mannen.  Det var sättet som hon förde cigaretten till sina läppar som avslöjade tanken bakom hennes blick, dimman bakom blicken; Hon var kvinna.

Hon var ingen discotjej men hon visste vad det innebar att ramla runt. Han var hennes identitetslösa hallick och hon skrev om att bli förlöst till någonting hon inte kunde förstå.

38.2009.02.24.22:46

Jag samlade på mig fotografier av Beatrice. Ingen var som henne, antar jag. Den där känslan av att vara inuti henne första gången var som en pusselbit med alldeles för märkliga kanter.
Så jag slutade raka bröstet för att du tyckte om att dra fingrarna genom.

Det var bitterljuvt att vinka av dig vid tåget när jag visste att jag aldrig skulle se dig igen. Du var inte Beatrice.

39.2009.02.24.22:58

En märklig känsla av att låta henne veta vad jag gjorde. Inte nödvändigtvis hur jag var. Därför strök jag alltid hennes hår de kvällar hon hatade mig.  Det enda jag krävde i gengäld var att få veta.

41.2009.02.27.16:25

Tack och lov att vi får ha våra surrealistiska världar. Där våra egna världsuppfattningar är de som vi med jämna mellanrum skriker oss kedjor i. Det narrar  mig att du är så blind, för blindskrift, att jag inte ens behöver anstränga mig för att föra dig bakom ljuset.

För det här med att hålla händer var som att drunkna i någon annans hav av misär och det känns nu inte alls som en lagun, vemodets glaciär, att förvrida en sanning som inte ens finns.

Under beskyddet av en busshållplats funderar jag kring vad som vore bäst.

Fitta eller du.

Du har aldrig funnits så jag är glad över att du är död.

42.2009.03.05.15:35

Om jag visste vad det var som tyngde mig kunde jag kanske förvärra situationen ytterligare för dig. Nu är det bara jag som känner mot all förmodan kanske du kan förstå? Kanske tar du även steget in i beskrivningen och blir detet för en kort tid, men det hjälper inte mig för snart är du likt snön borta. Kanske återvänder du en annan vinter. Kanske är det bara jag som har svårt att tvätta ur mina brandgula lakan.

43.2009.03.08.00:44

Hon hade skrivit dålig tonårspoesi så länge att hon nu var trött på det. Det hade tagits till den gräns att tonåren helt plötsligt var något annat och hon kände sig som slumpen. Hon undrade hur det kom sig att Ella alltid kunde väva saker ur rök.

[Bring it on home to me, at the dark end of the street.]

45.2009.03.10.00:33

Jag fumlade mellan dina lår och försökte få upp alla kexsmulor. Ditt ansiktsuttryck var behagligt. Ditt hår var axellångt. Precis sådär som jag tyckte att en tjej skulle ha sitt hår.

46.2009.03.11.15:59

Ner från min stol när kosmos skördat sina sista offer kanske jag också kommer att inse att det aldrig var för sent. Spelar ingen roll om man åldras bakåt: man har  alltid möjligheten att skriva sin egen karta.

Tampas jag med att se alla människor som unika så jag samlar bitar av det jag kommer ihåg för att njuta av det som är litet; som det ärr du har på din läpp.

47.2009.03.15.16:33

Ett telefonsamtal mitt i natten var ditt vattenmärke;

att jag var din var någonting som jag njöt av lika mycket som du.

Nu för tiden tycker jag att livet snarare går mig förbi när jag sover och det är väl kanske bättre så. Uppgivenheten är inte någonting jag njuter av längre. Du finns inte längre i mitt blodomlopp och The Blowers Daughter fick en helt ny innebörd  när du försvann.

Det har gått flera år nu sedan du sist ringde och det är inte svårt att sova längre.

48.2009.03.15.00:31

Du visste alltid hur många steg ifrån varandra vi var. Det var rätt så skrämmande hur manisk du var i din fixering av stegen. Ett steg för ett år sen, och det var positivt. Ett par tusentals steg ifrån när jag tog din hand för första gången. Det var så konstigt, jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte det är bättre nu.

Just nu flyter jag bara på ytan.

Uppsalahora (vita skärvor)

Vill rekommendera boken “Ett utropstecken på 170 centimeter”, en smått fantastiskt antologi med texter från elever på skrivarlinjen vid Fridhems folkhögskola. Svensk litteratur har en framtid, om nu bara förlagen kan ta hand om talangen, vilket givetvis är högst tveksamt. Tur då, att det finns ställen som ichiifritzthekiller, eh, fick den hemskickad nu i veckan och vill här och nu redovisa typ världens sötaste dedikation:

 

“Till min älskade luderbroder,

Fritzenstrahl och apokalypsbästis.

 

Allt åt det incestuösa knullet bland molnen

grevens dån

mellan dina ögon

och mina tänder.

 

Och inälvsboet att krypa in i

innan vi dör

med de snuskhetaste av helveteshälsningar:

 

I love you killer!!”

 

/Malin Jonsson

 

 

Ikväll får ni även ta del av min goda vän Ali Doranis ångestskri till skrift:

uppsalahora (vita skärvor)

Jag tycker om texten. Den är  ärlig, verklig, öm, fragil, len, naken, självutlämnande. Den doftar. Publicerar den i två omgångar. Älskar dig,

Ali:

01.2008.07.08.16:46

Hon hade lämnat fotspår efter sig i sanden där vi hade gått. När jag satte mina fötter i hennes spår var det ungefär som att hålla en stor snäcka mot  örat och höra havet skrika efter henne, min egen röst tagit slut.

När hon var borta räckte inga snäckor med havets sånger. Jag har gått två dagar sedan jag sist kysste dig; blicken fäster jag alltid i sandkornen som var vårat blanka blad.

Våra kroppar verktygen och vi – kärlekens poeter, på vägen möter jag tveksamheten som påstår att jag inte kan älska för att jag är ett barn av i dag, en fågel i bur. För att förr i tiden kunde man skriva bättre. Ler när jag går förbi deras fotbojor,

fångna i sin egen tristess. De som påstår att jag inte är en älskare. Det är nog för mig att du vet att jag saknar dig.

02.2009.02.06.23:16

Under krackelerande himmel stod det olivträd som representerade mig. Där föll hennes hår mot naken hud som blottade inte bara sitt anlete utan även sitt innanmäte och jag klämde försiktigt den hand som famlade efter min -

vars underliga natur förr hade reagerat med våld och slakt men nu låg så stilla.  Luften runtikring vibrerade av värme.

03.2009.02.07.22:20

Hon inbillade sig att det var pretentiöst att skriva om filosofi bara för att. Han tyckte att hon var omodern som inte kunde inse att man kunde vara opretentiös så länge man visste vad man talade om. Sedan inbillade han sig hur vackert hennes huvud skulle vara på ett fat.

Det var av den anledningen han dissekerade populärkultur och försöke hålla sina alster på rätt våglängd. Han sket fullständigt i Platon. Det var inte så konstigt att just Neil Gaiman läste upp sin version av Harlequin Valentine i bakgrunden då han speglade sig i den yxa han sekunderna senare slungade i hennes kött.

Kanske fick man även höra lite Phil Collins i takt till en spikpistol.

04.2009.02.07.02:20

Beatrice var här igår och förgyllde min tristessvardag med sin ljuva stämma. Hon pratade så passionerat om sin tid i Indien, där hon hade spenderat två månader med att leva hos ett värdpar som inte kunde ett jota engelska. Hon talade gott om sina erfarenheter under sin vistelse i Australiens vida bushlandskap; ute – på ständiga walkabouts. Det hade varit en sinnrik tur i Nya Zeelands berglandskap och mödosamma vandringar på Skottlands högslätter.

Från min takvåning blickade hon ut mot kyrkan, upplyst under varje vinternatt. Hon tittade fundersamt och spekulerade. Förstår inte hur du inte kan vara troende med en vy som denna. Jag log mot henne och erbjöd kyrkan, är bra fin, en natt som denna.


05.2009.02.08.02:08

Hennes sminkbord var av furu och spegeln fastskruvad i träet, i formen av en halvmåne. Det var lustigt hur det enda som hade försummats i hennes liv fanns representerat i hennes tovor. De blonda lockarna hade skavts ner och det som en gång var yvigt var nu rakt. Det rörde henne inte i ryggen. För efter att hon hade sträckt på sig och känt doften av oliver utanför pirrade det i hennes svank.

Olivförsäljarna tog nog aldrig semester, tänkte hon.

En märklig känsla fyllde henne när hon ramlade ner mot lakanen och hans hand tog emot hennes huvud. Fingrarna i det borstade silkeslena håret.

06.2009.02.09.23:02

Hur kunde han veta något om hennes motiv innan hon hade spillt sitt vin över honom? Hur skulle han någonsin få chansen att höra henne viska till honom igen, efter att hon spräckt hans trumhinnor så många gånger att han blivit nästintill döv?

Det var ironiskt att det enda minnet som fanns kvar av henne var några få ringsignaler på hans mobil.

07.2009.02.10.00:40

Kanske var vi någonstans oplanerade i den skepnad vi då befann oss.

Kanske bör vi sluta fundera på vad som hade kunnat vara.

Kanske möts vi en dag i våra rätta jag och vågar ta det kliv som tar oss över gräset.

Men mest av allt, så kanske vi vågar låta bli att blunda oss genom livet.

Jag tyckte om när du placerade ditt huvudt lite snett, när du ansåg mig vara obegriplig. Det var vid sådana tillfällen som jag fick möjlighet att verkligen visa hur mycket jag tyckte om dig.

08.2009.12.11.17:23

Det var ett humorlöst skämt att du skulle beklä dig med högtravande ord och sadomasochistiska redskap. Visst. Jag har väl haft ett finger eller två i röven, men att bli så anal var aldrig min mening.

Tror på ett meta-filosofiskt plan att vi på något sätt var ämnade att slå ihjäl katter efter kesofrukosten: vi kanske kunde äta på det köksbord vars fåror vi skulle komma att dela.

Jag hade inga planer på att fiska koi-fiskar och kyssas intill fontäner så länge dina ögon kunde spetsa mig – att du vägrade se mig när du knappt sög av mig var ett sorgligt farväl.

~ torrevieja

09.2009.02.11.22:16

Du viskade alltid när du pratade. Som om allting du kände till var en hemlighet delad mellan oss. Du var ett maskerat inferno och du hade knullat dig själv så pass mycket att dina verktyg inte hade någon verkan längre. Dina tankar var alltid självklara; om hur kärlek var en grym nedsmittad hora med dödlig aura.

Det var inte så konstigt att du alltid bad mig knulla dig i röven.

Kanske var det en vädjan efter att för alltid spendera ditt liv med mig,

kanske var det bara ett tafatt försök att fängsla mig. Man vet aldrig något.

10.2009.02.11.00:02

Det är med tvivelaktiga kliv som jag tvingar mig själv att lämna fotspår jag aldrig önskar veta av. Hon var inte rätt i stunden – det är i stunden de alltid önskar mig levande. Hur kan jag då i stunden sluta finnas till; gå vidare utan att vända mig om för att se tidvattnet spola bort mina spår och göra mig ogjord, i minnet?

När vi sedan träffas och du inte minns mitt namn,  finns det ingenting jag kan göra mer än att gå och aldrig se mig om.

11.2009.02.11.00:23

Han var blind. Det var okej för henne. Han hade aldrig sett henne och det var okej för honom. Hon doftade av pistagenötter och hennes lockar virade sig runt hans fingrar oberoende av vad han kunde se. Lika självklart som när han smakade hennes svank. När han sedan strök sina händer över hennes läppar gick det inte att gå miste om den jordbävning som regerade hennes bröst.

12.2009.02.12.17:14

Han var fascinerad över hur människor kommer och går. Förr i tiden hade han haft stora problem med att låta dem komma. Nu fann han sig i en tuff situation: att låta dem gå.

Hur ogärna han än ville behålla dem nära.

Det fanns alltid en linje av ambivalens som han omedvetet försökte balansera på. Ändå ganska säker på att människor kommer och går i olika skepnader. Alla  i grund och botten, en och samma.

13.2009.02.13.15:37

Det är en märklig process när jag körd i botten. Det kan inte liknas vid något annat. Hur mycket jag än sätter mig själv utanför min vardag och analyserar mig in i en tvångsnormalitet. Man är ju aldrig ensam i något sägs det.

Det är en märklig process när jag är körd i botten för det enda som brukar krävas är att jag tittar ut genom mitt fönster från högsta våningen. Ser ner på en människa som fångar min blick och inser att jag trots allt är ganska högt uppe.

14.2009.02.13.19:21

Jag hade aldrig sett siden förvrida sig under varm hand.

Så du kan föreställa dig bultandet i min bröstkorg och hettan i mina läppar när du tryckte dig mot mig. Det var dina blonda lockar som viskade luft i mina öron. Du hade glömt åtrån i min hand. Alla små hårstrån i din svank fascinerade mig när de mjukt kittlade mina läppar.

Det var ett under att världen inte vek sig. Det är trist att det enda som finns kvar nu är din parfym, i mina lakan och sinnebilden av ditt huvud på kant.

15.2009.02.13.22:26

När jag slutat leka pyroman viger jag ett par minuter av min vardag till att reflektera över hur du inte ville ha mig, trots att du tyckte om mig så mycket. När jag slutat elda mitt innanmäte för att få liv i mig själv, i form av en reaktion, försöker jag att intededikera resten av mitt vakna tillstånd till att fundera över varför du aldrig gav mig en chans.

Jag minns hur jag vaknade av att du tog min hand och förde den mot ditt bröst. Begravde mitt ansikte i dina lockar och försökte desperat  hålla mig vaken.

För fjärilarna som löpte amok var för vackra.

Att vara vaken var mycket lättare då.

16.2009.02.13.00:46

Det sägs att förlåt är det svåraste att säga. Hej då väger nog tyngre på ödets våg. Jag kan inte förstå alla gånger vi varit tvungna att säga hej då till varandra. Jag antar att som i en krönika om ett förebådat dödsfall kan vi kanske en dag återlämna alla breven; att vi alltid öppnat dem, läst dem gång på gång, är det enda beviset för att vi önskar att vi aldrig hade träffat varandra.

Jag kommer minnas dina fingrar mellan mina.

Doften av dig kommer finnas på den otvättade t-shirt jag sov i med dina armar runt mig och jag kommer aldrig glömma sorgen du lämnade över mina läppar när du kysste mig farväl.

17.2009.02.14.22:00

Hur kan jag på bästa möjliga sätt visa dig utan att visa någon form av ansträngning (för jag vet ju att ansträngning är något du avskyr) att det är dina händer jag älskar? Dina fötter som jag åtrår och ditt hjärta jag vill ligga med.

18.2009.02.15.19:35

Tänker på hur jag kastas mellan speglar och rökridåer. Det var som att ta av mig linserna så att jag kunde se dig som du egentligen var. En förbipasserande känsla; du och jag, tillsammans. Att det inte var min dåliga syn utan hur du flöt ihop i röken från vattenpipan och blev ett minne av dimma.

Jag undrar om du kan minnas mig som jag är istället för den jag var. Det är en konstig känsla att komma ihåg någon som man aldrig egentligen känt eller känner. Frågan är om det egentligen spelar någon roll hur mycket någon har ändrats och till vad.

19.2009.02.15.00:10

Jag borde ha anat fotstegen, viskande längs min skeva framförhållning. Om jag inte hade glömt bort den utlovade massagen hade jag kanske varit bättre förberedd.

Det var tvetydigt när jag kände din fot längs mitt knä, och mitt huvud – en heliumfylld ballong – försvann ifrån mig.

Du rynkade på näsan och föreställde dig någon som inte hade din fot så nära sitt ansikte. Jag svalde mitt hjärta igen. Du hade ingen aning.

Men det var bättre än ett uteblivet “jag tycker om dig också”, att få ha dig så pass nära, att för blott en nanosekund vakna inombords, när du med dina fötter målade alla skrymslen i mitt hjärta rött.

20.2009.02.16.19:19

Det fanns ingenting som var så passionerat som en skavank i din annars felfria hy.

Som ett konstverk jag aldrig annars skulle förstå läste jag dig i det magra ljuset som persiennen släppte in i vardagsrummet.

Korn av våra utbyten kvällen innan hägrade i luften och i ljuset fick du en ny skepnad. Ditt långa blonda hår låg över dina axlar och ner mot ditt nyckelben som en slutgiltig kitsch, värdefull i min hand, för den pensel som hade smekt dig för en månad sedan var fullkomligt blind.

21.2009.02.16.22:21

Det är märkligt.

En tanke som har slagit mig många gånger. Varje gång de kommer nära så finns det som en självklar markering, en infraröd linje livsfarlig att överträda. Det är inbundet i orden och samtalsämnen som är för privata även för mig.

Jag minns hur du bad mig om hjälp:

kan du bära ner min byrålåda till grovsoprummet? Skulle du kunna hålla mig sällskap under en promenad?

22.2009.02.17.18:28

Du var alltid omsluten av någonting som inte var naturligt. Det fanns alltid ett finare lyster över dina ord och jag kunde för allt jag var värd inte förstå förälskelsen.  Så bitterljuvt att överlämna sig själv till ett stup man förlorat sig i till den grad att förtrollningen är svår att ens upptäcka.

Nu ser jag dina parenteser som självklara anledningar till varför både kärlek och vänskap är ett bottenlöst djup att förkovra sig i. Befinner mig i ett ovetande torrt klimat där jag aldrig någonsin kommer få chansen att veta vem du är.

23.2009.02.17.18:54

Saknar du inte ditt förstånd ibland? Det som varje cell i din kropp en gång var besatt av.

Jag vet att jag kan tänka tillbaka på alla stunder som vi knullade bort för att varenda vrå inuti oss var höljt i ett allomfattande dunkel men jag vet i dag att det bara var ett flyktigt sätt att fly från en försummad sanning.

Du säger att du lider med mig och jag är inte den som missunnar dig din sorg.

Däremot är du vansinnet själv, när du vill få mig att tro att vi lider av samma djup. Dina sanningar har gett dig fri passage till vetandet medan jag för alltid kommer att vara bebodd av ett ovetande som äter mig inifrån.

Det mörker vi besitter är inte det som skrämmer oss mest. Så, du måste förstå att jag behöver förlika mig med tanken att det är vårat ljus som gör dig livrädd. Ibland föreställer jag mig att det är din hand som kramar om min … du vet, den hand du inte vågade ta.

24.2009.02.17.21:56

Den här gången vill jag bara säga att jag uppskattar den klänning du bar första gången vi träffades.

Det gjorde det lättare att komma in i dig och nå dig från insidan, av mig till utsidan av dig. Ditt blonda hår, svallande, slog omkull mig och du var täckt i ett lager av den mjukaste bomull som aldrig hade funnits i en renare form.

Var nog äckligt medveten om att jag doftade av pansar men vad gjorde det, för under din hand var jag oberäknelig. Lider du också av dessa feberdrömmar?

25.2009.02.18.20:29

- FITTA

Jag minns övergången från det lena och mjuka till det våta.

Det var välbehaget som rymde från mig och in i dig när mina händer sökte ditt hjärta. Plötsligt uppenbarade det sig för mig, som om jag aldrig hade förståttatt du låg där framför mig; öppen men ändå så stängd, och hur mycket jag än rann längs ditt lår och hur mycket jag än lapade i mig av ditt kött var ditt ansikte vänt bort från mig.

Du var precis som alla andra men din fitta var unik.

Ditt hjärta en spegelvänd tillit. Det är märkligt hur impregnerad min horhinna är. Bilden av din svank.

26.2009.02.19.11:32

En gång i tiden kunde jag kupa dig i min hand. Nu är du överväldigande. Jag minns hur jag kunde bära dig hela vägen och du lät mig. Den musik du valde för oss att sova till spelas fortfarande i mitt huvud: jag minns hur du låg där i mina armar och blottade din rygg.

När du sedan lutade dig tillbaka med sömn i ögonen och viskade i mitt öra … stanna, så kunde jag inte göra något annat än just det.

27.2009.02.19.20:22

I min bokhylla finns det en svart sjal som jag metodiskt vikt ihop för att hålla doftatomerna kvar så länge som möjligt. Där inne har jag sparat det sista av det jag inte kommer att återse.

Det var vad du efterlämnade när du gick.

Vissa nätter vaknar jag och tvekar och vissa dagar när det som är utanför är för stort kan jag dra ner persiennen och veckla upp din sjal med en stilla undran, om tårar dödar dofter?

Det finns ingenting som kan ta mig tillbaka till den tid då vi var vackra. Så när jag flyktigt försöker minnas doften av din hals är allt jag kommer ihåg att jag borde ha glömt efter första gången du ropade varg.

28.2009.02.20.18:19

Jag inbillar mig att du känner mina händer som trevar efter dig längs någon annans längd när jag vansinnigt söker din blick i ögon som inte ser mig.

Hur jag önskar att det var någon annan än jag som stirrade tillbaka på mig och att du vore den som kände mina ohörda viskningar.

Sedan inbillar jag mig att du väntar på oss i din säng;

en orörd jungfru kaotisk under tovor, orädd för att öppna dörren och undrar varför jag inte dyker upp. Det är nog inte märkligt att jag förväntar mig att se dig ligga bredvid mig när jag går för att tvätta mina ögon mitt i natten.