Tänkte göra lite reklam för ett projekt av Leif Holmstrand, ring och så. Publicerar även en nyskriven text, av mig.
“ALCOR is an art project with its base at Højbro Plads in Copenhagen. Feel free to call or send a text-message to these mobile phone numbers, anytime (Danish mobile phones, just regular charge):
+45 26 11 89 94 (a voice tells you about Alcor)
+45 30 58 12 56 (I might answer, I might sing)”
Du får mig att tänka att det finns en lösning. Att språkspelen inte bara är spleentjusande oblater under snustorra logiktungor. Att det kosmiska bakgrundsvrålet, den nihilistiska lagen som varken tycker att det är rätt eller fel när barnen på den förlorade kontinenten skrikande som sina mödrar återvänder till lagen om ingenting, är ingenting. Var tar vi vägen sen? Ingenstans, vi vandrar i cirklar. Vill träffa det underliggande rent, desperat syntax, ett ord bland alla andra, ibland.
Säg att jag drömmer om dig när jag dagdrömmer och ser himmelen breda ut sig utan färg. En bitande tystnad och sedan allt på en gång, ett myller av alla läten på en gång.
Jag andas kölden från din ryggrad i väntan
på att ditt thé skall bli klart. Du ler när du fastslår
mitt namn två gånger i sömnen och brister i skratt
med ögonen stängda när jag pussar dig på halsen
lätt tick-tackande livsådrors köttur
omkringvita blågrönt bedårande:
kan ingenting om ditt ena öga eller din hjässas
då och då vagt skimrande hinsidesgloria
i koboltfärgad neon.
Det är så här
det kan se ut när man sluter sina himmelsanblickar
och även när man kommer till insikt
genom att nattblodet pumpar fosfor.
Total mängd och mycket och än mer av dig
inget och någorlunda mellan medelpunkt
däruppe där nere på utsidan av horisonten
bortom omkring ingalunda mellan sydväst
så följer därav att tre centimeter hjärnbark
slutna.
Lägger upp ett utkast till ett ny grej jag skriver på. Eremonaut, som drivs av min goda vän Kim Larsson, (som du även kan läsa text av här hos Ichii, till höger) har publicerat text av mig igen, länkar: http://eremonaut.se/2012/02/08/johann-von-fritz-lynchad/
gimmesumdeath, agent
Nej, det hade inte varit särskilt blåblodigt om jag skulle avlida i en snöstorm. Utan kontroll över det jag trodde mig vara min självbild, med läpparna viskande kryptiska tvåsekunderssanningar:
”måste använda varje ord som om det var mitt sista ord varje ord är mitt sista ord.”
Ja, det hade löst upp levande nervknutar men problemen hade fortfarande funnits kvar, lika mycket, lika obetydligt.
Jag är utskickad från en annan planet ibland.
Det allmänmänskliga är ett statiskt laddat fotografi över ett fotografi. Avbildande ett isigt hamrande duggregn.
Uppdraget:
det agentkliniskt kylslagna frihetsvidderna som jag aldrig kommer att bevista annat än högst tillfälligt då luften där är svår och tung och trög att andas.
I mitt huvud sjunger mina kaosartade synapser en sorgesång vilken tycks handla om hur det blir svårare och svårare att resa sig ur askan för varje gång det brinner till, kortsluts. Brinner ner -
till följd av att de i för dem kaotiska miljöer upplever sig själva kaotiska, emedan de flyter ut som tentakler mot okända dimensioner helt naturligt.
Det har blivit som i hatets sånger. Ungefär. Undrar, mest på skoj, eller jag vet förresten inte om jag har någon humor. Om han Lautréamont också härstammade från ett annat universum.
Om jag har förstått något rätt så är varje upplösning lika personlig.
Måste ändå tillstå att jag då och då har funnit en viss glädje i det köttsliga höljet jag blev tilldelad, åtminstone då jag i ensamhet beretts tillfället att utforska det.
Obestridligen bestämt, tror jag. Är det så att intrycken lämnar avtryck i sinnet, som så vitt jag upplever det, är en del av min fysiska kropps helhet. Det är svårt att veta. Någonting alls nu, när jag bara är där jag borde vara, i början, under stunder av skoningslös migrän.
Har kopplat ytterligt mycket ändå, faktiskt. Det har inte varit något problem att förhållandevis snabbt förstå att det inte finns särskilt mycket att förstå om man inte lägger någon vikt vid varför premisserna är bundna. Det är repen som retar, det är repen som piskar upp fradga.
Repen;
styva, pockande, skimrande och alltför overkliga för att kunna stå emot. En tanke gör ingenting, kan det kännas som.
För mig är det skillnad på en evighet och en sekund, men att veta att det inte behöver vara så, att det inte behöver vara alls, är kanske vad jag borde skriva min rapport om.
Sen, ja, det får bli i en helt annan galax, utan ljusår.
Att dansa premissernas dans är inte svårt, ståltråd för dig likt en marionettdocka. Du funderar inte så mycket över det. Härdat mörkt järn breder med åren ut sig som en ogenomtränglig hinna över tomheten och syfteslösheten i takt med att dina ögon blir tommare, din uppsyn småsint. Din benmärg vittrar med bitterheten.
Natten verkade alltid ljusare på andra sidan, för mig i alla fall. Språnget nu.
Låten, ovan, känns jävligt Ichii. Gillar. Tänkte bara göra lite reklam för ett intressant bokprojekt som Freke Räihä ligger bakom. Du kan, om du vill, även läsa lite texter av honom här, till höger. Om du är intresserad kan du maila honom. freke.raiha@tidningenkulturen.se Det var även Freke som gjorde intervjun med Ichii, så postar en länk till den igen. http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11049-intervju-med-johan-von-fritz
“Jag skriver i egenskap av litterär kurator, delvis anställd på Tidningen Kulturen samt i egen mellanliggande egenskap av redaktör och till er för att ni på olika sätt och vis, i ert konstnärskap, ibland eller ofta befinner er i ett mellanrum mellan språk och mellan språken. Som exempelvis översättare, leverne i en språklig minoritet eller som tvåspråkig författare. Men betänk att allt som kan läsas som text innehåller valida språk. Alltså även den som resonerar kring ett multimedialt konstnärskap skulle kunna få plats under paraplyet i regnet i gemenskapandet. Jag hade tänkt publicera en serie texter eller möjligen en antologi om texternas enhet som helhet kan gå i god för detta, ni får själva välja det format och den textlängd som ni tycker passar bäst för er och det som ni är intresserade av att säga, om hur det är att vara på denna plats/axel/brant och hur det påverkar er. Möjligen skulle vi kunna sätta ett preliminärt stopp vid tjugotusen typrum, jag brukar bli uttråkad efter det och att hålla sig kärnfull är den enda litterära dygden. Essäestetik och/eller andra former av undersökande skönlitteratur är välkommet; jag är av uppfattningen att ett ämne som bäst undersöks med det ‘fria’ skapandet och är inte direkt intresserad av akademiskt själsmord. Dessutom hade jag i förlängningen tänkt mig att texterna i eventuell antologi skulle vara inomverkligt refererande.
Inledningsvis tänker jag inte erbjuda något arvode, däremot om projektet skulle – efter genomförd ansökan till aktuella finansiärer – efter alla andra utgifter är avhandlade, inbringa tillräckligt så är det rimligast att dessa pengar rinner tillbaka på er skribenter. Faller lotten på ett förlag att dela ut texten till betalande kunder tvingas de betala den fastslagna standardersättningen.
Låter det intressant? Om ni dessutom känner på er att någon annan, som jag inte tänkt på, eller på rak arm känner till, skulle vara intresserad, så tveka inte att vidarebefordra mitt brev.
Har lyckats skriva några rader. Tog bort mig från facebook för att det tar upp för mycket energi och tid. Får se hur det blir framöver, med den här sidan. Även om den skulle sluta uppdateras, så ligger det redan ganska mycket material här, och det var målet. Får se som sagt. Förmodligen kan jag inte sluta. Bild: Ari Asp.
Samuel
Rationellt vansinne; synapsernas subjektpredikat: plötsligt!
Är det vi två mot världen för en nanosekund.
Som aldrig dör ut, att bli bebodd av Jesus,
Buddha, Allah och allt annat som allt annat
Det vi är skapta för: att höra ihop,
Ur spel.
Om och om
-Vakna nu, snälla. Hur länge har du sovit? Har du sovit? Jag har inte berättat för dig.
(Du vänder dig mot fönstret och solen slår hårt mot ditt ansikte som förblir orörligt.)
-Jag sover.
-Önskar att jag kunde tro på dig.
(Hon andas inte så mycket längre.)
[En desperat maskin på språng,
Blir trött, blir krossad -
Om och om igen.
På skylten på skylten
Ett vitt ansikte,
Ögon som kryss]
“Espousing the melancholy of ancient symbols, I would have freed myself; I would have shared the dignity of the abandoned gods, defending them against the insidious crosses, the invasion of servants and martyrs, and would have spent my nights seeking repose in the dementia and debauchery of the Caesars. As an expert in disenchantment, I would have riddled the new zeals with all the arrows of dissolute wisdom — with courtesans, in skeptical brothels, or in circuses with lavish forms of cruelty. I would have filled my thinking with vice and blood to stretch logic to unheard of dimensions, as large as worlds that are dying.” -Cioran
Truth! Truth! Truth! crieth the Lord of the Abyss of hallucinations
“Ah, yes! the Torture Garden! Passions, appetites, greed, hatred, and lies; law, social institutions, justice, love, glory, heroism, and religion: these are its monstrous flowers and its hideous instruments of eternal human suffering. What I saw today, and what I heard, is no more than a symbol to me of the entire earth. I have vainly sought a respite in quietude and repose in death, and I can find them nowhere.” ~Octave Mirbeau
Har inte mått bra, mår inte bra, vet inte vad som händer. Operationen gick väl ok men ändå är allt förmodligen över – och det var problemet – att någon blev allt. Får se, Ichii kanske blir inlagd någonstans ett tag för att inte skada sig själv. Hur som helst, här är två förmodligen rätt dåliga dikter av mig och text av Carsten Palmer Schale, vintersentenser. Önskar jag kunde gråta kroppens tårar som Mishima istället.
NEKROMANTIKENS GREENAWAY
Där det tog det start, det fanns bara ett adjektiv: organisk
Tvillingarna utvecklade pompösa gröna fingrar
Dog av svält framför kameran, den abstrakta stegringen
Den här känslan har vi erfarit förr;
Den olyckliga damen i parken på bänken, regnet
Mannen i hatt med leverläppar
likgiltig uppsyn liten pistol
skjuter henne stillsamt,
ett subtilt blodstänk
över svagt sjögräsgrön fågelstaty.
Over and out, fade to black
Fade out – trots att ord
…
Ernest Jünger i Luleå
Knivofficerens drömmar utfläkta
som barn bevittnade han hur huggormarna
lekte bekymmersfritt i solskenet.
Hör han röster från lägenheten,
homosexuella
inre röster medfödda i svart hål.
Igensydd tid kallar det iskristallen,
knivblicken kalkylrocken
stilla, det kunde gå som det går.
Förstumma talen från skampålefursten:
andetag rimfrost ringar i känslor -
som varit vattendrag i vattenfall.
Om ynglingen mullrar svartvitt förlorade krig
kyrkogårdsmöten blixtrande tankar,
inbrott, diamanthårda manliga band.
”-jag vet inte.” Spelade inte någon roll.
Den betagande chimären om ögonblicket
vilket aldrig tycks försvinna, minnena
av allt som inte längre avlämnar spegelbild.
Svårare ansikten färgade
som aska.
VINTERSENTENSER
Hur man än försöker är himlen alltför avlägsen. Utom nu. I mörkret känner jag den som en naken rygg.
Regn, snö, is, blod. I den svarta åkern sår jag minnen för att i vår kunna skörda framtider.
Vid synranden västerut finner vi utropstecknen. Fyren. Ön. Båtarna. Bakom ett ödsligt rop hoppar dessutom en hare fram för att lyssna.
Svimmar av trötthet. Mellan lågor och skuggor. Liten som ett frö. ”Du är bliven människa,”, skrev Södergran, ”främmande förhatlig”. Jag säger: ta både döden och livet till dig. Orden utrotas som flugor om du inte ger dem lite plats och uppmuntran.
Lustäten. Bergärtrött. Ensamdöd. Men slumpens ordnande inverkan kan överraska. Som månen.
Stormen hörs stampa ända från Hirtshals. Livet är skarpsmitt som en hygglig plog. Imorgon kommer vi att leta oss runt i iskristallens nätverk. Vissa om att vi finns, lever och kan må bra.
Hjärtat är som en tiger, ingnidet med balsamiska salvor. Fredagarna är som cykelstyren bortslängda på gatan. Själv är jag ännu inte ensam.
Den stora vagnen är vilse. I en korg på huvudet bär jag glödande kol. Spåren leder till kyskhet.
Bilder i snö. Ansikten. Sten i munnen. Nerverna gräver ner sig under jorden. Detta är ett porträtt.
Så mycket finns inte att säga om döden. Den kommer. Men långtbort i fjärran hör jag en röst som jag aldrig hört.
Där bebyggelsen slutar härskar originalen. De är vingar för drömmarna som aldrig riktigt ville komma i gång. Jag betraktar ringarna på vattnet.
Ballader från Libanon tränger sig in mellan raderna. Som hos Grieg: enkelljusa klanger, men huvudtonarten är g-moll.
Vi var fastvuxna ryggvis. Nu står jag med ditt lamm i famnen. Jag är Ledas son.
Min tanke dunkar in i solen. Som ett frö börjar jag växa. Min skugga hänger sig över mig som ett skydd.
Motsättningen mellan den triumferande sanningen och den förföljande. Var intressant – ansåg bl.a. Kierkegaard och Lévinas. Själv minns jag mest mina vandringar mellan de vägskäl jag passerade.
Om du ger mig ett äpple är jag beredd. Varje död är en skrott. Varje kvist är som en tanke som är en del av ett liv.
Du kommer här om tidigvintern. Redan innan jag fått mina kläder. Men ändå finns här ett lyssnande som fungerar som kavaj.
Mina fjärilar flyger i Indonesien. Mina drömmar rör sig i Amazonas. Mina ben går på under taket här. Det är nog.
Detta är nästan ett ögonblick. Platsen, andningen, koncentrationen. Slitna passerar vi alla revy.
Det stilla växandet finns numera endast i Kalahari och på Grönland. Här och nu slåss vi om bästa platsen framför – allt annat.
Allt vore lätt, om inte människan låg i den andra vågskålen. Makten synar oss med sina emaljögon. Under allt gryr en syrastark längtan.
Oanvänt ljus slumrar i ravinen. En nattlig yxa ekar i ett bortom. Det kommer att bli svårt att städa det innehållslösa huset.
På knä har vi flutit med i höstens vemod. Tiden är stilla. I en trevande omfamning blir två kroppar fumligt hopfogade strax innan den skarpklingade gryningens ankomst.
Bakom bergen reser sig otydliga palats. Söder om allt novemberregn flammar golvet upp. Hon kommer.
I spårvagn efter spårvagn. Från strand till strand. Mellan huskroppar och vägskäl. Dyker de alltid upp. Återstoderna.
När jag kryper in i en ordgrotta är det på egen risk. Jag kan vinna högsta vinsten eller förlora mig själv. Ur dina hårlockar regnar tiden.
En sista en predikar på klippan. Vintervinden smyger fram. Förr och nu är sammanbundna i ett löfte.
Flodens silver tävlar med elden. ”Mellan dina ben finns en brunn med sovande vatten.” Jag joggar igång här i farstun.
Naturligtvis var det betjänten. Men innan dess var det jag, även om jag inte ens stod i eftertexterna. Någon gång skall jag befinna mig på fel plats vid rätt tidpunkt.
Flera trösklar har jag passerat. Men lägre och lägre ju äldre jag blivit. Bakom min rygg skriver någon på en griffeltavla: var han någonsin?
Varför gick vi en gång hand i hand? Eftersom vi ville möta döden tillsammans. Därför att vi visste att döden kom med barnen.
Ur hennes hårknut faller hagelkorn. Vi inväntar sista dagen. Under månen dansar tysta silhuetter.
Päronen faller mellan mina gravstenar. Hästens ögon. Dagen vecklar ut sina vingar.
Min kvinnas närvaro upphäver tiden. Hennes bröst är trappsteget. Men hennes kön är onämnbart som varats andra sida.
Flammans röda åkallar mina inre ögon. Bakom dem arbetar en snöskrapa. Trots detta: låt oss tillsamman gå ut i stormen, vars öga vidgar sig som känslor.
De mjuka stenarna blommar. Dimman värmer och suddar ut. Jag går längs en kvav gata, utan minsta.
Tillsammans med min katt tassar jag förbi dödens rike. Jag tänker att vi aldrig kommer att dö, om vi inte drunknar i våra tårar. Tanken lever dessutom fortfarande.
Vi passerade gränsen i samma ögonblick som vårt språk gick upp i rök. Staden vi reser till är staden vi är otrogen med. På himlen antecknas tecken.
Skammen sitter i munnen. Nerverna gömmer oss i en framtid. Varje självporträtt är ett sorts självmord.
Dina verkliga dimensioner ryms inte på ett museum. Dimensionerna är bokstäver i en oändlig matematik.
Han satte sig bredvid honom på en bänk. Tanken att man kunde resa sig upp, tillsammans, föresvävade dem aldrig.
Vi knöt ihop våra idéer utan att veta om det. Kropparna låg vid varandra som invändningar.
Bakom ryggen viskar elden. Den fräser lätt som en avsigkommen dröm. Avsigkomna drömmar kliar och smeker på en och samma gång.
I varannan klyfta härskar en tystnad. Sådan tystnad är tro och evighet och stor förundran.
Med månen i ryggen slinter vi inte med fötterna. Havets silverväg håller våra tankar i handen. Vi når fram.
Det sprider sig ut över landskapet. Trots min hörsel ser jag det därför tydligt. Ändå virvlar kompassnålen runt som en ofrågad fråga.
Mina svarta glasögon hindrar inte att varje ansikte möter mig med frågor. Eftersom jag börjar bli besatt av frågor funderar jag därför på att byta glasögon.
Varje sorgearbete är utan svar. Frågorna står däremot i kö. Det hela gör mig stum. Alla människor är i somliga stunder barn till sig själva.
Strukturer kan fungera som revben. Det är därför man åtrår dem när man inte förmår åtrå någonting annat.
Visst betyder det väl något för dig att du någon gång är någons fest? Förälskelsens hänförelse äger för övrigt alltid rum före varje verklig händelse.
Det finns människor som kryddar sina liv med drömmar om det oväntade. Man letar då efter gåtans lösning i den dubbla negationen.
I varje orkester finns en vision som reser tält. I en etsning bär morgonen fram en frukt av Cézanne. Här finns ett naket ansikte med ögon som slutna musslor i storm.
Mörkret är vår kuvös. Det är en gåta vad som håller oss upprätta. Men ditt leende kan jag faktiskt se, utan att riktigt höra.
Någonstans svindlar det. Alla människor är träd. I kronorna lyfter känslorna som gungbräden.
Det närvarande könet tränger in genom en bakdörr. Jag ser henne lyfte vågen. I stormen sjunger droppen som rymmer rymden.
Både känslans och intellektets kostymer är för små. Sanningen liknar snarare än tonåring med växtvärk och hormonbestyr.
Vaggan är ett leende. Barnet saknar gränser som vågen vila. Varje uttryck är en stavelse i historien.
Den sista bussen försvann runt kröken. Själv hukar jag mig som en rostig spik inför vad allt som skall komma.
Genom läpparna förnimmer jag världen alltför nära. Trädens lyktor ser det hela annorlunda, som bilder svävande i aftonljus.
I askan ruvar allt jag omfamnar. Allt jag omfamnar är aska och ljus. Röken för oss ut över landen.
Slagna i blod sockrar slavarna ditt kaffe. Otaliga bröst bildar trappor för ditt välbefinnande. Ingen deklaration talar klarspråk.
Jag skriver under stress om det som någonting betyder. Min strupe fylls av sång som till slut leder mig över tröskeln.
Feberhet sänker jag tänderna i din hungriga kropp. Hungrig drar jag ut mina tänder ur min trofasthet.
Det är trampolinen det handlar om. Där gungar jag mellan epiforer och diaforer. Mellan det kända och din blick.
Du håller dig upprätt där jag en gång föll. Men har repet brustit nu, när vi beter oss mot varandra som andra?
Mina minnen är ibland som kardborrar. Ibland som rusande kolonner. Idag hälsar regnet sin eviga likgiltighet.
Läser om dig i hopplöshetens bok. Om dina föresatser och bespeglingar. Om mina speglar och ansatser.
Varje ord är en tystnad som tar avstamp mot ett begär. Det är min ensak att få dig att tillbe den törst som rymmer allt hos oss.
Tvärs över kvarnstensbordet betraktade jag dödens och livets dialoger. Mellan tvenne klunkar skymtade jag din skugga. Ett andra öga öppnades vid sidan om.
Varje önskan är en hägring som förebådar sin egen död. Varje död är en hägring som är gravid med sin önskan.
Hennes hår fladdrade i väderleksrapporten. Nu rullar allt mot sin fullbordan. Mot tankens utsmetade marmelad.
I varje korsning brinner den Andres låga. I varje sfär sjunger den tomma rymden. Ingenting är som sorlet från en abstrakt målning.
Världen är på väg att kantra. Stumma står vi och ser oss själva i spegeln. Ingen går in eller ut.
I vinterstormen drar jag omkring med en förtidig öl. Det är bara ditt leende, frampressat ur stenen, som är ledstång.
Mitt rum är ibland en båthytt. Jag är innesluten. Har ingen hamn. Ringer till dig. Ingen täckning.
Den slutna vyn och de flydda epokerna. Allt är ett mörker. I dess innersta nynnar vi en sång; en sång om någonting annat som.
Endast bilder kan nå ditt innersta. Endast den abstrakta expressionismen har ett direkt tilltal. Endast det glömda språket är verkligt.
1400-talets centralperspektiv låste fast oss i den vidare drömmens skrymslen. Därifrån har sedan mänskligheten och civilisationen utvecklats.
Den tryckta texten förtrycker oss. Om vi inte bryter upp dess vägar och asfalt. Ingenting är mer befriande en vit yta.
Jag, Johan den vilde fick utan att fråga tillträde till omedvetna omedvetenheter långt inne i min maskätna hjärncell och författade närmast autonomt, dvs på några minuter mitt anti-manifest, min icke-ideologi, som inte finns och inte ens det heller icke motsatsen till det som inte ens finns och inte ens det. Texten är en mani som förklarar att ingenting går att förklara för ingenting är ett ingentinget, precis som det heliga detet. Läs, så kommer du inte förstå, men förhoppningsvis tänka lite. Vill tacka Clemens Altgård, Bo Cavefors och Leif Holmstrand för stöd.
Det går inte ens att förstå att det inte går att förstå
Du. Ibland eller väldigt ofta upplever jag att du inte vet vem jag är när du är så bottenlöst försvunnen bakom ditt galler av rosenmirakel att du, som jag sa, inte har en aning om någonting. Du vet att det där är en sten. Stenen jag håller krampaktigt i min hand, handen som jag föddes med och som tilltog i takt med vad som skulle kunna logiskt bestämmas som vansinne. Vansinne, jag vet inte.
Klart att en hand med en sten i är vad det är, det är blod ben och bergämnen vaktade av hela altruismens fanatiska chimär; en organisk jättevarelse av lögn trots att det inte finns någon realitet att tillgå. Till och med chimären är alltså en illusion.
På sidolinjen. Sakfrågor som skulle ha kunnat vara heroinsilar i hypofysen som skulle ha kunnat vara en osalig. Ett barnspöke till fantom, om man litar på på dem, frågorna. Man väljer vad man tror, tror man. Man väljer att man väljer att man tror att man vet, medvetenhet till trots. Du mediterar inte över döden för att du inte förstår den. Eller förstår? Vad finns det att förstå om knutna händer med opaler i? Om hjärtan som slutar slå när det åskar eller bara, bara, ja bara begär avsked.
Aldrig att det finns ingenting. Det är språket som är gåtan, jag vet, jag vet att du precis som jag begriper tvärsigenom bröstet kring hjärtpunkten till i en passionerad metafysisk meningslöshetssmärta. Vi förstår att det gör ont att inte förstå för vi är vi och vi har ont. Hellre ett vasst glödgat grillspett i levern än dessa oräkneliga frågetecken.
Att inte förstå är att förstå. Det gör ont i takt med att aningen inser och åskådliggör vad den nu tror sig tro; överlevnadsdriftens sätt att inte bara tro utan att veta, innan det går andlig mask i hjärnbalken; genom att inte vilja ha med orden att skaffa.
Man kan klarlägga, vi kan prata. Du och jag – jag och du – vi, du vet, vi vet, tillsammans när vi seglar bort i diskussioner om saker vi lärt oss. Saker som vi tvärsigenom den så kallade sinkadusen blivit ofrivilligt indragna i, omvandlats till maniskt uppmärksamma, eftersom annars skulle vi inte finnas; vi finns ju då, när vi flyter bort i ändlösa dialoger om små nyanser i meningslösa ämnesområden.
Eftersom våra medvetanden då inte är vid medvetande; våra celluppbyggnader i munhålorna yttrar autonomt saker om den filosofens kyniska inställning till stjärnhimmelen och den där poeten som skrev ljud och kallade det poesi och Charles Bronsons munspelande i once upon in the west. Då är vi kanske inte bekymmersfria eftersom det är ett begrepp som inte finns just då, men vi finns åtminstone.
Du, min vän. Utan våra intressen, bokvärlden, celluloiden, dårskapen, så vore vi ingenting och inte det ingenting som risätarna kallar nirvana. Vi vore värdelösa i våra egna ögon! Precis som att det går att ådagalägga saker matematisk med pedofilens torra intelligens; Alltså förklara något vi inte vet något om med besynnerliga sträckningsanordningar.
För utan överlevnadsdriftintressen så kanske, eller med ganska hög sannolikhet, så hade vi inte saknat den, din och min kvasivärld av de fantastiska författarna, kvantfysiken, filmskaparna och alla de andra, och ja förlåt, patetiska idioterna. Och aldrig hade vi tänkt på att vi är aparta emedan vi förstår att vi inte förstår någonting. Förutom när vi förstår, för det går givetvis att förstå. Det fattar ju vilken vanfödd kretin som helst, men att förstå vad som menas med något är inte att förstå, det är att skrapa på en yta djupare än den mest konstanta acceleration, ungefär ett ingenting av evigt vidsträckt pansar.
Att förstå vad något betyder, betyder inte att det begripna sträcker sig djupare än en förståelse av ett universellt tillämpligt begrepp som exempelvis det för oss så vackra stjärnfallet. Det och det och det händer och så följer det och det och detet leder till det och det.
Även om orsakskedjan går att följa, så, jaså liksom. Vad spelar det för roll, vad heter orsaken till orsaken till uppkomsten till det som kom innan orsakskedjan som inte ens fanns? Hur en orsakskedja kunde uppstå ur en orsakslöshet, ur en icke-uppkomst och inte ens det; absolut inte ens det.
Känna att vi är något på spåret tills vi inser att rälsen är en matematisk storhet som alla andra. Men du; du och jag vi kanske skulle hölja oss i det gestalten förstår, skära ut den köttsliga kunskapen och leva som munkar utan kön och med mer tvivel än alla som väljer livet som de väljer tv-program.
Ingen fornromersk tonkonst kan bota det sjuka, det odefinierbara som finns inuti köttet; inuti inuti kötett och ännu längre in. Skräcken är vibrerande strängar som vi inte vet något om och när vi väl skaffat oss kunskap om vad vi består av måhända vi upphör. Men ja, tillåt mig brista i skratt för hur i helvete kan man tro på argument som är stöpta av köttvarelser som inte vet vad de är och tar till sig en revolterande sanning för att den inte fanns för en stund sen? Vilket den inte gör om ett ögonblick igen; för dessa kretiner vet lika lite om tiden som de vet om hur något oändligt kan expandera; att en oändlighet skulle vara rund? Alltid det enkla, alltid allt för könet. För att behålla blodet och andetagen.
Vad skall man säga? Knulla korgossarna istället. Det är säkerligen behagligare än tvångsmässiga teorier om rumstidens böjning. Pojkars stjärthål är minst lika runda eftersom allt måste vara sant när ingenting är sant. Inte för att jag ser den där gröna jävla flodhästen i kammaren. Men jag bryr mig inte, jag ser, och kan inte hjälpa det.
Tema: Kvinnor med bokstavsblod. Men, Ichii har blivit publicerad hos Cavefors Svarta Fanor igen, ta gärna ett titt. http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.com/2012/01/johann-von-fritz-5-dikter.html
Börjar med text av Nina Ahlzén.
krysta, svep, svek
Och att i nattens tinning pressa döda moln emot den blint stirrande plånbokens blanka cementgom.
Plirbjörkars luckrande höstfloder i hennes plommonvener. De sadlade bergen och lade sina tunga skallar under tuvor och sly.
Saga och Väsen i dvala intill varandra, likt siamesiska tvillingar under bjälkars sneda ögon.
Kidets kött ruttnade stilla med vintersömnen. allt var träd nu. Några kvarglömda löv fnissade inför multnandet.
Jag föddes död, lagd i stubben, som sockerdricka. Paraplyerna regnar svart och vårdbiträdena går i klasar under asfalten.
Alla barnen bar röda stickade mössor. De hängde knäveck och man såg snart inte var ansiktet slutade och mössan tog vid.
En föll och klöv skallen i perfekt tudel.
Väsens suddade konturerna nästan var dag. Jag protesterade inte. Han såg mig krysta. Byltet virad i hinnor, bar han ut när jag sov.
I sömnen drömde jag att han bar iväg mitt barn och kom tillbaka med varg. Det här är din varg att föda.
Varg lades vid mitt sprängfyllda juver. Den sötaktiga krampen och den stora svarta nosen, fick mig att fyllas av min kropp.
Mitt kött och det andra fick mig att torka, stelna, bli.
Och allt är blickstilla, bådar, bidar, bär undan; Bara himlarna rör sig, letar iden bland bergen, sänker sig, gradvis. Vi är skikt efter skikt.
Vi bär landskap, människoberg. Stupar vilt och stilla.
Alla dessa ormar. Mjukt öppnar dem barnens armar, slingrar sig inåt. Jag måste visa, helt utan ord, hur man slutar värja emot.
Smultronköttet lockar djuren, det är inte där man börjar. Stelnade rörelser sluter. Väsen darrar i iver.
Han vill skynda på. Lägg dig i gråberget, säger jag. På hans slokande gång svärmar flugor.
Tungt sjunker gängligheten, likt en snölavin i slowmotion. Snart andas han dval. Han har släckt sin spegel och tagit ned den.
Som den dan vi vandrade över myrarna. Vi gick i tysta vargspår. Endast änglars flåsande kom och gick, skuggade solen.
Jag stannade utan ett ord. Hukade över lingonriset och lät marken öppna sig för järnet. Han vände sig inte om.
Hans ryggtavla tycktes försvinna in i en gammal bild.
Jag ville pränta in den bilden, jag ville aldrig någonsin glömma just den synen.
Jag vet inte varför.
Det började snöa.
Se den gula solrosbölden spricka och stänka varkaskader in i din munhåla, skrämda embryo hänger vi i träden, likt hudgirlanger,
dansar mig i gråtande vansinne. Lägg rådjursögonsspår att följa in, längst in när du lyfter köttet.
Det till fullo praktiska att i blå glimrande stunder sätta metkroken i spenarna,
lyfta i en anordning du byggt, likt en höj-och sänkbar hiss ifrån kristallkronan.
Då kommer svampen åt, gulgröna vackra svampen, rotborsten och på speciella högtider, stålullen.
Som en gåva, en högstidsdag, en present, en födelsedag, en dödsdag, eller en mellandag.
Runtom hänger de vackraste av speglar, marmorerade och insmorda.
Vi förlorar oss ibland i blint, stirrande ren beundran. Du benämner dig olika.
Vissa dagar måste jag lära mig hårdare. Då klamrar du din sperma runt min hjässas platta rymd.
Det är jag inte värd. Noggrant drar du skorporna ifrån såren.
Ibland sitter några bakom skynket. Resonerar kring avstånd.
Vilka släta valkar, du luktar så svettigt och nu tvättar små medhjälpare också.
Ibland innan jag blundar ligger grishuvuden så tätt, så tätt.
Blinkar och värker fritt mot mitt insmorda ansikte. Han lägger dem på rad. Räknar sig hög.
Det finns inget. Att vara kvar bortom här utanför allt.
Häller mig i asfalt, så djuret skall se.
Men de passerar, utan omständigheter. Pustar hudlager och symmetrisk muskelordning.
Som; jag vill dig, du måste komma men du får inte komma och sedan gå.
Redan när vi anade varandra började överlämningen, passagen, lämnandet.
Någon gång måste man gå ut; att se-
inte titta mamma; se.
där är kreaturet, se hur det tittar
det är autistiskt, inte att ; det lider av
se distinktionen, människa
Du är fjättrad vid din förbannelse; att tala
Fröken Nervosa presenterar hon sig. En oäkta appendix till Moder Klagan.
Ett parasitlivs bekännelse bär hon. Hon mejslas inte fram ur sorg.
Hennes svarta tagg, naggar genom hinnorna, genom skikten.
Nej, hon presenterar sig inte. Hon väntar i hallen, i skåp, på okända platser du bara passerat och inte lagt på minnet.
Objuden breder hon ut sig. Hon är ingen gäst, ingen bekant. Hon är ingenting; hon gör.
Att utforska mellanrummet, glappet, av att tillhöra och att inte tillhöra, en obehaglig akt.
och bron
lägger mitt landskap vid din dörr, skövlat
det sista av mig är detta; blodfåror, stank av lera
uppemot gommen virvlar ett hål i vakendröm ser jag hur du plockar blåklockor ur mitt spräckta ansikte
strax innan avstampet landar mot mina fötter
och jag faller bort, ut i intet
Och nu följer text av Anna-Karin Granberg. Före detta kom syndafloden
När vattenmassorna från den stora översvämningen börjar dra sig tillbaka sitter jag och ser ut över ett landskap som för alltid är förändrat. Jag är förändrad. Jag kommer aldrig mer att låta det hända igen. Den värld jag lever i är alltför värdefull för att jag någonsin mer skulle kunna lämna den åt sitt öde.
Jag vaknar efter hundra narkoleptiska mardrömmar med sängkläderna våta av svett. Alla de gamla fasorna invaderade mitt nya liv, jag såg rakt in i försvunna andras förvridna tankar som jag trodde för länge sedan hade slocknat av sin egen ondska. Jag såg enorma förluster som hade drabbat mig medan jag låg och sov av ren ångest.
Jag vill aldrig mer ha några väggar i mitt liv som skiljer mig från dem som behöver mig. För länge sedan flyttade jag till en obebodd ö där mitt innersta fortfarande finns kvar. Jag inser nu att jag borde tagit det med mig även när jag lämnade den frivilliga exilen. Jag kan aldrig bli en kärleksfull krigare om min rustning är alltför svår att ta av och om jag inte kan tala så att jag hörs tydligt.
I försvårade och krävande omständigheter behövs de stabiliserande krafterna mer än någonsin. En sådan kraft är det riktiga samtalet. Det jag värdesätter är allför värdefullt för att detta ska få tystna. Jag kommer att säga något annat nästa gång jag inte kan få mina ord att räcka, kanske det här: se mig i ögonen nu, vi är vår gemensamma värld, det får inte finnas några hinder i den.
Nacht und Nebel
Nej, kom inte hit, kom inte ens i min närhet, livsfarliga, ondsinnade, skadebringande, besmittade bärare av våld, keep your filthy hands off me, touché pas, ta inte i mig con mala mano, con mala testa, rör mig inte, monstra, demonæ, succubii, incubii, Behemoth Mania Azazel Sedna Astaroth Asmodeus Legio Belial, lyft inte ett finger mot mig, noli me videre, se inte ens på mig.
Få inte mitt hjärta att stanna. Det stannar av skräck. Det upphör att röra sig. Nu. När ögat utväljer mig, Molok, lafystiske Zeus, Anna Kuari, Odin, Chicomecohuatl. Ni är människor, vik hädan, människor som kallar er själva gudar. Blott en Gud finnes, Herren Sebaoth, de som ska skada, de som skadar, de är alla människor.
Snön faller, snön faller på mitt huvud, mitt trötta huvud och svalkar, svalkar det, kyler det, vilar mot det som en viktlös liturgi, själahuset är min egen kropp, låt det fortsätta snöa, ta mig hem i frid, det går inte att minnas, inte att minnas hur det verkligen kändes, jag stänger av nu, låt snön slipa ner mig, stilla blödningen, lugna mig, lugna mig, en enda tanke, en tröst, en bot, en rikedom, en oöppnad bok.
Kyss mig, Sorg, kyss mig, mörka Sorg, en dag måste vi skiljas. Inte idag. Ännu är dina läppar för mjuka, din hand i mitt hår för vilsam. Jag behöver din doft, behöver den, behöver den för att leva. När du är mig nära reser jag dit, ser att jag inte är död, ser att de inte tog och behöll mig för gott. Mörka brud, kyss mig, Glykophiloúsa, smek min tunga med din, du är oljan i vilken en veke av bomull stilla brinner natten igenom, du är sömnen, du är vinden som stillar värken.
Nu följer texter av Klara Norling
neo-nihilistic
visioner. något om eld. att bränna ned. städer kanske. eller människor. blinkar tillbaka till rummet. har händerna ingrävda i magen. det är alldeles blött och köttigt. det är första tanken. sedan varför jag har händerna där. fingrarna griper om något, jag utforskar vad. det verkar vara en sax. det är med största säkerhet en sax. den sitter ordentligt tror jag. som om den vore stucken ända in i ryggmärgen. vickar lite på den. jävlar vad jag är torr i munnen. slickar mig om läpparna. gör en ansats att ta i för att få ut saxen. den har plasthandtag. minns sedan att om man har något inkört i kroppen så dör man när man drar ut det. sägs det. att blodflödet blir lössläppt. jag drabbas av panik för att jag borde nog drabbas av panik.
ringer en taxi. kvinnan på linjen frågar vart jag skall åka. jag säger att jag måste till sjukhuset och hon frågar mig varför. “Jag har en sax i magen”. något om att jag borde ta en ambulans. men jag vill inte. okej, om fem minuter skall jag gå ned till porten. fem minuter. tar på mig kappan med ena handen. inälvor har smetat ned den. det är äckligt. saxen syns utanför litegrann, jag virar en sjal runt. tar hissen för att det faktiskt gör lite ont. vilket är logiskt. jag har ju trots allt en sax i magen.
taxichauffören frågar vart jag skall någonstans fastän jag sade det till den där kvinnan. jag upprepar att jag måste till sjukhuset. frågar om jag kan betala med kort och han säger att det går bra. när jag sätter mig ser jag till att kappan ligger under mig för jag vill inte att sätet skall bli kladdigt. han kör ganska sakta och jag börjar känna mig trött. det vore dumt att somna för då skulle han behöva väcka mig och då skulle han kanske se att jag har en sax i magen. förresten är det konstigt att han inte ser det ändå. sjalen borde vara blodig, den ser indränkt ut, svart. jag sveper kappan lite tätare och ullen luddar av på mina fingrar. det tar en kvart för att det är många rödljus och chauffören är långsam. jag måste släppa taget om saxen för att skriva på kvittot, men den sitter stadigt så jag kommer nog inte dö. det droppar från pennan men han vad han nu kan heta reagerar inte. det kanske inte är första gången han kör någon med en sax i magen till sjukhuset.
akuten har alltid lång väntetid men jag borde få komma in fort, tycker jag. å andra sidan har jag inte ont längre och känner mig inte särskilt döende. bara trött. mannen bakom plastluckan har ett vänligt ansikte. han frågar varför jag är där och jag säger att jag har en sax i magen och att jag inte kan dra ut den själv för jag tror inte att jag kommer överleva då. han heter Gabriel står det på den lilla brickan. Gabriel säger att det är ju inte så bra, att ha en sax i magen. han frågar hur den kommit dit. “Jag vet inte. Eller minns inte.” Gabriel frågar om jag tagit några droger eller druckit och jag svarar nej. Gabriel frågar om det är säkert det. jag svarar ja. jag får sätta mig. tanten bredvid rynkar näsan och flyttar till en annan soffa. kanske luktar det illa ur buken som nu börjar se ganska illa tilltygad ut, förmodligen slits den upp lite varje gång jag rör mig.
efter flera timmar, kanske fyra, (jag tycker jag borde få kommit in fortare men det kan ha varit många illa skadade barn och gamla, barn och gamla får gå före.) får jag komma in till doktorn. jag har inte sovit. doktorn heter Daniel. han frågar varför jag är där. “Jag har en sax i magen”. aj då, säger Doktor Daniel. han undrar om jag blivit överfallen. jag säger att jag inte tror det, jag upptäckte det hela när jag var ensam i min lägenhet. men det kan ju vara så att jag blivit överfallen och sedan gått hem, eller att någon kommit dit och stuckit saxen i magen på mig. man kan få minnesförlust efter ett trauma ju. Doktor Daniel frågar precis som Receptionisten/Sjuksköterskan Gabriel om jag tagit droger eller druckit och jag svarar nej igen och börjar känna mig irriterad och ganska förolämpad. “Jag har hört att man dör om man drar ut den själv.” Doktor Daniel ler och säger att det är ju sant förstås. sätt dig på britsen, säger Doktor Daniel. han ber mig ta bort sjalen så han får titta på min mage. Doktor Daniel frågar hur länge jag har haft saxen magen men det vet jag ju inte.
det luktar kliniskt och jag funderar på kirurgi och att när de sytt min mage, för det måste nog sys, så kommer det se ut som om jag fött barn genom kejsarsnitt. Doktor Daniel klämmer och trycker. det sipprar kroppsvätskor och helt plötsligt känner jag mig så fruktansvärt grotesk. sitta där, med en sax i magen. Doktor Daniel säger att jag är okej. att jag kan åka hem. “Har du dragit ut saxen då?” han säger att jadå, det har jag. “Men behövde det inte sys?” Doktor Daniel ser på mig med allvarlig blick och säger att nej, men det var närapå. jag kliver ned, går ut och tar en taxi hem. en annan. jag vågar mig på att sova lite. det gör inte ont i magen, men det gjorde det ju inte innan heller förutom en liten stund. huden känns slafsig.
när jag låst upp, gått in och stängt dörren försiktigt för att inte störa grannarna (det är lyhört) så klär jag av mig i hallen redan och går för att skölja av mig. duschvattnet är för varmt. men det är nog bra, man kokar ju saker ibland för att de skall bli rena. när jag lagt mig under täcket så känner jag att saxen är kvar. sticker in vänsterhanden för att känna efter att det verkligen är så. jo, den är kvar. fan vad förvirrande. Doktor Daniel ljög alltså. för det kan inte vara en ny sax. det borde jag ha märkt.
det känns jobbigt att fortfarande ha en sax i magen men jag slumrar för hårt för att åka in igen. bestämmer mig för att eftersom jag känner mig väldigt vid liv så åker jag till sjukhuset direkt imorgon bitti istället. ögonfransarna känns klibbiga. jag kanske har gnidit mig i ögat. när vakenheten tar slut några minuter senare drömmer jag om floder av bensin och miljoner fallande tändstickor.
Alice’s sång
Vi träffades. Förmodligen när tiden var en annan gång. Vet inte vart himlen bodde då. Jag vandrade vilse kärleksfullt och konstant. Ett Underjordiskt Underbarn vars fotsulor slickades av gömda glömda odjur när djuphaven slöt sig.
Klockor tickade sönder vänster hjärnhalva. Mitt inom en metronom. Det gamla husets pendel. Inga förfäder. Inget ursprung. Var tvungen att vara mitt eget liggande land.
Grävde tomma hålor med intentionen att vara. Bättre. Något. Bytte irisar mot gift. Det orsakade en masspsykos och jag fick smeknamn för vackra ögon.
I själva verket pickade taknockens svalor ned indiansommarblommor i pupiller.
Målade mina ofödda barns gravar med blodet ur skallen. Fullkomligt namnlösa. Inga förfäder. Inget ursprung.
Hat. Kärlek. Hat. Dödfödda foster, som önskningarna. De som var veritabel fåfänga. Att det skulle bli så ändå.
Var vad jag tänkte. Det var Naturligt. Naturligtvis: Det var i min mage bostaden låg. En livmoder träffad av hålslagartänder. Måla Måla Karmosin.
På toppen av det närliggande berget svor den åldrade hövdingen sitt tystnadslöfte. För alla dem som skulle förvandlas till fiktion. Den fakta som kämpade för ett utseende identiskt med saga. Som inte blev mer än ett fatalt misslyckande. Som skuldsatte den gamle med sina brinnande ansikten. För alltid.
Ibland sände han röksignaler till ingen särskild. Till tröst för den som andades in när molnen kom helt enkelt. Han sjöng snösånger. Kanske var det för att uppväga vad ont han orsakat. Kanske.
Den närliggande skogens oändliga radie var drabbad av missväxt. Där stod inte ett enda träd. Inte ett enda.
Jag föddes med sorgen. Jo, det är sant. Konstruerad för att äta superlativ och råa tjocka tungor. När jag var barn. Om jag var. Inte konstruerad för att älskas. Orden om skönhet tynade. Är det konstigt då att när de återvände studsade de mot bröstben. Ifrån och bort. Men det var en mitt. En mittentid. Det stängda självet, stängt för plötsligheter, öppnades där. Efter successiva svagheter;
Genom fönstret mot världen endast en Utsikt mot Insikt. Och där. Där är det. Där man vill lyfta revolver och låta den smeka tinningens medgörliga glashud. Hanens klickande är tatuerat innanför. Från alltid. Darrar tumme, rycker. Överlevandet. (Misslyckandet. Lyckandet.)
Sekunden där hjärnsubstansen visualiseras i det klaustrofobiska rummet, i förhandsgranskningens rymd, blir alltid en skatt. En frusen, frusen önskan. En stillbild av blodfontän genom luft. Någon gång vill man blåsa skallen av sig. Någon gång vill man. Om man har något jävla vett överhuvudtaget.
Att vara Hjältinnan är att stapla liken synligt. Lukten av förruttnelse är som övermogna plommon. Fascinationen av de sönderfallande ansiktena. Apokalypsens ankomst. En av dem. Så många har varit. Så många kommer.
Det gick inte att vara hon. Jag var för rädd.
Så allt ledde fram till att bli stigfinnarens protegé. Hon som med regnhänder fångar fallfrukten och vårdar kråkorna. I Sandmannens trädgård.
Nätterna bröts aldrig av. Elfel i horisontens tjockt dragna kabel. Hörde av så många att det inte var slocknat. Att det aldrig slocknade. Att det inte fanns dagar då hela världen sov samtidigt.
Sydde med elstängselstrådar fast ögonen igen. Kände kanske av de latenta drömmarna. Såg fortfarande ingenting. Bländades och hade halva ansiktet i skugga.
Offrade mina revben på slaktargudens marmoraltare.
Skar upp med slökniven längs hela min käklinje.
Bad att få bli hängd upp och ned. Skaka mig, var min bön. Våldsamt vagga mig från gren. Låt det. Droppa fritt ur mitt ofruktsamma fängelse. Belöningen var ett Tvärtemot:
Resignation, men;
Ibland när någon gett upp. Så kommer något likt mareld genom kroppen. Vända ansikte. Leendet och log tillbaka. Utan att klistra på. Allt innan är det som ledde fram. Jag bodde ändå i snåren. Det går naturligtvis inte att romantisera livet. Men det finns saker som känns som
Blixtnedslag i havet.
Luften i öknen som är så mjuk att dra in.
Naiviteten är frånvarande. Rädd är jag inte heller. Hand runt haka; titta inte på såren, lyssna inte på sårens röst. Så tändes plötsligt alla skyar.
Blundar under din tyngd. Du har starka händer. Goda händer. Blundar.
Det är ett nu. Och sedan ett nytt nu. Men att glömma är idiotiskt. Lyssna på tystnadens röst, säger jag. Berättar ändå att jag har hittat hem. För er alla berättar jag. Det är inte farligt att säga det. Det är för sant för att jag ens skall överväga hur att begravas efter att ha mördats.
Din hud kittlar min kind. Det blåser rakt genom våra fingrar. Stjärnorna flimrar för ingen annan än mig.
Och så avslutar jag med en text av Tuva Holmlander.
jag ska byta vagn nu tänker jag
jag ska hoppa ut nu nu hinner jag nu gör jag det nu
och då ringer hon precis när jag tänker
nä förresten
jag kommer inte att hinna
och jag har tänkt hela tiden
fast nu skulle jag ju ha hunnit
att jag ska ringa
om jag hade gått då jag tänkte att jag skulle gått skulle jag ha hunnit
men nu hinner jag inte
nu är det för sent och jag har suttit och tänkt för länge på att jag ska byta vagn
henne hon
om jag hade gjort det från början utan att ha tänkt så länge hade jag hunnit men om jag gör det nu så hinner jag inte eftersom jag har stått här och tänkt på det så länge nu så nu kommer jag inte att hinna byta vagn även fast dörrarna fortfarande är öppna för det är om typ en sekund som de stängs nu men nu stängs de inte i alla fall gud vad jag skulle ha hunnit titta på den där gubben där borta han hann ju till och med han som är så gammal hann ju du är ju frisk och kry vad håller du på med vad pysslar du med dörrarna har inte stängts än dörrarna är fortfarande
öppna
när hon ringer
och mellan mina drömmar
så jag kommer inte att hinna
vart är hon? vart är hennes röst? jag vill ligga under täcket med den vita telefonluren pressad mot örat och jag vill höra tystnaden på linjen innan hon säger
det vet jag nu
hej
de stängs nu
jag ska ringa henne
“ALCOR is an art project with its base at Højbro Plads in Copenhagen. Feel free to call or send a text-message to these mobile phone numbers, anytime (Danish mobile phones, just regular charge):
