Ak-47

Ursäkta för att jag tog bort publiceringen av Emelie Björling igår. Har ett stort problem: wordpress verkar inte vara kompatibelt med särskilt många skrivprogram. Blir fel i radbrytningar och sånt, därför jag tog bort Emelies svåra, vackra poesi. Det kändes tråkigt, hon är jätteduktig. Idag publiceras prosadikter av Anna-Karin Granberg, och eftersom hon skickade lite fler än de som läggs upp nu kommer det minst en publicering till med hennes, mjuka behagliga känsla för rytm. Och musiken/videon är gjord av Leif Holmstrand, ända borta i Japan. Ofuna Yokohama Shibuya.

Snörök

 

 

Det enda jag alltid har kunnat minnas från min barndom är snön. Gnistrande i månskenet, glaserad i snöbollens yta, blank som skaren där man sjönk. Snön fann jag alltid mycket lugnande. När den fallit och låg orörd kunde man tro att inget hade hänt just där. Låt det förflutna brinna i en eld på snön, låt sotflagor yra i luften, låt dem för alltid vara döda. Förbundet ska vara brutet och ny snö falla som en filt över en frysande. Livet gick vidare som ett ont hjul, men det är dags att ta avsked nu, dags att ta avsked. Stilla som den första snön.

   Kaos bringade ordning, allting föll på sin plats. Saknaden bringade visshet, inget hade varit att lita på. Kan någon någonsin förstå vad det var som hände. Skaran av demoner upplöstes i tomma intet. Jag vet att de aldrig fanns och att de aldrig ville mig något. De kom utan att stanna och gick utan synliga spår. De hälsade utan att känna mig och utan att ens veta mitt namn. Bara en i en skara var jag, ett huvud i ett oändligt led, långt borta, utan mening, utan minne, utan tårar.

   Jag har fått en gåva. Hur det som är alltid förblir, hur det aldrig går sin väg, men dröjer, dröjer kvar. Glansen i din blick, bägaren ur vilken jag dricker, den som är din kraft. Vem står emot dig? Jag visste inte var jag befann mig förrän du kom och sa: Här är du, här hos mig. Och vem, och jag vet inte, vet inte. Det var År i Nåden, alla de åren, precis som de år som återstår.

Kolli

 

Ta nu detta lilla kolli, nu sätter vi henne här, ja, hon har varit här och där minsann. Ta nu denna lilla bonde, i detta parti kan Vit aldrig vinna, pjäserna är preparerade, skiftar form, reglerna är i ständig förändring, i Hecate Nocticula den allseendes namn ska du aldrig få röra dig över gränsen vi dragit, aldrig passera spärren, aldrig korsa floden. Om du öppnar fönstret kommer du att dras mot betongen, dras och falla, det står i Lagen.

   Ni säger att ni talar sanning, att ni känner sanningen, att ni vet hur den ser ut, men ni kommer med fickorna fulla av lögner, som vitmenade, prydliga gravar är ni. Lyft locket; därunder finns det onämnbara, myllrande maskar, krälande skorpioner, förruttnelse, svek och stank. Sanningen, den farliga, den heliga sanningen, jag söker och har alltid sökt den, den är kallt vatten som släcker törsten, den kan också vara ett blint huggande svärd, ett svärd utan hjalt.

   Vem går säker? Ingen går säker mer än de själva. De ensamma äger blicken, de ensamma äger rätten att använda den. Vem äger ordet? Det gör de, de och inga andra, rätten att välja ordet, rätten att uttala det. Mitt stora, ofattbara brott: att vara den jag är, ha blivit den jag blev, och att ändå, trots detta, trots allt stå här vedervärdig och behövande, stå här och säga: Hjälp mig.

Enhörningens manifest

 

Och jag såg över jorden ett blåaktigt skimmer. Ljuset drogs samman och utvidgades som ett litet djurs hastiga andhämtning. Två huvuden hade detta djur, fyra lungor, två tungor att tala med. Och enhörningen som var jag la sitt ansikte i en jungfrus varma knä medan blodet flöt från min sårade vänstra sida.

   Och de närmade sig med dominikaner och armborst men hejdade sig när de såg var jag var. I gryningen hade jag läkts och följde min jungfru varthelst därefter för att hon fötts för att föda mig, bära mig, tämja mig, leda mig ut i det vilda och in i det fria.

   Avignon är en gata i en stad och en stad kring ett torg där luften doftar av bensin, vin och honung och där de målade går med sina vackra händer oberörda. Behåll mig som en lek du alltid ska minnas och det blåa skimret ska täcka jorden som en utsikt från ett fönster med fönsterluckorna uppslagna som en ögonen på en djuphavsfarkost på väg ner i en skymning av manglade lakan och gula löv.

Raga simhavikrama

 

Så. Sålunda. En sång. Rösten trevar sig fram, blir säkrare. Det var en sång som började höras i mig, på väg till ännu en ny skola, ännu en ny klass, en oanpassling. Så välbekant var den sången, och ny, så kraftfull att håren i nacken reste sig. Ett missfosterbarn, en ung kvinna av sorger. En sådan hjälte skyddar himlen, själv gör hon det mycket dåligt.

   Och det föll då ett rosenblad, och att göra kärlek är att tjäna livet och en kyss är ett ostöpt ljus, detta rosenblad föll på hennes panna, en droppe av regnvatten kan inte dofta så, de föll allt tätare nu. Och sången fortsatte. Och himlen lyfte sitt tak och blev högre som alltid när stor kärlek föds.

   Sången steg och sjönk som sinnesförnimmelser och den grät och skrattade och den lyssnade till sin egen dyrkan, den älskade att kärlek blev gjord, denna sång som var ett himmelsblått gudabarn och ett hav av berusning och isklädda berg som färgades rosa när solen gick upp. Och sålunda.

   Och jag älskade då, och igen, om igen, aldrig som då, alltid ljuvligt men aldrig som då. Sången sjöng i mina ögon, alltid lika vackert men aldrig lika vackert som då, inte förrän den dag, den dag sedan vilken jag vandrat, o sadhus, o hijras, o devas, o daliter, med händerna inflätade i ett oberört hår.

Legend II

 

Kejsarinnan sitter på sin tron. Hon säger: Ge mig ett blont flickebarn. Vad ska hon med barnet till? Hennes händer är som klor där de kröks om tronens armstöd. Kejsarinnan gråter så sakta. Hon har inte mycket kvar av sitt rike, palatset är allt som återstår. Den nya tiden kommer och sveper med oss alla men hon är den som kommer att få lida mest.

   Kejsarinnan säger: Gudarna kräver ett offer. Ge mig ett barn, ett barn till tecken på er trohet. Men barnen i riket har vuxit upp och inga nya har fötts. Hon säger: Jag ska offra henne till den svartskäggige guden, den lagerkrönte, jag vill gifta mig med honom. Och bröllopet ska stå i sju dagar. Låt vinet flöda, låt slakta oxar, får och gäss.

   Hon vill sälja sin själ till det onda och allt bara för att få behålla sitt rike, palatset med de vittrande murarna och den igenslammade vallgraven. Och hennes ögon är så bleka där hon ser ut över den dammiga tronsalen, hennes rygg är så kutig där hon sitter på sin tron, hennes stripiga hår är nästan alldeles vitt, snart är hennes tid ute och hon vet det inte ännu.

   Barnet kommer men inte som ett offer. Det kommer med sitt svärd och snart kommer blodet att flyta i strömmar över palatsets stengolv. Barnet kommer och det är på väg genom passet. Snart är det framme och det kommer att finna vindbryggan nerfälld. Man väntar på henne.