if you dont want to party your ass got to go

                                                                                                 

 it is only for those without hope that hope is given                                                                                                                                                             -Walter Benjamin

 

 

 

 

 

Tidningen kulturen har publicerat några texter av mig. Tack för det Freke, du är reko. Och du, jag kommer någonstans. Med Wittgenstein. Gå gärna in och läs: “du är tillämpningen – dikter och prosa”

Även Eremonaut har publicerat mig igen, ser fram emot årsboken, Kim valde att ta med ett par texter jag skrivit, de flesta av dem ställer jag mig ganska likgiltig till, brukar bli så med sådant jag skrivit efter några veckor, men min kortnovell “så jävla ingenting” är med, och det är en av sju-åtta texter jag skrivit genom åren som jag känner mig nöjd med. Den tar ut de extremexpressiva språkspelssvängarna åt håll och kanter som inte existerar, är det meningen. Jag hoppas att det är idiomatisk post-nihilism, men termer, särdeles sammelsurium av flera olika brukar vara ett försök av författaren att dölja sin oförmåga. Fast vad vet jag. Det är kanske så nya saker kommer till. Här kan du i alla fall läsa den senaste texten hos Eremonaut.   “japanska träsnitt”

Har varit iväg ett tag, borta bara. Det är ganska svårt. Ibland önskar jag att jag vore bög. Kan inte prata med personen jag vill prata med. Så är det. Det är synd att man kan höra ihop.

Tänkte publicera en längre text av Fredrik Fyhr som är en god vän till en god vän, Joon. Tråkigt att vi inte hann träffas nu när jag var i Skåne, Fyhrern. Vill även passa på att rekommendera Fredriks blogg, http://videosondag.wordpress.com/ han skriver om film ur ett tvångsmässigt kritiskt perspektiv, men är medveten om det. En gedigen och underhållande filmskribent. Besök, den är smakfull. Publicerar Fredriks text i två omgångar. Den är ganska lång.

ANGÅENDE SKOGSVÅLNADEN

Författarens anmärkning

Det var en gång en hjälte som levde sitt liv så gott han kunde. Vid ett ovidkommande tillfälle stod han iklädd ett vitt lakan på ett stort fält, och plockade upp ett svärd som låg alldeles intill ett stort flygplansvrak. Efter att han lämnat detta vrak, med sitt nyfunna svärd och sin enkla klädnad, gick han mot skogen. Efter att han försvunnit in i skogen (där han skulle förbli under en förhållandevis lång tid) blir det svårt att säga vad som händer med honom. När han försvinner in i skogen, försvinner han verkligen. Det kanske låter märkligt, men det ligger utöver min förmåga som berättare att återge vad som händer under den period han är försvunnen.

Jag kan bara berätta det som går att berätta. Det är mycket svårt att säga något om denna hans första tid i skogen. Man kan definitivt konstatera att han genomgår avancerade förändringar, för när jag lyckas nå fram till honom igen – när han så att säga gör sig synlig igen – har han nästan blivit ett spöke där i skogen. Den här skogen är för övrigt mycket stor, och det är förmodligen främsta anledningen till att jag som berättare tappar spåret på min karaktär. Han dyker in i mörkret och kan därefter vara vart som helst. Med sina väldiga träd, höga toppar och djupa dalar, otäcka bergskedjor, gamla ritualplatser, lätt sällsamma, misstänksamt övernaturliga platser, finns det alldeles för mycket att kartlägga och försöka förstå. Det måste finnas tusentals djur som bor i skogen, vissa arter är diffusa och rör sig i skymundan. Somliga saker som försiggår är rent oförklarliga, och vår vän är inte den första som försvunnit i skogen för att sedan inte återfinnas. Det är en fascinerande, lockande, men också otäck och obehaglig – förmodligen också förtrollad – skog.

Därmed inte sagt att ingen som helst information finns. Om än knapphändig och sparsmakad, så finns förhållandevis viktig information. Vissa faktan om vår väns öde under sin första tid i skogen kan hittas i detaljerna på hans sätt att agera och tala. Det hela är förstås godtyckligt, men man kan konstatera att han under sin tid i skogen lärt sig mycket om pragmatisk kommunikation – man kan anta att om man, som han, på naturens vis lärt sig kommunicera med björnar och andra vilda djur, för att få mat för att överleva (ibland endast för att överleva) har han inte mycket till övers för att diskutera omständligheter. Man kan också tänka sig att skogens klimat gett honom en viss nihilistisk ådra, då ett påtagligt ointresse för liv och död återfinns i hans karaktärsdrag efter den här tiden. Därtill finns också ett flertal specifika och mycket märkliga händelser som allvarligt format honom. Om dessa händelser finns inte mycket att orda om, eftersom han själv håller dom hårt inlåsta i sig själv och inte verkar se intresse av att berätta om dom, men då och då sker flera väl valda liknelser, och ibland rena hänvisningar, till saker som tomtar och sjöjungfrur, som läsaren säkert själv kommer notera.

Det mest intressanta som dock händer hittar vi inte hos honom själv, utan hos flertalet andra vittnen som varit i eller kring den märkliga skogen. Lokalbefolkningen hade märkliga saker att berätta vid tiden efter att vår vän försvunnit. Efter att ett barn försvunnit i skogen, och en skallgångskedja förgäves letat efter den lille, återfanns knatten efter någon dag utanför sitt hem. En ökänd brottsling, som varit försvunnen i flera år och vars brott stämplats som olösliga, ligger också en dag på landsvägen, bakbunden och munkavlad. Han visade sig ha gömt sig i skogen under alla dessa år, men hade en dag blivit överfallen och överrumplad. Meddelandet om var man kunde hitta förövaren kom till en fiskargubbe som suttit vid sin favoritglänta där det gärna simmade fina gäddor. Ur buskarna hade en röst förklarat att den ökände brottslingen fanns att hitta drygt hundra meter därifrån. Rösten förklarade också att fiskargubben skulle ringa lämpliga myndigheter. Alla dessa vittnen, såväl förövaren och fiskargubben som det lilla barnet och fler därtill, hade sagt samma sak; att det var en mystisk människa som bodde i skogen som stigit fram. Under dessa märkliga omständigheter är det förstås oundvikligen så att diverse historier florerar, och även om det inte finns bevis för att vår vän skulle ha något alls med detta att göra, är det åtminstone svårt att utesluta honom ur historierna med dom faktiska vittnena, dvs. barnet, fiskaren och förövaren. Det är svårt att säga vad vår vän har haft att göra med alla övriga rykten och tveksamma vittnesmål; många osammanhängande historier fanns om att den mystiske skogsmannen skulle ha stulit oskulden från flera av bygdens flickor, eller att han skulle ha ätit såväl tupp som höns i diverse hönsgårdar. Vissa påstod att de sett honom dansa regndans, alldeles naken tillsammans med flertalet pilska dvärgar. I andra versioner var det med Döden själv, och i ytterligare andra var det Djävulen. En sak var dock alla överrens om; eftersom den ökände förövaren var så märkbart stor och stark, två meter hög och tjock som en mur, spred sig snart det ihärdiga ryktet som föreslog att ingen levande människa förmådde dessa krafter. Det måste röra sig om en övermänsklig vålnad.

Så hade vår på alla sätt odöpta huvudperson plötsligt för första gången i sitt märkligt korta liv fått en titel: Han var skogsvålnaden. När vi lyckas återfå kontakten med honom sitter han en regnig natt under en av skogens många granar, i ett regnställ han byggt själv. Vem vet vad det är han tänker på, Skogsvålnaden, där han sitter tyst och stilla, medan regnet faller omkring honom….

i come from where hope goes to die

I PERIFERIN
LÅNGT LÅNGT
UTANFÖR CENTRUM
EFTER EN LÅNG TID

Det prasslar, det brusar. Smattrar mot löven, tjocknar i blött på marken, kylan stiger i luften som varma ångor gör, stelnar i syret blir kallt att andas, ångan i andningen, reaktioner mellan element och styrkor, som varmt och kallt, som moln mot moln på himmel molnig och klar. Regnet ser ut som ett dis mellan himlen och trädtopparna, ett moln, på nära håll en ridå av fallande vatten och i mörkret syns det inte, det känns i blöta kroppen och framförallt så hörs det; Det prasslar, det brusar. Oavbrutet kryper drunknande insekter i blöta jorden, varelser i mörkret betraktar varandra, djur vilar och vakar medan regnet smattrar mot lövtaken och endast tomtarna sover. Vinterdjuren har vaknat, dom strövar och knakar hotfullt genom lövverken eller rusar elegant över bergsområden och fält, rusar, lyfter på bakbenen och flyger upp, fångar små söta varelser i luften och tänderna sjunker in som kniv mot läder och det låter som att sömmar spricker när långa vassa tänder penetrerar hud, entrar kött, punkterar liv och dödar för liv, överlevnad.
Så glider det plötsligt av mig. Jag är vaken igen. Ett ensamt sus från vinden. Där uppe prasslar det, lövtaken smattrar, det brusar i luften. Det är en natt av regn, som dagens molntäcke viskat om. Luften är kall och klar och regnet konstant, det är bra och dåligt. Bra för att vakna till, glömma drömmarna, hamna här och nu igen, regn, klar och tydlig kyla. Men regnet ändrar spelplanen, lättare att gömma sig, svårare att orientera sig, svårare att se, lyssna, känna kroppen. Vid min sida kryper tolv daggmaskar i jorden. Lätt beiga och fulla av jord, tjocka som gummipennor, i en kravlande hög. Jag är inte sugen på snacks. Jag kör ner handen i jorden, får med alla maskarna i en full näve jord. Lämnar kojan och klättrar uppför trädet några meter. Där uppe lämnar jag jordhögen vid fågelboet på den tjockare grenen. Lilla fågelmamma vaknar och blinkar med sina fuktiga svarta ögon. Jag nickar långsamt och vördnadsfullt. Glider nerför trädet en bit, och försäkrar mig om att lilla fågelmamma vågar sig fram till maten. Så glider jag ner på marken igen, drar händerna genom håret och torkar vatten ur ansiktet medan mer regn faller oavbrutet i skogens prassel. Betraktar min koja. Plötslig rastlöshet. Måste till högre höjder. Jag tar svärdet som står nerkört i marken vid sidan om mig, drar åt björnskinnsfällen med läderremmen i midjan, och försvinner in i närmsta lövtäcke med ett prissel prassel. Jag undrar: är jag förföljd? Rovdjuren kan vaka, vissa vargdjur är experter på att förfölja sina offer, ljudlöst. Regnet distraherar. Det viskarpiskar och prisselprasslar i buskarna när jag rör mig framåt genom den täta vegetationen. Löv kittlar mina sidor, gran rispar kinderna, marken full av osynliga organismer, kryp landar i mitt hår och mygg fastnar på armarna. Prissel prassel viskpisk viskpisk prissel prassel, ovan lövtäcket regn, i kalla nattluften blött, jag snörvlar och torkar svett vatten och insekter i mitt ansikte medan jag går genom prasslet med regn rinnandes över huden. Jag kommer ut från lövverket och ut i kurvan av en stig och rakt framför mig FARA!! vid bergsväggen väntar genast en uppretad varghona som ser på mig med spända käkar, ilskna svarta ögon och ett djupt morr (fara… fara… fara…). Jag hinner inte medla, attacken blir omedelbar FARA!!! swish och hennes hals möter svärdet i luften när hon hoppar på mig. Hennes kropp landar på marken och rycker i jorden. Huvudet landar någon annanstans. Jag ser mig omkring och konstaterar när jag ser denna avsides del av bergskanten, löven som just precis här råkar hänga som särskilt vältäckande tak och buskage som täcker alla utgångar: jag har klivit in mitt i ett näste, mitt i vargmammas alldeles egna lilla krypin. Jag ber om ursäkt till modern postumt, plockar upp dom sovande ungarna och lägger dom i en skinnsäck jag har hängandes i midjebandet. Slänger påsen över ryggen och börjar klättra upp för berget med mina buckliga händer och smutsiga armar. Regnet i ansiktet, jag håller ögonen knappt öppna, böjer ett knä, drar med en arm, spottar vatten ur mun. Uppe vid toppen av denna blygsamma bergskedja smattrar regn hårt mot sten. Jag lägger ungarna under närmsta träd och lägger mig raklång på berget. Regnet faller över min kropp men jag somnar snart.

Varje morgon är lika ljudlös. Tystnaden ligger i luften. Man öppnar ögonen och man är vaken igen. Det finns ingen anledning att vakna, ingen säng och ingen pipande maskin på något bord, inget att hinna till, ingenting att komma ihåg. Inget att leva i, eller för. Tystnaden ligger i luften. Det är bara kroppen som sover och så vaknar för att kroppen fungerar så. Jag minns en dröm, minns den i några sekunder innan den glider undan. Jag drömde om staden, staden som är byggd och livet där som levs för att gå ihop med den byggnaden, bygget, stadsbygget. Jag vaknar i skogen, skogen som inte är byggd och där allt bara levs. Utan frågor. Utan idéer. Utan svar. Tystnaden ligger i luften. Tystnaden ligger i luften som en enorm osynlig vägg. Det blåser ett löv. Det vajar ett träd. Det piper ett djur. Jag vaknar på rygg. Vid svärdet, nerkört i marken mellan två stenar, sitter en stor fågel, nästan lika stor som svärdet. Huvudet ser ner för berget och ser sedan på mig, skiftet sker på ett huvudknyck och ögonen är svarta. Vingarna fladdrar upp som när man skakar lakan och falken lyfter, glider nerför berget som en vindsurfare och försvinner längs kanten.
Jag lyfter på mig själv. Min fäll har torkat i morgonsolen. Berget blött men kommer snart vara torrt också. Varm morgon. Jag går in i skogen och hittar tillräckligt med torra kvistar och ting som överlevt regnet, för att göra en eld. Gör min frukosteld vid bergets kant och betraktar den klara himlen, få moln, en stor sol, en skön bris. Här uppe kan man se över det lägsta skogstäcket och ut över ängen, de många slingriga landsvägarna och konturerna från avlägsna byar. Långt i fjärran berg, och i horisonten som små modeller av enorma byggnader, stora städer. På himlen glider falken upp från markhöjd, han har fångat något slags musdjur i näbben. Jag får upp elden, reser på mig, går bort till granen. Öppnar påsen och där ligger dom tre vargungarna och kravlar nyvaket, fruktansvärt små och ludna kisar dom upp på mig med sina stora ögon och gäspar med sina små munnar, tassarna dunsar till varandra och dom vänder sig om på sidan för att somna om. Nosar så grå och morrhår så små. Små klor på händerna. Grå päls. Jag petar lite på dom, bestämmer mig för två av dom tre, plockar upp dom två ungarna, båda är kanske femtio centimeter långa och håller dom i svansarna. Dom viftar med tassarna och på vägen till elden slår jag deras huvuden mot varandra så att dom krossas som två stora nötter fyllda med luft. En skarp sten och en täljd pinne. Stenen kan snitta upp dom och huden försvinner i ett drag med handen, och pinnen blir spett, från ena hålet till det andra glider ett spett lätt igenom, jag får båda ungarna på en pinne och medan dom grillas över elden går jag bort till ett litet vattenhål jag tidigare noterat häromkring. Jag för min näsa upp i luften och hittar mina lukter, tjocka och kraftiga, jag har ännu kvar mitt revir här märker jag. Vid särskilda buskar kring mitt vattenhål gör jag mina behov och i själva vattnet tvättar jag mig. När jag är klar är vargungarna klara att ätas, allt kött kring bäckenet, inte minst dom små låren, är i synnerhet mättande och armarna är också delikata. När jag har ätit min frukost går jag bort till den sista levande vargungen och leker lite med krabaten för nöjes skull. Vi roar oss ett par timmar, jag gömmer diverse ting och låter ungen söka upp vad jag gömt, det ger mig en stor tillfredsställelse att se den lärande hjärnan börja förstå hur saker fungerar. Efter en stund märker jag att vargungen fäst sig vid mig och jag börjar förstå att den vill att jag ska vara mamma. Jag överväger en stund. Men så bryter jag av några grenar, letar i midjebandets lilla pengapung med ”upphittat” och hittar till sist gummisnodden som den där märkliga dvärgen med trasiga glasögon hade haft runt långfingret när han dött. Jag skapar ett litet miniatyrhus av dessa pinnar och den töjbara snodden, så syr jag fast huset i en rem som jag drar över armen. Där ser man. På detta vis har jag huset på axeln och vargungen kan gott och väl sitta på det där lilla huset på min axel. Vi säger så säger jag trots att vargar inte förstår mitt språk. Hädanefter har jag vargungen på axeln. Trots att jag inte behöver, döper jag honom till Tito.

Mitt i naturen. Fälten ligger orörda, som naturen skapat sina fält. Marken ligger orörd i enlighet med hur planeten rört sig genom åren. Skogen har växt fram orört under århundraden och växt sig stor och tjock. Det som lever här inne lever av sig självt, orört och oavbrutet. Jag rör mig här och gör mitt yttersta för att smälta in. När kylan kommer gör jag som dom andra djuren. Jag överlever, på ett eller annat sätt, såvida jag inte dör. När jag hungrar ser jag till att hitta mat, på ett eller annat sätt, såvida jag inte dör. Skogen känner till mig. Om dom fredliga djuren aktar sig för mig är det inte för att jag är en främling. Om dom fredliga djuren aktar sig för mig är det för att dom håller sig borta från mitt revir. Det finns ingen anledning att beträda någon annans område. Om rovdjuren dödar mig så är det inte för att jag är en främling. Om rovdjuren dödar mig är det för att det råkar bli så. Det finns ingen anledning att inte ta ett liv om ens eget hotas. Djuren har inga baktankar. Det gör inte ont för djuren att inte visa omtanke, djuren saknar aldrig ömhet. Djuren behöver inte gråta men dom kan. I köttet kan dom känna smärta. Om jag måste döda gör jag det snabbt. Jag kan inte göra som vargarna och björnarna, kan inte slå mitt slag och äta något som lever och lider. Det är fortfarande dom som djuren har mest respekt för. Även jag aktar mig. Björnar kan man springa undan, vargar bör man inte möta om man inte bjuds in av någon närgången och tam, någon nyfiken och lugn. Men en gång jagades jag av en varg och jag ser till att inte hamna i den situationen igen. Vi lär oss fort, vi djur som lever i skogen. Jag ville inte bli uppäten levande, jag ville inte möta min död i klor och tänder, med blodiga händer. Jag sprang och var livrädd, jag sprang i en hel kväll, jagad av vargens säkra ögon, dom som kan se i mörkret. Det gör inte ont för djuren. Inte på det sättet. Sådant skrämde mig i början, jag minns det vagt. Men vi lär oss fort. Det går så mycket fortare när tankarna upphör. När man inte har sitt språk kvar, när inga andra människor finns där att jämföra med. Ingen debatt och ingen konflikt. Inga ord och inga dueller. I skogen råder tystnad från människospråket. Djuren har inga baktankar, man kan inte prata med dom. Skogen har inga gator, i skogen har stigarna inga namn. I skogen finns inga hemlösa och inga inneboende, i skogen finns ingenstans att bo och ingenting att hyra ut. I skogen lever man som man en gång fötts och man tjänar ingenting på att leva på ett eller annat sätt. Ingenting produceras i skogen, bara liv och död. Du kan inte få ett jobb men du kan bygga bo. Du kan inte få sparken men du kan få ett slag från en björn. På dagen lyser solen och på natten lyser månen. Ibland är det varmt och ibland kallt. Somliga nätter regnar det oavbrutet och ibland är allt tyst och stilla.
Jag ser människorna ibland och jag saknar dom inte. Jag ser människorna men dom ser inte mig, trots att jag ofta står helt synlig uppå en bergstopp och ser ner på dom där dom kommer gåendes längs vägen som går utanför skogens gränser. En grusig gammal väg ute på landet, det syns inget på vardera sida om horisonterna, där kommer dom vandrandes emellanåt. Det finns en stig för människorna att gå, den som leder till det stora havet. Den stigen går dom på om dom vill fiska eller gå på skogspromenader och turista i naturen. Extremt sällan rör dom sig närmre inåt skogen. Människorna är rädda för allting som kan finnas i skogen. Människorna har baktankar, dom saknar ömhet och det gör ont för dom, det gör ont av rädsla. Jag vet det själv för jag tillhör deras ras. Men jag saknar dom inte längre. Ibland minns jag dom knappt. Ibland tänker jag inte på dom, ibland är det som att dom aldrig funnits.
Det finns en liten by några hundra meter från den grusiga vägen. Den ligger nere i en liten sluttning i fältet. På andra sidan vägen böljar en stor äng. Där brukar jag ofta se två människoexemplar. Den jag ser oftare än den andra är Ynglingen. Han är inte särskilt lång men han är någorlunda ståtlig. Han har en vacker klädsel som han valt noggrant, en väst av svart läder och mjuka byxor som släpper in mycket luft. Hans hår är lagom kort och välklippt. En liten stråle lugg fladdrar i vinden ibland på honom. Han är den ende som vågar fiska om nätterna. Han beundrar månljuset över vattnet. Han är så pass ung att han kan förundras över hur vackert allt är. Han är också så pass ung att han ger sig på saker som han inte kan behärska. Han försöker jaga, han har vackra pilar och en båge, också den så vacker så, han har gjort den noggrant och med känsla för det som kallas estetik. Men han knakar i buskarna, knäcker pinnar överallt, och han darrar förskräckligt på händerna när han försöker skjuta iväg sin pil. Han är rädd för djuren, han kan inte alls läsa av dom, han skulle aldrig kunna se dom i ögonen och försöka medla på djurens stumma vis. Han missar med sina vackra pilar och flyr med svett i sina stirriga ögon när dom vänder sig åt hans håll. Hans hud är len och mjuk, som ett småbarns, som om den inte levt mer än några år, och hans ögon är som ett orört vatten som inte förorenats, där inga båtar seglat, där ingen hamnstad byggts, där inga vågor stormat för våldsamt och där ingen val hävt sig upp över våglinjen och vält sin stora kropp i luften med ett enormt brak.
Ibland brukar Ynglingen smyga på den andra människan jag ser på ängen, den unga kvinnan som vad jag förstår heter Tilda Töresdotter. Hon är precis som Ynglingen, också hennes ögon är som ett blankt hav och också hennes hud är len som om den aldrig fått en skråma. På samma sätt som Ynglingens ansikte alltid darrar i öppen osäkerhet, öppen som en dörr, gömmer hon sig själv bakom ett avväpnande leende, avväpnande som för en fäktare med solen i ögonen, effektivt men ack så traditionellt och nästan medfött. Hon drar handen genom sitt långa ljusa hår och det faller över hennes axel, hennes kropp försvinner ner i hennes klänning när hon sitter och plockar blommorna på ängen och samlar på sig en bukett, vilket hon gör var och varannan dag. Jag har förstått att det är Tilda Töresdotters enda uppgift, att samla blommor till en vacker bukett som mor kan ha i en vas vid middagen. Tilda Töresdotter är noggrann med denna uppgift varje dag. Varje dag ska det vara som en alldeles ny bukett tycker hon. Ynglingen hukar sig i buskarna och betraktar henne. Tilda Töresdotter märker det och ler generat och avväpnande. Ynglingen ler utan att han förstår det själv men vågar aldrig göra något mer, som om han inte vet vad han ska ta sig till. Detta stumma band finns mellan Ynglingen och Tilda Töresdotter varje dag.
En dag när jag står på min bergstopp och betraktar dom sträcker sig Tito upp från sitt hus på min axel och ser dom två människorna på ängen där nere. Han märker Ynglingens darr och han märker Tilda Töresdotters leenden, på ett sätt som jag som människa tyvärr aldrig kommer ha kapaciteten att kunna förstå, och på en gång börjar Tito skälla gällt och glatt, waff waff säger lilla grå Tito och så ylar han sitt barnavargsyl ooooiiiiiiooooo och Ynglingen och Tilda Töresdotter vänder båda upp huvudena mot mitt håll och jag är plötsligt röjd. Omedelbart rör jag mig bakåt och solen, som jag skymt, väller fram när min gestalt försvinner och strålarna skjuter rakt in i ögonen på Tilda Töresdotter som blundar och lägger händerna för sina känsliga ögon. Både hon och Ynglingen hinner tänka att dom nu med egna ögon råkat se den mytomspunna Skogsvålnaden. Jag går iväg och blir lite sur på Tito trots att han bara är ett djur och saknar baktankar. Jag tänker att jag inte kan vara sur på Tito. Jag väljer att inte bry mig om Titos nackdelar. Tito hoppar ner från sitt hus och glider nerför fällen jag har på mig och landar på marken och lägger sig glatt på rygg. Han begär att få bli kittlad på magen. Jag lutar mig ner och ger Tito vad han vill ha, mina fingrar rör sig lekfullt över hans lurviga hud och han sprattlar glatt och blundar med ett litet vargleende, sträcker ryggen som en sjusovare och spinner som en katt, oförskämt njutandes. Trots att han börjar bli ett besvär för mitt liv i skogen kan jag inte förmå mig att göra mig av med honom. Tito får mig att le.

Tito växer fort. Snart är han tonåring, stor som en lagom stor hund, med kaxiga tänder och skarpa ögon och den blankaste pälsen jag någonsin sett i skogen. Jag lär Tito jaga mat, när han var liten jagade vi harar och rävar tillsammans, när han blivit större har det blivit bufflar och rendjur. Ibland möter vi vargar i Titos egen storlek. Ibland leker Tito med dom andra vargarna. Om det går att hindra så uteblir ett slagsmål. I annat fall så måste Tito slåss och bara om Tito är i uppenbart underläge går jag in med svärdet och dödar hans motståndare. Jag vet att det egentligen inte är rätt att ge sig in i det som levs orört. Jag märker hur förvånad Tito är över att han inte dött. Jag tänker ibland att det är lite synd att Tito är en varg. Han kan bli så sugen på att slåss och jaga och hugga och döda. Jag delar inte Titos besatthet av blodstörst och han delar inte min tanke om att bara döda när det behövs. Detta eftersom djuren inte har tankar, varken baktankar eller några andra tankar. Ibland nafsar Tito mig på händerna, men han har slutat sedan dess att dom verkligen börjat blöda när han gjort det. Tito växer fort.
En dag möter vi en björn. Scenen är snarlik den jag upplevde när jag blev tvungen att döda Titos mor. Tito är för stor för det lilla huset, han går vid min sida och når knappt upp till mitt knä och vi rör oss i tätt buskage. Vi kommer ut ur buskarna och in i en glänta och omedelbart vrålar en stor brun björn mot oss på två ben och med armarna viftandes i luften. Djuret är nästan dubbelt så högt som vad jag är. När björnen landar på sina enorma tassar känner jag tryckvågor i luften. Jag står fullkomligt stilla. Jag ser in i björnens små svarta ögonprickar. Dom uttrycker ingenting. Björnen får sitt uttryck genom ansiktets form, nosen och munnen, själva ögonen är svarta, tomma och döda som en dockas ögon. Jag blänger på björnen, tappar inte för ett ögonblick kontakten vi har med blicken, och så reser jag på en hand i fredens tecken. Jag känner via luften mellan oss att björnen lugnar sig, som om björnens andetag blir lugnare och jag känner pustarna från hans näshålor blåsa i jämnare takt mot min hud. Ingen behöver dö här. Vi kan återgå till vad vi höll på med, jag har inte förargat björnen och björnen kommer inte försöka ha ihjäl mig. Vi ska bara vända oss och gå tillbaka lugnt och fint. Björnen drar ner huvudet och börjar tugga på en stock, vilket tydligen var vad björnen höll på med innan vi kom. Jag för ner min hand för att styra Tito tillbaka med mig när jag märker att Tito, den korkade tonåringen, rör sig framåt rakt mot björnen, som förstås noterar detta med en förvånad min och backar några steg. Tito fortsätter gå målmedvetet rakt mot björnen, som nu reser sig på sina bakben och vrålar ett hörselsprickande monsterbröl så att björnsaliv flyger som pollen i vårluften. Tito säger jag trots att Tito inte förstår mitt språk, Tito gör det inte! men Tito hoppar rakt upp på björnen och biter sig fast i nacken. Jag har aldrig sett en varg attackera en björn förut, det är helt befängt och livsfarligt och hur har Tito lärt sig sånt här beteende? Jag undrar om det är jag som gjort något fel, medan jag tvingas betrakta hur Tito blir ivägslängd med en labb av björnen. Tito landar på rygg och kommer snabbt på fötter, björnen har ett enormt sår som blöder över axeln. Björnen öppnar munnen och ger ifrån sig ett gapande vrål fullt av naturlig dynamit och skallrande, ekande vrede. När björnen attackerar hoppar Tito smidigt upp på björnens huvud och klöser mot hans ögon och biter på hans panna och björnen reser sig och börjar vingla runt som en bländad boxare som ranglar runt på sina fötter trots att han har pannan inslagen. Tito hänger kvar på ansiktet men till sist råkar Titos svans fastna mellan björnens tänder och med sin ena arm får björnen tag i Tito och när han kastar iväg min stackars tonårsvarg slits halva svansen av i björnens gap. Tito landar på sidan med ett duns och ett gny. Jag fylls av iskall rädsla och en vrede som kommer märkligt omedelbart och i stor kraft. Utan att överväga en sekund drar jag upp mitt svärd, går fram till björnen och kör det genom hans bröst. Björnen ger ifrån sig ett läte som är en blandning av hans björnvrål samt något skrapigt och gurglande, hans förstörda organ i kroppen låter genom halsen i sitt tydliga ofungerande. Bara för att björnen ska lida extra mycket kör jag svärdet i en linje åt höger tills det äntligen punkterar hans hjärta och björnen dör plågsamt och långsamt med en blödande pöl över hela bröstet. Med blicken frustande av hat drar jag handen genom håret och trycker till med svärdet en extra gång innan jag drar upp det ur den döda björnen. Jag måste hämta andan och försöka lugna mig. Jag sätter mig vid björnliket och drar åt mig Tito som har ledsna ögon men inte verkar lida någon livshotande skada. Stackars lilla Tito säger jag mellan andhämtningarna, medan Tito lägger sig ner och somnar obekymrat, som om han är aningslös inför den döda björnen och som om inget överhuvudtaget hänt.

Det sista tunga molnet drar förbi himlen, drar förbi och lämnar himlen klar och blå och tom, beskuren enbart av en fågel som stumt glider över den. Jag försöker meditera, försöker hitta lugn i skuggan under ett träd på en av bergstopparna. Brevid mig sitter Tito och äter björntarmar. Jag undrar om andra björnar kommer bry sig om den döda björnen. Jag oroar mig moderligt för Tito som bekymmerslöst mumsar på det illaluktande innandömet. Så blundar jag och försöker återfinna naturens perfekta harmoni. Det kommer en bris och damm flyger i luften, saker och ting svävar i solljuset. Jag andas och blundar, känner värmen mot ansiktet. Jag lyssnar på lövens prasslande. Små flygande djur kvittrar någonstans, här och var, överallt. Jag sträcker på ryggen och den knakar lite. Jag är lugn. Jag är frisk. Jag är utvilad. Jag är ren i kroppen och drar handen genom håret. Där nere vid människobyn ligger åkern jämn och fin, fälten längre bort tidlösa i solljuset och kring mig vajar träden lugnt fram och tillbaka. Löven prasslar oavbrutet. Nere vid ängen böjer sig Tilda Töresdotter ner i ängen och plockar blommor igen. Det är tur att jag är avslappnad, och inte förvirrad, för då kan den sunda oron stiga i mig i sin klaraste och renaste form. Jag fylls av denna oro, och en vagt alarmerande känsla av fara, dunkelt som när man börjar inse något hemskt alltför sent, alldeles innan det bryter ut. Det är inte Tilda Töresdotter som väcker min oro. Det är vad jag ser bortom henne, det jag från min höjd kan se som hon inte kan se. Borta vid vägen där, vandringsvägen, jag kan se dom komma där, främlingar, tre stycken. Min hand söker sig till svärdet och Tito slutar äta och tittar på mig för han märker att jag märkt något. Dom ser skitiga ut, främlingarna, det ser jag när dom kommer närmare. Den ene är halt, den andra nästan blind. Den tredje har så trasiga kläder. Tilda Töresdotter ser ingenting. Hon plockar blommor. Några hundra meter till och så har rövarna upptäckt henne där nere. Dom pekar på henne och pekar på varandra och rör sig tystare, hastigare framåt neråt ängen där hon sitter. God dag unga fröken hör jag någon av dom säga. Goddag säger Tilda Töresdotter. Säg mig säger den halte, vet fröken vart en trött främling som jag själv kan få ha det lite skönt och trevligt? Tilda Töresdotter svarar att hon inte riktigt kan avgöra det. Den halte slår sig ner och den blinde också. Det blir den som blott har trasiga kläder som för samtalet. Vad gör unga fröken? frågar han med ett oavbrutet leende och en djup blick som påminner om djurens. Unga fröken förklarar Tilda Töresdotter, plockar blommor till mors middagsvas. Den trasige rör med sina smutsiga händer bland blommorna. Åhå säger han, det är på det viset. Tilda Töresdotter rör sin hand i blomstret, stannar upp i luften när den trasiges smutsiga hand kommer i vägen och försöker välja någon annan blomma istället, men den trasiges smutsiga hand verkar förfölja Tilda Töresdotters hand med sin lena, mjuka hud som inte ser ut som att den någonsin fått en skråma. Var snäll och sluta herrn, säger Tilda Töresdotter varpå den trasige säger Det kan jag alls inte och tar tag om hennes vrister, varpå hon gnyr av flämt och plötslig rädsla och de andra två börjar jubla. Den trasiges händer är så smutsiga att dom fläckar av sig på Tilda Töresdotters klänning medan han pressar ner henne i ängens höga gräs. Hon gnyr men är för rädd för att skrika, i handen håller hon kvar blomsterbuketten så hårt att hennes naglar skjuter in i hennes handflata. Den trasiges händer letar sig upp under klänningen och tar ett hårt grepp om hennes lår som om dom vore ett par kuddar, den halte kryper flämtandes fram till sidan av Tilda Töresdotters huvud, vars hår han greppar tag i och styr därmed hennes huvud ifrån nacken. Tilda Töresdotter blundar hårt medan en tår slinker fram och den halte börjar hastigt knäppa upp sina byxor med sin andra hand. Den blinde står upp på sina två ben och hoppar glatt medan den trasige gör sig beredd att penetrera Tilda Töresdotter och medan han håller ner hennes kropp i marken gör han sig än mer upphetsad när han låter henne få vänta på det, han tänker på hur hon inte har något val, att han kan ta sin tid på sig och att han väljer själv exakt när han – med upphetsande våld – trycker in sig i den trånga öppningen som den oskuldsfulla flickan gömmer mellan sina vackra ben. Hennes darrande kropp skulle nästan kunna tas för en upphetsad, om inte tårarna så tydligt vittnade om rädslan. Åh säger han och tänker att han inte orkar vänta längre, han står inte ut, han måste in i hennes kött och så sliter han isär hennes ben så att dom säras ännu mer och så sätter han sig i ordning för att tränga in. Ungefär där kommer jag in i bilden.
Det är inte förrän nu hon skriker, Tilda Töresdotter. Inte förrän hon ser svärdet flyga ut ur den blindes bröst där han står och hoppar och på en sekund förvandlas till ett snopet blivande lik. Dom två främlingarna flyger omedelbart bort från Tilda Töresdotter som får den blindes blod i ansiktet. Med en enkel manöver drar jag ut svärdet ur den blindes kropp och klyver hans huvud varpå ett par strålar blod flyger upp ett par meter ur halspulsådern och hans kropp faller ihop. Den trasige tar upp sitt eget svärd och rusar mot mig som en idiot och jag hugger av hans armar medan han svänger förbi mig. Så står han där och gallskriker med sina två stumpar. Jag går fram till den halte som går ner på knä och ber om nåd. Nåååd säger han. Nååååd, jag är försvarslös, jag förtjänar att straffas av lag och ordning, nåååd och utan att jag egentligen funderar på vad han säger för jag svärdet in i hans bröst varpå han spottar ut en klump blod som också landar i ansiktet på Tilda Töresdotter som hulkar och ger ifrån sig skrik emellanåt. När den halte är död går jag tillbaka till den trasige utan överarmar och han lider av en uppenbar chock där han sitter på knä i ett hav av blod som ser märkligt ut där på den i övrigt så fina ängen. Jag hugger huvudet av honom och så fort kroppen landar i marken börjar Tito omedelbart mumsa på köttet där halsen klyvts. Jag går fram till den skräckslagna, smutsiga och blodiga Tilda Töresdotter som med stora ögon kravlar sig bakåt. Döda mig inte! utbrister hon och jag stannar upp vid hennes sida, uppriktigt förvånad. Jag ska inte döda dig säger jag förvirrat. Varför tror du det? frågar jag, aningen förbluffat. Därför att du är Skogsvålnaden säger hon. Ja, kanske det säger jag med ett litet artigt leende. Men jag har räddat ditt liv. Tilda Töresdotter får en kväljning. Du har slaktat tre främmande människor! säger hon med gråten i halsen. Alldeles kallblodigt! Vad är du för ett monster? Hur kan man vara så iskall och brutal? Jag förstår inte vad hon menar och hade det inte varit för att jag var så van vid att inte ha baktankar hade jag förmodligen blivit sur på hennes otacksamhet. Det stod mellan mig och dom säger jag. Dom var helt försvarslösa! utbrister hon med gråten guppandes i halsen, hennes röst är som en kork i vatten. Men dom skulle ju våldtagit dig och säkert dödat dig också! säger jag och nu får Tilda Töresdotter kraft nog att resa på sig och bemöta mig. En alldeles förskräcklig tanke säger hon skakigt men med näsan rakt upp i vädret. Men i vilket fall som helst så kan man inte bara gå runt och hugga ihjäl människor på det viset. Arma fattiga människor som inte tagit någon godhet till sina hjärtan och som världen inte behandlat särskilt väl. Arma fattiga syndare, den ene blind och den andra halt. Slaktade som djur. Då är man bara ett odjur. ETT ODJUR HÖR DU DET?! utbrister hon och går tillbaka till den lilla byn. Jag vet inte vad jag ska göra. Är, som man säger, paff. Jag går bort till Tito, leder honom bort från kroppen han mumsar på och tillsammans försvinner vi in i skogen där vi hör hemma igen. Eller, där Tito hör hemma i varje fall. Ja du, Tito säger jag till Tito. Jag undrar då…